NJA 1986 s. 268

Staten genom en kronofogdemyndighet väckte talan mot en person om betalningsskyldighet för ett handelsbolags skuld, därvid staten åberopade ett aktuellt registreringsbevis från ett handelsregister, utvisande att personen i fråga var bolagsman i handelsbolaget, Sedan det visat sig att registreringsbeviset - på grund av bristfälligheter i handläggningsrutinerna vid handelsregistret - var felaktigt i nämnt hänseende, ogillades statens talan till följd av medgivande. Det har ansetts vara mera skäligt att staten svarade för motpartens rättshjälpskostnader enligt huvudregeln om tappande parts ansvar än att motparten med tillämpning av 18 kap 3 § 2 st RB skulle behöva till någon del själv bära sin kostnad.

TR:n

Staten genom kronofogdemyndigheten i Sundsvall ansökte d 17 sept 1982 hos Sundsvalls TR om betalningsföreläggande för E.G. å 20 384 kr, avseende restförda mervärdeskatter som påförts Restaurang Irana Handelsbolag.

E.G. bestred ansökningen.

Staten ingav ett d 23 juni 1982 utfärdat registreringsbevis avseende handelsbolaget, utvisande att E.G. varit bolagsman i bolaget under tid då bolaget blivit betalningsskyldigt för de aktuella mervärdeskatterna.

Målet hänsköts till rättegång.

Staten anförde till utveckling av sin talan bl a: Grunden till statsverkets yrkande är att E.G. varit och enligt handelsbolagsregistret alltjämt är en av bolagsmännen i Restaurang Irana Handelsbolag. De skulder kravet gäller har påförts handelsbolaget och som delägare i bolaget är E.G. enligt lag personligen ansvarig för skulderna. Vid kontroll med handelsbolagsregistret visade det sig att E.G. ännu d 24 jan 1983 stod antecknad som bolagsman i registret.

E.G., som åtnjöt allmän rättshjälp med advokaten P.L. som rättshjälpsbiträde, genmälde bl a: Hennes delägarskap i handelsbolaget upphörde d 1 jan 1981. Hon kände ej till att hon enligt handelsbolagslagen i egenskap av delägare kunde komma att få ansvara även för bolagets mervärdeskatteskulder. Själv hade hon ingen aning om hur ändring i handelsbolagsregistret gjordes. Då hon lämnat ställningen som bolagsman kan hon ej anses betalningsansvarig för skulder uppkomna efter avgången.

Domskäl

TR:n (tingsdomaren Dixelius) meddelade dom d 10 febr 1983.

TR:n uttalade i domskälen bl a, att det i målet var ostridigt att giltigt avtal träffats, enligt vilket E.G. utträtt ur handelsbolaget omkring årsskiftet 1980/81, och att någon registrering av E.G:s utträde ur bolaget ej skett i handelsbolagsregistret, att bolagsman, som utträtt ur ett handelsbolag, svarar för förbindelser uppkomna även efter utträdet om fordringsägaren vid förbindelsens tillkomst var i god tro samt att i målet ej ens påståtts, att staten ej skulle ha varit i god tro beträffande E.G:s ställning som bolagsman i bolaget vid tiden för påförandet av de aktuella mervärdeskattebeloppen.

TR:n fann att E.G. ej kunde undgå skyldighet att betala det av staten fordrade beloppet.

I sitt domslut förpliktade TR:n E.G. att till staten utge 20 384 kr och ålade henne att gottgöra staten dess rättegångskostnader med 750 kr jämte ränta. E.G:s rättshjälpsavgift fastställdes till 510 kr.

HovR:n för Nedre Norrland

E.G. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade, att HovR:n måtte dels ogilla käromålet eller i allt fall jämka hennes betalningsskyldighet, dels befria henne från skyldighet att ersätta staten dess rättegångskostnader vid TR:n, dels berättiga henne att återfå erlagd rättshjälpsavgift.

Staten genom riksskatteverket medgav E.G:s vadetalan i huvudsaken men bestred ändring i fråga om rättegångskostnaderna.

HovR:n (hovrättsråden Olsson och Björneke samt hovrättsassessorn Unger, referent) anförde i dom d 3 dec 1984:

Domskäl

Domskäl. Enär staten medgivit E.G:s vadetalan i huvudsaken skall käromålet ogillas.

Vad avser frågan om rättegångskostnadernas fördelning har parterna anfört bl a följande.

Staten: TR:ns dom är riktig med hänsyn till det processmaterial som då förelåg. Statens numera ändrade inställning grundar sig på innehållet i den skriftliga bekräftelse från LSt:n som E.G. införskaffat först sedan målet kommit upp i HovR:n. Av bekräftelsen framgår att E.G. vid två tillfällen under år 1981 anmält att hon inte längre skulle vara bolagsman. Om hon åberopat detta material redan i underinstansen hade hon därmed inte enbart kunnat nedbringa rättegångskostnaderna där, utan hon hade även kunnat förhindra processen i HovR:n och de därav föranledda kostnaderna.

E.G.: Vid tidpunkten för målets anhängiggörande vid TR:n trodde hon att hon inte längre var bolagsman eller registrerad som sådan. Hon hade förlitat sig på att bolagets två egentliga ägare ombesörjt de formella åtgärder som varit nödvändiga härför. Hon hade inte på lång tid haft någon kontakt med bolagsmännen och kände inte heller till deras vistelseort. Målet utsattes till muntlig förberedelse. Strax före första inställelsen lyckades hon få tag i en av bolagsmännen, P.B., vilken vid telefonsamtal försäkrade att erforderliga handlingar lämnats till handelsregistret. Staten hemställde, trots de vid förberedelsen lämnade nya uppgifterna, att målet skulle företas till omedelbar huvudförhandling. Om staten gått med på fortsatt muntlig förberedelse hade saken inte behövt föras vidare till HovR:n.

HovR:n gör i denna del följande bedömning.

Av handlingarna i målet framgår bl a: Statens ansökan om betalningsföreläggande inkom till TR:n d 17 sept 1982. P.L. erhöll fullmakt av E.G. d 22 okt 1982. P.L. bestred ansökningen i handling daterad d 26 okt, vilken inkom till TR:n påföljande dag. P.L. synes först efter d 27 jan 1983 ha tillskrivit handelsregistret för att utröna huruvida anmälan om E.G:s utträde inkommit dit under år 1981. Till statens ansökan om betalningsföreläggande var fogat ett registreringsbevis daterat d 23 juni 1982 enligt vilket E.G. var bolagsman. På grund härav kan ej anses att staten före rättegången kände till eller borde känna till att E.G. icke var bolagsman. HovR:n finner därför att rättegångskostnaderna såväl vid TR:n som i HovR:n skall kvittas.

Domslut. 1. HovR:n ändrade på det sätt överklagade domen att HovR:n ogillade käromålet och befriade E.G. från ålagd skyldighet att ersätta staten dess rättegångskostnader vid TR:n.

2.

HovR:n fastställde ersättning enligt rättshjälpslagen till P.L..

3.

E.G:s rättshjälpsavgift fastställdes till 510 kr.

HD

E.G. sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom måtte berättiga henne att återfå erlagd rättshjälpsavgift.

Riksskatteverket bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Malmström Öhman, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. E.G. har som grund för yrkandet att hon som vinnande part i HovR:n skall återfå erlagd rättshjälpsavgift påstått att försummelse förekommit vid det hos LSt:n förda handelsregistret genom att registret inte efter anmälan registrerat hennes utträde ur bolaget och gjort gällande att vid tillämpning av 18 kap 3 § 2 st RB staten inte kan anses vara i god tro beträffande försummelse som begåtts av annan statlig myndighet.

Fråga är i målet om staten genom kronofogdemyndigheten kan anses vara i god tro enligt 18 kap 3 § 2 st RB. I målet är ostridigt att kronofogdemyndigheten vid ingivande av ansökan om betalningsföreläggande, varvid åberopades utdrag ur handelsregistret med E.G. som delägare i handelsbolaget, inte ägde kännedom om att det till handelsregistret dessförinnan anmälts att E.G. utträtt ur handelsbolaget. Vid bedömande av statens goda tro får, som riksskatteverket anfört, hänsyn tas till att kronofogdemyndigheten och LSt:ns handelsregister har skilda behörighetsområden och sinsemellan är självständiga (jfr NJA 1974 s 378). Handelsregistrets kännedom om att anmälan gjorts om E.G:s utträde ur handelsbolaget, vilket inte framgick av det registerutdrag som utfärdats av handelsregistret, kan därför inte rimligen medföra att staten skall anses vara i ond tro. HD finner därför inte skäl föreligga att frångå HovR:ns bedömning. HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, skall därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

(Ersättning till P.L..)

HD fastställer E.G.:s rättshjälpsavgift till 510 kr.

HD (JustR:n Welamson, Sven Nyman, referent, Bengtsson, Magnusson och Nyström) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Av utredningen framgår att E.G. vid två tillfällen under första halvåret 1981 anmälde till det hos LSt:n i Västernorrlands län förda handelsregistret att hon inte längre var bolagsman i Restaurang Irana Handelsbolag. Anmälningarna ledde emellertid inte till att uppgift om hennes avgång infördes i registret. I målet om betalningsföreläggande för E.G. ingav staten - genom kronofogdemyndigheten i Sundsvalls distrikt - d 26 nov 1982 ett d 23 juni samma år utfärdat registreringsbevis från handelsregistret, utvisande att E.G. var bolagsman i handelsbolaget under den tid då detta blev betalningsskyldigt för de i målet aktuella mervärdeskattebeloppen.

Det har inte påståtts att kronofogdemyndigheten före rättegången faktiskt känt till eller bort känna till E.G:s avgång ur handelsbolaget. Från E.G:s sida har emellertid gjorts gällande att vid bedömningen av godtrosfrågan staten - företrädd av kronofogdemyndigheten och handelsregistret - skall betraktas som ett enhetligt rättssubjekt så att den kännedom om E.G:s avgång ur handelsbolaget som funnits hos handelsregistret skall medföra att även kronofogdemyndigheten anses ha haft motsvarande kunskap.

Handelsregistret har ej i organisatoriskt eller annat hänseende sådant samband med kronofogdemyndigheten att den kännedom som tjänstemän vid registret må ha haft om E.G:s avgång bör tillräknas staten genom kronofogdemyndigheten som ond tro vid avgörandet av rättegångskostnadsfrågan.

Det anförda leder till att 18 kap 3 § 2 st RB är i och för sig tillämpligt. Det bör emellertid beaktas att nämnda stadgande är fakultativt och att processlagberedningen uttalade att befogenheten att kvitta kostnaderna måste utnyttjas med stor försiktighet samt att den tappande parten i allmänhet torde skäligen böra själv bära följderna av att han saknade kännedom om den för utgången avgörande omständigheten (NJA II 1943 s 229).

Vid den skälighetsbedömning som med hänsyn till det anförda bör göras blir i förevarande fall omständigheterna kring E.G:s anmälningar till handelsregistret av särskilt intresse. I denna del är följande upplyst. Att E.G:s avgång inte registrerats vid den tidpunkt då registreringsbevis utfärdades för kronofogdemyndigheten berodde på att skrivelserna till handelsregistret härom även innehöll anmälningar om andra åtgärder och att beträffande vissa av anmälningarna - dock inte den om E.G:s avgång - krävdes kompletteringar. Enligt av handelsregistret tillämpade handläggningsrutiner brukar nämligen alla anmälningar som avses med en skrivelse behandlas gemensamt och registrering ske samtidigt. Därigenom behöver man ta ut endast en registreringsavgift. Enligt uppgift av LSt:n vidtas numera vissa åtgärder så att man kan upplysa om inneliggande ändringsanmälningar bl a vid beställningar av registreringsbevis.

Att talan väckts mot E.G. är med hänsyn till det anförda väsentligen att tillskriva vad som måste betecknas som bristfälligheter i LSt:ns dåvarande handläggningsrutiner. Vid sådant förhållande framstår det som mera skäligt att staten svarar för E.G:s rättshjälpskostnader enligt huvudregeln om tappande parts ansvar än att hon skulle behöva till någon del själv bära kostnaderna.

Riksskatteverket skall följaktligen förpliktas att, i enlighet med E.G:s yrkande, till henne utge ersättning med belopp som motsvarar hennes rättshjälpsavgift.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga förpliktas riksskatteverket att till E.G. utge ersättning med belopp som motsvarar hennes rättshjälpsavgift, 510 kr.

För det biträde Larsson lämnat E.G. i HD fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till 1 100 kr, avseende arbete. Riksskatteverket åläggs att till staten betala ersättning med motsvarande belopp.

HD fastställer E.G:s rättshjälpsavgift till 510 kr.