NJA 1986 s. 127

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Åström) anförde i dom d 6 nov 1985:

Domskäl. I.M. har erkänt att han tvingat V.S. till samlag genom våld. Han har gjort gällande att brottet med hänsyn till våldets art och omständigheterna i övrigt är att anse som mindre allvarligt.

V.S., född 1955, har hörd i anledning av åtalet uppgivit: Hon och I.M. träffades i april 1983. De flyttade i febr 1984 ihop i en lägenhet i Tensta. Deras förhållande var mycket lyckligt till en början, men efter ca en månad började I.M. bli svartsjuk och anklagade henne för att träffa sin före detta pojkvän. Förhållandet var därefter tidvis bra, tidvis dåligt. I.M. visade svartsjuketendenser från och till, och hon kände sig inte trygg tillsammans med honom. Till följd av detta blev deras samliv dåligt, och I.M. hotade flera gånger med att flytta men ångrade sig. I okt 1984 var separationen ett faktum, och I.M. flyttade då plötsligt från lägenheten utan att i förväg meddela henne. Under tiden därefter ringde I.M. då och då och sade, att han älskade henne. De träffades på nytt i början av jan 1985. Det blev tal om att de åter skulle flytta ihop. Så blev dock inte fallet. Senare under våren - hon hade då flyttat till Sundbyberg - förklarade hon för I.M. att hon inte längre ville ha någon kontakt med honom. Hon hade då fått veta att han träffat en flicka i dec 1984. De träffades dock en gång under våren, dock utan att ha något sexuellt förhållande. I.M. bad då att få komma tillbaka till henne. Hon var emellertid inte intresserad av att få honom tillbaka. I.M. var då deprimerad och hotade att ta livet av sig. Hon hade själv då inlett ett vänskapsförhållande med C.G.. Hon och I.M. träffades sedan inte förrän d 1 aug. I.M. bjöd då henne på middag i sin lägenhet, och hon blev kvar hos honom över natten och de hade samlag. Ett par veckor senare kom I.M. hem till henne. Han var kvar över natten, och även då hade de samlag. Fredagen d 10 okt ringde I.M. och frågade om hon ville gå med ut och dansa nästa kväll. Hon svarade att hon inte hade tid då hon måste läsa för en kommande tentamen. Lördagen d 12 okt satt hon hela dagen och kvällen och studerade. Vid 23.30-tiden gick hon och lade sig sedan hon druckit ett litet glas körsbärsvin. Vid 01.30-tiden vaknade hon av att det bultade och ringde på dörren. Då hon hörde att det var I.M. öppnade hon och släppte in honom. Han ville låna toaletten och uppgav, att han varit på ett diskotek i närheten. I.M. var berusad och började strax förebrå henne för att hon träffade C.G.. Hon bad att han skulle lämna lägenheten, men han vägrade och satte sig på hennes säng. Hon försökte dra upp honom från sängen för att leda ut honom utan att lyckas. Hon blev förtvivlad och arg och ställde sig bakom I.M. på sängen och slog och knuffade honom i ryggen. I.M. hoppade upp i sängen och de började slåss. Under slagsmålet gled sängen ut från väggen. Hon ramlade ned på golvet mellan väggen och sängen.. I.M. tog då ett grepp om hennes hals. Stryptaget var så pass kraftigt att hon fick andningssvårigheter. Hon blev livrädd och började högljutt att skrika. I.M. lade då handen över hennes mun för att tysta henne. Hon bad honom att släppa taget om halsen samtidigt som hon bad honom om ursäkt för att hon slagit honom. I.M. yttrade i detta sammanhang "Nu är det jag som har kontrollen" eller något liknande. Hon var fruktansvärt rädd och förtvivlad samt grät hysteriskt. I.M. ledde henne runt i lägenheten allt under det att han höll i hennes armar. Hon fick tillåtelse att dricka lite vatten. Hon bad att få ringa sin mamma men fick inte. I.M. "tryckte" ned henne i sängen och yttrade: "Nu skall vi sova". Hon insåg att hon var fången. Hon virade in sig i täcket, då hon kände på sig vad som skulle komma. I.M. måste ha klätt av sig under tiden, ehuru hon inte har något minne av när han gjorde det. Han slet av täcket och lade sig ovanpå henne samt pressade sig emot henne. Hon knep ihop benen så mycket hon orkade men I.M. pressade isär benen med sitt ena ben. Hon grät ihållande och bad att få slippa. Hon kan inte med bestämdhet säga när I.M. drog av hennes trosor och pyjamasbyxor, men hon tror att han gjorde det alldeles innan han pressade isär hennes ben. Den T-shirt hon sovit i hade hon på sig hela tiden. Han hade till en början svårt att tränga in I henne, eftersom hennes underliv var i ett kramptillstånd. Antagligen hade han inte heller full erektion i början. Hon frågade: "Tänker du våldta mej också?" På det svarade I.M.: "Ja". Hon uppskattar att samlaget pågick mellan 10 och 15 min. Det kändes som en evighet. I.M. höll hela tiden hennes armar låsta ovanför hennes huvud. Så fort hon började gråta lade han en hand över hennes mun och uppmanade henne att sluta gråta. I.M. fick utlösning. Hon kände sig helt utpumpad. Hon gick ut på toaletten och därefter tillbaka till sängen. Hon grät och anklagade I.M. för vad han gjort. I.M. började att gråta och bad om förlåtelse. Han förklarade att han var beredd att gå i fängelse. Hon halvsov sedan någon timme och gick upp vid 06.30-tiden. I.M. sov då fortfarande. Hon grät och var helt apatisk. I.M. vaknade så småningom. Han satte sig en stund bredvid henne och lämnade sedan lägenheten. Vid 08.30-tiden ringde hon till sin arbetskamrat T.B. och senare också till C.G..

V.S. har vidare uppgivit: Hon var hemma från sitt arbete i fyra dagar efter det inträffade. Hon kunde inte fullfölja den femveckorskurs på Axelssons Gymnastiska Institut som hon påbörjat. En gång i veckan, en timme per gång, går hon på samtalsterapi hos en kurator på Karolinska Institutet, något som hon bedömer som absolut nödvändigt för sin psykiska hälsa. Hon har efter händelsen sovit bra men har några gånger tagit lugnande medel på grund av ångest. Den första tiden grät hon mycket och blev därefter apatisk. De senaste veckorna har hudsjukdomen psoriasis blommat upp i nacken och i hårbotten. Hon hade redan före våldtäkten märkt av sjukdomen men har en bestämd känsla av att den förvärrats efter det inträffade. Hon känner sig vidare märkt, bitter och oerhört besviken på I.M..

I.M. har uppgivit: V.S. och han träffades i april 1983, och de flyttade ihop i febr 1984. Deras förhållande försämrades emellertid, och han bestämde sig då för att göra slut. Den 1 nov 1984 flyttade han till Vällingby. I dec samma år träffade han en flicka, som han nu har ett barn tillsammans med. V.S. var efter separationen deprimerad. Hon ringde ofta och sade att hon älskade honom och ville ha tillbaka honom. Han ville emellertid inte återuppta förhållandet. I mars 1985 ringde V.S.. Hon hotade att ta livet av sig. Han försökte trösta henne och hon blev då lugnare. Efter detta samtal återfick han sina gamla känslor för V.S., eftersom han trodde att hon verkligen ville ha honom tillbaka. De träffades därefter flera gånger både hemma hos honom och hos henne och hade då samlag. I april - han hade då "bråkat" med sin flickvän - ringde han V.S. för att säga, att han ville att de skulle börja om på nytt. V.S. ville emellertid inte återuppta förhållandet, eftersom hon träffat C.G.. I.M. fick en känsla av att V.S. ville hämnas på honom och blev besviken, eftersom han hoppats att de skulle kunna återförenas. Han blev deprimerad och ringde ofta till V.S. för att tala om hur mycket han älskade henne. Till sist reagerade C.G. på hur ofta han ringde. V.S. och I.M. bestämde därför att de inte skulle fortsätta att ringa till varandra. Han försökte glömma V.S., vilket gick ganska bra. Hans och hans flickväns förhållande förbättrades också successivt. Efter ett par veckor ringde V.S. och bad om ursäkt för att han inte fått ringa. Han fick intryck av att V.S. och C.G. gjort slut, men han hade inte intresse av att träffa V.S.. Efter ytterligare några veckor ringde V.S. återigen och berättade, att C.G. fått ett nytt arbete och skulle vara borta i två veckor. De beslöt att V.S. skulle komma hem till honom på middag. V.S. blev kvar över natten, och de hade samlag. Under hösten 1985 träffades de igen, denna gång i V.S:s lägenhet. Sedan de pratat och kramats blev han upptänd, och de hade återigen samlag. Fredagen d 11 okt ringde han till V.S.. Han frågade om hon ville gå med ut och dansa nästa kväll, men hon sade sig inte ha tid. Lördagen d 12 okt åkte han direkt från sin flickvän, som var intagen på förlossningsavdelningen på Nacka sjukhus, till puben Vallonen. Där drack han sammanlagt minst fem stora starköl. Han kom på tanken att ha sexuellt umgänge med någon flicka. Han ville emellertid inte riskera att bli smittad av aids. Han såg en flicka som liknade V.S. och fick på så sätt idén att åka till V.S.. Han tog en taxi till Sundbyberg och ringde på hos V.S., som släppte in honom. Han var i sitt alkoholpåverkade tillstånd omedveten om hur mycket klockan var. Sedan han varit inne på toaletten ville han att de skulle prata. V.S. låg i sängen, och han satte sig på sängkanten. De samtalade i kanske en timmes tid. Han berättade bland annat att han träffat en flicka, som han kanske skulle komma att leva med i fortsättningen. V.S. började gråta och yttrade att hon var svartsjuk och att han skulle lämna lägenheten. Han ville dock fortsätta att prata och vägrade att gå sin väg. V.S. började då att slå honom. Han fick panikkänslor, "tappade helt nerverna" och kommer därför inte riktigt ihåg vad som sedan hände. Han försökte i alla fall hindra henne från att fortsätta att slå honom genom att fatta tag i hennes armar. Under det tumult som uppstod ramlade de ned på golvet. Han lyfte upp V.S. och bar henne tillbaka till sängen. Han lade sig ovanpå henne och höll fast hennes händer för att hindra henne från att slå honom. V.S. började skrika och gråta högt. För att inte grannarna skulle störas lade han sin ena hand över hennes mun. Han tog av sig sina kläder och drog av V.S. hennes pyjamasbyxor och trosor. V.S. knep ihop sina ben och han fick använda lite våld då han med sitt ena ben särade dem. När han trängde in i henne gjorde hon inget motstånd. Han trodde därför att hon samtyckte till samlag. Samlaget varade i 2-3 min och han fick utlösning. Efter samlaget låg de först tysta bredvid varandra. V.S. var ledsen och frågade om han visste vad han hade gjort. "Menar du samlaget?" frågade han. "Nej", svarade V.S., "Du tog strupgrepp på mig". Han kommer dock inte ihåg att han skulle ha tagit något strupgrepp. Det är dock möjligt att han kan ha tagit ett strupgrepp utan att han kommer ihåg det. Han började gråta över anklagelsen om strupgrepp och yttrade, att V.S. kunde anmäla honom för polisen. Han sade detta för att visa att han inte tagit något strupgrepp. Så småningom somnade de. Dessförinnan fick han massera V.S:s huvud. Han vaknade vid 07-tiden. V.S. var då redan uppe och satt och drack te. Han klädde på sig och satte sig bredvid henne. Hon anklagade honom på nytt för att ha tagit strupgrepp på henne och beskyllde honom också för att ha våldtagit henne. V.S. förklarade dessutom att det nu var slut mellan dem för alltid. Han lämnade lägenheten och åkte hem till Vällingby.

T.B., arbetskamrat med V.S., C.G. och M.S., kriminalassistent vid Solna polisen, har hörts som vittnen bl a om vad V.S. uppgivit för dem om den aktuella händelsen. Åklagaren har härjämte åberopat rättsintyg över rättsmedicinsk undersökning av V.S. d 13 och 14 okt 1985.

I målet är utrett att I.M. tvingat V.S. till samlag genom våld. V.S:s berättelse om våldets art motsäges inte av de iakttagelser som gjorts vid de rättsmedicinska undersökningarna av henne. V.S. har gjort ett mycket trovärdigt intryck. Att I.M. lämnat uppgifter, som i flera avseenden avviker från den berättelse V.S. lämnat, kan mycket väl bero på att I.M. till följd av sitt alkoholpåverkade tillstånd glömt delar av vad som förekommit. Rätten finner därför styrkt att I.M. tilltvingat sig samlaget genom det av åklagaren påstådda våldet. Varken våldets art eller omständigheterna i övrigt är sådana att brottet är att anse som mindre allvarligt.

Särskilda skäl att döma till annan påföljd än fängelse föreligger inte.

I.M. har medgivit att utge skadestånd till V.S. med 5 000 kr, varav 3 000 kr i ersättning för förlorad arbetsförtjänst, och 2 000 kr i ersättning för sveda, värk och psykiskt lidande.

Med beaktande särskilt av vad V.S. uppgivit om de besvär och lidande hon åsamkats till följd av brottet finner rätten, att ersättningen för sveda, värk och psykiskt lidande bör bestämmas till skäliga 7 000 kr.

Domslut

Domslut. TR:n dömde I.M. för våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1 st BrB till fängelse 2 år.

Vidare förpliktades I.M. att utge skadestånd till V.S. med 10 000 kr jämte ränta. Av kapital beloppet utgjorde 3 000 kr ersättning för förlorad arbetsförtjänst och 7 000 kr ersättning för sveda, värk och psykiskt lidande.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom i ansvarsfrågan dömer HovR:n I.M. för våldtäkt enligt 6 kap 1 § 2 st BrB till fängelse 1 år. - - -

TR:ns dom såvitt avser skyldighet för I.M. att utge skadestånd ändras endast på det sätt att det belopp som I.M. har att utge till V.S. bestäms till 8 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 4 nov 1985 tills betalning sker.

Adj led Rosén, med vilken hovrättsrådet Palmgren instämde, var av skiljaktig mening såvitt gällde huvudsaken och anförde: Normalstraffet för våldtäkt är enligt 6 kap 1 § 1 st BrB fängelse, lägst 2 och högst 6 år. Om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt är att anse som mindre allvarligt, ger 2 st i samma paragraf möjlighet att döma till ett lindrigare straff än fängelse 2 år. I förarbetena (prop 1983/84:105 s 51) uttalas bl a följande. Våldets eller hotets art skall alltid beaktas vid bedömningen av om brottet kan hänföras under 2 st. En helhetsbedömning av den åtalade gärningen måste dock alltid göras, varvid givetvis även den sexuella kränkningens art får betydelse. Faktorer som förhållandet mellan offret och gärningsmannen och offrets beteende före övergreppet avses sakna självständig betydelse för frågan om ett brott skall hänföras under 2 st men ibland kan de naturligtvis liksom andra omständigheter utgöra en del av helhetsbilden.

Av V.S:s utsaga, vars tillförlitlighet saknas anledning sätta i fråga, framgår bl a följande. Sedan V.S. uppmanat I.M. att lämna lägenheten och även med slag och knuffar försökt förmå honom därtill har I.M. med våld förgripit sig mot henne. Han har därvid bl a under omkring en halv minut hållit ett strupgrepp om hennes hals, vilket orsakat andningssvårigheter. Strupgreppet gjorde att hon blev oerhört rädd och att hon därför fortsättningsvis endast vågade göra passivt motstånd. När hon hade blivit nertryckt i sängen, knep hon ihop benen så mycket hon orkade, men I.M., som var mycket starkare, särade med våld hennes ben. I.M. höll hennes armar låsta ovanför hennes huvud och så fort hon började gråta tystade han henne genom att lägga sin hand över hennes mun.

Enligt min mening får det våld som I.M. sålunda utsatt V.S. för i samband med våldtäkten sammantaget bedömas som relativt kraftigt.

Beträffande övriga omständigheter bör beaktas att I.M. i berusat tillstånd uppsökt V.S. mitt i natten, att han vägrat att lämna hennes lägenhet och att han måste ha haft helt klart för sig att hon inte ville ha något sexuellt umgänge med honom. Att parterna tidigare haft en förbindelse kan mot denna bakgrund inte göra brottet mindre allvarligt. Vidare bör beaktas att V.S. alltsedan våldtäkten haft behov av regelbundna samtal med psykologutbildad kurator för bearbetning av det inträffade och att dessa samtal är planerade att fortsätta. Uppenbarligen har våldtäkten orsakat inte ringa psykiska problem för V.S..

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag inte att våldets art eller omständigheterna i övrigt varit sådana att brottet bör bedömas enligt 6 kap 1 § 2 st BrB. Jag fastställer därför TR:ns dom i påföljdsfrågan.

Domskäl

Domskäl. HD har hållit huvudförhandling och därvid har V.S. och I.M. hörts på nytt. De har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som redovisats i TR:ns och HovR:ns domar.

Lika med HovR:n finner HD utrett att I.M. genom våld tvingat V.S. till samlag och att han härigenom gjort sig skyldig till våldtäkt. Beträffande det närmare händelseförloppet finner HD i huvudsak tilltro böra sättas till den skildring som V.S. lämnat. Av hennes uppgifter framgår bl a följande. I.M. har tagit ett strupgrepp på henne av kortare varaktighet och det har orsakat andningssvårigheter. Även om strupgreppet enligt docenten S.J:s utlåtande varit av mycket lindrig natur har det skapat skräck hos henne. I.M. har vidare hållit fast hennes armar och fortlöpande kontrollerat hennes rörelser i lägenheten under en inte oansenlig tidrymd. I.M. har för att kunna fullborda samlaget tvingat isär hennes ben med våld och under samlaget hållit fast hennes armar. Hon har inte i något skede givit I.M. uppfattningen att hon var villig inlåta sig på intimt umgänge med honom. Tvärtom har hon gråtit och klart visat att hon inte ville ha samlag med honom, vilket han också måste ha förstått. Övergreppet har medfört vissa psykiska problem för V.S. så att hon alltsedan dess haft regelbundna samtal med psykologutbildad kurator för bearbetning av vad som hänt.

Frågan blir då, om den våldtäkt I.M. övertygats om är med hänsyn till våldets art och omständigheterna i övrigt att anse som mindre allvarlig och därför skall bedömas enligt 6 kap 1 § 2 st BrB eller är att hänföra till våldtäkt enligt 1 st samma paragraf.

I prop 1983/84:105 s 23 f framhöll departementschefen bl a följande. I första hand bör man ta hänsyn till arten och graden av det våld eller hot som gärningsmannen använt samt arten och graden av den sexuella kränkningen. Den objektiva karaktären av övergreppet bör ha grundläggande betydelse vid bedömningen. Man måste här liksom vid andra brott göra en helhetsbedömning av den föreliggande situationen. En bedömning av våldets eller hotets art blir det grundläggande och en gärning där våldet eller hotet har varit av allvarlig karaktär avses falla in under den strängare skalan oavsett omständigheterna i övrigt. Den omständigheten att ett övergrepp har föregåtts av samvaro mellan kontrahenterna bör över huvud taget inte leda till en mildare bedömning.

Justitieutskottet (JuU 1983/84:25 s 17) har betecknat sistnämnda uttalande vilket enligt utskottet torde ha avseende å frågan, huruvida brottet skall hänföras till den lindrigare straffskalan, som något onyanserat. Utskottet har för sin del understrukit att en helhetsbedömning måste göras och framhållit att sådana faktorer som förhållandet mellan offret och gärningsmannen liksom vad som föregått övergreppet vid sidan av andra omständigheter inte kan frånkännas betydelse.

Vid en samlad bedömning av de förut anförda omständigheterna i målet finner HD att den våldtäkt I.M. gjort sig skyldig till ej kan betraktas som mindre allvarlig även om hänsyn tas till det förhållandet att V.S. och I.M. tidigare sammanlevt och även därefter haft intimt umgänge med varandra. Brottet bör därför hänföras till sådan våldtäkt som avses i 6 kap 1 § 1 st BrB. För det brott varom I.M. sålunda övertygats kan han ej undgå att ådömas det av TR:n utmätta straffet fängelse 2 år.

Beträffande V.S:s skadeståndsyrkande råder endast tvist om ersättningen för psykiskt lidande. Det av V.S. yrkade beloppet om 7 000 kr får anses skäligt.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att I.M. döms för våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1 st BrB till fängelse 2 år

samt förpliktas att till V.S. utge skadestånd med 10 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 4 nov 1985 till dess betalning sker.