lagen.nu

NJA 1985 s. 75

Fråga om värnpliktigs ersättningsskyldighet enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen för skada på militär materiel (I och II).

(Jfr 1981 s 302 I och II)I

Allmän åklagare yrkade vid Skövde TR ansvar å P.J., född 1961, för tjänstefel i två fall under värnpliktstjänstgöring vid K 3 i Skövde. Ett av fallen avsåg följande gärning: Den 17 mars 1981 har P.J. av oförstånd, i strid mot utfärdade säkerhetsföreskrifter, laddat en Ak 4 med en lös patron, från vilken han plockat bort träkulan. Han har därefter hällt krutet från tre andra lösa patroner i vapnets pipa och avlossat skottet. Därvid har pipan fläkts upp. Viss risk för skador på honom själv och omkring 15 andra värnpliktiga har förelegat.

Åklagaren yrkade för statens räkning förpliktande för P.J. att utge ersättning för det totalskadade vapnet med 2 660 kr jämte ränta. P.J. erkände gärningarna men bestred skadeståndsanspråket.

TR:n (ordf lagmannen Dufwa) anförde i dom d 18 aug 1981:

Domskäl. Genom P.J:s erkännande och utredningen i övrigt är klarlagt att P.J. gjort sig skyldig till tjänstefel i två fall.

I skadeståndsdelen skall 4 kap 1 § skadeståndslagen tillämpas. För att P.J. skall bli ansvarig för skadan förutsätts sålunda att det föreligger synnerliga skäl. Härvidlag har åklagaren åberopat att preventiva synpunkter ställer särskilt höga krav i fråga om skada uppkommen vid hantering av vapen.

Enligt TR:ns mening kan de preventiva synpunkterna, som vinner beaktande i åtalsdelen, inte tillmätas avgörande betydelse. Handlingen är i påtaglig grad ett utslag av ungdomligt oförstånd. P.J., som efter drygt sju månaders värnpliktstjänstgöring ryckte ut d 27 mars 1981, har en svag ekonomi; han tjänar brutto 4 000 kr i månaden och har inga besparingar. TR:n finner att det inte föreligger synnerliga skäl att ålägga P.J. skadestånd. Anspråket skall lämnas utan bifall.

Domskäl. TR:n dömde P.J. för tjänstefel till 25 dagsböter å 30 kr.

Statens skadeståndsyrkande lämnades utan bifall.

Åklagaren fullföljde talan i Göta HovR och yrkade straffskärpning och bifall till statens skadeståndstalan.

P.J. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Smedberg, referent, och Annerén samt adj led Radtke) meddelade d 8 jan 1982 följande dom: HovR:n ändrar endast på det sättet TR:ns dom att påföljden bestäms till 50 dagsböter å 30 kr.

Adj led Jörneklint var av skiljaktig mening beträffande frågan om skadestånd och anförde: För skada som arbetstagare - med vilken i detta sammanhang likställes värnpliktig - vållar genom fel eller försummelse i tjänsten är han enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. I förarbetena till nämnda stadgande uttalade departementschefen bl a följande: Ersättningsskyldighet skall över huvud taget föreligga endast om det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet föreligger mycket starka skäl. - Det synes mig mera sällan föreligga skäl att visa större stränghet mot värnpliktiga och andra krigsmän i fråga om deras ersättningsskyldighet för förkommen och skadad egendom än som är avsedd att i motsvarande hänseende tillämpas gentemot arbetstagare i det civila arbetslivet. Att ersättningsskyldighet i sådant hänseende kan åläggas krigsman av befattningshavare vid krigsmakten lär inte kunna föranleda något annat bedömande. Förhållandena kan dock vara mycket varierande och preventiva synpunkter kan motivera att man ställer förhållandevis höga krav på aktsamhet från den militära personalens sida när det gäller vård och tillsyn av vapen eller annan dyrbar materiel (prop 1972:5 s 407 och 653).

