MÖD 2003:36

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, avd. 9, miljödomstolen, dom 2002-01-25 i mål nr M 51-00, se bilaga

KLAGANDE

Länsstyrelsen i Stockholm län, Box 22067, 104 22 STOCKHOLM

MOTPARTER

1. GH

2. KM

3. LN

4. KN

5. GS

6. KW

7. Östanå Fideikommiss Aktiebolag, Östanå gård, 184 91 ÅKERSBERGA

Ombud för 7

Jur. kand. MJ

SAKEN

Föreläggande om återställande av bottennivå

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen avslår överklagandet.

_________________________

YRKANDEN M. M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen i Stockholms län (länsstyrelsen) har yrkat att den överklagade domen undanröjs och att länsstyrelsens föreläggande skall fastställas.

Östanå Fideikommiss Aktiebolag (bolaget), LN, KM, GS och KN har bestritt ändring.

GH och KW har hemställt att Miljööverdomstolen bifaller överklagandet.

Miljööverdomstolen har inhämtat yttranden från Naturvårdsverket och Jordbruksverket.

Miljööverdomstolen har hållit syn och avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 23 kap. 6 § första stycket första meningen miljöbalken.

UTVECKLING AV TALAN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har i Miljööverdomstolen åberopat samma omständigheter och utredning som i miljödomstolen med följande tillägg.

Länsstyrelsen. Dikningsföretaget måste anses övergivet. Den långa tid, flera decennier, som förflutit och det faktum att markägaren inte ens känt till att det fanns en förrättning, medför att de högre vattennivåerna fått en bestående karaktär. Om ett vattenföretag har konstaterats övergivet så har tillståndet automatiskt förfallit. Någon förverkandeförklaring behövs inte (prop. 1981/82:130 s. 347). Om verksamhetsutövaren tillåts genomföra rensningar med stöd av gamla tillstånd innebär detta i praktiken att nydikning blir tillåten. Dessutom föreligger en skyldighet för verksamhetsutövaren att underhålla vattenanläggningen så att den angivna nivån i tillståndet kan hållas. Dessa tillstånd gavs ofta med andra syften och under andra förhållanden än vad som råder i dag. Till detta kommer att länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet skulle bli tvungen att tillse att de gamla tillstånden upprätthölls. En sådan tillsynsroll motverkar i många fall syftet med miljöbalken och de nationella miljömålen.

En avsänkning av Trehöringen påskyndar igenväxningen samt sjöns åldrande och utbredningen av flytbladsvegetation. Enligt miljökvalitetsmålen skall våtmarkers ekologiska och vattenhushållande funktion i landskapet bibehållas och värdefulla våtmarker bevaras för framtiden. Rensningar enligt gamla förrättningar, oberoende av när rensning senast skedde, strider mot antagna miljömål. Regeringen har betonat viken av en hög ambitionsnivå när det gäller miljökvalitetsmålen (jfr. prop. 2000/01:130). Våtmarkernas betydelse visar sig i det ökade återställandet av tidigare våtmarker och i anläggandet av nya våtmarker.

Bolaget. Trehöringsbäcken har rensats kontinuerligt dels av arrendatorer, dels i Miljövårdsföreningen Trehörningens (föreningen) regi. Något nytt naturtillstånd har därför inte etablerats. Sjösänkningsföretaget är inte heller övergivet. Bolagets åtgärd att rensa utloppskanalen har därför inte varit tillståndspliktig.

LN. Fastighetsägare inom Marenområdet samt bolagets arrendatorer har - i föreningens regi - lagt ned ett mycket stort antal timmar på underhåll av Trehörningsbäcken för att bibehålla föreskriven lägsta vattenyta i sjön. Rensningarna har genomförts i samråd med förre godsägaren Samuel Boström som var väl medveten om skyldigheten att underhålla Trehörningsbäcken. 1992 genomfördes den senaste stora rensningen då en grupp på åtta personer utrustad med spadar, yxor, motorsågar m.m. rensade Trehörningens utlopp. Därefter har enskilda fastighetsägare genomfört sporadiska rensningar under andra hälften av 1990-talet. 1994 fick föreningen en ny ordförande och rensningarna av Trehörningsbäcken upphörde.

Från 1906 till 1994 har ett naturtillstånd som baseras på föreskriven lägsta vattenyta respektive högsta vattenyta etablerats i Trehörningen. Förändringar till en bestående högre vattennivå påbörjades 1994. På senhösten eller vintern 1998/99 inträffade ett större ras i utloppskanalen som medförde att en ny tröskel som låg högre än den dittills bestämmande sektionen enligt 1906-års förrättning bildades. Det nya naturtillstånd som länsstyrelsen åberopar i sitt beslut, har alltså etablerats under en period om cirka fem år från 1994 fram till tidpunkten för länsstyrelsens beslut.

GS har anfört bl.a. att kontinuerliga rensningar har genomförts i Trehörningsbäcken.

KN. Rensningar av utloppskanalen har gjorts kontinuerligt. Något nytt naturtillstånd kan därför inte ha etablerats. Vid Trehörningen finns ett större område med fritidsfastigheter. Avstyckningar har gjorts på låglänt mark och med hänsyn till 1906-års förrättning. De föreskrivna vattennivåerna måste bibehållas för att inte ett stort antal fastigheter skall förvandlas till våtmark.

