NJA 1986 s. 324

Synnerliga skäl har ansetts ej föreligga för utvisning av finländsk medborgare, som fällts till ansvar för grov misshandel och misshandel, när han varit bosatt i Sverige i mer än fem år. 41 § utlänningslagen (1980:376).

Ronneby TR

Allmän åklagare yrkade vid Ronneby TR ansvar å finländske medborgaren I.K., född 1951, för grov misshandel och misshandel enligt följande

- Grov misshandel. I.K. har d 29 maj 1985 vid Snäckebaden i Ronneby förövat misshandel mot J.P. genom att tilldela denne ett knivhugg i bröstets högra sida och tre knivhugg i högra armen. Av misshandeln uppkom utöver smärta sårskador och blodvite. Misshandeln är att bedöma som grov på grund av att I.K. blint huggit med en vass kniv mot målsägandens överkropp och även träffat denna, vilket kunnat medföra svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, samt I.K. därigenom visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Gärningen var av livsfarlig art.

- Misshandel. I.K. har d 19 juni 1985 vid Snäckebaden i Ronneby förövat misshandel mot A.K. genom att slå en vinflaska mot dennes huvud. Av misshandeln uppstod smärta, sår på näsan och pannan, blodvite samt fraktur på näsbenet.

Åklagaren yrkade vidare att I.K. måtte utvisas ur riket och förbjudas att återvända hit före år 1996.

Skadestånd yrkades av målsägandena.

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Palenius) anförde i dom d 30 okt 1985:

Domskäl. I.K. har uppgivit att han på grund av spritförtäring ej har något minne av den händelse som avses med åtalspunkt 1 och att han därför inte kan vare sig erkänna eller förneka den honom tillvitade gärningen. - - -.

Beträffande åtalspunkt 2 har I.K. sagt sig ha en dunkel minnesbild av att ha slagit A.K. med en flaska men vara osäker på om denna minnesbild är riktig.

- - -

I.K. har - närmare hörd - om åtalspunkt 1 uppgivit: Han hade druckit alkohol i ett kör sedan i februari 1985. Han blev rädd ibland och när han promenerade hörde han röster från buskarna. Detta gick över när han drack brännvin. Han sökte flera läkare för detta och var ibland orolig när han skulle sova. Därför bad han ibland J.P. att övernatta hos sig. Han minns att han d 29 maj 1985 träffade J.P. och att de drack sprit tillsammans. Han minns dock ingenting om något handgemäng eller slagsmål och inte heller har han något minne av polisingripande. Han har dock en svag minnesbild av att J.P. sade till honom att han skulle sluta att slåss.

Hörd som målsägande i anledning av åtalet har J.P. uppgivit: Han hade besökt bekanta och varit på banken och hämtat pengar när han träffade I.K.. Han och I.K. satt på en bänk och pratade normalt. I.K. skulle sedan gå till systemet men han kom tillbaka 10-15 minuter senare utan att ha fått köpa något. I.K. kom emot honom och slog honom med en kniv. I.K. träffade honom i bröstet. Sedan tog J.P. upp armen för att skydda sig och då fick han tre hugg i armen. J.P. hade inte en chans att väja undan. Bröstet kändes som en varm låga. Han hade känt I.K. ungefär ett halvår. De hade druckit sprit tillsammans vid tidigare tillfällen. Denna dag hade J.P. endast druckit litet vin. I.K. angrep J.P. framifrån medan J.P. satt på en bänk. Han var sjukskriven en vecka efter händelsen och hade ont. Besvären i armen varade en månad. Det stack i armen när han sträckte ut den. Nu är skadorna helt läkta men ärren finns ju kvar.

Fotografier av såren, vilka i samtliga fyra fall måst sys ihop, har åberopats av åklagaren liksom ett intyg d 12 juni 1985 av underläkaren R.E., som fann ett sårskadorna kan ha vållats med kniv, att de ej varit av sådan grad att risk för patientens liv förelegat men att om skadan i bröstkorgen gått in djupare och nått lungan, skadan hade fått betecknas som allvarlig.

Om åtalspunkt 2 har I.K. uppgivit: Han har bott ihop med en kvinna i Olofström. Alltid när han är tillsammans med A.K. och de är fulla, klankar A.K. på henne. Detta sker aldrig när A.K. är nykter. Vid det här tillfället tjatade A.K. om kärringen och beskyllde henne för olika saker. I.K. sade till A.K. att sluta och han tror att han sedan slog A.K. i huvudet med en flaska såsom en åtgärd till försvar för kvinnan. Han tror inte han slog A.K. mer än en gång.

A.K. har, då han hörts som målsägande i målet, uppgivit: Han träffade J.P. och I.K. d 19 juni 1985. Han och I.K. satt på en bänk men J.P. gick åt sidan, eftersom han nyligen blivit stucken av I.K. och därför inte ville vara med. A.K. sade, att han inte gillade den kvinna I.K. omnämnt. I.K. blev då arg och slog en flaska i huvudet på A.K. så att flaskan gick sönder och vinet i den rann ner över A.K.. Det gjorde ont. Han fick ett sår över höger öra, som fick sys ihop med fem stygn. Örat blev också skadat. A.K. var sjuk fram till midsommarhelgen och dessutom en vecka efter midsommaren. Kläderna blev förstörda av blod och vin. Han har känt I.K. i sex år. De har tidigare ej varit i bråk. På frågan huruvida han vore rädd för I.K. har A.K. vid huvudförhandlingen svarat: "Inte just nu inte".

J.P. har om händelsen i åtalspunkt 2 uppgivit, att han varit i närheten och att I.K. utan att gräl föregått slagit A.K. med en flaska så att flaskan gått sönder och blod vällt fram.

Åklagaren har åberopat två korta yttranden av läkare, ett dagtecknat d 15 juli 1985 och undertecknat av överläkaren L.S. och ett av underläkaren M.A.. Enligt det senare företedde A.K. d 19 juni 1985 kl 13.30 ett hematom över näsryggen utan tecken till fraktur, skrubbsår på nästippen och pannan samt krossår över vänster öra. Av S:s yttrande - stött av röntgenutlåtande - framgår dock, att fraktur genom näsbenets vänstra del med lätt nedpressning konstaterats.

TR:n finner genom vad i målet sålunda förekommit tillförlitligen utrett, att I.K. dels med berått mod och utan föregående varning tilldelat J.P. fyra knivstick med en vass kniv, varav ett träffat bröstet någon decimeter nedom bröstvårtan och de övriga högra armen, vilken J.P. satt upp till skydd, dels likaledes överraskande slagit den på en bänk sittande A.K. i huvudet med en fylld flaska, så att den gått sönder och att A.K. skadats i huvudet. TR:n anser, att såväl de fyra huggen med en vass kniv mot J.P. som det hårda slaget med en fylld flaska mot A.K:s huvud varit av livsfarlig natur. På grund därav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt skall båda de åtalade gärningarna bedömas såsom grov misshandel.

I.K. har av TR:n d 10 okt 1983 ådömts skyddstillsyn och 30 dagsböter för tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig körning och rattonykterhet.

TR:n finner vid prövning enligt 34 kap 1 § BrB, att skyddstillsynen nu skall undanröjas och I.K. dömas till fängelse. I.K:s brottslighet förskyller enligt TR:ns bedömning i och för sig 2 års fängelse. TR:n har emellertid att även jämlikt 40-41 §§utlänningslagen (1980:376) pröva frågan huruvida utvisning skall ske. Därest I.K. utvisas, skall det men han därigenom åsamkas beaktas vid bestämmande av påföljden och alltså påverka densamma i sänkande riktning.

Eftersom I.K. är nordbo och vistats i Sverige sedan 1980 - förutom att han under 1970-talet arbetat några år här - får I.K. enligt 41 § utlänningslagen utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl för utvisning.

Till en början konstaterar TR:n, att de brott I.K. nu gjort sig skyldig till båda förskyller minst ett års fängelse och således väl uppfyller förvisningsrekvisitet i 40 § 1 st i utlänningslagen. Av personutredningen i målet framgår att I.K., trots sin mångåriga vistelse i Sverige, inte har någon familjemässig eller liknande anknytning till landet, att hans släktingar bor i Finland, att han inte kan tala svenska, att han sedan början av detta år saknar arbete, att han har mycket svåra alkoholproblem, att han vid åtskilliga tillfällen sedan 1981 vårdats härför på sjukhus och andra inrättningar, att hans möjligheter att få arbeta på den öppna arbetsmarknaden i Sverige är närmast obefintliga och att hans landsmän i Sverige nu tenderar till att utesluta I.K. ur sin gemenskap till följd av hans våldstendenser. I.K:s anknytning till Sverige är således mycket svag och hans möjligheter att inom de närmaste åren få en socialt anpassad och normalt dräglig tillvaro här i landet bedömer TR:n som mikroskopiskt små. Att han kvarstannar i Sverige, ter sig därför orimligt både från svensk synpunkt sett och med hänsyn till I.K:s eget bästa. I.K. skall därför utvisas ur Sverige och han bör förbjudas att återvända till riket före 1992. Med beaktande härav anser TR:n, att påföljden för I.K:s brott må sättas så lågt som fängelse 1 år 6 mån. Den tid han i målet varit anhållen och häktad skall därvid avräknas.

Domslut

Domslut. TR:n dömde I.K. jämlikt 3 kap 6 § BrB för grov misshandel till fängelse 1 år 6 mån.

I.K. tidigare ådömd skyddstillsyn undanröjdes.

I.K. utvisades ur riket med förbud att återvända före d 1 jan 1992.

Fängelsestraffet skulle till en tid av 8 dagar anses verkställt i anstalt.

I.K. förpliktades att utge skadestånd till J.P. och A.K..

HovR:n över Skåne och Blekinge

I.K. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n måtte bedöma misshandelsbrotten som inte grova och nedsätta straffet till fängelse 6 mån. I vart fall yrkades att misshandeln under åtalspunkten 2 inte bedömdes som grov. I.K. yrkade slutligen att HovR:n måtte upphäva utvisningsbeslutet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Rolf Andersson, Lindelöf och Bengt Nilsson, referent, samt nämndemännen Mattisson och Thomasson) anförde i dom d 28 nov 1985:

Domskäl

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n att I.K. gjort sig skyldig till grov misshandel enligt åtalspunkten 1.

HovR:n finner liksom TR:n styrkt att I.K. slagit den på en bänk sittande A.K. i huvudet med en vinflaska. Utredningen ger inte vid handen hur mycket flaskan innehöll. HovR:n anser med hänsyn härtill och till övriga omständigheter att misshandeln under åtalspunkten 2 ej kan bedömas som grov.

Annan påföljd än fängelse kan ej komma i fråga. I.K. tidigare ådömd skyddstillsyn bör såsom TR:n funnit undanröjas.

Det kan befaras, att I.K. kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket. Även om I.K. vistats i Sverige under flera år saknar han egentlig anknytning till Sverige. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt framkommit om hans levnadsomständigheter anser HovR:n synnerliga skäl föreligga att utvisa honom.

Vid bestämmande av strafftidens längd tar HovR:n hänsyn till att I.K. skall utvisas och vad han undergått till följd av domen å skyddstillsyn. Med beaktande av utgången i ansvarsdelen finner HovR:n att I.K. bör dömas till ett kortare fängelsestraff än TR:n bestämt.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut, att HovR:n, som beaktar även 34 kap 6 § 3 st BrB, dömer I.K. för grov misshandel enligt 3 kap 6 § BrB och för misshandel enligt 3 kap 5 § BrB till fängelse 1 år 3 mån.

Fängelsestraffet skall anses verkställt i anstalt till en tid av 29 dagar utöver vad TR:n bestämt.

HD

I.K. (offentlig försvarare advokaten S.N.) sökte revision och yrkade att utvisningsbeslutet måtte upphävas.

Riksåklagaren bestred ändring.

I revisionsgenmäle anförde riksåklagaren: De nordiska utvisningarna är i huvudsak ett svensk-finskt problem. Årligen utvisas ca 150 nordbor från Sverige. Av dessa utgör mer än 90 procent finländare. Antalet utvisade har varit relativt konstant de senaste åren. Även bland dem som dömts för olovlig vistelse i riket dominerar finländare mycket kraftigt.

Enligt olika undersökningar som gjorts är de finländare som döms till utvisning ofta socialt nedgångna människor. De saknar i regel både arbete och fast bostad och missbruksproblem är mycket vanliga. De sociala banden med såväl hemlandet som Sverige är svaga. De har ofta inget att återvända till i Finland. Är de registrerade som utvandrare finns ingen social myndighet i hemlandet som har ansvar för deras sociala förhållanden. Detta i kombination med att någon egentlig kontroll av resandeströmmen inte finns medför att de regelmässigt återvänder till Sverige, där de återigen hamnar i missbruksproblem och brottslighet. Det finns exempel på sådana som återvänt hit ett 20-tal gånger och varje gång dömts för olovlig vistelse. Det kan starkt ifrågasättas om denna hantering med upprepade fängelsestraff för olovlig vistelse tjänar något syfte. I vart fall har inte straffhotet förmått denna kategori utvisade att respektera återreseförbudet. När de ändå återvänder tjänar hotet att åter bli förpassade som ett hinder mot att skapa sig ordnade förhållanden här i landet.

Mot bakgrund av bl a att nordbor sedan länge är befriade från skyldigheten att i de nordiska länderna ha pass samt arbets- och uppehållstillstånd har också, framför allt under senare år, alltmer diskuterats om man överhuvudtaget bör kunna utvisa nordbor på grund av brott. Från svensk sida har tagits initiativ till diskussioner om denna fråga inom ramen för det nordiska samarbetet. I övriga nordiska länder har dock intresset för uppmjukning av bestämmelserna varit mindre och några snara resultat av dessa diskussioner torde inte vara att vänta.

För egen del har jag berört de aktuella problemen i ett cirkulär d 23 okt 1984 till rikets åklagare beträffande tillämpningen av utlänningslagens regler om utvisning och olovlig vistelse i riket. Beträffande olovlig vistelse i riket erinrade jag om uttalandena i förarbetena om att åtal i regel borde kunna underlåtas om det rör sig om alkoholiserade eller i övrigt socialt nedgångna personer som snarare borde bli föremål för social omvårdnad än för straff. Jag anförde också att bl a denna synpunkt även gör sig gällande beträffande utvisning av nordiska medborgare på grund av brott. En viss återhållsamhet borde därför enligt min mening iakttas med yrkande om utvisning av nordbor som inte har sådana band med hemlandet eller vars sociala förhållanden inte är sådana att de kan förväntas respektera återreseförbudet.

Jag har också berört frågan om utvisning av nordbor p g a brott i en promemoria (PM 11 okt 1984) om avkriminalisering och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde som jag utarbetat på regeringens uppdrag. Jag har där som min mening uttalat att möjligheterna att utvisa nordbor på sikt bör avskaffas helt. Jag framhöll emellertid också att det naturligtvis så långt som möjligt bör gälla samma regler beträffande utvisning i de olika nordiska länderna och att jag därför såg det som angeläget att det nordiska samarbetet på området ledde fram till ett samfällt upphävande av möjligheterna att utvisa nordiska medborgare.

Frågan om utvisning av nordiska medborgare på grund av brott var föremål för överväganden i samband med utarbetandet av utlänningslagen. Utlänningslagkommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1979:64) Ny utlänningslag att inskränkningar utöver vad som kunde komma att gälla för övriga utlänningar borde övervägas beträffande nordbor (s 144 f). Kommittén föreslog att det beträffande invandrare från annat nordiskt land inte skulle föreskrivas någon minsta tid för vistelsen här innan den begränsning inträder som ligger i kravet på att "synnerliga skäl" skall föreligga för utvisning (s 149). Kommittén ansåg emellertid att detta förslag borde prövas mot bakgrund av vad skulle komma att gälla för svenska medborgare i Danmark, Finland och Norge efter den översyn av resp lands utlänningslagstiftning som då pågick i dessa länder.