I förevarande fall bör följande beaktas. P.J. ryckte in för militär grundutbildning d 11 aug 1980. Den påtalade händelsen inträffade i samband med slutövning d 17 mars 1981. P.J. hade sålunda genomgått i stort sett hela sin militära grundutbildning och får anses ha varit väl förfaren med de säkerhetsinstruktioner som gäller för handhavande av vapen och ammunition. Utredningen ger vid handen att ett befäl, dock utan att rikta sig direkt till P.J., varnat för följderna av en sådan handling som P.J. senare utfört. P.J. har vidimerat att han åhört varningen. Som departementschefen anfört kan förhållandevis höga krav på aktsamhet ställas på militär personal när det gäller handhavande av vapen. På grund av det upptagna och då P.J. i hög grad åsidosatt gällande föreskrifter för handhavande av vapen och även i övrigt normal aktsamhet finner jag omständigheterna vara sådana att synnerliga skäl föreligger att ålägga P.J. ersättningsskyldighet.

Med ändring av TR:ns dom även såvitt avser skadestånd förpliktar jag därför P.J. att till staten utge 2 660 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 27 maj 1981 tills betalning sker.

Försvarets civilförvaltning sökte revision och yrkade bifall till statens skadeståndstalan.

P.J. som förelagts inkomma med genmäle lät sig inte avhöra. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Adolfsson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Frågan om P.J. är skyldig att utge ersättning för det förstörda vapnet är att bedöma enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen. I detta lagrum föreskrivs att arbetstagare är ansvarig för skada, som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Av utredningen i förevarande fall framgår att P.J. vid skadetillfället hade genomgått i stort sett hela sin militära grundutbildning. Vidare framgår att P.J. avlossat skottet efter att ha laddat vapnet på ett sätt som helt avvek från det föreskrivna och efter det han hört ett befäl varna för följderna av att skjuta med det slags laddning han utfört.

Med hänsyn till att P.J. vid skadetillfället genomgått i stort sett hela sin militära grundutbildning får han anses ha känt till gällande säkerhetsföreskrifter för handhavande av vapen och ammunition. Genom sitt handlande har P.J. helt åsidosatt dessa föreskrifter. Härigenom och då P.J. inte heller beaktat vad ett befäl uttalat om riskerna med just det av P.J. använda laddningssättet får synnerliga skäl anses föreligga att ålägga honom att ersätta vapnets värde.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom såvitt den avser skadestånd förpliktar HD P.J. att till försvarets civilförvaltning utge 2 660 kr jämte ränta enligt - - -.

HD (JustR:n Erik Nyman, Palm, Gad, Lind och Beckman, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Frågan om P.J. är skyldig att utge ersättning för det skadade vapnet är att bedöma enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207). I detta lagrum föreskrivs, att arbetstagare är ansvarig för skada, som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Enligt 6 kap 4 § skadeståndslagen skall vid tillämpning av lagen med arbetstagare likställas bl a värnpliktig.

P.J. har vid det aktuella tillfället laddat en automatkarbin 4 med en lös patron, från vilken han plockat bort träkulan. Han har därefter hällt krutet från tre andra lösa patroner i vapnets pipa och avlossat skottet. Därvid har pipan fläkts upp. P.J. har dömts för tjänstefel till dagsböter.

Av preventiva skäl är det angeläget att man ställer förhållandevis höga krav på aktsamhet från den militära personalens sida när det gäller vård och tillsyn av vapen eller annan dyrbar materiel (jfr prop 1972:5 s 653).

P.J. hade vid skadetillfället d 17 mars 1981 genomgått i stort sett hela sin militära grundutbildning. Han måste därför förutsättas ha känt till gällande säkerhetsföreskrifter för handhavande av vapen och ammunition. Vapnet användes utan att det givits någon order om det och på ett sätt som klart strider mot säkerhetsföreskrifterna. P.J. har vållat skadan av grov oaktsamhet.

Med hänsyn till det anförda får det anses föreligga synnerliga skäl att ålägga P.J. att ersätta det förstörda vapnets värde.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom såvitt avser skadestånd förpliktar HD P.J. att till försvarets civilförvaltning utge 2 660 kr jämte ränta från d 27 maj 1981 till dess betalning sker. Räntan skall beräknas enligt 6 § räntelagen (1975:635) i detta lagrums lydelse före d 1 juli 1984.II

Allmän åklagare yrkade vid Norrköpings TR ansvar å M.D., född 1961, för tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovlig körning enligt följande: Under värnpliktstjänstgöring vid F 13 tog M.D. olovligen och brukade en Kronans personbil. M.D. förde bilen trots att han inte var berättigad därtill genom körkortsinnehav. Under körningen på skogsväg skadades bilen. Händelsen inträffade d 17 maj 1982. Tillgreppet är att anse som ringa.

Försvarets civilförvaltning yrkade att rätten skulle förplikta M.D. att till civilförvaltningen utge ersättning för skada på det tillgripna fordonet med 6 420 kr jämte ränta.

TR:n (ordf rådmannen Bishop) anförde i dom d 9 nov 1982:

Domskäl. M.D. har erkänt gärningarna. Han har vidare uppgivit: Han var förlagd på en militär anläggning i en skogstrakt. Han hade vakttjänstgöring och skulle i tjänsten tända belysning vid flera punkter. Den längst bort belägna punkten ligger 1-2 km från vaktlokalen. När han skulle ge sig iväg för att tända belysningen ifrågavarande kväll, regnade det. Han tog därför Kronans bil, en Saab 95, som stod parkerad med nycklarna i tändningslåset utanför vaktlokalen och körde mot den första anhalten. Han färdades på en skogsväg som är ca 2 m bred. Det finns ingen trafik på vägen under kvällstid. Han höll en hastighet av högst 40 km/tim. När han hade kört 100-150 m, kom ett par rådjur fram på vägens vänstra sida. Han girade åt höger för att undvika kollision med rådjuren. Han fick då sladd på bilen som svängde runt ett halvt varv och välte i diket på vägens motsatta sida. Han saknar körkort för bil och hade därför inte tillstånd att köra militärt fordon. Han har emellertid körkort för motorcykel. Han äger en Saab 96 och har övningskört med bil en hel del. Den bil som han körde vid tillfället brukar användas av vaktpersonal med körtillstånd.

Genom M.D:s erkännande och övrig utredning finner TR:n styrkt att han har gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Dessa bör bedömas som åklagaren har gjort.

Skadestånd.

M.D. har bestritt skadeståndsansvar på den grund att han vållat skadan genom fel och försummelse i tjänsten och att han som likställd med arbetstagare endast är ansvarig i den mån synnerliga skäl föreligger, vilket inte är fallet. Han har vitsordat det fordrade beloppet som i och för sig skäligt.

TR:ns bedömning.

Skadan inträffade till följd av M.D:s olovliga tillgrepp av det militära fordonet. M.D., som var värnpliktig, använde det tillgripna fordonet för att utföra en tjänsteuppgift. Han har således vållat skadan i tjänsten, varför frågan om han är skyldig att utge ersättning för den skadade bilen skall bedömas enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen. Detta innebär att M.D. kan göras ansvarig för skadan endast om det finns synnerliga skäl för hans ersättningsskyldighet.

Om skada inträffar till följd av ett uppsåtligt förmögenhetsbrott riktat mot arbetsgivaren - i detta fall staten - bör i allmänhet arbetstagaren - den värnpliktige - förpliktas ersätta skadan av preventiva skäl. M.D:s brott är emellertid ringa. Dessutom har det inte ens påståtts att han brukade bilen vårdslöst eller saknade tillräcklig körskicklighet. Med hänsyn till vad sålunda anförts och till de omständigheter under vilka trafikolyckan inträffade föreligger inte synnerliga skäl för att M.D., som numera är arbetslös, skall åläggas ersättningsskyldighet. Skadeståndstalan skall således ogillas.

Domslut. TR:n dömde M.D. för tillgrepp av fortskaffningsmedel och olovlig körning till 30 dagsböter å 40 kr.

Försvarets civilförvaltnings skadeståndsyrkande lämnades utan bifall.

Försvarets civilförvaltning fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

M.D. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Smedberg, f d lagmannen Lilja och hovrättsassessorn Gustafsson, referent) meddelade d 21 april 1983 följande dom: HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsassessorn Ruhe var av skiljaktig mening och anförde: Som TR:n funnit har skadan vållats i tjänsten. På grund härav är M.D. enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207) skyldig att erlägga skadestånd endast om synnerliga skäl föreligger. Vid prövning av om så är fallet beaktar jag att bilen åtkommits genom brott, att M.D. saknat såväl körkort som militärt förarbevis samt att M.D. vid utförande av den honom förelagda uppgiften genom att bruka bilen handlade mot givna order. Med hänsyn härtill finner jag att synnerliga skäl föreligger att ålägga M.D. skadeståndsskyldighet i enlighet med civilförvaltningens yrkande, oavsett att hans körning inte kan anses vårdslös.

Försvarets civilförvaltning sökte revision och yrkade bifall till sin skadeståndstalan.

M.D. (ombud advokaten J.C.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Adolfsson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Frågan om M.D. är skyldig att utge ersättning för den skadade bilen är att bedöma enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen. I detta lagrum föreskrivs att arbetstagare är ansvarig för skada, som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Bland de omständigheter som skall beaktas vid prövningen nämns i bestämmelsen till en början handlingens beskaffenhet. De handlingar som skall beaktas i förevarande fall är det olovliga tillgreppet av bilen och den olovliga körningen. Vad gäller det olovliga biltillgreppet är det ett uppsåtligt förmögenhetsbrott riktat mot arbetsgivaren, vilket i sig talar för att M.D. skall åläggas att utge ersättning till staten för de skador som uppkom på bilen då han brukade den. Emellertid måste också beaktas att den omedelbara orsaken till skadorna inte var det olovliga tillgreppet. Den direkta orsaken var i stället den körning - mot vilken endast riktats anmärkningen att M.D. körde utan att inneha körkort för bil - som skedde för att undvika att krocka med rådjur som kom fram på vägen. Detta förhållande och att M.D. enligt vad som är upplyst i målet till följd av arbetslöshet har dålig ekonomi, gör att omständigheterna tillsammantagna inte kan anses utgöra synnerliga skäl för att ålägga M.D. ersättningsskyldighet mot staten.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Erik Nyman, Palm, referent, Gad, Lind och Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. Till stöd för sitt bestridande av ersattningsanspråket har M.D. också i HD åberopat 4 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207) och anfört att sådana synnerliga skäl som enligt den bestämmelsen krävs när det gäller skadeståndsansvar för arbetstagare inte föreligger i målet.

I det angivna lagrummet föreskrivs att arbetstagare, varmed enligt 6 kap 4 § skadeståndslagen likställs värnpliktig, är ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. I frågan om handlingens beskaffenhet är att beakta att M.D. - som saknade körkort och militärt körtillstånd - tillgrep bilen olovligen och att han inte kunde bortse från att brukandet av bilen kunde leda till en trafikolycka och en skada av den art som faktiskt inträffade. Det är visserligen ostridigt mellan parterna att själva dikeskörningen inte berodde på någon oaktsamhet från M.D:s sida. De preventionshänsyn som bör ligga till grund för bedömningen av skadeståndsskyldigheten (jfr prop 1972:5 s 410, 560, 641 och 652 f) måste emellertid i ett fall av denna karaktär anses påkalla att skadestånd döms ut. Med hänsyn till att M.D. fällts till ansvar för tillgreppet och till att han, såvitt visats, alltjämt inte har någon arbetsinkomst bör det yrkade och av M.D. vitsordade beloppet, 64 20 kr, sättas ned. Skadeståndet kan skäligen bestämmas till 2 000 kr.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD M.D. att till försvarets civilförvaltning utge skadestånd med 2 000 kr jämte ränta från d 13 sept 1982 till dess betalning sker, beräknad enligt 6 § räntelagen (1975:635) i detta lagrums lydelse före d 1 juli 1984.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1985-01-14
Målnummer
T236-83
Lagrum
4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1981 s. 302
Litteratur
Sökord
Värnpliktig
Ersättningsskyldighet
Skadestånd
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2004 s. 746: Fråga om skyldighet för passagerare i olovligt tillgripen bil att ersätta skada som uppkommit på bilen genom vårdslöshet från förarens sida (I och II).
RH 1993:21: Skadeståndstalan mot en tilltalad som dömts för olovligt brukande av en lastbil har ogillats eftersom det inte förelegat adekvat kausalitet mellan brukandet och skadan och regeln om casus mixtus cum...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation