NJA 1987 s. 621

Fråga om behandlingen av yrkande om ersättning för rättegångskostnader i tvistemål, vari allmän rättshjälp inte förekommer (I och II).

I

I mål vid Skövde TR yrkade O:s Rör i Ljungby AB förpliktande för Fastighetsaktiebolaget Stockholms Badhus att till O:s Rör utge 24 479 kr 50 öre jämte ränta avseende ersättning för omläggning av spillvattenledningar. Badhuset bestred O:s Rörs talan. Parterna fordrade ersättning för sina rättegångskostnader.

TR:n (rådmännen Holmqvist, Cederberg och Rydstedt) ogillade i dom d 9 juni 1983 käromålet och förpliktade O:s Rör att ersätta Badhuset dess rättegångskostnader med fordrade 23 131 kr, varav 22 500 kr utgjorde ombudsarvode, jämte ränta.

O:s Rör vädjade mot TR:ns dom i Göta HovR i fråga om rättegångskostnaderna med yrkande att ersättningen för Badhusets kostnader skulle nedsättas till 10 000 kr, därav 7 000 kr i ombudsarvode.

Badhuset bestred ändring och fordrade ersättning för sina kostnader i HovR:n. Badhuset anförde bl a att O:s Rör i TR:n inte hade något att erinra mot Badhusets kostnadsyrkande.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson och hovrättsrådet Lindstam) anförde i beslut d 8 mars 1984:

Skäl. Den av "rörbolaget" fordrade ersättningen för ombudskostnader vid TR:n framstår i och för sig som oskäligt hög i förhållande till målets beskaffenhet. På grund härav och då bolaget inte visat att ersättningen varit påkallad av särskilda omständigheter skall den nedsättas.

HovR:ns avgörande. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att rättegångskostnadsersättningen bestämmes till 15 631 kr, därav 15 000 kr i ombudsarvode, jämte ränta enligt lag.

Badhuset skall stå sina kostnader i HovR:n.

Hovrättsrådet Sundström och hovrättsassessorn Swantesson, referent, var skiljaktiga och anförde: Det har inte framkommit att omständigheterna i målet - en köprättslig tvist mellan två näringsidkare - är sådana att den av Badhuset yrkade rättegångskostnadsersättningen kan anses som oskälig. TR:ns dom skall därför fastställas såvitt nu är i fråga.

Badhuset (ombud jur kand H.B.) anförde besvär och yrkade att TR:ns beslut i fråga om rättegångskostnaderna måtte fastställas

och att O:s Rör måtte förpliktas att ersätta Badhuset dess rättegångskostnader i HovR:n.

O:s Rör lät sig inte avhöra.

Sveriges advokatsamfunds styrelse avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. I yttrandet anfördes:

HD har berett Sveriges advokatsamfund tillfälle att avge yttrande i följande principfråga: Vilken betydelse bör i tvistemål, vari allmän rättshjälp ej förekommer, tillmätas olika uttalanden av parts ombud över motsidans kostnadsräkning? Samfundets styrelse anför med anledning därav följande.

Handläggningen av frågor om rättegångskostnad är allmänt sett underkastad dispositionsprincipen. Nu gällande lag innehåller inte någon föreskrift om att rätten skall bereda part tillfälle att yttra sig över motpartens kostnadsyrkande. Likväl torde rätten ha skyldighet att höra parterna i kostnadsfrågan.

Det förekommer ofta att parts kostnadsyrkande inte uttryckligen vare sig medges eller bestrids. Uttalanden som vanligen förekommer i samband med bedömning av motpartens kostnadsräkning är medgivande och vitsordande av skäligheten i och för sig. Stundom sägs att yrkandet om ersättning lämnas utan erinran.

Vid huvudförhandling i TR:n i förevarande mål synes ingen av parterna över huvud taget ha yttrat sig över motpartens kostnadsyrkande. Av protokollsanteckningen "Ombuden gör inga erinringar mot respektive kostnadsräkningar." får dock anses framgå att TR:n berett parterna tillfälle att uttala sig i kostnadsfrågan.

