NJA 1981 s. 683

Domskäl

TR:n (rådmännen Sterzel och Nordström samt tingsfiskalen von Arnold) meddelade dom d 21 april 1978. Under rubriken Domskäl antecknade TR:n inledningsvis bl a, att M.B.L. som bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med henne själv och vittnesförhör med hennes make F.L., P.G.K., E.D., R.R. och B.M., att bolaget åberopat vittnesförhör med I.E., O.E. och A.T., alla anställda i bolaget och vid tillfället sysselsatta med de ifrågavarande arbetena, samt att TR:n hållit huvudförhandling i målet i Sigtuna och därvid hört samtliga i målet åberopade personer på plats utanför Drakegården. Härefter anförde TR:n:

Bolagets arbete på gatan började d 3 april 1975 och pågick till slutet av maj. Arbetet bestod i att lägga ned en telekabel. Bolaget grävde upp gatan i etapper med början från Stora Torget i sydlig riktning. Den grav som togs upp var 80 cm djup och på ytan ca 120 cm bred. När kabeln lagts ned, återfylldes graven. Återfyllning gjordes först med grus ända upp i nivå med kringliggande asfalt. När asfalt därefter skulle läggas över graven, skrapades först det översta gruslagret bort på en lagom lång sträcka. Härefter lades ett bindlager med grov asfalt. Detta slutade ca 2 cm lägre än den omkringliggande asfalten. Arbetena avslutades med att ett topplager asfalt lades ovanpå bindlagret, helt i nivå med omkringliggande mark.

Torsdagen d 8 maj var Kristi Himmelsfärdsdag. Bolagets anställda slutade därför arbeta onsdagen d 7 maj kl 13 och återupptog arbetet först måndagen d 12 maj. När arbetena avbröts på onsdagen hade man skrapat undan gruset på en sträcka av knappt 30 m framför det kvarter, i vilket Drakegården ligger, samt lagt på bindlagret. Den yta som täcktes av bindlagret och sålunda låg ca 2 cm lägre än närmast omkringliggande mark, började några meter söder om Stora Torget och sträckte sig någon eller några meter förbi Drakegården. Ytan började en knapp halvmeter från Drakegårdens vägg och sträckte sig sålunda knappt två meter ut i gatan. Framför entrén gick den kant i kant med trappstenen, vilken sålunda i framkant kom att ligga ca 2 cm högre än bindlagret.

På förmiddagen d 9 maj, då olyckshändelsen inträffade, var vädret vackert. Solen sken. Med hänsyn till väderstrecken får dock hållas för visst att trappstenen och åtminstone någon del av bindlagret framför Drakegården låg i skugga.

På sin väg till posten skulle M.B.L. passera Drakegården. Hon beslöt sig emellertid för att avlägga ett kort besök där, varför hon gick mot entrén. Av hennes egna uppgifter framgår att hon uppfattade gatuarbetena som avslutade och sålunda ej uppmärksammade nivåskillnaden vid bindlagret. Omedelbart framför entrén föll hon därefter av någon anledning omkull och bröt höger fotled. Själv anser hon att hon snavade på trappstenen eller möjligen någon kant i anslutning därtill. E.D., som synes ha inifrån öppnat Drakegårdens dörr i samma ögonblick som M.B.L. föll, uppfattade däremot saken så att M.B.L. trampade snett på en i förhållande till hennes gångriktning nedåtlutande kant. Oavsett huru därmed må förhålla sig saknas dock anledning att antaga annat än att M.B.L:s fall förorsakades av att hon placerade sin högra fot på sådant sätt i förhållande till någon av kanterna kring bindlagret att hon tappade balansen. Direkt orsakssammanhang föreligger sålunda mellan någon av kanterna och olyckshändelsen.

Bolaget har inte ifrågasatt annat än att M.B.L:s skador, såvitt nu är i fråga, varit en beräknelig följd av olyckshändelsen. Bolaget hävdar emellertid att M.B.L. själv vållat skadorna på grund av bristande uppmärksamhet, särskilt med hänsyn till hennes fotbeklädnad (träskor).

