NJA 1985 s. 456
Ett byggnadsföretag uppförde en provisorisk gångbana av trä förbi en byggarbetsplats. Över skarvar i gångbanan anbragtes 12 mm höga och 15-20 cm breda, avfasade tvärslåar. En kvinna snubblade på en sådan tvärslå och föll, varvid hon ådrog sig en skada i underarmen. Byggnadsföretaget har ansetts genom underlåtenhet att varna för olycksrisken vara vållande till skadan.
Göteborgs TR
K.A. förde efter ansökan om stämning å F.O.P. & Söner Byggnads AB vid Göteborgs TR den talan som framgår av TR:ns dom.
TR:n (tingsfiskalen Frennered), som avgjorde målet efter huvudförhandling i förenklad form, anförde i dom d 7 febr 1983: Yrkanden mm. Den 5 juni 1978 kl 9.45 skadades K.A., född 1912, då hon föll på en provisorisk gångbana på Vasagatan i centrala Göteborg. Gångbanan var uppförd därför att det pågick byggnadsarbeten i kvarteret. Dessa utfördes av byggnadsfirman F.O.P. & Söner Byggnads AB (i fortsättningen kallat bolaget).
Den provisoriska gångbanan skildes från körfältet på Vasagatan av ett ungefär meterhögt, masonitklätt trästaket och på gångbanans andra sida - mot byggarbetsplatsen - fanns ett högre träplank, vid vilket ett tak var anbringat. Detta sträckte sig över gångbanan i hela dess längd. Själva gångbanan bestod av sektioner med ett tiotal längsgående bräder i varje sektion. I skarvarna mellan de olika sektionerna var tvärgående bräder fastsatta. Dessa "tvärslåar" var anbringade på gångbanans översida.
Det var på en av dessa tvärslåar som K.A. snavade vid olyckstillfället.
K.A. har nu yrkat att TR:n måtte fastställa att bolaget är skyldigt att utge skadestånd till henne för den skada hon ådrog sig då hon föll på den provisoriska gångbanan. Enligt K.A. är bolaget vållande till olyckan därför att bolaget använt sig av en gångbana med olämpligt utformade och anbringade tvärslåar, genom att inte ha markerat eller på annat sätt varnat för tvärslåarna samt därför att ljusförhållandena på platsen varit bristfälliga.
Bolaget har bestritt yrkandet med hänvisning till att vållande inte ligger bolaget till last i något av de hänseenden som K.A. har påstått.
Till utveckling av sin talan har K.A. anfört följande. Hon gick vid tillfället med sin man på Vasagatans södra sida i riktning österut. Vid Lorensbergsgatans anslutning till Vasagatan fanns en provisorisk gångbana, vilken sträckte sig från Lorensbergsgatan till Södra Vägen. Redan efter endast några meters förflyttning på den provisoriska gångbanan snavade K.A. och föll. Hon snavade på en av tvärslåarna, förmodligen någon av de första hon passerade. Tvärslåarna var olämpligt utformade. De var 6-7 cm breda och 15-20 mm höga. Kanterna på översidan var inte avfasade. Tvärslåarna var dessutom anbringade på gångbanans översida. De borde i stället lämpligen ha varit anbringade på undersidan. Som det nu var utgjorde tvärslåarna ett betydande riskmoment vid förflyttning på gångbanan. Bolaget hade därför i vart fall bort markera tvärslåarna, exempelvis genom att måla dem i någon iögonfallande färg. På grund av att gångbanan var försedd med plank på båda sidor och dessutom hade tak var ljusförhållandena bristfälliga. Det har ålegat bolaget att undanröja de olycksrisker som de dåliga ljusförhållandena utgjorde.