Styrelsen anser att frågan om rättegångskostnadernas skälighet är fullt ut underkastad parternas förfogande liksom andra förmögenhetsrättsliga anspråk. Det finns enligt styrelsens mening inte några bärande skäl för en annan uppfattning just i fråga om rättegångskostnader. Styrelsen konstaterar också att annan slutsats inte kan förenas med det faktum att parterna vid uppgörelse utom rätta och i samband med förlikningar i rättegång förfogar över kostnadsfrågorna.

Med denna styrelsens uppfattning följer att samfundet menar att parts inställning till motpartens yrkande om ersättning för rättegångskostnad bör utredas i målet på samma sätt som inställningen till motpartens yrkande i saken och att de uttalanden motparten gör om sin inställning till yrkandet om rättegångskostnad bör ges samma följd som partens uttalande om sin inställning till motpartens yrkande i saken. När en part, i likhet med rörbolaget i förevarande fall, avstår från att anföra erinringar mot motpartens yrkande om kostnadsersättning bör detta anses liktydigt med ett medgivande. Rättens prövning begränsas i så fall till frågan om fördelning av kostnadsansvaret och om jämkning jämlikt 18 kap 4 § RB. Skulle i ett fall som detta utrymme finnas för prövning av kostnadsyrkandets skälighet blev följden att rätten i många fall skulle komma att avgöra kostnadsfrågan på grundval av omständigheter eller överväganden som den yrkande parten inte fått tillfälle att yttra sig över. Detta vore oförenligt med grundläggande principer för processordningen. Endast om part förklarar sig överlämna kostnadsfrågan till rättens prövning bör sådan företas.

Den ståndpunkt i rättegångskostnadsfrågan som rörbolaget intog i HovR:n innebär enligt styrelsens mening ett återtagande av medgivande som gjorts i TR:n och bör därför vara att bedöma mot bakgrund av stadgandet i 50 kap 25 § 3 st RB.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Badhuset har såsom grund för sin talan i HD anfört: HovR:n har funnit, att ombudskostnaden för Badhuset skall nedsättas, då denna är oskäligt hög, utan att ta hänsyn till att motparten på fråga i TR:n lämnat de yrkade rättegångskostnaderna utan erinran. HovR:n torde kunna beakta motpartens återtagande av sitt i lägre rätt gjorda medgivande endast då parten påvisat, att återkallelsen föranletts av alldeles speciella omständigheter. En sådan omständighet kan inte utgöras av att parten förlorat målet i den undre instansen, och detta har i vart fall inte påståtts av motparten. Först då HovR:n vid en bedömning funnit, att part ägt återta sitt tidigare medgivande, kan HovR:n göra en skälighetsbedömning av de yrkade rättegångskostnaderna. HovR:n har uppenbarligen förbisett, att motparten i TR:n lämnat kravet på rättegångskostnader utan erinran.

I protokoll, fört vid huvudförhandlingen i målet vid TR:n, står särskilt antecknat: "Ombuden gör inga erinringar mot respektive kostnadsräkningar." Härav får åtminstone anses framgå, att TR:n berett parterna tillfälle att uttala sig i kostnadsfrågan och att ingen av dem haft något att invända mot motpartens kostnadsyrkanden i sig. Genom de processhandlingar som sålunda företagits, antingen de grundats på aktivt handlande eller kunnat utläsas ur passivt beteende, har frågan om rättegångskostnadernas skälighet i och för sig å ömse sidor blivit otvistig mellan parterna, och TR:n har vid den utgång målet fått i huvudsaken haft att utan skälighetsprövning bifalla Badhusets rättegångskostnadsyrkande. O:s Rör har i HovR:n inte anfört några som helst skäl för att bolaget skulle få frånfalla sin vid TR:n redovisade inställning till motpartens yrkande om rättegångskostnader. Den återkallelse av processhandlingen som skett genom överklagandet till HovR:n hade alltså, med stöd av 50 kap 25 § 3 st RB, bort lämnas utan avseende av HovR:n och samma omständigheter läggas till grund för avgörandet i rättegångskostnadsdelen som vid TR:n, när det gäller kostnaderna där.

På grund av det anförda bör TR:ns domslut vad gäller rättegångskostnaderna fastställas och Badhusets yrkanden om rättegångskostnader i HovR:n och HD bifallas.

HD:s avgörande. Med ändring av det slut HovR:ns beslut innehåller fastställer HD TR:ns domslut i fråga om rättegångskostnaderna och förpliktar O:s Rör att ersätta Badhuset dess rättegångskostnader i HovR:n med 1 000 kr, utgörande ombudsarvode.

O:s Rör förpliktas ersätta Badhuset dess rättegångskostnader i HD med 1 000 kr, utgörande ombudsarvode.

På ersättningsbeloppen skall utgå ränta enligt lag.

HD (JustR:n Brundin, Rydin, Solerud, Lars Beckman, referent, och Svensson) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Badhuset har till stöd för sin talan i HD åberopat att O:s Rör vid huvudförhandlingen i TR:n lämnade de av Badhuset yrkade rättegångskostnaderna utan erinran och att O:s Rör i HovR:n inte anfört någon omständighet som skulle ge O:s Rör rätt att återta det härigenom gjorda medgivandet.

I protokoll, fört vid huvudförhandlingen i målet vid TR:n, har antecknats "Ombuden gör inga erinringar mot respektive kostnadsräkningar". Härav framgår att TR:n berett parterna tillfälle att uttala sig i kostnadsfrågan och att ingen av dem haft något att erinra mot skäligheten av yrkade belopp. Genom de processhandlingar som parterna sålunda företagit får var och en av dem anses ha medgett skyldighet att - under förutsättning att motparten vinner målet - utge ersättning för dennas rättegångskostnader med fordrat belopp. Vid detta förhållande har TR:n haft att med hänsyn till utgången i målet utan skälighetsprövning bifalla Badhusets rättegångskostnadsyrkande.

Ett återtagande i högre rätt av ett vid lägre rätt gjort villkorligt medgivande med karaktär av processhandling kan beaktas endast om det föranleds av alldeles speciella omständigheter. O:s Rör har i HovR:n inte anfört någon omständighet som skulle berättiga företaget att återta det vid TR:n gjorda medgivandet. HovR:n hade följaktligen bort, liksom TR:n, lägga medgivandet till grund för sitt avgörande beträffande rättegångskostnaderna vid TR:n.

På grund av det anförda skall Badhusets talan i HD bifallas.

HD:s avgörande. Med ändring av det slut HovR:ns beslut innehåller fastställer HD TR:ns domslut i fråga om rättegångskostnaderna

och förpliktar O:s Rör att till Badhuset för dess rättegångskostnader i HovR:n utge 1 000 kr, utgörande ombudsarvode, jämte 6 procent ränta från d 8 mars 1984 till dess betalning sker.

O:s Rör skall ersätta Badhuset dess rättegångskostnader i HD med 1 000 kr, utgörande ombudsarvode, ävensom ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för HD:s dom tills betalning sker.

II

Malmö TR

Makarna P-Å. och I.N. yrkade efter stämning å Bostadsrättsföreningen Lunden vid Malmö TR, fastighetsdomstolen, att TR:n skulle fastställa att de var skyldiga att erlägga vattenavgift till föreningen endast enligt viss av dem angiven beräkningsgrund.

Föreningen bestred makarnas N:s talan. Parterna fordrade ersättning för sina rättegångskostnader.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Nilson) meddelade dom d 23 nov 1984. Makarna N:s talan bifölls i huvudsaken.

Domskäl. Beträffande rättegångskostnaderna anförde TR:n i domskälen: Vid denna bedömning skall föreningen ersätta makarna N. för rättegångskostnader. De har i sådant avseende yrkat 6 265 kr, varav 6 000 kr i ombudsarvode. Vid bedömandet av om denna kostnad skäligen varit påkallad för tillvaratagande av makarna N:s rätt anser TR:n sig böra beakta att - efter det att föreningen erbjudit makarna N. att betala vattenavgift efter lägenhetsyta - tvisten gällt ett belopp som understiger 100 kr om året. Även om hänsyn tas till de principiella aspekterna kan det enligt TR:ns mening inte vara rimligt att på ett mål av så ringa ekonomisk betydelse nedlägga så höga rättegångskostnader som här skett. TR:n anser därför att makarna N. själva skall svara för en betydande del av sina rättegångskostnader.

Domslut

Domslut. I sitt domslut förpliktade TR:n föreningen att ersätta makarna N:s rättegångskostnader med 1 765 kr, varav 1 500 kr i ombudsarvode, jämte ränta.

HovR:n över Skåne och Blekinge

Båda parterna fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. Föreningens talan innebar yrkande om ogillande av makarna N:s talan.

Makarna N. yrkade att HovR:n måtte undanröja TR:ns dom i rättegångskostnadsdelen och återförvisa målet i den delen till TR:n. I andra hand yrkade de helt bifall till sitt vid TR:n framställda yrkande om ersättning för rättegångskostnad.

Som grund för sitt yrkande om återförvisning åberopade makarna N. att TR:n underlåtit att, sedan part framställt sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnad, efterhöra motpartens inställning till yrkandet samt att med hänsyn till likheten i rättegångskostnadsyrkandena det fick hållas för visst att föreningen skulle ha vitsordat makarna N:s kostnadsyrkande. De gjorde därvid gällande att TR:n genom sin berörda underlåtenhet förfarit felaktigt samt att rättegångsfelet var grovt därför att TR:ns underlåtenhet uppenbarligen påverkat utgången av målet i denna del. De framhöll också att föreningens erbjudande om att låta makarna N. betala vattenavgift efter lägenhetsyta blev känt för dem först vid huvudförhandlingen i målet.

Parterna fordrade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n.

HovR:n (hovrättsråden Nelander och Schlyter, referent, samt adj led f d lagmannen Hasslow) meddelade dom d 17 juni 1986. HovR:n fann ej skäl till annan bedömning i huvudsaken än den TR:n gjort.

Domskäl

Domskäl. Beträffande makarna N:s talan anförde HovR:n i domskälen: Skäl för bifall till makarna N:s yrkande om återförvisning av målet i kostnadsdelen föreligger ej.

Av utredning som föreningen åberopat i HovR:n framgår att erbjudandet om debitering efter lägenhetsyta förelåg redan då talan väcktes. På grund härav och på skäl som TR:n anfört bör ersättning inte utgå för makarna N:s rättegångskostnader vid TR:n med högre belopp än TR:n bestämt.

Domslut

Domslut. I sitt domslut fastställde HovR:n TR:ns domslut

och förordnade att vardera parten skulle bära sin kostnad å målet i HovR:n.

HD

Makarna N. (ombud advokaten L.Å.) sökte revision och yrkade, att HD måtte förplikta föreningen att ersätta dem deras rättegångskostnader vid TR:n med ytterligare 4 500 kr

och i HovR:n med 2 500 kr.

Föreningen (ombud jur kand E.D.) bestred ändring.

Parterna fordrade ersättning för sina rättegångskostnader i HD.

TR:n avgav efter förordnande av HD yttrande i målet

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Makarna N. har i HD som grund för sin talan om ändring i fråga om rättegångskostnaderna vid TR:n i första hand åberopat samma omständigheter som de i HovR:n lagt till grund för sitt yrkande om återförvisning.

Handläggningen av frågor om rättegångskostnad är enligt RB i princip underkastad den s k dispositionsprincipen, eftersom det rör sig om ett förmögenhetsrättsligt anspråk personer emellan. Kostnadsersättning utdöms sålunda endast på yrkande, och rätten får varken döma ut mer än som yrkats eller mindre än motparten medgett. Inom denna ram har rätten full frihet att fördela kostnaderna efter de riktlinjer som ges i 18 kap RB. Möjlighet skall ges parterna att ta del av varandras kostnadsyrkanden och yttra sig däröver. (Jfr SOU 1982:26 s 214 och prop 1986/87:89 s 122.)

Utredningen i målet ger vid handen, att ombuden vid tingsrättsförhandlingen, utan att uttryckligen av rättens ordförande ha tillfrågats om sin inställning, haft möjlighet att yttra sig över motpartens muntligt framställda kostnadsyrkande men att de inte gjort bruk därav. Domstolen har alltså haft fria händer att ex officio göra den skälighetsprövning av kostnadsyrkandena som utgången i målet gett anledning till, och partsombuden måste ha förstått, att det förhöll sig så. På den av makarna N. i första hand angivna grunden kan alltså inte komma i fråga att bifalla deras talan vad gäller tingsrättskostnaderna.

Makarna N. har i andra hand hävdat, att grund för jämkning efter skälighet av det belopp de vid TR:n yrkat i ersättning för rättegångskostnader inte har förelegat. HD delar emellertid - även om det skulle förhålla sig så som makarna N. nu hävdat, att tvisten egentligen gällt ett årligt belopp om ca 200 kr - domstolarnas bedömning också i denna fråga.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut stå fast vad gäller rättegångskostnaderna vid TR:n och i HovR:n.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer - - - se HD:s beslut - - - betalning sker.

HD (JustR:n Brundin, Palm, Rydin, referent, Lars Å Beckman och Svensson) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Om en part vid huvudförhandling i tvistemål, vari rättshjälp inte förekommer, förklarar sig inte ha något att erinra mot det belopp som motparten har fordrat i ersättning för rättegångskostnader, får däri anses ligga att parten medger skyldighet att - under förutsättning att motparten vinner målet och därigenom blir ersättningsberättigad - utge fordrat belopp. Detta innebär att rätten inte skall göra någon skälighetsbedömning av kostnadsbeloppet utan lägga medgivandet till grund för sitt avgörande i fråga om rättegångskostnaderna (se HD:s beslut d 19 aug 1987, SÖ 386; det under I refererade målet, red:s anm). Om parten endast till viss del vitsordar skäligheten av det fordrade kostnadsbeloppet, har vad nu sagts motsvarande tillämpning beträffande den delen.

En part kan också överlämna åt rätten att bedöma frågan om skäligheten av vad motparten har fordrat i ersättning för rättegångskostnader. Rätten har då att pröva frågan med tillämpning av bestämmelserna i 18 kap 8 § RB. I det fallet att parten bara till en del vitsordar skäligheten av fordrad ersättning har rätten att tillämpa det angivna lagrummet i fråga om den överskjutande delen.

Med hänsyn till den betydelse som parts inställning i kostnadsfrågan har enligt det anförda får det, såsom följer av allmänna processuella grundsatser, anses åligga rätten att vid huvudförhandling i här avsedda mål bereda part tillfälle att yttra sig över motparts yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Parternas ståndpunkter bör redovisas i protokollet över förhandlingen.

Av utredningen i detta mål framgår att makarna N. och föreningen under huvudförhandlingen i TR:n muntligen i varandras närvaro framställde yrkanden om ersättning för rättegångskostnader med angivande av de belopp som fordrades. Inte någondera parten yttrade sig över den andra partens kostnadsyrkande. TR:n synes emellertid inte, såsom bort ske, ha särskilt berett parterna tillfälle att uttala sig i kostnadsfrågan. Vid sådant förhållande kan parternas underlåtenhet att göra invändningar mot varandras kostnadsyrkanden ej anses ha inneburit att de lämnade fordrade belopp utan erinran.

I HD har föreningen intagit den ståndpunkten till skäligheten av makarna N:s kostnadsyrkande vid TR:n, att kostnaden var onödigt hög i förhållande till det arbete som borde ha lagts ned på målet. Skäl föreligger ej att - med anledning av det fel som enligt det förut sagda förekommit i rättegången - visa frågan om rättegångskostnaderna åter till TR:n för ny prövning.

Anledning saknas, att frångå domstolarnas skälighetsbedömning av makarna N:s rättegångskostnader vid TR:n.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, fastställas.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

Makarna N. skall solidariskt ersätta föreningen dess rättegångskostnader i HD med 2 000 kr, utgörande ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för HD:s beslut till dess betalning sker.