Rörande förhållandena när arbetena avbröts på onsdagen d 7 maj framgår följande: E uppger att han besökte platsen vid 12-tiden och därvid satte ut två koner framför entrén: till Drakegården samt beordrade E och T att på vanligt sätt placera koner utefter hela bindlagret. Dessa bekräftar uppgiften och tillägger att de verkställde ordern. När de lämnade arbetsplatsen fanns sålunda enligt deras uppgifter plastkoner utställda mitt i bindlagret utefter hela dess längd med 3-4 meters mellanrum. Dessutom fanns omedelbart norr om bindlagrets början en uppfällbar skylt med sedvanlig symbol som varnade för vägarbete. Skylten stod lös på gatan och var i och för sig lika lätt att flytta som konerna. B.M. uppger till en början att inga varningsmärken fanns utplacerade under onsdagen. Närmare tillfrågad har hon dock visat tveksamhet och sagt sig inte vara exakt säker på hur därmed förhöll sig.

Mot nu angivna bakgrund får anses visat att bolagets anställda på traditionellt sätt satt ut varningstecken på bindlagret i den omfattning de själva uppgivit samt att dessa tecken funnits på plats när arbetena avbröts på onsdagen kl 13.

Det är ostridigt att inga varningstecken fanns framför entrén till Drakegården på fredagsförmiddagen, då M.B.L. skadades. Genom vad hon själv och av henne åberopade vittnen uppgivit får även anses visat att inga koner över huvud taget fanns utplacerade på bindlagret vid tillfället samt att koner åter utplacerades efter olyckan. Därvid sattes även en varningsskylt upp på dörren till Drakegårdens entré.

M.B.L. uppger, utan att någon bevisning kunnat förebringas däremot, att en hög koner omedelbart före olyckan låg vid stakethörnet vid Laurentii gränd. Uppgiften får tagas för god.

Av utredningen målet framgår att bolaget vid arbetstidens slut onsdagen d 7 maj utmärkte det farliga området med plastkoner, placerade med 3-4 meters avstånd samt något tätare omedelbart framför entrén till Drakegården. En varningsskylt synes därjämte ha funnits omedelbart norr om bindlagret, intill anslutningen till Stora Torget.

Samtliga utplacerade varningsmärken har varit av sådan art att de varit lätt flyttbara, även för personer med obetydliga kroppskrafter. Det framgår också att det för bolaget sedan länge varit ett välkänt faktum att obehöriga personer ofta flyttar eller skadar varningsmärken kring arbetsplatser. Bolaget har av den anledningen ordnat särskild tillsyn av vissa arbetsplatser, uppenbarligen dock inte av platser av nu ifrågavarande slag.

Fråga uppkommer nu om de varningsåtgärder som bolaget vidtagit fyller de krav som skäligen kunnat ställas med hänsyn till omständigheterna. Anledning saknas i och för sig att antaga annat än att åtgärderna legat inom ramen för vad som vanligen brukat göras vid liknande arbetsplatser. Skall denna typ av åtgärder nu underkännas, torde konsekvenserna bli ett krav på antingen bevakning eller på svårflyttbara anordningar såsom betongblock, fast förankrade slirstockar eller fasta avspärrningar med linor e d, fästa i stolpar som förankrats i gatan så att de inte utan svårighet kan avlägsnas därifrån med handkraft. Samtliga dessa alternativ framstår dock som kraftigt överdimensionerade när fråga endast är om att varna för en ca 2 cm hög kant kring yta, som i och för sig är väl lämpad för gångtrafik. Det förhållandet att oansvariga personer understundom flyttar utsatta varningsmärken kan inte rimligen föranleda krav på att enskilda entreprenörer vidtar så rigorösa säkerhetsanordningar som ett underkännande av bolagets åtgärder i detta fall med nödvändighet måste leda till.

