NJA 1985 s. 832
Vid finsk domstol väcktes talan mellan parter med hemvist i Sverige om att vissa byggnader i Finland skulle anses tillhöra käranden. Denna talan avvisades. Därefter har talan väckts i saken vid svensk domstol. Fråga huruvida svensk domsrätt föreligger.
Södra Roslags TR
S.A. yrkade efter stämning å R.A. vid Södra Roslags TR att TR:n måtte fastställa att samtliga byggnader på den av R.A. ägda fastigheten Söder- Gloskär, Hammarlands kommun, Åland, var hans egendom.
S.A. och R.A. var tidigare gifta med varandra.
R.A. yrkade att TR:n skulle avvisa käromålet. Som grund härför anförde hon: TR:n är inte rätt forum. Fastighetsforum i 10 kap 10 § RB är exklusivt, och av 12 § framgår att som fast egendom skall anses även byggnad å annans grund.
I själva saken bestred R.A. käromålet och gjorde gällande att vissa hus tillhörde Stein och R.A:s barn och andra hus henne själv.
TR:n (lagmannen von Koch) yttrade i beslut d 13 juli 1984: Det är upplyst att, sedan Ålands häradsrätt ogillat en talan av S.A. om fastställelse att de ifrågavarande byggnaderna tillhörde honom och skyldighet för R.A. att till honom erlägga värdet av byggnaderna, Åbo hovrätt, där S.A. anförde besvär, genom dom d 25 nov 1983 med upphävande av häradsrättens utslag lämnade S.A:s talan utan prövning. Som skäl härför anförde hovrätten att tvisten inte gällde äganderätt till fast egendom och att fastighetsforum inte var tillämpligt. Hovrättens dom har vunnit laga kraft.
Av Åbo hovrätts dom följer att fastighetsforum i Finland inte står parterna till buds i denna tvist, som enligt hovrättens uttalande icke gäller äganderätt till fast egendom. Om sålunda den omtvistade egendomen från finsk synpunkt är att bedöma som lös egendom, finns heller inte något forum i Finland, eftersom svaranden varken har hemvist där eller på annan grund synes kunna svara vid finsk domstol (10 kap finska rättegångsbalken).
R.A:s inställning - utgående från reglerna i 10 kap 10 och 12 §§ svenska RB - är att talan inte kan prövas vid hennes hemvistforum. Härav följer att tvisten överhuvudtaget inte skulle kunna bli föremål för prövning. Det är emellertid uppenbart att frågan måste bedömas under beaktande av internationella hänsyn och praktiska lämplighetsskäl (jfr SvJT 1958 rf s 13 och Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, s 211-214). Det är vanligt att personer med hemvist i Sverige har fastigheter och fritidshus på Åland eller i andra delar av Finland, och situationer måste uppkomma, i vilka det är fråga om att lösa en tvist om "hus på ofri grund". I en sådan situation gör sig reglerna om svenskt fastighetsforums exklusivitet långt mindre gällande än om tvisten gäller äganderätt till själva fastigheten i det andra landet; i det senare fallet torde även regelmässigt forum där stå parterna till buds. I detta mål tillkommer dessutom att tvisten om husen på Åland har samband med parternas övriga tvister, vilka härrör från äktenskapets upplösning och som har varit föremål för TR:ns handläggning.
På grund av det anförda och då R.A. har hemvist i Lidingö är TR:n rätt forum.
TR:n ogillar yrkandet om avvisning.
R.A. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut måtte undanröjas och S.A:s talan avvisas.
S.A. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Glück, hovrättsrådet Sidenbladh samt adj led Kring och Lindvall, referent) fastställde i beslut d 30 okt 1984 TR:ns beslut.
R.A. (ombud advokaten M.H.) anförde besvär och yrkade att HD måtte avvisa S.A:s talan.
S.A. (ombud advokaten B.L.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Almqvist, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Byggnad på ofri grund som inte varit i fastighetsägarens hand är enligt svensk civilrätt att anse som lös egendom. Förhållandet synes vara likartat i Finland. I den svenska rättegångsbalken finns i 10 kap 12 § en bestämmelse som anger att tvist om byggnad på annans grund i processuellt hänseende skall anses som fast egendom. Motsvarande uttryckliga regel saknas i den finska rättegångsbalken. Före 1948 saknades också i svensk rätt en sådan bestämmelse. I processuellt hänseende tillämpades dock fastighetsforum för sådan tvist. Utredning om finsk praxis saknas i målet. Åbo hovrätts dom ger inte underlag för någon mer långtgående slutsats. Det kan av den utläsas att domstolen inte anser sig behörig att uppta mål om lös egendom mellan parter som är utländska medborgare och saknar hemvist i Finland. Med hänsyn till de begränsningar som gäller i Finland för att bevilja besvärstillstånd och att det är fråga om bedömning av finsk domstolspraxis saknas skäl att inte lägga den finska hovrättsdomen till grund för HD:s avgörande. Bestämmelserna i 10 kap 10 och 12 §§ RB bör då inte hindra att målet om bättre rätt till byggnad belägen i Finland å annans grund upptas vid domstol där svarande har sitt allmänna tvistemålsforum. HovR:ns beslut skall därför fastställas.
Domslut
HD:s avgörande. HovR:ns beslut fastställs.
HD (JustR:n Holmberg, Vängby, Heuman, referent, Gregow och Lind) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Enligt 10 kap 10 § RB skall tvist om äganderätt till fast egendom och vissa andra i lagrummet angivna tvister med nära anknytning till fast egendom prövas av rätten i den ort där fastigheten ligger. Byggnad på annans grund anses enligt 12 § som fast egendom vid tillämpning av 10 kap. Stadgandet i 10 kap 10 § reglerar svensk domstols lokala kompetens vid tvister rörande äganderätt till fast egendom i Sverige. Delvis har emellertid stadgandets grunder sin betydelse även när det gäller att ta ställning till svensk domsrätt i internationella rättsförhållanden som rör äganderätt till fast egendom. Enligt vad som allmänt erkänns i olika länders internationella processrätt är en domstol i princip inte behörig att pröva tvist om äganderätt till utomlands belägen fast egendom. Skälen för denna ståndpunkt är främst att utredning och bevisning beträffande fast egendom bäst försiggår vid domstol i den ort där den fasta egendomen finns, att i sådana tvister ofta tillämpas en svårbemästrad och nationellt särpräglad lagstiftning, om vilken en utländsk domstol saknar erforderlig kännedom, samt - icke minst - att knappast någon stat är villig att erkänna utländsk dom beträffande äganderätten till en inom staten belägen fastighet. Till denna principiella ståndpunkt har också svensk rättspraxis anslutit sig (jfr NJA 1968 s 78).
Huvudregeln om fastighetslandets domsrätt bör emellertid inte tillämpas utan undantag. I vissa fall bör nämligen avsteg kunna göras om det är betingat av internationella hänsyn och praktiska lämplighetsskäl. Att tillgodose en parts behov av att få en i Sverige exigibel dom kan vara en anledning till undantag från huvudregeln (jfr SvJT 1958 rf s 13). Ett annat skäl kan vara intresset av att undvika déni de justice i situationer då domstolarna i det land där egendomen är belägen anser sig sakna behörighet att pröva målet.
När det gäller den lokala kompetensen likställs enligt 10 kap 12 § RB äganderätt till byggnad på annans grund med äganderätt till fast egendom. Övervägande skäl får anses tala för att tillämpa samma princip när det gäller svensk domsrätt i internationella rättsförhållanden. Ligger byggnaden utomlands har därför svensk domstol som huvudregel inte denna domsrätt. Det torde dock finnas större utrymme för att beträffande byggnader på annans grund göra avsteg från huvudregeln. Byggnad på annans grund är nämligen enligt svensk civilrätt lös egendom och de skäl som bär upp den nyssnämnda domsrättsprincipen väger därför inte lika tungt för sådana byggnader som för egendom vilken också civilrättsligt är fast egendom.
I nu förevarande mål har S.A. i TR:n yrkat fastställande av att samtliga byggnader på den R.A. tillhöriga fastigheten på Åland tillhör honom. Det är alltså fråga om tvist om äganderätten till byggnaderna. I enlighet med vad som sagts i det föregående är svensk domstol i princip inte behörig att pröva denna tvist.
S.A. har emellertid först väckt talan rörande byggnaderna vid finsk domstol, vilken talan avvisats av Åbo hovrätt. Av processmaterialet vid de finska domstolarna har endast domstolarnas avgöranden ingivits. Dessa handlingar ger närmast vid handen att S.A. i hovrätten yrkade att rätten skulle fastställa, att byggnaderna tillhörde honom. Parterna synes också vara överens om att S.A:s talan avsett detta. Eftersom nämnda talan ansetts inte kunna prövas av finsk domstol - det förtjänar nämnas att den finska processlagstiftningen saknar motsvarighet till regeln i 10 kap 12 § RB - föreligger risk att saken över huvud inte kan komma under domstols prövning, om den inte tas upp av domstol i Sverige, där båda parter har hemvist. Med hänsyn härtill kan inte anses föreligga hinder mot att tvisten prövas av svensk domstol. Behörig domstol här i landet är rätten i den ort där R.A. har sitt hemvist, dvs Södra Roslags TR.
Domslut
HD:s avgörande. HovR:ns beslut fastställs.