NJA 1986 s. 198

Sedan två personer solidariskt gått i borgen såsom för egen skuld för fullgörande av viss ersättningsskyldighet som kunde åläggas hyresvärd mot hyresgäst, har hyresgästen inom den tvååriga preskriptionstid som är föreskriven i 12 kap 61 § JB väckt talan mot borgensmännen och yrkat ersättning. Hyresgästen har underlåtit att inom samma tid väcka talan i saken mot hyresvärden. Preskriptionen av hyresgästens fordran mot hyresvärden har inte ansetts omfatta fordran på grund av borgensåtagandet.

TR:n

(Jfr 1935 s 199)

Enligt hyreskontrakt d 6 maj 1974 hyrde Rydenfors Optiska AB av A.F. m fl en lokal i Mölndal. Kontraktet överläts fro m d 1 aug 1976 på AB Wilon.

Efter ansökan av hyresvärden, företrädd av Göteborgs Fastighetsägareförenings Service AB, förpliktade LSt:n i Göteborgs och Bohus län i beslut d 13 nov 1980 Wilon att genast avflytta från lokalen vid äventyr av vräkning. Kronofogdemyndigheten i Göteborg verkställde beslutet d 2 mars 1981 och förklarade Wilon avhyst från lokalen.

Wilon överklagade LSt:ns beslut till HovR:n för Västra Sverige, som i beslut d 6 maj 1981 undanröjde vräkningsbeslutet och visade målet åter till LSt:n. Denna lämnade härefter i beslut d 4 sept 1981 vräkningsansökningen utan bifall. Eftersom lokalen redan i mars 1981 hade hyrts ut till andra personer kunde emellertid Wilon inte fä tillbaka hyresrätten.

Wilon väckte härefter vid Göteborgs TR, fastighetsdomstolen, talan mot direktörerna J.N. och L.L. med yrkande om förklaring att dessa var skyldiga att ersätta Wilon den skada som bolaget hade lidit genom vräkningen. Som grund för sin talan anförde Wilon att svarandena hade tecknat solidarisk borgen såsom för egen skuld för den skada som kunde tillskyndas motpart genom av Göteborgs Fastighetsägareförenings Service AB begärda vräkningsansökningar samt att vräkningen hade skett efter en sådan ansökan.

Svarandena bestred käromålet under påstående att Wilon saknade saklegitimation, att borgensförbindelsen inte omfattade den ansökan som legat till grund för beslutet om vräkning samt att fordringsanspråkct var preskriberat.

Till stöd för sin invändning om preskription anförde svarandena: Wilons talan avser fordran på grund av ett hyresförhållande. Sådan talan skall väckas inom två år från det hyresgästen avträdde lokalen. I annat fall är talan förlorad. Mot motparten i hyresförhållandet har talan ej väckts inom föreskriven tid. Talan mot denne är därför förlorad. Då fordran mot huvudgäldenären sålunda preskriberats, kan fordran ej göras gällande mot borgensmännen.

Wilon genmälde härtill: Talan mot svarandena har väckts inom två år från det Wilon avträdde lokalen. Borgensförbindelsen är en proprieborgen, vilket innebär att det står Wilon fritt att begära skadestånd av hyresvärden eller av borgensmännen. Svarandenas invändning om preskription saknar därför fog.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Ordqvist och rådmannen Orrhage jämte nämnd) meddelade dom d 30 nov 1983.

TR:n fann att svarandenas invändning om bristande saklegitimation saknade fog. Vidare fann TR:n styrkt att borgensförbindelsen omfattade vräkningsansökningen mot Wilon, varför svarandena var ansvariga för den skada som kunde ha tillfogats Wilon genom vräkningen.

I preskriptionsfrågan anförde TR:n i domskälen: Jämlikt 12 kap 61 § JB skall hyresvärd eller hyresgäst, som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande, väcka talan därom inom två år från det hyresgästen avträdde lägenheten vid äventyr att rätten till talan eljest är förlorad. Talan i målet har väckts mot svarandena inom denna tid. Svarandena har emellertid gjort gällande att deras borgensansvar preskriberats, enär Wilon ej väckt talan mot hyresvärden inom tvåårsfristen.

Enligt allmänna preskriptionsbestämmelser förlorar borgenär sin rätt att kräva betalning av borgensman då huvudfordringen preskriberas. Denna rättsföljd har emellertid - före tillkomsten av den preskriptionslag som trädde i kraft d 1 juli 1981 - icke ansetts inträda i det fall varom i målet är fråga. Den nya preskriptionslagen har ej medfört att ändring bör göras i den praxis, som tidigare förelegat. Genom att väcka talan mot borgensmännen inom två år har Wilon därför bibehållits vid rätten att erhålla ersättning för skada.

