NJA 1988 s. 40

Våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1 st eller 2 st BrB?

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot N.K. född 1937, för följande gärningar:

1. Sexuellt ofredande. Vid ett tillfälle under hösten 1985 gav N.K. Å.S. massage i sin rörelse Miral-Gym Hälsoklubbs lokaler i huset Brahegatan 49 i Stockholm. Därvid förde han sina händer upprepat mot trakten av hennes könsorgan och uppträdde därigenom anstötligt mot henne på ett uppenbart sedlighetssårande sätt.

2. Sexuellt ofredande. Den 1 okt 1986 uppträdde N.K. anstötligt på ett uppenbart sedlighetssårande sätt mot N.N. i nyssnämnda lokaler genom att under massage av henne vid ett flertal tillfällen föra sina fingrar innanför resåren till hennes trosor i närheten av könsorganet.

3. Våldtäkt. Den 11 nov 1986 tvingade N.K. A.G. till samlag med honom i klubblokalerna genom att under massage, fasthållande henne och med sin kropp hindrande henne från att undkomma honom, införa sin penis i hennes slida och genomföra samlagsrörelser.

A.G. yrkade i anslutning till åtalspunkten 3 skadestånd av N.K. med 10 060 kr, varav 10 000 kr avsåg gottgörelse för sveda och värk och 60 kr ersättning för läkarkostnader.

TR:n (ordf chefsrådmannen Herner) anförde i dom d 7 jan 1987:

Domskäl. Ansvar.

Åtalspunkterna 1 och 2. N.K. har vidgått att han under massage kommit att beröra kvinnorna i närheten av deras underliv men har förnekat att han berört dem på något sexuellt anstötligt sätt.

Hörda som målsägande har Å.S. och N.N. berättat i huvudsak följande.

Å.S: Av en arbetskamrat, E.M. blev hon föreslagen att träna på det gymnastikinstitut som innehas av N.K. En första gång gick hon för att bara se på lokalen och utrustningen. Hon fann allt tillfredsställande. Sedan började hon regelbundet träna där, med motionscykel och tyngder. Efter tre à fyra gånger började hon känna en viss ryggsmärta. N.K. erbjöd henne massage för denna. Tveksamt tog hon emot erbjudandet; det föreföll henne betänkligt att behandlingen skulle försiggå i enrum. N.K. lät henne under massagen först ligga på mage och sedan på rygg. Han masserade hennes bröst och vidare insidorna av låren mot underlivet. När hon sade till honom att hon tyckte det var opassande - och inte motsvarade hennes föreställning om idrottsmassage - återgick han till en mer "normal" behandling. Efter denna händelse talade hon med E.M. om saken, men han ställde sig kallsinnig till vad som förekommit. - Hon återkom till institutet för att träna ännu en gång. Då inträffade samma sak, nämligen att N.K. erbjöd henne massage för ryggbesvär. Hon lät det ske motvilligt på grund av att han också denna gång ville utföra massagen i enrum, i ett solarium avsett för kvinnliga besökare. Denna gång började N.K. direkt med massage av brösten för att sedan fortsätta med benen och lårens insidor upp mot ljumskarna. Vid två tillfällen berörde han hennes yttre könsorgan. Hon kan inte säga om det var avsiktligt; möjligen blev det så av en tillfällighet. Men hon sade till honom att sluta och gick därifrån. Med detta lämnade hon institutet för gott. - Vid de tillfällen hon fick massage av N.K. var hon iförd träningsdräkt och massagen skedde utanpå dräkten.

N.N: Träningsinstitutet rekommenderades henne av en bekant. Hon tränade där första gången i juli 1986. Efter en tid fick hon träningsvärk i benen, så svår att hon var sängliggande tre dagar. Det var naturligt och nyttigt för henne att hon fick massage i armar och ben av N.K. Han masserade ej andra kroppsdelar; behandlingen utfördes alltid inne i ett solarium på den kvinnliga avdelningen. - Den 1 okt, när hon kom till institutet, nämnde hon för N.K. att hon fått ont i nacken, varvid han började massera henne innan hon fått av ytterkläderna. Efter hennes träning vid samma tillfälle gavs hon massage liggande i ett rum innanför herravdelningens solarium. Hon låg först på mage och vände sig sedan på rygg. Hon hade på sig träningsbyxor och trosor innanför. Under ett linne på överkroppen hade hon bh. N.K. masserade kroppens framsida, särskilt magen och lårens insidor. När hon tyckte att han höll på onödigt länge med dessa kroppsdelar, svarade N.K. att "det är för ditt eget bästa". Hon kände att han tre eller fyra gånger kom med handen innanför trosorna och rörde vid behåringen kring det yttre könsorganet. Ett par av gångerna kan det ha skett oavsiktligt. Han masserade också brösten mer än vanligt; hon uppfattade dock detta som verklig massage och inte smekningar. Sedan hon bestämt sagt ifrån att han gick för långt i beröring, gav han henne en avslutande, korrekt, behandling. Efter detta fortsatte hon sin träning för kvällen men besökte inte mer institutet trots att hon hade betalt i förskott för ytterligare träningstillfällen.

Hörd om behandlingen av Å.s och N.N. har N.K. uppgivit: Han minns att Å.s gjorde ett första besök på institutet och visades runt innan hon började sin träning där. Som han minns det var hon i behov av behandling för uttalade ryggbesvär. Såsom han alltid gör i fall som dessa masserade han muskler kring skulderblad och bröst. Likaså masserade han muskelfästen vid ljumskarna för de muskler som därifrån sträcker sig bakåt och omsluter ryggens nedre del. - Beträffande N.N. minns han inte särskilt besöket d 1 okt men han vet att hon var en kund på institutet som hade dålig rygg och svaga armar och besvärades av träningsvärk. Han lade upp ett träningsprogram som syftade till att stärka både övre och nedre magmuskler. Helt allmänt gäller att man på patienter med ryggbesvär måste massera även nedre magmuskler. Har han kommit åt underlivet, har det varit för att fullfölja massagen men alls inte för att göra någon sexuell beröring. Innan han börjar ge sådan massage som denna, är det brukligt att han förklarar de anatomiska sambanden för patienten. Han har behandlat åtskilliga kvinnor under årens lopp utan att någon annan funnit det anstötligt.

Kriminalinspektören I.F. har på begäran av N.K. vittnat i målet angående uppgifter lämnade henne av Å.s och N.K. under förundersökningen.

N.K. har drivit sitt träningsinstitut sedan år 1980. Enligt vad han uppgivit ingår det regelmässigt i verksamheten att han ger massage, ej minst åt patienter med ryggbesvär. Hans förklaring att i sådan massage ingår behandling av muskelfästen i ljumsktrakten kan TR:n inte bortse från då den i vart fall inte strider mot anatomiska förhållanden. Må vara att Å.S och N.N. känt obehag vid massagetillfällena är, gentemot vad N.K. förklarat som bakgrund för sitt handlande, inte styrkt att han uppsåtligen utfört massagen på ett anstötligt sätt. Rätten lämnar därför åtalet i denna del utan bifall.

Åtalspunkten 3. Under uppgift att han inte ens varit inne i solariet tillsammans med A.G. vid tillfället har N.K. förnekat gärningen.

A.G. har berättat: Hennes fästman, E.M. hade personlig kännedom om N.K:s institut, där han själv tränade regelbundet sedan en tid tillbaka. E. rådde henne att gå dit, då hon sade sig behöva motion. Den 11 nov hade hon ett tillfälle som passade henne bra att besöka träningsinstitutet. När hon kom dit var klockan ungefär 17.15. Vid ankomsten träffade hon N.K. som började med att visa henne runt i lokalerna. Hon nämnde att hon hade ryggbesvär. N.K. undersökte ryggen, gav henne instruktioner och lät henne träna, huvudsakligen på motionscykel och med tyngder, under ca 45 min. Under tiden hon uppehöll sig i träningslokalen, kom ytterligare två eller tre kunder till den kvinnliga avdelningen. När hon efter sin träning var på väg till ett omklädningsrum, kom N.K. fram till henne och ville visa henne ett solarium. Inkommen i solariet tillsammans med N.K. nämnde hon att hon kände sig stelbent och ledbruten efter träningen och han föreslog henne massage. Hon tyckte det kunde vara bra och lade sig, i enlighet med hans instruktioner, på en träbänk i solariet, först på mage och sedan på rygg. I ryggläget masserade N.K. henne på brösten och ner över magen mot underlivet. Vid ett tillfälle kom han med handen i grenen. Hon tyckte det var egendomligt men föreställde sig att det var en ofrivillig handrörelse av honom. Ganska snart drog N.K. av hennes kläder, en gymnastikdräkt i två delar, från överkroppen mot midjan. Samtidigt lyfte han upp hennes huvud med ena handen och kysste henne häftigt. Han sade att hon var "hans drömflicka" och att han ville bli hennes pojkvän. Sedan drog han av henne kläderna till full nakenhet. Kläderna samlades vid hennes anklar. Från knästående ställning hävde sig N.K över henne så att hon inte kunde komma loss, då hon kämpade emot. Han drog ner sin gylf och blottade sin penis, särade på hennes ben och genomförde ett samlag. Han hade ej full erektion men fick sädesavgång i hennes slida. Från början hade hon gjort klart för N.K. att hon inte var villig till samlag och under samlaget gjorde hon rörelser med underkroppen för att slippa ifrån. Hon skrek inte, då hon inte visste vad som kunde hända i så fall och situationen var pinsam för henne. N.K. pratade i ett. Han uttalade inget hot men hela hans beteende uppfattade hon som hotfullt. - När samlaget var över lämnades hon ensam i rummet. Hon duschade och klädde om. Innan hon lämnade institutet samtalade hon en kort stund med N.K. Vid 20-tiden var hon hemma i sin bostad. Hon ringde sin fästman, men han hade inte tid att höra på henne. Hon ringde också sin kusin, Y,S i Uppsala. De hade ett timslångt samtal, då hon berättade vad hon varit med om. Senare samma natt hade hon ett samtal per telefon med fästmannen. Han fick vetskap om händelsen och uttalade sin förvåning över att hon låtit samlaget ske. Påföljande morgon sammanförde fästmannen henne i telefon med sin arbetskamrat Å.S. Då hon fick höra om Å:s erfarenheter av träningsinstitutet fann hon för gott att polisanmäla N.K.

N.K. som under förundersökningen förklarat att han inte kände till namnet A.G. på någon kund, har vid huvudförhandlingen sagt sig känna igen målsäganden till utseendet. Han har berättat: När A.G. kom till hans institut, sade han välkommen till henne och förklarade hur man erlägger betalning. Sedan visade han henne lokalerna, därvid också solariet på den kvinnliga avdelningen. I det följande tränade A.G. på egen hand. Under träningspasset kontrollerade han hennes arbete vid ett tillfälle. Han förklarade att hon måste räkna med att få träningsvärk. Efter det A.G. slutat träna, och medan de uppehöll sig i träningslokalen, uppmanade han henne att komma tillbaka nästa dag för att arbeta bort den väntade träningsvärken. – A.G. var inte inne i solariet efter träningen. Det var många kunder på institutet och han måste ständigt vara till hands. Hans fästmö, L.M. uppehöll sig på kontoret. - En förklaring till den falska anmälan som A.G. gjort kan vara nationell illvilja mot honom från hennes fästmans sida. E.M. var tidigare medborgare i Marocko och tar avstånd från den proisraeliska inställning som råder i Egypten, N.K:s förutvarande hemland.

Som vittnen i denna del av målet har hörts, på åklagarens begäran E.M. fästman till A.G. och Y.S. kusin till henne samt, på N.K:s begäran L.M. fästmö till N.K. De har berättat i huvudsak följande.

E.M: Han har tränat regelbundet hos N.K. en eller ett par gånger i veckan under fyra år. Institutet är välskött; han har alltid kommit bra överens med N.K. Det finns inga motsättningar av politisk natur dem emellan. - På kvällen d 11 nov ringde han A.G. sedan han kommit hem från en sammankomst med kamrater. A. berättade att hon hade blivit våldtagen av N.K. och var ledsen för det. Han rådde henne att polisanmäla saken. Upprörd som han var hade han svårt att sova på natten. Påföljande dag hade han ett telefonsamtal - från sin arbetsplats - med A. Möjligen fördes då på tal att även Å.S. blivit utsatt för sexuell närgångenhet. - Under tiden d 11-19 nov tränade han som vanligt på institutet. Han "hejade" på N.K. som han brukade, och fann inte anledning att föra på tal den våldtäkt som hans fästmö hade utsatts för av N.K. Han ansåg att våldtäkten var något som dessa båda kunde klara upp honom förutan. Efter våldtäkten besökte han institutet så många gånger som han hade betalt för i förskott. Därefter har han upphört med träning på samma institut.

Y.S: A.G. ringde henne på kvällen d 11 nov. Hon berättade att hon vid besök på Nabil K:s institut först hade tränat och sedan fått massage som slutade med att hon blev utsatt för ett sexuellt övergrepp. Hon hade blivit fasthållen av N.K. och denne hade genomfört ett samlag mot hennes vilja. A. hade inte skrikit eller på annat sätt påkallat någon uppmärksamhet; därtill hade situationen förefallit henne alltför pinsam. De talade i drygt en timme. Det förekom ytterligare ett samtal mellan dem samma natt, detta efter det att A. hade talat med sin fästman om saken.

L.M: År 1977 lärde hon känna N.K. De är sammanboende sedan 1979. Hon hjälper regelbundet till med arbete på träningsinstitutet. Främst har hon kamerala uppgifter. Den 11 nov kom hon till institutet kl 18.30 och var där till kl 19.00. Det var många kunder på institutet den kvällen; efter vad hon kunde se fanns åtta à tio besökande på den kvinnliga avdelningen. N.K. gick omkring bland kunderna, gav instruktioner och svarade på frågor. Han brukar ha som mest att göra mellan kl 16 och 20 och är då ständigt i rörelse. L.M. kan ej minnas att hon sett A.G. - Om N.K:s möjlighet att genomföra samlag har L.M. uppgivit att en ryggåkomma tvingar honom att i förekommande fall ligga på rygg, att han har problem med erektion, att han har smärtor vid samlag och att de inte kunnat ha något normalt sexuellt umgänge på lång tid.

TR:n gör följande bedömning. I frågan huruvida något samlag förekommit står ord mot ord: A.G:s påstående om samlag, tilltvingat sådant, mot N.K:s förnekande av samlag, vare sig tilltvingat eller frivilligt. Då direkt bevisning för det ena eller andra saknas, är rätten hänvisad till att draga slutsatser av omständigheterna. Något som talar för riktighet i vad A.G. uppgivit är bristen på motiv för henne att beljuga N.K. liksom det svårförståeliga i att hon utan sann verklighetsbakgrund skulle utsätta sig för de personliga påfrestningar som förundersökning och rättegång medför. För påståendet från A.G:s sida talar Y.S:s vittnesmål med skildringen av A.G:s omedelbara reaktion på händelsen. Mer svårbedömt är vittnesmålet av E.M. Det bekräftar visserligen att A.G. varit ledsen över en obehaglig händelse på träningsinstitutet men det visar också att E.M. ställt sig kallsinnig och oberörd på ett sätt som ger intryck av att han ifrågasatt hennes trovärdighet. Rätten finner förhållandevis svag den förklaring A.G. lämnat till att hon inte genom skrik eller annorledes påkallat hjälp i sin trängda situation, nämligen att detta skulle varit alltför pinsamt för henne. – N.K:s uppgifter vinner stöd av framförallt en omständighet: N.K. som träffade A.G. för första gången och ej kände hennes personlighet, kunde ej förlita sig på att hon skulle förhålla sig tyst vid en våldtäkt av henne. Tvärtom, för det fall A.G:s berättelse är sann, måste ha funnits en risk för N.K. att hon skulle börja skrika och därmed skandalisera både hans person och hans träningsinstitut inför närvarande kunder. Rätten anser detta övertygande tala för att N.K. inte tilltvingat sig samlag med A.G. Enligt rättens mening tyder omständigheterna endast på två möjligheter: att samlag alls inte förekommit eller att samlag förekommit som inte varit tilltvingat. I intetdera fallet skall N.K. dömas för våldtäkt. Rätten lämnar därför åtalet utan bifall.

Skadestånd. N.K. har bestritt A.G:s skadeståndsyrkande.

Till följd av utgången i ansvarsfrågan och N.K:s bestridande av yrkandet ogillar TR:n A.G:s talan om enskilt anspråk.

Domslut. 1. Åtalet i dess helhet lämnas utan bifall.

2. A.G:s skadeståndsyrkande ogillas.

Nämndemannen Runa Johansson anförde: Jag är av den mening beträffande utgången av målet som framgår av domen.

Mot domskälen har jag intet att invända annat än i följande avseende. I domen sägs beträffande åtalspunkten 3, den påstådda våldtäkten, att endast två möjligheter syns föreligga: att samlag alls inte förekommit eller att samlag förekommit som inte varit tilltvingat. Detta finner jag inte helt riktigt. Jag tillmäter L.M:s vittnesmål avgörande betydelse. Av detta framgår att N.K. saknar fysiska förutsättningar för ett samlag i den ställning som A.G. sagt N.K. ha intagit. Enligt min mening kan därför inte antagas som en möjlighet att samlag överhuvudtaget förekommit.

Nämndemannen Lennart Höglund var skiljaktig från domen och anförde: Vad först gäller gärningarna som påståtts riktade mot Å.S. och N.N. anser jag att N.K. inte kan ha handlat oavsiktligt eftersom han tillåtit sig beröringen vid upprepade tillfällen i båda fallen. Å.S. och N.N. har oberoende av varandra funnit N.K. så närgången att de avstått från vidare behandling av honom. Jag anser genom Å.S:s och N.N:s berättelser styrkt att N.K. i båda fallen gjort sig skyldig till sexuellt ofredande.

I fråga om vad som förekommit mellan N.K. och A.G. står visserligen ord mot ord men jag anser att målsägandeberättelsen främst förtjänar tilltro. Jag kan inte föreställa mig att A.G. skulle ha initierat förundersökning och rättegång om hennes berättelse varit falsk. A.G:s uppträdande efter händelsen på träningsinstitutet - så som det beskrivits av Y.S. och E.M. - måste enligt min mening ha varit verklighetsbetingat. Jag anser inte att L.M:s uppgifter om N.K:s fysiska ofullkomlighet är övertygande nog att kullkasta A.G:s berättelse, bekräftad som den är av de nyssnämnda vittnesmålen. Till följd av dessa förhållanden anser jag N.K. övertygad om våldtäkt enligt åtalet.

Med denna utgång i ansvarsfrågan skall A.G. vara berättigad till skadestånd av N.K. Jag anser att hennes talan om enskilt anspråk skall bifallas fullt ut.

Jag dömer N.K. för våldtäkt och sexuellt ofredande enligt 6 kap 1 § och 7 § BrB till fängelse 2 år.

N.K. förpliktas utge ersättning till A.G. med 10 060 kr.

Talan fullföljdes i Svea HovR av åklagaren med yrkande om bifall till åtalet för samtliga gärningar

samt av A.G. med yrkande om bifall till skadeståndstalan.

N.K. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wilhelmson, hovrättsrådet Krön samt nämndemännen Skoglund och Sillaste) anförde i dom d 12 juni 1987:

Domskäl.

Åtalspunkt 1 och 2. Vid huvudförhandling i HovR:n har N.K. hörts på nytt. Förnyade målsägandeförhör har hållits med Å.S. och N.N. De har lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n.

Det framstår som uppenbart orimligt att N.K. utan avsikt vid upprepade tillfällen och på sådant sätt som skett råkat beröra de båda kvinnornas underliv. HovR:n finner således styrkt att beröringen skett uppsåtligen. N.K. har därigenom uppträtt anstötligt på ett uppenbart sedlighetssårande sätt och skall därför fällas till ansvar för sexuellt ofredande.

Åtalspunkt 3. Vid HovR:ns huvudförhandling har redovisats samma utredning som vid TR:n. De som hörts har lämnat utsagor som stämt överens med dem som antecknats i TR:ns dom. A.G. har dock på fråga varför hon inte ropade på hjälp uppgivit att det inte föll henne in.

HovR:n finner genom N.K:s och A.G:s uppgifter utrett att de d 11 nov 1986 varit tillsammans i gymnastiklokalen. Parternas uppgifter om vad som kan ha förekommit i solariet är enligt HovR:ns mening så oförenliga att någon av dem måste ha lämnat osann uppgift. Beträffande värdet av N.K:s uppgifter finns, om de skall tagas för goda, ej möjlighet till annan bedömning än att A.G. lämnat sanningslösa uppgifter. N.K. har till sitt fredande anfört att han möjligen i skadeavsikt blivit utsatt för någon komplott med politisk bakgrund. Till stöd härför har han åberopat att han och A.G:s fästman, E.M. haft olika åsikter i den arabiska synen på israeler. Detta skulle ha kommit till uttryck vid flera diskussioner dem emellan i samband med fästmannens besök i gymnastiklokalen. A.G:s utsaga, å andra sidan, hänför sig helt till de rent fysiska omständigheter som gjorts gällande till stöd för åtalet och det enskilda anspråket, dvs att hon mot sin vilja blivit våldförd.

HovR:n har att bedöma parternas berättelser, vad vittnena anfört och den utredning som åberopats om gymnastiklokalen, dess inredning och användning. I sistnämnda hänseende har enligt HovR:ns mening inte framkommit något som talar mot A.G:s berättelse.

Ur den vittnesutsaga som lämnats av E.M. antecknar HovR:n, att han kategoriskt förnekat samtal med N.K. och i vart fall sådana som rört politik, för vilket ämne han helt saknar intresse, att han blivit illa berörd av A.G:s upplysning vid telefonsamtalet samt att han inte ansett sig böra göra något annat än att råda A.G. att vända sig till polisen.

Från Y.S:s vittnesmål anser sig HovR:n böra notera, att hon vid telefonsamtal den aktuella natten fått en tämligen detaljerad redogörelse från A.G. av vad som skulle ha inträffat, att hon efter diskussion om besvärligheterna i samband med det lagliga förfarandet i dylika situationer rådde A.G. att kontakta polisen samt att hon sedan barndomen är mycket nära förtrogen med A.G.

L.M. har uppgivit att hon på grund av vissa familjeangelägenheter mycket väl minns att hon den aktuella dagen mellan ungefär kl 18 och 19 vistades i gymnastiklokalen och då hade kontakt med N.K. när han inte var sysselsatt med besökare.

HovR:n kan vid bedömande av vad som upptagits inte bortse från att A.G. under den påstådda händelsen möjligen inte handlat på sätt som hade varit möjligt, exempelvis genom att göra större motstånd eller ropa på hjälp. Det kan även ifrågasättas, trots N.K:s förnekande av händelseförloppet, att hon på ett sätt som för N.K. framstod som ett medgivande fann sig i vad hon påstått hände. Om så skett framstår emellertid N.K:s inställning mot bakgrund av den ytterst allvarliga anklagelsen som så verklighetsfrämmande att den måste tala emot honom. Vad HovR:n funnit styrkt under åtalspunkterna 1 och 2 utgör stöd för A.G:s beskrivning av hans beteende.

Omständigheterna är mycket besvärande för N.K. HovR:n saknar anledning att ifrågasätta de sakliga upplysningar som lämnats av vittnena Y.S. och E.M. Vittnesmålet av L.M. saknar däremot den tyngd som kan verka i avgörande riktning till N.K:s förmån. HovR:ns bedömning av parternas sanningsenlighet talar vidare till A.G:s förmån i så stor utsträckning att HovR:n finner sig kunna fästa full tilltro till hennes uppgifter.

N.K. är därför övertygad om våldtäkt enligt 6 kap 1 § BrB. Brottet kan inte anses vara mindre allvarligt enligt 2 st i nämnda lagrum.

På grund av utgången i fråga om ansvar är N.K. skyldig att utge skadestånd till A.G. Vad som härutinnan fordrats anser HovR:n vara skäligt.

Domslut. 1. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n N.K. jämlikt 6 kap 1 § 1 st och 7 § 2 st BrB för våldtäkt och sexuellt ofredande till fängelse 2 år.

2. Med ändring av TR:ns dom även i skadeståndsdelen förpliktas N.K. att till A.G. utge skadestånd med 10 060 kr.

Referenten, adj led Espmark, var skiljaktig beträffande åtalspunkten 3 och anförde: Någon bevisning som på ett avgörande sätt ger stöd för endera av N.K:s eller A.G:s oförenliga berättelser föreligger inte.

För riktigheten av N.K:s version talar L.M:s vittnesmål och avsaknaden av spår av sperma på de kläder A.G. satte på sig innan hon duschade omedelbart efter det påstådda övergreppet. Även enskildheter i A.G:s berättelse, som ger uttryck för en påfallande omisstänksamhet och passivitet på gränsen till medgörlighet från hennes sida - förvånande mot bakgrund av hennes egen uppgift att hon vid två tidigare tillfällen utsatts för sexuella övergrepp - verkar till N.K:s förmån. Framförallt förefaller det osannolikt att N.K. skulle äventyra sin rörelses rykte och sin egen ekonomiska existens genom att våld ta en helt ny kund, vars reaktioner han knappast kunnat förutse. Risken att denna t ex genom rop på hjälp skulle avslöja honom inför hans kunder, som till övervägande del utgjordes av kvinnor, under eller omedelbart efter gärningen måste ha framstått som överhängande.

För A.G:s påstående talar, förutom vittnesmålet av Y.S. det trovärdiga och detaljrika i hennes berättelse, som inte utesluter omständigheter som kan framstå som ofördelaktiga för henne själv, liksom det orimliga i att hon medvetet falskt skulle ange en oskyldig för ett så grovt brott.

Det förefaller inte osannolikt att händelseförloppet till stora delar utspelat sig så som A.G. gjort gällande. Detta är dock inte tillräckligt för att styrka åtalet. För att N.K. skall dömas för våldtäkt i enlighet med åtalet, måste det vara ställt utom allt rimligt tvivel att han verkligen utfört gärningen. Enligt min uppfattning föreligger utrymme för tvivel. N.K. kan därför inte fällas till ansvar för våldtäkt.

N.K. (offentlig försvarare advokaten L.F.) sökte revision och yrkade i första hand helt ogillande av åtalet

och A.G:s skadeståndstalan.

I andra hand yrkade han att HD skulle dels bedöma våldtäktsbrottet enligt 6 kap 1 § 2 st BrB som mindre allvarligt och döma honom till en icke frihetsberövande åtgärd eller sätta ned fängelsestraffet

dels bestämma skadeståndet till 1 000 kr.

Riksåklagaren

och A.G. (ombud advokaten B.G.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen B.W.).

HD (JustR:n Brundin, Knutsson, Palm, referent, Lars K Beckman och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl. HD har hållit huvudförhandling, därvid utsagorna i HovR:n av vittnena I.F. och Y.S. lästs upp från fonogramutskrift, medan nya förhör har ägt rum med N.K. målsägandena och de övriga vittnen som har hörts tidigare i målet.

Åtalen för sexuellt ofredande. Å.s och N.N. har lämnat i stort sett samma berättelser som dem TR:n antecknat i sin dom. På särskilda frågor har de kompletterat berättelserna med mera precisa detaljer om de beröringar under massagen som de var för sig upplevt som anstötliga. Å.s har inte beskrivit bröstmassagen närmare men om beröringen i övrigt förklarat att N.K. som hon uppfattade det helt i onödan, masserade insidan av hennes lår och då med baksidan av handen kom åt hennes könsorgan på utsidan. Hon har alltjämt framhållit att han slutade denna massage när hon sade till om det och att hon inte vet om beröringen var avsiktlig. N.N. har förklarat att hon inte upplevde behandlingen vid brösten som annat än "verklig massage" men upprördes av att N.K. vid massage av hennes magmuskler gjorde svepande rörelser så att handen flera gånger kom in under hennes åtsittande byxlinning och berörde behåringen vid könsorganet. Hon uppfattade det inte så att handen stannade till utan rörelserna "gick i ett". De var emellertid enligt hennes mening alltför svepande och hon upplevde att beröringen, i vart fall sista gången innan hon protesterade mot den, var avsiktlig.

N.K. har framhållit att han när händelserna inträffade hade drivit en seriös och väl renommerad verksamhet vid träningsinstitutet i flera år och att massage för såväl män som kvinnor ingick som ett naturligt led i verksamheten, eftersom övningarna kunde leda till muskelspänningar och träningsvärk. Han har angett att han är en väl utbildad och skicklig massör och har demonstrerat att det sätt att massera som han använt i de åtalade fallen varit betingat av musklernas uppbyggnad och ändamålsenligt för de besvär som förelåg. Utredningen ger inte belägg för att dessa påståenden är felaktiga. Det kan inte anses styrkt att den behandling av Å.S. och N.N. som avses med åtalen har haft någon sexuell innebörd eller inriktning från N.K:s sida och åtalen mot honom i dessa delar skall, som TR:n har funnit, ogillas.

Åtalet för våldtäkt. Inför HD har A.G. liksom vid TR:n och i HovR:n, lämnat en lång och mycket detaljrik berättelse. Berättelserna i de olika domstolarna stämmer väl överens i alla avseenden av betydelse. N.K. har vidhållit att han överhuvudtaget inte vistats i solariet tillsammans med A.G. och har därmed inte bemött hennes påståenden närmare.

A.G:s uppgifter stöds inte av något undersökningsfynd eller någon konkret vittnesiakttagelse och måste i detta läge bedömas med särskilt stor försiktighet. Stor vikt måste fästas inte bara vid omständigheter som talar emot utsagan utan också vid förhållanden som kan tyda på att ej utredda faktorer inverkat på den. Det måste stå utom rimligt tvivel inte bara att samlag har förekommit vid tillfället utan också att det skett mot A.G:s vilja och att N.K. haft detta klart för sig eller i vart fall räknat med det.

