MÖD 2003:60

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Umeå tingsrätts, miljödomstolen, deldom och mellandom 2001-09-24 i mål nr M 358-99, se bilaga A

KLAGANDE

R G och A G m.fl., se sakägarförteckning, bilaga B

Ombud

Advokaten SR

MOTPART

Skellefteå Kraftaktiebolag, 556016-2561, 931 80 SKELLEFTEÅ

Ombud

Ombudsmannen AW

SAKEN

Begäran om ersättning för oförutsedda skador till följd av dämning vid kraftstation

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Med ändring av punkten 3 i miljödomstolens domslut förklarar Miljööverdomstolen att det i utslaget den 9 mars 1935 lämnade tillståndet till dämning har förfallit, varför SRs huvudmän kan ha rätt till ersättning för oförutsedda skador till följd av det i domen den 26 februari 1992 meddelade dämningstillståndet.

2. Skellefteå Kraftaktiebolag skall ersätta SRs huvudmän för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen med tjugoentusentvåhundrafemtio (21 250) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

R G m.fl. (sakägarna) har yrkat att Miljööverdomstolen med ändring av miljödomstolens dom skall bifalla deras vid miljödomstolen förda talan och förklara att de har rätt till ersättning för anmälda oförutsedda skador till följd av det i domen den 26 februari 1992 meddelade dämningstillståndet. Sakägarna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Skellefteå Kraftaktiebolag (bolaget) har bestritt ändring.

Miljööverdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Sakägarna har anfört bl.a. följande.

Den gamla kraftstationen måste anses ha varit övergiven och de rättigheter som gällde enligt vattendomstolens utslag år 1935 måste därför anses vara förfallna. De rättigheter som är förenade med dämningstillståndet i den dom som meddelades den 26 februari 1992 måste anses vara ett nytt vattenföretag.

Kraftstationen hade varit ur drift i 36 år när bolaget ingav den nya ansökningen. Omständigheterna i förevarande fall liknar dem i rättsfallet NJA 1984 s. 790. Den tid under vilken dämningsrätten inte nyttjats har varit lång i båda fallen, även om det hade gått längre tid i 1984 års rättsfall, ca 55 år. Det finns dock inte någon bestämmelse som reglerar frågan när ett vattenföretag skall anses vara övergivet. Omständigheterna i enskilda fallet får vara avgörande.

Den långa tid som kraftstationen varit ur drift i förevarande mål är i sig tillräckligt skäl för att man skall anse att företaget är övergivet. Den allt snabbare förändring som på olika områden sker i samhället medför att man inte kan acceptera att ett tillstånd inte nyttjas under lång tid.

Under den tid som rättigheten inte nyttjats har sakägarna anpassat sina fastigheter till de faktiskt rådande förhållandena. Så gäller beträffande t.ex. avloppsbrunnar, vägar, och båtplatser. Även när det t.ex. gäller frågan om tillkomsten av fritidstomter intill vattendraget och bygglov för fritidshus är det uppenbart att vare sig fastighetsbildningsmyndighet eller byggnadsnämnd haft någon vetskap om den eventuellt latent liggande rätten till dämning.

Bolaget har vidhållit vad som tidigare anförts.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Den fråga som har prövats av miljödomstolen och som nu har överklagats är frågan om giltigheten av 1935 års dämningstillstånd och den därmed avhängiga frågan om sakägarna kan ha rätt till ersättning för oförutsedda skador till följd av det i domen den 26 februari 1992 meddelade dämningstillståndet.

Ett övergivande av ett vattenföretag innebär i sig att tillståndet automatiskt har förfallit (se prop. 1981/82:130 s. 571 och NJA 1984 s. 790). Falmarksforsens kraftstation togs ur drift redan år 1943. När bolaget ansökte om att få återuppföra kraftstationen år 1979, hade den således varit ur drift i 36 år. På platsen återstod endast inlopps- och utloppskanaler, rester av flottningsdammen samt fundament till maskinstationen. För kringboende och andra utomstående måste det ha framstått som om verksamheten sedan lång tid var avslutad och inte skulle återupptas igen.

Mot denna bakgrund får vattenföretaget anses ha varit övergivet och dämningstillståndet förfallet. Skadereglering borde således ha skett i samband med den nya tillståndsgivningen. Detta innebär att sakägarna kan ha rätt till ersättning för oförutsedda skador till följd av det i domen den 26 februari 1992 meddelade dämningstillståndet, om förutsättningarna för rätt till sådan ersättning i övrigt är uppfyllda. Det ankommer på miljödomstolen att avgöra den frågan.

Sakägarnas talan skall således bifallas och miljödomstolens domslut ändras i enlighet med det nyss sagda. Sakägarna har vid denna utgång rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i Miljööverdomstolen. Det yrkade beloppet är skäligt.

_________________________

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga C

Överklagande senast den 2003-07-08

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, miljörådet Sven Bengtsson, samt hovrättsråden Lars Dirke, referent, och Marinette Andersson.

Enhälligt.