Till utveckling av svaromålet har från bolagets sida anförts följande. Det vitsordas att olyckan gått till på det sätt som K.A. har påstått, liksom att hon skadades vid tillfället. Gångbanan övertog bolaget från det företag som hade ombesörjt rivningen av den byggnad i kvarteret som bolaget skulle återuppföra. Innan gångbanan uppfördes hade efter hörande av gatukontoret tillstånd i vederbörlig ordning lämnats av polismyndigheten. Gatukontoret hade alltså godkänt gångbanans konstruktion och utformning och höll även därefter fortlöpande gångbanan under uppsikt genom att företa regelbundna besiktningar av den. Någon anmärkning mot gångbanans konstruktion framfördes därvid aldrig från gatukontorets representant. Gångbanan var konstruerad på det sätt som var och alltjämt är brukligt. Således var den försedd med plank på båda sidor och med tak som skydd mot nedfallande föremål. Själva gångbananbestod av sektioner med ett tiotal längsgående bräder i varje sektion. Över skarven mellan sektionerna var en tvärslå anbringad. Dess uppgift var inte att hålla ihop de längsgående bräderna - till det fanns det andra anordningar - utan att förhindra att gående fastnade med klackar odyl i det mellanrum som fanns mellan bräderna i de olika sektionerna. Tvärslåarna bestod av 15-20 cm breda plywoodskivor som var en halv tum höga, dvs ca 12 mm. Kanterna på översidan var avfasade. Tvärslåarna var i sig själva iögonfallande, eftersom de låg på tvären och med sin jämna yta markant bröt mot de längsgående bräderna i gångbanan. Det var heller inte erforderligt att särskilt markera tvärslåarna på grund av deras ringa höjd. Ljusförhållandena på platsen var goda. Skulle rätten anse att så inte var fallet, hävdar bolaget att detta inte kan anses som försumlighet från bolagets sida. Det var nödvändigt att gångbanan var försedd med ett tak som skydd för de gående. Om taket har medfört sämre ljusförhållanden har det ålegat dem som använt gångbanan att anpassa sig därefter och iaktta särskild försiktighet vid användandet av gångbanan. Gångbanor med samma konstruktion som den nu aktuella har använts av bolaget i flera år och används alltjämt. Den nu ifrågavarande olyckan är såvitt bolaget har sig bekant den enda som har inträffat under dessa år.
Domskäl. På K.A:s begäran har vittnesförhör hållits med hennes man, förre byggnadsarbetaren T.A.. Han har uppgivit att han var i sin hustrus sällskap vid olyckstillfället och att han också besökte olycksplatsen någon tid därefter för att bilda sig en närmare uppfattning om gångbanans utseende.
På bolagets begäran har vittnesförhör ägt rum med distriktskontrollanten K-E.A., ingenjören E.S. och byggnadsingenjören H.A.. K-E.A. har uppgivit att han var och är anställd hos gatukontoret och att det var han som före tillståndsgivningen inspekterade och godkände gångbanan samt därefter för gatukontorets räkning fortlöpande höll den under uppsikt. E.S. har berättat att han på uppdrag av Försäkringsbolaget Skandia inspekterade olycksplatsen någon tid efter olyckan. H.A. har uppgivit att det var han som ledde bolagets arbete vid den aktuella byggarbetsplatsen och att han alltjämt är anställd hos bolaget som arbetsledare.
Som skriftlig bevisning har K.A. åberopat dels vissa anvisningar utfärdade av arbetarskyddsstyrelsen och dels visst avsnitt i ett av Bygghälsan utarbetat utbildningsmaterial om husbyggnation. Både K.A. och bolaget har som bevisning åberopat fotografier av gångbanan. K.A:s fotografier har tagits av hennes man och bolagets av E.S..
TR:ns bedömning.
Till en början konstaterar TR:n att det inte är möjligt att av de fotografier som parterna har åberopat bilda sig en säker uppfattning om tvärslåarnas närmare utformning.
K.A:s påstående att tvärslåarna var 15-20 mm höga och att dess överkanter inte var avfasade vinner stöd endast av de uppgifter som hennes man har lämnat. Han har berättat att han noterade tvärslåarnas utseende inte bara vid olyckstillfället utan också någon tid senare då han besökte platsen för att fotografera gångbanan.
