NJA 1986 s. 350

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Wallström) anförde i dom d 9 maj 1984:

Domskäl. B.N. och R.W. har hörts inför TR:n.

B.N. köpte bilen av en bilfirma enligt avbetalningskontrakt d 16 maj 1981. Efter avräkning för kontantbetalning och bytesvaluta återstod 22 008 kr att erläggas genom månadsavbetalningar fr o m d 1 juni 1981. När B.N. i sin tur sålde bilen till R.W. återstod 17 108 kr att betala till bilfirman. B.N. hamnade, enligt vad han berättat, på sommaren i ekonomiskt trångmål och bestämde sig för att utannonsera bilen till försäljning. R.W. svarade på annonsen, uppsökte B.N. i Boden, provkörde bilen och köpte den d 7 aug 1981 kontant för 20 000 kr. Före köpslutet inhämtade R.W. per telefon från bilregistret att B.N. var registrerad ägare till bilen. R.W. utgick därefter ifrån att B.N. var behörig att sälja bilen. Det blev aldrig tal om huruvida B.N. betalt bilen eller om vem som var B.N:s fångesman. Enligt R.W. angav B.N. som orsak till försäljningen att han behövde pengar till husköp. - Det är upplyst att R.W. genom lagakraftvunnen dom sedermera förpliktats att till bilfirman utge skadestånd med 17 108 kr jämte ränta.

B.N. får visserligen anses ha vilselett R.W. på sätt åklagaren påstått och därigenom förmått R.W. att köpa bilen. Handlingen har emellertid icke för B.N., som ju kvarblivit vid sin skuld till bilfirman, inneburit sådan vinning som svarar mot den för R.W. sedermera uppkomna skadan. B.N. kan därför icke fällas till ansvar för bedrägeri gentemot R.W.. Eftersom annat brott icke lagts B.N. till last skall åtalet ogillas.

B.N. har, på grund av sitt medgivande, att till R.W. utge civilt skadestånd i enlighet med dennes yrkande.

Domslut. 1. Åtalet ogillas

Domskäl

Domskäl. I fråga om bakgrunden till de förhållanden som åtalet grundar sig på bör följande antecknas. Den 7 aug 1981 köpte R.W. av B.N. en bil av märket Ford Granada för 20 000 kr. R.W. betalade kontant och B.N. utfärdade ett kvitto på att han mottagit pengarna som likvid för bilen. B.N. hade samma dag bjudit ut bilen till försäljning genom en annons i tidningen Norrländska Socialdemokraten med följande innehåll: "Ford Granada 2,0 -78. Stereo + drag, 7 750 mil. Pris 20 000 kr kontant. Tel - - -." B.N. hade i sin tur köpt bilen av Bil & Traktor i Luleå AB enligt avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll d 16 maj 1981. Efter avräkning för kontantbetalning och bytesvaluta återstod 22 008 kr att erläggas genom månadsavbetalningar fr o m d 1 juni 1981. När B.N. i sin tur sålde bilen återstod 17 108 kr att betala till bilbolaget. Sedan bil bolaget efter stämning på R.W. vid Luleå TR yrkat att denne såsom skadestånd skulle förpliktas att till bilbolaget utge restskulden 17 108 kr jämte ränta, biföll TR:n genom dom d 28 okt 1982 käromålet. I sina domskäl uttalade TR:n bl a att, då R.W. förvärvat en bil av tämligen sen årsmodell och av inte obetydligt värde av en för honom okänd person utan att avkräva denne besked om vem denne köpt bilen av eller förvissa sig om att bilen var betald eller också på annat sätt kontrollera att personen ägt rätt att sälja bilen, hade R.W. eftersatt tillbörlig aktsamhet vid förvärvet av bilen. TR:n ansåg med andra ord att R.W. inte gjort ett s k godtrosförvärv. Sedan R.W. överklagat domen fastställde HovR:n genom dom d 10 juni 1983 TR:ns dom. Den 20 jan 1984 beslöt HD att inte meddela prövningstillstånd. R.W. har sedan till bilbolaget betalat 24 069 kr.

