NJA 1986 s. 324

Allmän åklagare yrkade vid Ronneby TR ansvar å finländske medborgaren I.K., född 1951, för grov misshandel och misshandel enligt följande

- Grov misshandel. I.K. har d 29 maj 1985 vid Snäckebaden i Ronneby förövat misshandel mot J.P. genom att tilldela denne ett knivhugg i bröstets högra sida och tre knivhugg i högra armen. Av misshandeln uppkom utöver smärta sårskador och blodvite. Misshandeln är att bedöma som grov på grund av att I.K. blint huggit med en vass kniv mot målsägandens överkropp och även träffat denna, vilket kunnat medföra svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, samt I.K. därigenom visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Gärningen var av livsfarlig art.

- Misshandel. I.K. har d 19 juni 1985 vid Snäckebaden i Ronneby förövat misshandel mot A.K. genom att slå en vinflaska mot dennes huvud. Av misshandeln uppstod smärta, sår på näsan och pannan, blodvite samt fraktur på näsbenet.

Åklagaren yrkade vidare att I.K. måtte utvisas ur riket och förbjudas att återvända hit före år 1996.

Skadestånd yrkades av målsägandena.

I.K. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n måtte bedöma misshandelsbrotten som inte grova och nedsätta straffet till fängelse 6 mån. I vart fall yrkades att misshandeln under åtalspunkten 2 inte bedömdes som grov. I.K. yrkade slutligen att HovR:n måtte upphäva utvisningsbeslutet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Rolf Andersson, Lindelöf och Bengt Nilsson, referent, samt nämndemännen Mattisson och Thomasson) anförde i dom d 28 nov 1985:

I.K. (offentlig försvarare advokaten S.N.) sökte revision och yrkade att utvisningsbeslutet måtte upphävas.

Riksåklagaren bestred ändring.

I revisionsgenmäle anförde riksåklagaren: De nordiska utvisningarna är i huvudsak ett svensk-finskt problem. Årligen utvisas ca 150 nordbor från Sverige. Av dessa utgör mer än 90 procent finländare. Antalet utvisade har varit relativt konstant de senaste åren. Även bland dem som dömts för olovlig vistelse i riket dominerar finländare mycket kraftigt.

Enligt olika undersökningar som gjorts är de finländare som döms till utvisning ofta socialt nedgångna människor. De saknar i regel både arbete och fast bostad och missbruksproblem är mycket vanliga. De sociala banden med såväl hemlandet som Sverige är svaga. De har ofta inget att återvända till i Finland. Är de registrerade som utvandrare finns ingen social myndighet i hemlandet som har ansvar för deras sociala förhållanden. Detta i kombination med att någon egentlig kontroll av resandeströmmen inte finns medför att de regelmässigt återvänder till Sverige, där de återigen hamnar i missbruksproblem och brottslighet. Det finns exempel på sådana som återvänt hit ett 20-tal gånger och varje gång dömts för olovlig vistelse. Det kan starkt ifrågasättas om denna hantering med upprepade fängelsestraff för olovlig vistelse tjänar något syfte. I vart fall har inte straffhotet förmått denna kategori utvisade att respektera återreseförbudet. När de ändå återvänder tjänar hotet att åter bli förpassade som ett hinder mot att skapa sig ordnade förhållanden här i landet.

Mot bakgrund av bl a att nordbor sedan länge är befriade från skyldigheten att i de nordiska länderna ha pass samt arbets- och uppehållstillstånd har också, framför allt under senare år, alltmer diskuterats om man överhuvudtaget bör kunna utvisa nordbor på grund av brott. Från svensk sida har tagits initiativ till diskussioner om denna fråga inom ramen för det nordiska samarbetet. I övriga nordiska länder har dock intresset för uppmjukning av bestämmelserna varit mindre och några snara resultat av dessa diskussioner torde inte vara att vänta.

