NJA 1985 s. 626

Domskäl

Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. Bodelning mellan A.L. och hans frånskilda hustru, H.L., förrättades av särskild skiftesman d 10 dec 1979. Vid bodelningen tillskiftades A.L. tillgångar till ett värde av 898 375 kr och påfördes tidigare uppkomna skulder till ett belopp av 332 837 kr. Tillgångarna omfattade främst fastigheten Fäbodvallen 2 i Lidingö, som åsattes ett värde av 835 000 kr. A.L. skulle enligt bodelningen utge 269 261 kr 20 öre kontant till H.L. med rätt att avräkna vissa boendekostnader. Båda parter klandrade bodelningen. Beträffande Fäbodvallen 2 förde endast A.L. talan, avseende fastighetens värde. TR:n meddelade dom i målet d 1 mars 1983. Domen innebar att A.L:s talan i allt väsentligt ogillades och att H.L. i huvudsak fick bifall till sin talan, till följd varav A.L. ålades att till H.L. utge ett belopp som var större än det vid bodelningen bestämda. A.L. förpliktades också att ersätta H.L:s rättshjälpskostnader. Domen överklagades av båda parter. I HovR:n, som ännu inte avgjort målet, har A.L. yrkat bifall till sin i TR:n förda talan, utom beträffande ovannämnda boendekostnader. Han har också yrkat befrielse från skyldigheten att betala H.L:s rättshjälpskostnader. H.L:s talan i HovR:n avser boendekostnaderna. - Avgörande för frågan, huruvida A.L. skall vara skyldig att i anledning av bodelningen utge kontant belopp till H.L. och, i så fall, hur stort beloppet blir, är utgången i en i målet tvistig fråga som avser en bostadslägenhet i Schweiz. Denna upptogs vid bodelningen som en tillgång för H.L., men till samma belopp som lägenhetens värde påfördes hon en skuld, avseende lägenheten, till sina föräldrar. A.L:s talan i denna del går ut på bl a att lägenheten skall upptas som tillgång för H.L. till ett värde av 628 000 kr och att någon skuld för lägenheten inte skall påföras henne.

Enligt 34 § 1 st 5 rättshjälpslagen skall beviljad rättshjälp upphöra om de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande ej längre är berättigad till allmän rättshjälp. Till skillnad från vad som gäller vid jämkning av maximibeloppet enligt 15 § rättshjälpslagen krävs ej att väsentlig ändring inträtt (se prop 1972:4 s 413 och 421). Prövningen avser huruvida den rättssökandes beräknade årsinkomst vid en viss tidpunkt överstiger det i 6 § rättshjälpslagen angivna gränsbeloppet. Frågan om upphörande av rättshjälpen bör i princip bedömas utifrån de rättsliga förutsättningar för rättshjälps beviljande och de ekonomiska förhållanden för den rättssökande som föreligger när frågan prövas. Detta gäller också när högre rätt prövar sådan fråga efter fullföljd av talan mot lägre rätts beslut. Undantag från denna princip får dock göras om den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser är avslutad när fråga om rättshjälpens upphörande prövas, exempelvis när angelägenheten avslutas i första instans genom avskrivningsbeslut efter förlikning men frågan om upphörande av rättshjälpen prövas i andra instans efter besvär av domstolsverket. Situationen var denna i rättsfallet NJA 1984 C 27, där bedömningen utgick från läget vid den tidpunkt då frågan om rättshjälpens upphörande först skulle ha prövats, nämligen vid TR:ns avskrivningsbeslut. För HD:s avgörande i förevarande fall är emellertid i överensstämmelse med huvudregeln förhållandena vid tiden för HD:s prövning de relevanta. Såvitt framgår av den åberopade utredningen har dock A.L:s förutsättningar för allmän rättshjälp inte i något väsentligt hänseende ändrats från tiden för HovR:ns beslut.

A.L. beviljades redan 1980 allmän rättshjälp i målet. From d 1 maj 1983 har 6 § rättshjälpslagen ny lydelse. Enligt övergångsbestämmelserna gäller den äldre lydelsen alltjämt i rättshjälpsärenden där allmän rättshjälp har sökts före ikraftträdandet. Gräns beloppet enligt 6 § rättshjälpslagen skall således i förevarande fall beräknas enligt paragrafens tidigare lydelse. I enlighet härmed och med vad nyss sagts skall därvid basbeloppet i oktober 1984 användas som utgångspunkt vid beräkningen. Gränsbeloppet enligt 6 § rättshjälpslagen i dess lydelse före d 1 maj 1983 uppgår för A.L. för 1985 till (8,5 X 20 300 =) 172 550 kr.

