NJA 1983 s. 644

Domskäl

Domskäl. F.B. har i HovR:n berättat: Det inträffade har under lång tid medfört mycket obehag och vållat henne stor oro. Först kallades hon vid två tillfällen till polisförhör. Under något av dessa fick hon veta att det brott hon påstods ha begått kunde medföra böter på 2 000 kr eller fängelse. Samtidigt upplystes hon emellertid om att fängelse troligen inte skulle komma i fråga. Redan polisförhören och nämnda upplysningar påverkade henne psykiskt. Den därpå följande rättegången var hennes första kontakt med domstolar överhuvudtaget och även den blev en påfrestande upplevelse för henne. Huvudförhandlingen tog säkert en timme. Det var obehagligt att bli fälld och klassificeras som brottsling. Mot bakgrund av att polisen talat om böter eller fängelse som tänkbar påföljd fann hon dock påföljdseftergiften som en tillfredsställande utgång. Det blev därför aldrig aktuellt med ett överklagande. Vid ett senare tillfälle förde hon saken på tal med en god vän, som är jurist. Denne fann domen märklig och fick henne att göra en anmälan till justitieombudsmannen, som sedan hjälpte henne. Genom att kronofogden fick en kopia på denna anmälan avvaktade han med att hos F.B. göra utmätning för den del av försvarskostnaden som hon skulle betala tillbaka till statsverket. Även kronofogdens hot om utmätning kändes psykiskt betungande. Det inträffade påverkade för övrigt hela hennes sätt att vara, vilket i sin tur kom att påverka hennes barn.

A.S. har uppgivit: Det var på hösten 1979 som han genom ett telefonsamtal från chefen på den rotel, som handlägger bötesmålen, första gången hörde talas om ärendet. Den 10 dec 1979 kom handlingarna till åklagarmyndigheten. A.S. tog då kontakt med utredningsmannen och bad denne kontrollera om de personer, till vilka F.B. skickat fotokopiorna, verkligen fått dessa. A.S. hade aldrig tidigare haft något liknande ärende. Hans utredning före åtalsbeslutet bestod i att han studerade dels lagtexten i 1937 års sekretesslag dels häftet Offentlighetsprincipen och myndigheterna. Han rådgjorde inte med någon kollega före åtalsbeslutet. Han bedömde emellertid F.B:s handlingssätt som ganska fult och var helt övertygad om att han gjorde rätt när han bestämde sig för att åtala henne. Tanke på annan påföljd än böter hade han däremot inte. A.S. hade under våren 1980 ovanligt stor arbetsbörda. Mycket berodde detta på att han ett antal veckor var upptagen med olika kurser. När han sedan återkom till arbetet, hade ärendena hopat sig. Han handlade därför under stor tidspress.

Margareta L-M. har uppgivit: Hon hade aldrig haft något liknande mål tidigare och hade överhuvudtaget obetydlig erfarenhet av den då gällande sekretesslagen. Förutom studium av lagtexten gick hon igenom förarbetena i NJA avd II. Hon såg även i kommentaren till grundlagarna och i motiven till den nya sekretesslagen. Vidare tittade även hon i häftet Offentlighetsprincipen och myndigheterna samt diskuterade målet med äldre kolleger vid TR:na i Lund och Eslöv. Vid huvudförhandlingen i TR:n fick hon den uppfattningen att försvararen i och för sig delade den bedömning A.S. gjort. Försvararen bestred visserligen åtalet men motiverade detta endast med att det inte kunde vara tal om utlämnande till "envar", eftersom fotokopiorna översänts till bara tre personer. Vid tiden för målets avgörande ombesörjde Margareta L-M. handläggningen av mål från två rotlar och hade därför ovanligt mycket att göra.

Som HD funnit har F.B:s förfarande med att översända de ifrågavarande fotokopiorna inte varit straffbart. A.S. och Margareta L-M. har således i myndighetsutövning åsidosatt vad som till följd av lag gällt för myndighetsutövningen.

