NJA 1985 s. 843

Domskäl

TR:n (vars domslut dikterades av råd männen Meurling och Tjulander och domskäl avfattades i enlighet med råd mannen Meurlings mening) anförde i dom d 23 juni 1983:

Domskäl. SJ har åberopat rättsfallet NJA 1939 s 34 samt till belysande av praxis i försäkringsbranschen yttrande av Trafikskadenämnden och Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd.

B.W. har beträffande rättsfallet och de åberopade yttrandena anfört: I rättsfallet påstod - till skillnad från vad som är förhållandet beträffande B.W. - den skadelidande ej att han skulle ha gjort några besparingar med avseende å de måltidspengar och den nattlogiersättning, som vid arbete utom hemorten skulle ha utbetalats till honom. Att rättsfallet icke kan ha tillmätts prejudikatintresse på sätt SJ förmenar torde framgå av rättsfallet NJA 1961 s 215, där både underinstansen och HovR:n funnit den skadelidande berättigad till ersättning för förlust av besparingar å traktamenten men där frågan beroende på att svaranden synes ha godtagit HovR:ns uppfattning ej kom att underställas HD:s prövning. Yttrandena belyser icke på något avgörande sätt den i målet aktuella frågeställningen; yttrandena har avgivits i fall där den skadelidande ej påstått rätt till ersättning på grund av besparingsmöjlighet.

Genom lagen 1974:404 om ändring i skadeståndslagen, som trädde i kraft d 1 jan 1976, ersattes äldre 5 kap 2 § skadeståndslagen av de bestämmelser, som nu förekommer i 5 kap 1 § skadeståndslagen. I den till grund för lagändringen liggande propositionen anges som dess huvudsakliga innehåll att de däri upptagna reglerna innebär att ersättning för förlorad arbetsinkomst bättre än förut skall motsvara den verkliga inkomstförlusten och att, när skadeståndet bestäms, man skall beakta alla omständigheter som kan inverka på den skadelidandes möjligheter att arbeta och att hänsyn skall tas till den skadelidandes personliga förhållanden av olika slag.

Föredragande statsrådet behandlade i propositionen de allmänna utgångspunkterna för förslaget mot bakgrund av en redogörelse för utvecklingen av skadeståndsrätten samt av socialförsäkring och andra försäkringsformer samt anförde bl a (s 147) följande.

"Med inkomst bör förstås, förutom lön, också tillägg av olika slag som ingår i arbetsgivarens ersättning för arbetsprestationer (övertidstillägg, risktillägg e d). När det gäller ersättningar som närmast har karaktären av traktamente och liknande förmåner får prövas om ersättningen uteslutande har till syfte att täcka kostnader eller om den - som inte sällan är fallet - helt eller delvis kan betraktas som lönetillskott. I överensstämmelse med hittillsvarande praxis bör man ibland också ta hänsyn till förluster som inte avser inkomster i egentlig mening, t ex förlust av semester eller av kvalifikationstid för semester. Sådan förlust bör kunna beaktas genom att skadeståndet för själva inkomstförlusten ökas".

TR:ns princpiella inställning är den att varje besparing å traktamente icke kan jämställas med inkomst i skadeståndslagens mening. Även med beaktande av vad ovan återgivits om betydelsen av den skadelidandes personliga förhållanden kan i det speciella fallet möjligheten till besparing vara betingad av så säregna individuella förhållanden att vid anläggandet av ett mera generellt betraktelsesätt möjligheten ter sig objektivt så opåräknelig att den icke skall beaktas i ersättningshänseende.

I målet har emellertid framkommit, att möjligheter till besparingar förelegat icke endast för B.W. utan även för andra befattningshavare hos Televerket med likartade arbetsuppgifter som B.W. samt att i samband med att B.W. tillträdde anställningen kontrahenterna i arbetsavtalet utgått från möjligheten till besparingar ävensom att detta var en väsentlig förutsättning hos B.W. vid av talets ingående. Det har därför ålegat Televerket att i görligaste mån bereda B.W. sådana arbetsuppgifter att han kunde komma i åtnjutande av traktamenten. En sådan skyldighet får anses innefattad i avtalet. B.W. har med de gjorda besparingarna kunnat tillgodose samma ändamål som med arbetsinkomst. Den omintetgjorda besparingsmöjligheten kan därför i förevarande fall med fog jämställas med inkomstförlust i skadeståndslagens mening. B.W:s talan skall därför bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n förklarar att SJ är skyldig att ersätta B.W. för den förlust han till följd av tågolycka d 16 juli 1976 drabbats och drabbas av genom bortfall av besparingar å traktamenten.