HovR:n har inte angivit på vilket material den grundat beslutet att rättshjälpen skall upphöra. Av de uppgifter om sina ekonomiska förhållanden som A.L. ingett, sedan upphörandefrågan aktualiserats, framgår följande.

A.L. hade 1984 en årsinkomst på 169 000 kr. Det för samma år gällande taxeringsvärdet för Fäbodvallen 2 var 640 000 kr och inteckningsskulderna uppgick till 450 000 kr. Det förelåg alltså en nettoförmögenhet med avseende på fastigheten, som uppgick till 190 000 kr. Han hade vidare en bil värderad till 105 000 kr. Utöver inteckningsskulderna har A.L. uppgett skulder till ett belopp av 413 309 kr. Därav utgjorde emellertid 255 234 kr det av TR:n bestämda belopp efter avdrag för boendekostnaderna som A.L. hade att utge till H.L. samt de rättshjälpskostnader som A.L. ålagts att betala.

I förarbetena till rättshjälpslagen uttalade departementschefen bl a att en förändring i den rättssökandes ekonomiska situation som sker genom att motpart förpliktas att till honom utge pengar eller annan ekonomisk tillgång givetvis skall kunna beaktas men att detta inte kan ske förrän ärendet slutförts, eftersom man först då kan veta om den rättssökande tillförts tillgång av betydelse. Detta uttalande avsåg både ändring av maximibelopp och upphörande av rättshjälp. (Prop 1972:4 s 323; se också prop 1978/79:90 s 485 och 516.) Samma skäl som föranleder att vad som tillförs den rättssökande inte skall beaktas före det slutliga avgörandet talar för att hänsyn inte heller skall tas till förpliktelser som han åläggs innan beslutet härom är slutligt (jfr NJA 1983 s 150 i vad avser HovR:ns beslut att ånyo bevilja rättshjälp).

I förevarande fall har som nämnts prövningen av målet i huvudsaken ej slutförts i HovR:n. A.L:s slutliga betalningsskyldighet kan därför inte nu bedömas vare sig i själva saken eller beträffande motpartens rättshjälpskostnader. A.L:s presumtiva skulder i dessa avseenden skall därför inte nu beaktas.

Av det anförda framgår att frågan om rättshjälpens upphörande skall prövas med beaktande av tillgångar till ett värde av 295 000 kr och skulder till ett värde av 158 075 kr. Detta ger till resultat en nettoförmögenhet av 136 925 kr. Enligt domstolsverkets föreskrifter skall hälften av nettoförmögenheten till den del den överstiger 50 000 kr, dvs (136 925 - 50 000)/2 = 43 462 kr, läggas till årsinkomsten. Summan av A.L:s årsinkomst och nyssnämnda belopp överstiger gränsbeloppet. A.L. är således ej längre berättigad till allmän rättshjälp.

A.L. har genom överklagade beslutet, som detta måste förstås, förpliktats att återgälda statsverket samtliga kostnader för hans rättshjälp, således även kostnaderna i TR:n. I enlighet med domstolsverkets medgivande i denna del skall emellertid A.L. befrias från skyldigheten att betala den del av rättshjälpskostnaderna i TR:n som överstiger den av TR:n fastställda rättshjälpsavgiften (jfr NJA 1984 s 316).

För att domstol som beslutar om upphörande av allmän rättshjälp enligt 34 § 1 st rättshjälpslagen skall kunna ta ställning till om det föreligger sådana särskilda skäl som enligt 4 st andra meningen av nämnda paragraf kan föranleda jämkning av den rättssökandes återbetalningsskyldighet måste domstolen åtminstone normalt kunna överblicka uppkomna rättshjälpskostnader. Trots att beloppet av de rättshjälpskostnader som uppkommit i HovR:n när dess beslut om rättshjälpens upphörande träffades inte är känt, kan emellertid kostnaderna inte antas vara sådana att deras storlek i och för sig föranleder jämkning. Inte heller eljest finns skäl att utöver vad förut sagts nedsätta det belopp A.L. skall återbetala.

Domslut

HD:s avgörande. HD ändrar HovR:ns beslut endast på det sättet att HD undanröjer åläggandet för honom att återbetala för honom uppkomna rättshjälpskostnader vid TR:n till den del åläggandet går utöver den av TR:n fastställda rättshjälpsavgiften.

JustR Welamson tillade i fråga om den tidpunkt till vilken bedömningen av den rättssökandes förutsättningar för rättshjälp bör anknytas: När ett av domstol fattat beslut i fråga om upphörande av rättshjälp överklagas, kan den rättssökandes ekonomiska förhållanden ha väsentligt förändrats under tiden fram till den högre rättens beslut. Frågan blir då, om det principiellt är förhållandena vid tiden för sistnämnda beslut eller vid tiden för det överklagade beslutet som skall läggas till grund för bedömningen.

Det senare alternativet kan visserligen synas stå bäst i överensstämmelse med ett väsentligt syfte med rättsmedelssystemet, nämligen att möjliggöra en omprövning i högre rätt av ett i lägre rätt träffat avgörande. Detta syfte har emellertid, allmänt sett, ingalunda genomförts kompromisslöst; det är i betydande utsträckning tillåtet att i högre rätt beakta också omständigheter som inträffat efter den lägre rättens avgörande. Såvitt gäller fall, där den rättsliga angelägenheten alltjämt inte är avslutad, är det också tydligt att den rättssökandes aktuella ekonomiska situation måste på ett eller annat sätt beaktas. Problemet gäller om detta bör ske genom att den högre rätten lägger aktuella förhållanden till grund för sitt avgörande i besvärsmålet eller om besvärsmålet bör avgöras så att säga för sig på grundval av förhållandena vid tiden för den lägre rättens beslut och därefter inträffade förändringar bör beaktas i särskild

Det finns skäl att till en början uppmärksamma det fall, att den högre rätten finner att den rättssökande vid tiden för den lägre rättens beslut alltjämt var berättigad till rättshjälp men han på grund av senare förändringar inte längre är det. Om den högre rätten har att avgöra besvärsmålet efter förhållandena vid tiden för det överklagade beslutet, skall detta tydligen fastställas om beslutet inneburit att rättshjälpen inte skall upphöra men i motsatt fall ändras. I anslutning därtill skall emellertid beslut om upphörande av rättshjälpen fattas av den instans i vilken huvudmålet befinner sig. I jämförelse med alternativet att besvärsmålet avgörs på grundval av aktuella förhållanden synes detta normalt inte innebära någon annan beaktansvärd skillnad än att regelsystemet blir mera tillkrånglat och svårbegripligt. Såvitt fråga om fastställande av rättshjälpsavgift också är aktuell i sammanhanget leder emellertid alternativet att besvärsmålet skall avgöras efter förhållandet vid tiden för den lägre rättens beslut till ytterligare komplikationer som det kan bli svårt att komma till rätta med.

Låt oss härefter betrakta den motsatta situationen, alltså att den högre rätten finner att den rättssökande vid tiden för den lägre rättens beslut inte var berättigad till rättshjälp men att hans förhållanden därefter försämrats så att hans ekonomi numera berättigar honom till rättshjälp. I detta läge kan det ha avsevärd ekonomisk betydelse vilket av de båda alternativen man väljer. Om besvärsmålet avgörs på grundval av aktuella förhållanden, blir den rättssökande inte betalningsskyldig för några rättshjälpskostnader utöver maximibeloppet för rättshjälpsavgift och eventuell tilläggsavgift. Enligt det andra alternativet blir däremot den rättssökande som huvudregel ansvarig för sådana rättshjälpskostnader som uppkommit före den högre rättens beslut i besvärsmålet, i allt fall för tiden innan han ingivit en ny ansökan om rättshjälp som leder till bifall. Från materiell synpunkt förefaller skäl kunna anföras till förmån för båda alternativen. Det kan synas rimligt att den rättssökande får bära de kostnader som uppkommit före den tidpunkt då han i och för sig inte längre var berättigad till rättshjälp, på samma sätt som blivit fallet om den rättsliga angelägenheten avslutats vid nämnda tidpunkt och i samband därmed beslut fattats om rättshjälpens upphörande. Å andra sidan kan det tyckas mindre tillfredsställande att under fortgången av en rättslig angelägenhet den rättssökande görs betalningsskyldig för uppkomna rättshjälpskostnader i ett skede av målet där hans ekonomi försämrats så att han skall förutsättas inte kunna bära dessa kostnader. Man kan härmed jämföra det fall, att under handläggningen av ett mål den rättssökandes ekonomi förändrats så att han befunnit sig tidvis över och tidvis under gränsbeloppet för rättshjälp men vid den tidpunkt under målets fortgång, då frågan om upphörande av rättshjälpen först prövas, befinnes berättigad till rättshjälp. Det torde då inte komma i fråga att besluta om upphörande av rättshjälpen på den grund att förutsättningarna för rättshjälp vid viss tidigare tidpunkt inte var uppfyllda.

Mot alternativet att den högre rätten skall lägga aktuella förhållanden till grund för sitt avgörande i besvärsmålet talar i och för sig att det inte bör stå i den rättssökandes makt att efter beslut i fråga om upphörande av rättshjälp vinna framgång i högre rätt genom att själv försämra sina inkomster. Synpunkten väger dock knappast tungt, eftersom åtgärder som kan bedömas vid tagna i detta syfte givetvis inte skall beaktas. Inte heller synes det vara någon större olägenhet att enligt detta alternativ utredningen kan i högre instans behöva kompletteras med aktuella uppgifter om den rättssökandes ekonomiska förhållanden. Det får ankomma på den rättssökande och på domstolsverket (som kan förutsättas i besvärsmål av förevarande slag praktiskt taget alltid uppträda som part) att förebringa erforderlig kompletterande utredning; domstolen bör kunna utgå från att förhållandena efter det överklagade beslutet inte förändrats väsentligt, om inte annat framgår av utredningen.

Redan de nu anförda synpunkterna ger enligt min mening ett försteg för alternativet att avgörandet i besvärsmålet i princip skall grundas på de ekonomiska förhållanden som är aktuella vid tiden för den högre rättens beslut. Detta försteg blir mera markant om man beaktar konsekvenserna av det motsatta alternativet för fall, där handläggningen av huvudmålet fortsätter under tiden mellan de båda instansernas beslut i rättshjälpsfrågan. Förmodligen finns det oftast anledning för en domstol som beslutar i fråga om upphörande av rättshjälp att förklara målet vilande till dess rättshjälpsfrågan slutligt avgjorts (jfr 49 kap 4 § 8, 49 kap 11 § och 54 kap 3 § RB). Man kan emellertid inte räkna med att vilandeförklaring alltid sker i fall av denna typ.

Om sålunda målets handläggning fortgår och nya kostnader uppkommer mellan de båda instansernas beslut, är det tydligt att dessa kostnader materiellt sett bör omfattas av rättshjälp för den händelse den rättssökande vid tiden för deras uppkomst är berättigad till rättshjälp. Så sker också automatiskt om den högre rätten i besvärsmålet lägger de aktuella förhållandena till grund för sitt avgörande och förordnar att rättshjälpen inte skall upphöra. Enligt det motsatta alternativet måste däremot den rättssökande för att bevaka sina intressen inge en ny ansökan innan frågan om rättshjälpens upphörande ännu slutligt avgjorts. Detta måste te sig främmande för honom redan för det fall att den lägre rättens beslut gått ut på att rättshjälpen skulle upphöra. Som än mer onaturligt måste det framstå om den lägre rätten på föranledande av domstolsverket fattat beslut i fråga om upphörande av rättshjälpen men beslutet gått ut på att rättshjälpen inte skulle upphöra. Om regelsystemet antas vara utformat enligt sistnämnda alternativ kan en part lätt göra rättsförlust genom att förbise behovet av ny ansökan.

Låt oss likväl anta att en part gör en ny ansökan i en situation där lägre rätt förklarat att rättshjälpen inte skall upphöra men beslutet överklagats av domstolsverket. Vi tänker oss vidare att den högre rätten finner att den lägre rätten bort utifrån de vid tiden för dess beslut föreliggande förhållandena förklara att rättshjälpen skulle upphöra men att den rättssökandes ekonomi från tiden för den nya ansökningen är sådan att den berättigar honom till rättshjälp. För den händelse besvärsmålet skall avgöras på grundval av förhållandena vid tiden för det överklagade beslutet, skall den högre rätten med ändring av beslutet förordna om rättshjälpens upphörande. I anslutning därtill skall emellertid, av den instans i vilken huvudmålet befinner sig, rättshjälp beviljas på grund av den nya ansökningen. Eftersom vid bifall till den nya ansökningen biträdeskostnad omfattas av rättshjälpen för tiden efter det att ansökningen gjordes, kommer då viss biträdeskostnad att kunna bli såväl en kostnad för den gamla rättshjälpen, för vilken den rättssökande enligt huvudregeln är återbetalningsskyldig, som för den nya rättshjälpen, för vilken den rättssökande inte har att svara utöver maximibelopet för rättshjälpsavgift och eventuell tilläggsavgift. Man skulle således med det diskuterade alternativet kunna få ett rättsläge där lagen ger direktiv om såväl att den rättssökande skall återbetala viss biträdeskostnad som att han inte skall svara för samma biträdeskostnad. I och för sig kan väl nödutgångar ur detta dilemma tänkas. En sådan kan eventuellt utgöras av rättens befogenhet att i samband med beslut om upphörande av rättshjälp på grund av särskilda skäl jämka den rättssökandes återbetalningsskyldighet. Möjligheten av denna nödlösning eller liknande sådana ändrar emellertid inte det förhållandet att man skulle stå inför två inbördes motstridiga huvudregler rörande den rättssökandes ansvar för vissa kostnader. Att en viss rättstillämpning kan leda till sådana konflikter inom regelsystemet måste anses vara ett starkt skäl mot den ifrågavarande tillämpningen.