lagen.nu

NJA 1986 s. 802

En man har dödats genom knivhugg. Två män har åtalats i anledning av det inträffade. Ansvar har yrkats å den ene för mord och å den andre för medhjälp till grov misshandel och medhjälp till vållande till annans död. Vem som utdelat de dödande knivhuggen har inte kunnat fastställas närmare än att det varit en av de tilltalade. Den för mord åtalade har därför frikänts. Den andre har däremot fällts till ansvar i huvudsaklig överens stämmelse med ansvarsyrkandet mot honom.

Allmän åklagare väckte vid Sundsvalls TR åtal mot O.L., född d 16 aug 1970, för mord och mot K.P., född 1958, för försök till grovt olaga tvång och medhjälp till mord, alternativt medhjälp till grov misshandel enligt följande gärningspåstående: O.L. berövade natten mellan d 9 och d 10 april 1986 T.K., född 1961, livet i dennes bostad i Sundsbruk med knivhugg genom halsen och strupen så att T.K. omedelbart avlidit av skadan. Innan T.K. dödades har O.L. och K.P. i samråd försökt att genom hot om knivmisshandel avtvinga T.K. löfte att ej ange tidigare förövad misshandel mot honom. - K.P., som insett att T.K. var svårt skadad och behövde läkarvård, har genom sitt försök till olaga tvång i samråd med O.L. främjat O.L:s fortsatta misshandel av T.K. och upsåtligen medverkat till dennes död.

Åklagaren yrkade samtidigt ansvar å O.L. för stöld i sex olika åtalspunkter avseende tillgrepp ur bilar, i ett par fall av bl a bilstereoapparater, samt för försök till stöld ur bilar i tre punkter och från en förskola i en punkt.

Dödsboet efter T.K. förde talan om skadestånd mot O.L. och K.P., vilken talan dock utesluts ur detta referat.

TR:n (ordf lagmannen Ellmén, som var skiljaktig i fråga om bedömningen av åtalet för våldet mot T.K., och fem nämndemän) anförde i dom d 18 juni 1986:

Domskäl. Ansvarsdelen

1. Åtalet mot O.L. för stöld m m.

O.L. har erkänt att han begått de åtalade gärningarna. Erkännandet vinner stöd av övrig utredning i denna del av målet. Åtalet är därför styrkt. Gärningarna är att bedöma på sätt åklagaren angivit.

2. Åtalet mot O.L. för mord samt mot K.P. för försök till grovt olaga tvång och för medhjälp till mord, alt grov misshandel.

O.L. och K.P. har förnekat att de begått de åtalade gärningarna.

Åklagaren har till utveckling av sin talan anfört bl a: T.K., som blev 25 år gammal, hade anställning på elavdelningen vid Sundsvalls sjukhus. Han var emellertid vid ifrågavarande tidpunkt sjukskriven för vissa psykiska besvär. Han bodde ensam i en tvårumslägenhet på nedre botten i ett flerfamiljshus vid Johannedalsvägen 16 i Sundsbruk. Han hade nästan daglig kontakt med sina föräldrar, som bor i Båräng, Alnön. Fredagen d 11 april hade någon av föräldrarna ringt till honom upprepade gånger utan att få svar. När föräldrarna i anledning därav åkte till lägenheten, till vilken de hade en egen nyckel, fann de T.K. liggande död på sin säng. Hans kropp företedde ett kraftigt sår i halsen, som var praktiskt taget avskuren. I hela lägenheten fanns rikligt med blodspår, som senare visade att T.K., innan han slutligen i sängen bragts om livet, hade fått ett knivhugg i ena skinkan, vilket dock inte hindrat honom att röra sig i lägenheten. Vid platsundersökningen fann man även att madrassen i sängen på fyra ställen i närheten av kroppen var genomskuren med knivhugg, som synes ha gjorts med två av de tre knivar, som senare påträffades. Om anledningen till dessa hugg, som kan ha gjorts av två personer, kan man ha olika teorier. Vid polisutredningen framkom redan på ett tidigt stadium misstanke om att T.K. på onsdagen d 9 april haft besök av O.L. och K.P.. K.P., som var dömd till sluten psykiatrisk vård men vid denna tid hade permission från sjukhuset, förnekade, då han greps lördagen d 12 april, att han varit i T.K:s lägenhet och att han kände T.K.. När O.L. greps dagen därefter, förnekade han att det hänt något under deras vistelse i T.K:s lägenhet. Vid den fortsatta utredningen framkom emellertid att de, innan de kom dit, hade besökt en man vid namn T.T., som bor i närheten. Denne uppgav för polisen att han inte velat ha dem hos sig och att O.L. då blivit våldsam och viftat med en kniv. Vid besöket hos T.T. försvann en kniv, som sedermera återfunnits i en soffa i T.K:s lägenhet. En grannes iakttagelser tyder på att O.L. och K.P. kom dit vid 21-tiden. De hade med sig sprit, som de redan tidigare druckit en del av, och det är troligt att de fortsatte att festa hos T.K.. En granne hörde bråk från lägenheten fram till 23-tiden. Man vet inte var i lägenheten T.K. fick knivsticket i skinkan. O.L. har uppgett att K.P. gav T.K. sticket i samband med ett bråk om en stereoradio, som K.P. ville taga med sig. K.P. har förnekat detta och påstått att han legat och sovit på en soffa i vardagsrummet och blivit väckt av O.L. som berättat att han "slagit" (= knivskurit) T.K., som då var skadad. Troligen har T.K. också fått ett slag i ansiktet, vilket orsakat näsblod. Blodspår i köket och i trappuppgången kan tyda på att T.K. försökt fly, men blev hindrad och då gick och lade sig på sängen. Enligt de tilltalade har det förekommit en diskussion om att föra T.K. till sjukhuset, men de har slutligen avstått från det då T.K. påstås ha sagt att han då måste uppge K.P:s namn. Man har dock på olika sätt hotat T.K. för att förmå denne att lova att ej uppge K.P:s namn. O.L. hade därvid enligt K.P. varit särskilt aggressiv mot T.K.. Sålunda skulle O.L. - enligt vad K.P. uppgav vid det första egentliga polisförhöret - suttit grensle över den på sängen liggande T.K. och därvid haft en kniv i ena handen samtidigt som han frågat var halspulsådern var belägen. K.P. hade då stående vid sängen visat detta på T.K:s hals. Omedelbart därefter hade O.L. skurit T.K. i halsen. K.P. har redan från början lämnat en beskrivning av knivskärningen, som ganska väl stämmer med iakttagelser, som senare gjordes vid obduktionen. - De tilltalade synes ha lämnat lägenheten vid 03-tiden. Därvid med togs två knivar - den ena tillhörig O.L. - och den andra, som enligt vad utredningen visar uppenbarligen använts då T.K. dödades, troligen tillhört denne. Man kastade sedan knivarna från en viadukt i närheten. Knivarna har dock senare återfunnits. - Sedan polisen sökt O.L., inställde sig denne frivilligt på polisstationen. Han påstod då att han givit bort sin jacka till en kamrat. Hans övriga kläder var nytvättade och polisens undersökning rörande förefintligheten av eventuella blodfläckar gav därför inget resultat.

Lägenhetens utformning m m framgår av bifogade skiss, se domsbilaga nr 3 (utesluten i referatet).

O.L. har uppgivit bl a: På morgonen d 9 april hade han återvänt till Sundsvall från en släkting i Örebro, som han varit hos under ett par månader. Av en tillfällighet träffade han under eftermiddagen vid 16-tiden K.P., som han känner och är tillsammans med ibland. Han gav K.P. pengar, som denne köpte sprit för - två 50-cl vodkaflaskor. Han och K.P. for sedan till Sundsbruk. Där besökte de en T.T.. Under besöket hos denne var han inte - som påståtts - hotfull och drog inte kniv mot denne. De skulle egentligen besöka en V.E., som bor i samma område, men denne var inte hemma. De lämnade T.T:s lägenhet. K.P. föreslog att de skulle besöka T.K., som K.P. tidigare träffat tillsammans med V.E.. De gick upp i trapphuset där T.K. bodde. Han uppehöll sig en trappa ovanför T.K:s lägenhet, medan K.P. talade med T.K. vid dörren till lägenheten. K.P. sade sedan åt honom att komma ner. De fick båda komma in i T.K:s lägenhet. Det var vid kanske 23-tiden. Deras ärende hos T.K. var att söka efter V.E. men kanske också att få tillfälle att fortsätta festandet. T.K. plockade fram öl. T.K. sade sig inte veta var V.E. fanns. De satt sedan och samtalade med T.K.. En stund var han själv inne i köket och lyssnade på kassettband. K.P. och T.K. uppehöll sig då i vardagsrummet. Han erinrar sig att T.K. vid något tillfälle kom ut i köket och visade honom en dolk. Vid ett senare tillfälle under kvällen talade han i telefon med en släkting i Örebro. Han satt då på en bänk i hallen till vänster om dörröppningen till vardagsrummet och med ryggen mot dörröppningen. Han hörde att K.P. och T.K. högljutt "käftade" om något i vardagsrummet och han avslutade telefonsamtalet för att se efter vad de gjorde. När han kom in i vardagsrummet, såg han K.P. tilldela T.K. ett knytnävsslag i ansiktet. Det började blöda ur T.K:s näsa. Han såg inte att K.P. blödde eller att denne hade några andra skador. K.P. och T.K. satt i soffan. Han gick fram och sade åt K.P. att sluta bråka, vilket denne gjorde. Han fick inte veta vad de bråkat om. De satt sedan alla tre i vardagsrummet och drack sprit eller öl. Han minns inte om T.K. därvid var kvar i vardagsrummet hela tiden. K.P. sade till honom: "Eftersom du är zigenare, har du väl kniv på dig." Han hade en kniv, som han fått av en kusin under vintern. Han tog upp kniven med slida och visade K.P.. K.P. tog då kniven från honom och stoppade den innanför sin byxlinning. K.P. nämnde något om att ta T.K:s stereo. O.L. förklarade att han inte ville vara med om något sådant. K.P. sade då att han måste hjälpa till. K.P. uppmanade honom och T.K. att leta efter "papper" på stereon bl a kvitto på att den var betald. De tittade sedan i köket efter "stereopapper". T.K. tog fram vissa papper, men K.P. sade att det var fel papper. Då gick de till sovrummet och letade efter "stereopapper", bl a i en bokhylla, men fann inte vad de sökte. T.K. satte sig på sängen med uppdragna ben. Han stod framför fönstret i sovrummet. K.P. sade då att papperen måste finnas någonstans och blev arg. K.P. stack sedan till T.K. med den kniv K.P. tagit från honom och träffade T.K. i ena benet. Det är möjligt att sticket kan ha träffat i T.K:s "bak". Han vet inget om några knivstick i sängmadrassen. T.K. började blöda. De gick in i köket och fortsatte att leta efter stereohandlingarna. Han minns inte om T.K. klagade efter knivsticket. Han såg inte om denne försökte komma ut på balkongen. T.K. föll plötsligt ihop på golvet i köket. Han försökte hjälpa upp T.K. och sade att denne behövde åka till sjukhuset. T.K. gick sedan och lade sig på sin säng. K.P. sade att de skulle lämna lägenheten och "puttade" ut honom. Han gick då ensam ut ur huset. När han kommit upp till Johannedalsvägen, blev han upphunnen av K.P.. De gick sedan till en järnvägsviadukt. K.P. lämnade honom ett par knivar och sade att han skulle kasta bort dem. Det var hans egen kniv och - antagligen - den "stora" kniven. Han gjorde som K.P. sagt. Denne sade vidare till honom: "Det du såg får du inte säga till någon." De ringde efter taxi och fick en bil, som de åkte med till en släkting, som bor på Herrgårdsbacken. Meningen var att han skulle låna pengar av släktingen och ge dessa till K.P. så att denne kunde betala en taxiresa hem till sig. Han fick låna pengar. Det blev sedan så att han tillsammans med K.P. åkte taxi till K.P:s lägenhet på Alnö. - Under den aktuella kvällen och natten drack han kanske ur hälften av en 50-cl vodkaflaska. Han minns inte att T.K. bjöd honom på öl, men såg att det fanns öl på soffbordet i vardagsrummet. K.P. var ganska alkoholpåverkad. Han minns inte hur påverkad T.K. var. Han märkte inte att K.P. sov under vistelsen hos T.K.. Själv var han vaken hela tiden. På bordet i vardagsrummet låg vid något tillfälle den "lilla" kniv som påståtts tillhöra T.T.. Han vet inte något om hur denna kniv kommit dit. K.P. nämnde inte något om den. Den största kniven såg han troligen inte, förrän när han kastade bort knivarna vid viadukten. Han vet inget om någon blodfläck i en fåtölj i vardagsrummet. I lägenheten började han bli rädd för K.P., särskilt då denne utdelade knytnävsslaget mot T.K. och sedan använde hans kniv mot denne. - En "plastjacka", som han hade på sig vid det aktuella tillfället, bytte han senare bort mot en annan jacka som tillhörde en pojke som han inte känner namnet på. De övriga kläderna han hade på sig vid tillfället har tvättats - antagligen av en släkting i Bredsand som han besökte. På söndagen d 13 april träffade han sin moder och fick veta att polisen frågat efter honom. Han ringde då till polisen och åkte sedan självmant, tillsammans med bl a sin mor, till polisstationen.

K.P. har uppgivit bl a: Den aktuella dagen - d 9 april - åkte han ut till Herrgårdsbacken för att träffa bekanta. Han kom då att hos O.L:s mor träffa O.L., som han känner sedan ca 2 år. Han och O.L. åkte in till Sundsvall där han köpte två "kvartingar" sprit. Därefter åkte de till Finsta för att besöka en bekant till honom som heter V.E.. De fick av dennes flickvän veta att V.E. inte var hemma och gick då till T.T., som bor på Finstavägen. De satt ett tag hos T.T. och drack sprit, men inte så mycket att de blev direkt berusade. Något oväsen förde de inte i T.T:s lägenhet. Han minns inte att O.L. drog kniv och hotade T.T.. Han sade till O.L. att de skulle gå till en annan "kille" - T.K. - på Johannedalsvägen för att kontrollera om V.E. möjligen var där. T.K. hade han träffat vid ett tidigare tillfälle tillsammans med V.E.. Han ringde på hos T.K. som öppnade dörren. Han talade med T.K. och sade att han hade sin kamrat O.L. med sig. De blev insläppta. Sedan drack de sprit, talade med varandra och lyssnade på stereo. O.L. talade i telefon vid ett tillfälle och kom sedan in i vardagsrummet. Han sade till T.K. att inte börja bråka med O.L. och lade sig sedan i soffan i vardagsrummet för att sova. Han hade stövlarna på sig då han låg i soffan. Han somnade men väcktes av O.L. som sade sig ha blivit slagen av T.K.. Sedan kom denne inhalkande och med blod rinnande från ena benet och satte sig i en fåtölj i vardagsrummet. Han frågade T.K. varför denne slagit O.L.. T.K. yttrade något om "aggressioner och ordväxling". Han sade: "Behöver du slå för det". Vidare sade han till T.K: "Du blöder ju efter benet. Du behöver vård". T.K. svarade att det inte var så noga eller att det inte spelade någon roll. O.L. berättade att han i köket stuckit till T.K. i "rumpan". T.K. reste sig upp och gick till sovrummet. I den fåtölj T.K. suttit blev det en blodfläck. Efter ett tag gick K.P. in i sovrummet tittade på T.K:s ben och frågade hur det stod till. Han gick sedan åter till vardagsrummet. Senare gick O.L. in till sovrummet. Han gick själv dit strax efter O.L.. T.K. låg då på sängen. T.K. talade något om att han måste nämna K.P:s namn för sjukhuspersonalen eller polisen. Han sade: "Det skall du väl inte göra. Jag har inte stuckit dig i benet". O.L. satte sig då grensle över T.K. i sängen och frågade T.K. om denne skulle nämna K.P:s namn. T.K. svarade ja. O.L. satte då en kniv mot T.K:s strupe för att skrämma T.K.. O.L. upprepade frågan om T.K. skulle nämna K.P:s namn. Därefter frågade O.L. var halspulsådern låg. K.P. pekade på sig själv ut halspulsådern. Han sade: "Gör ingenting" eller "Gör det inte". O.L. tilldelade sedan T.K. ett stick genom halsen och drog två drag med kniven över halsen. O.L. använde sin egen kniv. K.P. såg knivskaftet. Det gick så fort att han inte hann att ingripa. De lämnade sedan T.K. utan att se efter hur skadad han var. Sedan de druckit vatten i köket, lämnade han och O.L. samtidigt lägenheten. De gick ett stycke och O.L. nämnde att de borde kasta bort knivarna. "Gör så", sade han. Han såg att O.L. torkade av blod från två knivar och slängde bort dem. Det var kallt och de ringde efter en taxi. De åkte taxi till en släkting till O.L. som bor på Herrgårdsbacken. O.L. gick upp och lånade 100 kr av släktingen. De gick sedan och ringde på en dörr till en annan lägenhet och fick där låna telefonen för att ringa efter taxi. Med taxin åkte de till K.P:s lägenhet på Alnö. - När de kom till T.K. hade de en "kvarting" sprit kvar. T.K. var inte precis nykter när de kom. De drack av "kvartingen" alla tre - delade ungefär lika. Han slog inte T.K. i ansiktet. Han hade inget intresse av dennes ägodelar. Han deltog inte i någon diskussion om T.K:s stereo och såg inte några stereohandlingar. Han såg ingen annan kniv än den O.L. använde. Det var dennes egen kniv. Den lilla kniven, som polisen senare visat honom, såg han inte i T.K:s lägenhet. Däremot såg han den tidigare liggande på ett bord hos T.T.. Han såg inte heller den största kniven. Själv hade han ingen kniv. Det är sällan han bär kniv. Han såg inte några knivstick i sängmadrassen. Han kan inte förklara hur den blodsamling, som fanns vid en hallvägg uppstått, och såg inte T.K. ligga på golvet i köket. Under kvällen var han ute i köket högst ett par gånger. Han vet inte om O.L. spelade kassettband i köket.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat

- obduktionsprotokoll med utlåtande d 24 april 1986

- rättsintyg d 15 april 1986 ang kroppsskada på O.L.

- protokoll d 16 maj 1986 ang brottsplatsundersökning med kriminalteknisk utvärdering

- undersökningsprotokoll d 23 maj 1986 med utlåtande av statens kriminaltekniska laboratorium

- fotografier från T.K:s lägenhet m m.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med S.S., född 1929, taxiföraren I.P., född 1946, och kriminalinspektören O.E., född 1931.

Vidare har på åklagarens begäran avdelningsläkaren Gunilla B, statens rättsläkarstation, Umeå, hörts som sakkunnig.

S.S. har uppgivit bl a: Hon och hennes make bor i en lägenhet, som är belägen i samma trappuppgång och plan som T.K:s lägenhet. Vid tiden för den aktuella händelsen hade hon och maken nyligen flyttat in i huset. Hon hade aldrig träffat T.K. och visste inte ens hur denne såg ut. Den aktuella onsdagskvällen hörde hon ett "väldigt sparkande" på husets ytterdörr. Hon antar därför att ytterdörren då var låst. Den brukar låsas vid 21-tiden. Hon tittade ut i trappuppgången genom ett tittöga i lägenhetsdörren. Då såg hon att en man - troligen T.K. - kom ut från dennes lägenhet och sprang ner en halvtrappa till ytterdörren. Mannen kom sedan tillbaka. Bakom mannen gick ett par andra personer. Mannen gick in i T.K:s lägenhet och stängde lägenhetsdörren. De andra personerna gick upp ytterligare någon trappa. Därefter hörde hon att det ringde i en dörrklocka. Hon såg att mannen i T.K:s lägenhet öppnade dörren och släppte in ett par personer. Något senare hörde hon högljudda röster från T.K:s lägenhet. Det verkade "lite halvbråkigt". Något musikljud hördes dock inte. Hon gick sedan och lade sig. Det var vid kanske 23-tiden. Nästa morgon uppmärksammade hon en del blodspår i trapuppgången och även i blötsnön utanför huset.

I.P. har uppgivit bl a: Den 10 april mellan kl 03.00-03.15 fick hon i sin taxibil beställning över radion om en körning i Finsta. Den tidsangivelsen grundar sig på att hon ungegär samtidigt hörde ett anrop om körning av brödpackare. Denna körning brukar alltid ske kl 03.15. Hon körde ut till Finsta från Sundsvall. Vid en telefonkiosk uppmärksammade hon två "killar". De kom fram till hennes taxibil. Den yngre av dem - O.L. - satte sig bredvid henne och den andre - K.P. - i baksätet. De ville bli körda till Ljustadalen. Under färden talade de på finska med varandra. Hon tillfrågades om det fanns öl att köpa någonstans, men kunde inte ge något besked. De föreföll inte upprörda och verkade inte heller särskilt berusade. Framme i Ljustadalen betalade den äldre för resan och frågade samtidigt om hon hade några cigaretter att bjuda på.

O.E., som bl a utfört brottsplatsundersökning, har närmare redogjort för denna och kommenterat den skriftliga redovisningen av undersökningen. Engström har därvid uppgivit bl a: Genom den tekniska utredningen har inte gått att visa var T.K. befann sig i lägenheten när denne fick skadan i skinkan. Det är inte uteslutet att han kan ha fått skadan i sin säng. Det måste ha tagit en viss tid, innan blodet från denna skada runnit ner genom byxbenen till strumporna och genomdränkt dessa. Blodspår mot en fåtölj i vardagsrummet visar att en av T.K:s strumpor varit genomblodad. I fåtölj en, framförallt i dess vänstra del, fanns blod. Till vänster om fåtölj en fanns några droppar blod på golvet och även ett trampavtryck med O.L:s skomönster. Från köket fanns det längre utgående "halkspår" vid köksdörren mot hallen. Spåren tyder på att T.K:s strumpor då varit ordentligt genomdränkta med blod. Vid balkongdörren i köket fanns rikligt med blod på golvet. T.K. måste ha suttit eller legat med fötterna mot en hurts som avdelar köket. Avtryck av K.P:s och O.L:s skomönster fanns vid diskbänken mot badrummet till. På diskbänken låg garantihandlingar och en bruksanvisning för en stereoanläggning. I sovrummet stod en liten radio på golvet. Invid den låg ett kvitto på radion. Mellan en stol och en bokhylla i sovrummet stod en back för tidskrifter. I vardagsrummet hittades i soffan den minsta kniven. På ena soffgaveln fanns spår som efter K.P:s skor. "Droppblod" i lägenheten kan tyda på att någon haft näsblod. - I sängmadrassen anträffades fyra genomgående stickspår av knivhugg med två olika knivar. Det fanns inget blod i "stickkanalerna". Det förefaller ha varit svårt för en person att ensam göra dessa hugg vid ett och samma tillfälle. Det kan därför ha varit två som huggit i madrassen. Huggen synes ha gjorts med de två minsta av de anträffade tre knivarna.

Gunilla B har närmare redogjort för sina iakttagelser vid obduktionen av T.K:s döda kropp och har därvid med förevisning av diabilder från obduktionen kommenterat den skriftliga redovisningen av denna. - Det av Gunilla B i anledning av obduktionen avgivna utlåtandet d 24 april 1986 fogas till domen som domsbilaga nr 4 (utesluten i referatet).

En skiss utvisande skadorna på T.K:s kropp fogas till domen som domsbilaga nr 5 (utesluten i referatet).

Gunilla B har vid förhöret uppgivit bl a: På vänster skinka hade T.K. ett nästan 5 cm djupt och 1,5 cm långt sår, vilket sannolikt orsakat en kraftig blödning. Det rör sig om ett sticksår som går rakt in. Hon kan inte säga om T.K. suttit eller stått när han fick denna skada. Det är fullt möjligt att han kan ha suttit med benen uppdragna när han fick skadan. Man kan utesluta att den skadan orsakats av den största kniven. Mest troligt är att den minsta kniven orsakat den. - Den största perforerande skadan i halsen kan ha uppkommit genom ett dubbelhugg. Detta styrks bl a av att det går två rispor från denna skada till de avlånga ytliga sårskadorna på halsens vänstra sida. Djupet på den stora stickskadan tyder på att denna har åstadkommits med den största kniven. Spetsen på kniven har gått ut på andra sidan av halsen. Mätning av sårkanalen har visat att den använda kniven måste ha haft ett minst 13 cm långt blad. Det är möjligt att även de mindre stickskadorna i halsen orsakats av den största kniven. Längden på den mindre stickskadan framtill på halsen och stickskadan vid nackmuskulaturen är lika. T.K. kan ha varit medvetslös när han fick sticken i halsen, men hon tror att han varit vid medvetande och hållits fast. Bäddens utseende tyder på att han kämpat mycket i samband med sticken. På överkroppens framsida fanns knappast något blod. Detta tyder på att T.K. inte varit uppe sedan han fått huggen i halsen. På byxorna fanns däremot mycket blod. Största mängden blod fanns vid "sätet" på vänster sida. Det fanns utsuddat blod på händerna, vilket visar att han måste ha försökt torka av sig detta blod på något sätt. Det går inte att säga om iakttagna blödningar vid näsan varit en följd av något slag mot näsan. På grund av stegring av blod trycket vid dödskampen kan bristningar uppstå och blod komma från näsa och mun. Om han haft vanligt näsblod, borde det ha funnits spår i magsäcken av att han svalt blod. Det finns inte hållpunkter för att han haft något rikligare näsblodflöde. Det är osannolikt att han fått ett kraftigare slag på näsan. Någon skada som tyder på att han utsatts för något kraftigt våld mot näsan har inte kunnat iakttagas.

TR:n gör följande bedömning.

Av utredningen framgår att endast O.L. och K.P. varit närvarande hos T.K. under den tid då denne kan ha bragts om livet. Någon annan kan därför inte ha utfört denna gärning.

Av avgörande betydelse för bedömningen av i första hand frågan om vem som huggit T.K. i halsen blir - med hänsyn till utredningens beskaffenhet i övrigt - därför den tilltro som kan fästas vid de uppgifter om händelseförloppet som lämnats av de båda tilltalade.

TR:n har funnit att O.L:s berättelse om vad som hände under det 5-6 timmar långa besöket i T.K:s lägenhet i väsentliga avsnitt är anmärkningsvärt innehållslös, medan hans uppgifter beträffande i sammanhanget mindre betydelsefulla händelser före och efter detta är mera utförliga. Åtskilligt av vad han uppgivit har framstått som mer eller mindre osannolikt. Det kan också anmärkas att hans uppgifter under förundersökningen till en början var mycket knapphändiga men ändrades efter hand till såväl innehåll som omfattning. Hans sätt att ge i viss mån undvikande och ofullständiga svar på ställda frågor har också givit anledning att ifrågasätta hans sanningsenlighet. Hans i målet vid upprepade tillfällen framförda påståenden om att hans uppträdande och handlande såväl under ifrågavarande kväll och natt som under förundersökningen påverkats av rädsla för K.P. motsäges i inte ringa mån av bl a det förhållandet att han, sedan de båda lämnat T.K:s lägenhet, gjorde sällskap med K.P. och även, trots tiden på dygnet, ordnade pengar till en gemensam taxiresa till dennes bostad på Alnö.

Vad åter gäller K.P:s uppgifter om vad som hände under vistelsen i T.K:s lägenhet kan konstateras att K.P. redan på ett tidigare stadium av förundersökningen påstod att det var O.L., som högg T.K. i halsen. Han har därvid beskrivit tillvägagångssättet så detaljerat att det ger ett påtagligt intryck av att vara självupplevt. Det skall även anmärkas att dessa uppgifter lämnades innan resultatet av obduktionen var känt. K.P. har samtidigt lämnat den för sig själv besvärande uppgiften att han omedelbart före knivskärningen på fråga av O.L. visat denne var halspulsådern var belägen.

Den tekniska och medicinska utredningen visar att den vid knivskärningen uppkomna skadan i T.K:s hals orsakat ett så kraftigt blodflöde att blod sprutat omkring. Det måste därför antagas att den som utfört gärningen inte kunnat undgå att få blod på sig, bl a på kläderna. Av utredningen framgår att K.P:s kläder inte uppvisat några sådana blodspår. I vad mån O.L:s kläder varit blodfläckade har inte kunnat klarläggas, då O.L. efter händelsen gjort sig av med sin jacka och hans övriga kläder tvättats före den kriminaltekniska undersökningen av dem.

Vid en samlad bedömning av vad sålunda och i övrigt förekommit finner TR:n att tilltro bör fästas vid K.P:s uppgifter om händelseförloppet och att dessa bör läggas till grund för prövningen av ansvarsfrågorna. Genom K.P:s utsaga, som - bortsett från O.L:s uppgifter - inte motsäges av annan utredning i målet, finner TR:n därför styrkt att O.L. på sätt åklagaren påstått berövat T.K. livet. O.L. har därigenom gjort sig skyldig till mord.

Vad härefter gäller åtalet mot K.P. för försök till grovt olaga tvång och för medhjälp till mord, alt grov misshandel framgår av dennes egna uppgifter att O.L:s aggressivitet mot T.K. föranletts av att man velat förmå denne att lova att inte uppge K.P:s namn vid ett eventuellt besök på sjukhuset. Att frågan om ett sjukbesök för T.K:s del faktiskt varit på tal har för övrigt berörts även av O.L.. K.P. har vidare uppgivit att han stående i dörröppningen till sovrummet på endast någon meters avstånd från T.K., som då låg på sin säng, på fråga av O.L. visat var halspulsådern var belägen. Genom att handla på detta sätt har K.P. uppenbarligen solidariserat sig med O.L. i dennes övergrepp mot den redan skadade T.K. och har därigenom i inte ringa mån medverkat till vad som omedelbart därefter skedde. Det måste hållas för visst att K.P. därvid också förstod situationens allvar och risken för att T.K. skulle komma att tillfogas i vart fall en mycket svår kroppsskada. Däremot torde det ej kunna hållas för visst att K.P. ville medverka till eller var likgiltig för att T.K. bragts om livet. TR:n finner därför att vad K.P. låtit sig komma till last är att bedöma som medhjälp till grov misshandel och till vållande av annans död. Det försök till olaga tvång, som kan anses ha föregått det slutliga brottet, får anses konsumerat av detta.

Påföljden

O.L.

O.L. har ännu ej fyllt 16 år.

TR:n har inhämtat yttrande från sociala nämnden i Sundsvalls kommun. Nämnden har i yttrande, som inkommit till TR:n d 6 juni 1986, uttalat att, då lagen om vård av unga är tillämplig och O.L. är föremål för insatser med stöd av 1 § 2 st 2 samma lag, det är lämpligare för O.L:s tillrättaförande att överlämnas till fortsatt vård inom socialtjänsten än att han dömes till annan påföljd.

Vid yttrandet har fogats en utförlig redogörelse för O.L:s personliga förhållanden och de åtgärder nämnden vidtagit och planerat för honom. Därav framgår bl a att O.L. för närvarande är intagen på Vemyra skolhem.

Sedan TR:n förordnat biträdande överläkaren K.M., barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, Sundsvalls sjukhus, att rörande O.L. avge läkarintyg som avses i 7 § lagen om personundersökning i brottmål, har K.M. avgivit ett läkarintyg, avfattat enligt formulär för vårdintyg enligt 7 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. I intyget uttalas bl a: O.L. är inte i behov av sluten psykiatrisk vård men vård inom socialtjänstens ram. Ytterligare bedömningar under längre tid krävs för att man ur barn- och ungdomspsykiatrisk synpunkt skall kunna precisera lämpliga behandlingsåtgärder.

Vid övervägande av vad sålunda förekommit finner TR:n att det bör överlämnas åt sociala nämnden i Sundsvalls kommun att föranstalta om erforderlig vård om O.L. inom socialtjänsten.

K.P.

K.P. förekommer i kriminalregistret under två avsnitt. Sundsvalls TR har i dom d 8 aug 1985 funnit K.P. skyldig till misshandel, stöld, bedrägeri, försök till bedrägeri, olovligt förfogande och skadegörelse samt överlämnat honom till sluten psykiatrisk vård. Han har därefter varit intagen på Sidsjöns sjukhus för sådan vård.

Socialstyrelsens rättsliga råd har i yttrande till TR:n d 17 juni 1986 uttalat, att K.P. begått åtalade brott under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom och att det är uppenbart att han alltjämt är i oundgängligt behov av fortsatt vård, vilken kan beredas honom med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

TR:n delar socialstyrelsens sålunda uttalade uppfattning om K.P:s fortsatta vård behov. K.P. bör därför nu överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

Domslut. TR:n dömde O.L. enligt 3 kap 1 §, 8 kap 1 § samt 8 kap 1 och 12 §§ och 23 kap 1 §, allt BrB, för mord, stöld och försök till stöld samt överlämnade åt socialnämnden i Sundsvalls kommun att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

TR:n dömde K.P. enligt 3 kap 6 § och 23 kap 4 § samt 3 kap 7 § och 23 kap 4 §, allt BrB, för medhjälp till grov misshandel och medhjälp till vållande till annans död och förordnade att K.P. skulle överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

TR:ns ordf, lagmannen Ellmén, var skiljaktig beträffande bedömningen av åtalet för våldet mot T.K. och anförde:

De dödande knivhuggen i T.K:s hals kan inte ha utförts av någon annan än O.L. eller K.P.. Utredningen ger vid handen att därvid använts den större av de tre anträffade knivarna och alltså inte O.L:s något mindre kniv.

Båda de tilltalade har emellertid förnekat att de har haft något med T.K:s död att göra. Medan O.L. - utan att mer än antyda huru därvid kan ha tillgått - låtit förstå att gärningen måste ha utförts av K.P., har denne påstått att han sett hur O.L. dödade T.K. genom att med sin egen kniv hugga denne i halsen. K.P. har därvid lämnat en ganska detaljerad beskrivning av hur knivskärningen skett. Det skall dock anmärkas att K.P. vid det första polisförhöret efter gripandet d 12 april 1986 förnekade såväl all kännedom om T.K. som att han någonsin besökt denne.

Eftersom det inte finns något åsyna vittne till det inträffade, är det för prövningen av åtalet av avgörande betydelse vilken tilltro som kan sättas till de till talades uppgifter om händelseförloppet mot bakgrund av övrig utredning i målet. Vid den bedömningen kan jag med beaktande av förekomna omständigheter inte finna anledning att fästa större tilltro vid den ene till talades uppgifter än till den andres. Utredningen i övrigt ger ej på något mera avgörande sätt stöd för riktigheten av någon av de påstådda versionerna av händelseförloppet. Vid nu angivna förhållanden finner jag - med de krav på bevisningens styrka som måste ställas inte minst då fråga är om så allvarliga brott som de nu aktuella - att det inte med tillräcklig grad av säkerhet är visat vem som dödade T.K.. I konsekvens därmed kan jag inte finna styrkt att O.L. resp K.P. begått den av åklagaren påstådda gärningen. Jag ogillar därför åtalet såväl mot O.L. som mot K.P.. Överröstad härutinnan är jag i övriga frågor ense med majoriteten.

Såväl åklagaren som O.L. och K.P. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland.

Åklagaren yrkade att K.P. måtte dömas i enlighet med det i första hand framställda ansvarsyrkandet för försök till grovt olaga tvång och medhjälp till mord.

O.L. yrkade att åtalet mot honom för mord måtte ogillas.

K.P. yrkade i första hand att åtalet mot honom måtte ogillas och i andra hand, om HovR:n inte förordnade om ny rättspsykiatrisk undersökning, att påföljden för honom måtte bestämmas till fängelse.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

HovR:n (hovrättsråden Olsson och Grefberg, adj led Frostell, referent, samt nämndemännen Åkerdahl och Nettelbladt) anförde i dom d 20 aug 1986:

Domskäl. Ansvarsdelen (åtalen för våldet mot T.K.)

Åklagaren har till förtydligande av gärningsbeskrivningen anfört att med uttrycket "tidigare förövad misshandel" avses det knivstick som T.K. tidigare under den aktuella kvällen erhållit i sätesmuskulaturen.

Åklagaren har i HovR:n åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n samt företett de i målet aktuella tre knivarna.

I HovR:n har hållits förnyade förhör med O.L. och K.P.. Vidare har på åklagarens begäran hållits förnyat sakkunnigförhör med avdelningsläkaren Gunilla Bring samt på åklagarens och O.L:s begäran förnyat vittnesförhör med kriminalinspektören O.E.. De har därvid lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n med följande ändringar och tillägg:

O.L.: K.P. satt i soffan när denne slog till T.K.. Det var en otrevlig stämning i lägenheten. Han blev rädd för K.P. och vågade inte motsätta sig honom. Han lät därför K.P. ta hans kniv och hjälpte till att leta efter handlingar rörande stereon. När K.P. stuckit T.K. med kniven i benet blev T.K. rädd och tillbakadragen. Han sade till K.P. att T.K. måste ha en ambulans. K.P. menade emellertid att detta inte var behövligt. När K.P. sade till honom att lämna lägenheten gjorde han detta. K.P. hann upp honom 3-5 min senare. Han hade då hunnit gå ca 200 m. Han tog inte tillfället i akt att försöka fly undan K.P., eftersom han räknade med att denne ändå skulle hinna upp honom. Han följde med K.P. hem på natten, eftersom han inte ville visa sig för sina släktingar i alhoholpåverkat tillstånd. Anledningen till att han vid de första förhören uppgav att han sov en stund i T.K:s lägenhet var att K.P. sagt till honom att inte berätta något om vad han sett i lägenheten.

K.P.: Vid besöket hos T.T. var det "lite högljutt", men inte något direkt bråk. När T.K. första gången uttalade att T.K. skulle nämna hans namn angående knivsticket där bak befann sig T.K. fortfarande i vardagsrummet. Han uppgav vid det första förhöret att han inte varit i lägenheten, för att skydda O.L.. Han uppgav vid förhör d 14 april 1986 att han gått fram och visat på T.K:s egen hals var halspulsådern sitter, eftersom han av medkänsla med O.L. ville ta på sig en del av skulden för mordet.

Gunilla B: Sticket i sätesmuskulaturen tog längre ner, eller vid själva sätesrundningen, än som markerats på skissen, bilaga nr 5 till TR:ns dom. T.K. hade vidare åsamkats mindre sticksår på utsidan av högra låret och på vänstra axeln, vilka inte angetts på skissen. Blodet har vällt fram ur de stora sticken på halsen. Det finns emellertid inget som säger att blodet måste ha sprutat omkring. Det är osannolikt att T.K. var medvetslös när han fick sticken i halsen.

O.E.: Vid den tekniska undersökningen av lägenheten har påträffats bloddroppar på olika håll i lägenheten, bl a vid ytterdörren, som måste ha tillkommit på ett sent stadium i händelseförloppet. Förmodligen har dessa droppar, som härrör från T.K:s blod, avsatts när de droppat från mordvapnet eller från gärningsmannens kläder när denne lämnade lägenheten. Blodstänk som anträffats vid sidan av sängen och på väggen ovanför denna har antagligen uppkommit när den stora kniven drogs ur såren.

På begäran av åklagaren har i HovR:n uppspelats bandinspelningar vid TR:n av vittnesförhör med S.S. och I.P.. Åklagaren har vidare i HovR:n uppspelat vissa delar av bandinspelning av förundersökningsförhör med K.P. d 14 april 1986.

HovR:n gör följande bedömning.

För att en tilltalad skall kunna fällas till ansvar för gärning av det mycket allvarliga slag, varom här är fråga, är det av hänsyn till rättssäkerheten av alldeles särskild vikt att hans skuld är ställd utom allt rimligt tvivel. Det är mot bakgrund härav som HovR:n har övervägt målet.

Till en början kan konstateras att, som TR:n funnit, någon annan än O.L. eller K.P. inte kan ha utdelat de dödande knivsticken. Av resultatet från obduktionen får vidare anses klarlagt att därvid använts den största av de påträffade knivarna. Under det aktuella händelseförloppet har endast T.K., O.L. och K.P. varit i lägenheten. Några mera bestämda slutsatser om vad som försiggått i lägenheten kan inte dras av den tekniska utredningen eller av obduktionsresultatet. Vid sin prövning av åtalet måste därför HovR:n i första hand utgå från O.L:s och K.P:s egna utsagor.

Vid bedömningen av trovärdigheten av dessa utsagor måste stor hänsyn tas till att de skiljer sig kraftigt åt samt att de på alla väsentliga punkter är direkt motstridiga. Som exempel på detta kan nämnas utdelandet av knivsticket i T.K:s sätesmuskulatur, händelseförloppet kring dödandet av T.K. samt de närmare omständigheterna vid skedet när O.L. kastade bort knivarna.

Ingen av de båda utsagorna lämnar heller någon trovärdig förklaring till flera fynd i samband med obduktionen eller den tekniska undersökningen av lägenheten. Främst kan i detta hänseende pekas på knivsticken i madrassen, vilka synes ha utdelats med såväl O.L:s som T.T:s kniv, samt olika mindre skador på T.K:s kropp, vilka förefaller ha utförts med någon av de båda mindre knivarna. Vittnet S.S. har uppgett att det verkade vara "lite halvbråkigt" i lägenheten. Av vittnesutsagorna att döma uppehöll sig O.L. och K.P. i lägenheten i sammanlagt ungefär sex timmar. Varken O.L:s eller K.P:s berättelse tycks kunna innehålla hela det händelseförlopp som måste ha utspelats under denna långa tidrymd.

TR:n har - i överensstämmelse med det sätt varpå åtalet utformats - vid bedömningen av de båda utsagorna funnit att tilltro bör fästas vid K.P:s uppgifter om händelseförloppet och att dessa bör läggas till grund för prövningen av ansvarsfrågorna.

Vid bedömningen av trovärdigheten av O.L:s utsaga kan emellertid inte bortses från att vissa av bristerna i denna kan förklaras med att O.L. av rädsla för K.P. inte vågat att sanningsenligt återge vad som utspelats i T.K:s lägenhet. O.L:s påstående att T.K. när han erhållit sticket i sätesmuskulaturen gått från sovrummet till köket förefaller visserligen motsägas av den tekniska utredningen. Å andra sidan kan det inte heller på grund av obduktionsresultatet uteslutas att T.K. erhållit detta stick på sätt som O.L. påstått, även om det är mera troligt att T.K. tilldelats sticket när han stått upp. O.L:s påstående att han och T.K. letat efter handlingar till T.K:s stereo förefaller få visst stöd av att handlingarna beträffande denna stereo legat framme i köket.

Vad så gäller K.P:s utsaga får inte bortses från att han själv vid gripandet var misstänkt för mordet. Han måste därför anses ha haft ett starkt intresse av att i stället utpeka O.L. som gärningsman. Oavsett vad K.P. sagt vid anhållningsförhöret d 12 april 1986 har han haft god tid på sig att tänka igenom vad han skulle uppge vid förhöret d 14 april 1986. Som nyss anförts lämnar inte heller K.P:s berättelse någon tillfredsställande förklaring till vissa fynd i samband med den tekniska utredningen och obduktionsresultatet eller till uppgifterna i S.S:s vittnesmål.

En för O.L. besvärande omständighet är att denne, enligt vad han själv berättat, bytt bort sin jacka och låtit tvätta sina övriga kläder. K.P. förefaller däremot ha haft samma kläder vid gripandet som i T.K:s lägenhet. Denna omständighet kan emellertid inte anses utgöra något mera bestämt indicium på att O.L. utfört gärningen. Av förhören med Gunilla B och O.E. i HovR:n framgår visserligen att blod vällt fram efter det stora dubbelsticket. Däremot finns inte i utredningen något som pekar på att, som sägs i TR:ns dom, blod måste ha sprutat omkring. Detta understryker ytterligare vikten av att försiktighet iakttas vid värderingen av denna omständighet.

Överhuvudtaget kan inte resultatet av den tekniska utredningen eller obduktionen anses ge något hållbart stöd för den ena av de båda berättelserna framför den andra.

Genom vad sålunda och i övrigt förekommit i målet finner HovR:n därför inte anledning att sätta större tilltro till K.P:s än till O.L:s berättelse om händelseförloppet.

På grund av det anförda finner HovR:n till en början inte tillförlitligen styrkt att O.L. gjort sig skyldig till mord eller att K.P. övertygats om vad åklagaren i första hand gjort gällande beträffande K.P., nämligen försök till grovt olaga tvång och medhjälp till mord. Då de närmare omständigheterna kring händelseförloppet i vad avser envar av de tilltalades handlande är outredda, kan vidare inom ramen för åklagarens gärningsbeskrivning inte heller något annat brottsligt förfarande läggas O.L. eller K.P. till last. Ifrågavarande åtal mot dem skall alltså ogillas.

Påföljdsdelen

I de delar av TR:ns dom som vunnit laga kraft i ansvarsdelen har TR:n fällt O.L. till ansvar för stöld och försök till stöld. För dessa brott bör den av TR:n ådömda påföljden fastställas.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillade HovR:n åtalet mot K.P. och mot O.L. för mord samt fastställde beträffande O.L. för övriga i TR:ns domslut upptagna brott den av TR:n bestämda påföljden.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom måtte döma O.L. för mord samt K.P. för medhjälp till grov misshandel och medhjälp till vållande till annans död till de av TR:n bestämda påföljderna.

O.L. (offentlig försvarare advokaten B.L.) och K.P. (offentlig försvarare advokaten A.L.) bestred ändring.

K.P. begärde, för det fall att han skulle befinnas skyldig till de brott riksåklagaren lagt honom till last, förnyad rättspsykiatrisk undersökning.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom överåklagaren Lennart Lindelöw enligt vederbörligt förordnande, biträdd av byråchefen Jörgen Almblad).

HD (JustR:n Höglund, Stark, Ehrner, Jermsten och Freyschuss, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I HD har, förutom förhör med O.L. och K.P., hållits förnyat sakkunnigförhör med avdelningsläkaren Gunilla B och förnyat vittnesförhör med kriminalinspektören O.E.. Övrig vittnesbevisning har förebragts genom uppläsning av vittnenas berättelser sådana de återgivits i TR:ns dom. I övrigt har samma bevisning som i HovR:n framlagts.

O.L. och K.P. har i HD i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. K.P. har gjort bl a följande tillägg: Han stod alldeles innanför dörröppningen till T.K:s sovrum när han på O.L:s fråga pekade ut på sin egen hals var pulsådern var belägen. K.P. sade "du gör ingenting, du gör inte det". Eftersom O.L. höll kniven mot strupen på T.K. vågade K.P. ej ingripa av rädsla att T.K. skulle skadas. K.P. såg bara skaftet på kniven som O.L. höll i. Han vet inte vilken kniv det var. Han såg att T.K., när O.L. höll kniven mot strupen på honom, var vid medvetande; T.K. "tittade" på K.P.. När K.P. lämnade sovrummet såg han O.L. vända sig och kliva ned från sängen vid fotgaveln. K.P. gick därefter ut i köket och drack vatten. Det är möjligt att han i det sammanhanget även gick fram till köksfönstret. Även O.L. kom sedan ut i köket och drack vatten. På vägen ut ur lägenheten sade O.L. att han skulle tvätta händerna och gick in på toaletten och stängde dörren efter sig. K.P. såg inte om O.L. var blodig om händerna.

Utredningen ger vid handen att T.K. bragts om livet genom åtminstone två kraftiga knivhugg i halsen och att dessa utdelats av antingen O.L. eller K.P.. Det närmare händelseförloppet är inte klarlagt. De berättelser O.L. och K.P. lämnat i målet är motstridande på flera punkter, både på sådana som är av avgörande betydelse för ansvarsfrågans bedömning och på sådana av mindre betydelse. När det gäller själva dödandet av T.K. har O.L. uppgivit, att han lämnat T.K:s lägenhet innan T.K. dödades, medan K.P:s berättelse går ut på att O.L. dödat T.K. i K.P:s åsyn utan att K.P. kunnat hindra honom från dådet.

Av utredningen framgår också att T.K. tidigare under kvällen fått ett nära fem cm djupt knivstick i ena skinkan, vilket givit upphov till kraftigt blodflöde. Även i fråga om detta knivstick står O.L:s och K.P:s uppgifter mot varandra. Enligt O.L:s berättelse skulle K.P. ha utdelat det när alla tre befann sig i sovrummet, medan K.P. uppgivit att O.L. kommit in i vardagsrummet från köket och talat om att T.K. slagit O.L. och att O.L. då stuckit T.K. med kniv.

O.L:s och K.P:s berättelser går likaledes isär i fråga om hur det gick till när de efter dådet gjorde sig av med de båda större knivarna vid järnvägsviadukten ett stycke från T.K:s bostad. O.L. har uppgivit att K.P. lämnat honom knivarna och sagt till honom att kasta bort dem, under det att K.P. berättat hur han sett O.L. torka av blod från två knivar och därefter slänga bort dem.

En omfattande brottsplatsundersökning har företagits. Därvid påträffades i en kassettradio i köket ett O.L. tillhörigt kassettband och på diskbänken i köket vissa handlingar rörande T.K:s stereoanläggning. Spår fanns också som tyder på letande efter handlingar, även i sovrummet. Dessa fynd stöder i viss mån O.L:s uppgifter om att O.L. vid något tillfälle varit ute i köket och lyssnat på band samt att de alla tre på K.P:s uppmaning sökt efter handlingar som skulle visa T.K:s äganderätt till stereoanläggningen. De är emellertid inte sådana att de ger anledning till tilltro åt O.L:s övriga uppgifter och kan därmed inte heller tas som någon ledtråd för vad som i övrigt närmare tilldragit sig under kvällens lopp.

Under brottsplatsundersökningen har vidare säkrats ett flertal blodspår och fotavtryck i lägenheten. Från dessa kan göras vissa antaganden om händelseförloppet. Det går dock inte att av dem dra några säkra slutsatser angående vem som dödat T.K..

Utom såren i halsen och i skinkan företedde T.K. vid obduktionen flera mindre sår på olika delar av kroppen, tydligen också tillfogade med kniv. Dessutom anträffades spår av knivhugg på olika platser i sovrummet. Särskilt intresse tilldrar sig fyra genomträngande knivhugg i sängmadrassen, gjorda med två olika knivar. Enligt utredningen har sannolikt två av dessa knivhugg utförts med O.L:s egen kniv och två med den mindre kniv som O.L. eller K.P. haft med sig från besöket hos T.T. och som vid brottsplatsundersökningen påträffades i soffan i T.K:s vardagsrum. Dessa fynd tyder på att både O.L. och K.P. varit aggressiva mot T.K..

O.L:s och K.P:s berättelser är inte bara motstridiga utan också påfallande knapphändiga. Ingendera av O.L. och K.P. har kunnat förmås att ge någon närmare förklaring till de olika fynd som gjorts vid brottsplatsundersökningen. De lämnar stora luckor i sina berättelser om vad som utspelat sig, i följd varav berättelserna blir mycket otillförlitliga. Att både O.L. och K.P. sålunda till stora delar döljer vad som skett ökar misstankarna mot var och en av dem för att ha medverkat i våldet mot T.K. åtminstone i något skede under kvällens lopp.

Genom obduktionen av T.K. får anses klarlagt att knivhuggen i halsen - av vilka ett gått rakt genom halsen och ut på andra sidan - utförts med den största av de tre knivar som påträffats under förundersökningen. Denna kniv har tillhört T.K. och funnits i hans lägenhet. Både O.L. och K.P. har därmed haft tillgång till kniven.

En för O.L. särskilt besvärande omständighet är att han inte har sin jacka kvar från den ifrågavarande kvällen utan - enligt vad han påstått - bytt bort den till en annan zigenare, vilkens namn han inte känner samt att han fått sina byxor från samma kväll tvättade av en släkting.

För K.P. måste anses besvärande att han säger sig inte känna till något om handlingarna angående T.K:s stereoanläggning. Misstron mot K.P. på denna punkt får särskild betydelse, i det att ett motiv till alla de skador som tillfogats T.K., bland dem de dödande knivhuggen, kan ligga i att bråk uppkommit med T.K. om stereoanläggningen.

En annan för K.P. besvärande omständighet är att han ändrat sin berättelse allteftersom förundersökningen och rättegången fortskridit. Till en början förnekade han, att han alls varit i lägenheten. Han har därefter i sin första berättelse under förundersökningen angående O.L:s dödande av T.K. uppgivit, att han på O.L:s fråga gått fram och visat på T.K:s hals var halspulsådern var belägen. I senare berättelser har han förklarat, att han stått kvar i dörröppningen till sovrummet och visat på sin egen hals var pulsådern var belägen. Han har vid senare förhör också påstått att han sagt till O.L. "gör det inte" eller något liknande. Detsamma har han uppgivit i rättegången, även i HD. Ännu i HovR:n har K.P. berättat att O.L. dödat T.K. med sin egen kniv - K.P. hade sett knivskaftet - och att K.P. överhuvud inte sett någon annan kniv, men i HD har han sagt sig inte veta vilken kniv O.L. använde. En ny uppgift av K.P. i HD synes också vara, att O.L. strax innan de lämnade T.K:s lägenhet gått in på toaletten och stängt dörren om sig. Under förhöret i HD har K.P. härom först uppgivit, att han inte visste varför O.L. gick in på toaletten, och därefter i anslutning till frågor, om K.P. iakttagit blod på O.L:s händer, påstått att O.L. sagt att han gick in på toaletten för att tvätta händerna. Engström har i sitt vittnesmål i HD uppgivit att några blodspår inte iakttagits på handfatet i toaletten och att sådana borde ha funnits, om gärningsmannen varit där och tvättat sig.

Av det anförda framgår att för prövningen av frågan, vem som dödade T.K., inte mycken ledning står att hämta i O.L:s och K.P:s egna berättelser. På grundval av den tekniska utredningen kan mer eller mindre säkra antaganden göras om vad som utspelat sig under kvällens lopp men inte erhållas någon säker ledtråd för bedömningen av vem av O.L. och K.P. som är närmast ansvarig för T.K:s död. De dödande knivhuggen kan ha utdelats av antingen O.L. eller K.P..

Vid angivna förhållande kan genom den utredning som föreligger i målet inte anses styrkt, att O.L. såsom påståtts i gärningsbeskrivningen varit den som dödat T.K. och gjort sig skyldig till mord. HovR:ns domslut skall därför fastställas, såvitt gäller O.L..

I fråga om K.P. innebär riksåklagarens talan den inskränkningen av åtalet att det inte längre hävdas att K.P:s uppsåt har omfattat att misshandeln av T.K. skulle få dödlig utgång. Den omständigheten att det inte är uteslutet att K.P. är den som utdelat de dödande knivhuggen utgör inte hinder för bifall till riksåklagarens talan om ansvar å K.P. för medhjälp till grov misshandel och medhjälp till vållande till annans död, i den mån en medverkan av honom inom ramen för gärningsbeskrivningen befinnes styrkt.

K.P:s egen berättelse går ut på att K.P. på nära håll sett när T.K. dödades. Berättelsen kan visserligen inte läggas till grund för ett säkert antagande om vem som dödat T.K.. När det gäller den medverkan som lagts K.P. till last måste likväl avseende fästas vid att hans berättelse rymmer vissa detaljer som stämmer med utredningen i övrigt och som stärker uppgiften att han varit med vid själva dödandet av T.K.. Av särskild betydelse i denna del är uppgiften att O.L., jämte det han tilldelade T.K. de dödande huggen, drog två drag med kniven över T.K:s hals. Denna uppgift lämnade K.P. redan under förundersökningen, innan resultatet av obduktionen förelåg och bekräftade skårorna på halsen. Genom densamma måste anses styrkt att K.P. varit med när T.K. dödades, antingen O.L. hållit i kniven eller han själv gjort det.

Av utredningen framgår vidare att T.K. utsatts för en utdragen misshandel innan hans liv ändades. Med hänsyn till den betydande skillnad i både ålder och kroppsstorlek som råder mellan O.L. och K.P. måste anses klart att K.P., om han tagit avstånd från det våld som övats mot T.K. under kvällen, kunnat avstyra vidare våldförande.

Anledning saknas att anta annat än att den framställning som K.P. lämnat rörande slutskedet av våldförandet mot T.K. är den för honom själv gynnsammaste. Även om K.P:s skildring av hur han för O.L. pekat ut halspulsåderns belägenhet inte kan läggas till grund för en slutsats att O.L. dödat T.K., ger uttalandet i allt fall ett starkt belägg för att K.P., när T.K. dödades, inte bara passivt befunnit sig nära T.K. utan att han på ett mera aktivt sätt påverkat händelseförloppet. Hans påstående, att han uppmanat O.L. att inte göra något, förtjänar mot bakgrunden av det nyss sagda om K.P:s förhållande tidigare under kvällen inte avseende. K.P:s inverkan på händelseförloppet har åtminstone innefattat att gärningsmannen styrkts i sitt uppsåt att våldföra sig på T.K..

Av det sagda får vid en helhetsbedömning anses styrkt att K.P. medverkat på sådant sätt i den misshandel som ledde till T.K:s död, att han gjort sig skyldig till straffbar medverkan. Det måste ha varit uppenbart för K.P. att T.K. kunde komma att tillfogas allvarlig skada. Åtalet mot K.P. för medhjälp till grov misshandel och för medhjälp till vållande till annans död skall alltså bifallas. I det senare hänseendet bör brottsrubriceringen vara vållande till annans död.

I påföljdsfrågan föreligger ett av socialstyrelsens rättsliga råd d 17 juni 1986 avgivet yttrande, enligt vilket K.P. begått åtalade brott under inflytande av psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom och det är uppenbart att han alltjämt är i oundgängligt behov av fortsatt vård, vilken kan beredas honom med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. HD finner ej skäl förordna om ny rättspsykiatrisk undersökning beträffande K.P. utan anser yttrandet böra läggas till grund för påföljdsbestämningen. I enlighet härmed bör K.P. överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt angår O.L..

Med ändring av HovR:ns domslut beträffande K.P. dömer HD K.P. jämlikt 3 kap 6 § och 7 § 1 st samt 23 kap 4 § BrB för medhjälp till grov misshandel och för vållande till annans död samt förordnar att K.P. skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1986-12-19
Målnummer
B757-86
Lagrum
3 kap. 6 § brottsbalken (1962:700)
3 kap. 7 § 1 st. brottsbalken (1962:700)
Litteratur
Sökord
Mord
Medhjälp
Grov misshandel
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (4)

NJA 1988 s. 329: Av rätten förordnad sakkunnig, som i tjänsten haft att tillhandagå med yttrande, hade i brottmål avgett skriftligt utlåtande och hördes därefter muntligen inför rätten. Den sakkunnige har, då...
NJA 1992 s. 474: Två män har dömts som gärningsmän för dråp genom knivhugg - mot invändningar om nödvärn och bristande uppsåt att döda - fastän det inte kunnat fastställas vem av dem som utdelat det dödande...
NJA 2006 s. 535: Två personer, som åtalats för grovt rån tillsammans och i samråd med andra personer, har ansetts inte kunna fällas till ansvar som gärningsmän när det inte varit utrett att de deltagit vid själva...
RH 1999:106: Sedan tingsrätten ogillat ett åtal för grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och vållande till annans död mot en av de två personer som färdades i en bil, överklagade åklagaren målet till...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation