SOU 1982:26

Översyn av rättegångsbalken : delbetänkande

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Råttegångsutredningen tillsattes efter bemyndigande av regeringen i februa- ri 1977 och påbörjade sitt arbete i mars samma år. Utredningen får härmed överlämna delbetänkandet (SOU 1982 :25—26) Översyn av rättegångs- balken l Processen i tingsrätt.

I arbetet med betänkandet har såsom ledamöter av utredningen deltagit numera landshövdingen Ingvar Gullnäs, ordförande, chefsrådmannen Ella Ericsson Köhler, länsåklagaren Sten Styring, advokaten Lars Laurin, föreståndaren John Thörngren (fr. o. m. den 6 december 1978), lantmästa- ren Lennart Sandberg (fr. o. m. den 10 januari 1979), f. d. kommunalrådet Arvid Persson (avliden i december 1978) samt kontoristen Kerstin Edmark (avliden i juni 1978).

Som sakkunniga har i arbetet deltagit kammarrättspresidenten Nils Olof Wentz och lagmannen Lennart Wasteson (båda fr. o. m. den 5 september 1977). Som experter har deltagit advokaten Curt Blomkvist (fr. o. m. den 10 juni 1977), numera länsåklagaren Jan Lindegård (fr. o. m. den 5 september 1977) samt professorn Per Henrik Lindblom (fr. o. m. den 28 mars 1978).

Sekreterare har varit hovrättsassessorerna Peter Fitger och Lars Eklycke samt Tony Junestad (fr. o. rn. den 1 maj 1978 t. o. m. den 3 november 1980) och Ann-Louise Eksborg (fr. o. m. den 21 september 1981).

I betänkandet har vi inte beaktat lagändringar, propositioner m. rn. som kommit ut av trycket efter den 1 mars 1982.

I fråga om den språkliga utformningen av de helt nyskrivna kapitlen i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken (41—47 kap.) har samråd ägt rum med statsrådsberedningen.

Till betänkandet fogas reservationer av Ella Ericsson Köhler, Sten Styring och John Thörngren samt särskilda yttranden av Ella Ericsson Köhler, Nils Olof Wentz, Jan Lindegård och Per Henrik Lindblom.

Utredningsarbetet fortsätter med frågor rörande bl. a. processen i överrätt.

Stockholm i april 1982 Ingvar Gullnäs Ella Ericsson Köhler Sten Styring Lars Laurin

John Thörngren Lennart Sandberg /Peter Fitger Lars Eklycke Ann-Louise Eksborg

* Båven.—3355,- ? Ent—tt (Rå—1235 tai—Init?

Innehållsförteckning till rättegångsutred- ningens delbetänkande (SOU 1982:25— 26) Översyn av rättegångsbalken 1 Pro- cessen i tingsrätt

Del A (SOU 1982:25)

Förkortningar m.m. ........................ 12 Författningsförslag ......................... 14 Sammanfattning .......................... 92

Del B (SOU 1982:26)

1 Inledning ............................. 13 1 Direktiven m.m. ....... . ................ 13 2 Utredningsarbetets bedrivande ............... 17 2.1 Överläggningar med domare, åklagare, advokater m.fl. 17 2.2 Samråd med andra utredningar .............. 17 2.3 Inhämtad statistik ...................... 18 2.4 Tidigare avlämnade promemorior ............. 18 2.5 Behandlingen av vissa frågor rörande förundersökningsför- farandet ........................... 18 2.6 Avgivna remissyttranden .................. 18 2.7 Avgränsning av betänkandet ................ 19

11 Kort historik, nuvarande ordning ihuvuddrag och vissa reform—

krav ............................... 21 3 Inledning ........................... 21 4 Historik ............................ 22 5 Rättegångsbalken ...................... 25 5.1 Vissa grundläggande principer .............. 25

5.2 RB:s formella uppbyggnad ................. 26

5.3 RB:s betydelse utanför rättegången i tvistemål och brott-

mål .............................. 27 6 Övriga Iagar ......................... 28 6.1 Småmålslagen ........................ 28 6.2 Lagsökningslagen ...................... 29 6.3 Handräckningslagen .................... 29 6.4 Ärendelagen ......................... 30 6.5 Ordningsbot och strafföreläggande ............ 30 7 Reformkrav .......................... 31 11] Allmänna överväganden ................... 33 8 Bakgrunden ......................... 33 9 Småmålslagen som en utgångspunkt för reformer . . . . 41 9.1 Inledning ........................... 41 9.2 Förarbetena till småmålslagen ............... 43 9.3 Vissa statistiska uppgifter .................. 44 9.4 Allmänna erfarenheter av småmålslagen ......... 46 9.5 Erfarenheter av småmålslagens kostnadsregler ..... 48 9.6 Samhällets kostnader för småmälsförfarandet ...... 57 9.7 Utländska erfarenheter ................... 59 9.8 Slutsatser ........................... 60 10 Förhållandet mellan olika former/ör rättegång ...... 62 10.1 Förhållandet mellan olika former för egentlig tvistemålsrät-

tegång ............................. 62 10.2 Förhållandet mellan olika former för summarisk rätte-

gång .............................. 64 10.3 Förhållandet mellan tvistemålsrättegången och summarisk

rättegång ........................... 66 10.4 Förhållandet mellan tvistemålsrättegången och rättegången

enligt ärendelagen ...................... 74 10.5 Gemensamma ansökningar i stället för tvistemålspro-

cess? ............................. 76 10.6 Förhållandet mellan olika former för brottmålsrättegång 78 10.7 Förhållandet mellan tvistemålsrättegången och brottmåls-

rättegången .......................... 80 1 1 Allmänna principer för rättegångens yttreförlopp ..... 81 11.1 Inledning ........................... 81 1 1.2 Dispositiva tvistemål .................... 81

11.2.1 Allmänna synpunkter ............... 81

11.2.2 Uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling

och ändamålet med förberedelsen ........ 82 11.2.3 Avvägningen muntlighet—skriftlighet ...... 85

11.3

12 12.1

12.2

12.3

1 1.2.4 Vad får utgöra processmaterial? ......... 1 1.2.5 Särskilda åtgärder för att göra processen mer effek- tiv .......................... 1 1.2.6 Några terminologiska och lagtekniska frågor lndispositiva tvistemål och brottmål ........... 11.3.1 Behovet av förberedelse i förenklad form 1 1.3.2 Behovet av annan förberedelse .......... 1 1.3.3 Avvägningen skriftlighet—muntlighet i lndispositi- va tvistemål ..................... 11.3.4 1nförande av en möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna .................... 1 1.3.5 Vad får utgöra processmaterial? ......... 1 1.3.6 Särskilda åtgärder för att göra processen mer effek- tiv ..........................

Rättens materiella funktion i målen ............ Materiell processledning .................. 12.1.1 Definition ...................... 12.1.2 Kort historik .................... 12.1.3 Gällande rätt .................... 12.1.4 Utvecklingen efter RB m.m. ............ 12. 1.5 Reformbehovet ................... 12.1.6 Viss nyare utländsk lagstiftning .......... 12.1.7 Inledande överväganden ............. 12.1.8 Rättens ansvar för utredningen i olika typer av mål .......................... 12.1.9 Andra allmänna slutsatser rörande processledning- ens omfattning ................... 12.1.10 Närmare om materiell processledning i dispositiva tvistemål ....................... 12.1.1 1 Närmare om materiell processledning i indispositi- va tvistemål ..................... 12.1.12 Närmare om materiell processledning i brottmål Förlikningsverksamheten i dispositiva tvistemål vid tings- rätt .............................. 12.2.1 Inledning ...................... 12.2.2 Gällande rätt .................... 12.2.3 Reformbehovet ................... 12.2.4 Förlikningens för- och nackdelar ......... 12.2.5 Allmänna utgångspunkter för en reform . . 12.2.6 Vilka typer av förlikning bör rätten medverka till? .......................... 12.2.7 I vilka typer av mål är förlikningsförsök lämpli- ga? .......................... 12.2.8 Tidpunkten för förlikningsverksamhet ...... 12.2.9 De yttre formerna för rättens förlikningsverksam- het .......................... 12.2.10 Särskild medling .................. Förprocessuell serviceverksamhet .............

88

90 91 91 92 92

96

97 98

99

101 101 101 101 102 106 108 109 110

111

116

120

129 130

137 137 139 139 140 141

144

W

13 13.1

13.2

13.3 13.4

13.5 13.6

13.7

14 14.1

12.3.1 inledning ...................... 162 12.3.2 Närmare om serviceverksamheten i smämål . . 163 12.3.3 Överväganden ................... 165 Överväganden rörande vissa särskilda frågor ........ 171 Tvistemålsprocessen ..................... 1 7 1 Tingsrätts domförhet m.m. ................. 171 13.1.1 Inledning och bakgrund .............. 171 13.1.2 Domförhet i huvudförhandlingsmål ....... 173 13.1.3 Lättnader i omedelbarheten vid huvudförhandling inför ensamdomare ................ 176 13.1.4 Domförheten när mål avgörs på handlingarna . 177 13.1.5 Domförhet i mål om små värden ......... 178 Forumprövningen ...................... 179 13.2.1 Inledning ...................... 179 13.2.2 Omfattningen av våra reformförslag ....... 181 13.2.3 Forumfrågan under förberedelse i förenklad form ......................... 183 13.2.4 Överflyttning av mål från en tingsrätt till en an- nan .......................... 186 Parallella rättegångar .................... 190 Förberedelse i förenklad form och avgörande efter summa- risk prövning ......................... 195 13.4.1 Inledning ...................... 195 13.4.2 Den summariska processen i normala fall . . . . 196 13.4.3 En summarisk bevisprövning i vissa fall ..... 202 Särskilt om handräckningslagen .............. 207 Rättegångskostnaderna i dispositiva tvistemål ...... 212 13.6.1 Vissa allmänna synpunkter ............ 212 13.6.2 Kostnadsminskning genom åtgärder mot försumlig processföring .................... 213 13.6.3 Kostnadsminskning genom frånvaro av biträden . 215 13.6.4 Ansvaret för rättegångskostnaderna ....... 220 13.6.5 Kostnadsfrågan i mål om jämkning av underhålls- bidrag ........................ 231 13.6.6 Bör rättshjälp omfatta ansvaret för motpartskostna- derna? ........................ 234

Handläggningen av mål som innehåller såväl dispositiva som indispositiva moment samt vissa frågor rörande interi- mistiska yrkanden ...................... 240 13.7.1 Blandade mål .................... 240 13.7.2 Vissa frågor rörande interimistiska yrkanden m.m. ......................... 244 Brottmålsprocessen ..................... 248 Förundersökningsprotokollets ingivande till rätten . . . 248 14.1.1 Inledning ...................... 248

_ ___—___._v_.,

14.2

14.3

15 15.1

15.2

15.3 15.4

15.5

14.1.2 Skäl för att domaren tar del av förundersöknings- protokollet ..................... 14.1.3 Skäl mot att domaren tar del av förundersöknings- protokollet ..................... 14.1.4 Överväganden ................... Förhör vid huvudförhandling med medtilltalade m.fl. 14.2.1 Problemställningen ................. 14.2.2 Överväganden ................... "Jourdomstol" i vissa fall ................. 14.3.1 Inledning ...................... 14.3.2 Allmänna synpunkter ............... 14.3.3 Brottsutredningen ................. 14.3.4 Inhämtande av personuppgifter ......... 14.3.5 Utredningen om målsägandeanspråken ..... 14.3.6 Något om de brottstyper som kan komma i fråga för en särskilt snabb handläggning .......... 14.3.7 Olika modeller för en snabbare hantering av brott- mål .......................... 14.3.8 Alternativ till jourdomstol ............. 14.3.9 Sammanfattande synpunkter ...........

Gemensamma frågor .................... Uppenbart ogrundade ansökningar ............ 15.1.1 Inledning ...................... 15.1.2 Bakgrund ...................... 15.1.3 Överväganden ................... Vissa tvångsmedel ...................... 15.2.1 Inledning ...................... 15.2.2 Sanktionsformer av ekonomiskt slag ....... 15.2.3 Utdömande av vite ................. 15.2.4 Hämtning ...................... Användning av telefon i rättegång ............ Vissa frågor angående beräkning av klagotid m.m. . . . 15.4.1 Inledning ...................... 15.4.2 Gällande rätt .................... 15.4.3 Tid för överklagande av dom på handlingarna

15.4.4 Vadeanmälan .................... Förenklad dom .......................

V Det fortsatta reformarbetet ..................

VI

VII

Kostnadsfrågor ........................

Specialmotivering .......................

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken Inledning ............................. 1 kap. ..............................

249

250 251 259 259 261 267 267 268 271 276 279

281

VIII Reservationer och särskilda yttranden Reservationer .............

IX

Reservation av Sten Styring .............. Reservation av John Thörngren ............ Särskilda yttranden ..................... Särskilt yttrande av Ella Ericsson Köhler ....... Särskilt yttrande av Nils Olof Wentz ......... Särskilt yttrande av Jan Lindegård .......... Särskilt yttrande av Per Henrik Lindblom ......

Bilagor ............................. Viss nu gällande lagtext ................... 1.1 42—47 kap. rättegångsbalken ........... 1.2 Lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mind-

re värden ...................... Domstolsverkets rapport (1981 :9) Försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång ........... Rättegångsutredningens undersökning av tingsrätternas handläggning av dispositiva tvistemål — utom småmål— samt brottmål ........................ Statistiska undersökningar av mål enligt småmålslagen

637

642

653

673

I Inledning

1. Direktiven m.m.

Våra direktiv finns i ett protokoll hållet vid regeringssammanträdet den 3 februari 1977 (Dir 1977:10). Vidare har vi erhållit tilläggsdirektiv vid regeringssammanträden dels den 30 juni 1977 (Dir l977z91), dels den 20 april 1978 (Dir 1978 :40), dels den 13 mars 1980 (Dir 198020) och dels den 9juli 1981 (Dir 1981147).

I de ursprungliga direktiven tecknades en översiktlig bild av de pro- cessuella principer som ligger till grund för den nuvarande rättegångs- ordningen och av reformbehovet. Härvid berördes en undersökning som gjorts inom justitiedepartementet angående behovet och inriktningen av en översyn av rättegångsförfarandet. Resultatet av undersökningen hade redovisats i promemorian (Ds Ju 1976 :8) Översyn av rättegångsförfaran- det vid allmän domstol. Innehållet i promemorian och de synpunkter som förts fram i anledning av denna — bl.a. vid en hearing — berördes något

Departementschefen, statsrådet Romanus, anförde vidare:

För egen del anser jag att tiden nu är inne för att göra en mera grundlig utredning av hur rättegångsförfarandet bör utformas för att det på bästa möjliga sätt skall fylla vår tids krav. En sådan utredning framstår som befogad av flera skäl. Det reformbehov som diskussionspro'memorian visade på och vars existens har bekräftats bl.a. vid hearingen rör till väsentlig del viktiga led i rättegångsord- ningen. Jag syftar här inte bara på sådana frågor som förfarandets uppdelning på förberedelse och huvudförhandling eller avvägningen mellan muntlig och skrift- lig handläggning samt behovet av parts personliga inställelse utan också på sådana spörsmål som hur bevisningen bör anordnas och hur ansvaret för rätte- gångskostnaderna bör fördelas mellan parterna. Det kan knappast komma i fråga att i dessa hänseenden genomföra några mera betydelsefulla ändringar utan att saken görs till föremål för en allsidig undersökning av vilka följder ändringarna skulle få bl.a. för RB:s system i stort.

En utredning av det slag som har antytts här bör i första hand ta sikte på avsnitt där en revision kan bidra till att göra förfarandet mera flexibelt samt såvitt möjligt snabbare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. Någon fullständig översyn av RB:s regelsystem bör således inte göras. Det bör också beaktas att delar av straffprocessen redan är föremål för översyn. Nyligen har åtalsrättskommittén (Ju l970:63) avlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1976:47) Färre brottmål, vilket behandlar den allmänna frågan om underlåtande av åtal. Under år 1977 väntas förslag av utredningen (Ju l974:17) angående översyn av

häktningsbestämmelsema. Jag anser alltså att man också vid en mer samlad revision av rättegångsförfarandet bör följa de partiella reformernas väg.

Det är naturligt att en översyn av rättegångsförfarandet i främsta rummet inriktas på rättegången i underrätt. Den helt övervägande delen av målen stannar ju i första instans. Med hänsyn till det nära sambandet mellan denna del av RB och bestämmelserna om överrättsförfarandet måste emellertid också beaktas vilka konsekvenser ändringar i den förra delen får för rättegången i högre instans. Även i övrigt torde det vara befogat att se över denna procedur i olika enskild- heter. Det gäller bl.a. förfarandet vid fullföljd till högre rätt. I sammanhanget anmäler sig också frågan om domstol bör ges en ökad befogenhet att själv rätta uppenbara fel som ger sig till känna i avgörande som meddelats av domstolen.

Jag föreslår mot denna bakgrund att en särskild kommitté tillkallas för att se över rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Beträffande kommitténs uppdrag vill jag ytterligare framhålla följande.

Kommittén bör sträva efter en ordning som innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt. En principiell utgångspunkt för översynen bör naturligtvis samtidigt vara att rättssäkerhetens krav inte eftersätts. Det är emellertid angeläget att mål som för parterna är av särskild vikt eller som från allmän synpunkt är väsentliga inte fördröjs därför att resurserna binds av bagatellmål eller formalia som kan avvaras utan att väsentliga intressen träds för när.

Som jag redan har antytt har vi under 1970-talet fått en modern förfarandereg- Iering på andra områden där tidigare sådan reglering antingen till stor del har saknats eller det har funnits enbart en äldre lagstiftning. Jag syftar främst på förvaltningsprocesslagen (1971 1291) och lagen (l974z37l) om rättegången i ar- betstvister. Det är naturligt att likartade processuella spörsmål så långt möjligt regleras på ensartat sätt för alla typer av domstolar. Detta är av värde av hänsyn till den rättssökande allmänheten och dem som normalt företräder den. Det har betydelse även med tanke på den strävan efter cirkulation av personal mellan olika domstolar som har gjort sig gällande på senare år. Kommittén bör alltså tillgodogöra sig erfarenheterna från tillämpningen av denna nyare förfarandelag- stiftning och undersöka i vad mån man kan närma de olika förfarandetyperna till varandra. I sammanhanget bör beaktas att RB till följd av hänvisning i specialla- gar i åtskilliga hänseenden är tillämplig också hos andra domstolar än de allmän- na domstolama. Kommittén bör uppmärksamma också vilka följder en ändring av RB :s regelsystem kan få för processen hos förvaltningsdomstolar och särskilda domstolar i övrigt.

Enligt vad som framgår av det föregående bör förfarandet även i fortsättningen vara konstruerat med grundsatsema om muntlighet, omedelbarhet och koncen— tration som riktmärken. Dessa grundläggande principer måste emellertid vägas samman med de krav som processekonomi, praktiska hänsyn och hushållning med rättsväsendets resurser ställer.

Enligt departementschefens uppfattning fanns det goda skäl att ta översynspromemorian till utgångspunkt vid den fortsatta diskussionen om hur rättegångsförfarandet borde utformas för framtiden. Ledstjär- nan borde vara att förfarandet skall präglas av ett ökat hänsynstagande till hur förhållandena gestaltar sig i det enskilda målet.

Departementschefen framhöll vidare att rättegångens förlopp också i fortsättningen måste kunna förutses. Samråd mellan domstolen och parterna borde förekomma i tveksamma fall. Det måste också beaktas att offentlig insyn i rättegången inte försvårades.

Vad gällde rättegången i tvistemål borde en viktig uppgift för kom- mittén vara att studera erfarenheterna från tillämpningen av småmålsla-

| 1

gen. Kommittén borde dels undersöka i vad mån lagen kan behöva jämkas, dels överväga om småmålslagen bör arbetas in i RB. Departe— mentschefen ansåg vidare att det fanns anledning att pröva om inte de lösningar som väljs i fråga om förfarandets gestaltning kan tillgodogöras också beträffande andra kategorier av tvistemål.

Kommittén borde också undersöka om domstolarnas resurser för lösande av konflikter mellan enskilda tas till vara på bästa sätt. Härvid syftades på möjligheten att komma till rätta med tvister av enklare slag genom rådgivning och förlikningsverksamhet.

Vad gällde brottmålen framhöll departementschefen att kommittén borde undersöka om en bättre balans kunde uppnås mellan å ena sidan det enkla förfarandet vid strafföreläggande och å andra sidan rättegång- en vid domstol i mål där åtal har väckts på grund av att föreläggandet inte godkänts. När det gällde brottmålsprocessen i allmänhet påpekade departementschefen att övervägandena främst borde inriktas på mål där annan påföljd än böter inte kommer i fråga. En given utgångspunkt var att misstänkt alltid skall ha rätt att få saken prövad vid huvudförhand- ling, om han begär det.

Departementschefen framhöll att kommittén borde vara oförhindrad att pröva även andra frågor än de av honom nämnda, som på ett eller annat sätt hade samband med strävandena efter ett mera flexibelt och snabbare förfarande. Departementschefen nämnde i detta sammanhang bl.a. problemet med att så många utsatta huvudförhandlingar måste ställas in till följd av parts eller vittnes utevaro från förhandlingen. Detta aktualiserade bl.a. frågor om vidgade möjligheter att dela upp bevis- upptagningen på flera rättegångstillfällen och att i större utsträckning än nu avgöra målet i parts utevaro. Såsom ytterligare exempel pekade departementschefen på de olägenheter som uppkom till följd av den strikta kompetensfördelningen mellan olika domstolar i närbesläktade mål, t.ex. mellan mål vid allmän domstol och fastighetsdomstol. Ytter- ligare pekades på de problem för både domstol och parter som uppstår när en stämningsansökan t.ex. innehåller påståenden och yrkanden av sådan art att ansökningen inte kan läggas till grund för rättegång. De- partementschefen fann det angeläget att problem av nu berört slag fick praktiska lösningar.

Kommittén borde vidare överväga om nuvarande processuella påfölj- der (risken att tvingas svara för rättegångskostnader oavsett målets ut- gång inbegripen) är tillräckliga för att garantera en ändamålsenlig pro- cessledning.

Någon formell översyn av RB:s terminologi borde inte företas av kommittén i vidare mån än som krävdes för fullgörande av utrednings- uppdraget. Inte heller borde den allmänna frågan om vad som skall stå i lag eller förordning tas upp i vidare mån än som följde av uppdragets begränsade karaktär.

Departementschefen ansåg slutligen att de flesta av de frågor som ingick i utredningsuppdraget hade så nära samband med varandra att de lämpligen borde lösas i ett sammanhang. Om det från praktisk synpunkt framstod som lämpligt, borde dock kommittén vara oförhindrad att i delbetänkanden lägga fram förslag rörande avgränsade frågor.

I 1977 års tilläggsdirektiv behandlades (föredragande: statsrådet Ro- manus) dels frågan om inrättande av jourdomstolar, en fråga som tagits upp av riksdagen med anledning av två motioner, dels vissa frågor om formerna för handläggningen av familjerättsliga mål och ärenden, vilka aktualiserats genom en framställning från Sveriges advokatsamfund.

Enligt dessa uppdrag skall vi utreda huruvida en verksamhet med jourdomstolar är en lämplig väg att nå önskvärd snabbhet i brottmåls- förfarandet. Vi skall vidare i vårt arbete beakta de problem som uppstår när frågor om vårdnad och umgängesrätt handläggs som ärenden.

De tilläggsdirektiv vi fick 1978 och 1980 var riktade till alla kommit- téer och gällde enbart frågor om kostnader för och finansiering av reformer.

I 1981 års tilläggsdirektiv (föredragande: statsrådet Petri) uppdrogs åt oss att se över fullföljdsförfarandet och överrättsprocessen. Vidare borde vi se över såväl tingsrätternas som hovrätternas sammansättning samt behandla problemet med hur man skall få till stånd fler vägledande avgöranden på de områden där det är önskvärt med prejudikat. Efter- som dessa direktiv skall ligga till grund för nästa etapp av vårt arbete, torde de inte behöva närmare beröras här.

Det bör i detta sammanhang vidare anmärkas att regeringen till oss överlämnat två riksdagsskrivelser med tillhörande utskottsutlåtanden. Den ena (rskr 1978/ 79:99) rör vissa rättegångskostnadsfrågori mål om underhåll till barn m.m. Den andra (rskr 1978/79:268) rör vissa före- slagna ändringar i rättshjälpslagen. Båda skrivelserna behandlas i av- snitt 13.6.

Slutligen skall nämnas att regeringen till oss överlämnat departe- mentspromemorian (Ds Ju l979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål, se vidare avsnitt 2.5.

2. Utredningsarbetets bedrivande

2.1. Överläggningar med domare, åklagare, advokater m.fl.

Under hösten och vintern 1978/ 79 har vi hållit elva s.k. hearings på olika platser i landet. I dessa har deltagit domare, åklagare och advoka- ter. Avsikten med dessa möten har varit dels att få information från det praktiska rättslivet om reformbehov på processrättens område, dels att undersöka domstolarnas praxis i vissa hänseenden och dels att få preli- minära synpunkter på några reformförslag som vi tagit upp redan i det inledande skedet av vårt arbete.

Även i övrigt har vi — framför allt genom ordföranden och sekreta- riatet — i olika sammanhang haft kontakt med myndigheter, organisa- tioner och andra som berörs av vårt arbete. Särskilt bör nämnas det samråd som ägt rum med domstolsverket i fråga om användningen av telefon i rättegång och av datamaskiner vid tingsrätternas handläggning av mål i summarisk process. Vi har också mottagit ett stort antal skrivel- ser från myndigheter, organisationer och enskilda.

När det gäller studiet av utländska rättssystem bör särskilt nämnas att tre ledamöter i utredningen samt en av sekreterarna under hösten 1978 företog en resa till USA och därvid bl.a. studerade frågor rörande s.k. jourdomstolar och spörsmål om hur samhället bör lösa smärre tvister mellan enskilda medborgare. Även andra frågor gällande såväl tvistemål som brottmål studerades emellertid. En annan ledamot av utredningen har i samband med en resa till Canada studerat bl.a. det kanadensiska småmålsförfarandet samt domskrivningsfrågor.

2.2. Samråd med andra utredningar

Vi har under vårt arbete samrått med bl.a. familjelagssakkunniga (Ju l970:52), hyresrättsutredningen (Ju 1975:06), miljöskadeutredningen (Ju l978:08), viteskommittén (Ju 1979 :Ol), patentprocessutredningen (Ju 1979:03), tjänsteansvarskommittén (Ju 1979213), stämpel- skatteutredningen (B 1977106) samt reklamationsutredningen (H 1976:02). Samrådet har i huvudsak ägt rum genom informella överlägg- ningar mellan ordföranden och/eller sekreterarna samt företrädare för respektive kommitté eller utredning.

2.3. Inhämtad statistik

Under våren 1979 genomförde vi en undersökning av tingsrätternas handläggning av dispositiva tvistemål (utom småmål) och brottmål. Undersökningen omfattade ett statistiskt urval av ca 5 700 mål. Resulta- tet av undersökningen redovisas — såvitt detär av intresse för de ämnen som behandlas i detta betänkande — i bilaga 3.

Vårt sekretariat har genomfört en undersökning av småmål, som under år 1978 anhängiggiorts vid några tingsrätter i Stockholmstrakten. Undersökningen omfattar närmare 1 000 mål. Resultatet redovisas i bilaga 4.

2.4. Tidigare avlämnade promemorior

Våren 1978 överlämnade vi till justitiedepartementet en promemoria angående försöksverksamhet med användning av telefon i rättegång. Med utgångspunkt från promemorian har statsmakterna sedermera be- slutat om en lagstiftning i ämnet, se SFS 1979:103, 19801909 och 1981:1292.

På särskild begäran från justitiedepartementet behandlade vi med förtur frågan om en utvidgning av möjligheterna att hålla huvudför— handling i brottmål utan hinder av den tilltalades frånvaro. Vi överläm- nade en promemoria i ämnet i början av år 1981. En proposition, som utarbetats med utgångspunkt från vårt förslag (prop. 1981/822105), är f.n. föremål för riksdagsbehandling.

2.5. Behandlingen av vissa frågor rörande förundersökningsförfarandet

På vårt initiativ tillsattes år 1978 inom justitiedepartementet en arbets- grupp, den s.k. förundersökningsgruppen, med uppgift att söka kartläg- ga i vilken mån det är möjligt att effektivisera eller på annat sätt förbättra förundersökningsförfarandet i brottmål. Gruppen har redovisat sina överväganden i promemorian (Ds Ju l979:15) Översyn av utrednings- förfarandet i brottmål. Promemorian är f.n. föremål för behandling hos riksåklagaren och rikspolisstyrelsen och har som tidigare nämnts också överlämnats till oss.

2.6. Avgivna remissyttranden

Vi har hittills avgett remissyttranden över

1. departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process,

2. häktningsutredningens betänkande (SOU 1977:50) Häktning och anhållande,

3. departementspromemorian (Ds Ju l978z2) Delgivning,

4. reklamationsutredningens betänkande (SOU 1978 :40) Tvistlösning på konsumentområdet,

5. konsumentverkets framställning 1978-09-11 till regeringen angåen- de ändring i marknadsföringslagen,

6. en promemoria, daterad 1979-01-17 och upprättad inom justitiede- partementet, om upphävande av skyldigheten för utländsk medborgare att ställa säkerhet för rättegångskostnader i vissa fall,

7. domstolsverkets utredning 1979-03-09 om rättslig reglering av en- skilds bandinspelning m.m.,

8. departementspromemorian (Ds Ju 1979z8) Kreditupplysning och inkasso,

9. domstolsverkets slutrapport 1979-06- 19 rörande publicering av hov- rättsavgöranden med hjälp av ADB—teknik,

10. betänkandet (SOU 1979:63) Barnets rätt 2 Om föräldraansvar m.m.,

ll. domstolsverkets framställning 1980-05-08 om förlängning av för- söksverksamheten med användning av telefon vid rättegång,

12. departementspromemorian (Ds Ju 1980:6) Förenklad domskriv- ning,

13. domstolsverkets utredning 1980-03-28 om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling,

14. stämpelskatteutredningens betänkande (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt,

15. departementspromemorian (Ds Ju 1980:12) Högsta domstolens arbetsformer,

16. tjänsteansvarskommitténs betänkande (Ds Ju 1980:13) Åtal mot offentliga funktionärer,

17. sjölagsutredningens betänkande (SOU 1981:8) Översyn av sjöla- gen ],

18. departementspromemorian (Ds Ju 1981:10) Blodundersökning i faderskapsmål,

19. departementspromemorian (Ds Ju 1981 :1 1) Underrätternas sam— mansättning,

20. tvångsmedelskommitténs betänkande (Ds Ju 1981 :22) Hemlig av- lyssning m.m.,

21. proposition 1981/82:28 ang. vissa ändringar i rättshjälpslagen m.m. (remitterad från riksdagens justitieutskott), samt

22. hyresrättsutredningens betänkande (SOU 1981:77) Hyresrätt 3 Bruksvärde, hyresprocess m.m.

2.7. Avgränsning av betänkandet

Det uppdrag vi ursprungligen fick har — som torde ha framgått av det redan anförda — utökats väsentligt genom tilläggsdirektiven år 1981. Vårt nuvarande uppdrag griper över frågor inom hela den allmänna domstolsprocessens ram. Vi har ansett uppdraget så omfattande att vi valt att dela upp reformarbetet i flera etapper. En sådan ordning har praktiserats också vid de senaste decenniernas översyn av bl.a. äkten- skapsrätten, utsökningsrätten och konkursrätten.

1 det nu aktuella delbetänkandet behandlas främst processen i första instans — tingsrätt. Såvitt gäller överrättsprocessen tar vi upp bl.a. vissa följdfrågor till våra förslag i fråga om tingsrättsprocessen men låter i övrigt behövliga reformer anstå till ett kommande betänkande. I fråga om den närmare avgränsningen av delbetänkandet får vi hänvisa till framställningen i avsnitt V.

II Kort historik, nuvarande ordning i huvuddrag och vissa reformkrav

3. Inledning

Rättegångsordningen vid de allmänna domstolarna bygger på RB, som infördes år 1948. Under avsnitt 4 ges en kort historik över hur RB och det processuella systemet i övrigt har utvecklats och reformerats.

Förutom i RB finns processuella regler i andra processrättsliga författ- ningar såsom lagsökningslagen, ärendelagen och småmålslagen. Vidare återfinns processuella bestämmelser i materiellträttsliga författningar. Hit hör giftermålsbalken och föräldrabalken. Under avsnitt 5 skall vi kortfattat redogöra för RB:s uppbyggnad och återge vissa av de övervä- ganden som låg bakom tillkomsten av RB. Övriga rent processrättsliga författningar tas —- likaledes kortfattat — upp under avsnitt 6. I avsnitt 7 skall något sägas angående reformkrav som framförts.

Mer ingående redogörelser för nuvarande ordning och reformkrav finns i de olika avsnitten i våra allmänna överväganden och i special- motiveringen.

4. Historik

Enligt rättegångsbalken i 1734 års lag gällde i stort sett samma regler för handläggningen av alla mål vare sig de var civilrättsliga, dvs. tviste- mål eller ärenden, eller de var brottmål. Själva förfarandet var för- hållandevis sparsamt reglerat. Processen var vid häradsrätterna huvud- sakligen muntlig, medan skriftligheten gjorde sig starkare gällande i rådhusrätterna och hovrätterna. Den processordning som utvecklades på grundval av äldre rättegångsbalken utmärktes redan tidigt av ett tilltagande uppskovsväsende. Systemet med uppskov liksom ett långt gående protokolleringstvång ledde till ökad skriftlighet och en långsam handläggning av målen.

De olägenheter som i bl.a. nu berörda hänseenden var förenade med rättegångsordningen enligt 1734 års lag gav redan under 1800-talet upp- hov till en betydande reformverksamhet. Förslag till en allmän revision av äldre rättegångsbalken lades fram av olika kommittéer och bered- ningar. De partiella reformer som genomfördes under denna tid kom emellertid främst att gälla domstolsorganisationen.

Tanken på en allmän rättegångsreform väcktes på nytt i början av 1900-talet. På 1910-talet uppdrogs åt processkommissionen att allsidigt belysa de särskilda processuella frågor, vilka måste tas upp till övervä- gande, samt att anvisa möjliga utvägar för dessa frågors lösande.

Processkommissionen lade år 1926 fram ett principbetänkande angå- ende rättegångsväsendets ombildning. Betänkandet innehöll inte något fullständigt lagförslag utan utgjorde, i enlighet med direktiven, en resonerande framställning om grunderna för en allmän processreform. I början av 1930-talet fick processlagberedningen i uppdrag att utarbeta förslag till lagbestämmelser angående rättegångsväsendet och därmed sammanhängande frågor. Processlagberedningen lade år 1938 fram sitt förslag. Beträffande den allmänna motiveringen hänvisade beredningen i stort sett till processkommissionens förslag och vad som förekommit vid behandlingen av detta.

Under avsnitt 5 skall vi något ta upp vissa av de principer som fördes fram av processkommissionen och processlagberedningen.

Processkommissionens och processlagberedningens arbete resultera- de i nuvarande RB, som antogs år 1942 men trädde i kraft först den 1 januari 1948.

Vissa processuella bestämmelser togs in i en promulgationslag till RB. Promulgationslagen (RP) antogs år 1946. Detta år antogs även ärende-

lagen, som behandlar vissa domstolsärenden, och lagsökningslagen, som innehåller regler om summarisk tvistemålsprocess.

RB:s tillkomst innebar huvudsakligen en reform av själva rättegångs— förfarandet. Tyngdpunkten i det fortsatta reformarbetet har kommit att ligga på det organisatoriska området. Även åtskilliga processuella frågor har emellertid aktualiserats. I det följande lämnas en kort översikt över viktigare reformer som har skett efter RB :s ikraftträdande.

Genom en reform år 1957 fick rådhusrätt och häradsrätt samma sam- mansättning vid avgörandet av brottmål.

År 1965 förstatligades rättskipningen helt. Härigenom inleddes den vid processreformen uppskjutna översynen av domstolsorganisationen. Översynen, vilken ankom på domstolskommittén, syftade till en total omorganisation av domstolarna i alla instanser. Staten övertog huvud- mannaskapet för rådhusrätterna. Samtidigt övertog staten också huvud- mannaskapet för polis-, åklagar- och exekutionsväsendena.

Den 1 januari 1971 trädde en ny genomgripande reform av de allmän- na underrättema i kraft. Reformen innebar främst att en enhetlig under— rättsorganisation bestående av tingsrätter infördes över hela landet. Därvid ändrades också reglerna om bl.a. tingsrätts sammansättning. Vidare infördes systemet med fastighetsdomstolar som en ersättning för ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar.

När det gäller brottmål har reformverksamheten efter år 1948 framför allt präglats av rationaliseringssträvanden. Dessa har bl.a. tagit sig det uttrycket att man stegvis ersatt domstolsförfarandet i bagatellmål med utomprocessuell handläggning, administrerad av åklagare eller polis- män. Som ett led i dessa reformer har tillämpningsområdet för straffö- reläggande utvidgats högst väsentligt. Dessutom har systemen med ord- ningsbot och parkeringsbot införts. En annan tendens i fråga om brott- målen har varit en strävan att avkriminalisera eller depenalisera. Som en följd härav har parkeringsboten avskaffats och ersatts av felparkerings- avgift. Skattetillägg och byggnadsavgifter är andra exempel.

Bland begränsade ändringar i själva RB kan nämnas att rätten till fullföljd till högsta domstolen begränsats radikalt genom en reform år 1971. Samma år ökades vidare möjligheterna till mellandom samtidigt som man inskränkte parts möjlighet att i tvistemål åberopa nytt material i hovrätten. Detta år lagfästes också rättens skyldighet att i tvistemål utöva materiell processledning under förberedelseskedet.

En parallell till tendensen på brottmålssidan mot införande av sum- mariska handläggningsalternativ utanför domstolsorganisationen är in- rättandet av särskilda nämnder för prövning av vissa slags tvister. Såsom exempel kan nämnas hyresnämnderna och statens va-nämnd.

En för rättsväsendet i dess helhet synnerligen betydelsefull lagstiftning är den år 1972 antagna rättshjälpslagen med senare vidtagna komplette- ringar. Genom rättshjälpslagen, som ersatte de tidigare gällande reglerna om fri rättegång, har av staten subventionerad rättshjälp ställts till för- fogande för stora grupper av medborgare som tidigare varit utestängda härifrån. De processekonomiska hindren för den enskilde att dra sin tvist inför domstol har därigenom i betydande mån minskat.

