NJA 1985 s. 172

I ett avtal mellan två samboende har intagits en bestämmelse om att vid eventuell separation parternas egendom skall "fördelas i två lika delar" mellan dem och att "därvid" GB:s regler om giftorättsgods skall gälla. I mål om fastställelse av att klausulen är giltig mellan parterna har giltighetsfrågan funnits bero av hur klausulen skall tolkas. Käranden har inte angett sin uppfattning om den närmare innebörden. De förutsättningar i fråga om precisering av rättsförhållandet som enligt 13 kap 2 § RB måste krävas för att en fastställelsetalan skall kunna prövas har inte funnits föreligga i målet.

E.L. och S.E.L. samman bodde utan att vara gifta med varandra från år 1965 till år 1979, då de separerade. De har två barn tillsammans. Åren 1970-1973 bodde de i en villa i Handen. S.E.L. hade ursprungligen ensam lagfart på fastigheten, men från början av år 1972 stod också E.L. som lagfaren ägare till den. I övrigt har de bott i lägenheter inom Haninge kommun. Är 1975 fick S.E.L. en villafastighet som gåva av sin far med förbehåll att denne samt S.E.L:s mor och en farbror till honom skulle få bo i villan så länge de levde.

I dec 1971 sökte parterna på inrådan av en mäklare upp en jurist för att få hjälp med ett avtal som reglerade deras inbördes förhållanden. Härvid upprättades ett avtal av följande lydelse:AVTAL OM SAMMANLEVNAD

Undertecknade E.L. och S.E.L. har slutit följande avtal i anledning av vår sammanlevnad.

§ 1. All egendom som vardera förvärvat och framdeles kommer att förvärva jämte avkastning därav skall vid eventuell separation mellan oss fördelas i två lika delar för vardera av oss. GB:s regler om giftorättsgods skall därvid gälla.

§ 2. Från i § 1 nämnd egendom skall dock undantagas den av mig, S.E.L., i min förvärvsverksamhet använda traktorn med tillbehör.

§ 3. Jag E.L. medgiver S.E.L. att han må förordnas till medförmyndare för vår gemensamma son S.N.L..

§ 4. Vi förbinder oss att var efter sin förmåga bidraga till varandras och våra barns underhåll enligt reglerna i GB (5 kap 2 §).

§ 5. Detta avtal är gällande till dess att 3 månader förflutit från det att den ene av oss delgivits skriftlig uppsägning av avtalet från den andre.

§ 6. Detta avtal har upprättats i två exemplar varav vardera parten tagit var sitt. Tyresö dendecember 1971E.L.,S.E.L.

E.L. väckte år 1979 talan mot S.E.L. vid Handens TR med yrkande att rätten skulle fastställa att avtalet, såvitt avsåg § 1, var giltigt mellan parterna.

S.E.L. bestred E.L:s talan och angav följande tre grunder för sitt bestridande: 1. Avtalet har aldrig skrivits under. 2. Avtalets § 1 är att betrakta som utfästelse av gåva. När det gäller fast egendom är sådan inte bindande. Beträffande lös egendom måste sådan utfästelse göras i skuldebrev eller på annat sätt komma till allmänhetens kännedom och måste innehålla en precisering av egendomen. Då förutsättningarna för utfästelse om gåva inte är uppfyllda saknar utfästelsen rättsverkan. 3. Det är inte lagligen möjligt att fritt av tala om att GB:s regler skall tillämpas, då det formella kravet för dessa reglers tillämpning är att äktenskap ingås.

TR:n (rådmännen Lundström och Bjerlöw) fann i dom d 3 april 1981 på anförda skäl styrkt att parterna genom skriftligt undertecknande ingått det ifrågavarande avtalet. Beträffande frågan om den rättsliga giltigheten av avtalets § 1 anförde TR:n i sina domskäl: Avtal av den art, som parterna i detta mål ingått, avser att åstadkomma en reglering av de förmögenhetsrättsliga mellanhavandena i händelse av separation. Dylika avtal har med tiden blivit allt vanligare i takt med att fler människor börjat att leva tillsammans som gifta utan att formellt ingå äktenskap. Eftersom i allt väsentligt särskilda lagbestämmelser, som reglerar sammanboendes olika förhållanden, saknas föreligger naturligen ett behov för dessa personer att genom ett bestämt avtal kunna besluta om vad som skall gälla mellan dem. Skulle inte avtalsmöjligheten stå till buds skulle det, särskilt i fall av samman boende under lång tid, ställa sig mycket svårt för att inte säga rent av omöjligt att i efterhand åstadkomma en någorlunda rättvis och riktig upplösning av deras mellanhavanden.

Frågan uppkommer då hur ett sådant avtal skall utformas för att anses rättsligt bindande mellan parterna. Avtalet avser att vara en regulator vid en framtida eventuell upplösning av det äktenskapsliknande förhållandet och skall sålunda kunna appliceras även på de förmögenhetsförhållanden, som kan ha uppkommit efter det att av talet ingåtts. Redan på grund härav måste avtalets utformning tillåtas vara hållen i generella termer. I annat fall går meningen med avtalet förlorad och nytt avtal måste träffas för varje ny tillkommen situation. Det kan därför inte rimligen krävas att t ex parternas olika tillgångar särskilt specificeras. Å andra sidan måste avtalet uttryckas så att det kan bedömas vara praktiskt tillämpbart på i vart fall en relativt normal förmögenhetssituation som kan tänkas föreligga vid separationen. Härvidlag måste beaktas att det är möjligt att vid avtalets ingående är den ena parten den ekonomiskt starkare, medan situationen kan vara den motsatta vid sammanlevnadens upphörande. Om avtalet således utformas på sådant sätt, att det i sig framstår som tillämpbart i de olika situationer, som allmänt kan tänkas föreligga vid sammanlevnadens upphörande, och om innehållet inte strider mot lag eller andra gällande rättsprinciper måste enligt TR:ns mening avtalet tillmätas rättslig giltighet mellan parterna. Att parterna därvid, såsom i förevarande fall, beträffande fördelningen mellan dem hänvisar till vissa lagbestämmelser, som de önskar använda sig analogt av, bör inte medföra annan bedömning.

S.E.L:s invändning om att avtalets 1 § är ogiltig då den är att anse som utfästelse om gåva kan med hänsyn till det anförda inte vinna beaktande. Visserligen kan - i den mån bestämmelsen skulle kunna betraktas som en gåvoutfästelse - i fråga om fastigheten sägas att med hänsyn till JB:s bestämmelser kan §:n i sig inte medföra att äganderätt till någon del kan tillföras E.L.. Å andra sidan sägs i avtalet att GB:s regler om giftorättsgods skall gälla. Vilken konsekvens detta kan få för avtalets tillämplighet i fråga om fastigheten synes det inte vara TR:ns sak att avgöra i förevarande mål. Att avtalet är sådant att det inte i något avseende skulle vara rättsligt giltigt i fråga om fastigheten är dock inte visat.

På grund av vad sålunda anförts skall E.L:s yrkande att 1 § i avtalet mellan henne och S.E.L. är gällande bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n förklarar att 1 § i mellan parterna i dec 1971 träffat "Avtal om samman levnad" är giltig mellan dem.

Tingsfiskalen Blomqvist var skiljaktig och anförde: I likhet med majoriteten finner jag utrett, att parterna undertecknat det ifrågavarande avtalet.

Avtalet innebär - om man bortser från traktorn med tillbehör - att parterna för obestämd tid förfogar över hela sin förmögenhet. Den i avtalet föreskrivna egendomsdelningen har gjorts beroende av en omständighet av utpräglat personlig natur, nämligen att parterna separerar. De förhållanden som avtalet avses reglera faller enligt min mening - med avtalslagens terminologi - inte inom förmögenhetsrättens område utan bör hänföras till familjerätten. Den rättighet som parterna enligt avtalet kan göra gällande mot varandra är till sin funktion att jämställa med giftorätt. Regler om utfästelse om gåva eller enkelt bolag kan inte anses vare sig direkt eller analogt tillämpliga vid en bedömning av giltigheten av en rättighet av detta slag. Enligt GB kan giftorätt förvärvas genom ingående av äktenskap eller - beträffande makes enskilda egendom - genom upprättande och registrering av äktenskapsförord. Makar äger inte fritt förfoga över sin giftorätt, t ex överlåta den till tredje man. Uppgifter om vigsel, äktenskapsförord, boskillnad m m, vilka är av be tydelse för förmögenhetsordningen i ett äktenskap, införes i äktenskapsregistret. Vid oenighet inför bodelning kan enligt GB vardera parten hos rätten ansöka om förordnande av särskild skiftesman. Övervägande skäl talar enligt min uppfattning för att GB - jämte viss internationellt privaträttslig lagstiftning - skall anses uttömmande reglera möjligheten att förvärva en rättighet av giftorätts natur och att således en sådan rättighet inte kan komma till stånd blott genom ett mellan parterna träffat avtal. Följaktligen ogillar jag E.L:s yrkande om fastställelse av att den ifrågavarande avtalsbestämmelsen vore giltig.

Svea HovR

S.E.L. fullföljde talan i Svea HovR med yrkande att E.L:s vid TR:n förda fastställelsetalan skulle ogillas.

E.L. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Litzén, hovrättsråden Holmbergh och Krön samt hovrättsassessorn Jender, referent) anförde i dom d 30 nov 1982:

Domskäl

Domskäl. HovR:n gillar TR:ns bedömning.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

S.E.L. (ombud advokaten A.I.) sökte revision och yrkade ogillande av E.L:s fastställelsetalan.

E.L. (ombud advokaten J.O.) bestred ändring.

Efter föredragning av målet meddelade HD följande beslut: I målet har uppkommit spörsmål om innebörden av E.L:s talan i vad avser det närmare innehållet i 1 § i avtalet. E.L. skall därför beredas tillfälle att inkomma med yttrande i angivet hänseende. I yttrandet bör anges hur bestämmelsen om hälftendelning är avsedd att tillämpas med hänseende till parternas skulder och vilka regler i 13 kap eller i övrigt i GB som åsyftas med hänvisning till balkens regler om giftorättsgods.

Härefter inkom från E.L:s ombud en skrift av följande innehåll: Beredd tillfälle får jag härmed yttra mig angående E.L:s talan i vad avser det närmare innehållet i 1 § i avtalet enligt följande. - E.L. för talan i målet så att det endast berör frågan huruvida avtalets 1 § är juridiskt bindande mellan parterna eller ej. Frågan om innebörden av och innehållet i avtalets 1 § har därför ej bedömts av underdomstolarna. - Jag har förstått parternas avsikt sådan att en hälftendelning av parternas tillgångar efter avdrag av skulder skulle ske enligt avtalet vid separation. Avtalets hänvisning till GB innebär att makarnas egendomsmassa skulle fördelas genom en bodelning likartad förrättning.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wahlberg, hemställde i betänkande om följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Welamson, Knutsson, Palm, referent, Magnusson och Bergqvist) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. S.E.L. har i HD frånfallit sitt påstående, att avtalet inte undertecknats. Han har däremot vid hållit sina övriga i TR:ns dom angivna invändningar mot den avtalsbestämmelse, vars giltighet E.L. begär att få fastställd.

Sedan under målets handläggning i HD uppkommit fråga om innebörden av E.L:s talan i vad avser det närmare innehållet i 1 § i avtalet, har hon beretts tillfälle att yttra sig härom. Med anledning därav har hennes ombud i en inkommen skrift - frånsett ett uttalande om hur han själv uppfattat parternas avsikter i vissa hänseenden - angett, att talan i målet förs "så att det endast berör frågan huruvida avtalets 1 § är juridiskt bindande mellan parterna eller ej", samt att frågan om innebörden av och innehållet i paragrafen "därför ej bedömts av underdomstolarna". Yttrandet har inte föranlett någon kommentar från S.E.L:s sida.

En förutsättning för att en fastställelsetalan skall tas upp till prövning är enligt 13 kap 2 § RB att talan skall avse frågan "huruvida visst rättsförhållande består eller icke består". Det är tydligt att en rättsfråga utan anknytning till något bestämt rättsförhållande inte kan vara föremål för fastställelsetalan. Detsamma måste gälla när det rättsförhållande som talan syftar på är så opreciserat att verkan av att det fastställs inte kan överblickas.

Det sagda innebär inte att det är nödvändigt att talan rör ett rättsförhållande i dess helhet och syftar till att i detalj klarlägga de rättsliga relationerna mellan parterna. Frågan huruvida ett givet avtal är bindande eller inte har anförts som ett typexempel på en prejudiciell fråga som lämpar sig för särskild fastställelsetalan. En dom där avtalet förklaras bindande är i och för sig heller inte något hinder mot att en talan senare förs om hur avtalet skall tolkas. Det är emellertid att märka, att giltigheten av ett avtal - eller som här av en klausul i ett avtal - kan bero just av hur avtalet eller klausulen skall tolkas. För att en fastställelsetalan som avser enbart giltigheten skall få föras måste det därför krävas, att käranden anger sin uppfattning om avtalsinnehållet så utförligt att motparten i rimlig utsträckning kan överblicka vilka invändningar i giltighetshänseende som det påstådda avtalsinnehållet kan ge anledning till. Domstolen måste också ges tillräckligt underlag för den bedömning av frågan om avtalet är förenligt med tvingande lagbestämmelser som ankommer på domstolen. Har en talan om fastställelse av ett avtals giltighet bifallits torde nämligen - frånsett ogiltighetsgrunder som hänför sig till förhållandenas utveckling efter fastställelseprocessen - giltighetsfrågan inte kunna prövas på nytt. (Jfr Ekelöf, Rättegång II, 6 uppl, s 102 ff, och Rättegång III, 4 uppl, s 78 ff.) Svaranden bör inte behöva riskera att i en senare process ställas inför ett påstående om avtalets tolkning som, om det gjorts i fastställelseprocessen, skulle ha föranlett honom att göra gällande, att avtalet med den tolkningen är oskäligt på sätt som avses i 36 § avtalslagen eller på annan grund helt eller delvis ogiltigt.

Avtalsklausulen i samlevnadsavtalet mellan E.L. och S.E.L. innehåller: "All egendom som vardera förvärvat och framdeles kommer att förvärva jämte avkastning därav skall vid eventuell separation mellan oss fördelas i två lika delar för vardera av oss. GB:s regler om giftorättsgods skall därvid gälla."

S.E.L:s inställning i målet synes vara att avtalsbestämmelsen, oavsett den närmare tolkningen, bör anses oförenlig med gällande lag redan på grund av att den, i ett mellanhavande mellan ogifta parter, generellt hänvisar till GB:s regler. Så mycket är emellertid klart att det inte finns något skäl att ifrågasätta hänvisningen i den mån den syftar på bestämmelser, som inte strider mot allmänna förmögenhetsrättsliga regler. S.E.L. anför också, att bestämmelsen om en framtida hälftendelning innebär en gåvoutfästelse, som saknar giltighet i fråga om både fast och lös egendom. Inte heller i denna del kan det emellertid utan vidare uteslutas att avtalsklausulen, beroende på bl a parternas avsikter och andra faktiska förhållanden, kan befinnas vara helt eller delvis rättsligt bindande parterna emellan.

För frågan om klausulens giltighet blir därmed den närmare innebörden av betydelse. Avtalstexten ger i det hänseendet inte mycket upplysning. Eftersom GB innehåller åtskilliga bestämmelser som under olika förutsättningar leder till att vid bodelning en hälftendelning av giftorättsgodset inte skall ske (se 13 kap 3 § GB), framstår i själva avtalstexten de två föreskrifterna om hälftendelning och om tillämpning av GB som inbördes oförenliga. Från någon eller några av de åsyftade bestämmelserna i GB torde visserligen kunna i förevarande fall bortses med hänsyn bl a till att de inte kan ha aktualitet sedan separation skett. För svarandens möjligheter att ta ställning i fråga om avtalsklausulens giltighet synes det emellertid väsentligt att han känner till, om enligt E.L:s uppfattning exempelvis reglerna om gäldstäckning och den år 1973 tillkomna bestämmelsen i 13 kap 12 a § GB om jämkning av delningsgrunden vid obillighet skall gälla. Till frågor som kan ha viss betydelse för ställningstagande i giltighetsfrågan hör också om avtalet skall anses förutsätta, att vid oenighet om delningen det förfarande som avses i 13 kap 1 § GB skall kunna tillämpas.

I avsaknad av påstående av E.L. om vad avtalsklausulen närmare innebär kan, mot bakgrund av vad som sagts i det föregående, hennes talan inte anses avse ett rättsförhållande som är tillräckligt preciserat för att käromålet skall kunna prövas.

I ett fall som det förevarande får det anses åligga rätten att genom förelägganden och förberedande åtgärder i övrigt vara verksam för att söka få till stånd den precisering av talan som enligt det föregående är en förutsättning för att den skall kunna tas upp. På grund av domstolarnas bedömning av den processuella frågan har detta inte skett i TR:n eller HovR:n. HD finner därför E.L:s talan inte nu böra avvisas. Eftersom en ytterligare utredande handläggning och den bedömning av själva saken som kan föranledas därav inte lämpligen bör ske först i HD, bör målet visas åter till TR:n för ny behandling.

Slut. Med undanröjande av HovR:ns och TR:ns domar återförvisar HD målet till TR:n för ny behandling.