NJA 1983 s. 150

Domskäl

Skäl. TR:ns beslut om rättshjälpens upphörande har enligt 17 kap 14 § 2 st 6 RB genast gått i verkställighet. Bedömningen av huruvida M.W:s ekonomiska förhållanden ändrats genom förlikningen skall därför ske med utgångspunkt i situationen vid tiden för den överklagade domen. Det innebär att tillämpligt gränsbelopp enligt 6 § rättshjälpslagen blir att beräkna med hänsyn till basbeloppet för oktober året före rättshjälpens upphörande. Gränsbeloppet utgör alltså 111 200 kr.

I målet är upplyst att M.W. haft inkomst av pension med 23 399 kr om året och att hon före förlikningen hade en förmögenhet värd 40 636 kr.

Genom förlikningen har M.W. tillskiftats dels fast egendom värderad till 1,3 milj kr (eller - i de fall utbrytning av viss mark inte kan ske - motsvarande värde kontant), dels vissa lösöreföremål upptagna till ett värde om tillhopa 45 000 kr, dels 155 000 kr i kontanter. Enligt förlikningen skall kostnaden för erforderliga lantmäteriförrättningar bestridas av M.W.

Den fasta egendom M.W. erhållit genom förlikning bör i enlighet med parternas ståndpunkter tas upp efter taxeringsvärdet. Detta utgjorde för 1980 sammanlagt 267 000 kr. Härifrån bör inte göras något avdrag för lantmäterikostnader, eftersom M.W. enligt förlikningen tillförsäkrats ekonomisk kompensation för det fall den ifrågasatta fastighetsbildningen inte skulle kunna genomföras samt värdet av de utbrutna fastigheterna i motsatt fall kan antas öka med ett belopp som inte understiger lantmäterikostnaderna.

Domstolsverket har hävdat att som inkomst av den fasta egendomen bör tas med inflytande arrendeavgifter om 27 000 kr per år. M.W. har invänt att detta belopp motsvaras av avdragsgilla omkostnader. Enligt HovR:ns mening får uppgiften att hon inte har någon nettointäkt av jordbruksfastighet godtas.

De i förlikningen angivna lösöreföremålen är att hänföra till sådan egendom som avses i 3 § 2 mom e) och f) lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt. Enligt domstolsverkets föreskrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden skall lösöreföremålen inte beaktas vid värderingen av M.W:s förmögenhet.

De kontanter, 155 000 kr, som M.W. erhållit genom förlikningen skall däremot beaktas även på det viset att till hennes årsinkomst skall läggas en beräknad inkomst av detta kapital. I enlighet med hennes egen uppskattning bör som sådan inkomst tas med ett belopp om 15 000 kr per år.

Den rättshjälpskostnad som M.W. har ålagts eller kan komma att åläggas betalningsskyldighet för skall inte beaktas vid beräkningen av hennes förmögenhetsinnehav.

Med hänsyn till det anförda skall värdet av M.W:s förmögenhet beräknas till (40 636 + 267 000 + 155 000 =) 462 636 kr. Hennes årsinkomst uppgår på grund av ändrade förhållanden således till (23 399 + 15 000 +)462 636 - 5 000 / 5 =) 120 926 kr. Eftersom denna inkomst överstiger tillämpligt gränsbelopp, skall som TR:n funnit den henne beviljade förmånen av allmän rättshjälp upphöra.

Upphör allmän rättshjälp på grund av ändring i den rättssökandes ekonomiska förhållanden, skall enligt huvudregeln i 34 § 3 st rättshjälpslagen den rättssökande själv bära kostnaderna för rättshjälpen. Fram till den ändring av lagrummet som skedde d 1 jan 1980 gällde detta obetingat. Från nämnda dag har emellertid den undantagsregel som varit knuten till huvudregeln och som gällt enbart de fall som avses i 34 § 1 st 1 och 4 fått en annan och mer allmänt hållen lydelse. Föreligger särskilda skäl, får domstolen enligt regelns numera gällande lydelse besluta att rättshjälpskostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket. Av förarbetena till lagändringen framgår dock att lagstiftaren inte avsett att åstadkomma någon saklig ändring i förhållande till den ursprungliga undantagsregeln. Allmänna överväganden om ändamålet med bestämmelserna om upphörande av allmän rättshjälp lämnar inte något stöd för att tillägga regeln en mera vidsträckt innebörd än lagstiftaren avsett. Inte heller på annan grund finns skäl att i strid mot lagstiftarens avsikt tolka regeln extensivt. M.W. skall på grund av det anförda själv bära samtliga kostnader för rättshjälpen. Dessa uppgår till 479 620 kr.

HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n förpliktar M.W. att till statsverket återbetala samtliga kostnader för hennes rättshjälp eller 479 620 kr.

Hovrättsassessorn Bonde, med vilken hovrättsrådet Eilard instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Lika med majoriteten finner jag att M.W:s ekonomiska förhållanden genom förlikningen ändrats på ett sådant sätt att hon som TR:n funnit inte är berättigad att behålla rättshjälpen.

När rättshjälp upphör gäller enligt 34 § 3 st rättshjälpslagen som huvudregel att den rättssökande själv skall stå kostnaderna för rättshjälpen. Genom lagändring, som trädde i kraft d 1 Jan 1980, har dock möjlighet öppnats att, om särskilda skäl föreligger, förordna att kostnaderna helt eller delvis skall stanna på statsverket. Förarbetena till lagändringen ger föga vägledning då det gäller att bestämma vilka skäl som därvid kan beaktas. Med hänsyn till rättshjälpskostnadernas storlek, till M.W:s i målet beräknade årsinkomst och förmögenhet och till de av TR:n anförda skälen finner jag att särskilda skäl föreligger för att på så sätt begränsa M.W:s återbetalningsskyldighet gentemot statsverket som TR:n funnit skäligt att göra.

Jag fastställer därför TR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

Hovrättslagmannen Hellners anförde till utveckling av sin mening: Vid rättshjälpslagens (RhjL.:s) ikraftträdande d 1 juli 1973 innehöll 34 § liksom nu regler om i vilka fall allmän rättshjälp skall upphöra och om följden av att rättshjälpen upphör. Medan §-ns 1 och 2 st behandlar de situationer där upphörande kommer i fråga, anges följden av upphörandet i 3 st. Bortsett från att lagstiftaren vid 1979 års rättshjälpsreform har lagt till ett 4 st i §-n avseende beslutsfunktionen i fråga om upphörande av allmän rättshjälp har reglerna inte undergått någon mera betydelsfull ändring sedan RhjL.:s tillkomst. De ändringar som har gjorts i 1 st är närmast att se som följdändringar till de nya regler om beslutsfunktioner och rättshjälpsavgift som trädde i kraft d 1 jan 1980. Ändringen i 2 st är av redaktionell natur. I fråga om 3 st ligger saken dock något annorlunda till. Härvidlag finns anledning framhålla följande.

Reglerna i 34 § 3 st om följden av att allmän rättshjälp upphör anknyter nära till regleringen av de fall då rättshjälp skall upphöra. Dessa fall är inte av ensartad natur. Grovt sett sönderfaller de i två grupper. Den ena avser fall då den rättssökandes ekonomiska förhållanden är sådana att han alltjämt uppfyller kraven för rättshjälp men av något särskilt skäl bör gå miste om denna förmån. Detta gäller situationer då den rättssökande underlåter att betala rättshjälpsavgift (1 p), uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, som varit ägnad att leda till befrielse från eller till för låg rättshjälpsavgift (3 p) eller inte längre har befogat intresse av att få sin sak behandlad (4 p). Den andra gruppen avser fall då den rättssökande har lämnat oriktig uppgift och allmän rättshjälp inte skulle ha beviljats, om riktig uppgift lämnats (2 p), eller de ekonomiska förhållandena har ändrats i sådan mån att den rättssökande inte längre är berättigad till rättshjälp (5 p). Mellan de två grupperna består inte bara den skillnaden att den rättssökande i den förra gruppen av fall med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden uppfyller villkoren för rättshjälp, medan han inte (längre) gör det i fråga om den senare gruppen av fall. Beträffande 3 och 4 p har lagstiftaren uttryckligen i §-ns 2 st sagt ifrån, att rättshjälpen inte skall upphöra, om det är uppenbart obilligt att den gör det. Vad t ex gäller det fallet att den rättssökande av grov oaktsamhet föranlett att rättshjälpsavgiften blivit för låg (3 p) kan det nämligen framstå som i det närmaste stötande att ta ifrån vederbörande rättshjälpen i slutskedet av ett för honom viktigt mål, särskilt om den oaktsamma uppgiften bara i mindre mån påverkat avgiftens storlek (se prop 1972:4 s 342). Motsvarande gäller det fallet att rättssökanden inte längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad.

Regeln lydde från början: I fall som avses i 1 st 1 och 4 skall hans ansvar dock ej överstiga maximibeloppet, om ej annat följer av 29 §.

Förarbetena till RhjL förmedlar det intrycket att lagstiftaren avsett att jämkning av den rättssökandes kostnadsansvar skall kunna ske endast i de fall som direkt anges i den citerade regeln (se prop 1972:4 s 341 ff). Vad gäller den situationen att rättshjälpen upphör enligt 1 p i 1 st sägs i propositionen att den som haft rättshjälp skall intill maximibeloppet själv bära kostnaderna för rättshjälpen men att maximibeloppet får överskridas, om den som haft rättshjälp eller ställföreträdare för honom genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader. I fråga om rättshjälpens upphörande enligt 2 p anges följden härav vara, att den rättssökande skall själv bära kostnaden för rättshjälpen. Beträffande 3 p görs ett motsvarande uttalande. Vad angår 4 p uttalar sig lagstiftaren på samma sätt som i fråga om 1 p. Vad slutligen gäller 5 p förklaras i propositionen att rättshjälpskostnaderna vid ett upphörande av rättshjälpen i detta fall skall bäras av den som haft rättshjälp, "självfallet utan begränsning till maximibeloppet" (prop s 343). Den uppdelning mellan fallen enligt 1 och 4 p, å ena, och fallen enligt 2, 3 och 5 p, å andra sidan, som görs i både förarbeten och ursprunglig lagtext bekräftas av uttalanden i Arrfelt, Rättshjälp, 2 uppl 1975, s 142 ff (se särskilt s 144).

Vid 1979 års reform ändrades lydelsen av den nu berörda regeln så att den numera lyder på följande sätt: Föreligger särskilda skäl, får beslutas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket.

I prop 1978/79:90 sägs i specialmotiveringen till 34 § inledningsvis bl a att bestämmelserna om verkningarna av upphörande av allmän rättshjälp vid reformen tagits upp i sak oförändrade i 34 § 3 st (se prop s 216). I propositionen erinras vidare om att det i samband med att domstolsverket anför besvär enligt 49 § över beslut om rättshjälp med yrkande om undanröjande av beslutet kan visa sig, att grund för beslut om upphörande eventuellt också föreligger. Som exempel nämns att talan förs mot beslut om allmän rättshjälp åt näringsidkare på den grund att förutsättningarna enligt 8 § 3 inte föreligger och det i samband därmed framkommer att den rättssökandes ekonomiska förhållanden ändrats i sådan mån att han inte längre är berättigad till allmän rättshjälp. Besvärsnämnden skall då enligt en särskild föreskrift i det nytillagda 4 st få meddela beslut om upphörande av den allmänna rättshjälpen med stöd av 34 §. Departementschefen uttalar härefter följande: "I syfte att nå parallellitet mellan 34 och 49 a §§ har 3 st i 34 § jämkats genom införandet av en bestämmelse av innebörd att om särskilda skäl föreligger får förordnas att kostnaderna helt eller delvis skall betalas av statsverket. Därmed åsyftas ingen ändring av vad som gäller f n, nämligen att den rättssökandes kostnadsansvar när rättshjälp upphör på grund av förhållande som anges i 34 § 1 st 1 eller 4 ej skall överstiga maximibeloppet om ej annat följer av nuvarande 29 §. Har sålunda den rättssökande inte erlagt rättshjälpsavgiften enligt 27 eller 28 § skall hans ansvar inte överstiga maximibeloppet om rättshjälpen förordnas upphöra."

Departementschefens uttalande är märkligt på det viset att den av honom föreslagna nya lydelsen av 34 § 3 st inte formellt sett begränsar möjligheten att jämka den rättssökandes kostnadsansvar till de fall som avses i 1 st 1 och 4 p, vilket varit avsikten med lagrummets ursprungliga lydelse. Den av honom eftersträvade parallelliteten med 49 a § talar också i viss mån emot påståendet att lagändringen inte avsett någon ändring i sak av det berörda lagrummet. Enligt motiven till 49 a § skall frågan om begränsning av den rättssökandes kostnadsansvar för det fall rättshjälpen upphör efter överklagande avgöras efter en allmän skälighetsbedömning. Som exempel på fall där staten i allmänhet bör stå för de kostnader som har uppkommit i anledning av ett rättshjälpsförordnande nämns att frågan om beviljande av rättshjälp varit tveksam (se prop s 219).

Med hänsyn till det anförda inställer sig den frågan om inte nu gällande lydelse av 34 § 3 st medger jämkning av den rättssökandes kostnadsansvar även i fall då rättshjälpen upphör enligt 1 st 2, 3 eller 5 p. Vid en undersökning härav finns till en början anledning erinra om att en ledamot av lagrådet (Petrén) vid granskningen av lagrådsremissen rörande nämna ändring i RhjL riktade erinringar mot att lagstiftaren under andra meningen i det berörda lagrummet fört in samtliga upphörandefall under en och samma skälighetsregel och att man upphävt den differentiering som dittills gällt och ersatt den med en allmän skälighetsbedömning. Betalningsskyldighet för redan uppkomna rättshjälpskostnader borde enligt hans mening inte retroaktivt åläggas en rättssökande som dragit på sig dessa i den tron att kostnaderna enligt lagen skulle bäras av staten och som inte låtit något otillbörligt eller någon vårdslöshet komma sig till last (se vidare prop s 496 ff). Vad Petrén föreslagit rörande utformningen av 34 § 3 st väckte dock inte någon anklang hos departementschefen. Han förklarade att lagrådsremissen i det aktuella hänseendet inte syftade till någon ändring i förhållande till gällande lag. Dittillsvarande erfarenheter visade inte att det skulle finnas några olägenheter med rådande ordning. Departementschefen var därför inte beredd att godta ändringsförslaget (prop s 518).

De ytterligare uttalanden som sålunda gjorts vid tillkomsten av nu gällande lydelse av 34 § 3 st visar att lagstiftaren inte avsett att företa någon saklig ändring i förhållande till vad som i denna del gällde före d 1 jan 1980. Vid riksdagsbehandlingen förekom intet som ställer frågan i annan belysning (JuU 1978/79:30). Motiven till lagändringen ger med andra ord inte något stöd för att i fall som avses i 1 st 2, 3 eller 5 p jämka den rättssökandes kostnadsansvar, om rättshjälpen upphör. Det finns därför anledning att pröva om stöd för en mera vidsträckt jämkningsmöjlighet kan hämtas ur allmänna överväganden om ändamålet med reglerna rörande upphörande av allmän rättshjälp.

Att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förlett beslutsmyndigheten att bevilja rättshjälp inte skall få behålla denna förmån, om rätta förhållandet kommer i dagen (2 p), är tämligen uppenbart. Under denna punkt i 34 § 1 st faller bl a förfaranden som ligger på gränsen till bedrägeri. Något behov av att jämka den rättssökandes kostnadsansvar i fall av detta och liknande slag torde inte föreligga. Denne har ju här över huvud inte haft sådana ekonomiska förhållanden att han varit berättigad till rättshjälp. Han har själv framkallat den situation som han kommer i, om rättshjälpen sedermera upphör.

Även i det fall som avses i 3 p i 1 st har den rättssökande själv förfarit olämpligt genom att lämna oriktiga uppgifter. Som har berörts i det föregående har lagstiftaren dock för detta fall ansett det finnas situationer då det är uppenbart obilligt att rättshjälpen upphör (2 st). Härigenom har tillhandahållits ett remedium mot att ett beslut om upphörande av rättshjälpen skulle slå alltför hårt i det enskilda fallet. Det synes följdriktigt att anta att man härutöver inte kan i det fall som avses i 3 p företa någon jämkning av den rättssökandes kostnadsansvar med stöd av 3 st.

