NJA 1986 s. 28

Domskäl

Skäl. Bolaget har som grund för sin talan åberopat att grova rättegångsfel förekommit vid TR:n. Bolaget har sålunda gjort gällande att målet bort avvisas när det framkom att saken avsåg skadestånd, eftersom betalningsföreläggande inte kan erhållas för utfående av skadestånd. Vidare har bolaget anfört att TR:n förfarit felaktigt genom att överflytta målet till avdelning, som utgjort fastighetsdomstol, utan att underrätta bolaget och utan att bereda bolaget tillfälle att fullfölja talan mot beslutet.

Frågan huruvida hinder förelegat att ta upp bolagets ansökan om betalningsföreläggande därför att den avsåg fordran på skadestånd kan inte komma under bedömande sedan målet hänskjutits till rättegång (jfr NJA 1971 s 427).

När målet på bolagets begäran hänsköts såsom tvistigt till rättegång, kom målet att handläggas i förenklad form enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (den s k småmålslagen). Då rätten sedermera upptäckte att målet borde handläggas i den för fastighetsmål gällande ordningen och i enlighet härmed beslöt om ändrad handläggning innebar beslutet inte bara att handläggningsformen blev en annan än den förenklade form som avses i nyssnämnda lag utan också att målet överflyttades från TR:n i egenskap av allmän domstol till TR:n i egenskap av fastighetsdomstol.

Vad gäller den senare innebörden av beslutet uppkommer frågan, huruvida i stället bolagets talan bort avvisas på den grund att TR:n inte var behörig att såsom allmän domstol handlägga målet. Såsom HD uttalat i rättsfallet NJA 1978 s 104 bör emellertid i fall där TR:n också är fastighetsdomstol talan inte avvisas utan målet i stället fortsättningsvis handläggas vid TR:n i den ordning som gäller för fastighetsmål (jfr också NJA 1981 C 124). TR:n har sålunda i förevarande fall förfarit riktigt när den överlämnat målet till avdelning som utgör fastighetsdomstol.

Till den del beslutet innebär övergång från förenklad form enligt småmålslagen till annan rättegångsform har beslutet medfört ändrade förutsättningar för parternas processföring, bl a genom att andra regler för rättegångskostnader blivit tillämpliga. Den ändring beslutet inneburit i denna del får anses ha varit av sådan betydelse för parterna att de bort få tillfälle att yttra sig i frågan innan beslutet fattades. Därmed hade t ex bolaget fått möjlighet att överväga återkallelse av sin talan, innan beslut fattades om annan rättegångsform. Att märka är att när TR beslutar att övergå till handläggning i särskild sammansättning som avses i 3 § småmålslagen - t ex i sammansättning som gäller för fastighetsmål, äktenskapsmål eller bodelningsmål - fullföljdsrätt saknas, detta till skillnad mot det fall då TR:n beslutar annan handläggningsform enligt 1 eller 2 § samma lag (jfr 23 § småmålslagen).

Genom att beslutet om annan rättegångsform fattats utan att parterna fått tillfälle att yttra sig i frågan får sådant rättegångsfel anses ha förelupit att målet bör återförvisas till TR:n för ny behandling.

Domslut

HD:s avgörande. Med undanröjande av dels HovR:ns beslut dels TR:ns beslut att avskriva målet och förplikta bolaget att ersätta rättegångskostnad dels ock beslutet om ändrad handläggningsordning visar HD målet åter till TR:n för ny behandling.

Referenten, JustR Welamson, med vilken JustR Bergqvist instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Bolaget har - - - se HD:s beslut - - - (jfr NJA 1971 s 427).

I plenimålet NJA 1979 s 107 har HD slagit fast, att fastighetsdomstol bör, då fråga är om tillämpning av 10 kap 17 § 1 st första punkten och 19 § RB, anses som särskild domstol. I fråga om skälen för detta ställningstagande hänvisade HD till NJA 1978 s 113. I detta fall hade bl a uttalats att det förhållandet, att fastighetsdomstolarna är organisatoriskt nära knutna till TR:na, inte borde anses vara avgörande för frågan, huruvida vid tillämpning av RB:s behörighetsregler fastighetsdomstol är att anse som särskild domstol, utan att spörsmålet borde besvaras med beaktande av de ändamålssynpunkter som legat till grund för särregleringen av rättegången inom de rättsområden där fastighetsdomstol enligt lag är första domstol. HD framhöll visserligen i plenimålet, att HD ej i det målet ingick på frågan, vilken betydelse fastighetsdomstols ställning som särskild domstol enligt 10 kap RB får i det fallet att den TR som handlagt målet tillika utsetts till fastighetsdomstol. Det måste emellertid anses ligga klart i linje med skälen för HD:s avgörande i plenimålet att också i denna fråga det organisatoriska sambandet mellan fastighetsdomstol och allmän domstol tilläggs mindre vikt än ändamålssynpunkter.