En följd av att det allmänna kommit att i ökad omfattning ta över

ansvaret för rättegångskostnader är självfallet att statsutgifterna har ökat. Detta har bidragit till att rikta blickarna mot de processekonomiska problem som är förenade med det nuvarande rättegångsförfarandet. Man har bl.a. ställt sig frågan om det är rimligt att staten skall ställa rättsordningens mest kvalificerade former till förfogande för slitande av varje tvist, oavsett sakens beskaffenhet. Ett resultat av sådana övervä- ganden är i viss mån den år 1974 genomförda småmålslagen.

År 1981 antogs handräckningslagen, enligt vilken lag den summariska processen inför överexekutor enligt bl.a. 191 och 192 && utsökningslagen ersattes med ett summariskt förfarande inför allmän domstol.

Vid en historisk tillbakablick är det inte bara ändringar i RB och i fråga om domstolarnas organisation som är av intresse. Betydelsefull är också bl.a. den utveckling som förekommit beträffande åklagarväsendet och advokatkåren.

Åklagarväsendet undergick en genomgripande omorganisation i sam- band med RB:s tillkomst. En större och mer genomgripande reform var emellertid polis- och åklagarväsendets förstatligande år 1965. Åklagarna skildes då definitivt från polisväsendet. Dessförinnan hade städerna med egna rådhusrätter det ekonomiska ansvaret för åklagarna. I andra åklagardistrikt, där landsf'rskalen ofta var såväl polischef som åklagare och utmätningsman, svarade statsverket för kostnaderna. Genom 1965 års reform tillskapades en för hela landet enhetligt uppbyggd åklagar- kår, som är specialiserad på just de med åklagarverksamhet förenade uppgifterna. Som ett led i reformen har också åklagarnas utbildning förbättrats. Numera krävs juristexamen och notariemeritering för åkla- gare.

Vad gäller advokaterna strävade man redan vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag efter att begränsa rätten att uppträda som ombud samt att monopolisera advokatyrket i syfte att förhindra okunniga och samvets- lösa personer att orsaka rättsförluster för parter genom att utföra deras talan på ett oskickligt sätt. Strävandena blev då resultatlösa. För att åstadkomma en förbättring av de bedrövliga advokatförhållanden, som rådde på 1800—talet, bildades år 1887 sammanslutningen Sveriges advo- katsamfund. Samfundets ändamål var att motverka att olämpliga per- soner användes som rättegångsombud och att verka för ett höjande av sakförarnas status. Genom tillkomsten av bestämmelserna i 8 kap. RB erhöll advokatsamfundet en viss statlig sanktionering. Denna sanktio- nering har bildat grunden för en vidare utveckling av advokatkåren. Härtill har bidragit inte minst RB:s regler om offentlig försvarare och rättshjälpslagstiftningen.

5. Rättegångsbalken

5.1. Vissa grundläggande principer

Processkommissionen kritiserade i sitt principbetänkande framför allt de olägenheter som var förenade med det s.k. muntligt-protokollariska systemet. Beträffande underrättsprocessen framhöll kommissionen som otillfredsställande att det saknades föreskrifter om en förberedande behandling av målen. En sådan skulle möjliggöra att själva huvudför- handlingen kunde koncentreras. Denna brist gällde såväl tvistemål som brottmål. Lagregler saknades så gott som helt i fråga om hur en förun- dersökning skulle gå till. En minst lika allvarlig olägenhet var långsam- heten i förfarandet, som berodde på att uppskovsinstitutet användes rutinmässigt. Underrättema behandlade i regel varje mål vid upprepade rättegångstillfällen. En ytterligare svaghet i rättegångsordningen var att den legala bevisteorin alltjämt upprätthölls i viktiga hänseenden. Frigö- relsen från denna teori försvårades genom det muntligt-protokollariska systemet.

Enligt processkommissionen borde handläggningen såväl i underrätt som i hovrätt vara muntlig och följa den s.k. omedelbarhetsprincipen. Härav följde med nödvändighet att själva huvudförhandlingen koncen- trerades, vilket i sin tur förutsatte att en omsorgsfull förberedelse ägde rum. Vidare ansåg man att förfarandet även i överrätterna borde vara i huvudsak offentligt. Grundsatsen om fri bevisprövning borde fastslås och förfarandet i brottmål borde vara ackusatoriskt.

Processlagberedningen delade processkommissionens uppfattning om de huvudpn'nciper efter vilka processordningen borde reformeras.

Utmärkande för rättegångsförfarandet enligt RB kom också att bli principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Dessa grundsatser präglar på många sätt förfarandets uppbyggnad. Här skall endast helt kort sägas något om vad principerna innebär.

Enligt omedelbarhetsprincipen skall rättens avgörande av saken grun- das omedelbart på vad som förekommit vid en förhandling och inte på protokollet. Om huvudförhandling har hållits, får endast de domare som varit med om hela huvudförhandlingen delta i avgörandet (17 kap. 2 5 och 30 kap. 2 (j i nuvarande RB).

Muntlighetsprincipen innebär att processmaterialet skall framläggas muntligen och inte skriftligen. Enligt 43 kap. 5 5 och 46 kap. 5 5 i nuvarande RB råder förbud för part att läsa upp skriftlig inlaga. Vidare

får vittne vid förhör i princip inte hänvisa till en skriftlig berättelse (36 kap. 16 5 i nuvarande RB). Enligt 35 kap. 14 5 i nuvarande RB är det vidare i huvudsak förbjudet att som bevis åberopa skriftliga berättelser, som tillkommit utom rätta i anledning av redan inledd eller förestående rättegång.

En förutsättning för muntlighet och omedelbarhet är att koncentra- tionsprincipen tillämpas. Den processuella verksamheten skall — såvitt möjligt — försiggå utan uppehåll och tidsförlust. Rättegången har i RB delats upp i förberedande handläggning och huvudförhandling. Huvud- förhandling skall i princip fortgå i ett sammanhang, till dess målet är färdigt för avgörande. Detta är möjligt genom att målet förberetts. För att en påbörjad huvudförhandling skall få avbrytas krävs enligt nuvaran- de RB att vissa i 43 kap. 11 få och 46 kap. 11 & särskilt angivna förutsätt- ningar är uppfyllda.

I fråga om bevisningen genomfördes grundsatsen om den fria bevis- prövningen. Denna innebär såväl att någon begränsning inte uppställs i fråga om de kunskapskällor som får användas för att finna sanningen, som också att domaren vid värderingen av bevisningen inte är bunden av legala regler. Mellan denna grundsats och de tidigare berörda prin— ciperna för förhandlingen råder ett intimt samband. Genomförandet av principen om den fria bevisprövningen förutsatte ett koncentrerat, muntligt förfarande.

I enlighet med nyssnämnda principer finns i nuvarande RB i stort sett inget utrymme för att avgöra mål på handlingarna i tingsrätt. För tviste- målens del saknas sådan möjlighet för tvistiga mål. Brottmål får — bortsett från ett sällsynt undantagsfall — över huvud taget inte avgöras i sak utan att förhandling hållits.

På 1950-talet gjordes vissa uppmjukningar av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna såvitt avser större mål men de gamla reglerna kvarstår ändå i allt väsentligt oförändrade.

5.2. RB :s formella uppbyggnad

RB består av 59 kapitel, sammanförda i sju avdelningar, av vilka vissa i sin tur är indelade i olika underavsnitt. I likhet med den äldre rätte— gångsbalken men till skillnad mot åtskilliga utländska rättegångsord- ningar behandlar RB både civil- och straffprocessen. Utmärkande för RB :s disposition är att regelsystemet för tvistemål och brottmål är upp- byggt på samma sätt i de delar där regleringen inte är gemensam.

RB:s första avdelning (1 —9 kap.) innehåller enligt sin rubrik bestäm- melser om domstolsväsendet, dvs. den organisatoriska ramen för proces— sen i allmän domstol. I första avdelningen fmns också bestämmelser om åklagare och advokater samt bestämmelser om processuella straff och om vite.

I andra avdelningen (10—34 kap.) behandlas reglerna om rättegången i allmänhet, dvs. sådana grundläggande processrättsliga frågor som är gemensamma för alla instanser. Avdelningen är uppdelad i tre underav- snitt, ett om rättegången i tvistemål (10— 18 kap.), ett om rättegången i

brottmål (19—31 kap.) och ett med gemensamma bestämmelser för båda processarterna (32—34 kap.).

Till rättegången i allmänhet hör också bevisrätten, som dock behand- las i en egen avdelning i balken, tredje avdelningen, bestående av 35—41 kap.

1 fjärde, femte och sjätte avdelningarna ges bestämmelser om rätte- gången i de olika instanserna. Fjärde avdelningen (42—48 kap.) handlar om rättegången i underrätt och är uppdelad på ett underavsnitt för tvistemål och ett för brottmål. Likheten mellan regelsystemen för de båda processarterna kommer särskilt tydligt fram här. Femte avdelning- en (49—53 kap.) handlar om rättegången i hovrätt medan sjätte avdel- ningen (54—57 kap.) rör rättegången i högsta domstolen.

Sjunde avdelningen (58—59 kap.) slutligen innehåller bestämmelser om särskilda rättsmedel, dvs. rättsmedel varigenom lagakraftvunna av- göranden kan komma under förnyad prövning.

5.3. RB :s betydelse utanför rättegången i tvistemål och brottmål

RB gäller rättegången i allmänhet vid de allmänna domstolarna. RB utövar emellertid ett betydande inflytande också på den specialprocess som förekommer vid de allmänna domstolarna liksom på proceduren vid andra domstolar m.m. Styrkan av detta inflytande varierar. Ofta ges i författningsregleringen för specialprocessen på ett visst område särreg- ler anpassade till de speciella förhållanden som råder på området, var- jämte förklaras att RB i övrigt skall gälla i tillämpliga delar. Vid sidan härav förekommer också — särskilt såvitt avser förvaltnings- domstolarna — att proceduren vid domstolen regleras självständigt i den författning som har utfärdats rörande domstolen och att författningen endast i vissa särskilt angivna hänseenden hänvisar till RB.

6. Övriga lagar

6.1. Småmålslagen

Såsom ovan nämnts infördes år 1974 en särskild lag för handläggning av tvister om mindre värden, småmålslagen. Lagen gäller för tvister, där värdet av tvisteföremålet understiger ett halvt basbelopp. Förfarandet enligt denna lag, som i princip gäller obligatoriskt inom sitt tillämp- ningsområde, kännetecknas särskilt av att avsevärda uppmjukningar medges i principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration.

Vid ett förfarande enligt RB är det — enligt uttalanden vid lagens tillkomst — svårt för den enskilde att förutse hur höga rättegångskost- naderna skall bli. Man kan därför anta att den enskilde ofta drar sig för att föra en tvist om ett mindre värde till domstol.

Avsikten med småmålslagen var mot denna bakgrund bl.a. att under— lätta för den enskilde att få sin sak prövad vid domstol och att med processmöjligheten som påtryckningsmedel få till stånd en rimlig upp-

görelse. Förfarandet enligt småmålslagen är förhållandevis fritt från tvingan-

de formföreskifter. Parterna förutsätts i regel kunna klara sig utan juri- diskt biträde. Man har på detta sätt velat komma åt de i en rättegång för parterna normalt tyngsta kostnadsposterna, advokatarvodena. En part är dock inte förbjuden att använda biträde. I stället gäller mycket restrik- tiva ersättningsregler såvitt avser kostnader för biträden. Enligt en regel i rättshjälpslagen får inte —- om inte särskilda skäl föreligger — biträde enligt rättshjälpslagen förordnas i en angelägenhet, som kan antas bli prövad enligt småmålslagen.

Småmålen handläggs i tingsrätt av ensamdomare. Domaren har i småmål mycket större frihet att bestämma över hur förfarandet skall utformas än han har i mål som handläggs enligt RB.

Det finns för småmålens del ett större utrymme för skriftlig handlägg— ning än i mål som följer RB :s regler. Den för RB karakteristiska uppdel— ningen i förberedelse och huvudförhandling gäller inte. Domaren får vidare grunda sitt avgörande inte bara på vad som förekommit vid en slutlig förhandling utan även på vad som förekommit vid tidigare sam- manträden och på vad handlingarna i målet innehåller.

Rätten har i småmålsförfarandet tilldelats en betydligt aktivare roll än i det ordinära förfarandet, när det gäller att bistå parterna. Bistånd kan lämnas såväl före som under rättegången. Biståndet före rättegången är

tänkt att vara av enbart formell natur. Däremot har förutsatts att rätten i själva rättegången även skall kunna engagera sig förhållandevis aktivt i frågor som rör saken. Bl.a. är rättens materiella processledning mera omfattande än vad som är brukligt enligt RB.

Tingsrätts avgöranden i mål som handläggs enligt småmålslagen kan överklagas till hovrätt. För att part skall få sin talan prövad av hovrätt, krävs dock att denna meddelar tillstånd därtill.

6.2. Lagsökningslagen

Parallellt med RB och småmålslagen gäller i fråga om för- mögenhetsrättsliga krav en summarisk processreglering enligt lagsök- ningslagen. Denna lag avser två olika institut, lagsökning och betal- ningsföreläggande. Lagsökning får ske i fråga om fordringar som grun- dar sig på skriftliga fordringsbevis. De flesta andra fordringar — utom skadeståndsfordringar — kan tas upp i betalningsföreläggande. Vid lagsökning sker en bevisprövning om svaranden bestrider. Denna leder antingen till bifall eller till målets hänskjutande till rättegång enligt RB. Om svaranden bestrider en ansökan om betalningsföreläggande kan sökanden, om han vill ha bifall till sin talan, begära att målet hänskjuts till rättegång. Om han inte begår detta förfaller ansökningen. Har betalningsskyldighet fastställts genom process enligt lagsökningslagen kan svaranden få målet upptaget till rättegång enligt RB genom att inom viss tid söka återvinning. Om återvinning inte söks i rätt tid, vinner avgörandet rättskraft.

6.3. Handräckningslagen

Genom införandet av den nya utsökningsbalken den 1 januari 1982 avskaffades den gamla överexekutorsinstitutionen. Man har till följd härav varit tvungen att finna en ny form för handläggning av ansökning— ar om avhysning och annan handräckning, vilka tidigare prövats av överexekutor.

Såsom en provisorisk lösning för handräckningsmålens del har hand- räckningslagen införts. Enligt denna lag handläggs vid tingsrätt många mål i vilka yrkas fullgörande av en förpliktelse som inte avser betalnings- skyldighet. En förutsättning är -— utom för vissa fall med i allmänhet offentligrättsliga inslag — att målet är dispositivt. Handläggningen är i dessa mål skriftlig och prövningen är summarisk. Rättens avgörande sker genom utslag. Part kan hos tingsrätten söka återvinning mot utslag. Om återvinning inte söks står avgörandet fast, dvs. det vinner rättskraft. Detta innebär principiellt en väsentlig skillnad mot processen hos över- exekutor. Efter en sådan process kunde nämligen parterna ta upp saken igen hos tingsrätten. Vad nyss sagts om att utslaget vinner rättskraft gäller inte de speciella handräckningsfallen med offentligrättsliga inslag.

6.4. Ärendelagen

De principer för rättegången som uppställdes i RB —— bl.a. principen om att huvudförhandling måste hållas när ett mål skall avgöras i sak — ansågs medföra en alltför omständlig ordning i vissa enklare typer av mål. Det gällde inte minst sådana fall där det inte finns någon motpart till den som anhängiggjort en fråga. För att garantera en enkel och ändamålsenlig handläggning i dessa typer av mål tillskapades ärendela- gen, som enligt sin ordalydelse gäller ärenden om rättsvård. Denna lag ger större möjligheter än RB att avgöra mål efter ett rent skriftligt förfarande. Muntlig förhandling kan hållas i ärenden, men RB:s stränga regler om omedelbarhet och koncentration gäller inte. Området för endomarkompetens är annorlunda avgränsat än i mål som handläggs enligt RB.

Ärendelagen innehåller endast vissa allmänna särregler för handlägg- ningen av ärenden. Lagen kompletteras dels av RB, dels av en mängd särbestämmelser i skilda lagar. Bl.a. finns det många bestämmelser i protokollskungörelsen (1971 :1066) för de allmänna domstolarna, vilka direkt angår domstolsärendena.

6.5. Ordningsbot och strafföreläggande

Såsom förut nämnts finns det enligt RB inte något utrymme för att avgöra brottmål i en rent skriftlig domstolsprocess. Däremot kan enligt RB brottmål handläggas helt utanför domstolarna. Den enklaste formen för sådan rättegång är polismans föreläggande av ordningsbot (48 kap. 13—20 && RB). En annan form är åklagares utfärdande av strafföreläg- gande (48 kap. 1— 12 55 RB). Föreläggande av ordningsbot förutsätter erkännande men strafföreläggande får utfärdas även då erkännande ej föreligger. I praktiken utfärdas dock sällan strafföreläggande om inte erkännande föreligger. Ett strafföreläggande som godkänts har samma verkan som en lagakraftvunnen dom.

Utvecklingen har gått mot att allt fler brott och förseelser beivras utan domstolsmedverkan. Detta har medfört att RB:s muntlighetsprincip numera har betydelse endast i en mindre del av brottmålsrättskipningen.

7. Ref ormkrav

Såsom framgått av det föregående arbetades de för RB grundläggande principerna fram redan under 1910- och 1920-talen. Det är därför inte förvånande att med tiden olika krav på en reformering av RB gjort sig gällande. Åtskilliga reformer har — som delvis framgått av den föregå- ende framställningen — också gjorts under åren från 1948. Någon mer genomgripande översyn har emellertid inte skett.

Sedan de allmänna domstolarna genom 1971 års reform fått en enhet- lig organisation hade ett av hindren för en samlad översyn av RB bortfallit. Många olika utvecklingstendenser i samhället medverkade samtidigt till att en översyn framstod som angelägen. Det första uttrycket för reformkraven blev småmålslagen.

Sedan småmålslagen tillkom har konkreta krav på reformer framförts i översynspromemorian. De reformkrav som redovisats i direktiven byg- geri stor utsträckning på uppgifter i denna promemoria. Vissa ytterligare krav på reformer har redovisats i tilläggsdirektiven. Också vid våra hearings har förts fram olika önskemål om förbättringar. Slutligen har till oss överlämnats handlingar och inkommit skrifter med olika reform- önskemål.

För en närmare presentation av de reformkrav som framkommit får vi hänvisa till framställningen under allmänna överväganden och till vad som anförs i specialmotiveringen rörande de särskilda paragraferna.

III Allmänna överväganden

8. Bakgrunden

Rättegångsväsendet vid de allmänna domstolarna ändrades på ett genomgripande sätt genom införandet av RB år 1948. Det rådande s.k. muntligt-protokollariska systemet hade många brister. Bland de saker man särskilt ville komma till rätta med var uppskovsväsendet och protokolleringstvånget samt den därmed sammanhängande skriftliga och långsamma handläggningen av målen. En annan brist låg i att förfarandereglerna var utformade med hänsyn till den s.k. legala bevis- teorin. Den nya processordningen kännetecknades av ökad muntlighet, koncentration och omedelbarhet och skulle ge bättre förutsättningar för en fri bevisprövning. Man ville härigenom nå en högre grad av säkerhet för att domtolarnas avgöranden blev materiellt riktiga.

Det råder knappast några delade meningar om att man i det stora hela nådde de syften som låg bakom processreformen. Vårt nuvarande rätte- gångsförfarande enligt RB ger starka garantier för att domstolarnas avgöranden bygger på ett gott underlag. Ett tecken härpå är det faktum att en mera allmän översyn av balken har kunnat anstå i närmare 30 år.

Vissa olägenheter har emellertid varit förenade också med RB. Strä— vandena att bryta med det äldre systemet ledde till att de allmänna nya processprinciperna genomfördes med stor stränghet. Utrymmet för en anpassning till vad det enskilda målet kräver blev därigenom snävt. Vissa ändringar har därför gjorts i RB. Bl.a. har reglerna om fortsatt huvudför- handling justerats och regler om avbrott i huvudförhandling införts. Genom dessa ändringar har koncentrationsprincipen fått en något mju- kare utformning.

Utmärkande för utvecklingen efter RB:s tillkomst har emellertid främst varit att behovet av ändringar tillgodosetts genom processrättslig reglering utanför den egentliga RB-processens ram. Bl.a. torde de höga kostnaderna för en muntlig process enligt RB ha verkat i den riktningen. Här kan bara ges några exempel på utvecklingen.

Om vi först ser på tvistemålen har vi ett särskilt framträdande exempel på den angivna utvecklingen i småmålslagen som infördes år 1974. Den lagen innehåller regler om ett särskilt domstolsförfarande för tvistemål om mindre värden (ungefär hälften av alla icke familjerättsliga tvistemål vid tingsrätt). Handläggningen enligt småmålslagen kan vara rent skrift-

lig och lagen innehåller många avvikelser från RB:s regler om koncen- tration och omedelbarhet. Också i övrigt avviker lagen på flera punkter från RB.

För de familjerättsliga målen, som utgör en mycket stor målgrupp, fanns redan från början en ganska omfattande processuell särreglering utanför RB, t.ex. i giftermålsbalken. Denna reglering har under årens lopp byggts ut högst väsentligt. Både giftermålsbalken och föräldra- balken innehåller numera särskilda kapitel med en detaljerad proces- suell särreglering. Vad som föranlett denna utveckling torde främst vara behovet av processuella särbestämmelser betingade av målens i regel indispositiva karaktär.

Utvecklingen har också inneburit att stora grupper av tvistemål förts över från de allmänna domstolarna till särskilda domstolar och statliga nämnder. Sålunda handläggs t.ex. många typer av hyrestvister sedan år 1968 vid hyresnämnd respektive arrendenämnd. Förfarandet vid dessa nämnder —— som inte är domstolar utan förvaltningsmyndigheter — följer i stort sett reglerna i den år 1971 införda förvaltningslagen (19712290), som tillsammans med den samma år införda förvaltnings- processlagen utgör de för förvaltningsområdet numera gällande motsva- righeterna till RB. — I betänkandet (SOU 1981:77) Hyresrätt 3, som nyligen avgetts av hyresrättsutredningen, föreslås att alla hyresmål i vilka det föreligger en tvist i fortsättningen skall handläggas av hyres- nämnd i stället för av tingsrätt. I fråga om förfarandet vid nämnden — som enligt förslaget skall ha karaktären av domstol — skall i stället för RB gälla en ny processuell reglering, kallad hyresprocesslagen. Enligt betänkandet (SOU 1981 280) Arrenderätt skall mål om arrende på liknan- de sätt frångå de allmänna domstolarna och i fortsättningen handläggas vid arrendenämnder som fristående domstolar. I fråga om förfarandet vid arrendenämnd föreslås samma regler gälla som vid hyresnämnd.

Genom en reform år 1974 har också de flesta arbetsrättsliga tvister undandragits de allmänna domstolarnas kompetens. Sådana tvister skall i stället handläggas vid arbetsdomstolen, som förut endast handlade arbetstvister i kollektivavtalsförhållanden. För rättegången i arbetstvis- ter gäller en omfattande processuell reglering enligt lagen (l974:37l) om rättegången i arbetstvister.

De allra flesta konsumenttvister — dvs. tvister mellan konsumenter och näringsidkare — handläggs numera i mycket enkla former vid allmänna reklamationsnämnden, som inrättades år 1968. Under de se- naste decennierna har också inrättats många ickestatliga permanenta nämnder i syfte att lösa civilrättsliga tvister. Inte minst gäller detta inom försäkringsområdet.

Det är inte bara den omständigheten att man haft behov av särskilda förfaranderegler för vissa typer av mål som gjort att stora målgrupper förts bort från de allmänna domstolarna. I många fall torde också RB:s stela regler om domstols sammansättning ha spelat en roll. Det finns t.ex. utom i patentmål ingen möjlighet att låta sakkunniga eller intresserepre- sentanter ingå i en allmän domstol.

För att tillgodose behovet av sakkunniga har olika lösningar valts. När det gäller fastighetsmål har vid en del tingsrätter inrättats särskilda

fastighetsdomstolar. Vid dessa gäller RB:s förfaranderegler komplette— rade med ett litet antal särregler. För andra typer av mål har man — även när man ansett att förfarandet i princip skall bygga på RB:s förfaranderegler —— valt att stället göra domstolarna till fristående organ. I allmänhet har dessa domstolar då fått hela riket som verksamhetsom- råde. Ett exempel är bostadsdomstolen. Också statens va-nämnd, som inte är en domstol i egentlig mening, kan nämnas. Motsvarande äldre lösningar för specialisering inom det allmänna domstolsväsendets ram, bl.a. i fråga om patentmål och sjörättsmål, har inte fått någon efterföljd.

Marknadsdomstolen, som inrättades år 1970, handlägger mål enligt flera civilrättslagar som tillkommit efter RB, bl.a. lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

Det skall tilläggas att när man i ett visst sammanhang ansett sig behöva en processuell särreglering har RB nästan alltid fått vara supplerande i fråga om mindre vanliga processuella situationer och i fråga om vissa allmänna processinstitut.

Ett annat genomgripande drag i utvecklingen när det gäller tvistemå- len har varit att handläggningen av de enklare rutinfall som kan klaras av genom summarisk process fortfarande skall ankomma på de allmänna domstolarna. Varken vid fastighetsdomstol, arbetsdomstolen eller sta- tens va-nämnd förekommer sålunda någon summarisk process. Om det emellertid visar sig att ett vid allmän domstol i summarisk process hand- lagt mål är tvistigt, skall domstolen lämna målet ifrån sig till den särskil- da domstolen eller nämnden. Detsamma skall enligt det nya förslaget för hyresprocess gälla hyresmålen.

Till det anförda skall läggas att det i vissa slags rättsförhållanden — speciellt när det är fråga om avtal mellan näringsidkare — är vanligt att parterna avtalar att eventuellt uppkommande tvister inte skall avgöras av domstol utan av skiljemän. Eftersom skiljenämnds avgöranden inte publiceras blir prejudikatbildningen härigenom lidande. Vid tillskapan- det av RB sägs det som en viktig uppgift att få de nu berörda tvisterna instämda till de allmänna domstolarna. Flera reformförslag förkastades dock och redan vid RB :s införande var man på det klara med att balkens lösningar inte var avpassade för de dåvarande skiljetvisterna. Statistiken i fråga om skiljeavgöranden är bristfällig men man torde inte kunna påstå att RB har nämnvärt förändrat förhållandet mellan antalet domar och antalet skiljeavgöranden när det gäller näringslivets tvister. Att man inte i någon större utsträckning har lyckats rubba förhållandet belyses bl.a. av att man vid upprepade tillfällen efter RB:s ikraftträdande utrett frågan om hur man skall få skiljetvisterna till domstol. Utredningarna har inte lett till någon lagstiftning.

Det komplicerade instanssystem och system med olika processformer som uppstått är förenat med betydande nackdelar. Särskilt blir den enhetliga rättstillämpningen lidande. Andra nackdelar gör sig gällande i sådana ofta mer komplicerade mål som aktualiserar flera tvistefrågor, vilka skall prövas i två olika domstolar, t.ex. fastighetsdomstol och tingsrätt i vanlig sammansättning. Det blir också allt svårare för den enskilde medborgaren att veta till vilken domstol han bör vända sig och vilka regler som där gäller i fråga om förfarandet. Möjligen har de mera

fullständiga regelsystem, som uppstått eller föreslagits gälla i stället för RB, fördelar för de jurister som är yrkesverksamma endast på ett special- område och för enskilda som av någon anledning är särskilt fackinrik- tade.

Till det olyckliga med den nuvarande ordningen hör också att skill- naderna mellan de olika regelsystemen långtifrån alltid är sakligt beting- ade utan mera kan antas ha sitt ursprung i svårigheterna att vid lag- stiftningen överblicka hela processrätten.

Även den utveckling som skett när det gäller handläggningen av brottmål har inneburit att stora målgrupper frångått de allmänna dom- stolarna. Där upphör emellertid likheten med utvecklingen i fråga om tvistemålen. Utvecklingen i fråga om brottmålen har nämligen skett efter andra linjer och främst inneburit att lagföringen beträffande enkla och erkända brott flyttats över till summariska processformer som handhas av åklagare och polismän. Institutet strafföreläggande, som visserligen infördes genom RB men bara i den formen att domstol kunde godkänna ett av åklagaren utfärdat föreläggande, har fått en allt bredare tillämp- ning genom successiva reformer efter RB:s tillkomst. Ett system med parkeringsbot infördes år 1960 och sedan år 1966 kan polisman föreläg- ga ordningsbot för de flesta av de vanligaste förseelserna.

Åtskilliga brottmål har frångått domstolarna av andra skäl. Sålunda har det skett en omfattande avkriminalisering, ibland i förening med avgiftsbeläggning, t.ex. parkeringsavgift, skattetillägg och miljöskydds- avgift. Möjligheterna för åklagare att besluta om åtalsunderlåtelse är vidare väsentligt större nu än när RB trädde i kraft. I fråga om vissa vanliga brott (snatteri och bedrägligt beteende) förutsätts för åtal att åklagaren gör en särskild åtalsprövning. När det gäller åtalsprövning beträffande ungdomar har sociala nämnder fått ett betydande inflytan- de. Det sagda har lett till att numera endast en liten del av alla förseelser och mindre brott beivras vid de allmänna domstolarna.

Orsakerna till de reformer som nu berörts har varit flera. En anledning är att antalet smärre brott eller förseelser har ökat kraftigt, bl.a. genom bilismen. Polis- och åklagarmyndigheternas organisation och utbildning har kraftigt förstärkts, varigenom dessa organ på ett helt annat sätt än vid RB:s tillkomst blivit rustade att handha den enklare lagföringen. Från processekonomisk synpunkt har det också för brottmålens del stått klart att rättsväsendets resurser bör fördelas så att den kvalificerade prövning, som handläggning vid domstol ger möjlighet till, i första hand bör förbehållas de mål, i vilka en sådan prövning krävs med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.

Utvecklingen i fråga om brottmålen har helt klart inte varit förenad med olägenheter motsvarande dem som vi angett för tvistemålens del.

När vi nu drygt 30 år efter det att RB trädde i kraft har att överväga vilka ändringar som bör göras i balken är förutsättningarna, som fram- gått av det föregående, helt andra än de som rådde 1948 och ganska många år därefter. En hittills inte berörd omständighet som är av bety— delse för vårt arbete är naturligtvis också att alla underrättema nu är statliga och att organisationen är enhetlig. Även tillkomsten av en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet måste beaktas. Ändringar-

na inom polis- och åklagarväsendet har också nämnts. Åklagarkåren har i dag en helt annan ställning både när det gäller organisation och utbildning. Också advokatkårens ställning har ändrats. Rättshjälpssyste— met har byggts ut och institutet offentlig försvarare har fått en starkt ökad användning.

Som framgått av den tidigare redogörelsen har också ar- betsuppgifterna för domstolarna ändrats. Vissa typer av mål har som nämnts förts från domstolarna till andra myndigheter eller lagts på särskilda domstolar. Men inte nog härmed. De kvarvarande uppgifterna har, åtminstone delvis, i ganska hög grad ändrat karaktär. Vi tänker då speciellt på brottmålen. Naturligtvis finns det fortfarande mål som i allt väsentligt hade sin motsvarighet exempelvis i början av 1950-talet. Det är emellertid påfallande att antalet komplicerade och/eller omfattande brottmål har ökat i hög grad. Just nu är det särskilt den s.k. ekonomiska brottsligheten och narkotikabrottsligheten som präglar i varje fall debat- ten om brottmålsrättskipningen i domstolarna.

Arbetet i domstolarna kan inte heller undgå att påverkas av mer allmänna tendenser i samhällsutvecklingen. Till dessa hör bl.a. ett star- kare medvetande om olika rättigheter och en allt mindre respekt för auktoriteter av olika slag. Sådana faktorer påverkar i synnerhet brott- målsrättegångarna. I förening med olika förut nämnda omständigheter har detta lett till ett läge som utan tvivel kan sammanfattas så att det ställer ökade krav både på dem som agerar i rättegången och på hela processordningen.

Mycket av det som hittills anförts i detta avsnitt skulle vara förtjänt av en mer utförlig analys och kommentar. Vår uppgift är emellertid inte att tillskapa en helt ny processordning. Tvärtom har det i våra direktiv slagits fast att vi skall bygga vidare på de bärande principerna i RB. Det är alltså fråga om en översyn inom givna ramar. Syftet med översynen skall främst vara att — med tillgodoseende av befogade rättssäkerhets- krav —— göra förfarandet billigare och snabbare. Som ett medel att uppnå syftet anvisas i direktiven en ökad flexibilitet.

Direktiven innehåller ingen antydan om att ett mål för översynen också skall vara att göra RB så flexibel att dess förfaranderegler kan passa även måltyper som f.n. ligger på andra organ än domstolar, t.ex. hyresnämnder, eller på specialdomstolar. Utan mandat i denna del saknar vi anledning att direkt ta upp denna fråga — som f.ö. torde bli mer aktuell i nästa etapp av vårt arbete — men det kan knappast råda något tvivel om att den är mycket väsentlig. Den inrymmer ytterst frågan om utarmningen av de allmänna domstolarna skall fortsätta (se t.ex. det ovan nämnda förslaget till hyresprocesslag 1 SOU 1981 :77) eller om den utveckling, som präglat de senare åren, skall vändas.

Vid fullgörandet av vår uppgift enligt direktiven är det framför allt avvägningen mellan rättssäkerhetssynpunkter, dvs. önskemålen om att förfarandet skall leda till materiellt riktiga avgöranden, och effektivitetssynpunkter, dvs. kraven på att man så snabbt, billigt och enkelt som möjligt skall nå fram till ett avgörande, som är svår.

Delade meningar kan knappast råda om att utgångspunkten bör vara att i görligaste mån bevara RB:s grundprinciper. Som chefen för justitie-

departementet framhöll år 1931 i anslutning till den då redan pågående processrättsreformen är dock de förhållanden varunder rättskipningen har att fullgöra sin uppgift alltför skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer. Principerna ställs i konkreta fall inför verklighetens krav på hänsynstagande också till andra faktorer. Det är då principen som måste få vika för att i det enskilda fallet ge rum för en lämpligare ordning. Principen skall inte vara ett självändamål utan ett hjälpmedel för en god rättegång (prop. 1931 :80 s. 96).

Givetvis finns det måltyper för vilka RB:s regler passar alldeles ut- märkt redan som de är. Man måste emellertid tolka de senaste decennier- nas utveckling som ett tecken på att det också finns många måltyper för vilka regleringen inte passar. Detta talar för att en reform av domstols- processen — som direktiven antyder — bör inriktas på frågan hur man inom ramen för en enhetlig domstolsprocess genom flexibla förfarande- regler kan skapa ökat handlingsutrymme för parterna och domstolen. Flexibla förfaranderegler kan minska behovet av processuell särreg- lering men givetvis inte helt eliminera detta. Det reformbehov vi har att beakta är vida större i fråga om tvistemålen än för brottmålen. Detta beror delvis på att vi endast har att behandla förfarandet inför domstol medan frågor om bl.a. förundersökning i brottmål i princip faller utan- för. Problemen i fråga om förundersökning fick oss dock att initiera tillsättandet av den i avsnitt 2.5 nämnda arbetsgruppen i vilken företrä- dare för oss medverkade.

Uttalandena i direktiven om ökad flexibilitet gäller främst sådana delar av RB :s reglering där ett alltför rigoröst fasthållande vid principer- na om muntlighet, omedelbarhet och koncentration leder till omständ- lighet i processen och motsvarande fördyring utan att detta uppvägs av fördelar från rättssäkerhetssynpunkt.

När det gäller att klargöra rättens och parternas inflytande i rättegång- en brukar man skilja mellan legalitetsprincipen och delegationsprinci- pen. En rättegångsordning som noga reglerar processens olika faser sägs vara utformad enligt legalitetsprincipen. Iakttagande av denna princip skapar bl.a. goda möjligheter för parterna att förutse den formella gång- en av processen. Överlämnar man i större utsträckning åt domstolen eller parterna att efter mer flexibla regler bestämma i sådant hänseende, anses delegationsprincipen dominera processen.

Det är knappast möjligt att för RB :s del generellt hänföra regleringen under den ena eller den andra principen. Klart är dock att legalitetsprin- cipen getts ett stort utrymme i balken. Utrymmet är betydligt mindre framträdande i småmålslagen. Av särskilt intresse i småmålslagen är annars dess försök att minska kostnaderna för domstolsprocesser om små värden genom att på olika sätt begränsa medverkan av ombud och biträden för parterna.

Småmålslagen ingick som ett led i arbetet med att åstadkomma vad man utomlands betecknar som ”access to justice”. Uttrycket är svårt att översätta men det torde närmast kunna beskrivas som frågan om den enskilde medborgarens, i synnerhet den svagares, ”den lille mannens”, möjligheter att hävda sina rättigheter inför domstolar eller andra myn- digheter. Eftersom lagen i flera hänseenden bryter mot RB:s system och

”heliga” principer anser vi det vara naturligt att — i enlighet med vad också direktiven förutsatt — som utgångspunkt för vidare reformöver- väganden se närmare på hur småmålslagen har fungerat i praktiken. Det är därvid väsentligt att hålla i minnet att småmålsreformen vid sin tillkomst ansågs ha en försökskaraktär (se prop. 1973287 5. 135).

Vår granskning av hur småmålslagen fungerat kommer att bilda en naturlig bas för överväganden i flera stora frågor när det gäller hand- läggningen av tvistemål, t.ex. frågor om materiell och formell process- ledning, rättens förlikningsverksamhet och kostnadsfrågor.

Den summariska processen i tvistemål är viktig i många hänseenden. Enligt vår mening är sambanden mellan denna process och processen enligt RB värda större uppmärksamhet än man hittills i regel synes ha föreställt sig. Efter samråd med företrädare för justitiedepartementet har vi därför åtagit oss att i vårt betänkande även behandla olika frågor om summarisk process, dvs. lagsökning, betalningsföreläggande och hand- räckning. Departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk pro- cess har mot denna bakgrund inte föranlett några lagstiftningsåtgärder såvitt avser lagsökningslagen.

Åtskilliga reformkrav i fråga om tvistemålen är av sådan karaktär att de enligt vår mening bäst kan behandlas i specialmotiveringen. Även om kraven rör större frågor kommer de därför i flera fall inte att behandlas i våra allmänna överväganden.

