NJA 1984 s. 922

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Hägerdal) anförde i dom d 16 febr 1984 bl a:

Domskäl. M.L., R.J. och A.W. har erkänt misshandel.

L.K. och A.H. har bestritt ansvar.

M.L. har anfört: Han ägde en vit bil, en "amerikanare". Vid tillfället i fråga åkte han, A.H., R.J., A.W., L.K. och några flickor omkring i bilen. A.H. körde. Alla utom A.H. var spritpåverkade. När de kom körande Esplanaden österut vid korsningen med Norra vägen fick de se några ungdomar komma gående på trottoaren. Dessa var klädda i kavaj och såg "roliga" ut. M.L. skrek något åt dem. Någon av pojkarna på trottoaren "gav honom fingret", dvs gjorde ett tecken som betydde "dra åt helvete". A.H. stannade bilen. Avsikten var att pojkarna på trottoaren skulle ha stryk. M.L., som satt till höger i framsätet, sprang ut och öppnade bakdörrarna, som bara kunde öppnas utifrån. Alla sprang ut ur bilen. Bara A.H. och flickorna blev kvar. Således följde även L.K. med ut ur bilen. R.J. slog ned en av pojkarna. Denne visade sig senare vara J.A.. De sprang sedan vidare efter de andra pojkarna, som flydde Esplanaden västerut mot Smålandsgatan. Framför M.L. sprang A.W., L.K. och R.J.. En, som senare visade sig heta K.Ö., blev trött och föll omkull. M.L. sparkade till denne. Han fortsatte att springa efter de andra. En av de andra pojkarna, J.Ö., sökte skydd på en gård. De fick tag på honom där och gav honom stryk. M.L. tror dock ej att han sparkade J.Ö.. Efter det att denne misshandlats gick M.L. och hans kamrater ut på gatan. A.H. hade kommit till platsen med bilen. Alla satte sig åter i denna. De fortsatte att köra. De såg två pojkar stå och lifta. En av flickorna skrek "Där är dom!". A.H. stannade bilen. M.L. rusade ut och öppnade bakdörrarna. Alla sprang ut, även L.K.. De två pojkarna på trottoaren, K.O. och N.W., fick därefter stryk. Det började med att R.J. slog ner en av dem med ett flertal slag. M.L. fortsatte att slå honom. Denne låg då på marken. Några sparkar utdelade ej M.L.. Ingen av de pojkar som blev angripna under kvällen gjorde något motstånd. De var alla rädda.

R.J. har anfört bl a följande. Han har svaga minnesbilder av händelsen, vilket beror på att han var berusad. Någon skrek till pojkarna på trottoaren och "fick fingret" som svar. Någon i bilen skrek "Nu ger vi dom!". De rusade ur bilen. R.J. slog ned J.A. med ett slag i nacken. Omedelbart efter slaget fortsatte R.J. springa efter de flyende pojkarna. Inne på någon gård kom han i fatt någon av dem och slog honom med 2-3 knytnävsslag. Han sparkade honom inte. Flera av R.J:s kamrater var framme och slog honom. R.J. vet ej om L.K. var med inne på gården. De lämnade den slagne och satte sig i bilen, som körts fram till platsen av A.H.. De fortsatte sedan färden. Bilen stannade sedan, varvid R.J. sprang ut och sparkade K.O. i magen så att denne föll omkull. R.J. böjde sig sedan och fortsatte att slå honom. Någon av de andra, förmodligen M.L., var också framme och slog K.O.. R.J. vet ej om M.L. sparkade honom.

A.W. har uppgett bl a följande: Han satt i bilens baksäte och var spritpåverkad. Bilen stannades. A.W., R.J. och M.L. sprang ut för att slåss. A.W. tror att L.K. också lämnade bilen. Han minns ej om han slog J.A.. Han var med och sprang efter de flyende pojkarna. Han vet ej om L.K. också sprang efter dessa. En av pojkarna kom de ifatt inne på en gård. A.W., R.J. och M.L. slog honom. Möjligt är att pojken också blev sparkad. A.H. hämtade upp dem med bilen. En stund senare stannade A.H. åter. A.W. vet ej varför A.H. stannade. De lämnade bilen. A.W. angrep en av pojkarna på trottoaren med slag och sparkar. A.W. vet inte om L.K. var ute ur bilen vid detta tillfälle.