R.W. och B.N. har hörts på nytt i HovR:n. De har berättat: R.W: Han ägde en Ford Taunus men den var för liten för att dra en husvagn. Han stod därför i begrepp att köpa en större bil. När han läste B.N:s annons bestämde han sig för att ringa B.N.. Denne uppgav då att det var flera personer som var intresserade av att köpa bilen och att R.W. fick skynda sig att komma och titta på bilen innan någon annan köpte den. R.W. bestämde sig därför att genast åka till Boden. R.W:s fästmö följde med. R.W. fick provköra bilen och B.N. följde med under provturen. På R.W:s fråga varför B.N. skulle sälja bilen svarade B.N., att han behövde pengar till kontantinsats för ett husköp. R.W. frågade även B.N. om denne hade någon annan bil. B.N. svarade då att han hade en Volkswagen. När R.W. frågade om det varit några flera ägare till bilen, svarade B.N. litet svävande, att det varit någon eller några stycken. - Efter provturen åkte de tillbaka till B.N:s bostad där hans fästmö hade stannat kvar. R.W. bedömde att bilen behövde repareras för omkring 1 000 kr, men han bestämde sig ändå tillsammans med fästmön för att köpa bilen för det begärda priset. Han hade tidigare besökt flera bilaffärer och var därför ganska trött på att söka efter en lämplig bil för husvagnen. Tillsammans med fästmön åkte han till en bank i Boden för att ta ut pengar. Fästmön föreslog att hon skulle ringa till bilregistret och kontrollera vem som var ägare till bilen för att, som hon uttryckte det, "de inte skulle göra något fel". Från bilregistret uppgavs det att B.N. var ägare till bilen. R.W. fullföljde därför köpet och betalade bilen kontant till B.N.. Dagen efter fick R.W. hämta några vinterdäck som ingick i köpet. Han trodde därmed att affären var avslutad. Någon gång under mars månad 1982 fick han emellertid ett brev från Bil & Traktor i vilket bolaget uppgav, att den bil han hade köpt av B.N. hade sålts på avbetalning med äganderättsförbehåll. Bolaget krävde att R.W. inom 14 dagar skulle inbetala restskulden på 17 108 kr. - B.N. uppgav inte vid köpet att han för sin del hade köpt bilen på avbetalning med äganderättsförbehåll, som fortfarande var gällande. Det kom därför som en stor chock för R.W.. Han hade vid köpet utgått från att det var B.N:s bil, eftersom B.N. annonserat ut den och enligt bilregistret även var registrerad ägare till bilen. R.W. hade aldrig en misstanke om att B.N. inte hade rätt att sälja bilen. Om det hade förelegat någon som helst tvekan skulle han inte ha köpt bilen.

B.N.: Han är gift och har tre barn. Familjen ägde tidigare en villafastighet men de klarade inte av amorteringarna på villan och den såldes på exekutiv auktion under våren 1981. Familjen flyttade till en hyreslägenhet. Det blev ett litet överskott på försäljningen av villan. Detta använde han till att betala gamla skulder. En del av pengarna använde han också till att betala kontantinsatsen vid köpet av den bil han sålde till R.W.. Vid tidpunkten för försäljningen av bilen till R.W. var han arbetslös och han hade omkring 10 000 kr i hyresskulder. Han beslöt därför att annonsera ut bilen. Han kände till att han inte hade rätt att sälja bilen eftersom den inte var betald. Han upplyste inte R.W. om att bilen var köpt på avbetalning. Om B.N. hade talat om det, hade det nog inte blivit någon affär. Han använde en del av pengarna till att betala hyresskulden. Dessutom köpte han en Volkswagen för 3 800 kr. Strax efter försäljningen av bilen började han ett beredskapsarbete hos kommunen, som hade utfästs redan dessförinnan. Han hade kvarskatt på 3 000 kr och denna drogs på den första avlöningen. Hustrun arbetade som hemsamarit och förtjänade 2 500 kr netto per månad. Under den tid om 3 månader som han var arbetslös fick han 290 kr om dagen i arbetslöshetsersättning brutto. Vid försäljningen till R.W. hade B.N. tänkt sig att fortsätta att betala på skulden till Bil & Traktor, och han trodde också att han skulle kunna klara det. Efter att ha gjort en avbetalning d 19 aug 1981 tillät emellertid inte hans ekonomi flera avbetalningar. - Han har för avsikt att genom lån försöka betala sin skuld till R.W..