Övriga hörda personer har samtliga lämnat uppgifter om tvärslåarna som överensstämmer med bolagets uppfattning om hur dessa var utformade. Sålunda har H.A. berättat att tvärslåarna var gjorda av "Vattenfalls halvtums formplywood". Han har vidare uppgivit att kanterna på tvärslåarnas översida var avfasade. K-E.A. har också han uppgivit att tvärslåarna bestod av "halvtums plyfaskivor och bestämt hävdat att tvärslåarnas kanter var avfasade. Även E.S. har omvittnat att tvärslåarna var ca 12 mm höga, vilket E.S. enligt egen utsago konstaterade genom att mäta höjden med ett måttband.
Av de uppgifter som vittnena sålunda har lämnat finner TR:n att K.A. inte kan anses ha bevisat att tvärslåarna haft det utseende och de dimensioner som hon har påstått. Tvärtom talar enligt TR:ns mening uppgifterna i H.A:s, K-E.A:s och E.S:s vittnesmål för att tvärslåarna varit utformade så som bolaget har gjort gällande.
Frågan är då om det ändå kan anses ha varit olämpligt att ha tvärslåarna anbringade på gångbanans översida. Den skriftliga bevisning som K.A. har åberopat härvidlag ger enligt TR:ns mening inte stöd för att det skulle förhålla sig så. De åberopade anvisningarna från arbetarskyddsstyrelsen tar uppenbarligen inte sikte på gångbanor av den typ det här gäller och det åberopade materialet från Bygghälsan ger ingen upplysning om hur nu ifrågavarande tvärslåar bör vara konstruerade eller anbringade.
Bolaget har för sin del hävdat att gångbanan i alla avseenden var konstruerad på sedvanligt sätt och att anledningen till att tvärslåarna är anbringade på gångbanans översida är att de har till uppgift att skydda de gående från att fastna i skarvarna mellan de olika sektionerna. Dessa påståenden från bolaget vinner stöd av de uppgifter som samstämmigt har lämnats av K-E.A. och H.A., vilka båda har lång erfarenhet av ifrågavarande gångbanor. Mot denna bakgrund och då TR:n saknar anledning att inte sätta tilltro till deras uppgifter finner TR:n att annat inte är bevisat än att den aktuella gångbanan varit konstruerad på sedvanligt sätt. Det kan därför inte läggas bolaget till last som vårdslöshet att tvärslåarna har varit anbringade på gångbanans översida.
Med hänsyn till den bedömning som TR:n sålunda gör beträffande tvärslåarnas utformning och gångbanans konstruktion finner TR:n att bolaget inte kan anses ha varit skyldigt att vare sig särskilt markera tvärslåarna eller ordna med särskild belysning i anslutning till gångbanan. Härvid har TR:n också beaktat att bolagets erfarenheter av de aktuella gångbanorna varit sådana att det inte har funnits anledning att bedöma olycksriskerna vid användandet av dessa som särskilt stora.
Sammanfattningsvis finner TR:n att det inte är styrkt i målet att vållande till olyckan ligger bolaget till last i något av de hänseenden som K.A. har påstått. Hennes talan skall därför ogillas.
Domslut
Domslut. TR:n ogillar käromålet.
K.A. fullföljde talan i HovR:nför Västra Sverige och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
Bolaget bestred ändring.
HovR:n (fd hovrättslagmannen Bogren, fd lagmannen Sohlberg och hovrättsassessorn Josefsson) meddelade i dom d 30 nov 1983 följande
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.
Referenten, hovrättsrådet Elfving, var av skiljaktig mening och anförde: I HovR:n har K.A. till förtydligande av grunden för sin talan åberopat gångbanans olämpliga utformning samt gjort gällande att bolaget genom färgmarkering eller anslag borde ha varnat för olycksfallsrisken. Hon har vidare åberopat fotografier visande att en gångbana av ifrågavarande slag kan konstrueras utan användande av tvärslåar på ovansidan.