För egen del har jag berört de aktuella problemen i ett cirkulär d 23 okt 1984 till rikets åklagare beträffande tillämpningen av utlänningslagens regler om utvisning och olovlig vistelse i riket. Beträffande olovlig vistelse i riket erinrade jag om uttalandena i förarbetena om att åtal i regel borde kunna underlåtas om det rör sig om alkoholiserade eller i övrigt socialt nedgångna personer som snarare borde bli föremål för social omvårdnad än för straff. Jag anförde också att bl a denna synpunkt även gör sig gällande beträffande utvisning av nordiska medborgare på grund av brott. En viss återhållsamhet borde därför enligt min mening iakttas med yrkande om utvisning av nordbor som inte har sådana band med hemlandet eller vars sociala förhållanden inte är sådana att de kan förväntas respektera återreseförbudet.

Jag har också berört frågan om utvisning av nordbor p g a brott i en promemoria (PM 11 okt 1984) om avkriminalisering och andra begränsningar i straffrättens tillämpningsområde som jag utarbetat på regeringens uppdrag. Jag har där som min mening uttalat att möjligheterna att utvisa nordbor på sikt bör avskaffas helt. Jag framhöll emellertid också att det naturligtvis så långt som möjligt bör gälla samma regler beträffande utvisning i de olika nordiska länderna och att jag därför såg det som angeläget att det nordiska samarbetet på området ledde fram till ett samfällt upphävande av möjligheterna att utvisa nordiska medborgare.

Frågan om utvisning av nordiska medborgare på grund av brott var föremål för överväganden i samband med utarbetandet av utlänningslagen. Utlänningslagkommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1979:64) Ny utlänningslag att inskränkningar utöver vad som kunde komma att gälla för övriga utlänningar borde övervägas beträffande nordbor (s 144 f). Kommittén föreslog att det beträffande invandrare från annat nordiskt land inte skulle föreskrivas någon minsta tid för vistelsen här innan den begränsning inträder som ligger i kravet på att "synnerliga skäl" skall föreligga för utvisning (s 149). Kommittén ansåg emellertid att detta förslag borde prövas mot bakgrund av vad skulle komma att gälla för svenska medborgare i Danmark, Finland och Norge efter den översyn av resp lands utlänningslagstiftning som då pågick i dessa länder.

Departementschefen ansåg det inte nödvändigt eller önskvärt att gå så långt som kommittén föreslagit varvid han underströk att någon motsvarande ordning inte övervägdes för svenska medborgare i de övriga nordiska länderna (prop 1979/80:96 s 63). Den ändring som föreslogs inskränkte sig i princip till ett avskaffande av den tidigare gällande ordningen enligt vilken nordbor var sämre ställda än andra utlänningar i förvisningssammanhang. Kravet på "synnerliga skäl" föreslogs sålunda beträffande nordbor inträda efter två års bosättning vilket då motsvarade tiden för ett års innehav av permanent uppehållstillstånd (jfr AU 1979/80:27 s 55). Avsikten torde emellertid ha varit att nordbor generellt sett inte skulle kunna utvisas i samma omfattning som andra utlänningar (jfr s 53 och 74). Att särskilt stor restriktivitet bör iakttas när det gäller utvisning av en här i riket bosatt nordisk medborgare har också understrukits i senare lagstiftningsärende (prop 1983/84:144 s 116).

I.K. har vistats i Sverige sedan 1980 och även dessförinnan under längre tider varit bosatt här i landet. Han får sålunda utvisas ur riket endast om det kan anses att det föreligger synnerliga skäl för detta.

Frågan om vad som bör förstås med "synnerliga skäl" har i utlänningslagens förarbeten i allt väsentligt behandlats som en fråga om vilken typ av brottslighet som skall kunna föranleda utvisning. För att "synnerliga skäl" för utvisning skall anses föreligga borde brottsligheten i princip vara särskilt allvarlig. Brott mot person, såsom mord och dråp samt svåra integritetskränkningar ansågs självfallet utgöra en även i detta sammanhang ytterst allvarlig brottslighet (SOU 1979:64 s 149 f och prop 1979/80:96 s 63). I arbetsmarknadsutskottets av riksdagen godkända betänkande (AU 1979/80:27 s 55) framhölls att redovisningen i propositionen inte var uttömmande och att det enligt utskottets uppfattning inte var avsikten att propositionen på denna punkt skulle markera en ny inriktning i förhållande till dåvarande praxis.

De brott som I.K. nu dömts för är inte så lindriga att det med hänsyn till brottslighetens art inte skulle kunna anses föreligga synnerliga skäl för utvisning. Brottens allvar talar tvärtom med betydande styrka för att I.K. bör utvisas. Knivhuggen mot J.P. har uppenbarligen varit av livsfarlig natur och brotten förskyller, som domstolarna funnit, ett långvarigt fängelsestraff.

Vid bedömningen av om synnerliga skäl för utvisning föreligger måste emellertid den aktuella brottsligheten vägas mot andra omständigheter som längden av den tid den dömde vistats i Sverige, hans levnads- och familjeförhållanden och den anknytning till Sverige som han har i övrigt. Även risken för fortsatt brottslighet i Sverige är av betydelse.

I.K. har, som redan nämnts, vistats i Sverige sedan år 1980. Även med beaktande av att han också tidigare under ett par perioder vistats i Sverige är den tid I.K. vistats här, mot bakgrund av brottslighetens allvar, enligt min mening inte tillräcklig för att det redan med hänsyn härtill inte skulle kunna anses föreligga synnerliga skäl för utvisning. Den tidsgräns som gällde före nuvarande utlänningslag för att synnerliga skäl för utvisning (förvisning) på grund av brott skulle krävas var visserligen fem års bosättning och den sänkning av tidsgränsen som den nya lagen innebar kan mot bakgrund härav synas innebära en avgörande förändring när det gäller hänsynen till vistelsetiden. Det bör emellertid beaktas att arbetsmarknadsutskottet i anslutning till förslaget anförde (AU 1979/80:27 s 55) att den praktiska betydelsen av en tidsgräns av tre (två) eller fem år för kravet på synnerliga skäl inte skulle överdrivas. Generellt sett är det enligt utskottet också så att sociala bindningar till förhållandena här i landet är svagare ju kortare tid utlänningen vistats här och att därför de som vistats här kortare tid har en svagare ställning vid avgörande av utvisningsfrågan än de som bott här i många år. Vad utskottet anförde torde ha sin bakgrund i det yttrande över propositionen som justitieutskottet avgivit och i vilket man avstyrkt de föreslagna snävare tidsgränserna mot bakgrund av att det enligt justitieutskottet fanns situationer då utlänningens sociala situation, trots ett överskridande av de föreslagna tidsgränserna, inte talade mot ett beslut om utvisning (AU 1979/80:27 s 73 f).

Enligt min mening måste de anförda uttalandena förstås så att om tidsgränsen för kravet på synnerliga skäl passerats men brottsligheten i sig är av tillräckligt allvarligt slag för utvisning så skall tidsfaktorn tillmätas en mindre vikt än styrkan av de sociala bindningarna i det enskilda fallet. Detta utesluter inte att anspråken på social bindning till förhållandena i Sverige inte kan ställas särskilt högt vid så pass lång vistelse i Sverige som fråga är om i I.K:s fall.

Av personutredningen i målet framgår att I.K. inte har någon familjemässig eller liknande anknytning till Sverige, att han inte heller i övrigt har några mer varaktiga eller djupa sociala kontakter, att han har mycket dåliga kunskaper i svenska språket samt att han, efter långvariga problem i sin anställning, sedan februari 1985 saknar arbete. Mot bakgrund av I.K:s missbruksproblem och vad som i övrigt framkommit om honom under personutredningen saknas det också anledning att anta att I.K. har realistiska möjligheter att skapa sig en mer stabil social förankring i det svenska samhället. Vad I.K. anfört i revisionsinlagan ger enligt min uppfattning inte anledning till annat bedömande.

Även om I.K:s anknytning till Sverige är svag skulle utvisningsfrågan kunna komma i ett annat läge om det saknades anledning att befara fortsatt brottslighet från hans sida. Allvarliga våldsbrott kan visserligen föranleda utvisning oberoende av återfallsrisk (SOU 1979:64 s 148 och prop 1979/80:96 s 61) men i I.K:s fall måste denna enligt min mening beaktas. Den brottslighet som I.K. nu dömts för har uppenbart samband med hans missbruksproblem. Av personutredningen framgår att detta problem varit förenat med allt oftare förekommande våldstendenser. Mot bakgrund härav finns det stark anledning att befara att I.K. kommer att göra sig skyldig till nya våldsbrott i Sverige om han tillåts att stanna.

Sammanfattningsvis anser jag att det finns synnerliga skäl att utvisa I.K. om man endast beaktar brottsligheten, tiden för vistelse i Sverige, anknytningen till Sverige och återfallsrisken. I.K. har emellertid i sin revisionsinlaga därutöver åberopat sig på att han också saknar fastare anknytning till Finland. Det finns inte anledning att ifrågasätta hans uppgifter i detta hänseende.

En anledning att vid beslut om utvisning beakta anknytningen till Sverige är de problem som en utvisning kan innebära inte endast för den dömde utan för anhöriga eller andra närstående. Några sådana skäl föreligger inte i I.K:s fall. Även omedelbart men för den dömde skall beaktas. Har han byggt upp en social trygghet med arbete och bostad kan en utvisning medföra betydande påfrestningar även om de sociala banden i Sverige i övrigt är tunna. Inte heller sådana skäl kan dock anses föreligga i I.K:s fall. Även bortsett härifrån kan emellertid en utvisning innebära betydande problem för den dömde. Det torde vara långt ifrån ovanligt att arbetsmarknadssituationen och sociala och ekonomiska förhållanden i övrigt i den dömdes hemland är sådana att en fortsatt vistelse i Sverige för den dömde framstår som klart fördelaktig. Enligt min mening kan emellertid omständigheter av detta slag, åtminstone normalt, inte tillmätas någon betydelse för utvisningsfrågan. Familjeband utgör här i viss mån ett undantag. Vid bedömningen av betydelsen av sådana relationer i Sverige kan det inte bortses från de som föreligger i hemlandet. Då familjeanknytning eller motsvarande i Sverige helt saknas i I.K:s fall anser jag emellertid inte att den svaga anknytningen i Finland kan tillmätas betydelse.

Såsom jag något berört inledningsvis ändrades i samband med den nya utlänningslagen också bestämmelserna om olovlig vistelse i riket. Bl a öppnades då möjligheten att i vissa fall underlåta åtal. Som exempel på när en sådan åtalsunderlåtelse kunde bli aktuell nämns i förarbetena vissa av de situationer då en socialt nedgången utlänning påträffas här efter utvisning med återreseförbud. Några motsvarande hänsyn har inte angetts böra tas vid utvisningsfrågans avgörande men, som jag tidigare redovisat, har jag för min del ansett att åklagarna, bl a mot den angivna bakgrunden, bör iaktta en viss återhållsamhet med yrkande om utvisning av nordbor som inte har sådana band med hemlandet eller vars sociala förhållanden inte är sådana att de kan förväntas respektera återreseförbudet. Jag har därvid beaktat att utvisning på grund av brott inte är ett obligatoriskt utan ett fakultativt institut.

Det föreligger enligt min mening en klar risk att I.K. om han utvisas kan hamna i en sådan situation att den redovisade grunden för att underlåta åtal för olovlig vistelse i riket kan aktualiseras. Även om man enligt min mening under dessa omständigheter bör iaktta en viss försiktighet med utvisning anser jag emellertid, främst med hänsyn till brottens allvar och risken för fortsatt likartad brottslighet, att I.K. med tillämpning av gällande lagstiftning bör utvisas.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Dag Victor).

HD (JustR:n Höglund, Stark, Persson, Freyschuss, referent, och Lind) beslöt följande dom: