NJA 1984 s. 790

Sjön Stora Röllingen ligger några km nordost om Askersund. I sjöns grävda avloppså har under lång tid bedrivits kvarnrörelse. Från åtminstone år 1855 skedde detta i den s k stadskvarnen. För kvarnens rationella drift har sjön dämts upp och reglerats, vilket varit föremål för tvister. Senast bestämdes rätten att dämma genom utslag av Askersunds rådhusrätt d 25 april 1916, vilket fastställdes av Svea HovR i en sedermera lagakraftvunnen dom d 20 april 1917. Genom dessa avgöranden fick C.G.E. i Brona, som vid den tiden drev kvarnrörelsen i stadskvarnen, rätt att dämma upp sjön till en höjd av 2,55 m över hålldammströskeln i sjöns utlopp. Dammen, kallad norra dammen, var uppförd tidigare. Dämningsgränsen var sedan gammalt utmärkt med en järndubb inslagen i berget ca 60 m nordväst om dammen.

Omkring år 1920 lade E. ned kvarndriften i stadskvarnen, varvid dämning och reglering av sjön upphörde. År 1937 sålde han stadsägan 161 och kvarnbyggnaden till H.P.. Denne har därefter bedrivit snickerirörelse i kvarnbyggnaden.

Stadsägan 542 C har ca 170 m strand vid Stora Röllingen. Genom de nämnda avgörandena av Askersunds rådhusrätt och Svea HovR bestämdes ersättning för skador på mark till följd av dämning och reglering, avseende bl a mark som nu ingår i stadsägan. Denna ägs av G.J., som år 1978 köpte den av sin fader G.K.. G.J. äger också stadsägan 643 A, som gränsar till stadsägan 542 C och är samtaxerad med denna. Hennes boningshus finns på stadsägan 643 A. Fastigheterna kallas Röllingsbacken.

År 1974 iståndsatte H.P. anordningar för uttagande av vattenkraft. År 1975 restaurerade han norra dammen, främst genom att sätta in en ny dammlucka. Samma år började han dämma upp sjön. Avsikten var att använda vattenkraften till att utvinna elektrisk energi för hushållsändamål. Sjön har sedan dess stått mer eller mindre uppdämd, som högst till 95 cm under dämningsgränsen. Detta har medfört att stranden till stadsägan 542 C kommit att stå under vatten.

Efter stämning på H.P. yrkade G.J. vid Växjö TR, vattendomstolen, att H.P. skulle vid ett vite av 25 000 kr förpliktas att ur norra dammen borttaga den dammlucka med tillbehör som han låtit inmontera där år 1975. Vidare yrkade hon ersättning för skador och olägenheter med 25 000 kr jämte ränta.

H.P. bestred käromålet. Han vitsordade ett skadestånd om 1 000 kr som i och för sig skäligt.

Till grund för sin talan anförde G.J.: Dämningsrätten har inte utnyttjats under tiden från omkring 1920 till år 1975. Till följd härav är dammbyggnaden att anse som övergiven och dämningsrätten förfallen. Skulle vattendomstolen likväl anse att dämningsrätten fortfarande gäller får den i vart fall inte utnyttjas för utvinnande av elektrisk energi till H.P:s hushåll, vilket är ett helt annat ändamål än det för vilket dämningsrätten medgivits, nämligen kvarndrift. Under alla förhållanden skulle H.P. ha ansökt om tillstånd till iståndsättandet av dammen. Så omfattande arbeten som utförts är närmast att jämföra med nybyggnation. - Eftersom dämningen ej var tillåten skall skadestånd utgå för uppkomna skador och olägenheter. Skadorna på stadsägan 542 C består i att ett 25-tal björkar vid stranden dött, att en tvättstuga skadats och att badlandet invid sjön blivit förstört. Därtill har olägenheter uppstått i form av förstörda skönhets- och trivselvärden.

Som grund för bestridandet anförde H.P.: Det tillstånd till dämning som E. fick kan inte förfalla av sig självt. Skulle så anses kunna vara fallet hävdas att dammbyggnaden inte övergivits, vilket bl a styrks av det förhållandet att H.P., då han köpte kvarnen år 1937, i kontraktet fick inskrivet att dämningsrätten överläts på honom. Att ändamålet för uttagande av vattenkraften inte längre är kvarndrift utan elektrisk energi för H.P:s hushåll har enligt praxis ingen betydelse för rätten till dämning. - Skulle vattendomstolen finna att H.P. ej haft rätt att återupptaga dämningen bestrids skadeståndsyrkandet eftersom skadereglering redan skett vid prövningen åren 1916-1917.

Vattendomstolen (tingsfiskalen Pyrell, fastighetsrådet Tenne och två nämndemän) anförde i dom d 13 nov 1981:

Domskäl. Tillståndsfrågan. G.J. har anfört: Hon har aldrig hört talas om någon dämningsrätt i Stora Röllingen förrän år 1975. Vad hon känner till har inte heller någon annan som köpt fastighet runt sjön vetat om att det funnits någon dämningsrätt. G.J. kom som nyfödd till Röllingsbacken år 1936. Hon har som vuxen bott 20 år på annat håll men har varit hemma hos sina föräldrar under semestrar och helger.

H.P. har anfört: För honom har dämningsrätten alltid varit "levande". Då han köpte stadsägan 161 och kvarnbyggnaden av E. intogs i kontraktets punkt 4) följande: "Det å Stadskvarn tillhörande vattenfall och dämningsrätt tillfaller köparen". Detta togs med i kontraktet eftersom H.P. redan då funderade på att ta ut elektrisk energi för hushållsändamål. År 1937 fanns nämligen ingen elström på stadsägan 161. Året efter gick emellertid Motala ström fram med ledningar. Det blev enklare och billigare att ansluta till nätet. Han har under årens lopp tänkt från och till på möjligheten att utnyttja vattenkraften. Det var först år 1974 - i samband med oljekrisen - som detta blev ekonomiskt intressant. Tillsammans med brodern H.P. iståndsatte han anordningarna för utnyttjande av vattenkraften. Norra dammen i sjöns utlopp reparerades år 1975. Murarna runt utskovet reparerades eftersom en del stenar rasat. Dammen tätades med ca 8 m3 lera. En ny lucka med modern manövrering sattes in. Anläggningarna fungerar och det går att ta ut elektrisk energi. Hittintills har man endast provkört, mycket beroende på att hotet om stämning legat i luften. Fallhöjden är ca 8 m. Största effekt är 22 kw.

H.P. har berättat: Han och brodern H. hade under årens lopp vid några tillfällen talat om att utnyttja vattenkraften för att ta ut elström till uppvärmning. Han vågar inte säga om någon på orten känt till dämningsrätten.

I gällande VL finns inte något allmänt stadgande om hur länge ett vattenföretag måste ha legat nere för att anses som övergivet och de med företaget förenade rättigheterna förfallna. I rättspraxis har tillåtits ganska långvariga uppehåll av driften vid ett vattenverk utan att en tidigare förvärvad dämningsrätt fördenskull ansetts förfallen (se t ex NJA 1896 s 70 och NJA 1932 A 96). I rättsfallet NJA 1924 A 511 ansågs den omständigheten att en dammbyggnad något eller några år varit bortriven inte ha betagit dammägaren hans på urminnes hävd grundade dämningsrätt. - I 191 års betänkande med förslag till VL sägs emellertid att omständigheterna i det särskilda fallet kan vara sådana att en vatten byggnad bör betraktas som övergiven. Det har dock inte ansetts möjligt att uppställa någon allmängiltig regel härom.

Vid en jämförelse med avgöranden i rättspraxis kan konstateras att det i liknande fall inte varit fråga om så lång nedläggningstid som 55 år. Under dessa år, mellan 1920-1975, har samhällets utveckling varit mycket snabb och värderingarna har ändrats. Det är numera verklighetsfrämmande att rättigheter vilka inte utnyttjats under lång tid skall kunna hindra utvecklingen i dagens dynamiska samhälle. Vidare har andra intressen under den långa nedläggningstiden hunnit inställa sig efter rådande vattenståndsförhållanden.

På grund av vad sålunda anförts finner vattendomstolen att de i målet aktuella anläggningarna för utnyttjande av vattenkraft är att anse som övergivna och därigenom den i dom medgivna dämningsrätten förfallen. Till följd härav och då H.P. ej ens påstått att dämningsrätten varit mera allmänt känd och accepterad i orten, hade han år 1975 icke rätt att återupptaga dämningen av Stora Röllingen utan förnyad prövning av tillåtligheten och därmed sammanhängande skadereglering. H.P. bör därför åläggas att borttaga den dammlucka med tillbehör han satte in i norra dammen år 1975.

Förpliktandet att borttaga dammluckan kan lagligen icke ske vid vite.

I domskälen behandlades härefter G.J:s skadeståndsyrkande. Vattendomstolen fann att hon var berättigad till ersättning för de skador och olägenheter som uppkommit inom hennes fastighet efter det att hon förvärvat den år 1978. Domstolen ansåg henne tillfredsställande ersatt härför med det belopp som H.P. vitsordat, 1 000 kr.

Svea HovR

H.P. fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade ogillande av G.J:s talan.

G.J. bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Wikner och adj led Envall, referent) anförde i dom d 17 nov 1982:

Domskäl. Parterna har i vattenöverdomstolen utvecklat sin talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som upptagits i vattendomstolens dom. - - -

Såsom vattendomstolen uttalat får det avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet om en vattenbyggnad är att anse som Övergiven och om en med byggnaden förenad dämningsrätt i följd därav förfallit. Nu ifrågavarande rätt till dämning, som har varit knuten till en åtminstone år 1855 startad kvarnrörelse, har genom Svea HovR:s dom d 20 april 1917 för all framtid tillerkänts innehavaren av stadskvarnen. Vid avgörande av frågan huruvida denna dämningsrätt vid dämningens återupptagande år 1975 var förfallen, är självfallet att beakta den långa tid under vilken dämningen vid återupptagandet ostridigt icke utövats. I praxis har dock inte ens långvariga uppehåll i driften av byggnader i vatten ansetts medföra att med dem förenade dämningsrätter förfallit. I nu förevarande fall har visserligen innehavarna av dämningsrätten, som låtit dammen förfalla, såvitt upplysts icke vid något tillfälle gentemot G.J. och hennes företrädare som ägare av stadsägorna 542 C och 643 A manifesterat sin avsikt att återupptaga dämningen. En sådan manifestation utan oskäligt dröjsmål hade emellertid företrädesvis varit påkallad för det fall att en återupptagen dämning skulle få en mer betydande, ej ersättningsgill menlig inverkan på motstående intressen. I skadehänseende har G.J. dock i allt väsentligt stött sin talan allenast på hittills uppkommen menlig inverkan av en till 95 cm under medgiven dämningsgräns begränsad dämning. Denna inverkan framstår som måttlig. - Vid en bedömning i enlighet med det anförda finner vattenöverdomstolen att den med stadskvarnen enligt förenämnda hovrättsdom förenade rätten till dämning i Stora Röllingen icke mot H.P:s bestridande kan anses på grund av vad G.J. andragit ha varit förfallen vid dämningens återupptagande år 1975.

Innehavaren av dämningsrätten har varit oförhindrad att utnyttja denna för annat ändamål än det för vilket rätten i hovrättsdomen beviljats.

Av utredningen i målet framgår rörande dammen i Stora Röllingens utlopp följande. Dammen utgjordes ursprungligen av ett luckutskov i trä med sidomurar av huggen sten i stora block. När H.P. påbörjade arbetena med iståndsättande av dammen fanns kvar dammtröskeln och delvis raserade stenmurar. De åtgärder H.P. vidtagit är reparation av stenmurarna och tätning av jordvallarna innanför dessa, varjämte utskovet försetts med en ny trälucka som löper i ram av järn, ingjuten i stenmurarna.

De av H.P. sålunda vidtagna åtgärderna har uppenbarligen delvis utförts nedom högsta kända vattenstånd och är därför att enligt 2 kap 1 § 1 st andra meningen VL hänföra till byggande i vatten. Arbetena är dock ej av den karaktär att de kan anses innebära en förändring av den ursprungliga dammen. Ej heller kan de utförda fasta anordningarna medföra någon märkbar inverkan på vattenståndet eller vattnets lopp. Då det ej heller i övrigt framstår som sannolikt att allmän eller enskild rätt förnärmats av de utförda arbetena finner vattenöverdomstolen att vattendomstolens förprövning ej enligt 2 kap 20 § 1 mom VL varit erforderlig för ifrågavarande arbeten.

På grund av det anförda finner vattenöverdomstolen att något hinder enligt VL ej förelegat för H.P. att, på sätt som enligt G.J. skett, iståndsätta dammen och återupptaga dämningen vid denna. G.J:s yrkanden om åläggande för H.P. att borttaga den dammlucka han år 1975 låtit inmontera i dammen samt att utgiva skadestånd till henne skall vid sådant förhållande lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av vattendomstolens domslut ogillar vattenöverdomstolen G.J:s talan i målet.

Hovrättsassessorn Christiansson, med vilken vattenrättsrådet Jönsson instämde, var skiljaktig och yttrade: VL, som bygger på principen att ett lämnat tillstånd gäller för all framtid, innehåller inte något stadgande om när ett vattenbyggnadsföretag skall anses övergivet och de med företaget förenade rättigheterna förfallna. I rättspraxis har även ett ganska långvarigt nedläggande av driften vid ett vattenverk inte ansetts medföra att en tidigare förvärvad dämningsrätt förfallit. I förarbetena till VL sägs emellertid att omständigheterna i det särskilda fallet kan vara sådana att en vattenbyggnad bör betraktas som övergiven.

Av utredningen i detta mål framgår att dämningsrätten inte har utnyttjats under en tid av ca 55 år, att dammbyggnaden inte underhållits under denna tid varigenom den gradvis starkt förfallit samt att H.P. före den åter upptagna dämningen på intet sätt manifesterat sin avsikt att utnyttja dämningsrätten. Med hänsyn härtill och då även viss hänsyn bör tagas till de icke helt obetydliga skador, som åsamkats G.J:s fastighet, finner jag att anläggningarna för utnyttjande av vattenkraft är att anse som övergivna och därigenom den i domen medgivna dämningsrätten förfallen. Vattendomstolens domslut skall därför fastställas.

HD

G.J. sökte revision och yrkade att HD skulle, med undanröjande av vattenöverdomstolens dom, fastställa vattendomstolens dom.

H.P. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Kvillner, hemställde i betänkande om följande dom:

Domskäl

Domskäl. Av handlingarna framgår att tillstånd till dämning av sjön Stora Röllingen meddelades 1917. Varken i den då gällande förordningen d 30 dec 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund eller i VL (1918:523) eller den nu gällande VL (1983:291) regleras frågan när ett vattenbyggnadsföretag skall anses övergivet och de med företaget förenade rättigheterna på grund härav förfallna. I 1917 års betänkande med förslag till VL m m (s 265) påpekades att omständigheterna kan vara sådana att ett vattenbyggnadsföretag bör betraktas som övergivet, men det ansågs inte möjligt att uppställa någon allmängiltig regel härom. Inte heller den nu gällande VL innehåller någon bestämmelse i ämnet, men av förarbetena framgår att ett konstaterat övergivande i sig ansetts innebära att tillståndet automatiskt förfallit (prop 1981/82:130 s 347 och s 571; NJA II 1983 s 163).

Av utredningen i målet framgår att dämningsrätten inte utnyttjats under en tid av ungefär 55 år. Under denna tid har inte vidtagits några åtgärder för att underhålla dammbyggnaden, vilket har lett till att denna gradvis förfallit. H.P. har såvitt framkommit inte innan dämningen återupptogs på något synbart sätt visat att han haft för avsikt att utnyttja dämningsrätten. Med hänsyn till nu angivna förhållanden får dammbyggnaden anses ha varit övergiven och den medgivna dämningsrätten härigenom förfallen. H.P. har således inte haft rätt att utan ny tillståndsprövning återuppta regleringen av Stora Röllingen. Vattendomstolens domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. Med ändring av vattenöverdomstolens dom fastställer HD vattendomstolens domslut.

HD (JustR:n Mannerfelt, Knutsson, referent, Persson, Bengtsson och Freyschuss) beslöt dom i enlighet med betänkandet.