NJA 1986 s. 86

(Jfr 1984 s 435 och 1985 s 806)

Eskilstuna TR dömde d 26 mars 1985 J.A., född 1948, för försök till stöld och olovligt förfogande till fängelse 1 månad. I domen förklarades J.A. villkorligt medgiven frihet till en tid av 2 månader förverkad. Försöket till stöld bestod i att J.A. sökt bereda sig tillträde till en lastbil i avsikt att stjäla något i bilen. J.A., som själv förde sin talan, hade förnekat gärningen. TR:n fann genom vittnesmål av ett vittne tillförlitligen utrett att J.A. brutit upp lastbilens ena sidoruta.

J.A. fullföljde talan mot TR:ns dom i Svea HovR och yrkade bl a att åtalet för försök till stöld skulle ogillas. J.A. hemställde i HovR:n att advokaten D.L. skulle förordnas som offentlig försvarare för honom.

HovR:n (hovrättslagmannen Wilhelmson, hovrättsrådet Åkerman, referent, och adj led Andersson) anförde i beslut d 20 maj 1985: Som skäl för förordnande av offentlig försvarare har J.A. angivit att han begär omhörande av ett vittne i HovR:n samt att han själv inte har någon vana att korsförhöra ett vittne.

Vad J.A. anfört utgör inte tillräckligt skäl att förordna försvarare. HovR:n lämnar därför ansökningen utan bifall.

J.A. anförde besvär och yrkade bifall till sin hemställan om offentlig försvarare.

Riksåklagaren bestred bifall till besvären.

Betänkande

HD (JustR:n Erik Nyman, Vängby och Jermsten) fattade följande slutliga beslut: Enligt 21 kap 3 a § 2 st RB, som är tillämpligt i detta fall, skall offentlig försvarare förordnas bl a om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet.

Avgörande för utgången i TR:n såvitt gäller åtalet för försök till stöld var TR:ns bedömning av ett vittnes utsaga. Både J.A. och åklagaren har begärt att vittnet skall höras om i HovR:n.

J.A. har till stöd för sitt yrkande om förordnande av offentlig försvarare åberopat att vittnets uppgifter är felaktiga och att han inte har någon vana att korsförhöra ett vittne. I HovR:n har han i sistnämnda hänseende anfört att då han i TR:n ville ställa frågor till vittnet, han vid flera tillfällen blev avbruten av rättens ordförande som uppmanade honom att formulera frågorna på ett riktigt sätt.

Bestämmelserna i 21 kap 3 a § RB kom till vid en lagändring år 1983 (prop 1983/84:23, JuU 1983/84:7). Syftet med lagändringen var att återföra domstolarnas praxis till den nivå som avsågs med den tidigare gällande lagstiftningen. I sammanfattningen av propositionens huvudsakliga innehåll angavs att reglerna om rätten till offentlig försvarare skärptes "något", samtidigt som de gavs en mer preciserad lydelse. I motiveringen i propositionen bryter sig statsfinansiella intressen och hänsynen till rättssäkerheten, utan att det går att få någon alldeles klar bild av hur genomgripande ändringar som avsågs; de kostnadsberäkningar som görs tyder dock på att det varit fråga om förhållandevis försiktiga begränsningar. I detta läge får den närmare avvägningen vid tolkningen av lagtexten ankomma på domstolarna. Hittills tillgänglig statistik antyder att lagändringen fått ett förhållandevis kraftigt genomslag i underrätterna; frågan kommer dock att utredas närmare av domstolsverket.

Som förut antytts kom lagändringen till som en reaktion mot domstolspraxis som ansågs ha varit alltför frikostig. I den del som nu är i fråga, nämligen behovet av offentlig försvarare med hänsyn till utredningen om brottet, anfördes som exempel två avgöranden av HD där tilltalade i bötesmål fått offentliga försvarare med hänsyn bl a till att muntlig bevisning skulle förekomma i HovR:n (NJA 1977 s 741 och 1978 s 449 - även andra omständigheter inverkade).

I propositionen sägs bl a att den som förnekar den gärning som han är misstänkt för kan ha behov av juridisk hjälp om målet innehåller komplicerade rätts- eller bevisfrågor eller om saken gäller omfattande eller på annat sätt svåröverskådliga sakförhållanden. I enklare mål bör emellertid den misstänkte normalt kunna föra sin talan själv, även om muntlig bevisning förekommer. Som exempel på enklare mål nämns i propositionen framför allt mål om mindre förseelser, trafikbrott och brott i övrigt med endast böter i straffskalan. Om försvarare inte medverkar, kan detta enligt propositionen kompenseras genom en mera aktiv processledning från domstolens sida. Enbart den omständigheten att det i sådana mål, sägs det, skall förekomma förhör med målsägande och vittnen utgör alltså inte i sig ett skäl att förordna offentlig försvarare. I övrigt förekommer i propositionen vissa uttalanden om behovet av biträde vid målsägandeförhör i misshandelsmål som tyder på att en nyanserad tillämpning är avsedd.

Justitieutskottet framhöll vid frågans behandling i riksdagen, att regleringens syfte självfallet måste vara att den som har ett verkligt behov av en offentlig försvarare också skall få denna förmån. Det var enligt utskottet väsentligt att prövningen av om en offentlig försvarare skall förordnas - i de fall då förordnande inte är obligatoriskt - i varje enskilt fall sker på ett nyanserat sätt under hänsynstagande till både den misstänktes behov och intresset av sparsamhet med statens medel.

En sådan nyanserad bedömning, som alltså är åsyftad enligt förarbetena till 21 kap 3 a § RB, är av vikt inte minst när det gäller frågan i vad mån insatser av en offentlig försvarare vid upptagande av muntlig bevisning kan ersättas av domstolens processledning. Att detta förutsatts kunna ske i rena bötesmål framgår av förarbetena. Ju allvarligare målets utgång är för den tilltalade, desto viktigare är det emellertid att den tilltalade kan finna att hans sak blir tillfredsställande utredd samtidigt som tilltron till domstolens oväld upprätthålls. Särskilt gäller detta om prövningen i HovR:n, som regelmässigt är sista instans när det gäller bevisbedömningen.

I förevarande mål är skuldfrågan i den del åtalet avser försök till stöld av stor vikt för J.A.. Utgången av den får anses vara av avgörande betydelse för såväl valet av påföljd för de aktuella brotten som frågan om förverkandet av den J.A. villkorligt medgivna friheten. Även om det händelseförlopp varom vittnet skall höras är begränsat och förhållandevis okomplicerat kan dock ett mer ingående förhör med vittnet visa sig vara av betydelse. Av det förut anförda framgår att det inte lämpligen bör bero enbart av HovR:ns processledning att ett sådant kommer till stånd. J.A. får därför anses vara i behov av försvarare med hänsyn till brottets utredning.

Med ändring av HovR:ns beslut förordnar HD Levinson till offentlig försvarare för J.A..

Referenten, JustR Broomé, och JustR Beckman var skiljaktiga och gillade betänkandet.