Bolaget, som ostridigt är rätt motpart i målet, har anfört att gångbanan vid Vasagatan var uppbyggd i sektioner eftersom den vid några tillfällen måste flyttas för arbetenas fortgång, att de tunga sektionerna inte behövde sammanbindas med tvärslåar men att sådana ändock anbringats på ovansidan till förhindrande av att t ex klacken på en damsko skulle fastna i springan mellan sektionerna samt att det varit nödvändigt med tak över gångbanan som skydd mot eventuellt nedfallande föremål.
Om tvärslåarnas utseende är annat inte visat än vad bolaget påstått, eller att varje tvärslå haft en höjd av ca 12 mm och en bredd av 15-20 cm samt att den haft avfasade kanter.
För en person som gått in i gångtunneln kan det inte ha varit särskilt svårt att upptäcka tvärslåarna och bolaget har haft fog för att inte bedöma olycksfallsriskerna som särskilt allvarliga.
Å andra sidan har gångtunneln utgjort en från de normala gatuförhållandena avvikande företeelse. Även om denna omständighet varit ägnad att påkalla ökad uppmärksamhet hos gående kan den också - och då inte minst för äldre personer - ha inneburit speciella risker. Ostridigt i målet är ju också att K.A. gått emot en tvärslå och därvid fallit och skadat sig.
T.A. har i vittnesmål i HovR:n uppgivit, att makarna aldrig tidigare gått i denna gångtunnel samt att K.A. hade normal syn och rörelseförmåga.
Vid nu angivna förhållanden får riskerna för att en person skulle snava eller trampa snett på en tvärslå samt därvid falla omkull och skada sig anses ha varit inte helt obetydliga.
Det har därför ålegat bolaget - som genom sin verksamhet på platsen framkallat denna fara - att genom varningsanslag göra allmänheten uppmärksam på risken för olycksfall till följd av ojämnheter inne i gångtunneln (jfr NJA 1981 s 683).
Genom sin underlåtenhet härutinnan har bolaget visats vållande till de skador som tillfogats K.A..
Invändning omjämkning har ej gjorts.
Med ändring av TR:ns dom fastställer jag att bolaget är skyldigt att ersätta K.A. den skada hon lidit genom händelsen d 5 juni 1978.
HD
K.A. (ombud jur kand R.A.) sökte revision och yrkade att HD måtte med ändring av HovR:ns dom bifalla käromålet.
Bolaget (ombud ombudsmannen E.R.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Erik Nyman, Vängby, referent, Palm och Ehrner) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. HD har förehaft målet vid huvudförhandling. Den i HovR:n upptagna muntliga bevisningen har, sedan av parterna gjorda framställningar om ny bevisupptagning lämnats utan bifall, framlagts genom föredragning av fonogramutskrifter. I den mån avgörandet i HD beror av tilltron till den muntliga bevisningen i målet kan till följd av 55 kap 14 § RB ändring i HovR:ns dom i denna del göras endast om det föreligger synnerliga skäl att utsagorna har ett annat bevisvärde än HovR:n antagit. Sådana skäl har inte förebragts.
Såsom domstolarna funnit måste därför antas, att tvärslåarna på den aktuella gångbanan varit utformade på det sätt som bolaget påstått, dvs att de bestod av 15-20 cm breda plywoodskivor som var en halv tum eller ca 12 mm höga och att deras kanter var avfasade. Det får vidare godtas att gångbanan var av en konstruktion som vid tiden för olyckan inte var ovanlig.
Det är ostridigt att K.A. snubblat på en tvärslå på gångbanan och till följd härav fallit och ådragit sig skador i underarmen.
K.A. har även för det fall att bolagets uppgifter om gångbanans utformning vinner tilltro påstått att bolaget vållat hennes skada och därför är skyldigt att ersätta den. Hon har därvid gjort gällande att bolaget har använt en anordning som medfört en inte obetydlig skaderisk, något som bolaget måste eller i vart fall borde ha insett, och att det ålegat bolaget att varna för denna risk genom att anbringa varningsskyltar eller utmärka tvärslåarna, exempelvis med gul-svart färgmarkering.
