NJA 1986 s. 821

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Carrick) anförde i dom d 25 mars 1986:

Domskäl. H.S. har förnekat vad åklagaren lagt honom till last.

Närmare hörd över åtalet har han uppgivit bl a: Han och K.S. träffades 1977. De gifte sig sommaren 1979. K.S. var då gravid men deras förhållande blev under hösten allt sämre. De separerade i november det året. Deras dotter A.S. föddes i jan 1980. Han var då bosatt i Skövde. Emellertid reste han upp till Hallsberg och tog i samband därmed ut sin lagstadgade föräldraledighet för att avlasta K.S. och få tillfälle att träffa sin dotter. Därefter upphörde allt umgänge med dottern fram till hösten 1981. Då tog han kontakt med K.S. och ett fungerande umgänge med A.S. tog sin början. Han har träffat A.S. ungefär en helg i månaden och under vissa perioder även längre sammanhängande tid. K.S. var positiv till umgänget men hon har alltid varit ytterst fordrande när det gällt tider för hämtning av A.S.. I början av 1983 flyttade han tillsammans med sin nuvarande sambo C.J.. C.J. hade vårdnaden om tre flickor från ett föregående äktenskap. Flickorna var då 15, 12 och 10 år gamla. Äldsta flickan, S.J., flyttade 1984 till sin far på Gotland. Umgänget med A.S. fungerade väl även i hans nya familjesituation. K.S:s attityd mot honom förändrades dock märkbart. Hon visade tecken som han tydde som svartsjuka. Åren 1983-84 och även dessförinnan var hans alkoholkonsumtion för hög. Han kände sig ofta deprimerad och drack för att döva den känslan. Vid ett tillfälle våren 1984 hade C.J. och han fest hemma tillsammans med ett par grannar. Han drack då alldeles för mycket och blev kraftigt berusad. Han och C.J. grälade och efter en stund gick han ut för att få luft. När han återkom ville hon inte släppa in honom. Han förstod inte varför, men han övernattade den natten hos en kamrat. Dagen därpå berättade C.J. att hennes flickor sagt att de tyckte han var "stökig" när han var full och att de var rädda för honom då. Enligt flickorna hade han vid något tillfälle kommit in i deras rum när de låg och sov. Då skulle han ha varit en smula närgången. Han hade inget minne av detta och blev bestört när han fick höra det. Först vägrade han tro att det kunde vara sant. Han trodde det var ett påhitt av S.J., som vid den här tiden tjatade om att få flytta till sin pappa på Gotland. Man tog emellertid kontakt med psykolog på sjukhuset i Skövde för samtal. Samtidigt beslöt han skära ner sin alkoholkonsumtion radikalt. Han dricker sedan dess mycket måttligt. Hösten 1984 flyttade han och C.J. till den nuvarande bostaden. Han skulle ha A.S. nyårshelgen och hämtade henne fredagen d 28 dec. Under nyårshelgen var C.J:s samtliga tre flickor hemma och dessutom hade han sin femtonårige son T. hemma. De var således fem barn och två vuxna i bostaden. C.J:s flickor är mycket förtjusta i A.S. och de ville gärna att A.S. skulle sova i deras rum. Natten mellan fredagen och lördagen sov därför A.S. i S.J:s rum och påföljande natt i mellanflickans rum. De påföljande två nätterna sov A.S. hos honom och C.J.. A.S. sov på en madrass placerad någon meter från sänggaveln på deras dubbelsäng. Under helgen blev stämningen i hemmet irriterad. S.J. och C.J. kom inte överens. Det gick ut över den övriga familjen. Det slutade med att han och C.J. satt uppe och grälade till 02.00 på nyårsafton. På nyårsdagen var stämningen fortfarande dålig. Han skulle då lämna A.S. i Hallsberg. Innan han åkte sade han till C.J. att han nog inte skulle komma hem på ett par dagar. Han kände sig deprimerad och övervägde att söka upp sjukhuset. Han ringde även till K.S. för att meddela att han tog tåget upp med A.S.. Under samtalet med henne sade han också att han inte kände sig särskilt bra. Hon sade att han var välkommen upp. Han blev därför ytterligt förvånad när han möttes i dörren till K.S:s lägenhet av en förgråten K.S. som i anklagande ton frågade vad han hade gjort. Han förstod först inte vad hon menade men trodde sedan att hon syftade på vad som utspelat sig med C.J:s flickor. - Han är djupt fästad vid sin dotter och han skulle aldrig ens kunna tänka tanken att förgripa sig sexuellt mot henne. Han förnekar därför bestämt åklagarens påstående.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med K.S., psykologen B.E. och överläkaren K.B. samt på H.S:s begäran med C.J.. De hörda har i huvudsak uppgivit följande.

K.S.: Hon var mycket positiv till umgänget mellan A.S. och H.S. och det fungerade relativt bra. Vid några tillfällen gjorde hennes son, som är 15 år, henne uppmärksam på att A.S. efter besök hos H.S. använde påfallande många "runda ord." Hon tog upp saken med H.S., som emellertid förklarade att A.S. inte utsattes för något olämpligt vid besök hos honom i form av porrfilmer eller dylikt. På nyårsdagen 1985 blev hon först uppringd av H.S., som verkade en smula nedstämd. Därefter ringde C.J. och undrade om H.S. kommit. C.J. verkade bekymrad och talade om att flytta isär från H.S.. Under samtalets gång omtalade C.J. att H.S. skulle gjort sexuella närmanden mot två av C.J:s flickor. K.S. blev helt chockad när hon hörde detta. Hon avslutade samtalet och gick in till en granne som hon sedan bad följa med in. Medan grannen lyssnade i en sidotelefon ringde hon upp C.J. och bad henne redogöra för vad som hänt. Hon tänkte på vad som kunde ha hänt A.S. och blev helt förtvivlad vid blotta tanken. Hon kunde inte förstå hur H.S. kunde bo kvar hos C.J. och flickorna. När H.S. och A.S. sedan kom tog hon snabbt in A.S. och förbjöd H.S. att komma in i lägenheten. På hennes frågor sade H.S. att han inte rört A.S.. Hon blev så upprörd över vad hon fått höra av C.J. att hon blev tvungen att uppsöka psykiatrisk mottagning för att få hjälp för sin egen del. Det gjorde hon på nyårsdagens kväll. På trettondagsafton satt hon och A.S. och såg på TV när A.S. plötsligt sade att "pappa har dragit snoppen mot mitt ben". Hon blev alldeles förskräckt över vad hon hörde. A.S. fortsatte emellertid till synes obekymrad att se på TV. Själv kommenterade hon inte A.S:s ut saga. Hon tog emellertid kontakt med barnpsyket för vidare utredning.

C.J.: I samband med en fest våren 1984 då H.S. blev väldigt berusad berättade hennes flickor att H.S. uppträtt olämpligt mot dem, så att de blivit rädda. Vid ett tillfälle hade han gått in till dem i berusat tillstånd och satt sig på sängkanten hos dem och smekt dem på armarna och även krupit ner i sängen hos en av dem. Han hade inte gjort några sexuella närmanden. Vid ett annat tillfälle hade han på natten burit in A.S. till dem och då hade han varit naken på underkroppen. När H.S. fick reda på detta, som han inte mindes något av, blev han väldigt ledsen och upprörd. Han tog omedelbart kontakt med psykolog och hela familjen har varit på samtal hos barnpsykolog för att reda ut vad som hänt. H.S. sade vid något tillfälle att han inte kunde bo kvar. Flickorna ville emellertid att han skulle stanna. De är mycket förtjusta i honom. Hon uppfattar H.S. som en varm person som gärna kramar om andra människor. - Nyårshelgen 1984-85 delade hon sovrum med H.S. och var tillsammans med honom på dagtid. Hon har inte märkt något särskilt och hon kan inte tro att något skulle kunnat hända mellan H.S. och A.S. utan att hon märkt det.

Vid huvudförhandlingen har med rättens tillstånd bandupptagningar, gjorda vid samtal som B.E. haft med A.S. d 5 och 6 mars 1985, spelats upp. Därutöver har ett samtal från d 7 mars 1985 föredragits sådant det återges i förundersökningen. Av bandupptagningarna framgår att A.S. vid flera tillfällen på frågor från B.E. sagt att "pappa drog med snoppen mot mitt ben" att A.S. sedan "torkat bort kiss" från sitt ben samt att händelsen skall ha inträffat "efter jul".

Åklagaren har åberopat ett i målet ingivet läkarintyg dagtecknat d 3 maj 1985 angående A.S.. Intyget är sammanställt och undertecknat av K.B., B.E. och kuratorn A.B. vid regionsjukhuset i Örebro. I intyget heter det bl a: "A.S. är en 5:2-årig normalbegåvad flicka med goda känslomässiga resurser. Hon bor hos modern som hon har en trygghet till. Biologfadern har hon besökt ungefär varannan månad och modern upplever att A.S. efter dessa besök varit otrygg och orolig. A.S. har för modern berättat om faderns sexuella övergrepp och hon upprepar också detta hos psykologen. Hennes spontana berättelse om det sexuella övergreppet måste tagas på största allvar. Hon kan inte på sin åldersnivå ha t ex erfarenhet om vad pappas kiss som kommer på låret har för färg. Man får alltså dra den slutsatsen att hennes berättelse är upplevd."

B.E. och K.B. har i sina vittnesmål förklarat att A.S:s uppgifter om vad som förevarit mellan henne och H.S. bär det självupplevdas prägel och att barn i femårsåldern inte har sådana erfarenheter att de kan fantisera ihop en sådan upplevelse. De har förklarat att de på grund härav gjort den bedömningen att A.S. berättat sanningen.

TR:n gör följande bedömning.

H.S. har bestämt förnekat vad åklagaren lagt honom till last. Han har under ett nästan två timmar långt förhör inför TR:n lugnt och samlat berättat om sina relationer med K.S., A.S., C.J. och hennes döttrar. Han har på TR:n gjort ett gott intryck.

Mot detta skall ställas den av åklagaren åberopade bevisningen. Det är i målet ett faktum att A.S. vid samtal med B.E. sagt att H.S. förfarit på sätt åklagaren påstått. B.E. och K.B. har även inför TR:n uppgivit att det är deras uppfattning, en uppfattning som grundar sig på lång yrkesmässig erfarenhet av barn, att A.S:s uppgifter är trovärdiga.

I målet förtjänar emellertid även följande att beaktas. A.S. hade vid nyårshelgen 1984/85 i ungefär två års tid regelbundet träffat sin far och därvid aldrig - såvitt utredningen visar - ens antytt att hon skulle varit utsatt för något otillbörligt. Det var först sedan K.S. genom telefonsamtalet med C.J. bibringats uppfattningen att H.S. förgripit sig mot C.J:s flickor som A.S. några dagar senare skall ha anklagat sin far. Sett mot denna bakgrund framstår det nära sambandet mellan nyårsdagens telefonsamtal och A.S:s några dagar senare framförda anklagelser mot sin far enligt TR:ns mening som en omständighet ägnad att förringa tilltron till A.S:s uppgifter. Det framstår därför inte som otänkbart att K.S., som redan på nyårsdagen blev så upprörd att hon redan samma kväll - fyra dagar innan A.S. första gången skall ha berättat något - måste uppsöka vuxenpsykiatrisk mottagning, kan ha befunnit sig i en sådan sinnesstämning att hon medvetet eller omedvetet suggererat A.S. att lämna de i målet åberopade uppgifterna om H.S..

För en fällande dom måste krävas att bevisningen har sådan styrka att det ställs utom rimligt tvivel att H.S. förgripit sig mot A.S. på sätt åklagaren påstått. Vid en samlad bedömning av bevisningen finner TR:n på grund av vad ovan anförts att det finns utrymme för sådant tvivel. Åtalet skall följaktligen ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Domskäl

Domskäl. H.S. och de vid TR:n åberopade vittnena har hörts ånyo i HovR:n. De har lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n med bl a följande tillägg.

H.S.: Det förekom ingen nämnvärd spritförtäring under den tid A.S. vistades hos honom och C.J.. Han hade före julen köpt ut endast en flaska whisky och en flaska champagne. Han skulle under den tiden inte haft tillfälle att utföra någon sådan handling som åklagaren påstått.

C.J.: Den påstådda gärningen skulle inte ha kunnat ske under den tid A.S. var på besök efter julen 1984 utan att C.J. märkt något. Då A.S. inte befann sig hos henne och H.S. var hon hos flickorna. - C.J. bekräftar H.S:s uppgifter om spritförtäring.

K.S.: Då C.J. ringde henne på nyårsdagen berättade hon att H.S. hade köpt ut åtta flaskor och blivit berusad på nyårsafton. Han hade ropat till flickorna "skall jag komma och våldta Er" och han hade kastat glas. Även A.S. berättade senare om glaskastningen. - Under sommaren 1984 visade A.S. ett annorlunda beteende. Hon tog avstånd från sin halvbror M. och ville inte att han skulle vara barnvakt åt henne, vilket han varit tidigare. Hon ville vidare ha trosor på sig när hon sov och blev hysterisk när modern sade att hon bara skulle ha pyjamas.

H.S. och C.J. har påstått att H.S. inte någon gång under de dagar efter julen som A.S. vistats hos honom varit ensam med henne så länge att han kunnat utföra gärningen. HovR:n finner dock inte att detta kan uteslutas även om förutsättningarna för att ostört utföra en handling av ifrågavarande slag varit begränsade.

A.S:s uppgift att "pappa drog med snoppen längs mitt ben" och att hon "torkat bort kiss" samt liknande yttranden synes vara en mycket bristfällig beskrivning av vad som kan ha förekommit vid en sexuell handling av det slag åklagaren åsyftar. Det saknas i förhören med A.S. närmare uppgifter om hur handlingen tillgått, hur länge den pågått och hur A.S. upplevt den. Det har vidare inte framkommit i vilket rum och vid vilken tid på dygnet handlingen ägt rum. Dessa brister försvårar bedömningen av utsagans tillförlitlighet.

Såsom B.E. och K.B. påpekat kan A.S:s uppgifter om det sexuella beteendet knappast ha påhittats av henne själv. Det kan emellertid inte uteslutas att A.S. av kamrater hört talas om sexuella beteenden av det slag hon berättat om. Bl a kan hennes bruk av "runda ord" vid några tidigare tillfällen tyda på att hon hört äldre barn tala om sexuella beteenden. Någon trolig förklaring till varför hon sanningslöst skulle påstå att H.S. betett sig på sådant sätt har dock inte framkommit.

Det kan ej heller - bl a med hänsyn till hennes av modern beskrivna beteende sommaren 1984 - uteslutas att A.S. vid något tidigare tillfälle utsatts för någon sexuell beröring. Att hon berättat härom först i början av 1985 kan i så fall bero på att hon då fått höra talas om beskyllningar mot H.S. för sådana handlingar.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna kan A.S:s berättelse inte tillmätas sådant värde att åtalet enbart på grund därav skall anses styrkt. HovR:n finner med hänsyn härtill och då uppgifterna om H.S:s närmanden till C.J:s döttrar inte kan tillmätas nämnvärd betydelse i detta mål att åtalet, såsom TR:n funnit, skall ogillas.

Domslut

Domslut. HovR:ns fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Målet har avgjorts efter huvudförhandling varvid H.S. hörts på nytt. Vidare har K.S. hörts såsom målsägande i anledning av åklagarens talan samt förnyade vittnesförhör hållits med C.J., barnpsykologen B.E. och överläkaren K.B.. Alla har därvid lämnat uppgifter som i huvudsak överensstämmer med deras berättelser i TR:n och HovR:n. Med rättens tillstånd har bandupptagningar gjorda vid samtal som B.E. haft med A.S. d 5 och d 6 mars 1985 spelats upp. Härutöver har en utskrift av fonetisk upptagning från ett samtal d 7 mars 1985 mellan B.E. och A.S. föredragits. Aven intyget d 3 maj 1985 av K.B., kuratorn A.B. och B.E. har förebragts.

Den gärning som i målet lagts H.S. till last har preciserats till att avse ett tillfälle under tiden d 28 dec 1984-d 1 jan 1985. H.S. har i HD liksom tidigare i TR:n och HovR:n förnekat varje slag av brottslig handling gentemot A.S..

Av de inspelade samtalen med A.S. framgår att hon vid frågor av B.E. uppgivit bl a, att pappan dragit med snoppen på hennes ben, att hon sedan torkat bort kladdet eller kisset, att kisset var "som lampan", gult, och att händelsen ägt rum i pappans säng efter jul, när "dom hade precis flyttat". Enligt upptagningarna har inte hon utan pappan berättat om händelsen - "att han gjorde så där" - för mamman och skulle detta tydligen ha skett när A.S. återlämnades till mamman på nyårsdagen, vilket A.S. återger så att "när pappa kom hem då gråter mamma och då klappa han på huvudet, inte snällt. Klappa ont på huvet. Hon - man kan väl krama'na i så fall om han tycker synd om'na. Fast inte klappa'na på huvet." A.S. har vidare under förhören sagt att pappan gjort likadant - "dragit på benet så här, så" - med "dom stora barna J. och N." (C.J:s yngsta flickor födda 1971 och 1973) och att "pappa har sagt så här till mamma, jag har gjort så på N. och J. samma sak".

Vad som kan ha förekommit från H.S:s sida gentemot C.J:s döttrar ligger långt tillbaka i tiden och uppgifterna därom är så vaga att de inte kan tillmätas någon betydelse för bedömningen av vad H.S. kan ha företagit sig mot A.S. vid det med åtalet avsedda tillfället. Åtalspåståendet stöds enbart av A.S:s uppgifter. Någon teknisk bevisning till stöd för den påstådda gärningen har inte förebragts i målet. Av avgörande betydelse blir därför vilket värde i bevishänseende som kan tillmätas A.S:s uppgifter.

A.S. har inte hörts vid någon huvudförhandling i målet. Att ett litet barn som utsatts för brott eller som blivit vittne till ett brott hörs vid en sådan förhandling hör till undantagen. Däremot torde vanligen ett barn, som har en tillräcklig verbal förmåga, höras under förundersökningen, i regel av en utredningsman inom polisen. Några direkta föreskrifter om hur ett sådant förhör bör tillgå finns inte. I 17-19 §§förundersökningskungörelsen (1947:948) finns däremot vissa anvisningar om hur förhör med barn, som är misstänkta för brott, bör hållas. Dessa anvisningar torde kunna tillämpas även vid förhör med barn, som skall höras som vittne eller som målsägande i samband med förundersökning. Bestämmelserna innehåller bl a följande. Förhör med barn skall verkställas så att fara inte uppkommer för att barnet tar skada därav. Särskilt stor varsamhet bör iakttas i fall som berör sexuallivet. Förhöret får inte göras mer ingående än omständigheterna oundgängligen kräver och om möjligt bör förhör hållas endast en gång (17 §). Förhör med barn bör hållas av person med särskild fallenhet för uppgiften och, där det med hänsyn till barnets kön och ålder är lämpligt, bör kvinnlig förhörsledare anlitas (18 §). Är utsaga av barn av avgörande betydelse för utredningen bör, om det är av vikt med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i barn- och förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av barnets utsaga (19 §).

I den mån barnets uppgifter under förundersökningen är av betydelse i målet förebringas de i regel inför rätten genom uppspelning eller utskrift av ett bandinspelat förhör med barnet. Till komplettering av förhöret hålls ofta vittnesförhör med utredningsmannen till styrkande av omständigheterna vid förhöret med barnet. Av rättssäkerhetsskäl måste höga krav ställas på förhör som hålls med ett barn under förundersökning. Detta gäller både metodik och innehåll. En spontan berättelse av barnet bör så långt möjligt säkras. Genom frågor får därefter berättelsens hållbarhet belysas och uppgifterna kompletteras i syfte att säkert klarlägga om rekvisiten för ett brott är för handen eller ej.

A.S:s uppgifter i målet har tillkommit vid samtal med B.E.. K.B. och B.E. har i sina vittnesmål bekräftat den uppfattning som kommit till uttryck i det åberopade intyget, nämligen att A.S:s spontana berättelse om det sexuella övergreppet måste tagas på största allvar, att A.S. inte på sin åldersnivå kan ha t ex erfarenhet av vad pappas "kiss" som kommit på låret har för färg och att man alltså får dra den slutsatsen att hennes berättelse är upplevd. Intyget har, enligt vad K.B. och B.E. förklarat, tillkommit i anledning av den barnpsykiatriska utredning som de tillsammans med kuratorn A.B. företagit beträffande A.S. och som utmynnade i viss behandling av henne. Enligt vittnesmålen hade denna utredning gjorts på sedvanligt sätt som ett lagarbete mellan psykiater, psykolog och kurator och var intyget utformat av dem gemensamt på grund av vars och ens erfarenheter av kontakter de haft med A.S. och modern. Av B.E. berättelse framgår vidare att hon efter kontakt, som hon haft med polismyndigheten i Örebro, ansett sig inte böra höra fadern och inte heller fråga ut A.S. mera ingående om det sexuella övergreppet.

Utredningen om A.S. och hennes utsagors innehåll i frågan, hur H.S. betett sig mot henne, ger det omedelbara intrycket att hon uttalar sig normalt för sin ålder och att hon berättat om något som hon verkligen upplevt. Intrycket förstärks givetvis av den uppfattning om tillförlitligheten i hennes berättelser som K.B. och B.E. har givit uttryck för. Det kan bl a anmärkas att K.B. särskilt framhållit, att den torftighet som kan sägas prägla A.S:s berättelse i och för sig inte gör denna mindre trovärdig utan snarare gör den till ett adekvat uttryck för A.S:s ålder. Å andra sidan är också att märka att A.S:s uppgifter om att pappan hade berättat för mamman om vad han gjort mot A.S. och mot de större flickorna Jenny och Nette inte vinner stöd av vad vare sig K.S. eller H.S. uppgivit.

Som B.E. själv uppgivit har hon - efter sina kontakter med polisen och i ett i och för sig angeläget syfte att inte psykiskt skada barnet - ansett sig inte böra hålla något mer detaljerat förhör med A.S.. Hon har inte frågat mera ingående om hur den sexuella kränkningen gått till och inte heller har hon med A.S. gått närmare in på vad A.S. t ex fått höra av "de stora barnen" om vad pappan gjort med dem eller på vad som förekommit vid det uppenbarligen dramatiska tillfälle då hennes föräldrar hade ett uppträde om vad som hade hänt med C.J:s barn och med A.S.. Sådana för brottsuredningen naturliga följdfrågor som var de övriga familjemedlemmarna befann sig då händelsen inträffade eller hur hon klarat av att tvätta sig ren från "kisset" återfinns inte heller i samtalen med A.S.. K.B. har på fråga i HD uppgivit att utredningen, om det från början varit meningen att den skulle utgöra bevisning i ett brottmål, skulle ha fått en annan uppläggning än vad som nu blev fallet.

De händelser som hade inträffat innan A.S. lämnade sina uppgifter har sålunda i mycket ofullständig grad kartlagts som grund för förhören med henne. De tre sakkunniga som företagit utredningen och avgivit intyget har haft tillgång endast till A.S:s och K.S:s uppgifter. De har inte haft någon kontakt med H.S. och har inte kunnat beakta hans uppfattning om relationerna mellan honom och dottern.

I utredningen föreligger sålunda vissa brister som gör bedömningen osäker. A.S:s berättelse kan därför inte tilläggas avgörande betydelse i frågan, om H.S. begått den åtalade gärningen.

På grund av det anförda skall åtalet lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.