NJA 1985 s. 373

Den 25 okt 1980 skedde en kollision mellan två personbilar på Turingegatan i Södertälje. Den ena bilen fördes av E.E. och den andra av P.G.G.. Olyckan inträffade i samband med att P.G.G. påbörjade en omkörning av E.E.. Vid kollisionen skadades bl a vänster bakdörr och bakflygel på dennes bil.

E.E. väckte talan mot P.G.G. vid Södertälje TR och yrkade skadestånd av denne med 7 900 kr, avseende reparationskostnader m m. Som grund för sin talan anförde E.E. i första hand, att P.G.G. hade vållat olyckan genom att köra om E.E. trots att denne påbörjat ett filbyte, hålla en hög hastighet och brista i uppmärksamhet samt, i andra hand, att P.G.G. var betalningsskyldig på grund av ett avtal.

P.G.G. bestred E.E:s talan. Som grund för bestridandet anförde P.G.G. att han inte hade vållat olyckan och att han inte hade träffat avtal om skadeståndsskyldighet. Om avtal skulle visas ha träffats gjorde P.G.G. gällande att avtalet var ogiltigt enligt 33 § avtalslagen, eftersom det på grund av omständigheterna vid avtalets tillkomst skulle strida mot tro och heder att åberopa avtalet.

Målet hand lades enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. TR:n (rådmannen Påhlman) fann i dom d 18 febr 1983 att E.E. inte hade förmått styrka att P.G.G. varit vållande till olyckan. Beträffande andrahandsgrunden anförde TR:n - efter att ha antecknat att E.E. åberopat det påstådda avtalet samt förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med sin hustru X.X. och att P.G.G. åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv - i domskälen: Den åberopade handlingen lyder: "Jag, P.G.G., förare av personbil (bil registrerings uteslutet här) påtar mig hela ansvaret för krockskada åsamkad fordon (bil registrerings uteslutet här) vid Södertälje 25/10-80". Handlingen är dagtecknad Södertälje 25/10-80 och undertecknad P.G.G., tel 35 761.

E.E. har i denna del uppgivit: Efter kollisionen tog P.G.G. på sig ansvaret. De kom överens om att inte tillkalla polisen. P.G.G. sade att han hade bråttom och skulle till en ishockeyhall. E.E. visste att man skulle skriva en skadeanmälan till försäkringsbolaget. Han försökte göra det men blanketten blev blöt. I stället tog han ett papper och skrev ner avtalet. Han och P.G.G. formulerade det tillsammans. Han läste upp det för P.G.G. som också läste igenom det innan han undertecknade det. P.G.G. var mycket stressad. Han hade förmåga att bedöma avtalet.

P.G.G. har uppgivit: Efter olyckan var båda parter uppskakade, som man är efter en olycka. Båda tyckte sig ha handlat riktigt. P.G.G. kände sig nervös. E.E. föreföll också nervös och osäker. De avfärdade genast tanken att kalla dit polisen och började resonera om att försäkringsbolagen skulle göra upp saken. E.E. lämnade fram en papperslapp. P.G.G. trodde att E.E. ville ha hans namn och telefonnummer, varför han skrev det på lappen. Han har inget minne av att det fanns någon text på pappret när han skrev på det. Han såg ingen text.

X.X. har berättat: P.G.G. tog på sig ansvaret för olyckan. Han såg snopen ut och sade att han hade kört för fort. Hennes man skrev avtalet. P.G.G. läste igenom det två gånger och undertecknade det.

Anledning saknas att ifrågasätta makarna E:s uppgifter om att P.G.G. undertecknade handlingen sedan E.E. hade försett den med den text som angivits ovan. Att P.G.G. inte skulle ha uppmärksammat texten framstår som osannolikt. Det får därför anses utrett att P.G.G. gjort det åtagande som handlingen utvisar.

Vad härefter angår P.G.G:s invändning att avtalet enligt 33 § avtalslagen skall sakna verkan gör TR:n följande bedömning.

Allmänt torde gälla att den som har varit inblandad i en trafikolycka har svårt att genast bedöma de rättsliga konsekvenserna av sitt handlingssätt. Det är naturligt att man i en sådan situation är mer eller mindre uppskärrad. En sak är att i det läget uttala sig om - vitsorda eller bestrida - faktiska omständigheter såsom de inblandade fordonens färdväg, hastighet, bromssträckor o d. En annan sak är att utan närmare diskussion om sådana förhållanden med bindande verkan ensidigt påta sig skulden till det inträffade. Giltigheten av en förklaring av det slag som P.G.G. avgivit måste därför enligt TR:ns mening bedömas med försiktighet när den åberopas som annat än en omständighet av betydelse för prövningen av frågan om vållande.

När P.G.G. undertecknade handlingen var han enligt egen uppgift nervös och uppskakad. E.E. har uppfattat honom som stressad. Någon grund varför P.G.G. skulle vara vållande till olyckan har inte angivits; E.E. synes ha menat att det var P.G.G:s försök att köra om där utrymme inte fanns medan X.X. har nämnt P.G.G:s höga hastighet som skälet för P.G.G:s åtagande. Frågan har uppenbarligen varit oklar.

TR:n finner att dessa omständigheter vid avtalets tillkomst varit sådana att det strider mot tro och heder att åberopa avtalet. E.E. har haft vetskap om dem. Avtalet kan därför inte grunda skadeståndsskyldighet för P.G.G..

På grund av det sagda skall E.E:s talan i målet ogillas.

Svea HovR

E.E. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till käromålet.

HovR:n (hovrättslagmannen Litzén och hovrättsassessorn Jender) fann i beslut d 9 maj 1983 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav TR:ns dom skulle stå fast.

E.E. (ombud advokaten C.M.) anförde besvär och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i HovR:n.

P.G.G. (ombud advokaten A.H.) bestred ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Nilsson, hemställde i betänkande om följande beslut:

Domskäl

Skäl. Tvisten mellan parterna för bl a frågan om giltigheten av den av E.E. åberopade förklaringen.

Det torde inte vara ovanligt att en person, som haft del i en trafikolycka, vid olyckstillfället tecknar en förklaring att han påtager sig ansvaret för olyckan. I rättspraxis synes inte föreligga något avgörande som belyser frågan huruvida det under vissa omständigheter kan anses strida mot tro och heder att åberopa en sådan förklaring. Det får därför anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att målet prövas av högre rätt. Tillstånd till prövning i HovR:n bör alltså meddelas enligt 22 § 1 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n, i följd varav det ankommer på HovR:n att uppta målet till fortsatt behandling.

HD (JustR:n Fredlund, Brundin, Bengtsson, Gregow, referent, och Broomé) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.