NJA 1987 s. 194

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot J.F. för skattebedrägeri enligt följande gärningsbeskrivning: J.F. har i sin d 22 mars 1979 till lokala skattemyndigheten i Stockholm ingivna självdeklaration för taxeringsåret 1979 uppsåtligen lämnat oriktig uppgift om sina inkomster 1978 med påföljd att han påförts för låg skatt med 23 520 kr. Den oriktiga uppgiften har bestått i att J.F. ej uppgivit uppburen ränta med 30 960 kr. Debiteringslängden för taxeringsåret 1979 fastställdes genom undertecknande d 21 jan 1980.

J.F. delgavs stämning i målet d 8 febr 1984.

Vid huvudförhandling i TR:n d 13 april 1984 förklarade åklagaren i sitt slutanförande att han, om J.F. inte skulle anses uppsåtligen ha lämnat ifrågavarande oriktiga uppgift, ansåg att J.F. borde fällas till ansvar enligt 5 § skattebrottslagen för vårdslös skatteuppgift. Enligt åklagarens mening fanns för den skull inte anledning för honom att justera eller ändra det åtal som avsågs med gärningsbeskrivningen i stämningsansökningen.

J.F. bestred ansvar och anförde: Det är riktigt att han lämnat den oriktiga uppgift om sina inkomster år 1978 som åklagaren påstår med påföljd att han påförts för låg skatt med av åklagaren angivet belopp. Han har emellertid inte uppsåtligen lämnat den oriktiga uppgiften och kan därför inte dömas för skattebedrägeri. - Brottet vårdslös skatteuppgift är ett brott av helt annat slag än brottet skattebedrägeri. Skillnaden utgörs bl a därav att skattebedrägeri är ett effektbrott och ett uppsåtligt brott medan vårdslös skatteuppgift är ett farebrott och ett oaktsamhetsbrott. Åklagarens gärningsbeskrivning täcker inte brottet vårdslös skatteuppgift. Han har inte fått del av åklagarens påstående om ansvar för vårdslös skatteuppgift förrän vid huvudförhandlingen i målet d 13 april 1984. Eftersom han inlämnade deklarationen d 22 mars 1979 eller någon dag där omkring och följaktligen mer än fem år förflutit, innan han fått del av påståendet om ansvar för vårdslös skatteuppgift, gör han gällande, att påföljd för det brottet inte får ådömas. - Om åtalspreskription inte skulle anses ha inträtt, bestrider han ansvar för vårdslös skatteuppgift på den grund att han inte anser sig ha gjort sig skyldig till grov oaktsamhet.

Den ränteinkomst som åtalet avsåg hade samband med en försäljning av ett par fastigheter som J.F. och hans syster hade ärvt efter sin far och i vilka J.F. ägde tre fjärdedelar. Fastighetsförsäljningen hade ägt rum år 1975 och redovisats i 1976 års deklaration. Avtalet hade emellertid fullföljts först år 1978, varvid resterande köpeskilling erlagts. I den vidräkning mellan köpare och säljare som då upprättats hade säljarna tillgodoräknats ett räntebelopp, som för J.F:s del uppgick till det av åklagaren angivna beloppet. Sammanlagt hade J.F. vid tillfället erhållit 419 000 kr.

J.F. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade frikännande.

Åklagaren bestred ändring.

Till utveckling av sin vadetalan anförde J.F. bl a: Han medger i och för sig att hans förfarande är att bedöma som vårdslös skatteuppgift. Åklagarens gärningsbeskrivning täcker emellertid inte samtliga rekvisit för detta brott. J.F. kan därför inte fällas till ansvar för sådan gärning. För den händelse gärningsbeskrivningen skulle anses innefatta påstående om vårdslös skatteuppgift, bestrider han ansvar på grund av preskription.

HovR:n (hovrättsråden von Möller och Fröhling samt adj led Ehrenkrona, referent) anförde i dom d 4 juli 1985:

J.F. (offentlig försvarare advokaten B.S.) sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Riksåklagaren bestred ändring.

Riksåklagaren anförde bl a: Målet gäller frågan huruvida 30 kap 3 § RB lägger hinder i vägen för domstol att fälla en tilltalad till ansvar för vårdslös skatteuppgift, när åtalet gäller skattebedrägeri och det inte i gärningsbeskrivningen angivits avse även ett oaktsamt förfarande. En sådan fråga måste bedömas med utgångspunkt i hur gärningsbeskrivningen utformats i det enskilda fallet.

Såväl skattebedrägeri som vårdslös skatteuppgift avser avgivande av handling med oriktig uppgift till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt eller avgift. Skattebedrägeri föreligger, då avgivandet av den oriktiga uppgiften sker uppsåtligen och vårdslös skatteuppgift, då uppgiften lämnas av grov oaktsamhet. En förutsättning för skattebedrägeri är vidare att gärningen föranleder påförande av för låg skatt medan det för ansvar för vårdslös skatteuppgift är tillräckligt att fara för sådan effekt uppkommer, dock under förutsättning att gärningen rör betydande belopp. Skillnaderna i brottskonstruktionerna medför att vårdslös skatteuppgift fullbordas på ett tidigare stadium än skattebedrägeri.

Såsom domstolarna funnit måste gärningsbeskrivningen anses innefatta ett påstående från åklagarens sida att omständigheterna vid avgivandet av deklarationen varit sådana att den oriktiga uppgiften i vart fall lämnats av grov oaktsamhet (jämför NJA 1978 s 291, Thornstedt-Eklund, Skattebrott och skattetillägg, 5 uppl s 73 f, NJA 1976 s 368 med där gjorda hänvisningar, NJA 1981 s 277 och Ekelöf, Rättegång II, 7 uppl s 125). Påståendet att förfarandet föranlett påförande av för låg skatt inkluderar uppenbarligen att fara för sådan effekt förelegat. Enligt gärningspåståendet har brottet fullbordats d 21 jan 1980. Gärningsbeskrivningen innehåller emellertid även uppgift om den tidpunkt då deklarationen avlämnades och farebrottet fullbordades. Det undandragna skattebeloppet är betydande i den mening som avses i 5 § skattebrottslagen. På grund av det anförda bör - såsom åklagaren påstått och domstolarna funnit - 30 kap 3 § RB ej utgöra hinder mot att fälla till ansvar för vårdslös skatteuppgift.

För den händelse HD inte skulle dela riksåklagarens angivna uppfattning gjorde riksåklagaren - med justering av åtalet - gällande att J.F. avgett den oriktiga uppgiften av grov oaktsamhet och därigenom föranlett fara för att skatt skulle påföras med ett 23520 kr för lågt belopp.

Betänkande

HD (JustR:n Welamson, Knutsson, referent, Gregow, Magnusson och Solerud) beslöt dom i enlighet med betänkandet.