Mot nu angivna bakgrund har ej blivit visat att bolaget förfarit vårdslöst. Käromålet skall då lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. M.B.L:s talan lämnas utan bifall.

Vidare ålade TR:n M.B.L. att ersätta bolaget dess rättegångskostnader i TR:n och fastställde ersättning enligt rättshjälpslagen åt Maj-Britts L:s biträde i målet.

Domskäl

Domskäl. M.B.L. har i HovR:n gjort gällande, att bolaget förfarit vårdslöst i första hand genom att trafikkoner ej utplacerats när arbetena avslutades på eftermiddagen d 7 maj 1975. Om det skulle anses visat att koner utsatts har M.B.L. gjort gällande, att dessa varit otillräckliga med hänsyn till att de med lätthet kunnat flyttas av obehöriga personer och att de skulle ha ersatts av andra, mera svårflyttade anordningar, eller att kontroller med jämna mellanrum av de utsatta varningsanordningarna skulle ha vidtagits.

Bolaget har, för det fall skadeståndsskyldighet skulle anses föreligga, jämväl i HovR:n gjort gällande att M.B.L. varit medvållande. Bolaget har därvid påstått att det ålegat henne att vara särskilt uppmärksam på ojämnheter i vägbanan enär hon bar träskor.

M.B.L. har bestritt att vållande kan läggas henne till last.

I HovR:n har förnyade förhör hållits med M.B.L., F.L., E.D. och B.M.. Beträffande vittnena K, E och T har fonogramutskrifter av deras vid TR:n avgivna utsagor föredragits.

De som ånyo hörts i HovR:n har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som framgår av TR:ns dom. B.M. har därutöver berättat att hon ej har någon minnesbild utav att koner varit utplacerade på bindlagret sedan arbetena avslutats för dagen d 7 maj samt att hon på eget initiativ efter olyckshändelsen tillsett att två koner ställts ut och att ett textat anslag med varning satts upp vid ingången till Drakegården i avvaktan på åtgärd från kommunens sida, enär hon ansåg asfaltskanten vara farlig. Hon har vidare uppgivit att Drakegården också i maj 1975 inhyste vissa kommunala serviceorgan och att turistbyrån hade lokaler där, vilket senare förhållande framgick av skylt vid entrén till Drakegården.

Båda parter har åberopat delar av föreskrifter utfärdade av Statens trafiksäkerhetsverk rörande användning av trafikanordningar vid vägarbeten.

HovR:n har hållit syn på platsen för olyckshändelsen.

I målet är ostridigt att M.B.L:s skada orsakats av att hon fallit omkull sedan hon trampat snett antingen på den omkring 2 cm höga asfaltskant som fanns mellan bindlagret och omgivande vägbana eller på den kant av motsvarande höjd, som till följd av arbetena uppkommit framför en omedelbart utanför ingången till Drakegården belägen "trappsten". I målet är upplyst att "trappstenen" i vanliga fall låg i nivå med gatuplanet. Det är vidare ostridigt att trafikkoner därvid ej funnits utanför Drakegården.

HovR:n finner genom E:s och T:s utsagor styrkt, att området för de pågående gatuarbetena utmärkts med trafikkoner innan arbetena avslutades d 7 maj. Genom T:s uppgifter får vidare anses utrett att varningsskylt för vägarbete varit uppsatt vid Stora gatans norra ände i anslutning till Stora torget.

HovR:n finner lika med TR:n att den fara som asfaltkanten utgjort varit sådan att varningsanordningar erfordrats. Anmärkning kan ej riktas mot användning av trafikkoner som sådana för att varna för ifrågavarande typ av gatuarbeten.

