NJA 1987 s. 407

Personaly System Line AB i konkurs förde genom konkursförvaltaren, advokaten E.A-H., efter stämning å postverket vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (tingsfiskalen Wahlqvist) avgjorde målet med tillämpning av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden och anförde i dom d 7 maj 1984: Yrkanden m m. Efter ansökan om stämning har Personaly System Line AB i konkurs, nedan kallat konkursboet, yrkat förpliktande för postverket att utge 3 434 kr 66 öre, jämte ränta enligt 5 § räntelagen på 248 kr för tiden d 5-6 juli 1983, på 3 346 kr för tiden d 7-10 juli 1983 samt på 3 434 kr 66 öre från d 11 juli 1983 till dess betalning sker. Till grund för käromålet har konkursboet anfört: Postverket har, av inbetalningar som skett över postgiro till konkursboet efter konkursutbrottet, tillgodogjort sig omstämt belopp utan att jämlikt 121 § KL vara berättigat därtill. Konkursboet har väl haft en skuld till men ej någon fordran på postverket då konkursbeslutet meddelades.

Postverket har bestritt konkursboets talan med undantag av ett räntebelopp av 88 kr 66 öre. Till grund för bestridandet har postverket anfört att det inte rör sig om en kvittningssituation utan i stället om en betalningssituation i ett kontokurantförhållande, där 21 § KL är tillämplig.

Konkursboet har anfört: Konkursboet hade vid konkursutbrottet d 30 juni 1983 en skuld till postverket på grund av ett övertrasserat postgiro uppgående till 3 346 kr. Efter konkursutbrottet gjordes kundinbetalningar till postgirot, vilka postgirot tillgodogjorde sig d 5 juli 1983 med 248 kr, d 7 juli 1983 med 3 098 kr och d 11 juli 1983 med 88 kr 66 öre eller tillhopa 3 434 kr 66 öre. Till stöd för åtgärden har postverket åberopat 21 § KL. Nämnda lagrum kan icke vara tillämpligt på ovannämnda rättshandling. Enligt konkursboets bedömning rör det sig om ett kvittningsförfarande, som dock enligt 121 § KL förutsätter att såväl skuld som fordran uppkommit före konkursen. Så har inte varit fallet, varför kvittningen icke är tillåten. Postverket skall därför återbetala 3 434 kr 66 öre jämte yrkad ränta.

Postverket har anfört: I målet föreligger oenighet mellan parterna om postverkets förfarande att efter det bolaget försatts i konkurs tillgodogöra sig på bolagets postgirokonto inkommande medel för att täcka en på kontot förekommande brist, utgör ett kvittningsförfarande enligt 121 § KL eller stöder sig på bestämmelserna i 21 § samma lag. Bolaget hävdar att det är fråga om ett kvittningsförfarande vilket postverket bestrider. Skulle emellertid postverkets åtgärder anses utgöra kvittning så är postverket ense med bolaget om att en sådan kvittning efter konkurs är otillåten. Beloppet skall i så fall återgå till konkursboet/bolaget. - Tvistefrågan i målet torde kunna koncentreras till frågan om postverket för de av postverket vidtagna åtgärderna kan åberopa innehållet i 21 § KL. Med andra ord omfattar bestämmelsen i 21 § nämnda lag förfaranden liknande dem som postverket vidtagit. Postverket vill anföra följande till stöd för att 21 § KL är tillämplig. - Innehav av ett postgirokonto grundas på ett avtal mellan postverket genom postgirot och kunden. Detta avtal innebär ett åtagande eller förpliktelse för postgirot att bl a ta emot inbetalningar, gireringar m m avsedda för kundens konto och svara för bokföring av dessa på kontot, behandla av kunden insända betalningsuppdrag samt avisera kunden om utförda bokföringsuppdrag. Kunden å sin sida skall bl a svara för att täckning finns för beordrade utbetalningar. Uppstår ändå underskott på kontot skall detta täckas så snart som möjligt. Det av postgirot utförda bokföringsarbetet får ses som en serie av rättshandlingar mellan postgirot och kontohavaren i egenskap av antingen avsändare eller mottagare av bokförda belopp. Kontohavaren beordrar postgirot att t ex girera ett belopp till annan kontohavare. När postgirot bokför av beloppet från hans konto har beloppet kommit ur hans besittning och i postgirots. Postgirot har sedan skyldighet att se till att beloppet bokförs in på avsett postgirokonto. När så skett kommer det i denna kontohavares besittning. Den omständigheten att en kontohavare försätts i konkurs ändrar den rättshandling som kreditering eller debitering av belopp på kontot innebär endast så att konkursboet genom konkursförvaltaren blir motpart. Detta förhållande kan dock inte anses inträffa förrän efter den tidpunkt som anges i 21 § KL eller den tidigare tidpunkt då det visas att postgirot inte var i god tro. Ett postgirokonto är en variant av den rättsfigur som brukar kallas kontokurantavtal. Fordringar som är hänförliga till avtalsförhållandet räknas av till ett nettosaldo. I litteraturen hävdas att en sådan avräkning sker löpande eller intermittent. Avgörande för hur avräkningen skall ske torde vara det enskilda rättsförhållandets natur. I vad mån en insättning på ett postgirokonto som visar underskott skall betraktas som en betalning i samband med konkurs synes inte ha diskuterats i litteraturen. Vad som gäller beträffande checkräkningskonto har dock varit föremål för behandling i såväl praxis som doktrin. I NJA 1937 s 351 slogs fast att varje insättning på checkräkningskonto som visar ett negativt saldo är att betrakta som betalning. Denna ståndpunkt har därefter inte ifrågasatts. Diskussion har dock förts om insättningen/betalningen skall betraktas som betalning av förfallen eller icke förfallen skuld samt om den kan anses ordinär (Löfmarck SvJT 1981 s 330 ff och Walin, Materiell konkursrätt s 145 ff). Enligt postverkets uppfattning saknas anledning att bedöma en insättning på ett postgirokonto annorlunda än vad som gäller för checkräkningskonto. Walin (Materiell konkursrätt s 150) har också helt generellt uttalat "I ett fast kontokurantförhållande är överhuvud tveksamt om man bör tala om kvittning beträffande den avräkning som skall äga rum". Vad nu sagts talar enligt postverkets uppfattning för att en insättning på ett postgirokonto som visar underskott skall betraktas som en betalning. Enligt vad som tidigare anförts är en insättning på i detta fall bolagets postgirokonto att betrakta som en betalning om kontot - såsom i det nu aktuella fallet - visar underskott. Om insättningen/betalningen - som i nuvarande tvist - sker efter det bolaget försatts i konkurs är därför kärnfrågan om en sådan betalning kan göras gällande mot bolagets konkursbo. Det är inte fråga om en kvittningssituation. Postverket utgår först från den situationen att bolaget hade verkställt betalningen/insättningen efter konkursutbrottet. I ett sådant fall följer av 20 § KL att postverket i princip inte kan åberopa betalningen mot bolaget. Emellertid sägs i 21 § samma lag: "Rättshandling mellan gäldenär och annan, som företages senast dagen efter den då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, skall utan hinder av vad som sägs i 20 § gälla, om det ej visas att den andre ägde kännedom om beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning antaga att gäldenären var försatt i konkurs."

Bestämmelsen avser också betalning (Prop 1975:6 s 188). Således kan postverket - under förutsättning av god tro - ända fram till dagen efter kungörelsen i Post- och Inrikes Tidningar tillgodogöra sig insättningen. I det nu aktuella fallet är det emellertid inte bolaget som verkställt insättningen utan annan, tredje man, här kallad X.. I en sådan situation kan det synas tveksamt om vare sig 20 § eller 21 § KL är tillämpliga enligt sina ordalydelser. Det är ju X. som betalar och inte bolaget. Emellertid bör enligt postverkets ståndpunkt skiljas mellan två sidor av en sådan situation. Den ena är mellan X. och bolaget. X. betalar det betalningen avser till bolaget. Denna betalning sker genom insättning på ett av bolaget anvisat postgirokonto som har brukats som betalningskanal. Detta leder till den andra sidan, nämligen förhållandet mellan bolaget och postverket. Genom insättningen på postgirokontot minskar det negativa saldot. Detta har sin grund i det förhållandet att bolaget före konkursutbrottet öppnat och använt postgirokontot för mottagandet av betalningar. Den med insättningen följande betalningen av postverkets på grund av kontots negativa saldo uppkomna motfordring mot bolaget har således inte något med X. att göra. Detta kan bl a belysas av att det är en tillfällighet om X. genom att använda av bolaget anvisat betalningssätt råkar åstadkomma ett läge varigenom bolagets kontoskuld regleras; för detta erfordras ju att postgirokontot har ett negativt saldo. Således bör det infriande av postgirots fordran mot bolaget som sker genom X:s insättning på postgirokontot inte betraktas som en X:s betalning utan som en följd av en av bolaget tidigare vid tagen disposition nämligen att anvisa postgirokontot för betalning förenad med att bolaget inte vidtagit någon ändring av dessa dispositioner. Situationen kan jämställas med att bolaget gett t ex en bank ett stående betalningsuppdrag, därvid banken även efter konkursutbrottet genomför betalningar; bestämmelserna i 20 och 21 §§ KL bör vara att tillämpa som om bolaget själv hade verkställt betalningen. Det bör också framhållas att en betalning som en bolagets gäldenär gör till annan (postverket) i återvinningshänseende betraktas som om bolaget hade gjort den själv (Walin a a s 147). Det torde vara klart att en konkursgäldenär med för konkursboet gentemot postverket bindande verkan under tid som anges i 21 § KL kan förfoga över på postgirokontot inflytande medel. Om kontot vid konkursutbrottet visar underskott och postgirot bokför in- och utbetalningar är detta fortfarande rättshandlingar mellan konkursgäldenären och postverket/postgirot. Dessa rättshandlingar måste gälla under i 21 § angivna förutsättningar. Som exempel kan nämnas att postgirot bokför en inbetalning på ett konto som inte enbart täcker ett på konkursdagen befintligt underskott utan även medför ett plussaldo på kontot. Om kontohavaren förfogar över plussaldot skulle detta - om 21 § KL skall tolkas på annat sätt än postverket gör gällande - innebära att den rättshandling - konkursgäldenärens uttag av överskottet - inte kunde klandras medan den rättshandling - postgirots bokföringsåtgärd varigenom bristen på kontot täcks - kunde klandras.

Domskäl. TR:n gör följande bedömning.

Såsom huvudregel beträffande godtrosskydd stadgas i 21 § 1 st KL att rättshandling mellan gäldenären och annan, som företas senast dagen efter den då kungörelse om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar, skall utan hinder av rådighetsförbudet i 20 § gälla om det ej visas att den andre ägde kännedom om beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning antaga att gäldenären var försatt i konkurs.

Bestämmelsen avser således förhållandet mellan konkursgäldenaren och annan. I förevarande tvist har ej konkursboet utan annan verkställt inbetalningar till postgirokontot. Det kan därför här inte anses vara fråga om rättshandling mellan gäldenären/bolaget och postverket. Vid sådant förhållande kan postverket inte åberopa innehållet i 21 § KL till stöd för sina åtgärder att tillgodogöra sig på postgirokontot inkommande medel för att täcka en på kontot uppkommen brist. Såsom konkursboet anfört är postverkets åtgärder att bedöma som kvittning, vilken inte är tillåten enligt 121 § KL.

Om belopp och ränta i sig råder inte tvist.

Käromålet skall alltså bifallas.

Postverket fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att konkursboets talan måtte ogillas.

Konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Hedström, hovrättsrådet Gehlin samt adj led Ekman, referent) anförde i dom d 29 april 1985:

HD (JustR:n Sven Nyman, Ehrner, referent, Heuman, Lars K Beckman och Nyström) beslöt dom i enlighet med betänkandet.