När det gäller brottmålen är läget annorlunda än i fråga om tvistemå- len. Reformbehoven är här mer begränsade. En ökad flexibilitet i regel- systemet är emellertid önskvärd också i denna del. Vid sidan härav är det särskilt två större frågor som bör övervägas, nämligen frågan om s.k. jourdomstolar och frågan om införande av en möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna. Vi anser också att det finns anledning att ta upp den i tidigare sammanhang diskuterade frågan om rätten — annat än i särskilda fall — bör ha tillgång till förundersökningsprotokollet med dess berättelser av den tilltalade och olika vittnen m.m. Vid samtliga våra överväganden i fråga om brottmålsprocessen finns det anledning att uppmärksamma de särskilda krav som, enligt vad vi förut anfört i detta avsnitt, på grund av utvecklingen i olika hänseenden numera uppställs på denna process.

Till slut vill vi i detta sammanhang ta upp några allmänna frågor som belyser vår syn på arbetet med den nu aktuella reformen.

Som vi förut angett avser detta delbetänkande i första hand tingsrätts- processen. Processen vid överrätt kommer att behandlas i ett senare betänkande. Till en senare etapp av reformarbetet har vi också lämnat bl.a. viktiga frågor om mer flexibla regler för domstols sammansättning (se avsnitt V).

En annan viktig avgränsning gäller uppdelningen i processrätt och materiell rätt. Det är av stor vikt att processen utformas på ett sådant sätt att den materiella rätten kan realiseras. Reglerna om förfarandet får inte motverka de ändamål man avsett att tillgodose genom civil- och straff- rättslig lagstiftning. I detta hänseende råder det att intimt samband mellan processrätt och materiell rätt. Vi har däremot följt den linjen att inte närmare behandla sådana speciella frågor som kräver överväganden

av samma slag som de vilka ligger bakom den materiella lagstiftningen. Sålunda går vi för tvistemålens del inte in på frågor om t.ex. i vad mån saken i en viss typ av mål bör vara undandragen parternas fria disposi- tion. När det gäller brottmålen uttalar vi oss inte om sådana frågor som huruvida kriminalpolitiska skäl kräver en förtursbehandling av vissa mål. Endast i fråga om konsumentmålen har vi — som vi senare skall närmare redovisa — gjort vissa avsteg från den nu berörda principen. Dessa undantag har ett nära samband med våra överväganden i fråga om småmålslagen. En annan allmän fråga som vi har diskuterat inom utred- ningen rör förhållandet mellan de allmänna domstolarna och allmänna reklamationsnämnden. Nämnden, som är knuten till konsumentverket, kan sägas utgöra ett komplement till domstolarna. Nämnden täcker dock inte alla branscher. Genom att vända sig till nämnden kan kon- sumenter på ett enkelt och snabbt sätt få vissa tvister mot näringsidkare prövade. Förfarandet är rent skriftligt och passar därför inte för sådana fall i vilka muntlig bevisning behövs. Nämndens avgöranden har karak- tären av rekommendationer. Detta innebär bl.a. att de till skillnad från domar av allmän domstol inte kan verkställas tvångsvis. Rekommenda- tionerna följs dock i mycket stor utsträckning. I vissa branscher är följsamheten från näringsidkarnas sida t.o.m. total.

Nämnden fungerar i dag som ett för konsumenter öppet alternativ till domstolsförfarandet. Någon egentlig samordning mellan domstolspro- cessen och nämndförfarandet finns knappast i praktiken. (De enda lagregler som finns är 2 5 första stycket första punkten och 7 & småmåls- lagen. Ingen av reglerna tillämpas i praktiken mer än i undantagsfall.) Det skulle givetvis innebära fördelar om de konsumentmål som passar för domstolshantering styrdes mot domstolarna medan andra mål styr- des mot nämnden. Vi har undersökt olika möjligheter att åstadkomma en sådan styrning men tyvärr inte funnit någon praktiskt framkomlig väg som leder till en bättre ordning än den som f.n. råder. Enligt vår uppfatt- ning bör därför systemet även i fortsättningen bygga på att konsumenten har en oinskränkt valfrihet i fråga om vilket organ han vill anlita.

9. Småmålslagen som en utgångspunkt för reformer

9.1. Inledning

Småmålslagen innehåller regler om ett särskilt domstolsförfarande i tvister om mindre belopp. Normalt skall värdet av tvisteföremålet un- derstiga ett halvt basbelopp för att lagen skall vara tillämplig. För år 1982 är värdegränsen 8 900 kronor. Rättegångsförfarandet enligt små- målslagen skiljer sig i en hel del hänseenden från den ordinära rättegång- en i tvistemål enligt RB.

Genom småmålslagen har man sökt inrätta ett domstolsförfarande som i görligaste mån är fritt från tvingande formföreskrifter. Man har också sökt tillrättalägga förfarandet så att parterna som regel skall kunna klara sig utan juridiskt biträde. Härigenom har man velat komma åt de för parterna i en rättegång normalt tyngsta kostnadsposterna, advokat- arvodena. Något formligt biträdesförbud finns dock inte. I stället gäller att kostnad för biträde i princip inte är ersättningsgill. Kostnad för biträde ersätts endast inom ramen för vad parten visar sig ha utgivit för rådgivning hos advokat eller annan enligt rättshjälpslagen. Inte heller utgår i en process enligt småmålslagen någon ersättning för parts egen tidsspillan i samband med rättegången.

Till småmålslagens kostnadsregler anknyter en regel i rättshjälpsla- gen. Enligt den regeln får i en angelägenhet som kan antas bli prövad enligt småmålslagen ett biträde enligt rättshjälpslagen förordnas endast om särskilda skäl föreligger. De särskilda skälen skall hänföra sig till sökandens personliga förhållanden eller till sakens beskaffenhet.

Småmålen handläggs i tingsrätt alltid av ensamdomare. Denne har getts stor frihet att utforma förfarandet efter vad som i det enskilda fallet framstår som lämpligt. Domaren får t.ex. efter omständigheterna be- stämma i vilken mån handläggningen skall vara muntlig eller skriftlig. Detta innebär jämfört med RB ett ökat utrymme för skriftlig handlägg- ning och för olika kombinationer mellan skriftlig och muntlig handlägg- ning. År 1978 infördes också en möjlighet till tredskodom i samband med skriftlig handläggning av småmål (prop. 1977/ 78:67).

Den för RB karakteristiska uppdelningen i förberedelse och huvud- förhandling gäller inte i småmål. Domaren behöver vid avgörandet inte heller som i den ordinära processen inskränka sina bedömningar till vad som förekommit vid en slutlig förhandling utan kan grunda sitt avgöran-

de även på vad som förekommit vid tidigare sammanträde eller på vad handlingarna i målet innehåller. Domarens frihet att utforma förfaran- det på lämpligaste sätt omfattar också fortgången av ett sammanträde. Någon sådan detaljreglering som RB innehåller finns således inte.

Eftersom avsikten är att partena så långt möjligt skall kunna undvara juridiskt biträde har rätten i småmålsförfarandet tilldelats en betydligt mera aktiv roll än i det ordinära förfarandet, när det gäller att bistå parterna på olika sätt. Det förutsätts att bistånd skall kunna lämnas såväl innan tvisten fortskridit så långt att rättegång är aktuell som därefter. I det tidigare skedet skall domstolen, när det behövs, stå till tjänst med ”lämpliga anvisningar” om vad en sökande har att iaktta för att ta till vara sin rätt. Domstolen skall vid behov även lämna rättssökande (kä- rande eller svarande) allmänna upplysningar om hur ansökan om stäm- ning eller yttrande över sådan ansökan bör avfattas och om förfarandet i övrigt i rättegången. Det är inte meningen att domstolen skall lämna parten råd om hur han rent juridiskt bör lägga upp sin process för att ha största utsikter att vinna målet. Inte heller i övrigt skall domstolen biträda parterna på ett sätt som skulle kunna medföra att dess opartisk- het sätts i fråga. Domstolarnas serviceverksamhet har dock vid vissa domstolar kommit att få en betydligt mera materiell prägel än vid andra domstolar (jfr avsnitt 12.3.2).

I själva rättegången är domstolens materiella processledning mera ingripande än vad som normalt är fallet enligt RB. I småmålsrättegången skall domaren vägleda parterna vid talans utförande. Han skall också tillse att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Förlikningsverksamhet har fått en framträdande roll genom att domarens uppgift att verka för en förlikning mellan parterna markerats starkare än när det gäller mål som handläggs enligt RB.

Tingsrätts avgörande enligt småmålslagen kan överklagas till hovrätt men möjligheten för part att få sin fullföljda talan prövad i hovrätten är — i motsats till vad som normalt gäller — underkastad begränsningar.

Småmålslagen trädde i kraft den 1 juli 1974. Redan i propositionen om införande av småmålslagen sades reformen i viss mån utgöra en försöks- verksamhet, som fick följas med uppmärksamhet och utvärderas (prop. l973z87 s. 135).

Såväl i direktiven för vår utredning som i den översynspromemoria som ligger till grund för direktiven ägnas småmålslagen en betydande uppmärksamhet. I många frågor tas småmålslagens regler till utgångs- punkt för resonemang om reformbehovet. I direktiven sägs bl.a. att en viktig uppgift för vår utredning bör vara att studera erfarenheterna från tillämpningen av småmålslagen. Det sägs vidare att det från många håll har omvittnats att reformen i stort sett har slagit väl ut men att lagens lösning av bl.a. kostnadsfrågan kritiserats från en del håll. Enligt direk- tiven bör vi undersöka i vad mån lagen på någon eller några punkter kan behöva jämkas. Det sägs vidare att det finns anledning att pröva om inte de lösningar som valts i fråga om förfarandets gestaltning kan tillgodo- göras också beträffande andra kategorier av tvistemål. Vi bör avslut- ningsvis överväga om småmålslagen bör arbetas in i RB.

Innan vi går in på hur småmålsreformen har fallit ut, är det på sin plats att något beröra de motiv som föranledde införandet av småmålslagen.

9.2. Förarbetena till småmålslagen

Föredragande departementschefen påpekade vid småmålslagens till- komst (prop. 1973 :87 s. 130) att ett problem med RB är att det kan vara utomordentligt svårt för en enskild att förutse hur höga rättegångskost- naderna kan bli i det enskilda fallet. Han antog att den enskilde på grund härav i många fall drog sig för att föra en tvist om mindre värden till domstol trots att anspråket var berättigat. Den enskilde var i stället hänvisad till att försöka komma fram till en uppgörelse utom rätta. Förutsättningarna för en sådan uppgörelse var dock osäkra, eftersom en rättegång med hänsyn till kostnaderna inte var ett realistiskt alternativ. Härigenom uppstod en risk för att de konfliktlösningar som anvisats i civilrättslig lagstiftning inte trängde igenom på ett effektivt sätt.

Såvitt gällde förhållandet till 1972 års rättshjälpsreform påpekades att rättshjälpen tar sikte på endast partens egna kostnader och inte begrän- sar det ansvar för motpartens kostnader som föreligger, om denne vinner målet. Departementschefen anförde vidare som kritik mot RB:s system att det inte annat än undantagsvis kan vara rimligt att rättegångskostna- derna ligger i nivå med ett processföremåls värde.

Departementschefen ansåg det visserligen uppenbart att förslaget på vissa punkter lämnade mindre garantier än RB för att ett materiellt riktigt avgörande kommer till stånd i en påbörjad process men han uttalade att det var missvisande att begränsa jämförelsen till det fall att rättegång verkligen kommer till stånd (prop. 1973 :87 s. 133). Med det nya förfaran- det kunde den enskilde erbjudas förbättrade möjligheter att få sin sak prövad vid domstol och framför allt att med processmöjligheten som påtryckningsmedel få till stånd en rimlig uppgörelse. En avvägning mås- te alltså enligt departementschefen ske mellan intresset av att upprätthål- la bästa tänkbara garantier för ett riktigt domstolsavgörande i varje enskilt fall och intresset av att åstadkomma ett snabbt och kostnadsmäs— sigt rimligt och därigenom också någorlunda ofta anlitat domstolsförfa- rande.

Det var inte bara omtanken om de enskilda som departementschefen ansåg motivera införandet av en enklare processordning. Frågan hade också ett nära samband med den kort dessförinnan beslutade rätts- hjälpsreformen (prop. 1973 :87 s. 135). I fråga om huruvida handläggning i ordinärt förfarande borde kunna komma till stånd enbart av det skälet att parterna önskar det, uttalade departementschefen (samma prop. s. 143) att en sådan ordning gav anledning till betänkligheter. Rättskip- ningen i dess mest kvalificerade former borde nämligen tas i anspråk endast när det var påkallat av målets betydelse. Härtill kom enligt departementschefen att biträdesbehovet och därmed behovet av rätts- hjälp var betydligt mindre i det förenklade förfarandet än i det ordinära. En valfrihet skulle därför få stora återverkningar på samhällets rätts- hjälpskostnader.

9.3. Vissa statistiska uppgifter

Antalet småmål har stigit kraftigt för varje år som har gått sedan småmålslagen infördes. Åren 1975, 1978 och 1980 kom det till domstolar- na in 7 611, 10 838 respektive 16 449 småmål. Ökningen har varit särskilt markerad i storstadsdistrikten. Procentuellt innebär de angivna antalen att småmålen från år 1975 till år 1978 ökade med 42,4 % och från år 1978 till år 1980 med 51,8 %. Det kan nämnas att man vid småmålsla- gens tillkomst beräknade antalet mål motsvarande småmålen till drygt 5 000 år 1969 (prop. 1973:87 s. 127).

De angivna siffrorna kan tas till intäkt för ett påstående om att småmålsförfarandet är populärt, särskilt om man samtidigt ser på ut- vecklingen för de allmänna tvistemålen vid domstolarna. För de tre nyss nämnda åren är antalet inkomna sådana mål (utom småmål och familje- rättsmål) 15 438, 17 889 respektive 19 152. Detta innebär en ökning från år 1975 till år 1978 med 15,8 % och från år 1978 till år 1980 med 7,1 %. Ökningen av antalet småmål kan emellertid också bero på en rad andra faktorer, t.ex. ökad information och en allmän medvetenhet om rättig- heter. Den kan vidare bero på höjningen av basbeloppet.

Utvecklingen av antalet småmål måste också jämföras med den ut- veckling som ägt rum när det gäller antalet ansökningar om betalnings- föreläggande, som kommer in till domstolarna. Detta antal var under senare hälften av 1960-talet och första hälften av l970-talet mellan 142 000 och 160 000 per år. En betydande ökning började skönjas år 1975 (178 396 ansökningar) och denna ökning har fortsatt. År 1978 inkom 264 426 ansökningar och år 1980 416 961. Till viss del kan denna ökning förklaras av att privata markägare numera ofta upplåter sin mark mot avgift för parkering. Genom betalningsföreläggandeinstitutet tar de ut avtalsrättsliga ”straffavgifter” av dem som inte betalar avgift enligt anslag. Sådana mål hänskjuts till rättegång mindre ofta än andra mål. Ökningen kan delvis också förklaras av att trafikförsäkringsföreningen numera tar ut felande trafikförsäkringsavgifter genom betalningsföre- läggande. Det finns emellertid en betydande ökning även av andra ansökningar om betalningsföreläggande. Om det bara vore en konjunkturbetonad betalningsoförmåga som orsakade stegringen av an- talet betalningsförelägganden borde antalet bestridda och till rättegång hänskjutna ärenden inte öka så mycket i antal. Även här har emellertid en ökning ägt rum. Bara mellan år 1975 och år 1978 ökade antalet hänskjutanden från 5 224 till 8 344 eller med 59,7 %. År 1980 var antalet hänskjutanden 12 713 vilket motsvarar en ökning från år 1978 med 52,4 %.

Statistiska centralbyrån har i samarbete med domstolsverket redovisat en undersökning av de småmål som avgjorts åren 1975 och 1976. Resul- tatet av undersökningen, som av vissa skäl måste bedömas med försik- tighet, redovisas i bilaga 4. Vi har genom vårt sekretariat gjort en kompletterande och delvis mera inträngande undersökning av småmål anhängiggjorda år 1978 vid några utvalda domstolar. Också resultatet av den undersökningen redovisas i bilaga 4.

För en utvärdering av småmålslagen är det särskilt intressant att

statistiskt dela upp småmålen i konsumentmål, alltså mål mellan konsu- ment och näringsidkare, och övriga mål. Enligt 1971 års undersökning jämförd med vår egen undersökning av 1978 års mål har det skett en stor ökning av antalet konsumentmål. Uppskattningsvis kom det in omkring 2 200 sådana mål år 1970 medan motsvarande antal år 1978 var omkring 6 200.

Det är vidare intressant att se i vilken omfattning näringsidkare är kärande respektive svarande. Ökningen hänför sig till största delen till mål i vilka näringsidkaren är kärande. Sådana mål har åren 1971—1978 uppskattningsvis ökat från omkring 1 900 till 5 150. Antalet konsument- mål med konsumenten som kärande uppgick år 1978 endast till drygt

1 1 000. Som jämförelse kan nämnas att mål med näringsidkare som part på båda sidorna under den angivna tiden synes ha ökat men endast från omkring 2 550 till 3 250. Mål mellan privatpersoner har samtidigt ökat från närmare 800 till omkring 1 400. Att särskilt konsumentmål med näringsidkare som kärande har ökat så kraftigt går väl ihop med det förut nämnda förhållandet att antalet småmål anhängiggjorda genom hänskjutet mål om betalningsföreläggande har ökat kraftigt. Näringsid- kare brukar nämligen i mycket stor utsträckning inledningsvis använda det enklare betalningsföreläggandeinstitutet för indrivning av sina ford- ringar.

Såvitt gäller privatpersoner har småmålslagens kostnadsregler och de begränsade möjligheterna att få rättshjälp i sådana mål otvivelaktigt lett till en minskning av antalet ombud. Det finns tyvärr ingen säker statistik rörande hur vanligt det före småmålslagens tillkomst var att enskilda parter hade ombud. Vi har dock kunnat bilda oss en ganska bestämd uppfattning härom genom några mindre omfattande undersökningar. Dessa undersökningar tyder på att ombud förekom i omkring 80 % av de fall där privatpersonen var kärande och i omkring 10 % av de fall i vilka han var svarande. Andelarna förefaller så pass rimliga att vi inte har ansett oss ha anledning söka ytterligare belägga riktigheten.

När en privatperson var kärande i mål enligt småmålslagen hade han enligt undersökningen rörande 1978 års mål en advokat som ombud i 16,1 % av fallen och ett annat professionellt ombud i ytterligare 4,6 %. En släkting eller bekant var ombud i 6,6 % av fallen. Andelen fall utan ombud uppgick till 72,7 %. När privatpersonen var svarande förekom det bara i omkring 5 % av fallen att han hade advokat eller annat professionellt ombud. I de angivna procentsiffrorna inräknas inte om- bud som den enskilde haft endast i ett förberedande stadium av målets hantering.

Att en privatperson kan anlita ombud i målet trots att han under inga omständigheter kan få ersättning för ombudskostnaderna sig tilldömd, beror ibland på att han har beviljats rättshjälp med biträdesförordnande. Allmän rättshjälp förekom åren 1975 och 1976 i 4,7 respektive 2,9 % av småmålen. Rättshjälpen var förenad med biträdesförordnande i 2,4 respektive 2,1 % av småmålen. Som jämförelse kan nämnas vissa siffror angående beslut enligt den äldre lagen om fri rättegång från 1971 års undersökning av vissa mindre tvistemål. Beslut om fri rättegång (med biträdesförordnande) förekom där för båda parterna i 0,4 % av målen

och för endast den ena parten i 3,7 %.

En annan förklaring till att en privatperson uppträder med ombud i småmålsprocess kan vara att han utnyttjar det rättsskydd som ingår som ett moment i bl.a. hemförsäkringen.

Såvitt gäller näringsidkare har småmålslagens intentioner när det gäller anlitandet av ombud knappast alls blivit uppfyllda. Drygt 80 % av alla näringsidkare som initierar en rättegång har såsom ombud en advo- kat eller annan person vars huvudsakliga sysselsättning är att föra talan i domstol. Oftast är det fråga om personer anställda vid inkassoföretag men exempelvis många kommuner, kommunala energiverk och telever- ket har särskilda anställda, vilka har till uteslutande arbetsuppgift att driva in fordringar med hjälp av bl.a. domstol och kronofogdemyn- dighet. Antalet näringsidkare som uppträder personligen eller genom ställföreträdare är lågt. I allmänhet är det fråga om näringsidkare med mindre omfattande verksamhet, näringsidkare vilkas ställning närmast kan jämföras med anställdas.

I de fall näringsidkaren i stället är svarande på en stämning från en privatperson, är det mindre vanligt att han låter sig företrädas av ombud. I mer än 15 % av fallen har näringsidkaren dock advokat. I ytterligare omkring 15 % av fallen har han ett annat professionellt ombud.

Om sålunda småmålslagens kostnadsregel knappast har minskat an- talet ombud för näringsidkare i deras processer mot privatpersoner, är det antagligt att det har blivit mindre vanligt att ombudet är advokat. Före småmålslagens införande brukade näringsidkare i stor utsträck- ning lämna över ett ärende till advokat i samband med att målet hän- sköts från betalningsföreläggandeprocessen till rättegång. Nu uppträder ofta inkassobolags anställda även i den egentliga rättegången.

Något skall också sägas om handläggningstiderna i små- målsprocessen. År 1977 uppgick den vid samma tingsrätter, som omfat- tas av vår stora målundersökning, genomsnittligt till 116 dagar i de mål som avgjordes genom dom eller tredskodom. Som jämförelse skall näm- nas att motsvarande tider för vanliga dispositiva mål var 156 dagar. Småmål blir alltså snabbare avgjorda men det kan inte närmare anges i vad mån detta hänger samman med vilka domstolsresurser de skilda måltyperna har tilldelats. Betydande skillnader finns vidare mellan olika tingsrätter, åtminstone såvitt gäller småmålen.

9.4. Allmänna erfarenheter av småmålslagen

Tyvärr är det många väsentliga frågor som de statistiska undersök- ningarna inte kan ge svar på. Man får t.ex. ingen direkt uppfattning om parternas inställning till småmålslagens regler. En närmare kunskap om sådana förhållanden skulle förutsätta en djuplodande sociologisk undersökning. Förutom att en sådan undersökning skulle vara dyrbar, skulle dess värde vara starkt begränsat. Undersökningen, som måste bedrivas i intervjuform, skulle nämligen i stor utsträckning behöva byg— ga på att parterna i efterhand får göra svåra hypotetiska överväganden. Förlorande parter skulle antagligen medvetet eller omedvetet vara be-

nägna att uttrycka ett efterhandsmissnöje och vice versa. Inte heller skulle en intervjuundersökning kunna avse de intressanta fall som av olika anledningar inte kommit under domstolarnas prövning.

Att många domare uppfattar småmålslagen som någonting positivt är omvittnat. Såsom särskilt värdefullt har från domarhåll angetts att do- maren har kommit parterna närmare. Det har sagts att småmålslagen utgör en krydda i tillvaron för en domare genom hans möjligheter att agera ganska fritt och efter förmåga bistå parterna när de behöver hjälp. Erfarenheterna har visat att många parter (som tidigare skulle anlitat advokat) klarar sig förvånansvärt bra i småmålsförfarandet med doma- rens och den särskilda serviceverksamhetens stöd men utan ombud.

Småmålsförfarandets informella karaktär och domarens kraftiga ma- teriella processledning var nyheter som, innan de infördes, fick kraftig kritik särskilt från domarhåll och det förefaller nu som om mycket av den kritiken skulle ha mattats av. Vad många däremot har reagerat mot är att domaren skall handla på ett sätt om tvisteföremålets värde är exempelvis 8 000 kronor och på ett annat sätt om det är 10 000 kronor. Det har sagts att man hellre borde låta tvistens karaktär och parternas förutsättningar eller behov av bistånd under processen eller deras faktis- ka avstående från advokathjälp vara utslagsgivande för domstolens roll i processen. Vad man därvid synes ha haft i tankarna har varit att utvidga tillämpningsområdet för småmålslagens kraftiga materiella processled- ning och den stora friheten i olika formella frågor till andra eller till och med till alla dispositiva tvistemål. Något av detta genomsyrar också direktiven för rättegångsutredningen. Det kom också till synes i den översynspromemoria (Ds Ju 1976:8) som låg till grund för direktiven. Vid några av domstolsverket ordnade seminarier för domare har det framkommit att många domare redan har ändrat sin materiella process- ledning så att de gör lika oavsett om småmålslagen är tillämplig eller inte.

En värdegräns av det slag småmålslagen innehåller kan många gånger leda till logiskt egendomliga resultat. Tvisteföremålets värde är givetvis en dålig mätare på ett måls svårighetsgrad. Det ger inte heller i sig någon antydan om i vad mån det är lämpligt med ett formlöst förfarande eller ett mera bundet. Inte heller ger det någon indikation vare sig för eller emot en kraftig materiell processledning. Möjligen kan man säga att rätten har större anledning att söka bringa flertalet av de tvister som gäller bagatellartade belopp till snabbare slut, kanske genom en långt driven förlikningsverksamhet, för att inte några orimliga konsekvenser skall uppstå. Sådana tvister torde emellertid vara att söka bland tvister om värden långt under halva basbeloppet.

Till nackdelarna med ett system byggt på en värdegräns hör också att det fungerar mindre väl för de mål i vilka värdet av tvisteföremålet inte låter sig fastställas. Vidare skapas egendomliga tröskeleffekter. Det har sagts att borgenärer ibland tar till lite extra i yrkandena för att komma över gränsen och få målet behandlat som vanligt tvistemål. Även exem- pel på motsatsen torde förekomma. Självklart är det mindre lämpligt att procedurregler får påverka yrkandens storlek.

Från de nu angivna utgångspunkterna framstår det som angeläget att

frågor om utövandet av formell och materiell processledning mycket mera får avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet än efter ett stelt värdegränssystem.

Vi kommer att behandla dessa frågor i avsnitt 11 och 12. Andra förfarandefrågor som aktualiserats genom småmålslagen kommer att redovisas bl.a. i avsnitt 13.1.

9.5. Erfarenheter av småmålslagens kostnadsregler

I det följande skall vi behandla frågan huruvida man för tvistemål om mindre värden bör ha kvar småmålslagens kostnadsregler och rätts- hjälpslagens begränsningar när det gäller biträdesmedverkan i proces- sen.

Rättegångskostnadernas storlek i vanlig tvistemålsprocess rörande mindre värden ansågs vara ett stort problem innan småmålslagen inför- des. Ju mindre värdet av ett tvisteföremål är, desto större betydelse får processkostnaderna, eftersom dessa normalt inte krymper i takt med tvisteföremålets värde. Tvister om mindre värden kan komma att bli olösta om kostnadsbilden av en process ter sig alltför avskräckande. Trots de missförhållanden som tidigare kunde råda i fråga om process- ekonomin i tvister om mindre belopp är det emellertid främst mot småmålslagens kostnadslösningar och den därmed förenade svårigheten att anlita juridiskt biträde i processen som kritiken riktat sig. Det har sagts bl.a. att kostnadsreglerna alltför lätt kan missbrukas av mindre nogräknade gäldenärer.

Innan vi går in på frågor som rör detta missbruk anser vi det vara på sin plats att redovisa i vad mån kostnadsreglerna kan anses ha bidragit till att fylla småmålslagens primära syfte, nämligen att göra det lättare för enskilda att få gehör för sina rättmätiga anspråk. En redogörelse härför bör ta till utgångspunkt de småmål där en privatperson faktiskt har väckt talan mot en näringsidkare eller mot en privatperson. Att också utreda i vad mån enskilda haft lättare att utom rätta få gehör för befo- gade anspråk är närmast omöjligt.

När privatpersoner år 1978 väckte talan i småmålsprocess var svaran- den i omkring hälften av fallen näringsidkare. I dessa fall rörde tvisten ofta återgång av ett dåligt köp, återkrav i anledning av en dåligt utförd tjänst eller ersättning i samband med avslutad anställning. När talan väcktes mot en privatperson var det ofta fråga om skadestånd på grund av brott, tidigare försträckning eller ett dåligt bilköp. Endast i mindre än en tredjedel av fallen understeg tvisteföremålets värde 1 000 kronor.

Antalet småmål med en privatperson som kärande har ökat betydligt under småmålslagens tillvaro men inte lika mycket som konsumentmå- len med näringsidkare som kärande. Det äri konsumentmål mer än fem gånger så vanligt att käranden är näringsidkare som att han är konsu- ment. Det är svårt att renodla den betydelse småmålslagen respektive den moderna konsumentpolitiken har haft för ökningen i detta hänseen- de. Till en betydande del måste emellertid ökningen antagligen ses som ett resultat av den satsning som statsmakterna har gjort för att stärka konsumenternas ställning.

Ett visst belägg för den moderna konsumentpolitikens ge- nomslagskraft får man genom att studera förhållandena kring allmänna reklamationsnämnden. Nämnden har byggts upp successivt under 1960- och 1970-talen. Antalet anmälningar till nämnden har ökat kraftigt. Under år 1977 inkom ungefär 7 200 ärenden till nämnden genom skrift- liga anmälningar. Samtidigt registrerades omkring 22 000 telefonsamtal i nya ärenden. Det kan i detta sammanhang anmärkas att följsamheten från näringsidkare beträffande nämndens rekommendationer inte kan sägas ha ökat sedan småmålslagen tillkom.

Också det förbättrade rättsskydd som kommit konsumenter till del genom ändrad civilrättslig lagstiftning måste beaktas när man bedömer orsaken till att antalet konsumentmål har ökat. Denna lagstiftning har haft till syfte bl.a. att stärka konsumentens ställning i domstolsprocess. Delvis har den nya lagstiftningen avsevärt förbättrat utsikterna att driva en process med framgång. Mest betydelsefull torde vara den år 1973 tillskapade konsumentköplagen (l973z877). Den reglerar i första hand konsumentens ställning när säljaren inte fullgör sin prestation på avtalat sätt, t.ex. när han dröjer med att leverera varan eller när varan är behäftad med fel. Lagen slår fast vissa grundläggande rättigheter som en konsument alltid har när han från en näringsidkare köper varor som är avsedda huvudsakligen för enskilt bruk. Lagen preciserar vidare på vissa punkter när en vara skall anses vara behäftad med fel. Den innehåller också bl.a. regler som innebär att bevisbördan i en process kastas om till konsumentens fördel. Konsumentköplagen har följts bl.a. av en särskild konsumentkreditlag ( 1977 :981). Förslag föreligger också om en konsu- menttjänstlag.

Tanken att den enskilde skall föra sin talan i processen utan juridiskt biträde har, som redan tidigare angetts, i stor utsträckning kunnat full- följas. Det förekommer emellertid att den enskilde får hjälp hos advokat inom ramen för rådgivning enligt rättshjälpslagen. Vidare är det vanligt att den enskilde vänder sig till domstolen för att få domstolens hjälp med upprättande av ansökan o.d. Det finns ingen statistik över antalet hän- vändelser till domstolen om sådan hjälp men att verksamheten kan kräva betydande domstolsresurser är omvittnat. Ofta sker flera hänvän- delser till domstolen i ett och samma mål.

Kostnadsreglerna i småmålslagen håller givetvis ned de kostnader som brukar dömas uti en process. I omkring 40 % av småmålen utdömer tingsrätt över huvud taget ingen ersättning. I mindre än 10 % av små- målsfallen överstiger den av tingsrätten utdömda ersättningen 250 kro- nor. Den enskildes möjlighet att redan när han väcker talan överblicka sitt kostnadsansvar begränsas emellertid av risken för att svaranden påkallar en omfattande bevisning med avlägset boende personer. Den enskilde som väcker talan måste också räkna med att målet på grund av t.ex. motyrkanden eller genkäromål omlottas till vanlig tviste- målsrättegång eller att en tingsrättsdom överklagas till hovrätt.

De rättegångskostnader som döms ut i småmålsprocessen skall jäm- föras med de belopp som brukar utdömas i vanliga dispositiva tvistemål. Enligt vår undersökning av sådana mål (se bilaga 3) är den av tingsrätt normalt utdömda rättegångskostnadsersättningen omkring 1 000 kronor

i de processer som utmynnar i en dom eller en tredskodom. I drygt 10 % av processerna överstiger beloppet 5 000 kronor.

Om det sålunda får anses vara i och för sig positivt att den enskildes kostnader för juridiska biträden och hans ansvar för rättegångskostna- der i småmålsprocessen gjorts mindre betungande för honom, är det i många fall i stället så att själva småmålsprocessen och alla dess kostna- der har varit onödiga.

Särskilt anmärkningsvärt är i detta hänseende att en privatperson som väcker talan (enligt undersökningar som vårt sekretariat har gjort) i omkring 85 % av fallen gör det genom ansökan om stämning. Stämnings- ansökningen är ofta upprättad på en blankett som domstolsverket till- handahåller och som finns tillgänglig på tingsrätterna.

Endast i mindre än 10 % av fallen använder den enskilde de summa- riska processmöjligheterna enligt lagsökningslagen. När talan i stället förs av en näringsidkare, sker det i det helt övervägande antalet fall genom betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen.

Betalningsföreläggandeprocessen är ett bra instrument för att få fram en exekutionstitel i enkla och otvistiga fall. Omkring 70 % av ansökning- arna leder till ett slutbevis, som direkt kan läggas till grund för verkställighet. Flertalet övriga ansökningar återkallas sedan svaranden har betalat eller parterna kommit överens om en avbetalningsplan. Pro- cessen är skriftlig och enkel. Kostnaderna är små och advokat behöver nästan aldrig anlitas. Kostnadsansvaret för käranden är i betydande grad överblickbart med hänsyn till att det oftast bara är käranden som kan gå vidare till en egentlig och kostnadskrävande rättegång i de tvistiga fallen.

Till sin natur är betalningsföreläggandeprocessen ganska lik en skrift- lig småmålsprocess som mynnar uti en tredskodom mot svaranden, när denne vägrar ingå i svaromål. Det finns emellertid betydande skillnader. En ansökan om betalningsföreläggande behöver t.ex. inte vara lika utförlig som en stämningsansökan i tvistemålsprocessen. Även för dom— stolen är betalningsföreläggande att föredra om saken är otvistig. Den summariska processen är högt rationaliserad och enkel. Domstolsarbetet i samband med att en stämningsansökan inkommer och stämning skall utfärdas är avsevärt mera betungande. För domstolen föreligger också en risk att målet i onödan sätts ut till ett resurskrävande men meningslöst sammanträde även om det också här föreligger en möjlighet att hantera målet skriftligen.

Vi har genom vårt sekretariat försökt att av akterna i småmålen vid några domstolar utläsa i vad mån privatpersoner, vilka uppträtt som kärande i småmålsprocess, hade bort inleda förfarandet med en ansökan om betalningsföreläggande. Långtifrån alla småmålsakter ger någon vägledning för en sådan bedömning och i övriga fall måste bedömningen många gånger bli något osäker. Vi har emellertid bildat oss den uppfatt— ningen att det bland målen med privatperson som kärande rör sig om en jämförelsevis stor andel vilka varit värda att inledningsvis prövas betal- ningsföreläggandevägen.

Att privatpersoner så sällan väljer att använda betal- ningsföreläggande torde kunna förklaras av att institutet inte trängt in i

människors medvetande på samma sätt som tvistemålsrättegången vid domstol. En bidragande orsak kan också vara att söka i upplysnings- verksamheten kring småmålslagen. Reklamen kring den har, särskilt i TV och kanske med rätta, måst göras enkel och inriktas på att upplysa enskilda om att de numera, om det gäller mindre belopp, kan inleda en rättegång utan större kostnadsrisker. Domstolarnas förut berörda servi- ceverksamhet har inte heller 1 tillräcklig grad av lagstiftaren inriktats också mot den summariska processen. Även näringsidkare kan givetvis välja fel handläggningsform.

Vid de undersökningar som vi företagit rörande småmålen har vi också uppmärksammat att den enskildes talan ofta framstår som mer eller mindre meningslös. När en sådan omständighet kan utläsas ur en domstolsakt, är det ofta fråga om att den enskildes talan inte är juridiskt grundad och under inga omständigheter kan vinna bifall (utöver even- tuellt medgivet belopp), i vart fall inte på den av käranden angivna grunden. I många andra fall är den enskildes talan utsiktslös med hänsyn till hans möjligheter att bevisa grunden för sin talan.

Bevisbördan är avgörande för många tvistemål. Det är allmänt omvitt- nat, bl.a. från domstolarnas serviceverksamhet, att icke-jurister har svårt att föreställa sig hur begränsade domstolarnas möjligheter att utleta sanningen faktiskt är. Många rättssökande är helt främmande för att tvistemålsavgörandet i många tveksamma fall måste grunda sig på att bevisbördan för den omständighet som bestämmer utgången i målet läggs på en av parterna och att talan ogillas om beviskraven inte uppfylls. I andra fall väcker den enskilde talan mot konkursmässiga bolag eller mot enskilda personer som aldrig torde ha haft några utmätningsbara tillgångar och som med fog kan antas inte heller få några. Särskilt gäller detta i fråga om skadeståndsanspråk. Sådana brukar ofta (eventuellt efter avskiljande från ett brottmål) handläggas som småmål. I en tränad jurists öron kan det låta löjligt, men många människor tror att de får det omtvistade beloppet, bara de vinner sin process. Samtidigt torde kunska- pen om möjligheterna att i vissa fall få ersättning genom den nya brotts- skadelagen ( 1978 :413) vara begränsade. Man kan inte nog betona vikten av att inte överskatta enskilda människors kunskaper om rättssystemet.

Vi har inte kunnat få fram någon statistik i fråga om hur vanligt det är att utmätningsförsök på begäran av enskilda personer vinner framgång. Att det på grund av gäldenärens rätt till s.k. beneficium rör sig om jämförelsevis få fall är dock säkert. Det är emellertid knappast möjligt att uppskatta i vilken omfattning enskilda personer bort avstå från att väcka talan på grund av svarandens ekonomiska ställning. Man måste ta hänsyn till bl.a. att vissa medellösa senare kan få en bättre ekonomi.

Det finns också undantagsfall i vilka en part ansökt om stämning mot annan part utan att först ha underställt denne sina anspråk.

Mot den angivna bakgrunden ter sig den kvantitativa ökningen av mål med privatpersoner som kärande knappast särskilt stor eller betydelse- full. Om man tar bort de mål i vilka en person med normalt omdöme (en ”bonus pater familias”) inte skulle ha väckt talan och bara räknar de övriga är det, såvitt vi har funnit, inte så ovanligt att den enskilde har juridiskt biträde till sin hjälp i själva rättegången. Även denna andel är

dock med all säkerhet avsevärt lägre än vad den kan antas ha varit före småmålslagens tillkomst.

Det bör kanske tilläggas att det hittills sagda inte har avsett att fram- ställa det stora antalet stämningsansökningar, som privatpersoner ger in, som ett självständigt motiv för en reform. Iakttagelserna förringar emel- lertid det presumtivt positiva värde som kan ligga i att enskilda männi- skor oftare än förr har väckt talan vid domstol.

Även i fråga om många mål i vilka den enskilde ingått i svaromål mot en näringsidkare gäller att vederbörande hellre borde ha låtit bli. Särskilt typiska är de många målen angående energiavgifter o.d. Såsom exempel kan nämnas att Stockholms energiverk var den vanligast förekommande parten i småmål vid Stockholms tingsrätt under år 1978. Verket, som nästan alltid uppträtt som kärande, förlorar nästan aldrig en process. I undantagsfall återkallas dock talan. På sätt och vis är det en lockande tanke att lagstiftaren bör underlätta för den enskilde att utan advokat kunna göra sin stämma hörd i rättegång. För nu förevarande fall är det emellertid inte särskilt omtänksamt mot den enskilde att vägra biträdes- hjälp. Ett juridiskt skolat biträde hade kunnat avråda från process. En process är alltid förenad med besvär och kostnader även om småmålsla- gens kostnadsregel gjort åtminstone kostnadsansvaret mindre.

Att den enskildes talan i småmål så ofta framstår som meningslös är baksidan av småmålslagens filosofi om förfarandets tillgänglighet och särskilt dess strävan att förtränga behovet av advokatmedverkan. En viktig uppgift för advokater är just att avråda klienten från process. En tingsfrskal eller en tingsnotarie, som har hand om domstolens förut berörda serviceverksamhet i småmål, har en mera ömtålig ställning. Särskilt i fråga om att avråda måste han gå fram med den allra största försiktighet, om inte domstolarnas anseende för opartiskhet skall äventyras.

På goda grunder utgick man vid småmålslagens tillkomst från att det finns ett mycket stort antal berättigade anspråk i samhället som av en eller annan orsak aldrig görs gällande. Att tro att enskilda personer även utan juridisk hjälp rätt kan bedöma i vilka fall deras anspråk kan vinna framgång i en process är emellertid överdrivet optimistiskt. I debatten om vidgade möjligheter för enskilda att göra sina anspråk gällande synes man mestadels ha underskattat risken för att anspråken inte är juridiskt hållbara. Man synes också ha förbisett att ett meningslöst käromål kan vålla en svarande stort besvär samtidigt som denne inte får någon ersättning för kostnader som han betraktar som ofrånkomliga.

Man har anledning befara att frånvaron av juridiskt biträde ibland sätter sina spår också när det gäller det materiella resultatet av en process. En insats från en advokat måste många gånger vara till fördel för parten, när det gäller att på ett juridiskt uttömmande och tillförlitligt sätt presentera de fakta han måste redovisa. En aldrig så välvilligt inställd domares insatser kan inte alltid kompensera frånvaron av ett biträde. Denna frånvaro kan därför i vissa fall resultera i en försämrad rättssäkerhet och en sämre genomslagskraft för civilrätten. Om målen endast gällde bagatellsummor vore detta kanske ofrånkomligt och tole- rabelt, men ett halvt basbelopp är en betydande summa för många. Det

kanske skall tilläggas att man redan vid småmålslagens tillkomst för- utsåg att rättssäkerheten i enskilda mål skulle kunna bli lidande, men man ansåg att detta uppvägdes av att flera skulle våga föra fram sina anspråk (prop. 1973279 5. 133).

Det nu anförda får inte tas till intäkt för att småmålslagens kostnads- regel aldrig skulle passa. Tvärtom förekommer det många fall där enskil- da klarar av att bedöma sina utsikter i processen och att bedöma behovet av att gå till process och också driver processen utan ombud på ett framgångsrikt sätt. Man torde inte heller ha anledning räkna med annat än att många av dessa personer upplevt småmålslagens advokatlöshet som någonting positivt. När de inte varit säkra på utgången av målet har de kanske fått styrka nog att gå till process just på grund av småmålsla- gens regler om begränsat kostnadsansvar. Det finns emellertid anledning att räkna med att många andra privatpersoner fått andra erfarenheter. De kan genom de begränsade möjligheterna att få hjälp av ett juridiskt biträde i processen ha kommit att utestängas från den möjlighet att göra sig hörda som de hade enligt äldre lagstiftning.

Det har sagts att många människor uppfattar en inställelse inför domstol som starkt olustbetonad. De flesta människor kan företa även starkt olustbetonade handlingar, om de är tvungna. Därför går också de flesta —- men inte alla —— till domstolen, om de anser sig tvingade till det. Detta får betydelse både i det fallet att vederbörande såsom kärande kan rikta ett anspråk mot någon och i det fallet att ett anspråk riktas mot honom som svarande. Rättshjälp med biträdesförordnande tillerkänns i småmål bara dem som har det allra svårast att klara sig på egen hand. Det går inte att få någon närmare uppfattning om hur många det ytter- ligare är som inte vågar ställa upp ensamma i rättegång.

Vi har anledning tro att det finns ett långtifrån obetydligt antal män- niskor för vilka småmålslagens kostnadsregel av den nu berörda anled- ningen snarast framstår som ett hinder, när det gäller att komma till sin rätt.

När man studerar förekomsten av ombud i småmål kan man iaktta att det är mycket vanligt att det råder en obalans mellan parterna såtillvida som den ena men inte båda har juridiskt biträde. Det är antagligen ganska ovanligt att en privatperson själv bekostar ett ombud i småmålsprocessen. Däremot har ibland rättshjälp med biträdesförord- nande beviljats. I andra fall är det rättsskyddsförsäkringar som bekostar den enskildes ombud i småmålsrättegången. Ungefär 80 % av alla med- borgare skyddas av en hemförsäkring. I en sådan försäkring ingår nästan alltid en rättsskyddsdel. En rättsskyddsdel finns också i de vanliga bil- och fastighetsförsäkringarna.

Rättsskyddet innebär att försäkringsbolaget betalar nödvändiga och skäliga advokat- och rättegångskostnader som den försäkrade inte kan få betalda av statsverket eller av motpart. I första hand måste den försäkrade utnyttja rättshjälpen så långt det går. I motsats till rättshjäl- pen omfattar rättsskyddet även ansvaret för motpartens rättegångskost- nader. Ersättning lämnas inte för den försäkrades eget arbete och inte för förlorad inkomst eller resor och uppehälle. Rättsskyddet gäller inte heller i frågor som har samband med den försäkrades näringsverk- samhet.

Vanligen brukar självrisken för en rättsskyddsförsäkring vara 300 kronor plus 10 % av de kostnader som överstiger detta belopp. En grundsjälvrisk om 1 000 eller 2 000 kronor kan i vissa fall avtalas. Möj- ligheten till den högre självrisken torde utnyttjas endast i enstaka fall. De normala självriskbeloppen torde inte vara högre än att försäkringsfrå- gan bör vara aktuell i nästan varje småmålsprocess. Försäkringsbolagens kostnader för rättsskydd i småmål är emellertid troligen ganska små. I viss utsträckning kan man spåra rättsskyddsförsäkringarnas inflytande genom att försäkringsbolag kräver att ombud är advokat. Advokater är emellertid inte så vanliga i småmål. Rimligen bör det därför i småmålen finnas ett icke obetydligt outnyttjat försäkringsskydd. Vilka parter det är som inte utnyttjar sitt försäkringsskydd har vi inte undersökt.

I konsumentmål uppträder nästan alltid ett juridiskt biträde för nä- ringsidkaren. Att småmålslagens kostnadsregler har haft en så dålig genomslagskraft när det gällt att minska antalet ombud för näringsidka- re har flera naturliga förklaringar. Inställer sig näringsidkaren per- sonligen eller genom ställföreträdare måste den tid detta kräver likställas med arbetstid. Detsamma gäller om den tid det tar att upprätta en skrift till domstolen. Kostnaden för parts tidsspillan i samband med inställelse eller för upprättande av en skrivelse är i likhet med ombudskostnaden inte ersättningsgill. På grund härav blir det för en näringsidkare med full sysselsättning mera sällan företagsekonomiskt ofördelaktigt att låta ett jämförelsevis billigt ombud ta hand om saken. I sina före- tagsekonomiska överväganden torde en näringsidkare också räkna in att ett professionellt ombud kan ha större möjligheter att föra saken till ett materiellt lyckat slut.

Näringsidkare kan också — i motsats till privatpersoner — vid be- skattning i allmänhet dra av rättegångskostnaderna från sin skatteplik- tiga inkomst. Näringsidkaren processar med vad man kan kalla ”obe- skattade medel".

Det finns även andra omständigheter som kan göra en näringsidkares ställning i en process mycket stark. Näringsidkaren har oftast möjlighet att fördela de kostnadsrisker som är förenade med en rättegång på flera fall och att kompensera sig för eventuella förluster genom att ta ut högre pris på sina varor eller tjänster. Näringsidkare har också många gånger en betydande kunskap om lagbestämmelser och om rättegångssystemet. Detta gör det möjligt för honom att bättre planera för kommande rätte— gångar. Han kan också utforma handlingsmönster för hantering av enskilda fall i syfte att komma i en bättre situation i kommande proces- ser. Generellt sett kan näringsidkare också sägas ha större vana än privatpersoner av att klara upp affärsmässiga mellanhavanden på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt. Härtill kommer att näringsidkaren många gånger i process kan ha fördel av sin yrkeskunskap och kan få en värdefull vägledning från en branschorganisation som han tillhör.

För näringsidkare i allmänhet måste den genom småmålslagen be- gränsade kostnadsrisken te sig mindre värd än för andra. Småmålslagen var heller inte tillkommen som en tänkt hjälp åt näringsidkare. Tvärtom var ett av småmålslagens syften att neutralisera det övertag en näringsid- kare av nyss berörda skäl har i en process. Med hänsyn till att näringsid-

kåren, när han väljer att processa, faktiskt anlitar ombud — trots små— målslagen — medan privatpersoner numera kommer ensamma och tvingas lita till hjälp från domstolen torde småmålslagen emellertid närmast ha förstärkt den obalans, som kan råda i en process mellan en näringsidkare och en privatperson. Det måste nämligen, som tidigare nämnts, generellt sägas vara en fördel att till sin hjälp ha ett eget profes- sionellt ombud i en process. Skulle domstolens vägledning kunna helt ersätta ombudets insatser måste domaren ofrånkomligen i många fall gå så långt att tilltron till hans opartiskhet kommer i fara.

Att en näringsidkare generellt sett har en mycket stark ställning i förhållande till en privatperson gäller bara de processer som faktiskt drivs. Många gånger måste emellertid en näringsidkare avstå från en befogad process, därför att en sådan ter sig omöjlig att driva med utsikt till ekonomisk framgång, eftersom kostnaden för ombudsarvode inte är ersättningsgill. Givetvis kan skälet till att han avstår från process också vara att gäldenären är insolvent. Många näringsidkare måste tänka företagsekonomiskt på varje fall för sig och liksom advokatkostnaden är avdragsgill vid beskattning skall värdet av tvisteföremålet på något sätt beskattas, om processen vinns.

Om näringsidkaren anlitar advokat blir kostnaderna för en småmåls- process med ett sammanträde så höga att tvisteföremålets värde måste uppgå åtminstone till 1 000 kronor för att processen skall kunna ge något ekonomiskt utbyte. Befarar han att processen skall dra ut till två sammanträden eller kanske till och med gå vidare i överinstans stiger detta belopp kraftigt.

Vi har för att bilda oss en uppfattning om hur borgenärens situation ter sig haft överläggningar med representanter för inkassobyråer och för Stockholms energiverk. Vid dessa överläggningar har framgått att inkas- sobyråer många gånger avråder sina klienter från att processa om belopp som understiger flera tusen kronor. Borgenärer av energiverkets typ processar däremot även om små belopp. Anledningen till den olika inställningen torde vara att söka i att borgenärer som har många gälde- närer och möjlighet att ta ut processkostnadema genom ett högre pris på sina varor eller tjänster av företagsekonomiska skäl anser sig ha anled- ning att försöka upprätthålla en högre betalningsdisciplin. En värde- gräns för processande skulle kunna leda till att situationen glider dem ur händerna när det gäller småfordringar. En näringsidkare med en mindre rörelse eller en privat borgenär har inte samma intresse av och möjlig- heter att upprätthålla betalningsmoralen i stort.

Det kan också vara andra skäl som påverkar viljan att processa. Försäkringsinspektionen har sålunda uttalat att det för inspektionen inte ter sig förenligt med god skaderegleringspraxis att relatera ett erbjudan- de till en skadelidande till en beräknad kostnad för en eventuell rättslig prövning, vilken genom erbjudandet förutsätts bortfalla. Ett försäk- ringsbolag får sålunda inte betala ut ett särskilt högt försäkringsbelopp till en försäkringstagare som annars hotar med en process enligt små- målslagen. Banker och andra större kreditinrättningar torde också anse sig ha anledning att säga nej till tanken att avstå från process därför att gäldenären hotar med en obefogad, kostnadskrävande småmålsprocess.

Att ett system, som inte tillåter att ersättning döms ut för ofrånkomliga kostnader, kan komma att missbrukas är självklart. Vad man kan disku- tera är endast vilken omfattning ett sådant missbruk har. Vid de hearings vi haft med domare, åklagare och advokater har det från många håll påståtts att missbruket är vitt utbrett. Knappast någon har påstått mot- satsen.

Närmare bestämt har det vid våra hearings sagts att många borgenä- rer, framför allt näringsidkare, inte längre finner det lönt att driva in småfordringar. Härmed avses belopp under 2 000 —— 3 000 kronor. Miss- lyckas ett försök med betalningsföreläggande avstår näringsidkaren där- för från process. Speciellt sägs detta gälla om näringsidkaren är bosatt utanför den ifrågavarande tingsrättens domkrets. Det har också sagts att kostnadsregeln innebär ”legal utpressning” och premierar obefogade invändningar. Lagen utnyttjas av personer så att de helt underlåter att betala mindre fakturabelopp och i fråga om övriga fakturor betalar så mycket att det återstår 2 000 — 3 000 kronor. Gäldenären ”spelar ut småmålslagskortet” i förlikningssammanhang, särskilt mot avlägset boende näringsidkare. I sämsta fall vinner han bara ett nästan kostnads- fritt betalningsanstånd. Från flera håll har betonats att även en fordran på 50 kronor är ett skyddsvärt intresse. Det har också sagts att man måste bestämma om inkassoverksamheten skall betalas av hela svenska folket eller av svarandena.

Om det sålunda vid utredningens hearings rått en övertygande upp- slutning kring åsikten att småmålslagens kostnadsregel faktiskt missbru- kas har uppgifterna om missbrukets omfattning varit mera svävande. Även om det kanske inte är så många gäldenärer som missbrukar sy- stemet kan det bli många konkreta fall. Det finns domare som påstår att hälften av småmålen handlar om tredskande gäldenärer som försöker förhala betalningen. Det har från många håll sagts att det förefaller som om kunskapen om möjligheterna till missbruk håller på att sprida sig.

Missbruket kan ha också en annan sida. Den som kan klara en små- målsprocess utan att anlita biträde har ett starkt vapen i handen mot den som inte kan klara sig utan biträde. Också detta kan leda till utomrätts- liga uppgörelser som inte motsvarar de civilrättsliga sakförhållandena. Men det kan också — tillsammans med andra faktorer — innebära att kostnadsreglerna i småmålslagen i enlighet med lagstiftningens intentio- ner ibland skapar en balans mellan parterna som annars inte skulle finnas.

Näringsidkare, som får betala småmålsprocessema genom att de inte får betalt för biträdeskostnaderna, kommer att så långt det går via prissättningen låta andra och mera skötsamma kunder betala rättegångs- kostnaderna. Det ärinte bara sin påräknade vinst på den ifrågavarande varan eller tjänsten som näringsidkaren förlorar. Även inköps- och tillverkningskostnader för varan eller tjänsten blir onyttiga för honom.

Sett mot bakgrund av de erfarenheter som kommit oss till del kan de stora ökningarna de senaste åren av antalet småmål — och särskilt antalet mål emellan näringsidkare som kärande och privatpersoner som svarande — delvis vara orsakade av faktorer som bör vara främmande för en rationell tvistemålsprocess. Detta gäller desto mera som man har

anledning räkna med att många näringsidkare har avstått från att efter ett misslyckat försök med betalningsföreläggande gå vidare till småmåls- rättegång. Man har enligt vår mening också anledning befara att miss- bruk av kostnadsregeln kommer att bli allt vanligare. De personer som har sina affärsförbindelser huvudsakligen med sådana borgenärer vilka processar oavsett kostnaderna (typ energiverket och televerket) kan emellertid av tidigare angivna skäl knappast missbruka systemet.

På vilken nivå utvecklingen kommer att stanna är svårt att sia om. En närmare undersökning av missbrukets nuvarande omfattning skulle inte kunna säga mycket härom och dessutom vara utomordentligt svår att gora.

9.6. Samhällets kostnader för småmålsförfarandet

Det traditionella synsättet beträffande rättegångskostnader är att de utgörs av parternas kostnader för advokater, sakkunniga och vittnen, avgifter hos domstolen samt kostnader för eget arbete. Domstolens kostnader lämnas av olika skäl utanför kostnadsbilden.

Med hänsyn till att ett av huvudsyftena med småmålslagen var omtan- ken om samhällsekonomin är det för en utvärdering av lagen betydelse- fullt att klarlägga det samhällsekonomiska utfallet. Att utföra sådana studier, som inte är vanliga i lagstiftningssammanhang på processrättens område, är emellertid förenat med betydande svårigheter. Det finns nämligen inte någon vedertagen och tillgänglig metod för mätning av kostnaderna för exempelvis ett tvistemål eller ett brottmål av genom- snittlig beskaffenhet. Anslaget till de allmänna domstolarna är för bud- getåret 1981/1982 i runda tal 745 miljoner kronor och domstolarna handlägger omkring 55 000 tvistemål och 80 000 brottmål per år. Det är emellertid svårt att finna normer för en bestämning av hur mycket av domstolskostnaderna som ankommer på målen och hur mycket som ankommer på domstolarnas rättsvård, den summariska processen och inskrivningsväsendet. Det är inte heller känt i vilken mån kostnaderna påverkas av ytterligare måltillströmning.

Stämpelskatteutredningen, som avslutade sitt arbete år 1980 genom avgivande av betänkandet (Ds B 198017) Avgifter vid tingsrätt m.m., hade till uppgift bl.a. att beräkna domstolarnas kostnader för olika typer av mål. Utredningen avstod emellertid från att göra någon direkt under- sökning. Främsta orsaken härtill var att det vid normala tingsrätter inte är möjligt att direkt ange hur många personer som helt eller delvis är sysselsatta med att handlägga en viss grupp av mål eller ärenden. I stället gjorde utredningen en ungefärlig beräkning av kostnadsrelationerna mellan olika mål och ärenden med utgångspunkt från tidigare gjorda mätningar av arbetsbelastningen i tingsrätt. Eftersom resultatet av mätningarna utvisar att målavverkningen per domare borde vara mer än dubbelt så hög som den faktiska avverkningen ansåg utredningen att de erhållna resultaten inte kunde ses som ett mått på domstolarnas faktiska kostnader för de olika typerna av mål och ärenden.

Inte heller vi vill ge oss in på någon närmare undersökning av dom-

stolarnas kostnader. Så mycket torde emellertid stå klart att kostnaderna även för ett tvistemål av ganska enkelt slag överstiger 1 000 kronor.

Vill man jämföra kostnaderna för processen enligt RB med kostnader- na för processen enligt småmålslagen måste man väga in även rätts- hjälpskostnaderna. Jämfört med samhällets kostnader för de allmänna domstolarna är dess kostnader för rättshjälp ganska små. Anslaget till rättshjälpen var budgetåret 1981/1982 254 miljoner kronor. Generellt sett är det naturligtvis billigare för statsverket om ett mål kan klaras av förlikningsvägen genom att en part beviljas rättshjälp med biträdesför- ordnande än om målet handläggs av domstol som småmål. Ännu billi- gare för statsverket blir det, om ett rättshjälpsbiträde får parten att avstå från en obefogad process. Det ojämförligt dyraste är naturligtvis att målet hanteras av domstol med ett eller flera rättshjälpsbiträden för parterna.

En kostnadsjämförelse mål för mål mellan småmålslagen och ett system av det mera hävdvunna slaget är emellertid inte särskilt intres- sant. Sett ur ett totalekonomiskt perspektiv är det så många andra fak- torer än de hittills berörda som måste vägas in. Framför allt måste man beakta att ett system byggt på småmålslagens kostnadslösningar — såsom erfarenheten har visat — kan leda till en ökning av antalet mål. Sett ur detta perspektiv kan småmålslagsreformen ha varit ganska dyr för statsverket.

När man jämför kostnader är det av intresse att också se på frågan hur domarens kapacitet utnyttjas i olika förfaranden. Eftersom småmålspro- cessen är i princip advokatlös skall rätten, som tidigare har nämnts, vägleda parterna vid talans utförande. Rätten skall alltid tillse att tviste- frågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Denna uppgift är särskilt svår i småmål eftersom det i viss utsträckning lagts på rätten att bevaka parternas intressen. Detta har lett till att mer erfarna domare tagit hand om småmålen. Att så borde ske förutsattes redan vid småmålslagens tillkomst.

I småmål har rätten i princip samma kvalificerade sammansättning såväl under målets förberedande som vid dess avgörande. Vanliga dis- positiva tvistemål förbereds däremot -— bl.a. av utbildningsskäl — i viss utsträckning av tingsnotarier.

Det är självklart att man har anledning ställa sig undrande till ett system där erfarna domare tar hand om mål rörande mindre värden medan förberedelsen av mål om stora värden kan anförtros mindre erfarna domare eller t.o.m. tingsnotarier. Det är inte på något sätt så att domarens arbete under förberedelsestadiet kräver mindre av honom än att leda en huvudförhandling och skriva dom. Tvärtom har man på senare år genom många av domstolsverket anordnade seminarier för domare, vilka till stor del handlat om processledning, kommit till ökad klarhet om hur svår den materiella processledningen kan vara under förberedelsen. Likaså har domstolsverkets seminarier klart visat svårig- heten av att tillämpa flexibla processregler.

Några av huvudpunkterna i våra direktiv går ut på att den vanliga domstolsprocessen bör göras snabbare och billigare genom ökad flexibi- litet i de formella reglerna och genom en effektivare materiell process-

ledning. Sådana reformönskemål är svåra att uppfylla i ett system där de mest erfarna domarna sysselsätts med vissa processer just därför att dessa gäller mindre belopp. Vi anser att domarkrafterna i fortsättningen bör fördelas mera efter målets svårighetsgrad än efter tvisteföremålets värde.

9.7. Utländska erfarenheter

Systemet med en särskild process för småmål är ingen specifikt svensk företeelse. Ett särskilt småmålsförfarande finns också i många andra länder. Småmålstanken kommer ursprungligen från några stater i USA och fick därefter under 1970-talet en vidareutveckling i bl.a. vissa andra anglosaxiska länder och i Sverige.

Att man i USA kan behöva ett särskilt småmålsförfarande måste ses mot bakgrund av den allmänna tvistemålsprocessens utformning där. Processen grundar sig på s.k. common law från tidig medeltid och är åtminstone i svenska ögon mycket formell och invecklad. Processen är uppbyggd kring tanken att parts talan skall föras av advokat. Samtidigt är det utmärkande för det amerikanska systemet att advokatkostnader är mycket höga och att vinnaren av en process inte får ersättning från den förlorande för sina advokatkostnader. Sammantaget leder det ameri- kanska systemet — för vanliga tvistemål — till att det normalt är omöj- ligt att med utsikter till ekonomisk framgång processa om småbelopp. Det var konsekvenserna härav man drog när man införde särskilda småmålsdomstolar i vilka parterna skulle kunna processa utan biträdes- hjälp.

Också många stater till vilka småmålstankama spred sig under 1970-talet har ett rättegångsväsen byggt på common law. Liksom i USA är därför det vanliga tvistemålsförfarandet sådant att i huvudsak endast jurister har möjlighet att föra en egen talan. Advokatmedverkan är vidare liksom i USA dyrbar men vinnaren av en process får —— i motsats till vad som är fallet i USA — ersättning för sina kostnader av motparten.

Det är emellertid inte bara processordningarnas svårtillgänglighet och kostnadsfrågorna som har föranlett att man i andra länder har infört en särskild småmålsprocess. Vi vill i detta sammanhang påpeka att det nästan aldrig är möjligt att direkt jämföra processrättsliga institut eller lösningar från skilda länder. Jämförelserna blir haltande. Man måste foga in institutet eller lösningen i dess processuella sammanhang för att förstå dess betydelse.

I Sverige har vi, i motsats till de anglosaxiska länderna, många alter- nativ till domstolsprocess. I nu förevarande sammanhang bör särskilt den summariska processen samt processerna vid hyresnämnderna och allmänna reklamationsnämnden framhållas. Konsument- och hyres- gästförhållanden som vid tillkomsten av småmålsförfaranden utom- lands ofta legat lagstiftaren särskilt varmt om hjärtat har i Sverige fått speciella lösningar. I vårt land har vi också ett väl fungerande och omfattande rättshjälpssystem. Motsvarande system i andra länder har inte samma höga kvalitet. Resultatet blir att man i Sverige inte kan få

samma fördelar som utomlands av ett småmålssystem medan man väl kan få samma nackdelar.

Några slutsatser för svenska förhållanden kan därför knappast dras av hur småmålsförfarandet fungerat utomlands. Att erfarenheterna inte har varit odelat positiva framgår bl.a. av en internationell komparativ över- sikt som publicerats år 1978 (Cappelletti—Garth, Access to justice, A world survey; Sijthoff and Noordhoff, Italien 1978, särskilt volym ], bok 1, 5.71). I denna bok redovisas också några tänkbara alternativa möjlig- heter om man vill ge större processuell rättvisa åt ekonomiskt svaga parter.

En erfarenhet man gjort också i utländska småmålsförfaranden är att processen mest kommit att utnyttjas av näringsidkare som kärande. , Svarandena har däremot varit privatpersoner. I vissa provinser i Canada i och vissa stater i USA har man för att neutralisera näringsidkarens övertag i processen i princip förbjudit juridiska biträden. Näringsidka- ren tvingas i dessa fall uppträda genom t.ex. den butiksanställde som slutit ett visst avtal.

9.8. Slutsatser

I detta avsnitt har inte gjorts någon fullständig utvärdering av små- målslagen. En fråga som inte alls behandlats är t.ex. huruvida avsakna- den av en uppdelning av processen i förberedelse och huvudförhandling inneburit några fördelar eller nackdelar. Denna fråga tas upp i avsnitt 11.2.2. Andra frågor som inte behandlats rör erfarenheterna av den särskilda förlikningsregeln i småmålslagen och av den särskilda regeln om domarens materiella processledning. Dessa frågor behandlas i av- snitt 12.1 och 12.2. Frågor om domstolens förprocessuella serviceverk- samhet tas upp i avsnitt 12.3.

Vad som främst behandlats i detta avsnitt är erfarenheterna av den särskilda kostnadsregeln och den därmed sammanhängande regeln i rättshjälpslagen. I denna del kan erfarenheterna sägas vara delvis goda men delvis också mindre goda eller rent av dåliga. Det följande utgör ett försök att sammanfatta de slutsatser som den föregående framställning- en gett anledning till.

Att tvistefrågor kan avgöras utan medverkan av juridiskt biträde är givetvis eftersträvansvärt med tanke på hur höga ombudskostnaderna ofrånkomligen måste bli i många fall. Särskilt gäller detta i fråga om åtskilliga bagatellmål som inte kan sägas bära sådana kostnader. Elimi— nerandet av behovet av juridiska biträden får emellertid inte ses som ett självändamål.

Den möjlighet att överblicka kostnadsansvaret som småmålslagens kostnadslösningar medgett har varit värdefull för många parter och säkert också kunnat te sig naturlig för dem. Vinsten i det avseendet måste emellertid vägas mot en för många parter minskad möjlighet — genom avsaknaden av ombud — att förutse processens utgång och mot andra nackdelar som småmålslagens kostnadslösningar drar med sig. Till des- sa hör främst att gäldenärer kan missbruka reglerna för att tillskansa sig

orättmätiga betalningsanstånd eller andra otillbörliga förmåner. Till nackdelarna hör också att man i vissa småmål kan få en bristande balans mellan parterna genom att bara den ene har möjlighet skaffa sig ett juridiskt biträde. En del personer kommer inte till sin rätt när de på grund av kostnadsregeln och rättshjälpssystemets utformning inte kan ha juridiskt biträde. Mycket talar för att småmålslagen inte heller haft sådana statsfinansiella fördelar som lagstiftaren tänkte sig.

Ett svårlöst dilemma är det som består i att möjligheten att överblicka kostnadsansvaret är särskilt värdefull för de parter som misstänker att de kan förlora samtidigt som just dessa parter behöver en advokat eftersom

* målet i allmänhet är krångligt. Vet parten däremot att han kommer att vinna vill han ha full ersättning för kostnaderna men behöver kanske mindre ofta en advokat eftersom målet i allmänhet är enklare. Dilemmat är av det slaget att man inte kan åstadkomma en riktigt bra lösning. Ambitionsnivån får inte sättas för högt.

Under arbetet med att finna en lösning när det gäller kostnadsproble- matiken har vi funnit att det kanske viktigaste i fråga om rättegångskost- naderna är att göra processen rationellare. I det hänseendet har vi närmare övervägt samspelet mellan olika processformer.

Sådana överväganden synes inte tidigare ha förekommit. Detta har lett till att det knappast kan sägas finnas någon genomtänkt samordning. Som exempel på frågor där en helhetssyn saknas kan nämnas just rättegångskostnadsfrågan. Ett annat exempel är skillnaderna i fråga om möjlighet att erhålla rättshjälpsbiträde.

I de närmast följande avsnitten kommer vi att behandla frågor om hur man kan få en rationell och mindre kostnadskrävande tvistlösning till stånd med andra medel än med den egentliga tvistemålsprocessen och hur alternativa tvistlösningssystem skall kunna samverka. I det sagda ligger givetvis ett önskemål om att juridiskt biträde inte skall behöva medverka i onödan. Följer man den riktlinjen bör man samtidigt söka skapa ett sådant system att det blir statsfinansiellt möjligt eller till och med fördelaktigt att låta möjligheterna att få rättshjälp stå delvis öppna också i tvister om mindre belopp. Rättshjälpslagens system med olika höga rättshjälpsavgifter är tillkommet för att utjämna de skillnader som finns mellan olika människors ekonomiska möjlighet att anlita juridiskt biträde men detta system sätts ur spel just i mål om sådana värden som angår människor med vanliga inkomster.

I avsnitt 13.6 skall vi ta upp frågor om särskilda kostnadsregler i konsumentmål.

10. Förhållandet mellan olika former för rättegång

10.1. Förhållandet mellan olika former för egentlig tvistemålsrättegång

En tingsrätt kan handlägga civila tvister enligt flera olika regelsystem. För de egentliga tvisterna om större värden skall i allmänhet RB :s regler om tvistemål tillämpas. De reglerna finns i 10— 18 och 42—44 kap. RB. Man brukar skilja mellan sådana mål där förlikning om saken är tillåten (dispositiva mål) och sådana mål där förlikning om saken inte är tillåten (indispositiva mål). RB :s regler är till största delen gemensamma för båda slagen. År 1980 inkom till tingsrätterna omkring 19 000 dispositiva RB-tvistemål och omkring 32 000 indispositiva tvistemål.

I dispositiva mål om mindre värden skall — som framgått av det tidigare anförda — småmålslagen tillämpas. Normalt skall värdet av vad som yrkas understiga ett halvt basbelopp för att lagen skall vara tillämp— lig. Rättegångsförfarandet enligt småmålslagen skiljer sig — såsom har framgått av det tidigare anförda — i en hel del hänseenden från den ordinära rättegången i tvistemål enligt RB. Småmålslagen är tekniskt sett så konstruerad att dess bestämmelser utgör undantag från vissa bestäm- melser i RB angående tvistemålsprocessen (se 4 5 småmålslagen). Anta- let småmål som inkom till tingsrätterna under 1980 var som förut angetts 16 449.

Införandet av småmålslagen markerade på många punkter ett nytän- kande inom processrätten. Det var därför naturligt att man redan vid införandet uppfattade dess tillämpning delvis som en försöksverksam- het. Förfarandereglerna i småmålslagen innebar i flera hänseenden att man tillgodosåg den kritik som med giltighet för alla mål under många år riktats mot RB :s regler på vissa punkter.

När nu några år förflutit sedan småmålslagen trädde i kraft är det naturligt att — såsom skett i avsnitt 9 — utvärdera lagens tillämpning. I våra direktiv har man också fäst betydande vikt vid behovet av att vi undersöker vilka möjligheter det finns att göra småmålslagens förfaran- deregler mera allmänt tillämpliga.

Innan vi går in på de frågorna vill vi göra några lagtekniska förkla— ringar. I olika sammanhang har ställts frågor som gällt huruvida man bör behålla småmålslagen eller inte. Småmålslagens självständiga existens kan ifrågasättas helt oavsett om småmålslagens särskilda förfarandereg- ler bör gälla i mål om mindre värden. Man kan nämligen mycket väl

tänka sig att inom ramen för RB låta småmålslagens regler gälla som undantag i skilda sammanhang för vissa mål, t.ex. målen om mindre värden. En sådan lösning har i och för sig fördelar framför dagens lösning. Man skapar således genom ett sådant system ett betydande utrymme för mera nyanserade lösningar än man har med dagens 1 handläggningshänseende strikta uppdelning mellan RB-förfarande och småmålsförfarande.

Vi skall i vissa av de följande avsnitten se närmare på hur tvistemåls- processen bör utformas. Småmålslagens särlösningar kommer i det sam— manhanget att vägas mot RB:s motsvarande lösningar. Det blir därvid fråga om att undersöka om småmålslagens olika förfaranderegler bör gälla också i mål om stora värden eller om man kanske även i tvister om små belopp bör tillämpa RB:s motsvarande regler. Redan nu vill vi emellertid framhålla som vår uppfattning att det i handläggnings- hänseende endast undantagsvis finns anledning att dra gränser efter tvisteföremålets värde. Det är andra faktorer som bör få påverka förfa- randet. Inom ramen för enhetliga regler bör man i stället ge möjlighet att förfara olika alltefter det enskilda målets beskaffenhet. En viktig om- ständighet är därvid huruvida parterna biträds av kvalificerade ombud. Enligt vår mening bör man i de flesta hänseenden ha möjlighet att hantera ett mål vari parterna tvistar om 1 000 kronor utan att biträdas av ombud på samma sätt som man hanterar ett mål vari parterna tvistar om 10 000 kronor utan ombud. Likaså bör man hantera ett småmål vari båda parterna företräds av advokater på samma sätt som ett mål om stort värde vari parterna företräds av advokater.

Det är möjligt — och i ett senare sammanhang skall vi återkomma till den frågan — att man i mål om mindre värden mera än i andra mål bör sträva efter att parterna uppträder utan biträden och ombud. Det är också möjligt att man för de nuvarande småmålen bör ha särskilda kostnadsregler som tillsammans med vissa regler i rättshjälpslagen styr mot biträdeslöshet. Detta är emellertid inte samma sak som att i handläggningshänseende göra en åtskillnad mellan målen alltefter tvis- teföremålets värde.

Frånvaron av biträden är den ena av småmålslagens kost- nadsminskande huvudprinciper. Den andra principen av det slaget kan sägas vara de begränsade möjligheterna till fullföljd. Huruvida den principen skall behållas kommer vi att ta upp i en senare etapp av utredningsarbetet. Fullföljdsfrågans lösning kan emellertid under inga omständigheter motivera att man har två skilda tingsrättsförfaranden.

Sammanfattningsvis anser vi lämpligt att alla tvistemål vid tingsrätt hanteras inom ramen för ett i stort sett enhetligt system vars regler upptas i RB. Vid utformningen av det systemet bör man utnyttja erfarenheterna av försöksverksamheten med småmålslagen. Målet bör vara en flexibi— litet i regelsystemet som gör att förfarandet i långt större utsträckning än f.n. kan styras av faktorerna i det enskilda fallet. Småmålslagen smälter på det sättet in i RB :s grundläggande och mera utbyggda regelsystem.

10.2. Förhållandet mellan olika former för summarisk rättegång

Flera summariska processformer har tillskapats för att sålla bort de otvistiga domstolsfallen från tvistemålshantering. Volymmässigt vikti- gast är betalningsföreläggandesystemet. Det systemet innebär att en f ord— ringsägare kan ansöka om att en tingsrätt utfärdar ett betalningsföreläg- gande för gäldenären. Om denne inte inom viss förelagd tid skriftligen bestrider kravet, utfärdar tingsrätten ett bevis som ger borgenären rätt att ta ut fordringen genom en kronofogdemyndighets försorg. Bestrids kra- vet kan borgenären få målet hänskjutet till rättegång. Gäldenären har möjlighet att få ett mål återupptaget till behandling vid tingsrätten ge- * nom s.k. återvinning. Betalningsföreläggande får inte sökas för utfående 1 av skadestånd. Antalet betalningsförelägganden har ökat kraftigt de 1 senaste åren och var år 1980 omkring 417 000. !

Lagsökning är en helt skriftlig specialprocess för de fall där sökanden har ett skriftligt fordringsbevis till stöd för sin talan. Det är regelmässigt fråga om ett skuldebrev eller ett kontrakt. Svaranden måste komma med vissa speciella invändningar eller förebringa skriftlig bevisning för att tingsrätten inte skall meddela ett utslag i enlighet med ansökningen. Har ett utslag meddelats, kan svaranden få målet återupptaget vid tingsrätten genom s.k. återvinning. År 1980 kom det in ungefär 76 000 ansökningar om lagsökning till tingsrätterna.

Reglerna om betalningsföreläggande och lagsökning finns i lagsök- ningslagen.