I sitt domslut förklarade TR:n svarandena skyldiga att ersätta Wilon den skada som bolaget visade sig ha lidit genom den genomförda vräkningen.

HovR:n för Västra Sverige

J.N. och L.L. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige med yrkande att HovR:n skulle fastställa att de inte var skadeståndsskyldiga mot Wilon på grund av vräkningen d 2 mars 1981.

Wilon bestred ändring.

J.N. och L.L. frånföll i HovR:n sin invändning att borgensförbindelsen inte omfattade den ansökan som hade legat till grund för beslutet om vräkning. I övrigt åberopade de samma grunder för sin talan som vid TR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmberg, hovrättsrådet Lindskog, referent, hovrättsassessorn Sandgren och adj led Lindgren) meddelade dom d 30 maj 1984.

HovR:n förklarade sig uppfatta J.N:s och L.L:s första grund - att Wilon skulle sakna saklegitimation - som ett påstående att Wilon vid vräkningen inte längre hade hyresrätt till lokalen. HovR:n fann emellertid, liksom TR:n, ej annat visat än att Wilon vid denna tid alltjämt hade sådan hyresrätt.

I preskriptionsfrågan anförde HovR:n i domskälen: Genom sin borgensförbindelse åtog sig J.N. och L.L. att svara för den kostnad och skada som omfattades av förbindelsen "solidariskt som för egen skuld tills full betalning sker". Det har på grund av förbindelsen stått Wilon fritt att göra sitt skadeståndskrav gällande mot J.N. och L.L. lika väl som mot fastighetsägarna under förutsättning att kravet när det väcktes inte var preskriberat gentemot dessa. Det är ostridigt att skadeståndskravet inte var preskriberat mot fastighetsägarna, när Wilon väckte sin talan mot J.N. och L.L.. Som TR:n har funnit har Wilon därför inte förlorat rätten att erhålla skadeersättning av dessa.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

J.N. och L.L. (ombud advokaten C.M.) sökte revision med samma yrkande som i HovR:n.

Wilon (ombud advokaten L.Å.) bestred ändring.

HD inhämtade yttranden i målet från Svenska Bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen. I yttrandena upplystes att den i målet aktualiserade preskriptionsfrågan inte hade något större praktiskt intresse för banker och sparbanker, eftersom dessa normalt ser till att preskriptionsavbrott sker mot samtliga som är ansvariga för en fordran.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Malmström Öhman, hemställde i betänkande om följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Höglund, Vängby, Jermsten, Broomé, referent, och Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. J.N. och L.L. har i HD vidhållit att Wilon till följd av preskription har förlorat rätten att erhålla skadestånd av dem men frånfallit övriga invändningar mot att de förklaras ersättningsskyldiga.

Enligt den särskilda preskriptionsbestämmelsen för hyresförhållanden i 12 kap 61 § JB skall hyresvärd eller hyresgäst som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande väcka talan därom inom två år från det att hyresgästen lämnade lägenheten; iakttas inte denna tid är rätten till talan i princip förlorad. Mellan parterna i målet är ostridigt att hyresgästen, Wilon, inom tvåårsfristen väckt talan av det slag som avses i bestämmelsen mot J.N. och L.L. såsom borgensmän för hyresvärdens skuld men inte inom samma frist väckt talan i saken mot hyresvärden, med påföljd att Wilons ersättningsanspråk gentemot hyresvärden preskriberats. Tvisteftågan gäller, om denna preskription omfattar också Wilons anspråk mot borgensmännen. Denna fråga besvaras inte i JB:s bestämmelse.

Den 1 juli 1981 trädde preskriptionslagen (1981:130) i stället för bl a 1862 års förordning om tioårig preskription m m. Den nya lagen ansluter sig i det väsentliga till den äldre regleringen av den allmänna preskriptionen; den viktigaste nyheten är en treårig preskriptionstid för konsumentfordringar, varom nu inte är fråga. Lagens tillämpningsområde bestäms av 1 §, där det heter att lagen gäller i fråga om fordringspreskription "i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet". Främst av intresse i nu förevarande mål är lagens föreskrift i 8 § 2 st, att preskription av en huvudfordran omfattar även fordran på grund av borgen. Fråga är om denna föreskrift är tillämplig också beträffande den specialpreskription som föreskrivs i 12 kap 61 § JB.