Departementschefen ansåg det inte nödvändigt eller önskvärt att gå så långt som kommittén föreslagit varvid han underströk att någon motsvarande ordning inte övervägdes för svenska medborgare i de övriga nordiska länderna (prop 1979/80:96 s 63). Den ändring som föreslogs inskränkte sig i princip till ett avskaffande av den tidigare gällande ordningen enligt vilken nordbor var sämre ställda än andra utlänningar i förvisningssammanhang. Kravet på "synnerliga skäl" föreslogs sålunda beträffande nordbor inträda efter två års bosättning vilket då motsvarade tiden för ett års innehav av permanent uppehållstillstånd (jfr AU 1979/80:27 s 55). Avsikten torde emellertid ha varit att nordbor generellt sett inte skulle kunna utvisas i samma omfattning som andra utlänningar (jfr s 53 och 74). Att särskilt stor restriktivitet bör iakttas när det gäller utvisning av en här i riket bosatt nordisk medborgare har också understrukits i senare lagstiftningsärende (prop 1983/84:144 s 116).

I.K. har vistats i Sverige sedan 1980 och även dessförinnan under längre tider varit bosatt här i landet. Han får sålunda utvisas ur riket endast om det kan anses att det föreligger synnerliga skäl för detta.

Frågan om vad som bör förstås med "synnerliga skäl" har i utlänningslagens förarbeten i allt väsentligt behandlats som en fråga om vilken typ av brottslighet som skall kunna föranleda utvisning. För att "synnerliga skäl" för utvisning skall anses föreligga borde brottsligheten i princip vara särskilt allvarlig. Brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra integritetskränkningar ansågs självfallet utgöra en även i detta sammanhang ytterst allvarlig brottslighet (SOU 1979:64 s 149 f och prop 1979/80:96 s 63). I arbetsmarknadsutskottets av riksdagen godkända betänkande (AU 1979/80:27 s 55) framhölls att redovisningen i propositionen inte var uttömmande och att det enligt utskottets uppfattning inte var avsikten att propositionen på denna punkt skulle markera en ny inriktning i förhållande till dåvarande praxis.

De brott som I.K. nu dömts för är inte så lindriga att det med hänsyn till brottslighetens art inte skulle kunna anses föreligga synnerliga skäl för utvisning. Brottens allvar talar tvärtom med betydande styrka för att I.K. bör utvisas. Knivhuggen mot J.P. har uppenbarligen varit av livsfarlig natur och brotten förskyller, som domstolarna funnit, ett långvarigt fängelsestraff.

Vid bedömningen av om synnerliga skäl för utvisning föreligger måste emellertid den aktuella brottsligheten vägas mot andra omständigheter som längden av den tid den dömde vistats i Sverige, hans levnads- och familjeförhållanden och den anknytning till Sverige som han har i övrigt. Även risken för fortsatt brottslighet i Sverige är av betydelse.