Året före plenimålet, och kort före det avgörande till vars skäl HD i plenimålet hänvisade, hade HD i NJA 1978 s 104 haft att ta ställning till frågan, huruvida en vid Göteborgs TR i dess egenskap av allmän domstol väckt talan borde avvisas, sedan käranden under förberedelsen åberopat en grund för sin talan som föranledde att målet skulle handläggas vid TR:n i dess egenskap av fastighetsdomstol. HD:s majoritet fann då att talan inte borde avvisas, oavsett om fastighetsdomstol var att anse som särskild domstol i RB:s mening, utan i stället borde fortsättningsvis handläggas vid TR:n i den ordning som gäller för fastighetsmål. Det enda skäl som anfördes för detta ställningstagande var, att målet redan var anhängigt vid Göteborgs TR. Detta innebär, att organisatoriska synpunkter tillerkändes utslagsgivande betydelse utan att, såvitt kan utläsas av beslutet, HD:s majoritet fäste något avseende vid ändamålssynpunkter. I en skiljaktig mening utvecklade jag däremot utförligt de praktiska konsekvenserna av skilda alternativ och fann att majoritetens mening i flera betydelsefulla hänseenden medför otillfredsställande resultat, alldeles särskilt utifrån den i plenimålet sedermera fastslagna ståndpunkten att fastighetsdomstol är att vid tillämpning av 10 kap RB betrakta som särskild domstol. Mot bakgrund av den betoning av ändamålssynpunkter som gjorts av HD i plenimålet framstår det enligt min mening än tydligare, att den till grund för avgörandet i NJA 1978 s 104 liggande rättstillämpningen inte bör vinna efterföljd. En motsvarande rättstillämpning för fall, där talan felaktigt väckts vid fastighetsdomstol, har emellertid skett i NJA 1981 C 124.

Det är framför allt i två hänseenden som konsekvenserna av NJA 1978 s 104 blir olyckliga. Det ena gäller fullföljdsrätt och det andra gäller rättegångskostnader. Med avseende på fullföljdsrätt är att märka följande. I det fall att talan väckts vid TR som inte är fastighetsdomstol - distansfallet - blir frågan huruvida målet eventuellt i stället skall handläggas av fastighetsdomstol en fråga om rättegångshinder. Befinnes fastighetsdomstol vara behörig, skall i detta fall talan avvisas, och beslutet härom kan alltid överklagas. Om rätten i stället ogillar en behörighetsinvändning blir 49 kap 3 § RB tillämplig, innebärande att domstolen kan medge part rätt till särskild fullföljd i behörighetsfrågan. I det fall åter, att talan väckts vid TR som är fastighetsdomstol men anhängiggjorts vid TR:n i dess egenskap av allmän domstol - lokalfallet - finns däremot ingen motsvarande möjlighet till fullföljd i behörighetsfrågan utifrån det betraktelsesätt som anlagts av majoriteten i NJA 1978 s 104. Betraktar man inte behörighetsfrågan som en fråga om rättegångshinder måste handläggningen av saken fortgå, med eller utan överflyttning till fastighetsdomstolen, utan att behörighetsfrågan kan slutligt avgöras i förväg. En kanske omfattande och kostsam handläggning av saken vid allmän domstol kan på detta sätt bli helt onyttig, om högre rätt finner att målet bort handläggas vid fastighetsdomstol.

Beträffande rättegångskostnaderna är att märka, att om talan avvisas därför att den väckts vid en inte behörig domstol svaranden skall få ersättning för sina rättegångskostnader vid den domstolen, även om han sedermera förlorar målet vid rätt domstol. Något stöd för en motsvarande kostnadsreglering finns däremot inte - frånsett fall av vårdslös processföring - om ett mål överflyttas. För lokalfallet innebär detta, om NJA 1978 s 104 vinner efterföljd, att en part som instämts till allmän domstol men gör gällande att målet bör handläggas vid fastighetsdomstol inte kan få ersättning för de kostnader han lagt ned i behörighetsfrågan om han har framgång i den delen men därefter förlorar i sak vid behörig domstol. I stället får han betala motpartens kostnader också i behörighetsfrågan. Mot bakgrund av vad som nyss sagts om fullföljdsrätt kan han dessutom få vidkännas sina egna och motpartens kostnader för en kanske vidlyftig handläggning av sakfrågan vid allmän domstol som i enlighet med den ståndpunkt han från början intagit visat sig bli helt onödig.

De nu beskrivna konsekvenserna för lokalfallet av majoritetens synsätt i NJA 1978 s 104 vill jag beteckna som otillfredsställande redan i och för sig. Det väsentliga är emellertid inte detta. Det verkligt olyckliga är att man för distansfallet och lokalfallet i betydelsefulla hänseenden får skilda resultat i fråga om parts rätt till fullföljd och kostnadsersättning till följd av organisatoriska förhållanden som i sammanhanget är från saklig synpunkt fullständigt ovidkommande.