Rådmannen Tjulander var skiljaktig beträffande domskälen och anförde: Den svenska skadeståndsrättens ståndpunkt i fråga om ekonomiska förluster till följd av personskada är att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Skadeståndets omfattning skall bestämmas individuellt efter omständigheterna i det enskilda fallet och så nära som möjligt motsvara den faktiska förlusten i ifrågavarande fall. Vanligen utgår den ekonomiska ersättningen under beteckningen "inkomstförlust", som utom lön i inskränkt betydelse även - enligt skadeståndslagens förarbeten - avser att täcka förlust av annan ekonomisk gottgörelse för skadelidandes arbetsprestationer såsom exempelvis övertidsersättningar och risktillägg. Även mer indirekta ekonomiska förluster avses kunna bli ersatta, såsom förlust av semester och hinder för fritidsverksamhet av ekonomisk betydelse, dock att skadeståndet i sistnämnda fall bör utgå som ersättning för - "olägenhet i övrigt" och inte såsom "inkomstförlust". I fråga om förlust av traktamenten uttalas i förarbetena till skadeståndslagen att de bör kunna ersättas som "inkomstförlust" i de fall de helt eller delvis är att - betrakta som lönetillskott men ej då syftet med traktamentet uteslutande är att det skall gå till kostnadstäckning. Något skäl i övrigt varför just traktamentsförluster skall undan tagas som icke-ersättningsgilla - medan däremot mera perifera ekonomiska förluster. skall gottgöras - anföres ej.

SJ, som enligt sitt medgivande skall vidkännas ojämkad skadeståndsskyldighet pga tågolyckan d 16 juli 1976, har vitsordat att B.W. p g a olyckan vållats ekonomisk skada bestående i förlust av besparingar på traktamenten. Med hänsyn till att skadeståndsrätten - enligt vad ovan utvecklats - åsyftar att bereda den skadelidande full gottgörelse för faktisk ekonomisk skada, skall SJ utge ersättning till B.W. även för denna typ av skada. Eftersom förlusten hänför sig till B.W:s förvärvsarbete bör den ersättas som inkomstförlust. Det i förarbetena anmärkta förhållandet att inkomstförlust inte omfattar bortfall av sådana traktamenten, som endast åsyftar kostnadstäckning, är naturligt mot bakgrund av att det ej kan antagas att överskott uppstår på sådana traktamenten om inte övertygande utredning om saken läggs fram. Denna sedvanliga bedömning kan dock inte påverka utgången i B.W:s fall, där skadan har vitsordats. B.W:s talan skall därför bifallas.

Chefsrådmannen Karlholm var av skiljaktig mening och anförde: Vid personskada utgår enligt 5 kap 1 § 2 skadeståndslagen ersättning för inkomstförlust. Därmed avses enligt prop 1975:12 s 147, förutom lön, tillägg av olika slag, som ingår i arbetsgivarens ersättning för arbetsprestationer. De statliga traktamentena har ostridigt till uteslutande syfte att täcka merkostnader för kost och logi under den anställdes bortovaro från hemorten och icke att till någon del utgöra lönetillskott. Att sådana traktamenten vid skadereglering ej beaktas vid beräkning av den skadades inkomstförlust framgår bl a av rättsfallet NJA 1939 s 34 samt av yttranden av Trafikskadenämnden och Ansvarighetsförsäkringens Personskadenämnd, som SJ åberopat i målet. Då traktamenten fastställts till enhetliga belopp på schablonmässiga grunder är ofrånkomligt att den enskilde tjänstemannen ibland ej får full täckning för sina verkliga kostnader eller att han - såsom i B.W:s fall - får ett överskott genom att han väljer att icke utnyttja hela traktamentet för avsett ändamål. Att B.W. själv betraktat överskottet som utfyllnad av lönen kan enligt min mening ej medföra att sådan del av traktamentet skall anses utgöra inkomst av arbete. Det förhållandet att B.W. de facto gjort besparingar genom att regelbundet och i betydande omfattning tillgodogöra sig överskott å traktamentsersättningar och att detta skett med arbetsgivarens vetskap kan ej leda till annan bedömning. Enär det bortfall av besparingar å traktamentena, som B.W. åberopat, därför ej kan grunda rätt till ersättning enligt skadeståndslagen ogillar jag B.W:s talan.

Domskäl

Domskäl. Prövning av omnämnda skadeståndsfråga skall, såsom TR:n anfört, ske enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen. I lagtexten stadgas att skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar ersättning för bl a inkomstförlust.

Av vad skadeståndskommittén anfört (se prop 1975:12 vilken ligger till grund för nyssnämnda lagrum) framgår att lagrummet skall ge möjlighet att bestämma skadestånd till belopp som så nära som möjligt överensstämmer med den faktiska inkomstförlusten. Dylikt skadestånd skall i princip försätta den skadelidande i samma situation som om skadan inte alls inträffat. Vid prövningen skall hänsyn tagas till bl a den skadelidandes personliga förhållanden av olika slag. - I fråga om inkomstbegreppet uttalade, såsom TR:n antecknat, föredragande statsrådet (prop s 147 mitten) följande. "Med inkomst bör förstås, förutom lön, också tillägg av olika slag som ingår i arbetsgivarens ersättning för arbetsprestationer (övertidstillägg, risktillägg e d). När det gäller ersättningar som närmast har karaktären av traktamen te och liknande förmåner får prövas om ersättningen uteslutande har till syfte att täcka kostnader eller om den - som inte sällan är fallet - helt eller delvis kan betraktas som lönetillskott."

Det ligger i begreppet traktamentes natur, att en sålunda betecknad ersättning har till syfte att täcka kostnader. Därav följer emellertid inte att ett traktamente alltid bestämmes i direkt relation till förväntade merutgifter. Fastmera utformas avtalsreglerade traktamenten oftast såsom schabloner och vid dessas bestämmande torde tagas hänsyn även till annat än beräkningsbara verkliga kostnader för arbetstagaren. Att arbetsmarknadens parter i en viss avtalssituation kommit överens om relativt rymliga schabloner, kan emellertid av uppenbara skäl ej medföra att de frångår den principiella inställningen att traktamentets syfte skall vara kostnadstäckning.

Departementschefens ovan citerade uttalande i propositionen skall enligt HovR:ns mening tolkas mot bakgrund av nyss upptagna förhållanden. Uttalandet framstår då som ett erkännande att ersättningar med beteckningen traktamente kan vara av ytterst varierande värde för arbetstagaren. Departementschefen får anses intaga den ståndpunkten, att ett traktamente som i det enskilda fallet går utöver "ren" kostnadstäckning och alltså inte har till "uteslutande" syfte att täcka styrkta kostnader bör beaktas vid bestämmande av en skadelidandes inkomstförlust.

De statliga traktamentena är schabloniserade på sätt ovan sagts och torde i det enskilda fallet kunna lämna utrymme för ersättning utöver merutgifter. Med hänsyn till vad ovan sagts om traktamentenas avtalsreglering, kan vad parterna i det statliga reseersättningsavtalet yttrat om syftet med traktamentena ej få betydelse för prövningen av detta rent faktiska förhållande, som enligt förarbetena till lagen skall ligga till grund för bedömningen.

SJ har vitsordat att företrädare för Televerket som lockande argument vid rekrytering av B.W. framhållit den omständigheten, att det gick att göra avsevärda besparingar på de traktamentsersättningar som var förenade med tjänsten. SJ har vidare vitsordat att B.W. gjort dylika besparingar och att han till följd av olyckan drabbats och kommer att drabbas av förlust genom bortfall av sådana besparingar. Med hänsyn härtill finner HovR:n att besparingar på traktamentsersättning i nu förevarande fall skall betraktas som lönetillskott och att de därför enligt grunderna för 5 kap 1 § skadeståndslagen är att hänföra till begreppet inkomst.

SJ som enligt sitt medgivande är skyldiga att utge ersättning för B.W:s inkomstförlust har således att vid beräknandet därav även inräkna den förlust B.W. till följd av olyckan drabbats och kommer att drabbas av genom bortfall av besparingar å traktamenten. SJ:s vadetalen skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

SJ (ombud direktören, jur kand I.H.) sökte revision och yrkade att B.W:s talan måtte ogillas.

B.W. (ombud advokaten I.W.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Enligt 5 kap 1 § 1 st skadeståndslagen (1972:207) omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada bl a ersättning för inkomstförlust (punkt 2). I paragrafens 2 st föreskrivs att ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. I 3 st stadgas att med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksam het och att med inkomst likställs värdet av hushållsarbete.

B.W:s talan i målet innebär att han vill få fastställt att han enligt 5 kap 1 § 1 st 2 skadeståndslagen är berättigad till ersättning för förlust som han till följd av järnvägsolyckan drabbats av och kommer att drabbas av genom bortfall av besparingar på traktamenten. B.W. påstår som grund för sin talan att enligt gällande skadeståndsrätt varje faktisk skadebetingad förlust skall ersättas.

I målet är fråga om statliga traktamenten. Sådana utgick före d 1 jan 1982 enligt allmänt resereglemente (1952:735) och kungörelsen (1952:736) med tilläggsbestämmelser till allmänna resereglementet. Från och med d 1 jan 1982 regleras traktamentsfrågor på det statliga området i Allmänt reseavtal (ARA) med statens arbetsgivarverks anvisningar för tillämpningen av ARA.

I förarbetena behandlas också frågan vilka slag av förmåner som skall beaktas vid bestämmandet av ersättning för inkomstförlust, det s k inkomstunderlaget. Därvid anges - förutom lön - tillägg av olika slag som ingår i arbetsgivarens ersättning för arbetsprestationer (övertidstillägg, risktillägg e d). Även förlust av semester och kvalifikationstid för semester skall kunna beaktas. Vad gäller traktamenten anför skadeståndskommittén (betänkandet s 264) att, när det gäller ersättningar som närmast har haft karaktären av traktamente och liknande, får prövas om ersättningen uteslutande "har täckt" kostnader eller om den - som inte sällan är fallet - helt eller delvis har kunnat betraktas som lönetillskott. När föredragande statsrådet behandlar samma fråga i propositionen (s 147) uttrycker han sig i ett för tvistefrågan väsentligt avseende på ett något annat sätt. Enligt hans uttalande får, när det gäller ersättningar som närmast har karaktären av traktamente och liknande förmåner, prövas om ersättningen uteslutande "har till syfte att täcka" kostnader eller om den - som inte sällan är fallet - helt eller delvis kan betraktas som lönetillskott.

De i lagtexten valda uttrycken "inkomstförlust" och "inkomst - - genom - - arbete - -" talar närmast mot att traktamenten och liknande förmåner som inte innebär lönetillskott omfattas av stadgandet. Vad föredragande statsrådet enligt vad nyss återgivits anfört i propositionen - sett mot bakgrund av skadeståndskommitténs uttryckssätt - får uppfattas som ett avsiktligt ställningstagande av innebörd att det skall vara syftet med förmånen som avgör om den skall räknas in i inkomstunderlaget eller inte. Meningen är tydligen att traktamenten skall med räknas vid bestämmandet av skadestånd om de är avsedda att vara ett öppet eller dolt lönetillskott. Förmåner av detta slag förekommer på det privata området. Att beakta är att en sådan förmån utgör skattepliktig intäkt av tjänst. Om å andra sidan traktamenten endast har till syfte att täcka merkostnader vid tjänsteresor och förrättningar är avsikten att de inte skall räknas in i inkomstunderlaget, oavsett att deras karaktär av schabloner medför att, beroende på vederbörande förrättningsmans personliga förhållanden, överskott kan uppkomma i enskilda fall.

I målet är ostridigt att de förmåner som tidigare reglerades i allmänna resereglementet och nu regleras i ARA är avsedda att täcka merkostnader och inte till någon del utgör lönetillskott.

På grund av det anförda bör de besparingar på traktamenten som B.W. skulle ha gjort, om han inte skadats, inte beaktas vid bestämmandet av skadeståndet till honom. Hans talan i målet skall följaktligen lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut lämnar HD B.W:s talan utan bifall.