Enligt fast praxis gällde också i äldre rätt i fråga om den allmänna tioårspreskriptionen att en borgensman blev fri från betalningsskyldighet i och med att huvudfordringen preskriberades, och detta även om borgen hade ingåtts såsom för egen skuld (jfr reglerna om solidariska skuldförhållanden i 5 § i 1862 års förordning). Likväl har en annan regel tillämpats i ett fall av specialpreskription motsvarande det nu förevarande. I det i NJA 1935 s 199 refererade rättsfallet hade sålunda en jordägare inom den tvååriga preskriptionstid, som var stadgad i den äldre motsvarigheten till den regel för arrendeförhållanden vilken nu är upptagen i 8 kap 26 § JB, mot en proprieborgensman för arrendekontraktets fullgörande anhängiggjort krav på grund av arrendeavtalet. Borgensmannen gjorde invändning om att han var fri från kravet, eftersom jordägaren hade försummat att inom nämnda tid stämma in arrendatorn och därför förlorat sin fordringsrätt mot denne. Invändningen lämnades av domstolarna utan avseende.

Avgörandet från år 1935 har inte motiverats närmare. Den intagna ståndpunkten torde emellertid kunna föras tillbaka på två särdrag hos den ifrågavarande preskriptionsregeln, nämligen den korta preskriptionstiden och kravet på rättslig åtgärd för att åstadkomma preskriptionsavbrott. Från saklig synpunkt framstår det som onödigt be tungande om borgenären - i enlighet med den gängse regeln - skulle behöva bryta preskriptionen i förhållande till huvudgäldenären för att inte gå förlustig sin rätt mot borgensmannen, när härför krävs väckande av talan vid domstol och det alltså inte, som enligt de allmänna reglerna, räcker med ett utomrättsligt krav eller en erinran om skulden. Nödvändigheten av att dra in - den kanske insolvente - huvudgäldenären i ett rättsligt förfarande kan också lätt nog förbises, vilket med hänsyn till den korta tid som står till förfogande inte sällan skulle leda till rättsförlust för borgenären. HD:s avgörande kan antas ha byggt på förutsättningen att borgensmannens regressfordran mot huvudgäldenären inte föll in under den särskilda regeln om tvåårspreskription utan var underkastad enbart den allmänna tioårspreskriptionen. Intresset av att skydda borgensmannen mot förlust bildar därmed inte spärr mot att frångå den vanliga regeln om att borgenären måste vidmakthålla huvudfordran hos gäldenären, om han vill göra gällande borgensanspråket. (Se till det sagda Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s 677 f, och Walin, Borgen och tredjemanspant, 1984, s 304 f, not 17.)

I förarbetena till 1981 års preskriptionslag har med anknytning till 1 § i lagen uttalats att de allmänna preskriptionsbestämmelserna som regel bör kunna tillämpas i frågor som inte regleras av en specialförfattning med preskriptionsföreskrifter. Som särskilt närliggande för en vidsträckt tillämpning har nämnts reglerna om verkan av preskription bl a med avseende på en borgensfordran. Samtidigt har emellertid departementschefen förklarat att det av sammanhanget kan framgå att en tillämpning av de allmänna bestämmelserna är utesluten, trots att specialförfattningen saknar bestämmelser i ett visst avseende. Han har också allmänt yttrat att i stort sett samma principer som hittills bör kunna tillämpas på förhållandet mellan de allmänna preskriptionsbestämmelserna och de preskriptionsregler som finns i specialförfattningar. (Se angående motivuttalandena prop 1979/80:119 s 82-83 och prop 1976/77:5 s 189.)

Såvitt gäller den nu ifrågavarande preskriptionsregeln i JB är att framhålla att 1981 års preskriptionslag inte har medfört sådana ändringar i de allmänna preskriptionsreglerna som från saklig synpunkt motiverar en omprövning av den ståndpunkt som intogs i 1935 års rättsfall. Den avvägning mellan borgenärens, borgensmannens och huvudgäldenärens intressen som detta rättsfall får ses som ett uttryck för framstår fortfarande som ändamålsenlig. Tillräckliga skäl finns därför inte att frångå den tidigare ståndpunkten och i stället tillämpa den allmänna regeln i 8 § 2 st preskriptionslagen om preskription av fordran på grund av borgen. Detta betyder med andra ord att borgenären är bevarad vid en fordran av det slag som anges i 12 kap 61 § JB gentemot en borgensman om han blott väcker talan mot denne inom tvåårstiden, även om borgenärens fordran mot huvudgäldenären senare preskriberas.

Av det sagda följer att HovR:ns domslut skall fastställas.

Domslut

Domslut.

HD fastställer HovR:ns domslut.