En första förutsättning för att bedrägeriansvar skall kunna komma i fråga är att någon medelst vilseledande förmått annan till handling eller underlåtenhet av visst slag.

Av utredningen i målet framgår att B.N. vid försäljningen av bilen till R.W. förtigit att han köpt bilen på avbetalning med äganderättsförbehåll för säljaren och att han fortfarande hade en skuld på bilen med 17 108 kr. B.N. har genom att utbjuda bilen till försäljning och inte underrätta R.W. om att den var belastad med äganderättsförbehåll bibringat R.W. uppfattningen, att B.N. varit berättigad att sälja bilen på sätt han gjort. HovR:n finner därför att B.N. vilselett R.W. på sätt åklagaren påstått och därigenom förmått R.W. att köpa bilen.

För bedrägeriansvar krävs vidare att den vilseleddes handling eller underlåtenhet inneburit vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde.

Av B.N:s egna uppgifter framgår att han avyttrat bilen för att få pengar till att bl a betala sin hyresskuld. Även om han en tid efter försäljningen av bilen till R.W. gjort en avbetalning till bilbolaget, har B.N. genom att själv tillgodogöra sig köpesumman och inte omedelbart betala sin skuld till bilbolaget gjort en vinning på 20 000 kr.

R.W:s disposition att betala 20 000 kr för bilen till B.N. har visserligen inte inneburit någon omedelbar skada för R.W.. Risk för skada kan emellertid föreligga även om slutlig förlust inte inträtt. Om det varit uppenbart att R.W. gjort ett s k godtrosförvärv av bilen har någon risk för skada inte förelegat. Rättspraxis beträffande godtrosförvärv är emellertid inte entydig när det gäller privatpersoners köp av personbilar. Det uppställs emellertid stränga krav på förvärvarens undersökningsplikt. Som förut sagts har det även genom lagakraftvunnen dom fastslagits att R.W. brustit i sin undersökningsplikt. På grund av det anförda måste därför anses att B.N. genom sitt handlande utsatt R.W. för en betydande risk att drabbas av en slutlig förlust antingen genom att bilbolaget återtog bilen eller genom att han ådömdes skadestånd. Skada har därför uppkommit för R.W.. Som framgår av vad som tidigare upptagits har B.N:s ekonomi varit dålig, och han har behövt köpeskillingen för att betala andra skulder än den till bilbolaget. B.N:s möjligheter att kunna fullfölja avbetalningarna till bilbolaget har därigenom varit i sådan grad obetydliga att hans påstående om sina avsikter i det avseendet kan lämnas utan beaktande. B.N. måste därför ha insett att bilbolaget skulle agera för att få betalt för sin fordran eller för att få tillbaka bilen. Det måste därför hållas för visst att B.N. insett att risk även förelåg att bilbolaget skulle rikta sitt krav mot R.W. och att denne skulle komma att drabbas av en förlust.

Sammanfattningsvis finner HovR:n således att B.N. uppsåtligen genom vilseledande förmått R.W. att köpa bilen, vilket inneburit vinning för B.N. och motsvarande skada för R.W.. Åtalet för bedrägeri är således styrkt.