Bolaget har invänt att gångbanan var utformad på lämpligt sätt och inte innebar någon skaderisk för fotgängare som använde den med iakttagande av normal aktsamhet samt att det därför saknats anledning att vidta särskilda åtgärder för att varna fotgängare.
Av utredningen framgår visserligen att de längsgående bräderna i gångbanan och tvärslåarna var av olika material, men omständigheterna ger inte vid handen att de i färghänseende väsentligt avvek från varandra. Även när ljusförhållandena såsom vid olyckstillfället var goda, framstår det därför som förklarligt, om tvärslåarna kunde undgå uppmärksamhet. Varje nivåskillnad i en gångbana medför en viss risk för att en fotgängare skall snubbla och falla. I förevarande fall utgjorde tvärslåarna ett avbrott i en eljest helt plan gångyta. Gångbanan skulle användas under lång tid och sålunda komma att begagnas av ett stort antal fotgängare. Även om tvärslåarna ej var högre än 12 mm och risken för olycka i det enskilda fallet troligen var liten, kan dock risken för att konstruktionen i det långa loppet skulle, såsom också skedde, leda till ett olycksfall inte ha varit obetydlig.
Det har inte påståtts att till K.A:s skada bidragit särskilda orsaker av speciellt olycklig eller ovanlig beskaffenhet. Skadan ligger tvärtom direkt i linje med den risk som förelåg enligt vad som nyss anförts. Den måste sålunda anses falla inom ramen för vad bolaget i förväg hade möjlighet att ta i beräkning.
När som i förevarande fall ett byggnadsföretag ersätter den vanliga gångbanan med egna anordningar, till vilka fotgängare är hänvisade för att passera byggarbetsplatsen, bör företaget tillse att anordningarna är så riskfria som möjligt; fotgängare kan ej alltid förväntas se sig så noga för. Frågan är hur högt anspråken kunde ställas på bolaget när det gällde att förebygga olyckor.
Till en början bör beaktas att det finns en påtaglig risk för allvarliga skador när någon oförmodat faller. Särskilt gäller detta när det ar fråga om äldre människor.
Det får godtas att, som bolaget gjort gällande, tvärslåarnas funktion var att täcka springor i gångbanan och att sådana springor var ofrånkomliga när gångbanan såsom var fallet hade uppförts i sektioner. Sistnämnda konstruktion får anses ha varit motiverad med hänsyn till behovet att vid olika arbetsmoment kunna snabbt flytta gångbanan. Att tvärslåar anbragts på gångbanans översida kan därför inte anses felaktigt.
Det förhållandet att tvärslåarna fyllde en viss säkerhetsfunktion, nämligen att förebygga att fotgängare trampade ned i springorna, fritar emellertid inte utan vidare bolaget från ansvar för den skaderisk som var förenad med att fotgängare i stället kunde snubbla på tvärslåarna. Bolaget kunde genom lämpliga åtgärder ha varnat för denna risk. En åtgärd som får anses ha legat nära till hands hade varit att bolaget på ett iögonfallande sätt utmärkt tvärslåarna, exempelvis genom att måla dem med svart-gul varningsfärg som K.A. föreslagit eller genom att anbringa lodräta färgmarkeringar på sidorna om tvärslåarna. Fotgängarna skulle därigenom ha gjorts uppmärksamma på tvärslåarna och risken för att snubbla på dessa. En sådan åtgärd skulle ha varit föga kostsam för bolaget och inte ha stått i något orimligt förhållande till den skaderisk som gångbanans konstruktion medförde.
På grund av det anförda får bolaget genom sin underlåtenhet att varna för olycksrisken anses ha vållat K.A:s skada. Bolaget är därför skyldigt att ersätta skadan.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD att bolaget är skyldigt att utge ersättning till K.A. för den skada hennes talan avser.
