NJA 1985 s. 502

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Klemendz) anförde i dom d 13 okt 1983:

Domskäl. E.N. har vitsordat riktigheten av de i gärningsbeskrivningen angivna faktiska omständigheterna men bestritt ansvar under framhållande av att han inte handlat oaktsamt vid fattandet av det felaktiga beslutet. Hörd över åtalet har han berättat: På kvällen d 2 juni 1982 kom I.N. tillsammans med sin hustru in på polisstationen och företedde en parkeringsanmärkning utvisande att I.N. på Prennegatan parkerat sin personbil i strid mot gällande stoppförbud. I.N. hävdade att anmärkningen var felaktigt utfärdad och anhöll om rättelse. E.N. kände till att den på polisstationen förda liggaren över lokala trafikföreskrifter inte var tillförlitlig och att det därför var omöjligt att kontrollera huruvida parkeringsanmärkningen var oriktig. Han bad därför I.N. ringa till chefen för trafikvaktskåren, M.M., eller G.F., också anställd vid trafiknämnden i Lund. I anslutning härtill hänvisade E.N. till baksidan av parkeringsanmärkningen, där anvisning ges om hur man skall förfara då man vill bestrida betalningsansvaret. I.N. lät sig inte nöja härmed utan krävde att E.N. skulle ta ställning till parkeringsanmärkningen. I.N. begärde tillika att få se den aktuella lagtextens lydelse. Han hade då satt sig på E.N:s skrivbord och var mycket provocerande. Slutligen fattade E.N. det av åklagaren angivna beslutet "Rättelse beviljas ej", vilket tecknades å parkeringsanmärkningen och försågs med E.N:s namn teckning.

I rikspolisstyrelsens föreskrifter och anvisningar om tillämpningen av lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift heter det bl a följande:

6. Rättelse

6.1 Allmänt

Både förare och ägare av fordon kan ansöka om rättelse av parkeringsanmärkning. Detta skall ske hos polisen i det distrikt där anmärkningen meddelats. Ansökan kan göras muntligt och förutsättes ske i nära anslutning till att anmärkningen utfärdats, i de flesta fall genom att vederbörande omedelbart uppsöker närmaste polisstation. Härvid skall förarens exemplar av parkeringsanmärkningen medtagas. En förutsättning för att rättelseförfarande skall kunna tillämpas är att invändningen omedelbart kan prövas och beslut omedelbart meddelas. Invändningen skall sålunda ej kräva någon egentlig utredning.

E.N. har i egenskap av vakthavande befäl på polisstationen på ansökan om rättelse av parkeringsanmärkning fattat beslut utan att vidtaga någon som helst åtgärd för att förvissa sig om att beslutet hade stöd i gällande lokala trafikföreskrifter. E.N. är härigenom övertygad om att ha förfarit oaktsamt. Den omständigheten att polisstationen, enligt vad han uppgivit, saknade tillförlitlig liggare över lokala trafikföreskrifter föranleder inte till annat bedömande. För straffbarhet krävs att oaktsamheten är grov. Vid bedömningen av huruvida grov oaktsamhet föreligger är följande att beakta. Det framstår som självklart att för myndighetsutövning ansvarig tjänsteman vinn lägger sig om att åstadkomma ett riktigt beslut. Den myndighetsutövning E.N. utövat står i strid med denna självklara grundsats och kan inte god tagas. På grund härav måste, även om det förfång I.N. lidit inte framstår som särskilt allvarligt, den oaktsamhet E.N. visat anses som grov. Han kan därför inte undgå ansvar för vårdslös myndighetsutövning.

Domslut

Domslut. TR:n dömde E.N. enligt 20 kap 1 § 2 st BrB för vårdslös myndighetsutövning till 20 dagsböter å 65 kr.

E.N. fullföljde talan i HovR:n över Skåne ock Blekinge och yrkade ogillande av åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. E.N. har vidhållit sina vid TR:n lämnade uppgifter. Till befrielse från ansvar har han i HovR:n gjort gällande - förutom att han inte handlat oaktsamt vid fattandet av det felaktiga beslutet - att oaktsamheten i vart fall inte är att bedöma som grov. För den händelse han skulle befinnas ha förfarit grovt oaktsamt, har han hävdat att det förfång beslutet medfört för I.N. inte kan betraktas annat än som ringa. E.N. har därvid framhållit att möjlighet funnits för I.N. att omgående dagen efter kontrollera riktigheten av beslutet hos trafiknämnden och därefter söka ändring av beslutet hos polismyndigheten.

I likhet med TR:n finner HovR:n att E.N. förfarit grovt oaktsamt vid prövning av I.N:s ansökan om rättelse av parkeringsanmärkningen. Åklagaren har inte gjort gällande att E.N:s förfarande medfört annat förfång för I.N. än att denne tvingats att betala parkeringsavgiften om 100 kr. Detta förfång får emellertid anses ringa. Åtalet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillar HovR:n åtalet.

Domskäl

Domskäl. Till utveckling av åtalet har riksåklagaren anfört. Det förfång som uppkom för I.N. genom E.N:s grovt oaktsamma förfarande var att I.N. tvingades betala parkeringsavgiften om 100 kr. Förfång kan bestå i såväl ekonomisk skada som annan olägenhet. Vid bedömningen av huruvida det förfång som orsakats I.N. skall anses ringa bör hänsyn därför tas ej endast till det ifrågavarande beloppet. I stället måste avgörande betydelse tillmätas det förhållandet att I.N. tvingats finna sig i och ställa sig till efterrättelse en sanktion för vilken saknades laga grund. Varje förfång av detta slag måste bedömas som ett ej ringa förfång.

E.N. har genom sin handläggning och prövning av I.N:s ansökan om rättelse av parkeringsanmärkningen åsidosatt vad som i föreliggande situation gällde till följd av lag och annan författning. Oriktig myndighetsutövning av detta slag kan föranleda straff enligt åberopat lagrum, om gärningen för det allmänna eller någon enskild medför förfång som ej är ringa. Väl har E.N:s handlande medfört förfång för I.N. i de hänseenden riksåklagaren närmare angivit. Även med beaktande av andra än ekonomiska synpunkter får förfånget emellertid bedömas som ringa i den mening som avses i 20 kap 1 § BrB.

På grund av vad sålunda anförts skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Bengtsson var av skiljaktig mening och anförde: Det förfång som I.N. lidit genom E.N:s oaktsamma handläggning av parkeringsanmärkningen är visserligen ganska obetydligt, ekonomiskt sett. För den enskilde framstår emellertid felparkeringsavgift som en sanktion påtagligt lik ett straff. Bl a kan framhållas att enligt lagen om felparkeringsavgift polisutredning skall ske, om betalningsansvar bestrids, och vid domstol skall allmän åklagare föra det allmännas talan. Det sagda motiverar att också andra synpunkter än ekonomiska bör påverka bedömningen av förfånget. Enligt min mening har det sådan betydelse från allmänhetens synpunkt att ärenden av detta slag handläggs korrekt, att I.N:s förfång inte kan anses ringa i den mening som avses i 20 kap 1 § BrB. Som TR:n och HovR:n funnit är E.N:s oaktsamhet grov. E.N. bör alltså fällas till ansvar för vårdslös myndighetsutövning.

Med upphävande av HovR:ns dom fastställer jag TR:ns domslut.