NJA 1985 s. 164

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Lindquist) anförde i dom d 14 nov 1984:

Domskäl. Ansvarsfrågan. J.G. har erkänt vad som lagts henne till last samt uppgivit: Hon har använt cannabisharts och amfetamin i flera år. Hon hade gjort ett uppehåll men fick ett återfall i juli 1984. Hon började skolan i aug 1984. Hon fick sedan veta, att en person, som hon inte vill namnge, hade amfetamin. Hon hade hört talas om att J.V. handlade med amfetamin. Hon kontaktade J.V. och fick besked, att han ville ha amfetamin. Hon erhöll av sin leverantör 100 g amfetamin, som hon överlämnade till J.V.. Hon trodde inte, att hon gjorde så stort fel i och med att hon skickade amfetaminet vidare. Hon betalade 10 000 kr för 100 g amfetamin till sin leverantör och tog 15 000 kr av J.V.. J.V. frågade, om hon kunde ordna mera amfetamin. Hon skaffade ytterligare 100 g amfetamin från samme leverantör och överlämnade det till J.V.. Priserna var desamma som tidigare och hon har sammanlagt tjänat 10 000 kr. Hon hade arbete i en fruktaffär och hade någorlunda hyfsad inkomst men hon såg de 10 000 kr "som litet mer pengar". Hon tog en spruta och provade amfetaminet vid den första leveransen men har för övrigt avhållit sig från narkotika sedan återfallet i juli 1984.

Genom J.G:s erkännande och övrig utredning i målet är styrkt att hon köpt sammanlagt 200 g amfetamin som hon därefter sålt vidare. Vid en sammanvägning av omständigheterna i målet, såsom mängden och arten av narkotika samt J.G:s kontakter i narkotikakretsar, anser TR:n att J.G:s befattning med narkotikan skall bedömas som grovt narkotikabrott.

Påföljdsfrågan. Göteborgs TR har d 1 mars 1984 dömt J.G. för försök till varusmuggling och narkotikabrott till skyddstillsyn och fängelse 2 mån. Fängelsestraffet var till fullo verkställt d 24 april 1984.

J.G. har begått nu ifrågavarande brott under den med skyddstillsyn förenade prövotiden.

TR:n finner, att J.G. skall dömas särskilt för det brott, som hon nu befunnits skyldig till. J.G. är 19 år. Med beaktande av brottslighetens samhällsfarliga art och avsevärda omfattning och då J.G. tidigare gjort sig skyldig till brott av samma art, anser TR:n av hänsyn till allmän laglydnad särskilda skäl föreligga att döma J.G. till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.G. jämlikt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) för grovt narkotikabrott till fängelse 2 år.

J.G. förpliktades dessutom att såsom förverkad vinning av narkotikaförsäljning utge 10 000 kr.

Domskäl

Domskäl. J.G. har vid huvudförhandling i HD - utöver vad som framgår av TR:ns dom - uppgett i huvudsak följande. Hennes leverantör, som hon inte vågar namnge, var en man i 50-årsåldern som känner hennes far. Han uppvaktade henne och tog ut henne på restaurang. Han bjöd henne också någon gång på amfetamin. Hon betalade inte för det amfetamin hon fick för överlämnande till J.V. förrän hon hade fått betalt av denne. I samband med den andra leveransen förklarade hennes leverantör att hon inte kunde få mer, eftersom resten av partiet skulle skickas till Norge. Hon har känt J.V. sedan hon var 10 år gammal. Det var han som lärde henne att röka hasch. Den varusmuggling hon dömdes för d 1 mars 1984 skedde på uppdrag av J.V., men hon avslöjade inte detta i målet. Han har. aldrig tackat henne för det, och en anledning till amfetaminaffären var att hon tyckte att hon kunde göra sig en förtjänst på J.V:s bekostnad.

J.G. har förklarat att hon vill sluta med sitt narkotikamissbruk men att det är svårt för henne att komma undan sina kontakter bland narkotikamissbrukare. När hon häktades i målet studerade hon för att skaffa sig grundskolekompetens. Hon har fortsatt med sin läsning under tiden i häktet och haft täta kontakter med sin övervakare och med en psykolog. Hennes önskan är att få läsa vidare och komma bort från Göteborg och sina kamrater där.

Bestämmelsen om grovt narkotikabrott i 3 § narkotikastrafflagen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år 1981. Ändringen innebar bl a att minimistraffet höjdes från ett till två års fängelse och att i brottsbeskrivningen bland kriterierna på grovt brott infördes att gärningen hade varit av särskilt hänsynslös art. Ett huvudsyfte med lagändringen var att ge underlag för en skärpning av påföljden för de allvarligaste narkotika brotten. Däremot var det inte meningen att åstadkomma en generell straffskärpning för sådana gärningar som dittills hade bedömts som grovt brott, utan det förutsattes att en viss förskjutning skulle äga rum av gränsen mellan normalbrottet och grovt brott (NJA II 1981 s 126 ff, särskilt s 131-133 och 135).

I förarbetena till lagändringen angavs att i praxis den mängd narkotika brottet avsett ofta blev det avgörande för om brottet skulle bedömas som grovt eller inte. En avsikt med lagändringen var att i fortsättningen omständigheter vid sidan av mängden narkotika skulle tilläggas större betydelse vid brottsrubriceringen. Rörande dittillsvarande praxis upplystes bl a att man brukade räkna med en gräns mellan normalbrottet och grovt brott vid 100-500 g när det var fråga om centralstimulantia.

En statistik över domar för narkotikabrott åren 1975-1978 tyder närmast på att man då tillämpade en gräns vid 100-200 g; samtliga där redovisade fall avseende mängder över 250 g har bedömts som grovt brott. Av samma statistik framgår att fängelsestraff på två år eller mer endast undantagsvis utdömts vid mängder under 500 g (Straffmätning. Slutrapport. Ds Ju 1980:9, särskilt bil. 65-67).

J.G. har överlåtit sammanlagt 200 g amfetamin. Detta är en betydande mängd narkotika av farligt slag. Till belysande härav kan nämnas att den torde räcka till avsevärt mer än 1 000 "normala" doser. Kvantiteten kan dock mot bakgrund av det förut anförda inte anses så stor att hennes handlande redan på grund härav bör betecknas som grovt narkotikabrott. Detta gäller oavsett om överlåtelsen anses innefatta ett eller två brott.

Vad beträffar omständigheterna i övrigt är följande att anföra. J.G. har överlåtit narkotikan till en person som enligt vad hon kände till sysslade med narkotikahandel och som hon tidigare hade bistått med att anskaffa narkotika. J.G. har själv gjort sig en god förtjänst på affären. Hon missbrukade inte narkotika vid den aktuella tiden och var alltså inte beroende av pengar för att finansiera ett eget missbruk.

Vad nu sagts föranleder att man måste se allvarligt på J.G:s brott. Hennes handlande framstår emellertid som utslag mera av omognad och tanklöshet än av hänsynslöshet. En sammanvägning av omständigheterna leder till att hennes brottslighet inte bör rubriceras som grovt narkotikabrott. Vid straffmätningen bör hänsyn tas till att J.G. vid brottstillfället ännu inte hade fyllt 19 år.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att J.G. döms jämlikt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott till fängelse 1 år.