B.N. förekommer tidigare under fyra avsnitt i kriminalregistret. Han har senast dömts d 24 aug 1978 av Bodens TR för urkundsförfalskning till villkorlig dom. Med hänsyn till vad som i målet upplysts om B.N:s nuvarande personliga förhållanden och till den tid som förflutit sedan den nyssnämnda domen möter inte hinder mot att villkorlig dom ånyo meddelas. Av hänsyn till allmän laglydnad bör dock jämte den villkorliga domen utdömas ett bötesstraff.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut i ansvarsfrågan dömer HovR:n B.N. för bedrägeri enligt 9 kap 1 § BrB till villkorlig dom jämte 40 dagsböter å 30 kr.

B.N. sökte revision (offentlig försvarare advokaten I.G.) och yrkade att HD måtte ogilla åtalet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Bo Wiegert).

Domskäl

Domskäl. B.N. har till stöd för sitt yrkande om frikännande i första hand påstått att han avsett att fullgöra avbetalningarna till bilbolaget och därmed saknat uppsåt att tillfoga R.W. skada. I andra hand har B.N. gjort gällande att hans gärning ej är bedrägeri utan olovligt förfogande mot bil bolaget. Han har därvid anfört att den vinning som han erhållit genom sin gärning har gjorts på bilbolagets bekostnad genom att detta frånhänts bilen och att denna vinning inte svarar mot den skada som sedermera drabbat R.W. genom att denne tvingats betala skadestånd till bil bolaget.

Såsom HovR:n funnit har B.N. genom vilseledande förmått R.W. att köpa bilen. På de av HovR:n anförda skälen måste också anses utrett att R.W:s åtgärd att betala 20 000 kr till B.N. inneburit skada för R.W. och att B.N. måste ha insett detta.

Även om det i första hand är genom att frånhända bilbolaget dess rätt till bilen som B.N. berett sig vinning, har denna vinning dock realiserats genom att han från R.W. kontant mottagit 20 000 kr utan att omedelbart betala skulden till bilbolaget. B.N:s vinning måste därmed anses på sådant sätt motsvara R.W:s skada att det krav på samband mellan vinning och skada som uppställs för att bedrägeri skall föreligga får anses vara uppfyllt.

Åtalet för bedrägeri är således i och för sig styrkt.

B.N:s åtgärd att sälja bilen innefattar även ett olovligt förfogande, riktat mot bilbolaget. Frågan är då om, som B.N. har gjort gällande, det förhållandet att straff kan utdömas för olovligt förfogande utesluter ansvar för bedrägeri. Till stöd för ett sådant synsätt kan anföras att B.N:s gärning innefattar ett mycket typiskt fall av olovligt förfogande och att det i praxis torde vara ytterligt ovanligt att i denna situation åtal väcks för bedrägeri.

Å andra sidan måste beaktas att olovligt förfogande är ett subsidiärt förmögenhetsbrott och att straffskalan är lindrigare för olovligt förfogande än för bedrägeri. Gärningen innefattar också en kränkning mot annan än avbetalningssäljaren, nämligen mot den bedragne köparen.

Särskild vikt bör fästas vid det förhållandet att olovligt förfogande över egendom som sålts med äganderättsförbehåll eller eljest genom kreditköp med förbehåll om återtaganderätt får åtalas av åklagare bara om åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Bakom denna åtalsregel ligger tanken att avbetalningssäljaren inte skall kunna anlita åklagaren som indrivningsorgan vid avbetalningsköp. Visserligen vore det än mer betänkligt om avbetalningssäljaren kunde anlita rättsväsendet för att utreda om köparen trots att han varit i god tro inte gjort ett godtrosförvärv och därmed å ena sidan blivit bedragen men å andra sidan blivit skadeståndsskyldig mot avbetalningssäljaren. I allmänhet torde dock inte finnas anledning att inleda förundersökning beträffande bedrägeri innan det konstaterats att köparen gjort en slutlig förlust. Men när sådan förlust inträtt och det alltså står klart att köparen blivit bedragen talar övervägande skäl för att säljarens gärning bestraffas som bedrägeri.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.