En tredje helt skriftlig specialprocess rör frågor om handräckning. Denna process har nyligen införts genom handräckningslagen. Syftet med den reformen har varit att övergångsvis klara av vissa handräck- ningsfall, som överexekutorsinstitutionen haft hand om. Handräck- ningsprocessen gäller fullgörelse som avser annat än betalningsskyldig- het. Sökanden skall styrka de omständigheter han åberopar till stöd för sin talan. Svaranden skall visa sannolika skäl för invändning eller på annat sätt få sökandens rätt att framstå som oklar för att kunna undgå utslag. Processen kan beräknas bli tillämplig i omkring 20 000 fall om året. 1

Ett förslag till ny lagsökningslag med en gemensam processform in- * nefattande hela det summariska området lades fram i departementspro- memorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. Den promemorian har — utom när det gäller de tidigare berörda handräckningsfallen — fått vila i justitiedepartementet i avvaktan på nu förevarande betänkande.

Till fördelarna med en gemensam summarisk processform hör främst att lika fall automatiskt behandlas lika. Systemet blir överskådligt och lättförklarligt. Lika lite som man behöver ha olika tvistemålssystem för avhysningsprocesser, för mål angående fordran på grund av skriftligt fordringsbevis och för övriga mål behöver man ha olika summariska processystem för motsvarande situationer. Den berörda departements- promemorian visade tydligt att de särskilda bevisprövningsregler som behövs kan tas upp inom ramen för ett system med en enda summarisk process.

Till de praktiska fördelarna med ett enhetligt system hör bl.a. att man inte såsom idag behöver avvisa ansökningar därför att sökanden har valt fel processform t.ex. genom att ansöka om betalningsföreläggande när det finns ett skriftligt fordringsbevis. Till fördelarna hör också att t.ex. ett kommunalt energiverk slipper ge in en ansökan för att få betalt och en annan ansökan för att få en elmätare avstängd. Processen rörande hyres- betalning är i dag i flertalet fall uppdelad i ett betalningsärende och ett vräkningsärende. Även den uppdelningen kan undgås. Man kan t.o.m. säga att en enhetlig summarisk process av nu berörda anledningar till helt övervägande del utesluter behovet av en särskild handräcknings- prövning.

Med det sagda har vi inte menat att man i fortsättningen skulle avstå från att sortera de mål som skall handläggas summariskt alltefter de olika särdrag som kan påverka handläggningen. Vi menar tvärtom att en sådan sortering är en viktig länk i den kedja av reformer som behövs för den summariska processens del. Sorteringen av mål bör emellertid mera än i dag ta fasta på att åstadkomma rationaliseringsvinster i fråga om domstolshanteringen.

I det sammanhanget anser vi att man bör beakta att det inom ramen för en enhetlig summarisk process finns vissa typer av mål som förekom- mer i stora mängder och som samtidigt är vad vi vill beteckna som ytterligt enkla. Det kan vara fråga om statliga eller kommunala förvalt- ningars eller förvaltningsbolags krav i fråga om avgifter för telefon, radio, TV, elektricitet, gas, renhållning eller daghemsplacering. Det kan också vara fråga om trafikförsäkringsföreningens krav på trafikförsäk- ringsavgift. Till samma område bör man enligt vår mening generellt räkna de ansökningar som ges in av särskilda inkassoföretag, i alldeles särskilt hög grad de ansökningar som gäller parkering på privat tomt- mark. Sammanlagt omkring 80 % av målen i den summariska processen torde vara av nu angiven beskaffenhet.

Det utmärkande för mål av det nu berörda slaget är att handläggning- en oftast är rutinbetonad och att sökanden eller den som uppträder såsom ombud för denne har stor vana vid att ge in ansökningar. Vad det gäller är att ta vara på inslaget av professionalism. Under det inkasso- stadium, som brukar föregå den summariska processen, är den yrkes- mässigt bedrivna verksamheten underkastad en betydande samhällelig kontroll enligt inkassolagen (l974:182). Enligt vår uppfattning kan tan- karna bakom inkassolagen överföras till den summariska processen så att en samhällelig kontroll av verksamheten får svara mot en rätt att utnyttja ett förenklat domstolsförfarande.

Självklart bör man inte av de nu berörda anledningarna rubba de rättssäkerhetsgarantier som är uppställda till skydd för svaranden. Utan avkall på rättssäkerheten bör emellertid vid domstolarna de nu berörda fallen i nästan alla avseenden kunna hanteras av domstolsbiträden utan juridisk examen med möjlighet för jurister/notarier att medverka av utbildningshänsyn.

I de mycket enkla fallen bör man vidare kunna göra t.ex. avgiftsbe- läggningen avsevärt mer rationell än i andra fall. Andra viktiga förenk- lingar som kan komma de nu berörda fallen till godo rör användandet

av fullmakter och behörighetsbevis.

Vissa andra förenklingar som bör komma i fråga hänger samman med användningen av ADB-teknik i inkasso- och domstolsverksamheten. På borgenärssidan har sådan teknik redan tagits i bruk inom den större delen av det område som kan passa för en särskilt enkel process. För domstolarna gäller att domstolsverket i dag — på föranstaltande av samarbetsorganet för rättsväsendets informationssystem (SARI) och ef- ter framställning från oss -— utreder möjligheten att använda ADB- teknik för den summariska processen vid de allra största tingsrätterna. En viss försöksverksamhet har redan kommit i gång. På längre sikt kan man knappast undgå att ställa samman olika system exempelvis så att ansökningar till domstolen får göras på datamaskinläsbart medium. 1 ett längre framtidsperspektiv ligger emellertid också en data- kommunikation från borgenär via borgenärsombud till domstol och därifrån till verkställande myndighet.

Som ett steg på vägen mot en mera ”papperslös process” bör man för ansökningarna i åtminstone de fall som här betecknats som ytterligt enkla och som hanteras av professionella sökande eller ombud tänka sig en mera systematiserad användning av enhetliga blanketter tillkomna under statlig medverkan. På så sätt kan man också lättare uppmärksam- ma att det rör sig om ett sådant fall för vilket särskilda regler skall gälla.

Med utgångspunkt dels från de förenklingar man kan åstadkomma i domstolshanteringen av de ytterligt enkla fallen, dels från de kostnads- minskningar, som kan komma borgenärer och borgenärsombud till del, bör man enligt vår mening överväga en lägre ansökningsavgift och särskild taxa för ombudsarvode i dessa mål. I båda hänseendena bör kostnadsminskningen kunna komma gäldenärerna till godo.

Det nu anförda innebär sammanfattningsvis att vi anser det lämpligt och fullt möjligt att tillskapa regler om en helt enhetlig summarisk process, som ersätter betalningsföreläggande, lagsökning och handräck- ning. Inom ramen för en sådan process bör särskilda regler ges för vissa mycket enkla fall.

10.3. Förhållandet mellan tvistemålsrättegången och summarisk rättegång

Den summariska processen har såsom tidigare antytts varit i stöpsle- ven vid upprepade tillfällen under de senaste decennierna. I reformdis- kussionerna har emellertid förhållandet mellan den summariska proces- sen och tvistemålsprocessen nästan alltid lämnats utanför bilden (se dock Lindblom i TSA 1977 s. 401). Genom att man i skilda lagstiftnings- ärenden inte heller har gått närmare in på sambandet mellan de olika processformerna har det i flera hänseenden uppstått sakligt omotiverade skillnader i fråga om utformningen av dem. Enligt vår mening är det viktigt att nu skaffa sig en helhetssyn och undersöka möjligheterna att på ett rationellt sätt samordna den summariska processen och den egentliga tvistemålsprocessen.

Den summariska processen och tvistemålsprocessen kan idag många gånger tjäna samma syfte när det gäller att avgöra vissa fall i vilka svaranden inte vill processa och i vilka han avstår från att höra av sig. Den summariska processen klarar av en helt dominerande andel av dessa fall genom utslag i lagsöknings- och handräckningsmål och genom slutbevis vid betalningsföreläggande. I tvistemålsprocessen kan svaran- dens passivitet under vissa förutsättningar föranleda tredskodom. Mo- tiven för tredskodom är desamma som motiven för den summariska processen —— nämligen i första hand processekonomin. Både i fråga om tredskodomar och i fråga om den summariska processen finns också den tidigare berörda möjligheten till återvinning.

Av tvistemålen avgjordes år 1980 sammanlagt 4 394 mål genom tred- skodom (ungefär vart fjärde dispositivt tvistemål). Detta innebar en ökning från år 1979 med drygt 30 %.

Vad man skulle kunna beteckna som det gemensamma tillämp- ningsområdet för tvistemålsprocessen och den summariska processen är emellertid betydligt större än vad antalet tredskodomar utvisar. Både i sådana mål som hanteras summariskt och i andra mål händer det näm- ligen jämförelsevis ofta att målet blir avskrivet därför att svaranden inför trycket av en process gör rätt för sig eller kommer till en uppgörelse. Det kan också vara så att sökanden/ käranden på grund av innehållet i ett svaromål avstår från att processa vidare. Den summariska processen och den egentliga tvistemålsprocessen kan i dylika fall te sig helt likvärdiga.

Valet mellan summarisk process och tvistemålsprocess träffas i dag av käranden. Tror han att målet kan avgöras genom summarisk process bör han välja den vägen, eftersom den är betydligt snabbare, enklare och billigare. Kostnadsansvaret är betydligt mer förutsebart än vid process enligt RB och t.o.m. mer förutsebart än vid process enligt småmålslagen. Processen är vidare — särskilt vid betalningsföreläggande — av enklast tänkbara natur och behovet av juridiskt skolade ombud är litet. Att det dock för t.ex. en näringsidkare kan vara ekonomiskt fördelaktigt att anlita ett inkassoföretag har vi berört tidigare.

Även för samhället är det viktigt att den summariska processens inneboende fördelar tas till vara. En summarisk process är för samhället ojämförligt mycket billigare än den enklaste tvistemålsprocess, framför allt beroende på den mer rationella hanteringen hos domstolen. Beräk- ningar som nyligen har utförts av stämpelskatteutredningen visar att domstolarnas kostnader i lagsökningsmål eller mål om betalningsföre- läggande i genomsnitt uppgått till 81 kronor per mål under år 1977. Vid beräkningarna har hänsyn inte tagits till statsverkets kostnader för del- givning av ansökan med gäldenären. Kostnaderna för de enklaste tvis— temålen har inte beräknats på något motsvarande sätt. Klart är emeller- tid att det rör sig om väsentligt högre belopp. Också samhällets kostnader för rättshjälp måste beaktas i detta sammanhang.

Enligt vår uppfattning är det således viktigt att målet hanteras i den processform som enklast kan leda till ett avgörande. En reform får inte hindras av att arbetet vid den ena eller den andra enheten inom domsto- len blir svårare eller mera betungande.

Genom departementspromemorian (Ds Ju 1981 :1 1) Rationellare sum-

marisk betalningsprocess har lagts fram förslag till ändringar i lagsök- ningslagen vilka inte har annat syfte än att åstadkomma arbetslättnader vid tingsrätternas lagsöknings- och betalningsföreläggandeavdelningar. Enligt vår uppfattning är den typen av reformer olyckliga om det saknas en mera övergripande syn på problemen. Det är inget fel i att tingsrät- ternas enheter för summarisk process, som i vissa fall nu är hårt an- strängda, blir ytterligare belastade, om detta leder till att de egentliga tvistemålsavdelningarna avlastas i minst samma utsträckning. Det gäller att åstadkomma en process utan minskad rättssäkerhet som i varje enskilt fall är så billig och enkel som möjligt — inte att genom process- rättslig lagstiftning söka motverka problem som i stället med fördel kan mötas med ändrad fördelning av personal och andra resurser.

Genom att den summariska processen —— på sätt nyss har angetts —- i de enkla fallen är mest fördelaktig för sökanden/ käranden, borde det vara sörjt för att de skilda processernas fördelar tillvaratas i största möjliga utsträckning. Så är emellertid knappast fallet. Sålunda visar t.ex. studierna av småmålslagens tillämpning att det i ett stort antal stäm- ningstvistemål inte finns någon egentlig tvist utan mera är fråga om betalningstredska. Enskilda personer som vill anhängiggöra talan väljer helt enkelt fel processform på grund av bristande kunskap om systemet. I många andra fall ändrar sig förutsättningarna för bedrivande av en process efter det att en ansökan har gjorts genom att trycket på parterna — framför allt på svaranden — ökar.

Det finns också många olika faktorer som kan styra valet av process- form. Att valet inte alltid sker på rationella gmnder är uppenbart. Här skall ges några få exempel.

Vissa skillnader gäller t.ex. i fråga om möjligheterna att få ersättning för rättegångskostnaderna. I den summariska processen är sökandens möjligheter att få ersättning för bl.a. ombudsarvode knutna till en taxa. Taxan får överskridas om särskilda skäl föreligger. Taxan är beräknad så att den sett i stort skall ge full ersättning för rationellt utfört ombuds- arbete men tillämpningen av taxan har vid vissa domstolar urartat så att ersättning aldrig ges utöver taxans belopp. Detta kan medföra att ett ombud som lagt ned ett stort arbete på att förbereda en process kan — även sedan han fått klart för sig att svaranden ger med sig — välja att ansöka om stämning enligt de vanliga tvistemålsreglerna för att komma i åtnjutande av RB:s friare ersättningsregler vid tredskodom. Andra skillnader i kostnadshänseende hänför sig till förhållandet mellan sum— marisk process och småmålsprocess. I den summariska processen utgår : ersättning för ombudsarvoden. Har talan i stället väckts genom stämning : i småmålsprocessen utgår ersättning för ombud endast motsvarande kostnaden för rådgivning, om sådan har förekommit, men då med ett högre belopp än i den summariska processen."

Enligt vår mening bör möjligheterna att få ersättning för processkost- nadema i princip inte få styra valet av processform på så sätt som nu sker om inte rationella skäl ligger bakom valet.

Valet av processform kan också påverkas av att den talan man vill föra måste uppdelas på flera — maximalt tre — ansökningar (lagsökning, betalningsföreläggande, handräckning) för att man skall få processa i

summarisk ordning. En RB-process täcker alla varianterna.

En annan omständighet som kan påverka valet av processform är att en ansökan om betalningsföreläggande får uppta bara en gäldenär. Vid all annan process får talan väckas mot flera svarande i en och samma ansökan.

Det finns också många andra skillnader mellan den summariska pro- cessen och en tvistemålsprocess som utmynnar i tredskodom. En egen- domlighet är härvid de skilda värden man i de olika processformerna tillmäter svarandens processuella passivitet. Vid t.ex. den helt skriftliga betalningsföreläggandeprocessen kan målet alltid avgöras, om svaran- den underlåter att bestrida. Vi vill påpeka att den processen inte bara gäller mål om småbelopp utan kan gälla miljonbelopp.

Om borgenären i stället ansöker om stämning och målet handläggs enligt RB kan i motsvarande situation (alltså när svaranden underlåter att besvara stämning med föreläggande att inkomma med skriftligt sva- romål) någon tredskodom inte ges. I stället måste rätten kalla parterna till en i allmänhet helt onödig förhandling vid vilken käranden måste inställa sig personligen eller genom ombud för att få målet avklarat. Tvistemålsprocessens tredskodomsmöjligheter är sålunda mindre gene- rösa än den summariska processens. Däremot är tredskodomsmöjlighe- terna enligt småmålslagen mera omfattande än i den summariska pro- cessen. Av svaranden krävs det nämligen enligt småmålslagen ett ”ytt- rande” över stämningsansökan för att tredskodom inte skall ges (jfr Rättegång V 5. 85 not 19). Hur mycket generösare småmålslagens regler är, när det gäller tredskodom, går dock inte att bestämt fastställa, efter- som lagstiftaren inte har gått närmare in på frågan vad som skall krävas av ett yttrande. Praxis förefaller — enligt vad som framkommit vid vissa av domstolsverket anordnade småmålsseminarier — ha blivit skiftande.

En annan skillnad mellan summarisk process och en process enligt RB är följande. Vid tredskodom sker en viss prövning av det befogade i kärandens anspråk i samband med att domen ges. Tredskodom mot svaranden skall sålunda enligt 44 kap. 8 5 andra stycket RB grundas på kärandens framställning av omständigheterna i målet såvitt den inte strider mot förhållande som är allmänt veterligt. I den mån framställ- ningen inte innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår att käromålet är ogrundat, skall det ogillas. I den summariska processen sker ibland en liknande (men ej helt motsvarande) prövning i samband med att ansökningen kommer in till domstolen. Vid målets avgörande sker däremot inte någon prövning, om svaranden inte har bestritt.

Att möjligheterna att vid uteblivet svaromål kunna avgöra mål tred- skodomsvis är så olika i betalningsföreläggandeprocessen, småmålspro— cessen och processen enligt RB är knappast sakligt motiverat. Till viss del hänger dock frågan samman med hur man löser frågan om rätt till muntlighet i processen. Småmålslagen, som är modernare än RB och de summariska processlagama, ger svaranden en obetingad rätt att yttra sig muntligen även om rätten förelägger honom att svara skriftligen. Några motsvarande möjligheter finns varken i processen enligt RB eller i den summariska processen.

Det finns även andra skillnader mellan summarisk process och sådan tvistemålsprocess som utmynnar i tredskodom. Vid process enligt RB och vid lagsökning får ansökan delges genom kungörelse medan detta är uteslutet vid betalningsföreläggande. Vid summarisk process gäller inte heller vissa konsumentskyddsregler som införts genom småmålslagen.

Också i forumfrågor finns det skillnader. I den summariska processen skall rätten självmant beakta att forumreglerna har iakttagits. I all annan tvistemålsprocess beaktar rätten innan förfarandet inleds ex officio en- dast vissa forumregler, medan det i övrigt i första hand är svarandens sak att göra foruminvändning. Skall man göra någon skillnad i forumhän- seende mellan summarisk process och egentlig tvistemålsprocess borde man enligt vår mening välja en linje som innebär att rätten beaktar svarandens intresse i de fall forumfrågan på grund av resor till förhand- lingar kan bli betydelsefull men avstår från officialprövning i den rent skriftliga summariska processen, där det från svarandens synpunkt knappast har någon betydelse vilken domstol som handlägger målet.

Med det sagda har vi i första hand endast velat peka på att det idag gäller många olikheter i fråga om förfarandenas utformning. Enligt vår mening är det både logiskt och sakligt motiverat att i fortsättningen mera än i dag behandla sakligt sett lika fall lika, alltså oavsett om fallet handläggs i den ena eller i den andra ordningen. Sålunda bör särskilt reglerna om effekterna av uteblivet eller bristfälligt svaromål vara i stort sett desamma för alla fall.

Mer enhetliga regler av nu angivet slag medför att det får mindre betydelse om sökanden/ käranden begär summarisk process eller begär tvistemålsprocess. Det blir i stället fråga om att dra nya skiljelinjer. Såvitt gäller domstolshanteringen gäller det i första hand att skilja mellan, å ena sidan, sådana fall som med fördel kan inledningsvis behandlas i ett enkelt skriftligt förfarande och, å andra sidan, sådana fall som direkt bör hanteras i en mera kvalificerad och kanske redan inledningsvis muntlig process.

Det nyss förda resonemanget aktualiserar frågan om syftet med den summariska processen. Det viktigaste syftet med en summarisk process måste givetvis vara att snabbt och enkelt åstadkomma verkställbara avgöranden. Ett indirekt syfte är att skära bort de otvistiga fallen från i tvistemålsområdet. Detta bör ske med minsta möjliga insatser. Särskilt ] måste man uppmärksamma fallen av betalningstredska. I enkla mål av i detta slag är nämligen dilemmat det, att å ena sidan juridiska ombud normalt är obehövliga för fysiska personer på grund av att målet är klart och enkelt, medan man å andra sidan särskilt i sådana mål inte behöver ha några betänkligheter när det gäller att ålägga svaranden ett kostnads- ansvar för kärandens ombud, eftersom svaranden vållat kostnaderna genom sin tredska.

Den summariska processen fungerar idag alldeles utmärkt i de allra flesta fall. I närmare 90 % av fallen får sålunda sökanden sin verkställig- hetsurkund eller återkallar sedan betalning skett. Sett i förhållande till antalet tvistemål utgör dock de återstående procenten av betalningsfö- reläggandefallen en mycket betydande och belastande andel. Av de omkring 35 600 allmänna tvistemål som inkom till tingsrätterna under åf

1980 inleddes sålunda förfarandet i omkring 12 700 mål (eller i mer än 35 % av fallen) genom ansökan om betalningsföreläggande som hänsköts till rättegång efter ett bestridande från svaranden. I närmare hälften av fallen saknade bestridandet en angiven motivering.

Vi ser det som vår uppgift att utreda om man inte genom att ställa — jämfört med betalningsföreläggandeprocessen — ökade krav på svaran- den ytterligare kan öka effektiviteten i den summariska processen och för den egentliga tvistemålsprocessen få kvar ett mera enhetligt målma- terial i så måtto att nästan alla mål är tvistiga. Det är framför allt de s.k. blanka bestridandena vid betalningsföreläggande som vi vill komma åt. En ökad enhetlighet kan i sin tur leda till att det blir möjligt att göra den egentliga tvistemålsprocessen effektivare.

I det sammanhanget vill vi anmärka att den nuvarande processen vid betalningsföreläggande i flera hänseenden präglas av den uppfattningen att processen alltid måste ske efter en och samma rutin. Man beaktar inte vad detta kan innebära i merarbete för parterna och domstolen genom att sökanden eller svaranden tvingas gå till tvistemålsrättegång. Exempel på betalningsföreläggandeprocessens misslyckanden i det avseendet er- bjuder de många tvistemål som bara gäller rättegångskostnaderna i den ' summariska processen. Kvarstående frågor om sådana kostnader bör i motsats till nu kunna klaras av genom möjligheter till dubbla föreläggan- den inom ramen för den summariska processen. Härigenom får man bort en del av de egentliga tvistemålen.

Ännu tydligare exempel på den bristande samordningen erbjuder det faktum att det stora flertalet av alla de mål som går till tvistemålsrätte- gång efter en misslyckad betalningsföreläggandeprocess innehåller ett uselt underlag för domstolens fortsatta agerande. Ansökningen är kort- fattad och svarandens bestridande eller begäran om återvinning saknar motivering. Man måste sträva efter att tvistemålsprocesser inleds på grundval av ett bättre material än i dag. Som kommer att framgå av specialmotiveringen till 42 kap. är det fullt möjligt att nå det syftet.

Vad vi hittills anfört i detta avsnitt innebär sammanfattningsvis att den summariska processen i många fall är att föredra framför en process enligt RB eller småmålslagen, att det i många hänseenden bör vara möjligt att skapa enhetliga regler för de olika processformerna, att samordningen mellan den summariska processen och övriga processfor- mer är dålig samt att den summariska processen tillhandahåller ett dåligt underlag för en senare process enligt RB eller småmålslagen.

Mot denna bakgrund ligger det nära till hands att överväga en inte- gration av de olika processformerna så att den summariska processen får utgöra ett inledningsskede i flertalet dispositiva tvistemålsprocesser. Syf- tet med det summariska stadiet skulle därvid främst vara att sålla bort de inte tvistiga fallen. I fråga om de kvarstående fallen måste målsättningen vara att under det summariska stadiet skapa ett bättre underlag för den efterföljande egentliga tvistemålsprocessen.

Överväganden av det nyss antydda slaget måste innefatta en rad frågor. Till de mera primära hör frågor om tillämpningsområdet för summarisk process.

En summarisk processform som ger svarandens passivitet rättsverk-

ningar passar inte för sådana tvister som innehåller indispositiva mo- ment. ] fråga om de dispositiva tvisterna kan diskuteras huruvida fast- ställelsetalan, talan om icke förfallen fordran och talan om skadestånd skall innefattas. De frågorna bör ses mot bakgrund av vad som händer när talan av det slaget prövas i en vanlig tvistemålsprocess.

De skyddsmekanismer för svaranden som finns inbyggda i själva tredskodomsprövningen av saken bör enligt vår mening finnas också i den summariska processen. Därför har man knappast anledning att ha ett system, där frågor om fastställelse eller skadestånd inte får prövas summariskt men väl kan avgöras genom tredskodom, när svaranden underlåtit att inkomma med skriftligt svaromål. Risken för passivitet eller slarv från svarandens sida är densamma i de båda fallen. Det står också klart att man inte bör tillåta ett summariskt avgörande av fråga om fastställelse eller skadestånd, om man vill ge sådana frågor indispositiv karaktär. I sådant fall bör man emellertid inte heller i tvistemål tillåta att målet avgörs genom tredskodom när svaranden har uteblivit från för- handling. Vad man annars kan diskutera är om det finns anledning att undanta de ifrågavarande målen från den summariska processen, om man i ett vanligt tvistemål låter frågan kunna avgöras genom tredsko- dom i den sist berörda situationen men inte vid underlåtenhet att inkom- ma med skriftligt svaromål.

Skillnaderna mellan de berörda situationerna är små. Man kan å ena sidan ifrågasätta, om inte de arbetsinsatser som krävs för personlig inställelse i den egentliga tvistemålsprocessen utgör en större frestelse till passivitet än den ringa insats i form av ett kortfattat muntligt eller skriftligt bestridande som föreslås för den summariska processen. Å andra sidan kan man hävda att det kanske finns personer som iakttar ett föreläggande att inställa sig vid domstol men inte har förmåga att fram- ställa ett fristående bestridande ens om de får göra det per telefon.

I fråga om skadeståndstalan föreslogs i den tidigare berörda departe— mentspromemorian att endast skadeståndsyrkanden avseende mindre belopp än halva basbeloppet skulle få handläggas summariskt. Det skulle också vara fråga om sakskada eller skada som uppkommit i avtalsförhållande. Som skäl härför angavs bl.a. att det i fråga om skade- ståndskrav är större risk för obefogade eller överdrivna krav än när det gäller andra slag av fordringar. Särskilt sades detta vara fallet när det är fråga om s.k. ideell skada eller annan skada där objektiva hållpunkter för uppskattningen saknas. Redan när skadestånd avskildes i en lag år 1907 om handräckning för fordran anfördes att sådana anspråk sällan var otvistiga och att man inte heller kunde bortse från risken att förfarandet missbrukades genom ogrundade skadeståndsanspråk i trakasseringssyf- te.

Passivitetsrisken torde emellertid vara minst just i de fall som enligt departementspromemorians beloppsgräns föreslogs undantagna från den summariska processens tillämpningsområde.

En inskränkning till fordringar som avser sakskada eller skada som har uppkommit i avtalsförhållande leder till gränsdragningssvårigheter. Följden av passivitet bör vidare ställas mot de jämförelsevis bekväma rättelsemöjligheter man bör ha i en summarisk process genom svaran-

dens möjligheter att få ett avgjort mål återupptaget genom vad som nu kallas återvinning. Vi anser att den lilla skillnad som föreligger mellan en summarisk process och en tvistemålsprocess med möjligheter till tredskodom vid utevaro inte motiverar att man undantar några skade- ståndsfordringar från en sådan summarisk processmöjlighet som vi har tänkt oss. Läget blir givetvis ett annat om man i civilrättslagstiftningen uttalar att enskilda människor inte längre skall få förfoga över frågor om t.ex. ideella skadestånd.

I den summariska betalningsprocessen gäller f.n. att fordran måste vara förfallen till betalning. I fråga om icke förfallen fordran måste käranden enligt de nuvarande reglerna gå till egentlig process. Detta får särskild betydelse för mål om underhållsbidrag, vilka nämligen i de flesta fall avser framtida betalningar. I den egentliga processen får tredskodom ges (i vart fall om underhållsfrågan ej är förenad med en indispositiv fråga). Enligt vår mening kan man för nu angivna fall i princip låta svarandens passivitet leda till målets avgörande också inom ramen för den nya summariska processen. Vi vill dock påpeka att mål om t.ex. underhållsbidrag sällan kommer att vara otvistiga i andra fall än de som med nu gällande regler klaras av på grundval av en gemensam ansökan.

Det utmärkande för mål om fastställelsetalan är att rätten ex officio skall beakta att förutsättningarna för prövning av fastställelseyrkandet föreligger (jfr 13 kap. 2 (j och 34 kap. 1 5 RB). Det är svårt att se något rationellt skäl till varför den prövningen inte lika väl skulle kunna ske i en summarisk som i en egentlig tvistemålsprocess. Detta gäller under förutsättning att käranden inger en ansökningsskrift som uppfyller RB:s nuvarande krav och att domarens kompetens är densamma som i den nuvarande tvistemålsprocessen. I fråga om de nuvarande stämningsan- sökningarna i fastställelsefallen brister det emellertid ofta. Först vid en förhandling får käranden klart för sig att han bort formulera sig annor— lunda. För att tillgodose domstolens och svarandens behov måste ansök- ningen också fylla krav som går avsevärt mycket längre än det lämpliga kravet på ansökningar i fullgörelsefallen.

Redan det som vi nu har anfört innebär starka skäl mot att låta den summariska processen omfatta fastställelsetalan (i fråga om avgörande på grund av passivitet vid egentlig process gäller inte samma skäl). Rättsverkningarna av en bifallen fastställelsetalan är dessutom i många fall sådana att de är svåra att överblicka och förfarandet bör därför omges med goda rättssäkerhetsgarantier. Enligt vår mening bör därför den summariska processen inte få avse mål med fastställelsetalan.

Att fastställelsetalan utesluts från den summariska processen får inte så stora praktiska konsekvenser. Fallen ärinte särskilt många. De brukar dessutom i allmänhet bli bestridda efter alla konstens regler.

En integrerad process i dispositiva tvistemål bör alltså enligt vår mening kunna omfatta alla mål utom sådana som gäller fastställelseta- lan. Processen bör i normalfallet inledas med ett skede som i viss mån motsvarar den summariska processen. Den förberedelse i målet som sker under det summariska skedet kan betecknas som en förberedelse i för- enklad form. Hur processen närmare bör utformas kommer att behand-

las i avsnitt 11. I avsnitt 13.4 skall tas upp frågor om de närmare förutsättningarna för att tingsrätt skall få avgöra mål under det sum- mariska skedet. Här skall endast nämnas att skiljepunkten mellan pro- cessens två första skeden i normala fall bör vara att sökanden/ käranden efter en summarisk prövning som inte lett till målets avgörande begär att målet skall gå vidare eller att han i samband med sin ansökan direkt anger att han vill förbigå det summariska skedet. Vid skiljepunkten bör ansökningen överföras till egentliga tvistemålsrotlar för en mera ingri- pande behandling.

Sammanfattningsvis vill vi påpeka att de regler om den summariska processens tillämpningsområde som vi nu angett bör vara betydligt lättare att hantera än de nuvarande reglerna för summarisk process. Det blir sålunda inte som vid process enligt lagsökningslagen nödvändigt att bedöma huruvida en fordran grundar sig på skriftligt fordringsbevis, utgör skadestånd eller avser annan fullgörelse än betalning. Inte heller blir det nödvändigt att ta ställning till om en fordran är förfallen till betalning. Liksom nu måste dock fallen med fastställelsetalan tas bort från summarisk prövning. De förenklingar vi föreslagit bör i förening med vad vi tidigare sagt om en särskilt enkel summarisk process för vissa fall kunna leda till att utrymmet för medverkan i processen av icke rättsbildad personal blir större än idag.

Vad nu har sagts talar ytterligare för att den integration mellan olika processformer, som vi tidigare förespråkat, kan och bör genomföras.

10.4. Förhållandet mellan tvistemålsrättegången och rättegången enligt ärendelagen

I processrätten gör man en skillnad mellan ”rättskipning” och ”rätts- vård av annat slag”. Skiljelinjen är långtifrån klar men ligger vid tings- % rätterna till grund för en uppdelning mellan tvistemål och ärenden enligt * ärendelagen. (

Ärendeiagen avser ärenden angående ”rättsvård”, som tingsrätt har * att uppta självmant eller efter ansökan och som ej enligt lag eller författ- | ning skall handläggas i den för tvistemål eller brottmål stadgade ord- i ningen, dock inte ärenden som angår straff eller annan med brott för- enad påföljd.

Typexempel på ärenden är tillstånd till adoption, dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman, dödande av förkommen handling, byte av släktnamn samt olika tillstånd enligt bolags- och familjelagstift- ningen. Ärendelagen är i princip också tillämplig beträffande alla för- mynderskapsärenden och bouppteckningsärenden. De flesta ärenden av detta slag registreras dock endast i förmynderskapsbok och bouppteckningsprotokoll. Övriga ärenden registreras i en allmän ären- dedagbok (l4 & protokollskungörelsen (1971:1066) för de allmänna domstolarna).

De typiska rättsvårdsärendena företer från processuell synpunkt be- tydande olikheter gentemot de egentliga rättegångsmålen. I ett stort

antal ärenden föreligger nämligen inte — såsom i de typiska rättegångs— målen —- förutsättningar för ett tvåpartsförhållande. I andra ärenden förekommer det en viss mer eller mindre skarpt utbildad intressemotsätt— ning mellan sökande och andra. Ibland är det svårt att närmare ange vem eller vilka som i sådana fall bör ha talerätt på motpartssidan. Parts- ställningen framgår emellertid ofta direkt av den civilrättslag som är tillämplig i ärendet. Det finns också ärenden i vilka tvåpartsförhållandet är lika fullständigt utvecklat som i många indispositiva RB-mål. Typiska är ärenden om parkeringsavgift samt patent- och registreringsverkets ansökningar om likvidation av bolag. Uppskattningsvis finns det en motpart i omkring 30 % av de ärenden som registreras i den allmänna ärendedagboken.

Av det anförda följer att förfarandet i fråga om ärenden måste i långt högre grad än beträffande rättegångsmålen kunna anpassas efter skif- tande förhållanden. En sådan anpassning var möjlig att åstadkomma med den äldre rättegångsbalkens regler och följaktligen ansågs hand- läggningen av ärendena kunna regleras gemensamt med målen. Införan- det av den nuvarande rättegångsbalken— med dess krav i fråga om förfarandets allmänna karaktär och förlopp — föranledde emellertid, att man måste tillskapa ärendelagen med vissa från den allmänna rättegångsordningen något avvikande bestämmelser (NJA II 1947 5.91).

De särbestämmelser som nu finns i ärendelagen är trots allt ganska få, särskilt i förhållande till lagsökningslagen och småmålslagen. De väsent- ligaste skillnaderna är följande. Någon motpart behöver inte uppges i ansökan. Denna får göras muntligen och rätten skall inte utfärda stäm- ning. Fullmakt för ombud fordras inte, med mindre rätten finner full- makt böra företes (2 i? tredje stycket). Förhandling skall äga rum bara när för ärendets prövning sökande eller annan som ärendet angår bör höras muntligen (4 & andra stycket). I fråga om förhandling gäller i tillämpliga delar RB:s bestämmelser om huvudförhandling (5 & andra stycket). Rättens sammansättning följer särskilda regler. Av betydelse är att alla tvistiga ärenden avgörs med i princip samma sammansättning som enligt RB — alltså med tre juristdomare eller med nämndsammansättning. Rättens avgörande av saken sker genom beslut (9 & första stycket), vilket medför att fullföljd skall ske genom besvär och inte genom vad.

I fråga om rättegångskostnader gäller i princip samma regler som enligt RB men eftersom de flesta ärenden antingen är enpartsärenden eller indispositiva blir det endast sällan aktuellt att döma ut ersättning (se 18 kap. 2 & RB samt NJA I 1974 s. 672 och 1979 s. 164).

Gränsdragningen mellan mål och ärenden är i vissa fall svår. Det är en ojämförligt mycket större skillnad mellan indispositiva och disposi- tiva tvistemål än mellan ärenden och tvistemål. Det bör kanske tilläggas att ärenden normalt är indispositiva.

Exempel på fall med svåra gränsdragningar utgjorde förut ansöknin- garna angående vårdnad om barn och umgängesrätt med barn. Ibland behandlades ansökningarna som ärenden, ibland som mål. Genom änd- ringar i föräldrabalken år 1978 (prop. 1978/ 79:12, SFS 19782853) fastställdes att ansökningar av det berörda slaget i de flesta fall skulle behandlas som mål. Härigenom ville man nå olika hanteringsmässiga

fördelar, främst genom att RB:s regler om dom och om kvalificerad hovrättsprocess därigenom blev tillämpliga. Endast de ansökningar om vårdnad beträffande vilka något egentligt partsförhållande inte kan konstrueras skall alltjämt behandlas som ärenden. Att man så enkelt kunnat göra ärenden till mål visar att uppdelningen i rättskipning och rättsvård delvis inte är hållbar.

Enligt vår mening finns det i de fall man kan skönja ett tvåpartsför- hållande inte någon anledning att hantera fallen olika beroende på om det är fråga om ”rättskipning” eller ”rättsvård”. De regler vi ämnar föreslå för tvistemålsprocessens del är de regler vi anser vara bäst ägnade att utreda och avgöra en tvist mellan två parter och samma regler bör rimligen kunna gälla även tvister som idag handläggs enligt ärendelagen. Följer man den linjen försvinner alla skäl att såsom skedde år 1978 förvandla vissa ärenden till mål.

Frågan blir då om de övriga domstolsärendena — alltså de där det inte finns någon direkt motpart — är värda en särreglering. Som vi tidigare har angett innebär ärendelagen att frågor om rättens sammansättning, muntlig ansökan, fullmakt och fullföljd löses på ett från RB avvikande sätt. Reglerna om rättens sammansättning i sådana ärenden torde med fördel kunna lösas efter allmänna principer (se specialmotiveringen till 2 kap. 4 5). Möjligheten att göra muntlig ansökan bör ses ur ett vidare perspektiv än ärendelagens (se specialmotiveringen till 41 kap. l 5, som inte tillåter muntlig ansökan). Fullmaktsfrågorna bör få enhetliga lös- ningar enligt RB:s principer (se också specialmotiveringen till 12 kap. 9 5). Inte heller fullföljdsfrågorna behöver i framtiden bereda några pro- blem. Frågor om fullföljd lämnas emellertid utanför detta delbetänkan- de (se dock vad vi anför i huvudavsnitt V). De särregler för enpartsären- den som behövs i RB bör främst ta sikte på att domstolen inte skall ? utfärda stämning och att förberedelse före målets avgörande inte är nödvändig. Sådana regler kan utan svårighet inpassas i det tvistemåls- mönster som beskrivs i avsnitt 11 av betänkandet. För de sällsynta undantagsfall där rätten självmant tar initiativ till att sätta i gång—förfa- randet finns det i den bakomliggande materiella lagstiftningen vissa processuella bestämmelser. I övrigt kommer fall av det nämnda slaget i huvudsak att kunna behandlas enligt de allmänna reglerna. Vi anser ' därför att man bör kunna upphäva ärendelagen och återgå till ett system med en gemensam reglering, dvs. till det läge som gällde före RB:s införande.

10.5. Gemensamma ansökningar i stället för tvistemålsprocess?

Både tvistemålsprocessen enligt RB och den summariska processen förutsätter att rätten lämnar svaranden tillfälle att yttra sig över käran- dens anspråk (den kontradiktoriska principen). I fråga om vissa familje- rättsliga tvistemål har man emellertid i bl.a. 15 kap. 4 ij giftermålsbalken ! och 6 kap. 12 & föräldrabalken lämnat utrymme för en gemensam ansö- ** kan om dom. I sådana fall behöver rätten inte höra svaranden innan dom

meddelas. Man kan säga att processens kontradiktoriska behov tillgo- dosetts redan på det förprocessuella planet. Utvecklingen under de senaste decennierna har gått mot ett ökat utrymme för gemensam ansö- kan i de familjerättsliga målen. Ett uttryck för att domar som grundas på gemensam ansökan intar en särställning är att det finns särskilda regler om jämkning av sådan dom.

Även i ärenden kan gemensam ansökan förekomma. Förutsättningen härför är att var och en av de parter som ansöker har rätt att yrka den rättsföljd, som det är fråga om i målet. Åtminstone i vissa ärenden torde dessutom rätten kunna underlåta att höra en motpart till sökanden, om motparten redan i ansökningen har lämnat ett medgivande till en sökt åtgärd.

I dispositiva tvistemål och i den summariska processen finns det inte något motsvarande utrymme för gemensamma ansökningar. Trots att medgivande har en avgörande materiell betydelse endast i de dispositiva tvistemålen skall rätten — i det formella sammanhanget — just i sådana tvister bortse från att svaranden redan genom den gemensamma ansök- ningen har medgett sökandens krav. Detta kan uppfattas som ologiskt (jfr Ekström i TSA 1975 s. 433 och Arvidsson i TSA 1977 s. 301). Man skulle också kunna hävda att det finns större anledning att presumera att sökanden har rätt i de fall där han kan förete ett medgivande än i de fall svaranden underlåter att höra av sig till domstolen. Man måste dock för de dispositiva tvistemålens del beakta att ingen får begära en rättsföljd som helt år till hans nackdel (t.ex. att han skall betala ett belopp till annan person).

Redan i dag finns det — åtminstone teoretiskt — en möjlighet för rätten att döma på grundval av ett sådant medgivande från svarande som ligger inbyggt i en gemensam ansökan. Den möjligheten består i att rätten enligt 42 kap. 18 & RB kan döma under förberedelsen (även en skriftlig sådan) över ett medgivet dispositivt anspråk. Medgivandet torde nämligen inte behöva vara riktat till rätten för att få beaktas. Rätten kan emellertid inte komma ifrån sin formella skyldighet att först — enligt 42 kap. 5 RB —— utfärda stämning och att också låta stämningen delges före domen (jfr bl.a. nuvarande 13 kap. 4 5 första stycket RB).

En möjlighet för rätten att också i de dispositiva tvistemålen kunna godta gemensamma ansökningar skulle innebära vissa praktiska fördelar för domstolarna även jämfört med summarisk process. Också den minskade belastning som ett sådant system skulle få för delgivnings- organisationen bör beaktas.

Antagligen skulle dock gemensamma ansökningar komma att avse endast mål mot sådana gäldenärer som är lätta att delge ansökningar i domstolsprocessen. De mera förslagna gäldenärerna skulle sannolikt inte medverka till gemensamma ansökningar. Detta skulle i sin tur leda till att det för inkassobyråer skulle vara mindre rationellt att i indriv- ningsrutinen lägga in också ett försök att åstadkomma en gemensam ansökan. Försöket skulle antagligen så ofta misslyckas att fördelarna skulle uppvägas av nackdelar.

Det finns också andra praktiska nackdelar med ett system för gemen- samma ansökningar. Även betänkligheter av mer teoretisk natur brukar

anföras. Vi har inte funnit skäl att lägga fram något förslag som gör det möjligt att gninda dom i nu berörda fall på gemensam ansökan.

10.6. Förhållandet mellan olika former för brottmålsrättegång

För brottmålens del är bilden av det processrättsliga systemet enklare och klarare än på tvistemålsområdet. När en tingsrätt prövar målet gäller RB:s regler om förfarandet i brottmål. De reglerna finns i 19 — 31 och 45 — 47 kap. RB. Reglerna är till största delen gemensamma för alla slags brottmål. I många hänseenden sker emellertid en uppdelning med hänsyn till det maximala straffet för brottet eller till det straff som bör utdömas i det konkreta fallet. De mindre brottmålen kan på så sätt handläggas något enklare.

En av grundprinciperna för domstolsförfarandet i brottmål är att en muntlig huvudförhandling nästan alltid skall äga rum. Något utrymme för avgörande av brottmål i en rent skriftlig domstolsprocess finns det — bortsett från en undantagssituation — inte. Huruvida en möjlighet till en sådan brottmålsprocess bör tillskapas kommer vi att behandla först i avsnitt 11.

I nu förevarande sammanhang tar vi upp frågor om förhållandet mellan domstolsprocess i brottmål och vissa summariska brottmålspro- cesser. Enligt RB :s systematik kan nämligen rättegång i brottmål ersättas av ett enklare förfarande helt utanför domstolarna. Den enklaste formen är polismans föreläggande av ordningsbot (48 kap. 13 — 20 55 RB). En annan form är åklagarens utfärdande av strafföreläggande (48 kap. 1 — 12 55 RB). De summariska brottmålsprocesserna förutsätter i allmänhet att brottet erkänts. Strafföreläggande får dock utfärdas även utan sådant erkännande men måste godkännas av den misstänkte för att bli gällande som dom.

De summariska processformerna i brottmål har kvantitativt sett — liksom de summariska tvistemålsprocesserna — en utomordentligt stor betydelse. Ser man något tillbaka i tiden kan man konstatera att straffrättskipningen i mycket stor utsträckning ankom på domstolarna.

Även sådana företeelser som erkänd felparkering av cykel fördes till domstolarna. Det strafföreläggandeinstitut som togs upp i RB, när den infördes, avsåg endast bagatellfall och strafföreläggande skulle efter godkännande underställas rättens granskning.

Utvecklingen har efter RB:s tillkomst gått i den riktningen att alltfler brott och förseelser kan beivras utan domstolsmedverkan. Möjligheter- na att utfärda strafföreläggande har sålunda ökats väsentligt genom flera successiva reformer samtidigt som ordningsbotssystemet har tillskapats. I tingsrätt avgjordes år 1980 sammanlagt 66 866 brottmål genom dom medan under samma tid närmare 300 000 fall klarades av genom straff- föreläggande eller ordningsbot. Den förskjutning mot enklare och skrift- liga processformer som har ägt rum har inneburit att RB :s muntlighets- princip numera har betydelse endast beträffande en mindre andel av den lagförda brottsligheten.

En gärningsmans godkännande av föreläggande av ordningsbot eller strafföreläggande kan närmast jämföras med en svarandes medgivande i ett dispositivt tvistemål. Någon direkt parallellitet med tvistemålspro- cessen finns emellertid inte, eftersom man i den processen avgör målet till svarandens nackdel även vid dennes tystnad. Godkännandet innebär dessutom ingen disposition över själva saken, utan åklagaren och polis- mannen har att på sitt tjänsteansvar pröva innehållet i föreläggandet och godkännandet härav. Däremot har godkännandet så till vida en dispo- sitiv effekt, att den misstänkte därmed avstår från att få sin sak prövad av domstol. Att så kan ske i enkla mål rörande mindre överträdelser har stora fördelar. Den summariska brottmålsprocessens avgöranden kom- mer snabbare än i en domstolsprocess. De är billigare för det allmänna och mindre betungande för gärningsmannen.

Som reglerna är idag får åklagaren använda strafföreläggande beträf- fande brott, för vilket straffmaximum är fängelse i högst sex månader. Antalet dagsböter får i det konkreta fallet inte överstiga 60. Man kunde överväga att fortsätta följa den väg som utvecklingen gått de senaste decennierna och sålunda ytterligare höja de övre gränserna för straffö- reläggandeinstitutet. Man skulle t.ex. kunna höja det högsta antalet tillåtna dagsböter till 100 och man skulle kunna tillåta att villkorlig dom gavs genom strafföreläggande. Man kunde vidare överväga att låta strafföreläggande inkludera målsägandeanspråk. Också tillämpnings- området för institutet föreläggande av ordningsbot skulle kunna vidgas.

Reformer av det antydda slaget skulle ge ekonomiska fördelar. Straff- föreläggande har också den fördelen för den tilltalade att han kan förutse åtminstone det direkta straffet (men ej körkortsingripanden och dylikt) vilket han — åtminstone som reglerna är idag — inte kan göra i en domstolsprocess. I strafföreläggandefallet saknas emellertid den opartiska bedömning av ansvars- och påföljdsfrågan som domstolspro- cessen ger garantier för. Man måste också ta hänsyn till att lekmanna- deltagande är föreskrivet för processen i domstol och att rättskipningen sker under insyn av allmänhet och massmedia.

Vid de underhandskontakter vi haft med företrädare för justitiedepar- tementet har uppgivits att man inom departementet nu har inlett ett arbete med en översyn av reglerna rörande strafföreläggande och ord— ningsbot. Vi lämnar därför dessa institut utanför vårt arbete. Vi vill i detta sammanhang nämna att ett alternativ till strafföreläggande är en skriftlig brottmålsprocess i tingsrätt. Frågor härom kommer, såsom ti- digare har nämnts, att behandlas i avsnitt 11.

Förhållandet mellan summarisk brottmålsprocess och dom- stolsrättegång har också andra aspekter. I olika sammanhang har sålun- da den tanken framförts att man bör skapa en bättre koppling mellan en misslyckad strafföreläggandeomgång och en efterföljande domstolshan- tering. Önskemålen om en sådan ordning berör inte beslutsfunktionerna i ansvars- och påföljdsfrågan utan avser egentligen endast vissa tekniska rationaliseringar av kommunikationen mellan åklagare, misstänkt och domstol. Frågor av nu förevarande slag har ett nära samband med vissa frågor kring inrättande av s.k. jourdomstolar. De kommer därför att behandlas i avsnittet om sådana domstolar (se avsnitt 14.3).

10.7. Förhållandet mellan tvistemålsrättegången och brottmålsrättegången

Avslutningsvis vill vi något beröra förhållandet mellan tvistemålsrät- tegången och brottmålsrättegången. Internationellt sett har RB i det avseendet en ovanlig konstruktion genom att den reglerar både tvistemål och brottmål. Många bestämmelser är gemensamma för de båda målka- tegorierna. Enligt vår mening är det i och för sig möjligt att skapa en ännu mer integrerad reglering i detta hänseende. Särskilt bör härvid uppmärksammas att skillnaderna mellan dispositiva och indispositiva tvistemål i många viktiga sammanhang är större än skillnaderna mellan indispositiva tvistemål och brottmål. Praktiskt sett vinner man emeller- tid knappast någonting genom att ändra RB:s grundprincip om uppdel- ning i tvistemålsregler och brottmålsregler. Detta beror främst på att tvistemålsreglerna bygger på att målet skall förberedas inför rätten me- dan ibrottmål förberedelsen i princip sker genom förundersökning inför polis och åklagare. Såvitt gäller sådana åtal som väcks genom enskilda personer, s.k. enskilda åtal, sker dock inte någon förundersökning. I fråga om handläggningen av sådana åtal bygger därför vårt förslag i stor utsträckning på tvistemålsreglerna (se vårt förslag i fråga om 47 kap.).

Förhållandet mellan tvistemålsrättegång och brottmålsrättegång har också en annan sida. Redan med nu gällande regler finns det rättegångar som omfattar både en tvistemålstalan och ett åtal för brott. Tvistemåls— delen gäller därvid skadeståndsanspråk i anledning av det brott som åtalet gäller. Reglerna upptas i 22 kap. De reglerna bör enligt vår mening ändras för att skadeståndsanspråken skall kunna handläggas på ett effektivt sätt (se specialmotiveringen till 22 kap. 5 &, 45 kap. 7—9 och 15 55 samt 46 kap. 10 och 16 55. Vidare behövs en precisering av i vilka hänseenden brottmålsreglerna gäller och i vilka andra hänseenden som tvistemålsreglerna gäller (se specialmotiveringen till 22 kap. 4 (j).

11. Allmänna principer för rättegångens yttre förlopp

11.1. Inledning

Rättegångens syfte är att avgöra inkommande mål på ett materiellt riktigt sätt, inom ramen för parternas förfoganderätt över processföre— målet. Det processrättsliga systemet måste konstrueras så att detta syfte uppnås på ett så snabbt, enkelt och billigt sätt som möjligt. Reglerna om i vad mån rätten skall vara aktiv för processmaterialets berikande, vilka regler närmast har avseende på avgörandets materiella riktighet, tas upp i avsnitt 12.1 nedan. 1 förevarande avsnitt behandlas däremot de centrala frågorna om hur själva förloppet av rättegången allmänt sett bör kon- strueras eller med andra ord hur principerna för vad som brukar kallas rättens formella processledning bör utformas.

När man bestämmer rättegångens utformning, är det framför allt två krav som måste tillgodoses. Det ena är kravet på ett snabbt avgörande. Detta krav finns givetvis i alla mål. På tvistemålssidan framträder det särskilt starkt i mål där ingen egentlig tvist föreligger. För brottmålens del är det snabba avgörandet av betydelse inte minst för den tilltalade. En eventuell påföljd bör komma så tidigt som möjligt efter brottet. Det andra kravet gäller kostnaderna för förfarandet. Både för parterna och för samhället är det av största betydelse att mål kan avgöras med ett minimum av resursinsats, utan att befogade rättssäkerhetskrav åsido- sätts. En väsentlig riktpunkt vid en översyn av förfarandereglerna bör —- som påpekas redan i våra direktiv —— vara att göra reglerna flexibla, i syfte att tillgodose kraven på snabbhet och låga kostnader i det enskilda fallet. Som särskilt angelägen framstår en sådan utveckling i de disposi- tiva tvistemålen, med hänsyn till att dessa mål är av mycket skiftande karaktär. En alltför långtgående flexibilitet är emellertid förenad med olägenheter. Vissa grundläggande drag i rättegången bör vara bestämda. Detta är nödvändigt för att processens förlopp skall kunna förutses av parterna.

11.2. Dispositiva tvistemål

1 1.2.1 Allmänna synpunkter

En mycket stor del av de civila anspråk som anhängiggörs vid allmän domstol rör sådant där ingen tvist om anspråkets riktighet föreligger. I

stort sett är det fråga om fall där en borgenär kräver betalning för en klar och förfallen fordran. Borgenären har ett befogat intresse att snabbt få en exekutionstitel. För båda parter är det vidare av stor vikt att förfaran- det kostar så lite som möjligt. Samhället har ett vitalt intresse av att tillgängliga resurser för domstolar och rättshjälp såvitt möjligt tillförs de egentliga tvisterna i stället för att ägnas åt de enkla, otvistiga fallen. Av dessa skäl är det av största betydelse att de ostridiga anspråken i möjli- gaste mån kan definieras, urskiljas och avgöras snabbt och enkelt.

Det finns ett praktiskt behov av en sortering av detta slag när det gäller alla sorters förmögenhetsrättsliga anspråk, även dem som idag anhäng- iggörs genom ansökan om stämning. Vi menar därför — vilket har utvecklats närmare i avsnitt 10.3 —- att handläggningen av ett sådant anspråk i princip bör inledas med vad vi kallar förberedelse i förenklad form, ett förfarande som främst syftar till att utröna om någon tvist mellan parterna verkligen föreligger. Är så inte fallet, bör målet avgöras direkt. En kärande som påstår att en verklig tvist föreligger, bör emeller- tid ha rätt att efter yrkande få slippa förberedelse i förenklad form. Han får emellertid stå för vissa merkostnader om det senare skulle visa sig att påståendet om att en verklig tvist föreligger varit obefogat.

Den av oss föreslagna förberedelsen i förenklad form tillgodoser avsevärt bättre än dagens system kravet på att den fortsatta rättegången förbehålls anspråk där en tvist i någon del föreligger. Vid utformningen av rättegångens senare skeden skall man därför kunna utgå från att det är fråga om en tvist i egentlig mening.

ändamålet med förberedelsen

Utgångspunkten för det fortsatta förfarandet bör som ovan sagts vara att målet skall utredas på ett så snabbt, billigt och enkelt sätt som möjligt, för att leda fram till ett avgörande som uppfyller befogade krav på rättssäkerhet.

En naturlig första fråga vid handläggningen av en tvist är vad tvisten gäller. I ett dispositivt tvistemål får rätten i sin dom inte gå utöver vad part yrkat och inte heller grunda domen på omständighet som part inte , åberopat till stöd för sin talan, en ordning som enligt vad vi tidigare % nämnt bör behållas. Under sådana omständigheter är det av största vikt att det så snart som möjligt under processen blir klarlagt vad som yrkas och vilka grunder som åberopas till stöd för yrkandena. Och lika väsent- ligt är det att utröna hur motparten ställer sig till yrkandena och de åberopade grunderna. Vad det gäller är med andra ord att definiera och avgränsa tvisten. Detta måste ske under ett så tidigt skede av handlägg- ningen som möjligt. Parterna måste t.ex. ha klart för sig vad som skall bevisas innan de kan bestämma sin bevisning och innan bevisupptag- ning kan ske. ;—

RB :s uppdelning av tvistemålsförfarandet i förberedelse och huvud- ' förhandling syftar bl.a. till att säkerställa den ordning för målets hand- läggning som skisserats här. I småmålslagen har den formella indelning- .; en i förberedelse och huvudförhandling visserligen slopats, men avsik-

11.2.2. Uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling och l l

ten med detta torde inte ha varit att ändra på ordningen för målets handläggning i den mening som nu nämnts. Såtillvida torde den efter småmålslagens tillkomst förda debatten om terminologin på detta om- råde ha varit endast en strid om ord. Vi menar för vår del att den här förordade ordningen har så starka skäl för sig att den inte behöver diskuteras närmare.

Dessutom kan ett bibehållande av begreppet förberedelse vara moti- verat av pedagogiska skäl. Tar man bort det kan så småningom föreställ- ningen att mål behöver förberedas komma att försvagas.

Uppdelningen i förberedelse och huvudförhandling har emellertid också en annan motivering, som inte hänger samman med utredningen av tvistens beskaffenhet utan endast har avseende på presentationen av processmaterialet inför målets avgörande. Grundtanken bakom RB:s regelsystem i denna del är att förutsättningarna för ett materiellt riktigt avgörande av målet ökar om det material som skall ligga till grund för domen läggs fram koncentrerat och direkt vid en enda förhandling, enligt RB:s terminologi huvudförhandlingen. Man brukar tala om kon- centrations- och omedelbarhetsprinciperna (17 kap. 2 g"). Förberedelsens kanske främsta syfte är att möjliggöra en så koncentrerad huvudför- handling som krävs för att omedelbarhetsprincipen skall kunna tilläm- pas. Småmålslagen lämnar däremot (5 (j) fältet fritt i denna del. Det som en gång sagts i en skrift eller vid ett sammanträde behöver i princip inte upprepas för att kunna beaktas som processmaterial vid rättens avgöran- de; en annan sak är att många domare ändå handlägger småmålen enligt RB:s regler i detta hänseende. Som en mellanlösning kan man betrakta bestämmelsen om huvudförhandling i förenklad form i 42 kap. 20 & tredje stycket RB, enligt vilken bestämmelse det som sagts vid det sam- manträde där den muntliga förberedelsen avslutades betraktas som processmaterial.

RB:s system med en genom förberedelsen möjliggjord omedelbar presentation av processmaterialet har flera fördelar. Såväl rättens leda- möter — kanske särskilt eventuella lekmannaledamöter — som parterna får en bättre överblick av vad som är relevant i målet och risken för överraskningar i denna del minskar radikalt. Förutsättningarna för den fria bevisvärderingen ökar betydligt genom att rätten får ta del av allt material direkt och i ett sammanhang. Dessa faktorer får allt större vikt, ju mer omfattande materialet i målet är.

Samtidigt kan RB:s regler i vissa fall framstå som onödigt stelbenta. Det kan ibland tyckas överflödigt att vid huvudförhandlingen läsa upp skriftlig bevisning, om alla närvarande tagit del av bevisningen i förväg. Vidare kan förbudet mot ingivande av processmaterial efter huvudför- handlingens slut ibland medföra onödiga kostnadsökningar. För att materialet — hur begränsat det än är — skall kunna beaktas i domen måste rätten och parterna samlas till en fortsatt huvudförhandling. Och har tidsgränsen för sådan förhandling överskridits, måste ny huvudför- handling hållas och allt processmaterial tas upp igen.

Enligt vår mening har en tillämpning av omedelbarhetsprincipen i de allra flesta fall gynnsamma effekter på processens gestaltning i olika hänseenden. Principen får emellertid under inga förhållanden inta en

sådan upphöjd plats att den blir ett självändamål. Som ovan nämnts finns det situationer där ett strikt upprätthållande av principen framstår som enbart en formalitet eller rentav medför nackdelar. I sådana fall måste det finnas en möjlighet att göra avsteg från principen. En utgångs— punkt när det gäller omfattningen av sådana avsteg bör vara att rätten och parterna är överens om att avsteg kan ske eller i varje fall att parterna har fått tillfälle att yttra sig i frågan.

En välmotiverad och praktiskt betydelsefull möjlighet att göra avsteg från omedelbarhetsprincipen ligger i RB:s regler om huvudförhandling i förenklad form (42 kap. 20 5). I denna del menar vi att möjligheterna att underlåta upprepning av material från förberedelsen inte bör knytas till en skarp tidsgräns och inte heller till frågan om rättens domförhet (se vidare avsnitt 13.1).

En annan av grundsatsema bakom RB är den redan nämnda koncen- trationsprincipen. Denna kommer till uttryck bl.a. i bestämmelserna om fortsatt huvudförhandling i 43 kap. 11 &. Det sägs där att huvudförhand- ling såvitt möjligt skall fortgå till dess målet är färdigt till avgörande. Regeln syftar till att göra omedelbarhetsprincipen praktiskt fungerande. Kan man skjuta upp en påbörjad huvudförhandling hur länge som helst, blir omedelbarheten i praktiken satt ur spel. Även koncentrationsprin- cipen motiveras således ytterst av intresset att åstadkomma en såvitt möjligt materiellt riktig dom.

I RB finns en ganska ingående reglering av i vad mån koncentrations- principen får åsidosättas, medan småmålslagen i stor utsträckning över- lämnar frågan till rättens fria bedömning. Även om RB:s regler numera innehåller vissa möjligheter att lätta på koncentrationen i de mycket stora målen (43 kap. 11 å andra stycket), kan regleringen i vissa situatio- ner framstå som onödigt stel. Eftersom koncentrationsprincipen skapats till stöd för omedelbarhetsprincipen, är det naturligt att — när vi föreslår vissa uppmjukningar i den senare — även de regler som avser att garan- tera koncentrationen görs mer flexibla.

En avgörande förutsättning för att omedelbarheten och koncentratio- nen skall kunna upprätthållas är, som ovan nämnts, att förberedelsen i målet varit ändamålsenlig. Anser man som vi att omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna normalt har avsevärda fördelar, ligger däri ett ytterligare skäl för att — i syfte att höja effektiviteten — strama upp reglerna om förberedelse.

Vad förberedelsen syftar till kan man f.n. — mycket kortfattat — utläsa ur 42 kap. 6 & andra stycket RB, där det sägs att målet vid förberedelsen skall beredas på sådant sätt att det kan slutföras i ett sammanhang vid en huvudförhandling. Även om denna målsättning i och för sig är korrekt, finns det enligt vår mening anledning att närmare precisera vad som bör ske under förberedelsen. Genom en sådan preci- sering kan man nämligen uppnå att såväl domaren som parterna och deras ombud inriktar sig på de väsentliga punkterna och medverkar till att förberedelsens ändamål uppfylls snabbare och enklare.

I ett dispositivt tvistemål är det som tidigare sagts av yttersta vikt att % snabbt finna ut vad tvisten gäller. Ett huvudsyfte med förberedelsen måste därför vara att ta reda på parternas yrkanden och invändningar

samt grunderna för dessa. De tvistiga punkterna måste preciseras, bevis- ningsfrågor måste diskuteras och bevistema fastställas — allt för att möjliggöra en huvudförhandling präglad av koncentration och omedel- barhet. En viktig del i förberedelsen i dispositiva tvistemål är också att utröna om det är möjligt att komma till en frivillig uppgörelse, en förlikning. Enligt vår mening bör, på grundval av det nu sagda, RB:s regler om förberedelse innehålla en preciserad regel om vad som skall åstadkommas vid förberedelsen.

11.2.3 Avvägningen muntlighet — skriftlighet Tvistemålsprocessen enligt RB präglas i mycket stor utsträckning av muntlighetsprincipen. Avgörandet av mål skall, utom i de allra enklaste fallen, ske efter huvudförhandling. Denna ordning grundas, såvitt avser bevisningen, på uppfattningen att den muntliga bevisupptagningen di- rekt inför rätten ger det säkraste underlaget för rättens bevisvärdering. Även när det gäller förståelsen av övrigt processmaterial under avgöran- deskedet har muntligheten ett värde enligt RB. I 43 kap. 5 & stadgas ett förbud mot att inge och läsa upp skriftlig inlaga. Syftet med denna bestämmelse är bl.a. att säkerställa koncentrationen. Om part tillåts inge skrifter, är risken mycket stor att motparten begär uppskov, vilket är olägligt såväl med hänsyn till förutsättningarna för den fria bevispröv- ningen som från processekonomisk synpunkt. Vidare kan man befara att målet sväller ut i onödan. Även förberedelsen bör enligt RB som regel vara muntlig (42 kap. 9 5). Skälen för muntlighet under detta stadium torde emellertid, åtminstone delvis, vara andra än de som kan åberopas till stöd för muntlighet under avgörandeskedet. Man har menat att muntligheten ger de bästa förutsätt- ningarna för att snabbt få klarhet om parternas ståndpunkter och den bevisning som skall förebringas vid huvudförhandlingen. Vidare för- bättras möjligheterna till förlikning väsentligt om parterna får träffas vid ett sammanträde. Småmålslagen prioriterar inte den muntliga handläggningsformen i samma utsträckning som RB. Sammanträde skall hållas, om inte enbart skriftlig handläggning med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämp- ligare (15 5 första stycket). Processen i mål om lagsökning är helt skriftlig (4 & lagsökningslagen). Även i mål om betalningsföreläggande finns en stark presumtion för skriftlighet, men det ges också möjlighet att sätta ut sådant mål till sammanträde (22 och 23 åå lagsökningslagen). Uppenbarligen är det muntliga sammanträdet många gånger den mest effektiva handläggningsformen både för att avgränsa tvister, kanske också förlika parterna, och för att avgöra tvister på säkraste sätt. Men muntligheten får inte bli ett självändamål. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till processkostnademas storlek. Ett muntligt sammanträde kan ofta — men ingalunda alltid — medföra högre partskostnader än ett skriftligt förfarande. Vidare kräver den muntliga handläggningsformen i många fall större resurser på domstolssidan än den skriftliga. Det är

under sådana förhållanden väsentligt att sammanträde hålls i princip endast när omständigheterna i det enskilda fallet påkallar det.

Skall man uppnå det nu angivna målet krävs att RB :s reglering görs mer flexibel. Samtidigt måste man hålla i minnet att muntligheten har olika funktioner under olika stadier av förfarandet. Mot denna bak- grund framstår småmålslagens reglering som alltför opreciserad. Det måste ges närmare regler för hur de båda handläggningsformerna -— i olika skeden av handläggningen och med hänsyn till målets beskaffenhet — skall prioriteras i förhållande till varandra. Vidare måste möjligheten att hålla telefonsammanträde uppmärksammas. Ett sådant sammanträ- de kan många gånger vara ett från effektivitetssynpunkt jämbördigt alternativ till ett personligt sammanträffande inför domstolen, men kost- naderna blir ofta betydligt lägre.

För att uppnå det primära syftet med förberedelsen i förenklad form -— att utreda om det aktuella anspråket är tvistigt — torde det praktiskt taget aldrig krävas att parterna sammanträder inför rätten.

Även för mål, som lämnat det stadium som innebär förberedelse i förenklad form och kommit över till den egentliga rättegången, finns det enligt vår mening ett betydligt större utrymme för skriftlighet under det inledande, förberedande skedet än vad man tänkt sig vid RB :s tillkomst. Det har i praktiken visat sig att det ofta är lämpligt att inleda förfarandet med viss skriftväxling, i syfte att få en grov precisering av parternas ståndpunkter, och att först därefter hålla muntlig förberedelse, vid vil- ken ståndpunkterna finslipas och bevistema m.m. klarläggs i detalj. Det muntliga sammanträdet blir ofta mer effektivt för förlikningsförsök när förberedelsen kommit en bit på väg. Det är nämligen i de flesta fall först då som förlikningsförhandlingar med realistiska utgångspunkter kan och bör föras. Genom en inledande skriftlig omgång kan rätten också få fram om svaranden vänt sig till någon advokat eller motsvarande.

Det sagda leder till att blandformer mellan skriftlighet och muntlighet på rättegångens förberedande stadium — liksom enligt gällande rätt — bör vara möjliga. Men kan målets utredning inom en rimlig tidrymd föras tillräckligt långt och till lägre kostnad utan ett sammanträde, bör ett sådant i allmänhet inte hållas, om inte förlikningsaspekten talar för att parterna får tillfälle att träffas.

Om sammanträde på förberedelsestadiet är nödvändigt, är det väsent- ligt att förberedelsen kan avslutas utan att ytterligare sammanträde hålls. Att efter mönster från småmålslagen bestämma ett högsta antal sammanträden är dock inte lämpligt, bl.a. med hänsyn till målens skif- tande beskaffenhet, även om det i praktiken i de allra flesta fall måste anses tillräckligt med högst två sammanträden för förberedelse. I stället får man tänka sig att genom andra åtgärder hålla antalet sammanträden vid ett minimum. Man kan bl.a. ålägga parterna att före sammanträdet förbereda sig så långt det är möjligt; på den punkten brister det f.n. inte sällan. Även andra sanktioner, t.ex. preklusionspåföljder, kan medverka till att färre sammanträden blir nödvändiga (se vidare nedan).

När det sedan gäller det senare skedet av rättegången, alltså den handläggning som följer efter förberedelsen och direkt siktar på målets avgörande, finns det enligt RB endast ett begränsat utrymme för ett rent

skriftligt förfarande. Det är i princip bara i fråga om medgivna och eftergivna anspråk som en dom är möjlig utan att målet sätts ut till förhandling. Visserligen kan enligt 42 kap. 18 & även tredskodom med- delas utan huvudförhandling, men i sådant fall krävs att ena parten inställer sig till ett sammanträde. I alla andra fall kräver RB:s system att huvudförhandling hålls för att ett mål skall få avgöras i sak. Detta gäller även om muntligheten i det enskilda fallet inte tjänar något särskilt syfte.

Det bör enligt vår mening finnas ett betydligt större utrymme för avgörande av mål efter ett rent skriftligt förfarande än det som RB:s nuvarande system tillåter. Särskilt är det därvid fråga om sådana mål där parterna lämnar varandras sakuppgifter utan erinran och där det alltså bara är fråga om att tillämpa gällande rättsregler på givna faktiska förhållanden; ett exempel på detta är vissa mål om underhållsbidrag. En rent skriftlig handläggningsform kan emellertid också komma till an- vändning i mål med stridiga sakuppgifter, nämligen i sådana fall där endast skriftlig bevisning åberopas. En målgrupp där en kostnadsbespa- rande skriftlig handläggning framstår som särskilt angelägen är de mål där käromålet uppenbart är av sådan beskaffenhet att det inte kan bifallas. Till denna målkategori återkommer vi närmare i avsnitt 15.1.

Slutsatsen av det anförda blir enligt vår mening att det bör öppnas en allmän möjlighet att avgöra även tvistiga dispositiva mål utan huvudför- handling. Den muntliga handläggningsformen bör användas endast när muntligheten är att föredra i det enskilda fallet. Så är oftast förhållandet när muntlig bevisning skall tas upp eller när det är till fördel att parterna får muntligen utveckla sin talan eller plädera. Mycket talar också för att den part som så önskar i princip bör ha rätt till muntlig förhandling. Särskilt bör man undvika att tvinga den part som saknar ombud att uteslutande använda den skriftliga framställningsformen. Bl.a. av detta skäl bör parterna uppenbarligen ges ett stort inflytande över frågan om valet av handläggningsform.

Även i ett annat hänseende finns det anledning att överväga en utvidg- ning av området för skriftlig handläggning. Det gäller möjligheterna att förelägga part att yttra sig skriftligen vid påföljd av tredskodom, eller — med den terminologi som vi föreslår — förenklad dom. Ett sådant föreläggande är tillåtet enligt småmålslagen, men inte enligt RB. Uppen- barligen kan föreläggandet många gånger vara ett effektivt sätt att få en part att uppfylla en begärd prestation i rättegången. Även om möjlighe- ten att ge ett sådant föreläggande infördes i just småmålen bl.a. därför att motparten i sådana mål normalt inte har chans att få full kostnadstäck- ning för sin inställelse till sammanträde (prop. 1977/78:67 s. 17), måste man konstatera att det även från mer allmänna kostnads- och effektivi- tetssynpunkter många gånger kan vara till fördel med en möjlighet att meddela förenklad dom utan att behöva sätta ut och hålla ett samman- träde; detta gäller naturligtvis oavsett tvisteföremålets värde. Härtill kommer att föreläggandesystemet i mycket stor utsträckning liknar den ordning som vi föreslår för dispositiva mål, oavsett värdet, när det gäller den inledande förberedelsen i förenklad form.

Vi anser det lämpligt att man inför en möjlighet att ålägga part att avge skriftligt yttrande i rättegången vid påföljd av förenklad dom även

senare i processen, oavsett vilket värde tvisten gäller. Förfarandet i samband med sådant föreläggande bör i största möjliga utsträckning knyta an till vad som gäller för förberedelsen i förenklad form. I förhål- lande till småmålslagens regler innebär detta bl.a. att de situationer, där förenklad dom skall få meddelas, måste preciseras, särskilt i fråga om vad den förelagde behöver prestera för att föreläggandet skall anses

uppfyllt.

11.2.4. Vad får utgöra processmaterial ?

Vi återvänder härefter till frågan om processmaterialets omfattning. I det föregående har sagts att det i viss utsträckning bör kunna läggas på rätten och parterna att gemensamt bestämma avvikelser från reglerna om vad som normalt skall anses vara processmaterial. Men en sådan flexibilitet medför inte att behovet av en huvudregel bortfaller. Utform- ningen av en sådan huvudregel bör diskuteras mot den hittills givna bakgrunden rörande processens gestaltning.

Småmålslagens system, enligt vilket allt som förts in i målet får bilda underlag för domen även vid muntlig handläggning, har kritiserats, huvudsakligen med argumentet att det i praktiken kan bli svårt för rätten att överblicka vad parterna verkligen velat åberopa i målet och att parterna i vissa fall inte kan bedöma på vilket material rätten kommer att grunda sin dom. Vid ett avslutande sammanträde i ett småmål har t.ex. i vissa fall osäkerhet kunnat råda om huruvida material som åbero- pats endast vid ett tidigare sammanträde skall beaktas av rätten. På grund av det nu sagda kan vi i princip instämma i kritiken mot småmål- slagen på denna punkt. Å ena sidan gäller att ju mer material som förts in i målet, desto större blir nackdelarna med systemet. Är målet är andra sidan av ringa omfattning, innebär det inga större tidsförluster om processmaterialet upprepas under avgörandeskedet. Vi anser därför att det som huvudregel för de fall då mål skall avgöras efter sammanträde måste slås fast att material som åberopats före en viss punkt i processen inte automatiskt blir processmaterial. Materialet måste alltså aktualise- . ras på nytt för att få beaktas vid målets avgörande. Förberedelseskedet har främst andra syften än att presentera processmaterial för rätten. Det är därför naturligt att lägga den nu nämnda punkten vid förberedelsens avslutande.

Denna regel bör emellertid inte vara undantagslös. Som tidigare nämnts bör rätten och parterna i viss utsträckning kunna komma över- ens om en annan ordning. Bl.a. bör material som åberopats vid ett förberedelsesammanträde anses framlagt vid en i nära anslutning till detta sammanträde hållen huvudförhandling (se vidare avsnitt 13.1).

Om ett mål skall avgöras utan huvudförhandling, ligger frågan om processmaterialets omfattning något annorlunda till. Visserligen kan det även i dessa fall sägas att det kan vara svårt för rätten och parterna att Överblicka vad som skall läggas till grund för domen. Erfarenheterna från småmålslagens tillämpning är inte helt positiva i detta hänseende. Mycket kan emellertid rättas till genom en lämplig processledande verk- samhet från rättens sida, bl.a. genom att rätten vid förberedelsens slut

gör en s.k. summing-up (se nedan). Härtill kommer att det vid skriftlig handläggning framstår som en praktiskt sett mycket obekväm ordning att parterna efter förberedelsens slut måste på nytt skriftligen åberopa det som skriftligen anförts under förberedelsen. När mål skall avgöras utan huvudförhandling, bör man mot denna bakgrund behålla nuvaran- de regel i 17 kap. 2 5 andra stycket RB. Domen skall alltså i sådana situationer grundas på vad handlingarna innehåller och vad som eljest förekommit i målet.

Den ordning för avgörande av mål som vi skisserat här innebär att man i allt väsentligt drar en skarp gräns mellan muntlig och skriftlig handläggning under avgörandeskedet. Om den muntliga handlägg- ningsformen väljs, skall i princip endast det som lagts fram vid huvud- förhandlingen bilda underlag för domen. Vid skriftlig handläggning får rätten däremot ta hänsyn till allt som förekommit i målet. I vissa mål kan det emellertid finnas ett behov av huvudförhandling enbart beträffande en viss fråga, medan övriga delar av målet kan avgöras på handlingarna. Det kan sägas att man med tanke på sådana fall borde mjuka upp gränsen mellan muntlig och skriftlig handläggning.