Beträffande omständigheterna i förevarande fall beaktar HovR:n följande. Den aktuella delen av Stora gatan är avsedd i första hand för gångtrafikanter. Fordonstrafik är tillåten endast för transport till och från fastigheter utmed gatan. Stora gatan är den av gående mest trafikerade gatan i Sigtuna. Drakegården hade redan 1975 ett stort antal besökare. Arbetena avbröts d 7 maj inför Kristi Himmelsfärdshelgen och skulle ej återupptagas förrän d 12 maj. Fråga var således om en förhållandevis lång tidrymd under vilken platsen för gatuarbetet skulle stå utan tillsyn.

Det har för bolaget varit känt att koner, som uppställs såsom varningsmärken, mycket ofta flyttas av obehöriga personer.

Såsom nyss anförts hade det ålegat bolaget att varna för den fara som nivåskillnaden i gatan utgjorde. Att faran i förhållande till andra vanligen vid gatuarbeten förekommande risker inte är särskilt stor får inte leda till att endast så enkla försiktighetsåtgärder vidtas som erfarenhetsmässigt är obeständiga. Bolaget hade sålunda haft att beakta att trafikkoner, som uppställts för att varna för gatuarbeten, ofta flyttas från platsen. Att detta sker obehörigen får inte föranleda, att den ansvarige ej motverkar ett sådant förfarande. Det kan därför inte anses tillfyllest att utan andra åtgärder endast sätta ut lösa trafikkoner. Det hade enligt HovR:ns mening i stället ålegat bolaget att antingen tillse att konerna ej med lätthet kunnat flyttas, t ex genom att förbinda dem med linor med varandra och med andra, mera svårrubbade föremål, eller att använda anordningar, som varit avsevärt svårare att flytta än koner, t ex vägbockar. Ett godtagbart alternativ härtill hade utgjort fortlöpande, vid lämpliga tidpunkter återkommande kontroller av att trafikkonerna varit på plats. En sådan skyldighet kan vid lämpligt arrangemang inte anses ha varit alltför omfattande eller betungande för bolaget. Möjlighet borde t ex ha förelegat för bolaget att komma överens med någon person som bodde i närheten av arbetsplatsen att denne varje morgon skulle tillse att konerna var uppställda på ett ändamålsenligt sätt för att varna gångtrafikanterna.

Bolaget har genom sin underlåtenhet att vidtaga erforderliga varningsåtgärder brustit i aktsamhet och är följaktligen skadeståndsskyldigt gentemot M.B.L..

HovR:n finner ej av utredningen framgå att M.B.L. brustit i den aktsamhet som kunnat krävas av henne. Bolaget skall därför förpliktas utge fullt skadestånd. Tvist råder ej om storleken av yrkat belopp eller om yrkad ränta.

Domslut

Domslut. HovR:n förpliktar, med ändring av TR:ns dom, bolaget att till M.B.L. utge skadestånd med 3 350 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 20 april 1977 tills betalning sker.

M.B.L. befrias från skyldigheten att ersätta bolaget dess kostnader vid TR:n.

HovR:n fastställde också ersättning åt M.B.L:s biträde enligt rättshjälpslagen och förpliktade bolaget att återgälda statsverket kostnaden för M.B.L:s rättshjälp i TR:n och HovR:n.

Referenten, adj led Engström, och hovrättsrådet Beskow var skiljaktiga och anförde: Med hänsyn till den fara som nivåskillnaden i gatan utgjorde har bolaget haft att genom lämpliga anordningar fästa allmänhetens uppmärksamhet därpå. Trafikkoner får härvid i och för sig anses utgöra tillräcklig varning.

I målet får anses utrett att trafikkoner utplacerats i bindlagret utmed Drakegården innan arbetena avbröts d 7 maj samt att konerna ej fanns på plats på förmiddagen d 9 maj.