Det förhållande som framför allt i sig är ägnat att inge tvekan, och som också TR:n och en skiljaktig ledamot i HovR:n har fäst avgörande vikt vid, är att en våldtäktshandling i det olåsta och dåligt ljudisolerade solariet lätt hade kunnat upptäckas av de andra personer som enligt utredningen befann sig i träningslokalerna. N.K. skulle alltså, om gärningspåståendet är riktigt, ha riskerat hela sin fortsatta verksamhet vid institutet. Andra omständigheter som kan förefalla anmärkningsvärda, om en våldtäkt ägt rum, är att A.G. inte på ett tidigt stadium kunde rädda sig undan eller hindra övergreppet framför allt genom att ropa på hjälp, utan i stället enligt egna uppgifter kunde tala relativt sansat med N.K. både när han förgrep sig på henne och efteråt innan hon lämnade lokalerna.

A.G. har emellertid under mycket pressande förhör förmått ge rimliga och övertygande förklaringar i alla hänseenden där hennes uppgifter har satts i fråga. Det närmare innehållet i hennes utsaga och sättet den avgetts på gör det inte möjligt att betvivla att ett samlag mellan henne och N.K. förekommit vid tillfället. I frågan om det skett under sådana förhållanden som grundar ansvar för våldtäkt är att beakta, att lagstiftningen om sexualbrott bygger på att önskemål av en kvinna om att inte ha samlag ovillkorligen skall respekteras i varje situation (NJA II 1984 s 145). Det krävs inte ett fysiskt motstånd om kvinnan på annat sätt gör klart att hon motsätter sig mannens önskan eller avsikt. A.G. har beskrivit hur hon innan det visade sig vara för sent inte ville eller kunde fatta, att hon skulle behöva befara ett sexuellt övergrepp i något som hon betraktade som en helt normal affärsmässig verksamhet. Hon har emellertid hävdat att hon när hon inom kort blev fastlåst genom N.K:s kraft och tyngd, gjorde det motstånd hon kunde och flera gånger bad honom att sluta. Hon har också på ett sätt som tyder på stark och verklig upplevelse skildrat ett chocktillstånd som inträtt så snart hon hade lämnat institutet och varat lång tid efteråt. Hennes uppgifter i den delen stöds främst genom Y.S:s vittnesmål.

Vid övervägande av det anförda och övrig utredning finner HD att A.G. är att bedöma som helt trovärdig och att hennes utsaga i alla delar måste läggas till grund för prövningen. Åtalet för våldtäkt är därmed styrkt.

Det återstår att ta ställning till om, i enlighet med N.K:s andrahandsyrkande, våldtäktsbrottet bör med hänsyn till våldets art och omständigheterna i övrigt anses mindre allvarligt och därmed hänförligt under den lägre strafflatituden i 2 st av 6 kap 1 § BrB. Det framgår av förarbetena till straffbestämmelsen i dess nu gällande lydelse (a a s 145 f) att vid denna bedömning man i första hand bör ta hänsyn till arten och graden av det våld eller hot som använts samt arten och graden av den sexuella kränkningen. Det sägs vidare, förutom att en helhetsbedömning av den föreliggande situationen måste göras, bl a att en bedömning av våldets eller hotets art blir det grundläggande och att en gärning där våldet eller hotet har varit av allvarlig karaktär avses falla in under den strängare skalan oavsett omständigheterna i övrigt. Sistnämnda uttalande kan inte tas till intäkt för att betrakta våldtäktsbrott som mindre allvarligt så snart våldet, som i förevarande fall, bestått enbart i ett fysiskt betvingande genom helt överlägsen styrka. Att ett övergrepp som här skett i en "patientsituation", där var och en på samma sätt som hos en läkare måste kunna överlämna sig utan tanke på något sexuellt övervåld, motiverar i sig en sträng bedömning. Integritetskränkningen har bestått i ett fullbordat samlag och gärningen kan inte anses mindre straffvärd än ett övergrepp utomhus av en för offret helt främmande person. En tillämpning av den mildare straffbestämmelsen kan med hänsyn till det anförda inte komma i fråga.

Det av HovR:n bestämda fängelsestraffet motsvarar minimistraffet för våldtäkt enligt 6 kap 1 § 1 st BrB. HovR:ns dom skall därför stå fast i vad den innebär att N.K. har dömts till 2 års fängelse för våldtäkt. Vid denna utgång skall vad HovR:n har bestämt gälla också i fråga om skadestånd.

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom endast såtillvida att åtalen mot N.K. för sexuellt ofredande ogillas.