Det återstår att se om det beträffande fallet i 5 p, dvs när den rättssökandes ekonomiska förhållanden ändras i sådan mån att han inte längre är berättigad till allmän rättshjälp, kan finnas stöd för att tillämpa 3 st på sådant sätt att den rättssökandes kostnadsansvar jämkas, om särskilda skäl föreligger. Härvidlag finns till en början anledning påminna om att frågan om den enskildes bidrag till rättshjälpskostnaderna ägnades stor uppmärksamhet under förarbetena till RhjL och även föranledde skilda förslag till hur bidragsskyldigheten skulle vara anordnad. Detta gäller bl a spörsmålet om part skall vara skyldig att helt eller delvis betala rättegångskostnad när hans ekonomi undergått avsevärd förbättring efter det att han beviljats rättshjälp. I det förslag som lades fram av 1951 års rättegångskommitte i dess betänkande (SOU 1958:40) Rättegångshjälp ingick bestämmelser som reglerade detta spörsmål. Om part under processen skulle få sina ekonomiska villkor så förbättrade att hans förmåga att betala rättegångskostnad blivit avsevärt ökad, skulle enligt förslaget ändring kunna ske i fråga om kostnadsbidragets storlek. I sådant fall skulle också rättegångshjälpen kunna dras in helt eller part, som fått rättegångshjälp utan skyldighet att betala kostnadsbidrag, kunna åläggas att utge sådant (se SOU 1958:40 s 76 f, 113 f och 154). Mot detta förslag gjordes inga principiella erinringar vid remissbehandlingen (se Ds Ju 1970:14 s 42 f). Förslaget återkom väsentligen oförändrat i det betänkande (SOU 1965:13) med reviderat förslag till lag om rättegångshjälp m m som avgavs av en ny utredning (se betänkandet s 99 f). Inte heller nu föranledde förslaget någon egentlig kritik från remissinstansernas sida (jfr dock Ds Ju 1970:14 s 53 f). Vid den överarbetning av förslagen som därefter gjordes av en särskild arbetsgrupp inom justitiedepartementet kom emellertid en annan uppfattning till synes. Vid behandlingen av frågan om den enskildes bidrag till rättshjälpskostnaderna erinrade arbetsgruppen om att då gällande 13 § i lagen om fri rättegång föreskrev viss återbetalningsskyldighet för part som åtnjutit fri rättegång men under rättegången fått sin ekonomi förbättrad. Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna kunde aktualiseras genom att särskild talan väcktes mot parten inom fem år från rättegångens slut. Parten hade att räkna med att krav på återbetalning av kostnaderna kunde framställas inom denna tid. Förslagen från rättegångskommitten och utredningen om rättegångshjälp utgick från samma synsätt och att rättshjälpen alltså hade karaktär av kredit. Överskottet i partens ekonomi kunde sålunda av det allmänna tas i anspråk för rättshjälpskostnader under den förhållandevis långa tiden av fem år. Arbetsgruppen fortsatte (Ds Ju 1970:14 s 125 f):

"Kreditprincipen medför onekligen vissa mindre tilltalande konsekvenser. Den rättssökande kan inte alltid på förhand avgöra om han blir återbetalningsskyldig för rättshjälpskostnaderna och han kan i vart fall inte i förväg avgöra ersättningsskyldighetens omfattning. Att part inte i förväg kan bedöma vilken kostnad han ådrar sig för rättshjälpen skapar osäkerhet och kan medföra, att han drar sig för att göra sin rätt gällande av rädsla för de ekonomiska konsekvenserna.

Regler om återbetalningsskyldighet för rättshjälpskostnader står inte i god överensstämmelse med den allmänna målsättningen för den nu aktuella rättshjälpsreformen. Rättshjälpen bör ses som en social förmån av innebörd att statsverket betalar kostnaderna för rättshjälpen. Med denna grundsats är ingalunda oförenligt att den rättssökande i mån av förmåga bidrar till kostnaderna för rättshjälpen. Reglerna om bidragsskyldighet bör emellertid utformas så att den rättssökande på förhand kan bedöma sitt kostnadsansvar och att bidragsskyldigheten realiseras i skälig omfattning."

Enligt arbetsgruppens mening borde på grund av det anförda någon återbetalningsskyldighet inte förekomma för part som åtnjutit rättshjälp. Parts förmåga att bidra till statsverkets kostnader för rättshjälpen borde enbart tas i anspråk genom regler om rättshjälpsavgifter. Arbetsgruppens förslag till rättshjälpslag utformades i enlighet härmed (se Ds Ju 1970:14 s 181 f, 246 f, 278 ff och 324).

Det vill synas som om arbetsgruppens förslag i nu berörd del fött ett positivt mottagande vid remissbehandlingen (se prop 1972:4 s 123 ff). Det oaktat har regeringen i 1972 års proposition gått ifrån förslaget och i det för riksdagen framlagda förslaget till rättshjälpslag fört in den tidigare berörda regeln om upphörande av rättshjälp i det fall som behandlas i 34 § 1 st 5. Det är inte helt lätt att klarlägga vad som ligger bakom denna inställning.

Av de allmänna motiven för rättshjälpsreformen kan inte utläsas någon bestämd ståndpunkt i frågan (jfr prop s 249 ff). I specialmotiveringen till 15 § RhjL påpekas att det självfallet kan inträffa att den rättssökandes ekonomiska förhållanden ändras i mera nämnvärd grad under rättshjälpsärendets gång. Har den som begärt rättshjälp därefter fatt sina ekonomiska villkor förbättrade eller försämrade bör möjlighet finnas att beakta hans ökade eller minskade betalningsförmåga. En förbättring av villkoren bör emellertid endast beaktas om hans betalningsförmåga har undergått en väsentlig ökning. I sammanhanget berörs också det fallet att ökningen sker genom att domstol i ett mål förpliktar tappande motpart att till den som har rättshjälp utge pengar eller annan ekonomisk tillgång. Även en sådan förändring skall enligt departementschefen kunna beaktas. Det bör dock inte ske förrän ärendet har slutförts. Till dessa överväganden fogas en erinran om att förbättringen i en rättssökandes ekonomiska situation inte bara kan påverka maximibelopp och därmed kostnadsbidrag utan också leda till att han inte längre är berättigad till rättshjälp. Härvidlag hänvisas till 34 § (prop s 322 f).

Som har nämnts i det föregående görs i specialmotiveringen till 34 § 1 st 5 vissa uttalanden om hur denna regel är att förstå. I det sammanhanget förekommer emellertid inte någon diskussion om det lämpliga i att man i efterhand tar ifrån den rättssökande förmånen av rättshjälp eller med andra ord om hur en sådan regel stämmer överens med de principiella utgångspunkterna för reformen. Man får därför utgå från att departementschefen inte funnit någon motsättning föreligga mellan de allmänna motiven för rättshjälpsreformen och den regel om verkan av förbättrad ekonomi som ingår i 34 § 1 st 5.

Det vill mot nu angivna bakgrund synas som om inte heller allmänna överväganden om ändamålet med reglerna rörande upphörande av allmän rättshjälp lämnar något stöd för att tillägga undantagsregeln i 34 § 3 st en mera vidsträckt innebörd än lagstiftaren avsett. Bestämmelsen i fråga täcker emellertid enligt sin ordalydelse också det fall som åsyftas i 34 § 1 st 5. Fråga uppkommer då huruvida den omständigheten att undantagsregeln fått ett vidare tillämpningsområde än som tydligen avsetts kan tas till intäkt för att tolka den enligt ordalagen. Att i ett sådant läge ge ett obetingat försteg åt motiven är visserligen inte lämpligt. Å andra sidan kan det inte heller vara försvarbart att en given lagtext av domstolarna tilläggs en helt annan innebörd än lagstiftaren menat enbart med förebärande att bestämmelsens ordalydelse medger en sådan tolkning. För att ett frångående av motiven skall kunna ske bör krävas antingen att någon utveckling ägt rum som inte kunnat förutses av lagstiftaren eller att lagstiftaren av någon anledning inte räknat med någon viss situation som förelåg redan vid tiden för bestämmelsens tillkomst. Under alla förhållanden bör försiktighet iakttas att utsträcka giltigheten av en regel, som har karaktär av undantagsbestämmelse, till andra fall än den avsetts för.

Redan av den föregående redogörelsen följer att någon oförutsedd utveckling inte har ägt rum i det nu aktuella hänseendet. Tvärtom har vid 1979 års reform uttryckligen bekräftats att erfarenheterna från RhjL:s tillämpning inte visat att det skulle finnas några olägenheter med den ordning som rådde före denna reform. Att lagstiftaren vid 1979 års reform inte skulle ha räknat med den situation som är aktuell i förevarande mål motsägs av vad som förekom vid RhjL:s tillblivelse. Detta kan därför inte heller anföras som ett bärande skäl för att tillämpa undantagsregeln i 34 § 3 st extensivt. Inte heller på annan grund synes det vara möjligt att extendera tillämpningen av denna. Ytterst beror detta på att kravet på "särskilda skäl" för tillämpning av undantagsregeln blir mycket svårt att uppfylla när någon exemplifiering härav inte gjorts av lagstiftaren på annat sätt än att sådana skulle kunna finnas beträffande vissa andra fall än det varom nu är fråga.

En i och för sig tänkbar tydning av den senaste lagändringen vore att den åsyftade "parallelliteten" med 49 a § skulle kunna tas till intäkt för att tillåta en mer vidsträckt tillämpning av uttrycket "särskilda skäl" i 34 § 3 st. Denna tolkning förefaller dock inte bärkraftig. I det fall ett beslut om rättshjälp undanröjs enligt 49 a § har den rättssökande haft visst fog för att förlita sig på beslutsmyndighetens beslut om rättshjälp. Särskilt när frågan om rättshjälp innefattar en mera invecklad rättslig bedömning skulle det uppenbarligen te sig stötande att låta den enskilde helt bära följderna av att de olika instanserna kommer till skilda resultat i frågan. Men någon sådan situation kan knappast inträda i det fall som avses i 34 § 1 st 5. Här är den rättssökande redan från början vanligen medveten om vad som kan påverka hans ekonomiska villkor under processens gång. Självfallet måste han räkna med att en framgång i denna kan leda till en omprövning av förutsättningarna för beviljande av rättshjälp.

Det som har anförts nu talar med styrka för att tillämpa 34 § 3 st i enlighet med vad lagstiftaren har avsett, nämligen att den rättssökande har att själv bära kostnaderna i deras helhet, om rättshjälpen upphör med stöd av 34 § 1 st 5. En annan sak är, att det i enskilda fallet kan te sig otillfredsställande att den rättssökande i efterhand drabbas av en hög rättegångskostnad som varit nödvändig för att han skolat komma till sin rätt. Särskilt i fall där den enskildes ekonomi förbättrats i sådan mån att han inte längre är berättigad till allmän rättshjälp men där förbättringen inte är större än att den nätt och jämnt motsvarar rättegångskostnaden kan konsekvensen av det nu sagda bli hård för honom. I sådana fall får man med hjälp av anstånd söka mildra följderna av RhjL:s ståndpunkt. I ytterlighetsfall lär inte någon annan möjlighet stå till buds än att påkalla att staten efterger sin rätt helt eller delvis. En sådan eftergift torde - om betydande belopp är i fråga - förutsätta riksdagens medgivande. I regeringens dispensmakt (11 kap 12 § regeringsformen) ligger inte någon möjlighet att vidga tillämpningen av 34 § RhjL i det enskilda fallet.

Härefter fattade HovR:n följande beslut: Med hänsyn till målets utgång är M.W:s ekonomiska förhållanden sådana att hon är berättigad till allmän rättshjälp. HovR:n beviljar därför M.W. allmän rättshjälp i angelägenhet rörande talan mot TR:ns beslut om rättshjälpens upphörande. Maximibeloppet för rättshjälpsavgiften fastställs till 0 kr. Till biträde förordnas advokaten C.A.W.

För det biträde C.A.W. hade lämnat M.W. i HovR:n fastställdes ersättning enligt rättshjälpslagen till 2 422 kr 50 öre, avseende arbete.

Vidare antecknades att HovR:n hade att handlägga M.W:s hemställan om anstånd med återbetalning av rättshjälpskostnader i den för administrativa ärenden gällande ordningen.

M.W. anförde besvär och yrkade att HD måtte bestämma att rättshjälpen skulle bestå och fastställa en ny rättshjälpsavgift. I andra hand yrkade hon att HD måtte besluta om återbetalning av ett jämkat skäligt belopp.

Domstolsverket bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Såsom HovR:n funnit har genom förlikningen M.W:s i rättshjälpshänseende beräknade årsinkomst höjts till 120 926 kr. Eftersom denna inkomst överstiger tillämpligt gränsbelopp, 111 999 kr, skall, som domstolarna funnit, den M.W. beviljade förmånen av allmän rättshjälp upphöra.

Beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra, skall enligt huvudregeln i 34 § 4 st rättshjälpslagen den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna. Genom lagändring, som trädde i kraft d 1 jan 1980, har möjlighet öppnats att, om särskilda skäl föreligger, besluta att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket. Förarbetena till lagändringen ger ingen som helst vägledning då det gäller att bestämma vilka skäl som därvid kan beaktas.

Med hänsyn till rättshjälpskostnadernas storlek, nära en halv miljon kr, till M.W:s ekonomiska förhållanden och till vad TR:n anfört som motivering finner HD särskilda skäl föreligga att begränsa M.W:s betalningsskyldighet gentemot statsverket på sätt TR:n gjort.

Slut. HD ändrar på det sätt det slut HovR:ns beslut innehåller, att HD bestämmer det belopp M.W. har att återbetala till statsverket i rättshjälpskostnader till 245 517 kr.

För det biträde C.A.W. lämnat M.W. i HD fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till 6 000 kr, avseende arbete.

HD förordnar att M.W. ej skall betala rättshjälpsavgift.

HD (JustR:n Westerlind, Holmberg, Ulveson, Knutsson och Persson, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Om part som åtnjuter allmän rättshjälp tillförs tillgångar av betydelse genom avgörandet i det mål vari rättshjälpen beviljats, utgör detta sådan omständighet som enligt 34 § 1 st 5 rättshjälpslagen kan leda till att rättshjälpen skall upphöra. Ett beslut om upphörande kan emellertid inte meddelas förrän avgörandet i saken vunnit laga kraft. När TR eller HovR avgör saken, kan domstolen alltså normalt inte besluta om upphörande av rättshjälpen, eftersom avgörandet kan komma att överklagas.

I förevarande fall har emellertid det förmögenhetstillskott som föranlett omprövningen av M.W:s rättshjälp tillfallit henne genom den förlikning som träffats i de vid TR:n då anhängiga målen. TR:n har därför varit oförhindrad att, såsom skett, ompröva rättshjälpsfrågan i samband med att förlikningen stadfästes genom dom.

Anledning saknas att frångå HovR:ns bedömning vad gäller det inkomstbelopp, 120 926 kr, som skall läggas till grund för prövningen av frågan om rättshjälpens upphörande. Eftersom detta belopp överstiger tillämpligt gränsbelopp enligt av domstolsverket utfärdade föreskrifter, 111 999 kr, skall, som underinstanserna funnit, den M.W. beviljade allmänna rättshjälpen upphöra.

När det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra, skall enligt 34 § 4 st första meningen rättshjälpslagen den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. Genom lagändring, som trädde i kraft d 1 jan 1980, har möjlighet öppnats att, om särskilda skäl föreligger, besluta att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket (34 § 4 st andra meningen). Före lagändringen fanns en motsvarande regel som endast avsåg de i 1 st 1 och 4 angivna fallen och som innebar att betalningsskyldigheten för parten i dessa fall i princip var begränsad till det i rättshjälpsärendet fastställda maximibeloppet. Förarbetena till lagändringen är knapphändiga och ger inte grund för antagande att lagstiftaren avsett annat än att den nya regeln skall, i överensstämmelse med sin lydelse, omfatta samtliga i §-ns 1 st angivna fall, dock att i de fall som avses i punkterna 1 och 4 samma principiella begränsning som förut skall gälla (se prop 1978/79:90 s 216, 219, 496 ff och 518).

I förarbetena till lagändringen berörs inte närmare vilka omständigheter som kan vara att beakta som särskilda skäl enligt bestämmelsen. Av visst intresse för tolkningen är dock ett uttalande av föredragande statsrådet att den nya regeln tillkommit i syfte att nå parallellitet mellan 34 och 49 a §§. Och i anslutning till motsvarande regel i sistnämnda § har föredragande statsrådet anfört att i vissa fall billigheten kan kräva att den rättssökandes ansvar för kostnader begränsas. Det ligger nära till hands att uppfatta också regeln i 34 § 4 st andra meningen så, att den skall möjliggöra en begränsning av partens betalningsskyldighet när omständigheterna är sådana att billigheten kräver det.

Med hänsyn till rättshjälpskostnadernas storlek, nära en halv miljon kr, och M.W:s ekonomiska förhållanden samt till att M.W:s i rättshjälpshänseende beräknade årsinkomst endast i ringa mån överstiger tillämpligt gränsbelopp, finner HD särskilda skäl föreligga att begränsa M.W:s betalningsskyldighet. Det belopp som M.W. har att betala kan skäligen bestämmas till 200 000 kr.

HovR:n har i särskilt beslut, meddelat samma dag som det överklagade avgörandet, funnit att, med hänsyn till målets utgång, M.W:s ekonomiska förhållanden är sådana att hon är berättigad till allmän rättshjälp. HovR:n har därför beviljat henne sådan rättshjälp "i angelägenhet rörande talan mot TR:ns beslut om rättshjälpens upphörande" samt fastställt maximibelopp för rättshjälpsavgiften till 0 kr och förordnat C.A.W. till biträde åt henne.

Även om man skulle godta HovR:ns utgångspunkt att överklagandet av TR:ns beslut om rättshjälpens upphörande är en särskild rättslig angelägenhet i rättshjälpslagens mening - vilket i och för sig ter sig tveksamt - har HovR:n likväl förfarit fel genom att bevilja M.W. rättshjälp på grundval av HovR:ns icke lagakraftvunna avgörande. HovR:ns beslut att bevilja rättshjälp har emellertid vunnit laga kraft. I det läget kan HD endast pröva huruvida, på grund av ändrade förhållanden, den av HovR:n beviljade rättshjälpen skall upphöra enligt 34 § 1 st 5 rättshjälpslagen eller maximibeloppet jämkas enligt 15 § 2 st samma lag. Med hänsyn till vad som i HD upplysts om M.W:s nuvarande ekonomiska förhållanden samt till den betalningsskyldighet som åläggs henne i detta beslut och omständigheterna i övrigt, finner HD att den av HovR:n beviljade rättshjälpen skall bestå och att någon rättshjälpsavgift inte skall utgå.

Slut. HD ändrar på det sätt det slut HovR:ns beslut innehåller, att HD bestämmer det belopp M.W. har att återbetala till statsverket i rättshjälpskostnader till 200 000 kr.

För det biträde C.A.W. lämnat M.W. i HD fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till 6 000 kr, avseende arbete. HD förordnar att M.W. ej skall betala rättshjälpsavgift.