Det förevarande målet ger exempel på ytterligare en irrationell effekt av att man tillämpar synsättet i NJA 1978 s 104. Om behörighetsfrågan hade betraktats som en fråga om rättegångshinder, hade bolagets talan vid den allmänna domstolen avvisats - på samma sätt som otvivelaktigt skulle ha skett om TR:n inte varit fastighetsdomstol - och bolaget hade då inte kunnat åläggas ansvar för andra kostnader än som är ersättningsgilla enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Genom att målet överflyttats till fastighetsdomstolen har nämnda lag upphört att vara tillämplig och har vanliga kostnadsregler kommit att gälla beträffande samtliga rättegångskostnader (jfr prop 1973:87 s 184). Till följd härav har bolagets kostnadsansvar i samband med att bolaget återkal lade sin talan blivit betydligt mera omfattande än om talan avvisats. Att TR:n varit inte bara allmän domstol utan också fastighetsdomstol har kommit att stå bolaget dyrt.

Det skulle nu visserligen kunna göras gällande, att det utvidgade kostnadsansvaret för bolaget inte är en följd av att TR:n låtit sig vägleda av NJA 1978 s 104 utan av att man förfarit felaktigt i annat hänseende. Det får också anses, att TR:n borde ha berett parterna tillfälle att yttra sig i behörighetsfrågan - vilken fråga sammanfaller med spörsmålet om fortsatt tillämplighet av småmålslagen - innan man fattade något beslut i denna. Om så skett, skulle man kunna tänka sig, att TR:n därefter skulle ha beslutat om överflyttning endast om bolaget framställt begäran därom och i annat fall skulle ha avvisat bolagets talan. En sådan ståndpunkt är emellertid enligt min mening oförenlig med NJA 1978 s 104. Att talan inte avvisades i det fallet berodde ju enligt motiveringen på att målet ansågs redan vara anhängigt vid den TR där det skulle vara anhängigt, och det finns med detta synsätt intet utrymme för en avvisning, oavsett om käranden begär eller inte begär en överflyttning av målet till handläggning i den ordning som gäller för fastighetsmål.

Det enda sätt på vilket bolaget skulle ha, utifrån synsättet i NJA 1978 s 104, kunnat undgå det utökade kostnadsansvaret synes ha varit en återkallelse av käromålet innan beslut om målets överflyttning till fastighetsdomstolen fattats. Ett incitament till återkallelse hade ju bolaget också fått, om TR:n hade berett bolaget tillfälle att yttra sig i behörighetsfrågan. Ett bestämt förhandsbesked i den frågan har emellertid bolaget inte kunnat påräkna. Bolaget hade därför måst välja mellan att återkalla sin talan innan det ännu stod klart att TR:n i sin egenskap av allmän domstol inte ansåg sig kunna pröva målet eller att ta risken av en överflyttning med åtföljande utvidgat kostnadsansvar vid en därefter skedd återkallelse. Att en part bör kunna försättas i en sådan valsituation, som saknar motsvarighet i distansfallet, synes redan i och för sig diskutabelt. Värre är emellertid, att motparten ju enligt 13 kap 5 § RB kan motsätta sig återkallelsen, och om han gör det synes med utgångspunkt i NJA 1978 s 104 en överflyttning inte kunna undvikas.

Att TR:ns underlåtenhet att låta parterna yttra sig i behörighetsfrågan tas till intäkt för undanröjande och återförvisning framstår med hänsyn till det sagda inte som något tjänligt medel att komma till rätta med det speciella kostnadsproblem som här är aktuellt. Om svaranden utnyttjar den befogenhet som lagen ger honom att motsätta sig en återkallelse vid den allmänna domstolen - och efter en överflyttning eventuellt förklarar sig vilja på det stadiet ge sitt medgivande till återkallelse - kan man redan i det föreliggande fallet snart nog komma att stå där igen med ett utvidgat kostnadsansvar i samband med återkallelse. Undanröjande och återförvisning på angiven grund innebär därför endast att problemet kortsiktigt sopas under mattan. Det är den i NJA 1978 s 104 intagna ståndpunkten som är roten till det onda.

Med undanröjande av dels HovR:ns beslut dels fastighetsdomstolens beslut att avskriva målet och förplikta bolaget att utge kostnadsersättning till motparten dels ock TR:ns beslut att överflytta målet till fastighetsdomstolen återförvisar jag målet till TR:n i dess egenskap av allmän domstol. TR:n har att närmast bereda parterna tillfälle att yttra sig i frågan, om målet skall fortsättningsvis handläggas vid TR:n i dess egenskap av allmän domstol eller om käromålet skall avvisas.