Trafikkoner är förhållandevis lätta att flytta och det har för bolaget sedan tidigare varit känt att det ofta förekommer att på arbetsplatser koner flyttas av obehöriga personer. Den som utför gatuarbeten kan dock ej utan vidare göras ansvarig för varje ingrepp av obehöriga som göres mot utmärkningen av gatuarbetena. Visserligen är upplyst att i förevarande fall arbetena ej skulle återupptagas förrän d 12 maj, således efter förhållandevis lång tid. Faran för att personer på grund av den ifrågavarande nivåskillnaden skulle komma till allvarlig skada kan å andra sidan, allmänt sett, ej bedömas som särskilt stor. Omständigheterna har i detta fall ej varit sådana att det kan anses ha ålegat bolaget att vidtaga andra åtgärder än som gjorts. Bolaget kan följaktligen ej anses ha förfarit vårdslöst.

Vi fastställer på grund av det anförda TR:ns domslut i huvudsaken.

Överröstade härutinnan är vi i övrigt ense med övriga ledamöter.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HD utvecklat sina ståndpunkter på väsentligen samma sätt som i HovR:n.

I fråga om händelseförloppet och de faktiska förhållandena i samband med olycksfallet råder i HD tvist endast i frågan huruvida på sätt bolaget påstått dess personal efter avslutat arbete på eftermiddagen d 7 maj 1975 placerade ut trafikkoner på den del av vägbanan där bolaget låtit lägga ett s k bindlager och om det fanns någon varningsskylt i Stora gatans mynning i Stora torget. I övrigt är parterna ense om att den beskrivning av händelseförloppet och omständigheterna kring detta som har lämnats i TR:ns dom är i allt väsentligt korrekt.

HovR:n har funnit det vara styrkt genom E:s och T:s vid TR:n avgivna vittnesutsagor, att området för de pågående gatuarbetena utmärktes med trafikkoner innan arbetena avslutades d 7 maj. Vidare har HovR:n ansett att det genom T:s uppgifter blivit utrett att varningsskylt för vägarbete var uppsatt vid Stora gatans norra ände i anslutning till Stora torget.

I HD har inte hållits nya vittnesförhör med vare sig E eller T. Vad som i övrigt har förekommit vid huvudförhandlingen i HD föranleder inte att det kan anses föreligga synnerliga skäl till antagande att värdet av E:s eller T:s vittnesuppgifter är annat än TR:n och HovR:n antagit. HD godtar därför HovR:ns bedömning i det nu aktuella hänseendet.

Genom de arbeten bolaget låtit utföra på platsen hade vid den aktuella tiden uppkommit cirka 2 cm nivåskillnad mellan å ena sidan det nylagda bindlagret och å andra sidan den äldre asfaltbeläggningen samt trappstenen utanför entrén till Drakegården. De skarpa asfalt- och trappstenskanterna mot bindlagret medförde uppenbarligen vissa risker för att en person som passerade på vägbanan utanför Drakegården eller genom entrén till denna byggnad skulle snava eller trampa snett på asfalt- eller trappstenskanten samt därvid falla omkull och skada sig. Riskerna för sådana olycksfall kan inte anses ha varit helt obetydliga. Det har därför ålegat bolaget - som genom sin verksamhet på platsen framkallat denna fara - att låta anbringa lämpliga varningsanordningar.

Att utmärka det område där bindlagret lagts med sådana trafikkoner som bolaget lät sätta ut får anses utgöra en lämplig åtgärd för tillgodoseende av ändamålet att fästa gångtrafikanternas uppmärksamhet vid olycksfallsriskerna. Det kan inte anses ha varit påkallat att sätta ut varningsmärken av annat slag.

Under hänvisning till att lösa trafikkoner erfarenhetsmässigt och enligt vad bolaget väl kände till ofta flyttas undan av obehöriga personer har emellertid M.B.L. gjort gällande, att bolaget bort antingen vidtaga särskilda åtgärder till säkerställande av att trafikkonerna inte flyttades eller avlägsnades eller också sörja för en regelbunden kontroll av att trafikkonerna fanns på plats under den tid av nära fem dygn som arbetena skulle ligga nere.