I.K. har, som redan nämnts, vistats i Sverige sedan år 1980. Även med beaktande av att han också tidigare under ett par perioder vistats i Sverige är den tid I.K. vistats här, mot bakgrund av brottslighetens allvar, enligt min mening inte tillräcklig för att det redan med hänsyn härtill inte skulle kunna anses föreligga synnerliga skäl för utvisning. Den tidsgräns som gällde före nuvarande utlänningslag för att synnerliga skäl för utvisning (förvisning) på grund av brott skulle krävas var visserligen fem års bosättning och den sänkning av tidsgränsen som den nya lagen innebar kan mot bakgrund härav synas innebära en avgörande förändring när det gäller hänsynen till vistelsetiden. Det bör emellertid beaktas att arbetsmarknadsutskottet i anslutning till förslaget anförde (AU 1979/80:27 s 55) att den praktiska betydelsen av en tidsgräns av tre (två) eller fem år för kravet på synnerliga skäl inte skulle överdrivas. Generellt sett är det enligt utskottet också så att sociala bindningar till förhållandena här i landet är svagare ju kortare tid utlänningen vistats här och att därför de som vistats här kortare tid har en svagare ställning vid avgörande av utvisningsfrågan än de som bott här i många år. Vad utskottet anförde torde ha sin bakgrund i det yttrande över propositionen som justitieutskottet avgivit och i vilket man avstyrkt de föreslagna snävare tidsgränserna mot bakgrund av att det enligt justitieutskottet fanns situationer då utlänningens sociala situation, trots ett överskridande av de föreslagna tidsgränserna, inte talade mot ett beslut om utvisning (AU 1979/80:27 s 73 f).

Enligt min mening måste de anförda uttalandena förstås så att om tidsgränsen för kravet på synnerliga skäl passerats men brottsligheten i sig är av tillräckligt allvarligt slag för utvisning så skall tidsfaktorn tillmätas en mindre vikt än styrkan av de sociala bindningarna i det enskilda fallet. Detta utesluter inte att anspråken på social bindning till förhållandena i Sverige inte kan ställas särskilt högt vid så pass lång vistelse i Sverige som fråga är om i I.K:s fall.

Av personutredningen i målet framgår att I.K. inte har någon familjemässig eller liknande anknytning till Sverige, att han inte heller i övrigt har några mer varaktiga eller djupa sociala kontakter, att han har mycket dåliga kunskaper i svenska språket samt att han, efter långvariga problem i sin anställning, sedan februari 1985 saknar arbete. Mot bakgrund av I.K:s missbruksproblem och vad som i övrigt framkommit om honom under personutredningen saknas det också anledning att anta att I.K. har realistiska möjligheter att skapa sig en mer stabil social förankring i det svenska samhället. Vad I.K. anfört i revisionsinlagan ger enligt min uppfattning inte anledning till annat bedömande.

Även om I.K:s anknytning till Sverige är svag skulle utvisningsfrågan kunna komma i ett annat läge om det saknades anledning att befara fortsatt brottslighet från hans sida. Allvarliga våldsbrott kan visserligen föranleda utvisning oberoende av återfallsrisk (SOU 1979:64 s 148 och prop 1979/80:96 s 61) men i I.K:s fall måste denna enligt min mening beaktas. Den brottslighet som I.K. nu dömts för har uppenbart samband med hans missbruksproblem. Av personutredningen framgår att detta problem varit förenat med allt oftare förekommande våldstendenser. Mot bakgrund härav finns det stark anledning att befara att I.K. kommer att göra sig skyldig till nya våldsbrott i Sverige om han tillåts att stanna.

Sammanfattningsvis anser jag att det finns synnerliga skäl att utvisa I.K. om man endast beaktar brottsligheten, tiden för vistelse i Sverige, anknytningen till Sverige och återfallsrisken. I.K. har emellertid i sin revisionsinlaga därutöver åberopat sig på att han också saknar fastare anknytning till Finland. Det finns inte anledning att ifrågasätta hans uppgifter i detta hänseende.

En anledning att vid beslut om utvisning beakta anknytningen till Sverige är de problem som en utvisning kan innebära inte endast för den dömde utan för anhöriga eller andra närstående. Några sådana skäl föreligger inte i I.K:s fall. Även omedelbart men för den dömde skall beaktas. Har han byggt upp en social trygghet med arbete och bostad kan en utvisning medföra betydande påfrestningar även om de sociala banden i Sverige i övrigt är tunna. Inte heller sådana skäl kan dock anses föreligga i I.K:s fall. Även bortsett härifrån kan emellertid en utvisning innebära betydande problem för den dömde. Det torde vara långt ifrån ovanligt att arbetsmarknadssituationen och sociala och ekonomiska förhållanden i övrigt i den dömdes hemland är sådana att en fortsatt vistelse i Sverige för den dömde framstår som klart fördelaktig. Enligt min mening kan emellertid omständigheter av detta slag, åtminstone normalt, inte tillmätas någon betydelse för utvisningsfrågan. Familjeband utgör här i viss mån ett undantag. Vid bedömningen av betydelsen av sådana relationer i Sverige kan det inte bortses från de som föreligger i hemlandet. Då familjeanknytning eller motsvarande i Sverige helt saknas i I.K:s fall anser jag emellertid inte att den svaga anknytningen i Finland kan tillmätas betydelse.

Såsom jag något berört inledningsvis ändrades i samband med den nya utlänningslagen också bestämmelserna om olovlig vistelse i riket. Bl a öppnades då möjligheten att i vissa fall underlåta åtal. Som exempel på när en sådan åtalsunderlåtelse kunde bli aktuell nämns i förarbetena vissa av de situationer då en socialt nedgången utlänning påträffas här efter utvisning med återreseförbud. Några motsvarande hänsyn har inte angetts böra tas vid utvisningsfrågans avgörande men, som jag tidigare redovisat, har jag för min del ansett att åklagarna, bl a mot den angivna bakgrunden, bör iaktta en viss återhållsamhet med yrkande om utvisning av nordbor som inte har sådana band med hemlandet eller vars sociala förhållanden inte är sådana att de kan förväntas respektera återreseförbudet. Jag har därvid beaktat att utvisning på grund av brott inte är ett obligatoriskt utan ett fakultativt institut.

Det föreligger enligt min mening en klar risk att I.K. om han utvisas kan hamna i en sådan situation att den redovisade grunden för att underlåta åtal för olovlig vistelse i riket kan aktualiseras. Även om man enligt min mening under dessa omständigheter bör iaktta en viss försiktighet med utvisning anser jag emellertid, främst med hänsyn till brottens allvar och risken för fortsatt likartad brottslighet, att I.K. med tillämpning av gällande lagstiftning bör utvisas.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Dag Victor).

HD (JustR:n Höglund, Stark, Persson, Freyschuss, referent, och Lind) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Såsom HovR:n funnit har I.K. gjort sig skyldig till grov misshandel och misshandel. Den brottslighet som sålunda ligger I.K. till last är sådan att den kan föranleda utvisning enligt 40 § 1 st i utlänningslagen (1980:376).

Enligt 40 § 2 st samma lag får I.K. utvisas endast om det på grund av gärningarnas beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras, att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i riket, eller om brotten är sådana att han inte bör få stanna kvar. Vid prövningen av utvisningsfrågan skall enligt 41 § samma lag hänsyn också tas till I.K:s levnads- och familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i Sverige. Med hänsyn till att I.K. är finländsk medborgare och har varit bosatt i Sverige mer än 2 år krävs slutligen att det föreligger synnerliga skäl för utvisning.

Synnerligt skäl för utvisning kan enligt förarbetena till utlänningslagen vara att den brottslighet som är i fråga är särskilt allvarlig. Som exempel på sådan brottslighet har nämnts mord, dråp och svåra integritetskränkningar. Det har dock framhållits att omständigheterna i det särskilda fallet alltid måste beaktas. (Prop 1979/80:96 s 63.)

Den grova misshandel som I.K. gjort sig skyldig till är av allvarlig art, särskilt med beaktande av att I.K. vid brottets begående använde kniv som tillhygge. Omständigheterna var emellertid i viss mån speciella. Sålunda riktade sig misshandeln mot en kamrat, tillsammans med vilken I.K. både vid detta tillfälle och tidigare druckit sprit. Misshandeln framstår närmast som en impulshandling under inflytande av ett långvarigt spritmissbruk. Den skada som tillfogades kamraten var inte av svårare art. Den andra gärningen, vilken bedömts såsom icke grov misshandel, skedde under liknande omständigheter. Utredningen får vidare anses ge vid handen att I.K:s aggressivitet vid brottstillfällena till stor del orsakats av hans spritmissbruk. Risken för återfall i likartad brottslighet torde minska i samma mån som han kommer till rätta med sina alkoholproblem.

Med hänsyn till vad nu anförts kan den brottslighet som ligger I.K. till last inte anses vara så allvarlig att den i och för sig innefattar synnerliga skäl för utvisning. Inte heller kan faran för fortsatt brottslig verksamhet här i riket anses så uttalad att synnerliga skäl för utvisning föreligger av den anledningen.

Vid angivna förhållanden blir för utvisningsfrågan avgörande huruvida I.K:s anknytning till Sverige och hans sociala förhållanden i övrigt är sådana att de, ensamma för sig eller i förening med brottsligheten, utgör synnerliga skäl för utvisning.

Beträffande I.K:s levnads- och familjeförhållanden har bl a följande blivit upplyst. I.K. kom till Sverige första gången år 1969 och arbetade då ca 6 månader vid Halmstads järnverk. Han återvände därefter till Finland där han fullgjorde sin värnpliktstjänstgöring. Han återkom till Sverige år 1973 och fick då anställning hos Volvo i Olofström där han kvarstannade även under år 1974. Under tiden därefter och fram till år 1980 vistades han återigen i Finland, där han bl a avtjänade ett långvarigt frihetsstraff. När han år 1980 återkom till Sverige fick han anställning vid Kockums i Kallinge och stannade där till februari 1985. Han slutade då arbetet på egen begäran. Vid jultiden 1984 hade han blivit uppsagd från sin bostad i samband med att huset bytte ägare. Han har ingen familj i Sverige. Sin mor, som är 74 år och bor i Finland, har han inte träffat sedan 1980. Han har också en äldre syster som är bosatt i Finland men inte heller med henne har han någon kontakt. Hans kunskaper i svenska språket är bristfälliga, men på kriminalvårdsanstalten får han undervisning i svenska. Han anser att han inte längre har någon anknytning till Finland. De kamrater han har finns i Sverige. Han förvarar sina tillhörigheter under fängelsevistelsen hos en familj i Olofström. Enligt egen uppgift skall han efter frigivningen få bo hos denna familj, som även skall hjälpa honom att få arbete på nytt hos Volvo.

Av utredningen framgår sålunda att I.K. inte har någon familjemässig eller likartad anknytning till Sverige. Hans bristfälliga kunskaper i svenska språket bör ses mot bakgrund av att han synes nästan helt umgås med landsmän. Han får nu som nämnts viss språkundervisning.

I.K:s tämligen kortvariga vistelser här i landet år 1969 och åren 1973-74 kan inte tillmätas nämnvärd betydelse vid bedömningen av hans anknytning till Sverige. Däremot bör till grund för bedömningen läggas att han nu är stadigvarande bosatt här sedan omkring 6 år tillbaka och att han - med vissa avbrott för sjukhusvistelser till följd av alkoholproblem - fram till februari 1985 arbetat hos samma arbetsgivare. Att beakta är vidare att I.K:s anknytning till Finland är mycket svag, såväl familjemässigt som i övrigt. I det sammanhanget är av intresse att I.K:s vistelser i Finland under 1970-talet i huvudsak föranletts av värnpliktstjänstgöring och avtjänandet av ett långvarigt frihetsstraff.

Som framgår av förarbetena till utlänningslagen bör större restriktivitet iakttas beträffande utvisning av nordbor än av andra utlänningar. Detta har betonats ytterligare i samband med senare vid tagna ändringar i utlänningslagen, i det att föredragande statsrådet erinrat om att särskilt stor restriktivitet bör iakttas när det gäller utvisning av en här i riket bosatt nordisk medborgare (prop 1983/84:144 s 116).

Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner HD att synnerliga skäl inte föreligger för utvisning av I.K..

Resultatet av denna prövning av utvisningsfrågan bör föranleda att det av HovR:n bestämda fängelsestraffet skärps.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att dels förordnandet om utvisning av I.K. upphävs, dels straffet för honom bestäms till fängelse 1 år 6 mån, vilken påföljd skall anses till en tid av 39 dagar verkställd i anstalt.