NJA 1985 s. 710

En varubuss, som användes i gäldenärens livsmedelsrörelse, hade ett värde av 20 000 kr. Detta värde har ansetts vara för högt för att bussen skulle kunna undantas från utmätning enligt 5 kap 1 § 3 UB.

HovR:n

För uttagande av Bilåkarna i Helsingborg ek för i konkurs tillkommande fordran enligt dom utmätte kronofogdemyndigheten i Ängelholms distrikt (kronoassistenten P.) d 3 juli 1984 hos S.F. en varubuss Mercedes Benz 1975 års modell, värderad till 20 000 kr. Utmätningen skedde med förbehåll att S.F. efter varubussens försäljning skulle utfå 12 000 kr för anskaffande av ersättningsfordon. Vid utredning hos S.F. antecknades, att han var gift och hade tre minderåriga barn samt drev egen rörelse med varubuss med en årsomsättning av ca 300 000 kr.

S.F. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att utmätningen skulle hävas. Som grund för sitt yrkande åberopade S.F., att varubussen var ett erforderligt arbetsredskap för hans förvärvsverksamhet, varför den enligt 5 kap 1 § 3 UB skulle undantas från utmätning. S.F. åberopade vidare att det var nödvändigt att han som ensam familjeförsörjare gavs möjlighet att fortsätta sin nyligen påbörjade rörelse.

HovR:n (hovrättslagmannen Elliot samt hovrättsråden Cronsioe, referent, och Ingrid Berg) anförde i beslut d 4 sept 1984: Av utredningen i målet framgår att varubussen utgör arbetsredskap, som behövs i S.F:s förvärvsverksamhet. Varubussens värde, 20 000 kr, får dock anses vara för högt för att bussen skall kunna undan tagas från utmätning enligt 5 kap 1 § 3 UB. Emellertid har kronofogdemyndigheten enligt 5 kap 4 § samma balk förbehållit S.F. 12 000 kr. Vid sådant förhållande och då det kan förmodas att S.F. för sistnämnda belopp skall kunna anskaffa en varubuss i den sålda bussens ställe, lämnar HovR:n besvären utan bifall.

S.F. (ombud advokaten M.B.) anförde besvär och yrkade upphävande av utmätningen.

Konkursboet bestred ändring.

Riksskatteverket avgav efter förordnande av HD yttrande i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Molin, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. S.F. har anfört bl a följande. Han driver rörelse med ambulerande försäljning av livsmedel. Den nu utmätta varubussen anskaffade han i okt 1983 för 29 500 kr. Han kompletterade inredningen för ca 29 000 kr, varefter fordonet väl fyller sitt ändamål för transport av kylda färskvaror. Han har efter HovR:ns beslut förfrågat sig hos återförsäljaren av Volvo-bilar i Helsingborg, Bildeve AB, om möjligheten att köpa ett ersättningsfordon för det förbehållna beloppet 12 000 kr. Bolaget har skriftligen intygat att en av berörda myndigheter godkänd varubuss med kyl möjlighet inte kan anskaffas för det priset. En någorlunda acceptabel varubuss skulle snarare kosta 50-60 000 kr enligt bolaget. Den utmätta varubussen, som är behövlig i hans förvärvsverksamhet, representerar alltså inte något värde som medger ersättningsanskaffning. Den skall därför undantas från utmätning.

Enligt 5 kap 1 § 3 UB skall bl a arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet undantas - från utmätning till skäligt värde. Om egendomen har sådant värde, att den ej kan undantas enligt denna regel, får enligt 5 kap 4 § utmätning ske med förbehåll att gäldenären efter egendom ens försäljning skall av den behållna köpeskillingen få ut visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe. De nämnda bestämmelserna har i sak oförändrade överförts från 65 § 1 st 3 och 67 § 3 st i den tidigare gällande utsökningslagen.

