NJA 1985 s. 868
Fråga om häktning för brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. 24 kap 1 § 3 st RB.
Gällivare TR
Allmän åklagare yrkade vid Gällivare TR ansvar å M.L., född 1959, enligt 6 kap 1 § BrB för våldtäkt med följande påstående: M.L. har uppsåtligen på natten mot söndagen d 28 april 1985 i sin lägenhet i Kiruna genom hot och våld tvingat målsäganden A-B.H. till samlag med honom. Hotet har bestått i att M.L. hotat döda henne om hon ej gick med på samlag med honom. Våldet har bestått i att M.L. gripit struptag runt målsägandens hals och dunkat hennes huvud mot ett skåp, dragit henne från hallen till sovrummet, knuffat omkull henne i en säng, slagit henne i ansiktet, slitit av henne en t-shirt och trosor samt hållit fast henne och trängt in sin penis i hennes slida. Av strupgreppet har målsäganden haft kvävningskänslor och smärta samt av våldet i övrigt smärta samt kroppsskador.
M.L. förnekade gärningen.
M.L. var anhållen under tiden d 28 april-d 3 maj 1985. Vid huvudförhandling d 14 nov 1985 yrkade åklagaren att för det fall M.L. befanns skyldig till våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1 st BrB TR:n skulle förklara honom häktad. TR:n (ordf rådmannen Häger) meddelade dom d 21 nov 1985. TR:n anförde i domskälen bl a: TR:n finner vid övervägande av den föreliggande utredningen det visserligen icke vara styrkt, att M.L. utövat något hot mot A-B.H. av det slag som åklagaren gjort gällande. Däremot är det vid en samlad bedömning ställt utom allt tvivel, att M.L. genom det våld som åklagaren lagt M.L. till last tvingat A-B.H. till samlag. M.L. har alltså gjort sig skyldig till våldtäkt. TR:n bedömer inte brottet som mindre allvarligt.
Påföljden kan ej bli annan än fängelse.
Med den bedömning TR:n gjort i ansvarsfrågan skall M.L. häktas, eftersom det ej är uppenbart att anledning därtill saknas.
Domslut
Domslut. TR:n dömde M.L. jämlikt 6 kap 1 § 1 st BrB för våldtäkt till fängelse 2 år samt förklarade M.L. vara häktad i målet och förordnade att han i häkte skulle avbida att domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom.
HovR:n för Övre Norrland
M.L. fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland. I vadeinlagan framställde han yrkande att omedelbart bli försatt på fri fot.
HovR:n (hovrättsråden Meurling och Gerdin samt adj led Eriksson, referent) fann i beslut d 27 nov 1985 inte skäl att bifalla M.L:s yrkande att bli försatt på fri fot.
M.L. anförde besvär och yrkade att omedelbart bli försatt på fri fot. Han gjorde gällande att, om våldtäkt ansågs styrkt, gärningen borde bedömas som mindre grov och att, även om gärningen inte kunde bedömas som mindre grov, det var uppenbart att anledning saknades att häkta honom. Någon risk för att M.L. skulle avvika försvåra utredningen eller begå nya brott förelåg inte. Han hade visat under den långa tid han varit frigiven, att häktning var helt onödig. Det kunde ifrågasättas om inte bestämmelsen i 24 kap 1 § 3 st RB stred mot bestämmelserna i den europeiska konventionen ang skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och 1966 års FN-konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Riksåklagaren bestred ändring. I förklaring anförde riksåklagaren bl a:
Jag delar TR:ns bedömning att M.L. har gjort sig skyldig till våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1 st BrB. Minimistraffet för den aktuella gärningen är fängelse 2 år. M.L. skall därför enligt 24 kap 1 § 3 st RB vara häktad i målet om det inte är uppenbart att anledning därtill saknas.
Regeln i nämnda lagrum om presumtion för häktning vid grövre brott grundar sig på det faktum att det nästan alltid finns anledning att räkna med risk för i vart fall flykt eller kollusion vid sådana brott.
Av förarbetena till den nu gällande lagstiftningen framgår också att ett skäl för stadgandet är att det öppnar möjlighet till häktning vid mycket grova brott, då det skulle vara stötande för allmänheten om gärningsmannen lämnades på fri fot, även om något direkt stöd för något av häktningsskälen inte förebragts.
Som ordalydelsen i presumtionsregeln är utformad har regeln i rättstillämpningen kommit att leda till att häktning har blivit närmast obligatoriskt vid brott där minimistraffet är fängelse 2 år. I NJA 1979 s 425 fann visserligen HD beträffande en gärningsman som i HovR:n dömts för grovt rån att det var uppenbart att skäl för häktning saknades. Förhållandena var dock säregna i så måtto att gärningsmannen redan avtjänade fängelsestraff i kriminalvårdsanstalt.
När det gäller M.L. finns det omständigheter som talar mot häktning. Han var på fri fot i nästan 7 månader före domen i TR:n. Han lever under socialt ordnade förhållanden och är tidigare inte straffad. I och med att han har överklagat TR:ns dom har han själv ett intresse av att lagföringen fortsätter i HovR:n. Det fängelsestraff som har mätts ut ligger på nedre gränsen för tillämpligheten av regeln om presumtion för häktning vid grova brott.
Enligt min mening är dock dessa skäl mot häktning av M.L. inte tillräckligt starka för att det skall kunna slås fast att det är uppenbart att skäl för häktning saknas.
För närvarande övervägs ny lagstiftning rörande de straffprocessuella tvångsmedlen. Något förslag om ändring i sak av bestämmelsen om s k obligatorisk häktning har dock inte förts fram.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Ternert, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. M.L. har av TR:n blivit dömd för ett brott som i straffskalan lägst kan medföra fängelse 2 år. Enligt 24 kap 1 § 3 st RB gäller i sådant fall att häktning skall ske om det inte är uppenbart att anledning därtill saknas.
Beträffande M.L:s personliga förhållanden är följande upplyst. Han har fast arbete som bilmekaniker och bor i en egen lägenhet i Kiruna. Han har inga missbruksproblem. Hans sociala förhållanden är även i övrigt normalt välordnade. Frånsett en dom år 1982 gällande rattfylleri är han tidigare ostraffad.
Vid allvarliga brott finns det som regel anledning att räkna med förekomsten av flykt- eller kollusionsfara. M.L. har emellertid blivit dömd till det fängelsestraff som utgör minimum av straffskalan för brottet, vilket innebär att angivna häktningsskäl inte gör sig så starkt gällande som vid längre straff. Härtill kommer att M.L., när TR:n genom beslut i domen förordnade om häktning, under mer än sex månader hade vistats i frihet. Såsom riksåklagaren framhållit har M.L., genom att överklaga TR:ns dom, själv intresse av att lagföringen fortsätter i HovR:n. Någon risk för fortsatt brottslighet synes inte vara att befara i M.L:s fall.
Med hänsyn till vad som nu anförts finner HD uppenbart att skäl till häktning av M.L. saknas.
Domslut
HD:s avgörande. HD förordnar att M.L. omedelbart skall försättas på fri fot.
HD (JustR:n Holmberg, Vängby, Heuman, referent, Magnusson och Lind) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Enligt 24 kap 1 § 3 st RB skall, om för brottet inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i 2 år, häktning ske om det inte är uppenbart att anledning därtill saknas. Grunden för bestämmelsen är att i sådana fall fara för flykt, kollusion eller fortsatt brottslig verksamhet som regel föreligger. I undantagsfall kan emellertid förhållandena vara sådana att den misstänkte kan lämnas på fri fot. Som exempel på sådana fall kan nämnas att den misstänkte är intagen på kriminalvårdsanstalt (se NJA 1979 s 425) eller att han är svårt sjuk. Även om utrymmet för att underlåta häktning vid grova brott således är begränsat är det självfallet erforderligt att också vid sådana brott pröva om förutsättningar för häktning föreligger i det enskilda fallet.
Beträffande M.L. är följande upplyst i målet. Han är anställd som bilmekaniker i sin faders företag. M.L. är ensamstående och har egen bostad i Kiruna. Han har inga missbruksproblem och hans sociala förhållanden synes även i övrigt välordnade. M.L. har år 1982 dömts till fängelse för rattfylleri, vilket straff han avtjänat. M.L. har nu häktats av TR:n i samband med att han mot sitt nekande dömts för våldtäkt till fängelse 2 år.
Med hänsyn till vad som sålunda framkommit om M.L. kan sägas att det inte finns någon påtaglig risk för att han skulle försöka avvika eller annorledes undandraga sig lagföring eller straff. Det är emellertid inte uppenbart att någon flyktfara inte föreligger. M.L. skall därför alltjämt hållas häktad.
Domslut
HD:s avgörande. Besvären lämnas utan bifall.