En lösning som vi mot bakgrund av det nu sagda har diskuterat är hämtad från förvaltningsprocessen. Enligt 9 & förvaltningsprocesslagen (19712291) skall denna process vara skriftlig, men i handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen. Rättens avgörande skall enligt 30 & grunda sig på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet, även i de fall muntlig förhandling hållits. Denna möjlighet till ett blandat muntligt-skriftligt förfarande i förvaltningsprocessen har utnyttjats i ganska stor utsträckning. Erfarenheterna torde mestadels ha varit goda. Även inom skiljeförfarandet har man utnyttjat en motsvarande hand- läggningsordning med gott resultat.

Ett blandat förfarande enligt f örvaltningsprocessens modell kan emel- lertid också medföra olägenheter. Det finns risk för att omedelbarheten och koncentrationen i förfarandet går förlorad och att därmed ett sämre avgörande kommer till stånd. Om t.ex. den skriftliga handläggningen tillåts pågå under en längre tid efter sammanträdet, kan rättens minnes- bilder av vad som förevarit förblekna och avgörandet komma att grun- das på ett ofullständigt material. Vidare kan offentlighetsaspekterna bli mindre väl tillgodosedda i ett system där endast en del av målet gås igenom vid en muntlig förhandling. Slutligen bör man i detta samman- hang göra klart för sig att det på intet sätt är självklart att ett blandat muntligt-skriftligt förfarande alltid är billigare än ett rent muntligt.

Vi föreslår i detta betänkande ett flertal regler, som är avsedda att mjuka upp principen om att rätten i huvudförhandlingsmål får grunda sin dom endast på det som förekommit vid huvudförhandlingen. Dessa regler medverkar till att minska behovet av ett blandat muntligt-skriftligt förfarande efter mönster från förvaltningsprocessen. Först och främst bör pekas på möjligheten att hålla huvudförhandling i den del av målet där muntlighet behövs och avgöra denna del genom deldom enligt 17 kap. 4 & RB samt därefter avgöra återstoden av målet på handlingarna. Om förhandling behövs bara på grund av att ett vittne eller en part skall

förhöras muntligt, är det vidare enligt vårt förslag möjligt att i vissa fall hålla förhöret utom huvudförhandling (se 36 kap. 19 5 och 37 kap. 3 lj) och i övrigt tillämpa ett rent skriftligt förfarande. Vi föreslår också vissa modifikationeri kravet på att allt processmaterial skall föredras muntligt vid huvudförhandlingen (44 kap. 12 5). Även denna regel kan bidra till att sammanträdet koncentreras till de frågor där muntligheten är av ett påtagligt värde.

Enligt vår mening är de behov, som i vissa fall kan föreligga av ett blandat muntligt-skriftligt förfarande under avgörandeskedet, i allt vä- sentligt tillgodosedda genom de regler som nu nämnts. Med hänsyn till detta och till de olägenheter som är förenade med ett blandat förfarande av förvaltningsprocesslagens modell anser vi att man inte bör införa ett sådant system för tingsrätternas del.

11.2.5. Särskilda åtgärder för att göra processen mer effektiv

Här bör också sägas några allmänna ord om rättens formella process- ledning i mer inskränkt bemärkelse, dvs. rättens ledning av förfarandets yttre förlopp i syfte att göra processen så effektiv som möjligt.

Att dispositiva tvistemål ofta ligger länge vid domstolarna utan god- tagbar anledning är ett allmänt känt problem. Vår målundersökning visar att handläggningstider på uppåt två år inte är ovanliga. Att avgö- randet dröjer så länge har flera nackdelar. Dels minskar möjligheterna till materiellt riktiga avgöranden, därför att bevisningen blir sämre allt- eftersom tiden lider. Och dels tillgodoses ej de rättssökandes befogade anspråk på snabba avgöranden. Alltför långsam handläggning måste därför motverkas, vare sig långsamheten beror på rätten eller på parter- na.

För att uppnå det nu nämnda syftet måste flera metoder tillgripas. För det första bör i RB tydligare anges att det är rättens skyldighet att se till att mål handläggs skyndsamt. Rätten bör också förses med effektivare vapen mot tredskande parter. Ett sätt är därvid att bygga ut de kostnads- regler som avser att förebygga försumlig processföring (se avnitt 13.6). Ett annat är att förbättra möjligheterna att ge part förelägganden i processen vid verksamma påföljder, t.ex. vid påföljd att målet avgörs till partens nackdel genom förenklad dom, om han underlåter att följa föreläggandet. Man bör också kunna tänka sig en regel om att försumlig part i viss utsträckning förlorar rätten att åberopa nytt material i rätte- gången.

En möjlighet att ogilla ett uppenbart ogrundat anspråk utan att först pröva svårbedömbara frågor om processhinder kan medföra väsentliga tidsvinster (se specialmotiveringen till 34 kap.).

Ett sätt att både öka snabbheten i förfarandet och förbättra förutsätt- ningarna för ett materiellt riktigt avgörande är att rätten mot slutet av förberedelsen gör en s.k. summing-up, dvs. en sammanfattning av par- ternas ståndpunkter, såsom rätten uppfattat dem.

I syfte att begränsa handläggningstiderna bör rätten vidare åläggas att i mål som passerat förberedelsen i förenklad form upprätta en plan för handläggningen. Planen bör upprättas i samråd med parterna vid första

4 l l ".

lägliga tillfälle. Undantag från skyldigheten att upprätta en plan bör medges endast om det med hänsyn till målets beskaffenhet framstår som överflödigt att en plan upprättas.

Tidigare har nämnts exempel på att det i viss utsträckning bör kunna läggas på rätten och parterna att gemensamt bestämma om avvikelser från RB:s regler. Ett annat område där en sådan flexibilitet torde vara motiverad är reglerna om huvudförhandlingens gång. Vidare bör det i ökad utsträckning kunna överlämnas åt rätten och parterna att bestäm- ma om rättens domförhet i det enskilda fallet (se närmare avsnitt 13.1).

11.2.6. Några terminologiska och lagtekniska frågor

Som tidigare sagts anser vi att termen förberedelse bör bibehållas. Ordet avser att beteckna all verksamhet som sker i ett mål före det skede som direkt syftar till målets avgörande (det senare kan lämpligen kallas avgörandeskedet). Förberedelsen kommer således att omfatta både handläggningen under förberedelsen i förenklad form och handlägg- ningen under det skede som motsvarar RB:s nuvarande förberedelse (om sådan förberedelse över huvud taget behövs i det enskilda fallet).

Enligt RB:s nuvarande system skall dom normalt meddelas efter huvudförhandling. I vissa fall är det emellertid tillåtet att meddela dom under förberedelsen (42 kap. 18 5). Det senare är enligt vår mening en mindre lämplig terminologi. Med vår syn på förberedelsens syfte är det nämligen ologiskt att hävda att ett mål kan avgöras under förberedelsen, dvs. innan den är avslutad. Teoretiskt bör man i stället se det så att, om det vid förberedelsen — antingen förberedelse i förenklad form eller annan förberedelse — uppkommer förutsättningar för att döma t.ex. på grund av medgivande eller uteblivet svaromål, förberedelsen bör avslu- tas och målet gå in i avgörandeskedet. Detta innebär dock i praktiken ingen saklig ändring mot den handläggningsordning som gäller idag.

Termen huvudförhandling är väl inarbetad och bör enligt vår mening behållas som beteckning för sammanträde under avgörandeskedet.

Den uppdelning av processen som vi förordat i det föregående kan lämpligen avspegla sig i lagtext på följande sätt. I ett inledande förfaran- dekapitlet (41 kap.) behandlas väckande av talan, stämning och val av förberedelseform. Därefter regleras i ett särskilt kapitel (42 kap.) förbe- redelsen i förenklad form. I det därpå följande kapitlet (43 kap.) behand- las annan förberedelse och i det avslutande kapitlet (44 kap.) regleras målens avgörande, både vid huvudförhandling och på handlingarna.

11.3 lndispositiva tvistemål och brottmål

För en närmare definition av begreppet indispositivt tvistemål kan vi hänvisa till våra uttalanden i avsnitt 12.1.8. Det bör här betonas att det som nedan sägs i fråga om indispositiva tvistemål har motsvarande tillämpning på indispositiva delar av ett i övrigt dispositivt mål.

11.3.1 Behovet av förberedelse i förenklad form Betecknande för de indispositiva tvistemålen och brottmålen är bl.a. att rätten till grund för domen kan lägga även en annan omständighet än part åberopat och att parts erkännande eller medgivande inte binder rätten. Redan härav följer att ett inledande förfarande i syfte att konsta- tera om tvist föreligger (en förberedelse i förenklad form) inte är av lika stor vikt i dessa mål som i de dispositiva tvistemålen. Men eftersom ostridiga mål resp. delar av mål i praktiken oftast är betydligt enklare att avgöra än frågor där tvist föreligger, kan det ändå tyckas värdefullt att så snart som möjligt konstatera i vad mån part medger eller bestrider motparts yrkande. Den omständigheten att parterna är ense kan ju medföra att målet kan avgöras på ett enklare och snabbare sätt än som annars skulle ha varit fallet. Bland de indispositiva tvistemålen dominerar familjemålen. Är par- terna ense i ett sådant mål, brukar anhängiggörande nästan alltid ske genom gemensam ansökan. Väcks talan genom ansökan om stämning, kan man därför regelmässigt utgå från att tvist föreligger i något avseen- de. Totalt sett innebär det säkerligen ingen vinst att i alla sådana indis- positiva tvistemål inleda förfarandet med en förberedelse i förenklad form av den typ som förordats för de dispositiva målens del.

Även när det gäller brottmålen är vinsterna med ett skede som främst syftar till att klarlägga om parterna är oense begränsade. De flesta erkända bagatellbrott klaras av på andra sätt än genom ett domstolsför- farande. Och även om många av de brottmål som avgörs vid domstol är erkända, framgår den tilltalades inställning till åtalet mestadels redan av de handlingar som ges in till domstolen i samband med åtals väckande.

Vad nu sagts leder till den slutsatsen att någon särskild förberedelse i förenklad form inte bör förekomma i indispositiva tvistemål och brott- mål.

11.3.2. Behovet av annan förberedelse

För de dispositiva tvistemålens del har vi föreslagit att handläggning- en snarast möjligt skall inriktas på att klarlägga vad tvisten gäller. Ett sådant klarläggande är inte mindre viktigt i de indispositiva tvistemålen och i brottmålen, även om dessa karaktäriseras av att rätten teoretiskt sett är mindre bunden av parternas dispositioner i processen. Som vi utvecklar i avsnitt 12.1.11 — 12.1.12 får rättens ansvar för utredningens fullständighet i dessa mål inte ges formen av ett agerande på eget initiativ i första hand, utan parterna bör normalt ges tillfälle att själva ta fram det material som behövs. Dessutom förhåller det sig i praktiken ofta på det sättet att parts medgivande får stor betydelse för processens utgång, även om rätten formellt inte behöver följa det.

Det anförda tyder på att det även i de nu aktuella målkategorierna är väsentligt från effektivitetssynpunkt att snarast möjligt ta reda på i vilka avseenden parterna är oense. Ett sådant klarläggande är oftast en för- utsättning för att utredningen i målet skall kunna anpassas till det faktiska behovet och för att handläggningen i övrigt skall bli effektiv.

Under sådana förhållanden är det naturligt att förfarandet i de indis- positiva tvistemålen inleds med ett förberedande skede av i stort sett samma slag som förut beskrivits för de dispositiva målens del. Det gäller alltså att klarlägga yrkanden, grunder och invändningar, m.a.o. att de- finiera och avgränsa vad som skall avgöras i målet. Vidare krävs under det förberedande skedet — liksom i de dispositiva målen — en genom- gång av frågan vilken bevisning som parterna vill åberopa. Men härut- över tillkommer i de indispositiva målen att rätten måste ta ställning till om någon utredning utöver den av parterna åberopade behöver tas fram. I den mån detta kan bedömas på det förberedande stadiet, bör rätten snarast ta de initiativ som behövs (se avsnitt 12.1.11 nedan).

Valet mellan skriftlighet och muntlighet under förberedelsestadiet i de indispositiva tvistemålen kan i princip ske efter samma kriterier som när det gäller de dispositiva målen. Visserligen kan skälen för muntlighet förefalla svagare i de indispositiva målen, där parterna inte har rätt att förlikas. Men som tidigare sagts är en överenskommelse mellan parterna ändå i praktiken så tungt vägande att man normalt inte bör tveka att sätta ut ett sammanträde under förberedelsen för att parterna skall få tillfälle att träffas. Vidare kan det erfarenhetsmässigt ofta lättare och snabbare klaras ut vad som är stridigt och ostridigt vid ett sammanträde än genom skriftväxling. Normalt bör därför muntlig förberedelse — eventuellt föregången av en skriftväxling — äga rum i indispositiva tvistemål. Men med hänsyn till kostnadsaspekten är det lika väl som i de dispositiva måleri viktigt att sammanträde hålls bara om det är påkallat av omstän- digheterna i det enskilda fallet. En inledande skriftlig omgång — t.ex. i form av stämning med föreläggande om skriftligt svaromål — kan ofta bringa klarhet i om muntlighet behövs. På samma sätt som i de disposi- tiva målen är det också väsentligt att förberedelsen, om sammanträde hålls, kan avslutas utan ytterligare sammanträde.

När det sedan gäller brottmålen, måste behovet av ett förberedelseför- farande med rättens medverkan bedömas från delvis andra utgångs- punkter. Det brukar sägas att förberedelsen i brottmål sker genom åkla- garens och polisens försorg vid den förundersökning som äger rum. Detta är skälet till att RB för brottmålens del inte uttryckligen ger någon allmän möjlighet att hålla muntlig eller skriftlig förberedelse.

Även i brottmål är det givetvis av största vikt att saken får en såvitt möjligt materiellt riktig utgång. De för tvistemålen gällande omedelbar- hets- och koncentrationsprinciperna har därför minst lika stor vikt i brottmål. Ett förberedelseförfarande syftar främst till att säkerställa upprätthållandet av dessa principer, bl.a. genom att ge besked om par- ternas ståndpunkter i olika hänseenden och genom att klarlägga vilken utredning som behöver förebringas under rättegången. I många fall —- säkerligen de allra flesta — skapar förundersökningen i praktiken till- räckligt underlag för bedömningen av dessa frågor. Något ytterligare förberedelseförfarande behövs därför inte. Rättegången kan i stället direkt inriktas på målets avgörande.

Emellertid måste man beakta att förundersökningen formellt sett inte ger besked om parternas ståndpunkter i målet. När förundersökningen avslutas, har åtal inte väckts. Den tilltalade kan därför under själva

förundersökningen omöjligen ta ställning till åklagarens yrkande i rät- tegången. Praktiskt sett kan detta ha betydelse i vissa mål som rör mer omfattande eller juridiskt komplicerad brottslighet. Om förundersök- ningen t.ex. bedrivits med utgångspunkt från att den misstänkte gjort sig skyldig till ett visst brott, som han förnekat, kanske åklagaren sedermera finner skäl att åtala med annan brottsrubricering. Det kan då tänkas att den tilltalade inte har någon invändning mot det väckta åtalet, något som alltså förundersökningen inte ger besked om. Om något klarläggan- de av den tilltalades ståndpunkt inte sker, kan följden bli att onödig bevisning tas fram till huvudförhandlingen.

Den nu berörda frågan har diskuterats av den s.k. för- undersökningsgruppen i promemorian (Ds Ju l979:15) Översyn av ut- redningsförfarandet i brottmål (s. 1 17). Gruppen föreslår där att i 23 kap. 18 & RB införs en bestämmelse som lämnar möjlighet för åklagaren att innan åtal beslutas sammanträda med den misstänkte (och hans försva- rare). Syftet med sammanträdet är att den misstänkte skall få tillfälle att klargöra sin inställning till de påståenden som åklagaren ämnar göra i rättegången. Åklagaren kan då i sin tur förenkla rättegången genom att i åtalet ta hänsyn till den misstänktes inställning. Även bevisningsfrågor bör diskuteras. Också den misstänktes inställning till eventuella ska- deståndsanspråk bör tas upp. Det förutsätts att sammanträde av detta slag behövs bara då förundersökningen är omfattande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet.

Att parterna redan före rättegångens inledande träffas och klargör sina ståndpunkter är från effektivitetssynpunkt självfallet bättre än att — som fallet är i många tvistemål — ett sammanträffande mellan parterna sker först sedan rättegång inletts. Om situationen klargörs redan på det förprocessuella stadiet, kommer onödigt material aldrig att behöva dras in i processen; målet blir "renare” redan från början. För tvistemål, där processen normalt förs mellan två enskilda parter, kan man inte f öreskri- va att parter skall sammanträffa innan processen inleds. I brottmål däremot, där det finns ett i RB reglerat förprocessuellt förfarande, är en regel av det slag som förundersökningsgruppen förordat lätt att passa in. Gruppens förslag har hittills inte föranlett någon lagstiftning (jfr prop. 1980/ 81 :201). Av här redovisade skäl anser vi att förslaget nu bör ge- nomföras.

Det kan på flera sätt vara till fördel för den misstänkte att ett samman- träde av det nu aktuella slaget kommer till stånd. Man får därför normalt förutsätta att han medverkar frivilligt vid sammanträdet. Skulle den misstänkte i något fall välja att förhålla sig passiv, bör man -— med hänsyn till att utredningen fortfarande befinner sig på förundersök- ningsstadiet —— inte tvinga honom att infinna sig till ett sammanträde. Några särskilda sanktionsmedel är därför inte nödvändiga i detta sam- manhang.

Har sammanträdet gett avsett resultat, torde behovet av att efter åtalets väckande vidta ytterligare förberedande åtgärder inför rätten minska , väsentligt. Sedan personutredning gjorts kan målet oftast sättas ut direkt. ] Som nedan sägs kan emellertid i vissa omfattande eller komplicerade * mål krävas speciella förberedande åtgärder. I den stora mängden enkla

brottmål, där särskilt sammanträde inte ansetts erforderligt, ger förun- dersökningen regelmässigt informationer om parternas ståndpunkter, bevisning m.m.

Starka effektivitetsskäl talar för att de uppgifter rörande den tilltala- des ståndpunkt i målet, tillgänglig bevisning m.m. som slutligen kommit fram under förundersökningen också kan föras in i målet och alltså göras tillgängliga för rätten. I motsatt fall riskerar man nämligen att resurskrävande muntliga förberedande förhandlingar måste hållas i många — även enkla — brottmål, för att koncentrationen av huvudför- handlingen skall säkerställas. Därmed är inte sagt att man måste behålla nuvarande ordning, där hela förundersökningsprotokollet alltid ges in till rätten i samband med att åtal väcks. I enlighet med vad vi närmare utvecklari avsnitt 14.1, anser vi tvärtom att den nu nämnda ordningen bör överges, av såväl rättssäkerhets- som effektivitetsskäl. Det bör emel- lertid inte vara förbjudet att ge in delar av protokollet. Det som vi framför allt vänder oss mot är att rätten regelmässigt får tillgång till material rörande gärningar som inte är föremål för åtal och till uppteck- ningar över förhör som hållits under förundersökningen.

I den mån rättens informationsbehov före huvudförhandlingen blir sämre tillgodosett om det nämnda materialet inte ges in till rätten, menar vi att luckan kan fyllas genom att åklagaren i samband med stämnings- ansökan 1ämnar erforderliga uppgifter på annat sätt. Åklagaren bör bl.a. kunna genom en något fylligare gärningsbeskrivning ge en bakgrund till åtalet och vidare kunna i de flesta fall uppge den tilltalades inställning till vad som läggs honom till last. Härjämte måste givetvis — precis som f.n. — behov av offentlig försvarare anges och dagsbotsutredning m.m. ges in. Uppteckningar från förhör under förundersökningen måste dess- utom få ges in i vissa fall, t.ex. när ett mål skall avgöras utan huvudförhandling eller när det behövs för bedömning av en fråga om tvångsmedel.

Lämnar åklagaren de nu berörda uppgifterna, torde det i de flesta erkända mål inte finnas behov av andra förberedande åtgärder än att rätten tar fram den utredning som behövs för bedömningen av påföljds- frågan. I bestridda mål kan det dessutom ibland vara nödvändigt att få den tilltalades inställning till åtalet preciserad och att undersöka om den tilltalade vill åberopa någon bevisning. Detta kan i de allra flesta fall ske genom att den tilltalade — genom sin försvarare om sådan finns — åläggs att lämna ett skriftligt svaromål.

Utöver de förberedande åtgärder som nämnts nu kan det i vissa fall vara nödvändigt att parterna sammanträffar inför rätten före huvudför- handlingen. Ett sådant sammanträde kan behövas för planeringen av en långvarig huvudförhandling, men kan också krävas för en förberedande diskussion om materiella frågor, som av någon anledning inte tagits upp tidigare, t.ex. på grund av att målet blivit mer komplicerat än man tidigare trott. När det gäller vissa av de nu avsedda frågorna finns redan f.n. möjlighet att hålla sammanträde (45 kap. 13 & RB). Med hänsyn till att skälen för ett förberedande sammanträde kan variera väsentligt från mål till mål, bör införas en allmän möjlighet att hålla ett sådant samman- träde. Det bör dock betonas att möjligheten är avsedd att utnyttjas endast

om det av särskild anledning är nödvändigt med hänsyn till huvudför- handlingens genomförande. Ett alternativ till personligt sammanträffan- de bör givetvis vara telefonsammanträde.

Sammanfattningsvis leder de här redovisade övervägandena rörande förberedelse med rättens medverkan i brottmål till att det i de flesta mål inte behövs någon regelrätt förberedelse sedan åtal väckts. Sådana mål kan i stället sättas ut direkt till huvudförhandling. I de flesta återstående målen kan förberedelsebehovet fyllas genom skriftväxling. Men det bör också ges en möjlighet att, om särskilda skäl föreligger, hålla ett särskilt sammanträde för förberedelse.

Att omedelbarhetsprincipen och koncentrationsprincipen upprätt- hålls är — med hänsyn till intresset av såvitt möjligt materiellt riktiga avgöranden — minst lika viktigt i de nu aktuella målkategorierna som i de dispositiva tvistemålen. Man måste därför utgå från att det även i indispositiva tvistemål och i brottmål skall finnas en punkt där förbere- delsen är avslutad och där ett avgörandeskede vidtar. I detta skall som huvudregel gälla att som processmaterial beaktas endast sådant som åberopas efter det att punkten uppnåtts och målet alltså gått in i avgö- randeskedet. 1 vad mån denna huvudregel bör kunna åsidosättas be- handlas senare i detta avsnitt.

ll.3.3 Avvägningen skriftlighet — muntlighet i indispositiva tvistemål

Enligt gällande regler kan vissa indispositiva tvistemål, där parterna är ense, avgöras utan huvudförhandling (se t.ex. 15 kap. 7 & giftermåls- balken och 6 kap. 12 & föräldrabalken). Föreligger tvist, måste däremot alltid huvudförhandling hållas. Det finns möjlighet att hålla en sådan förhandling i förenklad form i omedelbart samband med förberedelse eller inom viss tid efter dess avslutande (42 kap. 20 5 andra stycket RB). Givetvis måste det i indispositiva tvistemål, likaväl som inom det dispo- sitiva området, finnas enskilda fall där muntligheten inte tjänar något egentligt syfte utan mer framstår som ett självändamål. Med hänsyn till det angelägna i att såvitt möjligt hålla kostnaderna för förfarandet nere kan en sådan onödigt resurskrävande muntlighet knappast försvaras. Det bör därför öppnas möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling vid ett rent skriftligt förfarande. En sådan handläggningsform bör kom- ma till användning i sådana fall där muntligheten inte behövs för sakens utredning eller av annat skäl framstår som onödigt kostsam, t.ex. när en part bor utomlands.

I indispositiva tvistemål är utrymmet för avgörande utan förhandling — vid sidan av de mål där tvist ej föreligger — i praktiken begränsat, med hänsyn till att utredningen normalt kräver muntlighet. Det finns emellertid mål där parterna är ense om det sakliga underlaget för rättens bedömning och där striden endast gäller hur de materiella reglerna skall tillämpas. I sådana fall bör det finnas möjlighet att underlåta huvudförhandling. Motsvarande gäller i mål där endast skriftlig bevis- ning åberopas. Parterna bör ges stort inflytande över valet av handlägg- ningsform, men det slutliga avgörandet bör alltid läggas i rättens hand.

Som framgår av det nu sagda bör samma kriterier för ett måls avgörande utan huvudförhandling gälla i indispositiva tvistemål som vi ovan för- ordat för de dispositiva målens del. Reglerna i denna del kan därför göras oberoende av målets karaktär. Därigenom uppstår inte heller några särskilda problem i mål som innehåller såväl dispositiva som indispositiva moment.

11.3.4. Införande av en möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna

Det finns f.n. ingen möjlighet för tingsrätterna att döma i brottmål utan att hålla huvudförhandling (bortsett från att frikännande dom utan sakprövning kan meddelas på handlingarna, sedan allmänt åtal nedlagts enligt 20 kap. 9 & andra stycket RB). Härigenom skiljer sig förfarandet vid tingsrätterna i mycket hög grad från åklagarnas helt skriftliga han- tering av strafförelägganden. Det har i olika sammanhang framförts önskemål om en bättre balans mellan å ena sidan det enkla strafföreläg- gandeförfarandet och å andra sidan det betydligt mer tungrodda rättegångsförfarandet i mål där åtal har väckts på grund av att föreläg- gandet inte godkänts. Denna fråga tas upp bl.a. i våra direktiv.

Det främsta skälet för en möjlighet att i vissa brottmål undvara huvud- förhandling i tingsrätt är givetvis — precis som på tvistemålssidan — att en sådan reform skulle medföra avsevärda ekonomiska fördelar. Ett annat sätt att nedbringa kostnaderna för straffrättsskipningen är att utvidga området för strafföreläggande. Genom enbart en sådan reform skapar man emellertid ingen möjlighet till en enkel handläggning av de fall där föreläggandet av något skäl bestrids. Härtill kommer att ett skriftligt förfarande vid domstol torde anses mer betryggande från rätts- säkerhetssynpunkt än den åklagarprövning som strafföreläggandesyste- met innebär. Det kan därför framstå som mer acceptabelt med en pröv- ning på handlingarna även när det gäller något grövre brottslighet, om prövningen handhas av rätten än om den görs av åklagaren. Mot bak- grund av det nu sagda finns det anledning att — oavsett vad som görs för att öka användningen av strafföreläggande — överväga att öppna möj- lighet för tingsrätt att avgöra mål utan huvudförhandling.

Att man hittills inte velat öppna någon som helst möjlighet för tings- rätterna att sakpröva brottmål i ett rent skriftligt förfarande måste ha grundats på bedömningen att de höga krav på rättssäkerhet, som skall ställas på brottmålsprocessen, inte i något fall är uppfyllda med ett sådant förfarande. Som framgått av våra överväganden på tvistemålssi- dan, finns det enligt vår mening skäl att betrakta fördelarna med ett muntligt förfarande på ett något mer nyanserat sätt. Som en följd därav föreslår vi en allmän möjlighet att avgöra tvistemål genom ett skriftligt förfarande, under förutsättning att huvudförhandling inte behövs för målets utredning. Det ligger även mot denna bakgrund givetvis nära till hands att göra motsvarande överväganden för brottmålsförfarandet. En utgångspunkt måste därvid vara att en muntlig förhandling i ett brottmål kan vara värdefull såväl med hänsyn till utredningen i ansvarsfrågan som för att kunna bestämma lämplig påföljd. Härtill kommer att den

omständigheten att den tilltalade tvingas infinna sig inför domstol kan tänkas ha vissa kriminalpolitiska fördelar. Vilka effekter inställelsen har i detta hänseende är emellertid oklart, och vi lämnar den aspekten åt sidan i detta sammanhang.

Bedömningen av ansvarsfrågan kräver att förhandling hålls i sådana fall där någon form av muntlig bevisning skall tas upp. Det gäller förhör med den tilltalade eller med en målsägande, ett vittne eller en sakkunnig. Även om den tilltalade har erkänt gärningen, är det ibland nödvändigt att pröva erkännandets riktighet på grundval av ett förhör med den tilltalade och eventuell annan bevisning. Särskilt gäller detta grövre brott. Ett skriftligt förfarande kan mot denna bakgrund komma i fråga endast för brottslighet som inte är av mer svårartad beskaffenhet. Det finns samtidigt inga skäl att begränsa möjligheten att avgöra mål på handlingarna till erkända brott. Även i vissa fall, där den tilltalade bestrider ansvar, bör en tillräckligt rättssäker prövning kunna ske utan huvudförhandling. Det gäller sådana mål, där åklagaren och den tillta- lade är ense om händelseförloppet och bara vill ha rättens syn på en rättsfråga, t.ex. frågan om en rättsvillfarelse är i straffrättsligt hänseende ursäktlig eller inte.

För bedömningen av påföljdsfrågan är en muntlig förhandling, där rätten får direkt kontakt med den tilltalade, i de allra flesta fall till fördel i fråga om mer ingripande påföljder. När det gäller böter, kan tillräckligt underlag för bestämmande av straffet i många fall erhållas även utan sådan direktkontakt med den tilltalade. Också i vissa fall när det står klart att påföljden skall bli villkorlig dom förefaller det enligt vår mening överflödigt att hålla muntlig förhandling. Motsvarande gäller i fråga om s.k. konsumtionsdomar. När det däremot är aktuellt att ådöma skydds- tillsyn eller fängelse måste muntligheten normalt anses tillföra utred- ningen så mycket att det bör vara uteslutet med ett skriftligt förfarande i sådana fall.

Det anförda leder enligt vår mening till att det finns ett icke obetydligt utrymme för en från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar möjlighet att sakpröva brottmål på handlingarna. Som framgått av det sagda måste ett sådant handläggningssätt förutsätta dels att huvudförhandling inte be- hövs med hänsyn till utredningen i ansvarsfrågan eller påföljdsfrågan och dels att mer ingripande påföljd inte är aktuell. På samma sätt som i tvistemål har vidare parterna speciellt goda förutsättningar att bedöma om huvudförhandling behövs eller inte. Med hänsyn till de särskilt starka rättssäkerhetsgarantier som måste finnas i brottmålsförfarandet och även till vissa internationella konventionsåtaganden från svensk sida anser vi att brottmål — till skillnad från vad vi föreslår för tviste- målens del — aldrig bör få avgöras på handlingarna mot parts vilja. Begär en part huvudförhandling i ett brottmål, bör sådan alltså alltid hållas.

11.3.5. Vad får utgöra processmaterial ?

För att sedan återvända till frågan om vad som skall anses vara processmaterial, är det till en början uppenbart att man vid skriftlig

handläggning av indispositiva tvistemål och brottmål kan utgå från samma regel som tidigare förordats för de dispositiva målens del. Do- men skall alltså i dessa fall grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Härom finns redan tillräckliga bestämmelser i RB (17 kap. 2 5 andra stycket och 30 kap. 2 5 andra stycket).

1 de mål som inte avgörs på handlingarna bör som tidigare nämnts gränsen mellan förberedelseskedet och avgörandeskedet bilda utgångs- punkt för bedömningen av vad som skall anses vara processmaterial. Som sådant skall enligt huvudregeln betraktas endast material som åberopats under avgörandeskedet. För de dispositiva tvistemålens del har ovan hävdats att rätten i vissa fall bör kunna förordna att material som förts in i målet under förberedelsen inte behöver upprepas under huvudförhandlingen. Vidare bör rätten i dispositiva tvistemål få en möjlighet att i vissa situationer införskaffa material på ett enkelt sätt efter huvudförhandlingens slut. De nu nämnda undantagsreglerna bör i prin- cip kunna göras tillämpliga även i indispositiva tvistemål och brottmål. Den omständigheten att nämnd ofta medverkar vid huvudförhandling i dessa målkategorier torde emellertid medföra att det praktiska utrym- met för undantagsreglernas tillämpning blir begränsat.

11.3.6. Särskilda åtgärder för att göra processen mer effektiv

För de dispositiva målens del har ovan lämnats vissa andra förslag som syftar till ökad flexibilitet i rättegången. Det har därvid sagts att vissa avvikelser bör kunna ske från reglerna om koncentration av huvudförhandlingen och från bestämmelserna om huvudförhandling- ens gång. Möjligheter av nu berört slag fyller väl sin plats även i indis- positiva tvistemål och brottmål.

När det sedan gäller övriga åtgärder som syftar till att göra processen effektivare, är det till en början uppenbart att en allmän föreskrift att mål skall handläggas skyndsamt bör omfatta också indispositiva tvistemål och brottmål, även om långa handläggningstider inte är så vanliga i dessa mål som i de dispositiva målen. Däremot är det inte möjligt att i de indispositiva tvistemålen och i brottmålen skapa påtryckningsmedel på parterna genom att införa en motsvarighet till institutet förenklad dom eller en möjlighet till preklusion av rätten att åberopa nytt processmate- rial. Sådana regler skulle strida mot grundtankarna bakom kraven på utredningens fullständighet i dessa mål. Man bör dock även i indispo- sitiva tvistemål och i brottmål kunna öppna den ovan för dispositiva tvistemål berörda möjligheten att gå förbi svåra frågor rörande process- hinder när en talan är uppenbart ogrundad.

Vad som sagts i avsnittet om dispositiva mål i fråga om summing-up och tidsplan bör kunna tillämpas även i indispositiva tvistemål. I brott- mål torde de nu nämnda åtgärderna behövas endast i ett mycket litet antal fall. Någon särskild lagregel anser vi därför inte nödvändig för brottmålens del. I stället bör tvistemålsreglerna tillämpas analogt, om det skulle vara till fördel för handläggningen av ett brottmål att rätten upprättar en tidsplan eller gör en summing-up. Ett exempel på att en

summing-up ibland kan vara till fördel är den situationen att handlägg- ningen av ett brottmål skall återupptas, sedan målet vilat i avvaktan på t.ex. en förvaltningsdomstols beslut eller en rättspsykiatrisk undersök- ning.

När det gäller mål om enskilda anspråk, som handläggs gemensamt med brottmål, finns ett icke obetydligt utrymme för effektiviserande åtgärder. Eftersom sådana mål rör saker, varom förlikning är tillåten, bör reglerna för dispositiva tvistemål göras tillämpliga i så stor utsträck- ning som möjligt. Vi återkommer till den frågan i anslutning till 46 kap.

12. Rättens materiella funktion i målen

12.1. Materiell processledning 12.1.1 Definition

Rättens processledande verksamhet brukar delas in i två kategorier, formell och materiell processledning. Den formella processledningen, som vi behandlar bl.a. i avsnitt 11, är rättens verksamhet för att styra förfarandets yttre förlopp. Med materiell processledning avses rättens verksamhet för att klarlägga parternas ståndpunkter och för att begränsa eller berika processmaterialet.

Den materiella processledningens omfattning är en av processrättens mest omdiskuterade frågor. Den är av principiellt intresse såtillvida att den aktualiserar processens funktion i samhället och — givetvis — domarens och parternas roller i processen. Vidare har frågan stor prak- tisk betydelse; i många, kanske de flesta, mål som inte är av helt enkel beskaffenhet uppkommer behov av materiell processledning. Som när- mare utvecklas nedan finns flera skäl för en översyn av gällande regler. Med hänsyn till processledningens stora betydelse för rättegångens för- lopp och innehåll uppehåller vi oss relativt utförligt vid detta ämne.

12.1.2. Kort historik

Materiel] processledning är i många länder en relativt ny företeelse. Under liberalismens glansdagar i mitten av 1800-talet torde man på de flesta håll ha ansett att domaren skulle avhålla sig från att lägga sig i parternas sätt att sköta processen. Domarens uppgift var endast att döma över det material som parterna valde att förelägga honom. En utveckling i riktning mot ökad materiell processledning började i och med den nya österrikiska civilprocesslagen år 1895. I den senast tillkomna europeiska lagstiftningen på området ifrågasätts inte att rätten skall ha möjlighet att utöva en ganska långtgående materiell processledning. Enligt den nya franska civilprocesslagen från år 1973 kan domaren fråga även om fakta som inte nämnts av parterna i processen. Liknande befogenheter tiller- känns danska domstolar genom 1978 års ändringar i retsplejeloven. Också i Västtyskland har domstolarna numera en ganska omfattande frågeplikt.

Synen på den materiella processledningen kan illustreras just genom utvecklingen i Tyskland. När den tyska civilprocesslagen tillkom år

1877, gällde ännu i stor utsträckning de liberala värderingarna och lagen kom i hög grad att präglas av principen att parterna själva skulle föra processen utan domarens inblandning. Lagen blev enligt en kritiker "ein Ruhekissen des Richters”. Läser man däremot en modern kommentar till civilprocesslagen finner man att stadgandena om materiell process- ledning betecknas som ”das Kernstiick der richterlichen Pflichten im Prozess, die Magna Charta des Zivilprozesses” (Baumbach m.fl., Zivil- prozessordnung, Miinchen 1978).

Cappelletti och Garth jämställer utvecklingen mot ökad materiell processledning med de andra fyra stora utvecklingstendenserna i väst- europeisk processrätt under 1900-talet, nämligen muntligheten, omedel- barheten, koncentrationen och den fria bevisprövningen (Cappelletti, Access to Justice, Milano 1978, Volume 1, Book 1, s. 55).

I Sverige har utvecklingen delvis avvikit från den som skett utom- lands. Även under 1800-talet och början av 1900-talet torde många domare på landsbygden ha utövat en ganska långtgående processled- ning, medan man vid rådhusrätterna i städerna mera överlämnat proces- sandet åt parterna. I stor utsträckning torde olikheterna ha berott på att parter på landet regelmässigt processade utan rättsbildade ombud. En stor aktivitet från domarens sida var då en förutsättning för att rätte- gångens syfte skulle nås.

På 1920- och 1930-talen torde utvecklingen, bl.a. under påverkan från utlandet, allmänt ha gått mot en ökad materiell processledning. Till detta bidrog säkerligen också processkommissionens principbetänkande från år 1926, där kommissionen förespråkade en ganska långtgående ak- tivitet. Men utvecklingen kom i viss män att brytas genom processlag- beredningens arbete och RB :s tillkomst. Beredningen gjorde några utta- landen som manade till återhållsamhet och även om RB :s lagtext språk- ligt ger utrymme för en aktiv processledning torde många domare genom beredningens uttalanden anse sig skyldiga att förhålla sig tämligen pas- siva i processen. Som närmare skall utvecklas i avsnitt 12.1.4 har RB :s regler under alla omständigheter skapat utrymme för en synnerligen skiftande praxis. I småmålslagen, som trädde i kraft år 1974, har före- skrivits en betydligt mer långtgående materiell processledning. Bl.a. till följd av denna lagstiftning har praxis på senare år gått mot ökad aktivitet från domarens sida även i mål som handläggs enligt RB.

