NJA 1986 s. 773
Fastighet, som var belastad med livstids nyttjanderätt, har vid bodelning ansetts skola upptagas till sitt verkliga värde, dvs marknadsvärdet, om inte parterna enats om annat.
B-E.J. och M.J. gifte sig med varandra d 29 juni 1968. Genom gåvobrev d 16 dec samma år erhöll B-E.J. av sina (styv)föräldrar fastigheten Bobbenarve 1:94 i Öja socken, Gotlands kommun. Gåvan skedde med följande i gåvobrevet intagna förbehåll. Givarna förbehöll sig rätt att under sin livstid nyttja fastigheten samt föreskrev att gåvotagaren, så länge givarna levde, inte fick utan deras medgivande avyttra fastigheten till annan person eller belasta den med inteckning för gäld.
Äktenskapet upplöstes genom dom d 29 april 1980. Den 24 sept 1981 förordnades advokaten G.B. att uppteckna vardera partens tillgångar och skulder och att vara skiftesman vid bodelning mellan dem.
Bodelningen förrättades d 18 maj 1983. Skiftesinstrumentet delgavs M.J. d 3 juni 1983. Dessförinnan, d 11 maj 1983, beviljades genom B-E.J.:s försorg inskrivning i den tidigare omnämnda fastigheten till säkerhet för viss nyttjanderätt.
I bodelningshandlingen tillskiftades B-E.J., såvitt nu är i fråga, den i det föregående omnämnda fastigheten som under äktenskapet var hans giftorättsgods. Fastighetens värde bestämdes av skiftesmannen till 50 000 kr. Vid skifteshandlingen fanns såsom bilagor fogade tre olika sakkunnigvärderingar. Två av dessa värderingar, där marknadsvärdet bestämts med hänsyn tagen till belastningen av nyttjanderätten, angav ett marknadsvärde i storleksordningen 50 000 kr. Ett tredje, av Byggnadstekniska revisionsbyrån AB avgivet utlåtande angav ett marknadsvärde på fastigheten av ca 120 000 kr, varvid nyttjanderätten inte beaktats.
Jakobsbergs TR
M.J. klandrade bodelningen genom ansökan om stämning å B-E.J. vid Jakobsbergs TR, vilken ansökan inkom till TR:n d 25 aug 1983. M.J. yrkade att B-E.J. måtte förpliktas att till henne utge skifteslikvid med 35 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från bodelningsdagen d 18 maj 1983 tills betalning skedde, utöver den skifteslikvid om 10 492 kr som tillagts henne i tvångsskiftet. Som grund åberopades att gotlandsfastigheten borde ha upptagits till 120 000 kr.
B-E.J. bestred bifall till käromålet.
TR:n (tingsfiskalen Engström) avgjorde målet efter huvudförhandling i förenklad form och anförde i dom d 15 mars 1983:
Domskäl. Parterna har inledningsvis förklarat att de inte framför någon erinran vad gäller värderingstidpunkterna samt att de är ense om att värdet av fastigheten i fråga, med bortseende från de i gåvobrevet angivna inskränkningarna beträffande dispositionsrätten, är i vart fall 120 000 kr. Därefter har parterna sammanfattningsvis angivit sina ståndpunkter enligt följande.
M.J.: Bobbenarve 1:94 är således, vilket framgår av värderingshandlingarna, en s k fritidsfastighet. B-E.J.:s föräldrar äger en annan sådan fastighet på Gotland. Dessa har efter gåvotillfället d 16 dec 1968 överhuvudtaget inte nyttjat den i målet förevarande egendomen. Inte heller har B-E.J. själv vistats på fritidsstället i fråga i någon beaktansvärd omfattning. Han har i stället hyrt ut fastigheten under somrarna. Sparbankens värdering beställdes av B-E.J. Även revisionsbyrån har haft tillgång till gåvobrevet d 16 dec 1968. Endast Sparbanken och revisionsbyrån besiktigade fastigheten. Det görs gällande att revisionsbyråns värdering skall utgöra underlag vid bestämmandet av marknadsvärdet. Grunden för yrkandet i målet är således att värdet av nyttjanderätten ej skall belasta marknadsvärdet, detta eftersom värderingen sker i anledning av bodelning och inte försäljning, att nyttjanderätten inte var inskriven vid tidpunkten för skilsmässan samt att dispositionsrätten inte heller har utnyttjats av gåvogivarna.
B-E.J.: Hans föräldrar har disponerat den ifrågakomna fastigheten omkring fem gånger per år. Emellertid har de nyligen testamenterat bort det andra, av M.J. omnämnda, fritidsstället, vilket medför att föräldrarna fortsättningsvis kan komma att bebo Bobbenarve 1:94 i större omfattning än tidigare. Det är riktigt att B-E.J. tidigare har hyrt ut fastigheten i viss utsträckning. Detta har skett några veckor under somrarna till arbetskamrater. Bodelningen har för hans vidkommande innefattat en paketlösning såtillvida att han "bjudit" på lösöre och fordringar på tillhopa ca 100 000 kr. Bodelningsförrättaren har kommit fram till ett korrekt skiftesvärde.
Parterna har, på begäran av M.J., hörts under sanningsförsäkran vad gäller de närmare omständigheterna under vilka den ifrågakomna fastigheten nyttjats av B-E.J. själv, dennes föräldrar samt andra.
TR:n gör följande bedömning.
Enligt TR:ns mening skall den ifrågakomna fastighetens beräknade marknadsvärde ligga till grund för bestämmandet av egendomens skiftesvärde. Det sagda leder till att nyttjanderätten i och för sig skall beaktas även med avseende på den aktuella bodelningen mellan parterna.
Enligt 7 kap 11 § 1 st och 18 § JB åligger det, vid äventyr av skadeståndsskyldighet, överlåtare av fastighet vilken besväras av nyttjanderätt som ej är inskriven, att vid överlåtelsen göra förbehåll om upplåtelsen. Således är det enligt TR:ns mening utan betydelse för prövningen i målet att inskrivning vad gäller den aktuella upplåtelsen skett först d 11 maj 1983.
På motsvarande sätt bedömer TR:n frågan om betydelsen vad gäller omfattningen av gåvogivarnas ianspråktagande av fastigheten efter gåvotillfället.
Vid nu angivna förhållanden och då M.J. inte har framfört någon erinran mot framräkningen som sådan vad gäller fastighetens marknadsvärde - med hänsyn tagen till nyttjanderätten - skall käromålet ogillas.
Domslut
Domslut. Käromålet ogillas.
Svea HovR
M.J. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade i första hand bifall till sin vid TR:n förda talan och i andra hand förpliktande för B-E.J. att till henne utge 20 000 kr jämte ränta.
B-E.J. bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Ihrfelt, hovrättsrådet Sederblad och hovrättsassessorn Lundin, referent) anförde i dom d 26 nov 1984:
Domskäl
Domskäl. Parterna har i HovR:n utvecklat sin talan på samma sätt som framgår av TR:ns dom. Som grund för sitt andrahandsyrkande har M.J. angivit: Nyttjanderättens värde bör i brist på annan lagreglering beräknas med tillämpning av 23 § arvs- och gåvoskattelagen. Vid en sådan beräkning erhålles ett värde av nyttjanderätten om ca 30 000 kr, vilket belopp skall fråndragas fastighetens marknadsvärde, 120 000 kr. Fastigheten borde därför ha tagits upp till 90 000 kr vid bodelningen, dvs till ett 40 000 kr högre värde än vad som skedde. M.J. är således berättigad till ytterligare skifteslikvid med 20 000 kr.
Lika med TR:n finner HovR:n att skiftesvärdet av fastigheten vid bodelningen skall bestämmas till marknadsvärdet under hänsynstagande till nyttjanderätten. Huruvida denna rätt använts, finner HovR:n vara utan betydelse för marknadsvärdets bestämmande. Skäl föreligger inte att vid ett civilrättsligt bedömande, som det här är fråga om, analogt tillämpa arvs- och gåvoskattelagens värderingsregler. Vid dessa förhållanden skall M.J.:s talan lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
M.J. (ombud advokaten J.S.) sökte revision och yrkade bifall till sitt i HovR:n i andra hand framställda yrkande.
B-E.J. (ombud advokaten O.S.) bestred ändring.
HD beredde Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen tillfälle att avge yttranden i målet.
Svenska bankföreningen anförde i yttrande d 13 dec 1985 bl a: Målet gäller värderingen i samband med bodelning av en i bodelningen ingående fastighet och särskilt hur en livstids nyttjanderätt avseende fastigheten skall påverka värdet. Domstolarna har i målet vid värderingen tillämpat en marknadsvärdeprincip. Revisionskäranden gör emellertid gällande att värderingen skall ske med en analog tillämpning av principerna i 23 § arvs- och gåvoskattelagen.
Någon bestämmelse i lag som anger hur den ifrågavarande värderingen skall gå till finns inte. Enligt bankföreningens uppfattning är det vid sådant förhållande möjligt att tillämpa endast en värderingsgrund, nämligen det faktiska värdet, dvs marknadsvärdet, sådant detta nu kan bestämmas. Det är enligt bankföreningens uppfattning uteslutet att för en civilrättslig rättshandling som den aktuella tillämpa en för ett speciellt skattesammanhang fastställd metod.
En värdering i det aktuella fallet bör således utgå från marknadsvärdet på fastigheten, varifrån avräknas den reduktion av detta värde som följer av ägarens inskränkta förfogande över fastigheten till följd av nyttjanderätten, varvid det är den faktiska ekonomiska inskränkningen för fastighetsägaren som skall beräknas. Värderingen skall göras per tidpunkten för bodelningen.
Bankföreningen finner således att den värderingsprincip domstolarna använt i målet måste anses vara den för svensk rätt tillämpliga, vilken inte finns anledning att frångå. Föreningen har inte anledning att uttala sig om själva värderingen av den aktuella fastigheten.
Slutligen kan påpekas att bankföreningen har förstått det så att den i målet aktuella frågan inte förekommer särdeles frekvent, i vart fall inte hos bankerna.
Svenska sparbanksföreningen anförde i yttrande d 10 jan 1986 bl a: Målet avser klander av bodelning i anledning av äktenskapsskillnad. Den principiella frågan gäller hur skiftesvärdet av en med nyttjanderätt belastad fastighet skall bestämmas.
En naturlig utgångspunkt är att fastighetens skiftesvärde bestäms i enlighet med dess marknadsvärde, varvid hänsyn tas till den nyttjanderätt som belastar fastigheten. Marknadsvärdet fastställs efter en värdering. Frågan är därvid hur värdet av nyttjanderätten skall bestämmas. Några i lag direkt tillämpliga värderingsprinciper finns inte. I det läget kan man antingen tillämpa i lag förekommande värderingsregler, i detta fall en bestämmelse i 23 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, eller göra en bedömning helt fristående från sådana regler.
Den fråga som är aktuell i målet torde i praktiken normalt lösas på det sättet, att fastighetens värde, inklusive den belastning som nyttjanderätten utgör, fastställs efter en sakkunnig värdering som baseras på i värderingspraxis utbildade principer. Det är naturligtvis tänkbart att värderingsreglerna I arvs- och gåvoskattelagen tillämpas i vissa fall. Såvitt sparbanksföreningen kan bedöma torde dock detta ske endast i undantagsfall.
Föreskrifterna om värdering av egendom i lagen om arvs- och gåvoskatt är direkt tillämpliga vid sådan värdering som skall ske vid fastställande av arvs- eller gåvoskatt. Det är alltså fråga om skatterättsliga värderingsregler som aktualiseras antingen vid dödsfall eller vid en gåvotransaktion. Det förekommer visserligen att bouppteckningsvärdena läggs till grund för en därpå följande bodelning. Någon skyldighet att följa dessa värden vid bodelningen finns dock inte.
Det ter sig mot nu angivna bakgrund främmande att lägga de skatterättsliga värderingsreglerna i arvs- och gåvoskattelagen till grund för en bodelning efter äktenskapsskillnad. Än egendomligare förefaller det vara att, såsom yrkas i målet, tillämpa endast en av de ifrågavarande värderingsreglerna - den i 23 § som avser värdering av nyttjanderätt - och att samtidigt i övrigt uppskatta värdet på den med nyttjanderätten belastade fastigheten efter marknadsmässiga värderingsprinciper.
Enligt sparbanksföreningens mening bör värdet av fastigheten, inklusive nyttjanderätten, fastställas efter en i det enskilda fallet gjord värdering. Något som helst behov av en schablonregel för bestämmande av nyttjanderättens värde synes inte föreligga. Sparbanksföreningen kan inte finna att det från rättssäkerhetssynpunkt skulle vara angeläget med en sådan regel. Det skulle i så fall vara lika behövligt och angeläget att ha en schablonregel för bestämmande av värdet på själva fastigheten.
Sveriges advokatsamfunds styrelse anförde i yttrande d 14 mars 1986 bl a: Styrelsen delar den uppfattning som kommit till uttryck i domarna i målet. Värdet av fastigheten bör bestämmas med beaktande av den belastning som nyttjanderätten får anses utgöra. Styrelsen anser inte att det finns skäl att regelmässigt vid bodelning bestämma värdet av nyttjanderätten genom en analogisk tillämpning av bestämmelsen i 23 § D lagen om arvs- och gåvoskatt. Detta stadgande har tillkommit för att tillgodose ett annat syfte och kan närmast betraktas som en hjälpregel för att fastställa ett schablonvärde som underlag för beskattning. Vid en bodelning skall fastighetens verkliga värde bestämmas, därvid hänsyn måste tas till samtliga omständigheter av betydelse i det enskilda fallet. Detta utesluter enligt styrelsens mening inte att det många gånger kan finnas anledning att vid bedömningen utgå ifrån de principer som kommit till uttryck i förenämnda stadgande.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Graffman, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Bodelning är en civilrättslig uppgörelse mellan parterna. Lagregler om hur värdering av tillgångar som omfattas av en bodelning skall ske saknas. Parterna kan komma överens om den värderingsgrund som skall tillämpas.
M.J. och B-E.J. är överens om att man vid bestämmandet av fastighetens värde vid bodelningen bör utgå ifrån dennas verkliga värde, dvs marknadsvärdet, och därefter reducera detta värde med värdet på nyttjanderätten. Oenighet råder emellertid om hur nyttjanderättens värde skall beräknas.
Att, som M.J. hävdar, analogt tillämpa arvs- och gåvoskattelagens värderingsregler vid bestämmande av nyttjanderättens värde medför att nyttjanderätten åsätts ett värde som är avsevärt lägre än det verkliga värde den i målet beräknats ha. Fastighetens marknadsvärde kommer med denna metod att sättas för högt. Vid värdering av fastigheten efter marknadsvärdet bör man därför värdera också nyttjanderätten efter samma princip. Det bör vara den faktiska ekonomiska inskränkningen för fastighetsägaren av nyttjanderätten som skall beräknas, låt vara att arvs- och gåvoskattelagens värderingsregler kan vara en utgångspunkt vid en sådan beräkning.
På grund av det sagda skall fastigheten vid bodelningen ej åsättas ett högre värde än som skett. M.J:s talan om ytterligare skifteslikvid skall därför lämnas utan bifall.
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Brundin, Bengtsson, Heuman, Lind och Lars K Beckman, referent) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. När det gäller värdering av tillgångar i makars bo vid bodelning saknas regler i lag. Parterna har frihet att komma överens om de värden som skall läggas till grund för bodelningen.
M.J. och B-E.J. är ense om att man vid bestämmande av fastighetens värde vid bodelningen skall utgå från dennas verkliga värde, dvs marknadsvärdet, utan den belastning som nyttjanderätten utgör. Tvist råder endast om hur mycket detta värde skall reduceras när hänsyn tas till nyttjanderätten. M.J. har härvid gjort gällande att nyttjanderätten bör uppskattas med analog tillämpning av 23 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Värderingsreglerna i 23 § D lagen om arvsskatt och gåvoskatt har till syfte att få fram ett värde som underlag för beskattning av bl a nyttjanderätt som gäller under någons livstid. Värderingsreglerna är relaterade till fastighetens taxeringsvärde och inte till dess marknadsvärde.
Anledning förekommer ej att vid bodelning, när tvist råder, bestämma värdet på en fastighet till annat än dess verkliga värde, i förekommande fall med beaktande av den påverkan på fastighetens marknadsvärde som en nyttjanderätt kan ha. Att i detta sammanhang använda värderingsreglerna i 23 § D lagen om arvsskatt och gåvoskatt kan inte komma i fråga.
På grund av det anförda skall fastigheten Bobbenarve 1:94 vid bodelningen inte åsättas ett högre värde än som skett. M.J:s yrkande om ytterligare skifteslikvid skall därför lämnas utan bifall.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.