L.K. har anfört: Han var spritpåverkad. När bilen stannades på Esplanaden sprang alla ut, även L.K.. M.L., R.J. och A.W. sprang bortåt Smålandsgatan. Flickorna och L.K. satte sig åter i bilen och A.H. körde efter de övriga. A.H. stannade vid en gård där dessa gått in. L.K. gick in på gården. Han mötte då M.L., R.J. och A.W.. Dessa berättade att de där slagit en av pojkarna. De fortsatte sedan färden. L.K. måste ha somnat, ty han känner ej till något om bråket med K.O. och N.W..

A.H. har uppgett bl a följande: Vid Esplanaden hade någon av pojkarna på trottoaren "gett dem fingertecknet". Någon i bilen bad A.H. stanna. A.H., som trodde att någon behövde kräkas eller kasta vatten, stannade. De flesta sprang emellertid ur bilen. A.H. såg ej att J.A. blev nedslagen. Däremot såg han att de förföljde några pojkar. Flickorna satte sig åter i bilen och förmodligen gjorde även L.K. så. A.H. körde sedan, sannolikt på L.K:s uppmaning, efter de övriga, M.L., R.J. och A.W.. Sedan alla åter tagit plats i bilen fortsatte färden. När de körde förbi ett par pojkar sade någon att A.H. skulle stanna. Sedan A.H. stannat hoppade alla, förmodligen även L.K., ur bilen. A.H. for sedan och vände och såg ej något av misshandeln.

Målsägandeförhör har hållits med J.A., K.Ö., K.O. och N.W.. Vittnesförhör har hållits med P.M..

Av utredningen framgår följande. Sedan någon i M.L:s bil ropat "Discofricks" eller något liknande till de pojkar, som gick på Esplanaden, och av någon av dessa fått det s k fingertecknet till svar, stannade A.H. bilen. Av M.L:s och R.J:s berättelse framgår att bilen stannades för att man skulle ge sig på pojkarna på trottoaren. M.L., R.J., A.W. och L.K. lämnade bilen. R.J. angrep J.A. med ett nackslag så att denne föll omkull. R.J., M.L. och A.W. förföljde de övriga pojkarna, som flydde. M.L. kom i fatt K.Ö., som fallit omkull, och sparkade honom på ena låret. De kom sedan ifatt J.Ö., som försökt gömma sig på en gård på Smålandsgatan. R.J., M.L. och A.W. slog sedan J.Ö.. A.W. sparkade honom. A.H. hämtade upp dem med bilen. L.K. torde ha stigit tillbaka in i bilen på Esplanaden och följt med A.H. i bilen till Smålandsgatan. Under den fortsatta färden kom de att passera K.O. och N.W., varvid någon i bilen skrek "Där är de". A.H. stannade. R.J., M.L. och A.W. sprang ur bilen och angrep K.O. och N.W.. Genom M.L:s, A.H:s och K.O:s berättelse är styrkt att även L.K. lämnade bilen. R.J. sparkade K.O. i magen så att denne föll. Han fortsatte att slå honom med knytnävarna. Likaså slog M.L. honom. N.W. sökte springa undan men blev upphunnen och omkullknuffad. Han fick slag och sparkar mot huvudet och kroppen. M.L., R.J. och A.W. har begått misshandelsbrotten i gemensamt angrepp på målsägandena. De är därför alla tre att anse som gärningsmän till den samlade brottsligheten.

Det är icke visat att L.K. utdelat slag eller sparkar mot målsägandena. L.K., som måste ha varit medveten om att bilen stannades för att målsägandena skulle angripas, har emellertid genom att följa med gärningsmännen och lämna bilen tillsammans med dessa vid deras angrepp på målsägandena styrkt dem i deras brottsliga uppsåt. L.K. är därför förfallen till ansvar för medhjälp till misshandel.

Även A.H. måste ha varit medveten om att han skulle stanna bilen vid båda tillfällena för att målsägandena skulle angripas. Han har också efter det första angreppet hämtat upp M.L., R.J. och A.W. på Smålandsgatan. Efter den mot K.O. och N.W. förövade misshandeln väntade A.H. på de övriga och skjutsade dem från platsen. A.H. har genom sitt handlande gjort sig skyldig till medhjälp till misshandel.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.L., R.J. och A.W., såvitt nu är i fråga, jämlikt 3 kap 5 § BrB för misshandel samt L.K. och A.H. jämlikt 3 kap 5 § och 23 kap 4 § BrB för medhjälp till misshandel. Straffet för L.K. och A.H. bestämdes till fängelse 2 månader för vardera.

Såvitt nu är i fråga fullföljde L.K. och A.H. talan i Göta HovR.

L.K. yrkade att den mot honom förda talan måtte ogillas eller, i andra hand, att påföljden måtte bestämmas till böter.

A.H. yrkade att HovR:n måtte ogilla åtalet eller, i andra hand, bestämma påföljden till villkorlig dom.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. HD har hållit huvudförhandling och därvid på nytt hört L.K. och A.H. samt de tidigare medtilltalade M.L. och R.J.. De hörda personerna har lämnat i stort sett samma uppgifter som har redovisats i TR:ns dom, dock med följande ändringar och tillägg.

L.K.: Avsikten med bilfärden var att man skulle besöka en dansrestaurang i Kalmar. Däremot var det aldrig i förväg tal om att man skulle ge sig in i slagsmål. Under bilfärden satt L.K. till en början mellan andra medåkande i baksätet. Han vet inte varför bilen stannades vid Esplanaden. Han gick ut ur bilen sist av passagerarna och såg då M.L., R.J. samt en tredje medtilltalad, A.W., springa efter några för L.K. okända personer. Efter en kort stund satte sig L.K. i bilen igen och uppmanade A.H. att köra efter de övriga. När dessa hade tagits upp i bilen igen, fick L.K. veta vad som hade hänt. Bilfärden fortsatte till dansrestaurangen, där de uppehöll sig ett tag, innan de återvände mot centrum. Under den fortsatta färden somnade L.K. och vaknade inte förrän de blev stoppade av polis.

A.H.: Han blev ombedd av bilens ägare, M.L., att köra till den ifrågavarande dansrestaurangen. När de färdades längs Esplanaden i Kalmar, såg de några ungdomar som gjorde en nedsättande åtbörd med fingret. M.L., som satt bredvid A.H. i framsätet, uppmanade honom då att stanna. A.H. visste inte varför han skulle stanna men tänkte att M.L. förmodligen ville tala med ungdomarna. Alla passagerarna gick ut ur bilen. M.L., R.J. och A.W. sprang sedan efter några av ungdomarna, medan L.K. och de flickor som ingick i sällskapet efter en kort stund satte sig i bilen igen. På L.K:s uppmaning körde A.H. efter de övriga, och han började då misstänka att det hade förekommit slagsmål. Alla åkte sedan till dansrestaurangen. Vid återfärden till centrum, i samband med att de passerade några fotgängare, uppmanade M.L. på nytt A.H. att stanna. Orsaken härtill trodde A.H. var att någon i bilen ville uträtta naturbehov. Huruvida L.K. vid det tillfället gick ut ur bilen vet A.H. inte. Däremot såg han något senare en person ligga på gatan och förstod att det hade förekommit misshandel.

M.L.: Han bekräftar vad de övriga sagt om avsikten med bilfärden. När de hade stannat vid Esplanaden gick troligtvis alla passagerarna ut ur bilen. L.K. deltog emellertid inte i den misshandel som sedan följde, och när M.L. sprang efter några av de främmande ungdomarna hade han bara R.J. och A.W. framför sig. Inte heller vid det andra misshandelstillfället deltog L.K., och M.L. är inte säker på att L.K. då över huvud taget var ute ur bilen.

När det gäller frågan huruvida L.K. och A.H. har främjat den inträffade misshandeln på ett sådant sätt att de skall fällas till ansvar för medhjälp, kan först konstateras att ett främjande visserligen kan vara straffbart, även om det inte har varit en betingelse för att brottet skulle komma till stånd, men att å andra sidan en handling, som varken fysiskt eller psykiskt har övat inflytande på brottets tillkomst, inte är att anse som medverkan. Frågan om gränsdragningen mellan straffbart och straffritt behandas bl a i Beckmans m fl Kommentar till Brottsbalken II (5 uppl s 636 ff) och Strahls Allmän straffrätt i vad angår brotten (s 241 ff och 407 ff). I brottsbalkskommentaren understryks att man i allmänhet torde kunna undvika att det straffbara området blir alltför vidsträckt genom tillämpning av 23 kap 5 § BrB eller genom hänvisning till vad som kan kallas livets regel. Denna senare regel innebär enligt Strahl bl a att den som gillande ställer sig att åse ett slagsmål regelmässigt bör gå fri från straff.

Vid bedömningen av L.K:s handlande bör beaktas att det inte har blivit visat i målet att de som deltog i bilfärden från början hade planerat att ge sig in i något slagsmål. Det har inte ens påståtts att L.K., innan bilen stannade vid det första tillfället, uppmanade de andra till misshandel eller styrkte dem i något misshandelsuppsåt. Även hans fortsatta uppträdande får ses i ljuset av att det inte var fråga om en planerad aktion. Det är visserligen utrett att L.K., när bilen hade stannats första gången, gick ut tillsammans med de övriga passagerarna. Med hänsyn bl a till vad M.L. har uppgett i HD kan det emellertid inte anses styrkt att L.K. medverkade i förföljandet av de främmande ungdomarna. Även i övrigt har han, enligt vad utredningen visar, i så hög grad stått utanför det händelseförlopp som innefattade den av M.L., R.J. och A.W. förövade misshandeln att han inte, trots sin uppmaning till A.H. att köra efter kamraterna, kan anses ha gjort sig skyldig till någon straffbar medverkan vid detta tillfälle.

Vad gäller den misshandel som förövades senare kan det inte, med beaktande av bl a A.H:s och M.L:s uppgifter, anses styrkt att L.K. då över huvud taget befann sig utanför bilen. Det är inte heller visat att han i övrigt har handlat på ett sätt som bör föranleda ansvar för medverkan till den ifrågavarande misshandeln.

Vad som nu har sagts innebär att åtalet mot L.K. skall ogillas.

- - -

A.H:s åtgärd att stanna bjlen före den första misshandeln har i och för sig medverkat till denna. Även beträffande A.H. påverkas emellertid bedömningen av att det inte blivit utrett att det från början hade planerats någon misshandel. Innan A.H. stannade bilen hade han visserligen, enligt vad han själv uppgett, sett de främmande ungdomarna göra en förolämpande åtbörd. Det kan emellertid inte anses visat vare sig att A.H., när M.L. uppmanade honom att stanna, insåg att M.L. eller de övriga passagerarna hade för avsikt att inleda ett slagsmål eller att A.H. vid detta tillfälle eljest hade uppsåt att medverka till misshandel. Åtalet kan därför inte bifallas i denna del.

Under den fortsatta bilfärden har emellertid A.H., enligt vad utredningen ger vid handen, fått klart för sig att misshandel hade förövats. Utredningen visar också att han, i samband med att M.L. på nytt uppmanade honom att stanna, såg de personer som sedan misshandlades. Sammantagna är förhållandena sådana att A.H. vid det tillfället måste ha insett vad som skulle komma att inträffa, om han stannade bilen. Genom att efterkomma M.L:s uppmaning får han således anses ha medverkat uppsåtligen till händelseförloppet på ett sådant sätt att han inte kan undgå ansvar för medhjälp till den misshandel som då inträffade. Han bör emellertid anses ha medverkat endast i mindre mån.

Vid bestämmande av påföljd för A.H. bör beaktas dels vad som nyss har sagts om graden av hans medverkan, dels att han vid brottets begående ännu inte hade fyllt 19 år. Dessa omständigheter medför att straffet kan sättas under vad som annars är stadgat för brottet (23 kap 5 § och 33 kap 4 § BrB). Med hänsyn till det sagda och till omständigheterna i övrigt anser HD att, även om den misshandel till vilken A.H. medverkat har varit av allvarlig natur, påföljden bör stanna vid böter.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom i själva saken på så sätt att beträffande L.K. åtalet mot honom ogillas - - - samt beträffande A.H. åtalet för medhjälp till misshandeln av J.A., K.Ö. och J.Ö. ogillas och påföljden för vad som ligger honom till last bestäms till 75 dagsböter om 20 kr.