KW. Varken bolaget eller andra fastighetsägare har känt till 1906-års förrättning. Vattenföretaget får därför anses vara övergivet. Några regelbundna rensningar av utloppskanalen har inte genomförts, varför ett nytt naturtillstånd har etablerats. Högvattenmärken på berghällar, regelbundna mätningar, flygbildsdokumentation av den 30 maj 1982 samt vegetationens samman-sättning i den strandnära zonen (bl.a. högstarrbälten) styrker påståendet att ett nytt naturtillstånd etablerats i Trehörningen.

YTTRANDEN

Jordbruksverket. Det är inte tillräckligt att en tillståndshavare, en sakägare eller tillsynsmyndighet anser företaget övergivet. För att ett tillståndspliktigt företag ska kunna betraktas som övergivet krävs ett konstaterande i dom eller beslut. Det kan ske vid prövning av övergivandefrågan i sig, t.ex. i mål om företagets nedläggning/utrivning, eller i samband med t.ex. tillståndsprövning av annat företag, som påverkar det aktuella företagets bestånd. Vid prövning av nedläggning av företag krävs en skadeprövning innan nedläggningen kan fastställas. Någon prövning av övergivandefrågan har såvitt känt inte skett för det aktuella sjösänkningsföretaget och företaget är därför inte övergivet.

Det är riktigt, som länsstyrelsen anför, att förverkandeförklaring inte behövs när företaget har konstaterats övergivet, eftersom det då inte finns behov därav. Det gäller dock bara om det redan finns ett övergivandekonstaterande. I annat fall måste frågan om förverkande prövas särskilt. Att det inte behövs förverkandeförklaring vid konstaterat övergivande är dock, i motsats till vad länsstyrelsen antyder, enligt verkets mening inte något argument för att företaget kan betraktas som övergivet.

I fallet Trehörningen står, som det kan uttydas av handlingarna, en majoritet för rensning eftersom markanvändningen synes vara bibehållen eller ändrad till tomtmark med än större intresse av att dräneringsförhållandena består. Så länge företaget inte har förklarats övergivet eller blivit omprövat, kvarstår enligt Jordbruksverkets mening rätten för en i detta fall ensam ansvarig delägare att underhålla företaget.

Naturvårdsverket. Frågan i målet gäller när en vattenverksamhet skall betraktas som övergiven och när de rättigheter som följer av ett tillstånd till sådan verksamhet förfaller. Frågan om nytt naturtillstånd är en omständighet som har betydelse vid den samlade bedömningen av om tillståndet har förfallit.

Miljöbalken reglerar inte frågan om när en vattenverksamhet, i detta fall ett dikningsföretag, är att betrakta som övergiven av tillståndshavaren och när rättigheten att bedriva en vattenverksamhet som följer av ett tillstånd förfaller. Frågan har däremot behandlats i förarbetena till vattenlagen (1983:291).

Där påpekas att omständigheterna i det enskilda fallet kan vara sådana att ett vattenföretag bör betraktas som övergivet. När det har konstaterats att en vattenverksamhet faktiskt är övergiven kan detta förhållande i sig innebära att tillståndet automatiskt förfaller (prop. 1981/82:130 s. 347 och s. 571). Införandet av miljöbalken ändrar inte rättsläget i denna fråga.

Att tillstånd till dikningsföretag lämnats innebär inte, enligt NV:s bedömning att rätten att rensa alltid är oinskränkt. I stället bör omständigheterna i det enskilda fallet vara avgörande för bedömningen om det aktuella tillståndet har förfallit eller inte. Stöd för detta resonemang finns i förarbetena till vattenlagen (1983:291) och i etablerad vattenrättslig rättspraxis (jfr NJA 1984 s. 148). Miljöbalken har inte ändrat rättspraxis i dessa frågor.

Naturvårdsverket delar länsstyrelsens uppfattning att tillståndet har förfallit. Den tidsperiod som hunnit förflyta sedan tillståndet gavs, de faktiska åtgärder som vidtagits - och framförallt inte vidtagits - under denna tidsperiod, att ett nytt naturtillstånd inträtt samt bristande kännedom om tillståndet är alla faktorer som enligt Naturvårdsverket skall vara avgörande för bedömningen om dikningsföretaget är övergivet och om tillståndet därmed har förfallit.

Då dikningsföretaget enligt Naturvårdsverkets bedömning saknat gällande tillstånd har det varit befogat för länsstyrelsen i egenskap av operativ tillsynsmyndighet att besluta om att förelägga om nödvändiga åtgärder.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Länsstyrelsen har gjort gällande att utloppskanalen inte har rensats under lång tid och att 1906-års sjösänkningsföretag får anses övergivet. Bolaget har bestritt att så skulle vara fallet. Miljööverdomstolen tar därför först ställning till om 1906-års sjösänkningsföretag är övergivet.

Frågan om ett företag är övergivet och därmed om tillståndet är förfallet får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet (NJA 1984 s. 790). Av framför allt LNs uppgifter framgår att det kontinuerligt utförts rensningar i utloppskanalen och att det år 1992 genomfördes en större rensningsinsats. Uppgiften har inte vederlagts av länsstyrelsen och utredningen i övrigt motsäger inte att så skett. Sjösänkningsföretaget kan därför inte anses övergivet och tillståndet har därmed inte förfallit. Någon annan grund för att tillståndet inte längre gäller har inte åberopats av länsstyrelsen. Vid sådant förhållande krävs inte tillstånd till de underhållsåtgärder i utloppskanalen som bolaget genomförde år 1999. Miljööverdomstolen avslår överklagandet.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Sven Bengtsson, hovrättsrådet Liselotte Rågmark och hovrättsassessorn Inge Karlström, referent. Enhälligt.