Vad härefter angår frågan om gärningen medfört ej ringa förfång för F.B. konstaterar HovR:n till en början att förfång kan bestå såväl i ekonomisk skada som i annan olägenhet. Det är uppenbart att F.B. förlorat arbetsinkomst i samband med åtalet och rättegången. Hon har dessutom under relativt lång tid orsakats besvär genom att hon varit tvungen vända sig till olika myndigheter för att komma till sin rätt. Då härtill kommer att F.B. med all säkerhet upplevt det inträffade som psykiskt betungande, finner HovR:n att F.B. lidit förfång som ej kan bedömas som ringa. Å andra sidan anser HovR:n - med hänsyn främst till att F.B. erhöll påföljdseftergift - att förfånget dock ej kan bedömas vara av alltför allvarlig beskaffenhet.

I målet har gjorts gällande att gärningarna begåtts av grov oaktsamhet. Oaktsamhetsrekvisitet skall ses mot bakgrunden av den reform som 1975 genomfördes beträffande ämbetsbrotten. Reformen innebär att vissa gärningar, som förut var straffbelagda som tjänstefel, i fortsättningen endast skall kunna föranleda en utomstraffrättslig sanktion i form av disciplinpåföljd enligt lagen om offentlig anställning. Detta innebär alltså en viss avkriminalisering. Straffrättsligt ansvar skall emellertid alltjämt följa om gärningen begåtts av grov oaktsamhet. Detta innebär enligt departementschefens uttalande i prop 1975:78 (s 147) att kriminaliseringen av vårdslös myndighetsutövning inskränkts till grova fall och att straffrättsliga sanktioner behållits endast för allvarliga angrepp på de enskilda medborgarnas rättsläge.

Enligt HovR:ns mening är det självklart att stora anspråk ställs på kvaliteten beträffande åklagares och domares arbete. Sakligt riktiga avgöranden är av fundamental betydelse i en rättsstat. Oaktat det sålunda måste eftersträvas en mycket stor säkerhet i fråga om de rättsliga funktionärernas avgöranden, måste man - i denna som i all annan mänsklig verksamhet - realistiskt räkna med att fel kan begås. Enligt HovR:ns erfarenhet är fel på grund av oaktsamhet inte ovanliga i dag. Felens beskaffenhet och betydelse varierar starkt, liksom också graden av den oaktsamhet som kan ligga bakom misstagen. Flertalet fel är att betrakta som ringa och skall med hänsyn härtill inte föranleda någon påföljd för tjänstemannen. Vid gränsdragningen mellan fall av oriktig myndighetsutövning, som sker av grov oaktsamhet och som skall föranleda straffpåföljd, och den mellangrupp, som karaktäriseras av att oaktsamheten inte är grov och som därför skall leda endast till disciplinär sanktion, måste samtliga omständigheter beaktas. Man måste bl a göra en avvägning mellan kravet på ett väl fungerande rättsväsende och de resurser som statsmakterna ställer till förfogande för att förverkliga detta krav. Det är ett väl känt förhållande att effektivitetssträvanden och kostnadsbesparingar inom rättsväsendet under senare år på ett påtagligt sätt försvårat arbetssituationen för tjänstemännen och ökat riskerna för fel. Detta förhållande kan visserligen inte generellt förskjuta gränsen för det straffbara området men måste påverka bedömningen i ett ökande antal fall.

A.S. och Margareta L-M. har - såsom de själva vidgått - visat oaktsamhet genom att inte arbeta sig fram till en riktig tolkning av sekretesslagen. Sålunda hade de redan vid en genomläsning av 41 §, där det bl a talas om att någon bryter mot förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande, bort fråga sig vilket förbehåll som åsyftades och sedan studerat frågan närmare. Det må emellertid framhållas att 1937 års sekretesslag allmänt anses vara en mycket komplicerad och svårtillgänglig lagstiftning. För att nå fram till ett klart uttalande om innebörden av 39 § i nämnda lag krävs god tid och tillgång till förarbetena.

Vad beträffar arbetssituationen för Margareta L-M är upplyst att hon vid tillfället hade ansvaret för två rotlar vid TR:n. Målantalet var vid Lunds TR under stark utveckling, vilket gjorde situationen för den dömande personalen mycket påfrestande. Margareta L-M:s uppgift om att hon arbetade under stark tidspress skall därför beaktas. Vad gäller A.S. finns det ingen anledning anta annat än att även han arbetat under pressande förhållanden.

Vid en samlad bedömning av vad sålunda upptagits och med beaktande av att konsekvenserna för F.B. inte varit alltför allvarliga finner HovR:n att den oaktsamhet, som A.S. och Margareta L-M. gjort sig skyldiga till, inte är att bedöma som grov. Åtalen skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalen ogillas.

Justitieombudsmannen sökte revision och yrkade bifall till åtalen. Justitieombudsmannen anförde:

HovR:n finner visserligen att F.B. har lidit förfång, som ej kan bedömas som ringa, men anser att förfånget inte varit av alltför allvarlig beskaffenhet. Det främsta skälet härtill anges vara att F.B. erhållit påföljdseftergift. Jag kan inte ansluta mig till HovR:ns betraktelsesätt. Att åtalas och fällas till ansvar för en gärning som inte utgör brott innebär i sig ett förfång av allvarlig art. Det förfång F.B. lidit har framförallt bestått just däri. Övriga konsekvenser, vid vilka HovR:n synbarligen fäster större avseende, är av mera underordnad betydelse.

Till bedömningen av förfånget hänför sig HovR:n sedan, när den finner de tilltalades oaktsamhet ej vara grov. Enligt min mening är det tvivelaktigt redan om följderna skall tillmätas sådan avgörande betydelse vid bedömandet av oaktsamheten som HovR:n anser. Sådant bör snarare få inverka vid straffmätningen. Jag anser dock att det förhållandet att TR:n dömt till påföljdseftergift alls icke talar för en mildare bedömning av de tilltalades oaktsamhet. Snarare bör detta, åtminstone för Margareta L-M:s vidkommande, tala i motsatt riktning. I själva verket har hon ju hesiterat inför att bestraffa gärningen. Vad beträffar A.S:s oaktsamhet saknar det rimligen all betydelse hur TR:n bedömt påföljden.

Det är tydligt att de studier av rättskällor som Margareta L-M. och A.S. redogjort för i HovR:n inte varit särskilt inträngande. Enligt min mening ligger emellertid deras oaktsamhet inte så mycket häri. Den består framförallt i att de ej genomgått den ifrågavarande lagmaterian med tillräcklig noggrannhet. Oaktsamheten är just därför så mycket allvarligare. Om de tilltalade med eftertanke läst den lagtext åtalet aktualiserade skulle det ha stått klart för dem att Francesca B:s handlande inte kunde innefatta brott. Några studier därutöver hade inte behövts.

Utöver det nyss anförda vill jag framhålla att vissa omständigheter har varit särskilt ägnade att fästa de tilltalades uppmärksamhet på lagtextens rätta innebörd. En sådan omständighet är att F.B. förklarat sig inte ha känt till länsrättens förordnande. En annan är att ett par av de handlingar hon dömts för att ha utsänt till D.N:s släktingar uppenbarligen härrört från henne själv. De exemplar av dessa handlingar F.B. förfogat över synes hon överhuvudtaget ej ha erhållit från länsrätten.

Jag finner det svårt att godta det av HovR:n förda resonemang som synes innebära att en åklagare och en domare straffritt kan på grund av tidsbrist försumma att sätta sig in i aktuella rättsfrågor och låta detta inverka så, att någon fälles till ansvar för en gärning som inte är straffbar. De av HovR:n i denna del framförda tankegångarna inger betänkligheter. HovR:n beaktar enligt min mening inte tillräckligt vikten av att förtroendet för de rättsvårdande myndigheterna upprätthålls.

Margareta L-M. och A.S. bestred ändring. De gjorde gällande att det förfång F.B. lidit borde bedömas som ringa och att följderna av en oaktsamhet måste tillmätas stor betydelse vid bedömningen av oaktsamhetens gravhet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hållstrand, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Reglerna i 20 kap BrB fick i huvudsak sin nuvarande utformning genom den omfattande reform av det s k ämbetsansvaret som genomfördes d 1 jan 1976. Ett par av reformens syften var att åstadkomma ett närmande mellan den offentliga och den privata arbetsmarknadens sanktionssystem samt att av sevärt inskränka det straffbara området. Bl a bortföll det tidigare straffansvaret för tjänstefel. De gärningar som om fattades av straffbestämmelsen rörande tjänstefel kan nu i betydande utsträckning föranleda disciplinära åtgärder och är endast i begränsad mån kriminaliserade genom stadgandet i 20 kap 1 § 2 st BrB om straff för vårdslös myndighetsutövning. Av förarbetena till reformen framgår att avsikten varit att kriminalisera endast vissa grövre former av tjänstefel och alltså behålla straffrättsliga sanktioner endast för allvarliga angrepp på de enskilda medborgarnas rättsläge (SOU 1972:1 s 128 f och 135 f samt prop 1975:78 s 141 och 147). Det har i förarbetena också uttalats att man genom att begränsa kriminaliseringen till grova fall får en klarare gräns mellan områdena för straffrättsliga och disciplinära sanktioner (a prop s 147).

Tillämpningen av straffbestämmelsen i 20 kap 1 § 2 st BrB skall ske mot bakgrunden av det nuvarande systemets uppbyggnad med disciplinärt förfarande som huvudregel och straffansvar endast för vissa fall samt vad ovan anförts om ämbetsansvarsreformens syften och innebörd. Bestämmelsen omfattar i och för sig alla former av offentlig verksamhet som utgör myndighetsutövning. Men så mångfacetterad som denna verksamhet är går det inte att avgränsa det straffbara området genom någon allmängiltig norm. Kraven på omsorg och aktsamhet i myndighetsutövningen måste variera med hänsyn till många olika faktorer, såsom verksamhetens art, tjänstemannens mer eller mindre självständiga och ansvarsfulla ställning samt tjänsteåtgärdernas mer eller mindre ingripande betydelse och konsekvenser för parter och andra. Sistnämnda omständighet är relevant inte minst på rättskipningens område, där beslut och åtgärder kan få konsekvenser för berörda parter av de mest skilda slag. Särskilt stora krav på noggrannhet och omsorg måste ställas när avgörandet får mycket ingripande och vittgående följder såsom kännbara frihetsberövanden eller betungande ekonomiska förpliktelser.

Vid bedömandet av det föreliggande fallet är först att konstatera, att Margareta L-M. och A.S. i myndighetsutövning åsidosatt vad som gäller för myndighetsutövningen, A.S. genom att åtala F.B. för gärning som inte var straffbar och Margareta L-M. såsom ordförande i TR:n genom att fälla F.B. till ansvar för gärningen. HD ansluter sig till HovR:ns mening att det förfång som härigenom åsamkades F.B. inte var ringa men å andra sidan inte kan bedömas ha varit alltför allvarligt.

Vad sedan gäller frågan huruvida Margareta L-M. och A.S. förfarit grovt oaktsamt är följande att beakta. Av vad de uppgivit i målet framgår, att båda saknade erfarenhet av den då gällande sekretesslagen men att de sökte sätta sig in i ämnet genom att studera lagtexten och en av justitiedepartementet utgiven broschyr med redogörelse för de grundläggande principerna på detta rättsområde, Margareta L-M. dessutom genom att gå till förarbeten och en grundlagskommentar samt diskutera målet med äldre kolleger. Vad sålunda förekommit ger grund för antagande att det inte var fråga om nonchalans eller eljest medveten oaktsamhet från deras sida. Vad som kan läggas dem till last är att de gjort en rättslig felbedömning; själva har de uppenbarligen utgått från att de handlat rätt. Fel bedömningen är inte ursäktlig men kan i någon mån förklaras av att då gällande sekretesslag var tämligen svårtillgänglig både som helhet och i fråga om enskilda bestämmelser. Det förtjänar nämnas att också F.B:s offentlige försvarare tydligen utgick från att den mot henne åberopade straffbestämmelsen i och för sig var tillämplig i målet.

Av betydelse för bedömningen är vidare att såväl A.S. vid behandlingen av åtalsfrågan som Margareta L-M. vid handläggningen och avgörandet av målet synbarligen hade den inställningen att det brott som F.B. enligt deras förmenande hade begått inte kunde leda till någon mera kännbar påföljd. Detta framgår av att TR:n efter gav påföljd och att A.S. nöjde sig med detta avgörande; A.S. har för övrigt uppgivit att han, när han bestämde sig för åtalet, inte hade tanke på annan påföljd än böter. Även i ett sådant fall krävs givetvis noggrannhet och omsorg i tjänsteutövningen men frågan huruvida visad oaktsamhet är grov kan då inte bedömas från så höga krav som när det gäller beslut eller åtgärder som kan få avsevärda konsekvenser för den som berörs (jfr prop 1975:78 s 147).

Med hänsyn till det anförda kan den felbedömning som Margareta L-M. och A.S. gjort sig skyldiga till inte anses så allvarlig att den är att betrakta som grov oaktsamhet. Såsom HovR:n funnit skall därför åtalen ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.