Hur omfattande och vidlyftiga skadeförebyggande åtgärder som bör vidtagas av den som genom sin verksamhet har framkallat fara för olycksfall blir beroende på en avvägning mellan å ena sidan skaderiskernas art och omfattning och å andra sidan de kostnader och andra olägenheter som är förbundna med den ena eller andra av de åtgärder som kan komma i fråga. Skaderiskerna får härvid värderas med hänsyn till såväl hur stor risken för att olycksfall över huvud taget skall inträffa bedöms vara som hur omfattande skadeverkningar ett inträffat skadefall kan befaras medföra.

Varken asfaltkanten eller trappstenskanten torde ha varit särskilt svår att upptäcka. Med tanke på att trappstenar vid husentréer ofta ligger något högre än den omgivande marken har det kunnat förutsättas att människor i allmänhet skulle, även oberoende av varningsanordningar, skärpa sin uppmärksamhet när de skulle passera genom entrén till Drakegården. Med hänsyn till dessa förhållanden får risken för sådana olycksfall som det nu inträffade sägas ha varit föga framträdande. Å andra sidan hade genom gatuarbetena åstadkommits förändringar av nivåförhållandena i marken och skapats tidigare inte existerande "trösklar". För den som i likhet med M.B.L. var bosatt på orten och kan antagas i viss mån ha anpassat sig till de "normala" markförhållandena kan dessa förändringar ha skapat speciella risker. Samtidigt har emellertid de personer som mera regelbundet passerade området eller besökte Drakegården känt till att det sedan lång tid pågått gatuarbeten och redan av det skälet haft anledning räkna med att dessa arbeten kunde ha resulterat i vissa förändringar av det här slaget.

Ett övervägande av samtliga nu angivna förhållanden föranleder slutsatsen att bolaget hade fog för att inte bedöma olycksfallsriskerna som särskilt allvarliga. Bolaget hade också skäl räkna med att ett eventuellt olycksfall - närmast då en olyckshändelse av just det slag som drabbade M.B.L. - inte skulle medföra några mer omfattande skadeverkningar.

Under dessa omständigheter och även om man beaktar den i och för sig påtagliga risken för att de utsatta lösa trafikkonerna eller någon eller några av dem skulle komma att flyttas kan bolaget inte anses ha varit skyldigt att vidtaga speciella - uppenbarligen jämförelsevis tids- och arbetskrävande - åtgärder för att säkerställa att trafikkonerna stod kvar på platsen under hela den aktuella tiden.

Det är således inte styrkt i målet att vållande till de skador som tillfogades M.B.L. ligger bolaget till last. M.B.L:s skadeståndstalan skall därför ogillas.

Vid denna utgång är M.B.L. i och för sig skyldig att ersätta bolaget för dess rättegångskostnader. Emellertid har bolaget - sedan HovR:n ogillat bolagets yrkande om åläggande för M.B.L. att ersätta bolagets rättegångskostnader i TR:n och HovR:n och ålagt bolaget att ersätta statsverket kostnaderna för M.B.L:s rättshjälp vid domstolarna - sin revisionsinlaga, jämte det bolaget yrkat ogillande av M.B.L:s talan, endast framställt yrkande om befrielse från skyldigheten att ersätta statsverket kostnaderna för M.B.L:s rättshjälp. Detta yrkande kan inte anses innefatta jämväl ett yrkande om åläggande för M.B.L. att ersätta bolagets rättegångskostnader i TR:n och HovR:n.

Bolagets först vid huvudforhandlingen i HD och således efter utgången av tiden för fullföljd av talan mot HovR:ns dom framställda yrkande i sistnämnda hänseende kan inte lagligen upptagas till prövning och skall följaktligen avvisas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom i själva saken lämnar HD M.B.L:s i målet förda talan utan bifall.

HovR:ns domslut i fråga om rättegångskostnaderna ändras på det sättet att bolaget befrias från skyldighet att ersätta statsverket kostnaderna för M.B.L:s rättshjälp i TR:n och HovR:n.

Bolagets yrkande om åläggande för M.B.L. att ersätta bolaget dess kostnader å målet i TR:n och HovR:n avvisas.