JustR Höglund var av skiljaktig mening och anförde: K.A. har i HD liksom i underinstanserna i fråga om den uppförda gångbanans konstruktion gjort gällande, att tvärslåarna över skarvarna mellan gångbanans sektioner var 6-7 cm breda och 15-20 mm höga med kanter som inte var avfasade. Även för det fall att tvärslåarna haft det utseende som bolaget hävdat, dvs 15-20 cm breda och 12 mm höga plywoodskivor med avfasade kanter, har hon påstått vållande på bolagets sida, bestående i att bolaget använt en anordning med tvärslåar som inneburit ett direkt faromoment och utgjort en risk som bolaget bort inse. Det hade enligt K.A. ålegat bolaget att varna för denna risk genom att anbringa varningsskyltar eller utmärka tvärslåarna, t ex med gul-svart färgmarkering.
Bolaget har invänt, att gångbanan var utformad enligt myndigheternas krav, på sedvanligt och lämpligt sätt, och inte innebar någon skaderisk för fotgängare som använde dem med iakttagande av normal aktsamhet samt att anledning saknats att vidta särskilda åtgärder för att varna fotgängare.
Utredningen ger, såsom domstolarna funnit, vid handen att tvärslåarna var utformade på det sätt som bolaget påstått, dvs att de bestod av 15-20cm breda plywoodskivor som var en halv tum eller omkring 12 mm höga och hade avfasade kanter. Vidare framgår att gatukontoret godkänt utformningen av gångbanan och regelbundet besiktigat den utan anmärkning. Anledning saknas att inte godta bolagets uppgift, att gångbanan var av sedvanlig beskaffenhet.
När det gäller frågan, om bolaget vidtagit erforderliga åtgärder till förhindrande av olycksfall, kan till en början inte riktas någon anmärkning mot att gångbanan överhuvud hade sådana upphöjningar som tvärslåarna bildade. Dessa var nämligen anbragta för att hindra att gående skulle fastna i de springor som kunde befaras uppkomma i skarvarna mellan gångbanans sektioner. Vad därefter angår den skaderisk som var förenad med att en gångtrafikant i stället kunde snava på tvärslåarna är att märka, att den provisoriskt uppförda gångbanan - försedd med tak och väggar - var ägnad att påkalla ökad uppmärksamhet hos de gående. Mot bolagets uppgifter är inte styrkt annat än att ljusförhållandena inne i gångtunneln var goda vid olyckstillfället och att tvärslåarna var väl synliga genom att de bröt mot de längsgående bräderna i golvet.
Den skaderisk som var förbunden med möjligheten att någon skulle snava på tvärslåarna måste med hänsyn till nu nämnda omständigheter anses ringa. Bolaget har också oemotsagt uppgivit, att någon liknande olycka såvitt känt inte inträffat vare sig i den nu frågavarande gångtunneln eller i någon annan av samma slag.
Men omständigheterna kan vara sådana att även en ringa risk kan böra tas i beräkning och föranleda skadeståndsansvar vid olycksfall om inte särskilda säkerhetsåtgärder vidtagits. Så kan vara fallet när en nivåskillnad, om än av ringa storlek, föreligger där den inte alls kan förväntas, t ex i väg- eller gångbana av gängse slag för allmän trafik eller i lokal som är tillgänglig för allmänheten (jfr rättsfallen NJA 1909 s 549, 1929 s 520, 1947 s 126 och 1981 s 683 samt FFR 1970 s 126 och 1974 s 170). Den nu ifrågavarande gångbanan var emellertid genom sin provisoriska natur ägnad att påkalla uppmärksamhet hos trafikanterna i fråga om sin beskaffenhet. Med hänsyn härtill och till att tvärslåarna såvitt utredningen visar varit väl synliga samt genom sin ringa höjd och sina avfasade kanter varit utformade på sådant sätt att de måste anses uppfylla rimliga anspråk på säkerhet, kan inte läggas bolaget till last såsom oaktsamhet att det inte också satt upp särskilda varningsmärken eller på annat sätt utmärkt tvärslåarna.
På grund av det anförda finner jag, att bolaget inte kan anses vållande till K.A:s skada och följaktligen inte är skyldigt att ersätta skadan.
Jag fastställer alltså HovR:ns domslut i själva saken.