NJA 1986 s. 646

Faderskapet till I.E:s dotter M., född d 25 aug 1978, fastställdes genom erkännande d 26 sept 1978 av L-G.A..

I en ansökan till Katrineholms TR yrkade L-G.A., som vid tiden för M:s födelse sammanlevde med I.E., under uppgift att han blivit osäker på om han var far till M., att TR:n måtte förordna om blodundersökning med avseende på honom, I.E. och M. (1 a § 2 st lagen (1958:642) om blodundersökning m m vid utredning av faderskap).

Till närmare utveckling av sin talan anförde L-G.A.: Han träffade I.E. första gången d 3 sept 1977. De började umgås under veckosluten och hade då samlag med varandra. De flyttade ihop i början av år 1978. Sedan våren 1979 bor de isär. - Någon tid efter det att L-G.A. erkänt faderskapet berättade I.E., att hon under slutet av år 1977 under bl a konceptionstiden och innan hon flyttat ihop med L-G.A. haft samlag med två andra män på vardagarna mellan helgerna. En av dessa skulle vara bonde till yrket. Hon hade aldrig velat namnge dessa män. Innan L-G.A. hade skrivit under faderskapserkännandet, hade I.E. antytt att hon träffat andra män men aldrig sagt något om att hon haft samlag med någon annan man. Efter det att I.E. omtalat att hon haft samlag med två andra män under konceptionstiden hade hon först tagit tillbaka vad hon sagt och sedan på nytt sagt att det var sant. L-G.A. hade därför ej vetat vad han skulle tro. Numera ansåg han det vara uteslutet att I.E. talat osant då hon sagt att hon haft samlag med de båda andra männen, eftersom hon berättat om samlagen med dessa på ett sätt som inte gärna kunde anses höra hemma i fantasins värld. - L-G.A. ville helst tro att han är fader till M. men I.E:s alla påståenden hade gjort att han nu starkt tvivlade härpå och ansåg sig tvungen att få klarhet så att han slapp känna att han levde vidare på en lögn.

I.E. bestred L-G.A.:s yrkande och gjorde gällande att hans påstående om att hon skulle ha uppgivit att hon under konceptionstiden haft samlag med andra män än L-G.A. var felaktigt. Däremot hade hon för L-G.A. uppgivit att hon träffat en man som var bonde. Hon hade träffat denne senaste gången i sept 1977. Något samlag hade ej förekommit mellan dem.

TR:n (lagmannen Sturkell samt rådmännen Behrman och Svahn) avgjorde målet på handlingarna och anförde i slutligt beslut d 18 febr 1985: TR:n finner inte att det har framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon annan man än L-G.A. haft samlag med I.E. under konceptionstiden. TR:n lämnar därför L-G.A.:s begäran om blodundersökning utan bifall.

L-G.A. anförde besvär i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan i TR:n.

I.E. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hylander, hovrättsråden Erik Holmberg, referent, och Elner samt hovrättsassessorn Sahlin) anförde i slutligt beslut d 12 juni 1985:

Skäl. L-G.A. har till stöd för sin talan åberopat vissa uttalanden av I.E. enligt vilka hon under konceptionstiden skulle ha haft samlag, utöver med L-G.A., med två andra, inte namngivna män. I.E. har förnekat att hon lämnat några uppgifter av påstådd innebörd. Uppgift står således mot uppgift. På grund härav och då anledning ej förekommer att sätta större tilltro till L-G.A:s uppgifter än till vad I.E. uppgivit finns ej skäl att förordna om blodundersökning. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

HD

L-G.A. (ombud advokaten L.L.) anförde besvär och yrkade bifall till sin ansökan om blodundersökning.

I.E. (ombud advokaten S.K.) bestred för egen del och som vårdnadshavare för M. ändring i HovR:ns beslut.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Nordling, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut:

Domskäl

Skäl. Enligt 1 a § 1 st lagen (1958:642) om blodundersökning m m vid utredning av faderskap kan domstol förordna om blodundersökning, sedan faderskap har fastställts genom erkännande eller dom, om det först efter erkännandet eller domen har framkommit omständigheter som ger anledning till antagande att någon annan man än den som har fastställts vara far haft samlag med modern under tid då barnet kan vara avlat. Förordnandet kan avse den som har fastställts vara far, modern, barnet och den andre mannen.

För att förordnande om blodundersökning i fall som nu avses skall kunna meddelas krävs alltså, när det gäller bevisningen till stöd för att modern under konceptionstiden har haft samlag med någon annan man än den som har fastställts vara far, endast att det föreligger något förhållande som ger anledning anta detta.

När faderskapet har fastställts genom erkännande, prövas frågan om förordnande om blodundersökning i mål om att erkännandet saknar verkan mot den som lämnat det eller, om talan härom inte har väckts, i ärende enligt lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (1 a § 2 st blodundersökningslagen). Om frågan om blodundersökning handläggs som ett ärende och det är tvistigt huruvida modern under konceptionstiden har haft samlag med någon ytterligare man, kan detta - såsom också uttalas i förarbetena till 1 a § blodundersökningslagen - behöva utredas närmare vid en muntlig förhandling enligt 4 § ärendelagen (prop 1982/83:8 s 13 f, NJA II 1982 s 412).

L-G.A. har till stöd för sin begäran om blodundersökning åberopat att I.E. efter faderskapserkännandet gjort vissa uttalanden, enligt vilka hon under konceptionstiden skulle ha haft samlag med två andra män. I.E. har förnekat att hon gjort något uttalande av sådan innebörd. L-G.A:s påstående kan inte - vare sig i och för sig eller med beaktande av vad som i övrigt anförts i målet - lämnas utan avseende. Huruvida det finns anledning till antagande att I.E. under konceptionstiden haft samlag med någon annan man än L-G.A. blir därmed beroende av i vad mån tilltro kan sättas till L-G.A:s respektive I.E:s uppgifter. Bedömningen härav kan inte lämpligen göras på grundval enbart av parternas - genom ombud - skriftligen lämnade uppgifter. Prövningen bör i stället ske efter muntligt hörande av parterna.

Under ärendets tidigare behandling har inte L-G.A. och I.E., vare sig i TR:n eller HovR:n, hörts muntligen. Förhör med dem bör inte äga rum först i HD utan bör ske i TR:n.

Domslut

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns och TR:ns beslut samt visar ärendet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Welamson, Erik Nyman, Rydin, Gregow, referent, och Solerud) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.