Riksskatteverket har i yttrande ansett att utmätningsbeslutet bör stå fast samt anfört i huvudsak följande. Bussen får anses utgöra "arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet" enligt 5 kap 1 § 3 UB. Frågan är hur bestämmelsens inskränkning till egendom av "skäligt värde" skall bedömas. Departementschefen uttalade i prop 1968:130 (s 109 f) med förslag till införsellag mm att avsikten med lagstiftningen var att arbetsredskap och annan utrustning skulle tas undan i ungefär den utsräckning som beredningen tänkte sig när den föreslog gränsvärdet 3 000 kr (Utsökningsrätt III, SOU 1964:57, s 234). Med hänsyn härtill bör enligt verket för alla arbetsredskap användas ett och samma gränsvärde som hållpunkt för beräkning av skäligt värde. Från denna hållpunkt måste enligt HD:s avgörande i rättsfallet NJA 1984 s 824 göras en helhetsbedömning i varje enskilt fall. Vid uppskattningen av vad som kan anses vara skäligt värde i dagens läge får enligt verkets mening hänsyn tas till försämringen av penningvärdet såsom den kommit till uttryck i ändring av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Beloppet 3 000 kr i juli 1969 motsvaras av 10 500 kr under 1984. Med utgångspunkt från sagt belopp och med beaktande av den allmänna standardhöjningen i samhället bör hållpunkten för beräkning av skäligt värde i målet vara 12 000 kr. Varubussens värde uppgår till 20 000 kr och överstiger således sagt gränsbelopp med 8 000 kr. Vid en avvägning mellan gäldenärens behov av varubussen och utmätningsborgenärens anspråk på betalning för sin fordran är avvikelsen från gränsbeloppet alltför stor för att bussen skall undantas från utmätning enligt 5 kap 1 § 3. "Skäligt belopp" i 5 kap 4 § bör beräknas efter samma grunder som gränsbeloppet i 5 kap 1 § 3. Gäldenären har tillerkänts 12 000 kr, men då det numera framkommit att detta belopp inte förslår till anskaffning av en ny varubuss borde något förbehåll inte ha gjorts. Inte heller utmätningsobjektets värde, 20 000 kr, torde räcka för en nyanskaffning. Belutet om förbehåll kan emellertid inte ändras i detta sammanhang.

Innebörden av de nu ifrågavarande bestämmelserna i UB har på senare tid varit föremål för HD:s behandling i två rättsfall, NJA 1984 s 824 som nämnts ovan och NJA 1985 s 155. I dessa mål föreslog riksskatteverket med hänvisning till förarbetena att det högsta beloppet för skäligt värde enligt 5 kap 1 § 3 skulle beräknas till 60 % av basbeloppet. Såsom HD fann i sina avgöranden torde en sådan beräkning ha ett visst berättigande, eftersom kronofogdemyndigheterna i den praktiska tillämpningen knappast kan undvara något slags riktmärke i pengar räknat. En så beräknad hållpunkt, som i och för sig tar sikte på varje slag av arbetsredskap och annan egendom som avses i 5 kap 1 § 3, måste emellertid användas med största urskillning. I enlighet med vad som gällt vid lagregelns tillkomst bör vid tillämpningen i varje enskilt fall göras en helhetsbedömning, vid vilken hänsyn tas bl a till egendomens art och det behov den är avsedd att fylla. Vidare bör en jämförelse göras med det alternativ som anges i 5 kap 4 §. Därvid skall beaktas att utmätning normalt inte bör ske om den behållna köpeskillingen inte skulle komma att nämnvärt överstiga skäligt förbehållsbelopp (jfr prop 1968:130 s 157). Vidare måste hänsyn tas till gäldenärens möjligheter att göra ersättningsanskaffning.

En beräkning enligt ovan ger med nuvarande basbelopp ett värde på omkring 13 000 kr som riktpunkt för skäligt värde enligt 5 kap 1 § 3. Den utmätta varubussen har åsatts ett försäljningsvärde på ca 20 000 kr, vilket ej är ifrågasatt i målet. Vid bedömningen av om fordonet kan undantas från utmätning trots dess förhållandevis höga värde måste i överensstämmelse med det tidigare anförda beaktas att enligt åberopat in tyg ett godtagbart ersättningsfordon skulle kosta mera än vad en exekutiv försäljning kan förväntas in bringa. Möjligheten att skydda S.F. med ett förbehåll enligt 5 kap 4 § står således inte till buds. Hänsyn måste även tas till att varubussen utgör en avgörande förutsättning för S.F:s möjligheter att bedriva sin rörelse. Vid angivna förhållanden finner HD värdet på varubussen ej vara högre än att den skäligen kan undantas från utmätning. S.F.s besvär bör därför bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD utmätningen.

HD (JustR:n Holmberg, Erik Nyman, referent, Gregow och Lind) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Enligt 5 kap 1 § 3 UB skall bl a arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet undantas från utmätning till skäligt värde. Om egendomen har sådant värde, att den ej kan undantas enligt denna regel, får enligt 5 kap 4 § utmätning ske med förbehåll att gäldenären efter egendomens försäljning skall av den behållna köpeskillingen få ut visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i den sålda egendomens ställe.

S.F. har anfört bl a: Han driver rörelse med ambulerande försäljning av livsmedel. Den nu utmätta varubussen anskaffade han i okt 1983 för 29 500 kr. Han kompletterade inredningen för ca 29 000 kr, varefter fordonet väl fyller sitt ändamål för transport av kylda färskvaror. Han har efter HovR:ns beslut förfrågat sig hos återförsäljaren av Volvo- bilar i Helsingborg, Bildeve AB, om möjligheten att köpa ett ersättningsfordon för det förbehållna beloppet 12 000 kr. Bolaget har skriftligen intygat att en av berörda myndigheter godkänd varubuss med kylmöjlighet inte kan anskaffas för det priset. En någorlunda acceptabel varubuss skulle snarare kosta 50-60 000 kr enligt bolaget. Den utmätta varubussen, som är behövlig i hans förvärvsverksamhet, representerar alltså inte något värde som medger ersättningsanskaffning. Den skall därför undantas från utmätning.

Innebörden av de nu ifrågavarande bestämmelserna i UB har på senare tid varit föremål för HD:s behandling i två rättsfall, NJA 1984 s 824 och 1985 s 155. Riksskatteverket anförde därvid att vad som utgör skäligt värde bör prövas med hänsyn till samtliga omständigheter men att med ledning av vad som föreslagits under förarbetena som skäligt värde kunde tillämpas ett gränsbelopp motsvarande 60 % av det vid utmätningstillfället gällande basbeloppet. HD uttalade i rättsfallen att en beräkning enligt den princip, som riksskatteverket föreslagit, torde ha ett berättigande i den praktiska tillämpningen men framhöll att en så beräknad hållpunkt måste användas med största urskillning och att en helhetsbedömning bör göras vid tillämpningen i varje enskilt fall med hänsynstagande bl a till egendomens art och det behov den är avsedd att fylla. Samtidigt uttalades att en jämförelse borde göras med det alternativ som anges i 5 kap 4 § UB.

Den utmätta varubussen får antas ha ett värde av 20 000 kr. Häremot är att ställa 13 000 kr, som med accepterande av vad som uttalats i anförda rättsfall utgör hållpunkt för skäligt värde enligt 5 kap 1 § 3 UB. Varubussens värde överstiger därmed detta belopp med 7 000 kr. Fråga är sålunda om ett betydande övervärde. Även med beaktande av S.F:s behov av bussen föreligger med hänsyn härtill inte förutsättningar för att undan ta bussen från utmätning.

Av handlingarna framgår att utmätningen skett med förbehåll enligt 5 kap 4 § UB att S.F. efter bussens försäljning av den behållna köpeskillingen skall utfå 12 000 kr för att kunna anskaffa en varubuss i den utmätta bussens ställe. I målet har numera blivit klarlagt att det S.F. förbehållna beloppet inte förslår till anskaffande av en användbar buss. Förutsättningar för utmätning med det gjorda förbehållet har således inte förelegat. Förhållandet föranleder emellertid inte att HovR:ns beslut i denna del skall ändras i anledning av den av S.F. förda talan.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

JustR Vängby var skiljaktig och anförde: Utredning som S.F. förebragt i HD visar att kostnaden för att anskaffa och utrusta en varubuss, som skulle kunna ersätta den utmätta bussen, betydligt överstiger det belopp vartill denna värderats i utmätningsärendet. S.F:s behov kan sålunda inte tillgodoses genom ett förbehållsbelopp enligt 5 kap 4 § UB. Frågan i målet är därför om han skall få behålla den utmätta varubussen.

Såsom HD anförde i rättsfallet NJA 1984 s 824 bör vid bestämmande av skäligt värde enligt 5 kap 1 § 3 UB i varje enskilt fall göras en helhetsbedömning, vid vilken hänsyn tas bl a till egendomens art och det behov den är avsedd att fylla. Detta får dock ej leda till att egendom till mycket högt värde undantas. Att - vilket riksskatteverket angett som exempel vid ett alternativ för tillämpningen av bestämmelsen - undan ta en dyrbar grävmaskin från utmätning kan ej komma i fråga. En sådan tillämpning skulle i allt för hög grad strida mot de enskilda borgenärernas intresse att få betalt och mot det allmänna intresset att upprätthålla betalningsmoralen i samhället. Det kan därför vara lämpligt att som en utgångspunkt för vad som högst kan förbehållas välja vad HD i rättsfallet NJA 1985 s 155 angett som ett riktvärde, nämligen 60 % av basbeloppet eller med nuvarande basbelopp ungefär 13 000 kr.

När gäldenären har särskilda behov bör det sålunda angivna riktvärdet kunna i någon mån överskridas. HD har gjort det i det nyss nämnda rättsfallet NJA 1985 s 155, när en personbil utmätts och gäldenären för olika uppgifter inom sinjordbruksrörelse behövde en förhållandevis kraftig bil. Vid tillämpning av 5 kap 4 § UB bestämdes förbehållsbeloppet till 15 000 kr. Uppenbarligen skulle, om den bil som utmätts haft ett värde ej överstigande nämnda belopp, gäldenären ha fått behålla bilen.

I det sist angivna rättsfallet var det fråga om ett arbetsredskap bland andra i gäldenärens verksamhet. I förevarande mål utgör den utmätta varubussen en avgörande förutsättning - själva grundvalen - för S.F:s möjlighet att bedriva sin rörelse. I en sådan situation bör det vara tillåtet att i syfte att möjliggöra för gäldenären att fortsätta sin rörelse ta längre gående sociala hänsyn än eljest.

Det måste beaktas att utmätningen avser egendom av ganska speciell art. Att vid en exekutiv försäljning finna en köpare som har behov av en varubuss för livsmedelsförsäljning torde inte bli lätt. Bussen kan självfallet byggas om för annat ändamål, även om det innebär en kapitalförstöring. Den slutsats som i förevarande sammanhang måste dras av det anförda är emellertid att det exekutiva värdet på bussen ter sig osäkert. Jag utgår från att det av kronofogdemyndigheten angivna värdet, 20 000 kr, är bestämt med tillbörlig försiktighet. Det är dock inte osannolikt att en exekutiv försäljning kommer att inbringa ett lägre belopp.

Sammanfattningsvis gör jag följande bedömning. Vid bestämmande av högsta skäliga värde enligt 5 kap 1 § 3 UB ter det sig rimligt att söka en utgångspunkt i ett riktvärde av för närvarande 13 000 kr. HD har i ett fall när gäldenären hade särskilda behov sträckt sig så långt som till 15 000 kr. I förevarande mål är den utmätta egendomen av avgörande betydelse för gäldenärens verksamhet. Det måste anses osäkert om en exekutiv försäljning av bussen kan inbringa så högt belopp som 20 000 kr. S.F. bör därför skäligen få behålla bussen.

Med ändring av HovR:ns beslut häver jag utmätningen av varubussen.