Vad som hittills sagts syftar främst på förhållandena i dispositiva tvistemål. När det gäller brottmålen torde det allmänt ha ansetts att rätten hade möjlighet — och skyldighet — att oavsett parternas agerande ta initiativ till att berika processmaterialet. Denna ståndpunkt behölls principiellt sett i RB. En annan sak är att ansvaret för utredningen under senare år i praktiken mer och mer lagts på parterna.

12.1.3 Gällande rätt Dispositiva tvistemål Enligt processkommissionen måste civilprocessens syfte, lika väl som straffprocessens, vara att inom de gränser, som uppdragits på grund av de enskilda parternas förfoganderätt, det verkliga saksammanhanget

utreddes och att dom meddelades på grund därav. En obegränsad under- sökningsplikt från domarens sida kunde innebära ett obehörigt ingrepp i de enskildas rättsområden. Parterna var dessutom de som bäst kände saken. En alltför aktiv domare kunde uppfattas som partisk. Av dessa skäl borde ansvaret för målets utredning i främsta rummet vila på parterna. Men domstolen måste få ingripa supplerande, om parterna inte själva kunde utföra sin talan. Det väsentligaste kunde vinnas redan på det sättet att domstolen genom frågor och påpekanden föranledde parterna själva att i målet föra in de faktiska omständigheter som de ville åberopa och att åberopa den bevisning som var nödvändig för ”ett behörigt utförande av deras talan” (SOU 1926233 s. 12).

Grundstadgandet om parternas disposition över processmaterialet finns i 17 kap. 3 & RB, där det sägs att dom inte får ges över annat än vad part i behörig ordning yrkat och att domen inte får grundas på omstän- dighet som part inte åberopat till stöd för sin talan.

Från början korn rättens materiella processledning att regleras i RB bara såvitt avser huvudförhandlingen. Härom stadgas i 43 kap. 4 &: ”Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden”.

Processlagberedningens motiv till detta stadgande är ganska knapp- händiga. Enligt beredningen bör det åligga rätten att genom frågor till parterna söka klarlägga vad som är tvistigt och vilka grunder de vill anföra. Därvid kan rätten i viss utsträckning komma att föranleda par- terna att åberopa omständighet som tidigare förbigåtts. Rätten måste dock därvid iaktta stor försiktighet, så att den inte ens får sken av att ta parti för ena parten. Rätten skall också se till att det material som parterna förebragt blir på lämpligt sätt utnyttjat och allsidigt belyst (SOU 1938:44 s. 445).

Det fanns alltså från början inte något särskilt stadgande i RB om materiell processledning under förberedelsen. Skälet härtill var troligen att regeln i 42 kap. 6 5 om förberedelsens syfte ansågs tillräcklig. Men år 1971 infördes i 42 kap. 8 5 andra stycket en uttrycklig skyldighet för rätten att vara aktiv: ”Rätten skall verka för att parterna vid förberedel- sen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar". Det främsta skälet till regeln var att man samtidigt införde begränsningar i fråga om möjligheterna att åberopa nytt mate— rial i hovrätt och att man därför ville försäkra sig om att allt väsentligt kom fram redan i tingsrätten. I motiven till stadgandet betonades vikten av att domaren gick försiktigt fram. Man menade att någon ändring i sak av vad som redan ansågs gälla i fråga om materiell processledning inte var avsedd. Härefter upprepades i stort sett processlagberedningens ovan citerade uttalande (prop. 1971 :45 s. 102).

En materiell processledning som går längre än den hittills behandlade föreskrivs i småmålslagen. En av grundtankarna bakom denna lag var att minska parternas kostnadsrisker genom att göra ombudsarvodet till en i stor utsträckning icke ersättningsgill kostnad. Härigenom räknade man

med att processer om små värden i stor utsträckning skulle komma att föras utan hjälp av rättsbildade ombud. Men ombudens insatser måste ersättas av något annat. Därför ålade man domstolen dels att utöva förprocessuell serviceverksamhet och dels att bedriva en mer aktiv ma- teriell processledning än i ordinära tvistemål.

Enligt 6 & första stycket småmålslagen skall rätten ”vägleda parterna vid talans utförande” och vidare ”tillse att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver”. I förarbetena till detta stadgande konstateras att det är nödvändigt att rätten i småmål tilldelas en mer aktiv roll än i den ordinära processen. Rätten bör, när det gäller parternas yrkanden och medgivanden, vara oförhindrad att ge- nom frågor förvissa sig om att parterna är klara över vad deras stånd- punkter leder till och bereda dem tillfälle att ändra ståndpunkterna. Och när det gäller rättsfakta (direkt relevanta omständigheter) måste frånva- ron av ombud motivera en i viss mån utredande verksamhet från rättens sida. Domaren bör kunna gå längre än till att avhjälpa ofullständighet eller otydlighet. Han bör genom frågor till parterna kunna efterforska om det finns någon omständighet av avgörande betydelse som inte berörts i målet. Om så är fallet, bör domaren direkt påpeka det för parten. När det gäller bevisningen bör domaren kunna framhålla för part att viss omständighet måste bevisas eller i uppenbara fall att den presterade bevisningen inte förefaller tillräcklig (Ds Ju 1972:6 s. 78, prop. 1973187 5. 149).

Under småmålslagens förarbeten uttalades, framför allt från domar- håll, att redan RB :s regler lämnade tillräckligt utrymme för processled- ning och att en så långt gående aktivitet som beskrivits nyss kunde sätta domstolarnas anseende för opartiskhet i fara. Det var viktigare, menade man, att tilltron i stort till rättsväsendets objektivitet fanns kvar ( grave- rad än att varje enskilt mål avgjordes på ett fullständigt underlag. Under riksdagsbehandlingen uttalade ett enhälligt justitieutskott att man visser- ligen hyste förståelse för kritiken på denna punkt, men att det var nödvändigt att rätten tilldelades en mer aktiv roll än som följer av RB:s regler. Om rätten skulle vara förhindrad att verka för ett tillrättaläggande i processen, skulle uppenbarligen risk föreligga att rättens avgörande blev materiellt oriktigt även om det var formellt oantastligt. Utskottet anslöt sig därför i huvudsak till den utformning som den materiella processledningen fått i propositionen.

lndispositiva tvistemål

Med indispositiva tvistemål menas tvistemål, vari förlikning om saken inte är tillåten. I sådana mål kan rätten införskaffa all slags bevisning ex officio och får grunda domen på rättsfakta som ej åberopats (35 kap. 6 lj resp. 17 kap 3 (j RB). I fråga om rättens materiella processledning finns i RB inga särregler för de indispositiva målen, utan i princip gäller samma regler som för dispositiva mål. I praktiken följer emellertid av rättens större ansvar för utredningen i de indispositiva målen ofta en mer kraftfull processledning i dessa mål än vad åtminstone de mest passiva domarna utövar i de dispositiva målen.

Det finns också särskilda stadganden utanför RB som talar om rättens skyldigheter i vissa indispositiva mål. Ett exempel är stadgandet i 3 kap. 9 & föräldrabalken, där det sägs att rätten i faderskapsmål skall ”se till att frågan om faderskapet till barnet blir tillbörligen utredd”.

Brottmål

Enligt den ordning som gällde före RB:s ikraftträdande ålåg det i brottmål rätten att i mycket stor utsträckning vara aktiv för att utredning- en skulle bli fullständig. Det var t.ex. vanligt att rätten vid en rannsak- ning, samtidigt som man beviljade uppskov, förelade åklagaren att komplettera utredningen på särskilt angivna punkter.

En grundtanke bakom RB :s brottmålsregler var att brott- målsprocessen skall tjäna det dubbla syftet att dels skydda oskyldiga från att bli fällda till ansvar och dels se till att skyldiga i möjligaste mån blir fällda. En strävan under arbetet med RB var vidare att i så stor utsträckning som möjligt avskaffa domstolens inkvisitoriska roll och i stället i ökad utsträckning överlåta åt parterna att stå för utredningen, i enlighet med vad som gällde i tvistemål enligt den s.k. för- handlingSprincipen. Man ville bygga upp vad som brukar kallas ett ackusatoriskt förfarande med två i princip jämbördiga parter.

Emellertid kunde man inte låta förhandlingsprincipen gälla fullt ut i brottmål, av framför allt två skäl. Dels kunde man inte kräva samma aktivitet av den tilltalade som av en part i civilmål. Och dels vågade man, när RB kom till på 1930- och 1940-talen, ännu inte fullt lita på att åklagare och försvarare skötte sina åligganden på ett helt betryggande sätt. Lagstiftaren ansåg sig därför nödsakad att låta domstolarna ha kvar betydligt större befogenheter för brottmåls utredande än vad som kom att stadgas för tvistemålens del. Detta synsätt kommer till uttryck t.ex. i 45 kap. 11 & RB, där det sägs att rätten kan förelägga åklagaren att fullständiga förundersökningen. Rätten kan enligt 35 kap. 6 & RB också självmant föranstalta om all slags bevisning.

Rättens processledning under huvudförhandlingen behandlas i 46 kap. 4 & RB, enligt vilket lagrum rätten skall tillse att målet blir uttöm- mande behandlat och genom frågor och erinringar söka avhjälpa otyd- lighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden. Lydelsen är exakt den- samma som i motsvarande stadgande för tvistemål, 43 kap. 4 (5 RB. Att en skillnad mellan brottmål och tvistemål när det gäller processledning- ens omfattning ändå är avsedd framgår av processlagberedningens utta- landen i anslutning till 46 kap. 4 & RB. Beredningen säger bl.a.: ”I vida högre grad än i tvistemål är rätten i brottmål ansvarig för att utredningen blir fullständig. Särskilt ankommer på rätten att, oavsett vad den tillta- lade anför till sitt försvar, beakta de omständigheter, som tala till hans förmån. Rätten måste även, i synnerhet om den tilltalade icke biträdes av kunnig försvarare, i viss mån vägleda den tilltalade vid utförande av hans talan” (SOU 1938z44 s. 479).

Stadganden utanför RB och småmålslagen

När den nya expropriationslagstiftningen kom till ibörjan av 1970-talet diskuterades bl.a. hur man skulle komma till rätta med problemet med

de ofta onödigt vidlyftiga utredningarna. Missförhållandena berodde till stor del på markägarna, som kunde föranstalta om praktiskt taget vilken utredning som helst utan risk för kostnadsansvar. I den nya lagen sökte man avhjälpa detta dels genom kostnadsregler och dels genom en regel om aktiv processledning från rättens sida, 5 kap. 12 & expropria- tionslagen (19722719). I detta stadgande sägs att fastighetsdomstolen under förberedelsen skall verka för att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaf- fenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till att onödig utredning inte förebringas. Domstolen skall även, om det inte är uppenbart obe- hövligt, fatta ett s.k. utredningsbeslut, dvs. ett beslut om vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas i målet. Förebringar part utredning i strid med ett utredningsbeslut, får han ersättning för kostna- den bara om utredningen haft betydelse för utgången i målet (7 kap. 1 5).

I lagen (1974:1082) om bostadsdomstol finns en bestämmelse som liknar expropriationslagens. I 19 lj sägs att domstolen skall verka för att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möj- ligt se till att onödig utredning ej förebringas. Av lagens förarbeten framgår inget annat skäl för bestämmelsen än det föga klargörande att det fanns anledning ge bostadsdomstolen stöd för en mer aktiv process- ledning, i överensstämmelse med vad som gäller i expropriationsmål (prop. l974:151 s. 64, 97 och 121).

I 8 & förvaltningsprocesslagen (1971 :291) finns bestämmelser om mate- riell processledning vid förvaltningsdomstolarna. Enligt detta stadgande skall rätten se till att ”mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver”. Vidare sägs att rätten ”vid behov anvisar — — — hur utredningen i målet bör kompletteras". Enligt förarbetena har man med stadgandet velat uttrycka att officialprincipen skall tillämpas vid handläggning av mål hos förvaltningsdomstol. Detta innebär att domstolen har det yttersta ansvaret för utredningen i målet. Ansvaret sträcker sig olika långt i olika typer av mål. Rättens initiativ i utredningshänseende bör normalt ha den formen att rätten ger parten besked om att hans talan behöver komplet- teras. Rättens aktivitet på detta område måste växla, beroende på bl.a. vad för slags mål det är fråga om, om det finns offentlig motpart i målet och om enskild part har ombud i målet. Det ligger i sakens natur att rätten i allmänhet bör ägna särskild uppmärksamhet åt processledning- en när en enskild inte har ombud i ett enpartsmål och det framgår att parten har svårigheter att ta till vara sin rätt. När rätten fullgör sin processledande uppgift måste den givetvis vinnlägga sig om att dess anseende för objektivitet och opartiskhet inte kommer i fara. Processled- ningen bör sålunda ske helt öppet i förhållande till den vägleddes mot- part, när sådan finns, och inriktas främst på uppenbara brister och förbiseenden i enskilds talan (prop. 1971 :30 del 2 s. 529).

12.1.4. Utvecklingen efter RB m.m.

Som tidigare nämnts är materiell processledning en omstridd fråga i Sverige och uppenbarligen skiftar praxis vid domstolarna en hel del. En

god bild av läget kan man få genom studier av referat från domstolsver- kets seminarier i processrätt, där processledningen behandlas. Vi har skaffat oss ytterligare underlag genom att frågan diskuterats vid våra hearings. I stort sett torde man kunna säga följande om utvecklingen efter RB:s tillkomst.

För de dispositiva tvistemålens del torde bl.a. processlagberedningens maningar om återhållsamhet ha medfört att många domare under 1950- och 1960-talen höll sig relativt passiva. De inskränkte sig till att fråga om sådant som de inte förstod och överlät i övrigt processen på parterna. Men en icke obetydlig grupp domare torde ha betraktat RB:s regler som en fullmakt att vara betydligt mer aktiva.

På senare år kan man finna en otvetydig tendens att den aktiva linjens förespråkare blir fler. Säkerligen har småmålslagens regler haft betydel- se härvidlag. Dels kräver själva småmålshanteringen aktivare processledning och dels har domare som handlagt småmål kommit att använda samma teknik vid sin handläggning av dispositiva tvistemål enligt RB. Även andra skäl kan ha medverkat till den antydda utveck- lingen. Allmänt ökade servicekrav på myndigheterna kan ha påverkat även domstolarna. Den ökade användningen av tvingande civilrättslig lagstiftning, t.ex. på konsumentområdet, kan ha grundat en föreställning om ökat offentligt intresse även i relationer mellan enskilda parter. Utvecklingstendenser av sistnämnda slag är emellertid svåra att belägga.

Under alla omständigheter visar de diskussioner som förts att antalet uppfattningar om vad som bör åligga rätten i processledningshänseende ofta är nästan lika stort som antalet debattdeltagare. Detta gäller inte minst när samtalet utgår från konkreta exempel. De kanske inte helt praktiska, men ändå mycket enkla fall som tagits upp till diskussion har ofta lösts helt olika av skilda domare. Somliga säger sig vilja agera i alla nämnda exempel, andra i inga alls. En åsikt som omfattas av många är att rätten bör vara mer aktiv i småmål än i mål enligt RB. En grupp domare menar att aktiviteten bör bero av om part har ombud eller inte, medan andra anser att en sådan skillnad inte kan motiveras på ett godtagbart sätt. Enligt en åsiktsriktning bör domaren kunna gå ganska långt i processledning utan att riskera sitt anseende för opartiskhet, om han bara inte uttalar sig rakt på sak utan använder mer förtäckta ordalag. Andra domare menar att denna metod är helt förkastlig. Domaren bör ”spela med öppna kort” så långt som det är möjligt.

Vad särskilt gäller erfarenheterna från småmålslagens tillämpning, tycks man från domarhåll i allmänhet vara för egen del nöjd med processledningsreglerna. Endast någon enstaka domare har menat att småmålslagens processledningsregler kräver för mycket av domaren.

När det gäller de rättssökandes uppfattning om domarnas processled- ning i småmål är bilden mer splittrad. Å ena sidan tycks domarna inte ha hört några antydningar om att processledningen skulle ha gått för långt, m.a.o. att domaren skulle ha uppfattats som partisk. Däremot har advo- kater berättat att enskilda parter i flera fall varit upprörda över doma- rens processledning i småmål. Många advokater har också ställt sig mycket kritiska mot en processledning av den omfattning som småmåls- lagen föreskriver.

Från flera håll har till oss framförts önskemål om mer precisa regler för den materiella processledningen i tvistemål.

Om utvecklingen för de dispositiva tvistemålens del alltså kan sägas ha gått i riktning mot en aktivare processledning, har tendensen för brottmålens del snarast varit den motsatta. Utvecklingen på åklagarsidan och den ökade förekomsten av försvarare har gjort att utredningen i större utsträckning än vad som förutsattes vid RB:s tillkomst kunnat överlåtas åt parterna. Det torde numera råda en ganska bred enighet mellan domare, åklagare och advokater om att domstolen normalt bör spela endast en ”mottagande” roll och i första hand låta parterna själva stå för utredningen.

Vad man däremot är oense om är i vilken utsträckning rätten skall agera för den händelse parterna i ett enskilt fall inte tar fram tillräcklig utredning. I denna del har somliga menat att domaren borde vara verksam till den tilltalades men däremot inte till åklagarens förmån. Andra har mot detta sagt att det viktigaste är att materiell rättvisa skipas och att rätten därför bör ingripa i alla klara fall, oavsett till vems förmån det sker.

Även för brottmålens del har efterlysts klarare regler. I detta sammanhang skall även antydas något om erfarenheterna av de regler i expropriationslagen, som ger stöd för en aktiv processledning från domstolens sida och där rätten ges möjlighet att styra utredningen i målet genom särskilda s.k. utredningsbeslut.

Från domarhåll har sagts att man bedriver en ganska aktiv processled- ning, men att detta inte så mycket beror på lagens regler som på det faktum att expropriationsmål innehåller vissa indispositiva moment, nämligen såvitt avser inteckningshavarnas rätt. Eftersom rätten i viss del kan gå utöver vad parterna överenskommit, är det naturligt att process- ledningen anpassas därefter. Någon misstanke om partiskhet har inte framförts.

Från advokathåll har nämnts att man i något fall har varit med om att domare gått för långt i sin processledning i expropriationsmål genom att dominera handläggningen. Enligt advokaternas uppfattning är det vik- tigt att domaren låter parterna sköta processen i första hand och griper in bara om något särskilt kräver det. Bortsett från utredningsbesluten finns det, menar man, ingenting som motiverar särskilda processledningsregler i expropriationsmål.

När det gäller värdet av utredningsbeslut tycks domare och advokater vara eniga om att sådana beslut kan vara bra i enstaka fall, men att man mestadels klarar sig utan dem, därför att parterna och rätten är ense om vilken utredning som behövs.

12.1.5. Reformbehovet

Som redan framgått av den föregående framställningen kan flera skäl åberopas för en översyn av gällande regler om materiell processledning. Det mest akuta behovet av en reform är föranlett av den mycket skiftan- de tillämpning av gällande regler som f.n. förekommer vid tingsrätterna. Självfallet är det i hög grad otillfredsställande att parter inför vissa

domstolar eller domare får betydligt mer hjälp i en given situation än inför andra. Visserligen kan den kursverksamhet för domare som be- drivs i domstolsverkets regi på sikt åstadkomma en ökad enhetlighet. I praktiken torde de åsikter som kursledningen står för ha en icke obetyd— lig genomslagskraft, framför allt på yngre domare. Även om dessa åsik- ter har aldrig så goda skäl för sig, måste det dock anses principiellt felaktigt att rättsutvecklingen sker på detta sätt. I stället måste uppgiften att verka för större enhetlighet i första hand anses åvila lagstiftaren. Ett andra skäl för en översyn är skillnaden mellan RB :s och småmåls- lagens regler. Det är uppenbart att tvisteföremålets värde inte utgör någon faktor som ensam bör avgöra omfattningen av rättens processled- ning. Som redan framgått har vi dessutom funnit att något särskilt domstolsförfarande för tvister om små värden inte bör finnas kvar och att många av de nya tankar som låg bakom småmålslagen med fördel kan inarbetas i RB.

Det nu sagda leder över till frågan om sambandet mellan dispositiva tvistemål, indispositiva tvistemål och brottmål i processledningshän- seende. I den nuvarande ordningen synes detta samband praktiskt taget inte alls beaktat, vilket bl.a. har medfört att de indispositiva målen — åtminstone formellt sett —— följer exakt samma regler som de dispositiva. Vid en översyn måste en grundläggande uppgift vara att överväga vilka skillnader och likheter som finns mellan målgrupperna och utifrån detta bestämma i vad mån gemensamma regler är möjliga.

Även i översynspromemorian har frågan om materiell processledning uppmärksammats. När det gäller tvistemålen sägs (s. 76) att en effektiv handläggning förutsätter en kraftig materiell processledning och att nuvarande regler inte synes tillgodose detta behov. Särskilt när parterna eller någondera av dem saknar biträde av ombud, menar man, synes det därför lämpligt att rätten åläggs en kraftigare materiell processledning än f.n. Och även i fråga om brottmålen är det enligt promemorian (s. 86) angeläget att rätten utövar en kraftigare materiell processledning, sär- skilt i sådana fall då den tilltalade inte biträds av försvarare. Som exempel på önskvärd processledning nämns att rätten vägleder den tilltalade vid talans utförande och ingriper för att klarlägga dennes ståndpunkt.

12.1.6 Viss nyare utländsk lagstiftning För att i någon mån spegla tänkandet utomlands på pro- cessledningens område redovisas här i korthet innehållet i dansk, tysk och fransk civilprocessrätt, där lagstiftning skett på senare tid. Efter 1978 års ändringar i den danska retsplejeloven behandlas mate- riell processledning i lagens & 339. Där sägs till en början att rätten får söka avhjälpa oklarhet eller ofullständighet i fråga om parts yrkanden och åberopanden. Vidare stadgas att rätten får uppmana part att tillkän- nage sin inställning till såväl faktiska som rättsliga spörsmål, som synes vara av betydelse för saken, och vidare att framlägga bevis, när sakens faktiska omständigheter utan sådan bevisföring framstår som ovissa. I motiven sägs att detta ger domstolen möjlighet att resa spörsmål om

framställande av nya yrkanden och invändningar. Domaren får t.ex. fästa parts uppmärksamhet på möjligheten att göra en preskriptionsin- vändning.

Av särskilt intresse är den sista delen av paragrafen, där det sägs att rätten skall vägleda en part som inte företräds av advokat i fråga om vad han bör företa för att belysa saken och i övrigt för att ta sina intressen till vara. Denna skyldighet, som endast gäller vid byreterna, är av äldre datum men föreslogs upphävd i det betänkande som föregick den nu aktuella lagändringen. Det kan vara av intresse att ta del av de skäl som anfördes mot domarens vägledningsskyldighet. Man menade att den ofta kunde betyda att domaren skall "foretage en vurdering af partens interesser, som ikke alene kan skabe mistillid til hans objektivitet, men, hvis den blev udfört efter ordene, ville kunne före til, at han påtog sig et vist ansvar for sagens videre forlöb, herunder risikoen for att påföre parten utgifter, som denne ikke selv ville anse for at stå i et rimeligt forhold til det resultat, som de kunne före til" (Betaenkning om behand- ling af borgerlige sager 698/1973 3. 123). — På inrådan av bl.a. det danska domareförbundet kom dock bestämmelsen om domarens väg- ledningsskyldighet att stå kvar.

I den franska civilprocesslagen från år 1973 sägs beträffande process— ledningen att domaren kan uppmana parterna att lämna de upplysning- ar i faktiskt eller rättsligt hänseende som han anser nödvändiga för tvistens lösning (Nouveau code de procedure civile art. 8 och 13). Detta stadgande bör enligt en fransk lagkommentar läsas så att domaren har frågerätt inte bara beträffande fakta som parterna själva nämnt under rättegången, utan även beträffande andra omständigheter. Och när det gäller rättsliga spörsmål har man funnit det rimligt att parterna får yttra sig över en rättsregel, som domstolen anser tillämplig.

Enligt västtysk rätt tillerkändes domstolarna redan på 1920-talet en omfattande frågerätt. Enligt 139 & Zivilprozessordnung skall domaren verka för att parterna fullständigt förklarar sig över alla betydelsefulla fakta och framför ändamålsenliga yrkanden. Stadgandet bör enligt en kommentar förstås så att domaren får ta initiativ till varje klarläggande som han bedömer nödvändigt för att döma riktigt, förutsatt att klarläg- gandet anses ligga inom ramen för vad parterna vill uppnå i processen. Domaren bryter inte mot principen om parternas rätt att disponera över processmaterialet om han frågar på detta sätt, menar kommentatorn. Tvärtom är det först då som parterna kan utöva sin dispositionsfrihet på ett meningsfullt sätt (Bender, Das Verfahren nach der Vereinfachungs- novelle, Miinchen 1977, s. 7).

Av intresse i tysk rätt är också det år 1977 i Zivilprozessordnung & 278 mom. 3 införda stadgandet, enligt vilket domstolen är skyldig att låta parterna yttra sig, innan man tillämpar en rättsregel som ingen av parterna uppmärksammat (det ovan nämnda franska stadgandet har samma innebörd, dock att den regeln är fakultativ för domstolen).

12.1.7. Inledande överväganden

Som vi nämnt i avsnitt 11.1 är rättegångens ändamål att, inom ramen för parternas förfoganderätt över processföremålet och med beaktande

av reglerna om förebringande av bevisning, åstadkomma ett materiellt riktigt avgörande av saken. Den processuella lagstiftningen har till upp- gift att verka för att detta kan ske på ett så enkelt, snabbt och billigt sätt som möjligt.

Materiell processledning kan underlätta att man uppnår det som nu sagts. Genom processledningen kan processmaterialet berikas så att möjligheterna till materiellt riktiga resultat ökas. Handläggningen kan inriktas på väsentligheter så att rättegångarna blir snabbare och billigare. Parterna kan förmås att bättre inse och klarlägga sina ståndpunkter och onödig utredning kan skalas bort. Inte minst bidrar processledningen till att huvudförhandlingen kan bedrivas på ett koncentrerat sätt, något som är väsentligt både från utredningssynpunkt och för att göra förfarandet snabbt och billigt.

Det sistnämnda syftet med den materiella processledningen - att skapa förutsättningar för ett snabbare och billigare avgörande — är angeläget att uppnå i alla typer av mål. Däremot måste uppgiften att berika processmaterialet vara olika i skilda typer av mål, beroende på rättens ansvar för utredningens fullständighet. En avgörande skiljelinje kan därvid sägas gå mellan mål där förlikning är tillåten (dispositiva tvistemål) och mål där förlikning ej är tillåten (indispositiva tvistemål och brottmål).

I de indispositiva tvistemålen och i brottmålen har rätten enligt RB en rad befogenheter, som inte förekommer vid handläggning av en dispo- sitiv tvist. Domen kan i viss utsträckning grundas på rättsfakta som inte åberopats. Rätten kan ex officio kalla vittnen. Parts erkännande och medgivande är inte bindande för rätten. Parts utevaro leder inte till tredskodom.

Redan de nu angivna skillnaderna kan tyckas medföra att rättens processledning bör gestaltas olika, beroende på om målet är av disposi- tiv eller indispositiv art. Men för att kunna bedöma hur långt processled- ningen bör sträcka sig och för att kunna konstruera ändamålsenliga och konsekventa regler, är det nödvändigt att till en början konstatera hur omfattande rättens ansvar för utredningen bör vara i de olika typerna av mål. Detta kräver i sin tur en analys av de skäl som ligger bakom målens indelning i dispositiva och indispositiva. De nu nämnda frågorna be- handlas i närmast följande avsnitt.

12.l.8 Rättens ansvar för utredningen i olika typer av mål

Ett grundläggande begrepp när man diskuterar skillnaden mellan dispositiva och indispositiva frågor är —— vilket följer redan av RB:s definition — avtalsfriheten. Härmed kan avses såväl frihet att träffa avtal över huvud taget på ett visst område som frihet att bestämma avtalets innehåll. I ett blandekonomiskt samhälle som vårt är det naturligt att avtalsfriheten sträcks så långt som det är möjligt utan att befogade intressen träds för när. Särskilt anses detta gälla på det förmö- genhetsrättsliga området; där åligger det i första hand medborgarna själva att ta till vara sina intressen. Det är uppenbart att viktiga begräns- ningar måste göras i rättens handlingsmöjligheter i det fall målet rör en tvist på ett område där avtalsfrihet råder.

Man måste vidare skilja på avtalsfrihet före tvistens uppkomst och avtalsfrihet efter tvistens uppkomst, närmare bestämt under rättegången. Det är endast den senare sortens avtalsfrihet som är av omedelbar betydelse för de nu aktuella problemen (”förlikning” i RB:s mening är ju avtal under rättegången).

Om parterna i ett rättsförhållande har avtalsfrihet före tvistens upp— komst, är det naturligt att denna avtalsfrihet gäller även i rättegång. Så är förhållandet i de flesta förmögenhetsrättsliga sammanhang.

Om parterna i ett rättsförhållande inte har avtalsfrihet före tvistens uppkomst, dvs. om de är bundna av en tvingande civilrättslig lagregel (t.ex. skyddsreglerna för köparen vid avbetalningsköp, reglerna om hyra i 12 kap. jordabalken), kan de ändå vara fria att träffa vilken förlikning de vill under rättegången. Lagstiftarna har då menat att de intressen som civilrätten avser att skydda blir tillräckligt tillgodosedda genom tving- ande regler vid avtalets ingående; vill den skyddsvärda parten avstå sin rätt sedan tvist väl uppkommit må det vara hans sak. Detta försätter i princip rätten i samma situation som om avtalsfrihet rått hela tiden.

Den tredje gruppen fall är sådana där avtalsfrihet inte råder vare sig före tvistens uppkomst eller senare. Det är sådana fall där kontroll och medverkan från rättens sida bedömts nödvändig med hänsyn till att olika intressen riskerar att inte bli tillräckligt tillgodosedda om parterna ges frihet att själva fritt reglera rättsförhållandet. Dessa intressen varie- rar från målgrupp till målgrupp:

l. Målets utgång berör på ett mer ingripande sätt vissa personer som ej är parter (t.ex. vårdnadsfråga i äktenskapsskillnadsmål, expropria- tionsmål, den s.k. jävsprocessen i konkurs, vissa vattenmål);

2. Målet rör en obestämd krets utomstående personer (t.ex. vatten- mål);

3. Målet rör en fråga där den enskilde partens intresse av en dom som överensstämmer med den materiella rätten bedöms som så stort att domstolsmedverkan krävs som en garanti för en sådan dom; ofta sammanhänger kravet på domstolsmedverkan med att part saknar för- måga att själv tillräckligt tillgodose sina intressen (t.ex. vårdnadsmål, faderskapsmål) ;

4. Målet för en fråga där samhällsintresset av en riktig dom, eller samhällsintresset av kontroll, är särskilt starkt, antingen av rättssäker- hetsskäl eller av ordningsskäl (äktenskapsskillnadsmål, fastighetsbild- ningsmål). I vissa typer av mål förekommer två eller flera av ovannämnda intres- sen samtidigt. Det finns dels fall där alla i målet förekommande frågor faller in under de angivna intressegrupperna — målet är då helt indispositivt — och dels fall där endast viss eller vissa i målet ingående delar eller frågor är av sådan karaktär att undantag från avtalsfriheten råder, medan målet i övrigt är av rent dispositiv karaktär. Sådana situationer kan säkerligen uppkomma i de mest skiftande sammanhang. Ett exempel är expropria- tionsmålen, där rätten vid bestämmandet av ersättningens storlek har att ex officio bevaka inteckningshavarnas rätt. Ett annat exempel är de familjemål, där såväl vårdnads- som underhållsfrågor förekommer.

Ett gemensamt drag för de indispositiva måleri (resp. momenten) tycks vara att den civilrättsliga lagstiftningens genomslagskraft av något eller några skäl behöver förses med särskilda garantier. Detta sker genom att parterna fråntas möjligheten att i det ena eller andra hänseendet bestäm- ma över tvistens lösning. I stället läggs i ökad utsträckning på rätten att i parternas ställe komma till den från olika beaktansvärda synpunkter bästa lösningen. Vilka hänsyn rätten skall ta och hur långt man får avvika från parternas dispositioner får bli beroende av i vilken utsträck- ning parternas avtalsfrihet beskurits och syftet med detta.

För genomslagskraften hos de materiella civilrättsreglerna är det i de flesta fall nödvändigt med ett sanktionssystem. Detta system ingår som en integrerad del i civilrätten. Så stadgas t.ex. i köplagen om påföljder vid avtalsbrott. Processrättens uppgift är i princip endast att tillhanda- hålla ett förfarande som gör sanktionerna effektiva, som gör det möjligt att tvångsvis realisera den materiella rätten. På samma sätt måste det anses vara en materiellt-civilrättslig uppgift att bestämma i vilken ut- sträckning civilrättens genomslagskraft behöver garanteras (sanktione- ras) genom att avtalsfrihet under rättegången undandras parterna. Pro- cessrättens funktion blir i detta fall att bestämma vilka konsekvenser ”indispositiviteten” skall ha för rättegångens utformning, för att uppnå syftet med den bristande avtalsfriheten.

I vissa fall finns det på ett enskilt rättsområde direkta regler om omfattningen av rättens aktivitet och om målet för denna. Enligt bestäm- melserna i 3 kap. 9 & föräldrabalken åläggs rätten i faderskapsmål en långtgående undersökningsplikt. I en vårdnadsfråga behöver rätten en- ligt 6 kap. 7 5 samma balk däremot — om fadern och modern är ense — bara se till att föräldrarnas överenskommelse inte är ”uppenbart stridan- de mot barnens bästa”.

I andra fall framgår det inte av de civilrättsliga lagreglerna vad rättens aktivitet bör syfta till. Man får då, med ledning av de skäl som föranlett lagstiftaren att inskränka parternas avtalsfrihet under processen, be- stämma aktivitetens omfattning och art.

När det gäller omfattningen av rättens materiella processledning sy- nes det anförda ge anledning till följande slutsatser. I de mål där total avtalsfrihet råder under processen, är det inte rätten utan parterna som bestämmer processmaterialets omfattning. Rätten skall endast döma på det material som part vill åberopa i processen. Vad processledningen bör avse är då att klargöra vad part verkligen vill ta in i rättegången. Hur långt rätten bör gå i denna del är som tidigare sagts föremål för delade meningar. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 12.1.10 nedan.

I de mål där parterna inte disponerar över processföremålet under rättegången har däremot rätten ålagts ett av parterna oberoende ansvar för att processmaterialet blir fullständigt i ett eller annat hänseende. Detta kräver en processledning av annat slag än den som sagts nyss. Rätten kan t.ex. ta in bevisning som part ej åberopat eller döma över icke åberopade grunder. Eftersom rätten kan företa dessa åtgärder oberoen- de av parts vilja, blir det i motsvarande mån ointressant att utforska denna vilja — vilket ju är syftet med processledningen i de helt disposi- tiva målen. Processledningen i ett rent indispositivt mål bör alltså i

princip ha ett annat ändamål än i ett dispositivt, även om det i praktiken ofta kan visa sig lämpligt att i första hand påverka part att själv t.ex. skaffa in viss utredning i ett indispositivt mål.

Som tidigare nämnts finns det mål som i huvudsak är dispositiva men där indispositiva moment förekommer. Sådana fall får i processled- ningshänseende delas upp i olika delar. I de rent dispositiva delarna får processledningen syfta till att utforska parts vilja, medan i de indispo- sitiva rätten dessutom (elleri stället) får vidta de åtgärder som syftet med den bristande avtalsfriheten i det enskilda fallet kräver.

För all processledning i indispositiva frågor bör gälla att den inte får gå utöver vad som är motiverat med hänsyn till vad de materiella reglerna kräver. Det torde t.ex. åtminstone f.n. få anses överflödigt att rätten i mål om vårdnad, där föräldrarna är ense, ex officio föranstaltar om muntlig bevisning eller införskaffar s.k. vårdnadsutredning när ingenting tyder på att deras överenskommelse strider mot barnets bästa. I dessa fall anses kontrollen av att barnets intresse inte träds för när på sin höjd motivera att socialnämnden bereds tillfälle att yttra sig (jfr JO 1981/82 5. 38).

Som nämnts bör det främst ankomma på den civilrättsliga lagstift- ningen att bestämma i vad mån avtalsfrihet skall tillkomma parterna även under rättegången. Det kan emellertid stundom vara tveksamt om lagstiftaren menat att bestämmelserna skall vara rent dispositiva eller ej i denna mening. Ett exempel på detta erbjuder konsumentköplagen, där det i 2 & stadgas: ”Vid köp som omfattas av denna lag skall köparen alltid ha de befogenheter som tillerkännes köpare i lagen. Förbehåll som inskränker sådan befogenhet är ogiltigt”.

Det skulle möjligen kunna hävdas att formuleringen tyder på att rätten ex officio skall se till att lagens bestämmelser följs, dvs. att inskränkning- ar i avtalsfriheten råder även under rättegången. I varje fall borde kanske rätten åläggas att genom processledning ordentligt utreda om konsumenten vill åberopa någon av alla de befogenheter han har enligt lagen. Processledningen borde med andra ord vara något mer långtgå- ende än i det fall målet är av klart dispositiv karaktär.

Enligt vår mening måste det krävas av civilrätten att den uttrycker i vad mån undantag från de vanliga reglerna för handläggning av dispo- sitiva tvistemål skall göras. Har så icke skett, bör den processrättsliga utgångspunkten vara att målet skall handläggas som rent dispositivt. Huruvida den civilrättsliga lagstiftningen, såvitt avser den för- processuella situationen, är tvingande eller dispositiv spelar därvid ingen roll.

När det sedan gäller brottmålen, företer dessa i nu aktuella hänseen- den mest likheter med de indispositiva tvistemålen. Rätten kan ex officio kalla vittnen och får förelägga åklagaren att fullständiga förundersök- ningen. Rätten anses inte bunden av den tilltalades erkännande och får till grund för en frikännande dom lägga även omständighet som inte åberopats av den tilltalade.

RB:s reglering i denna del innebar att åtskilliga steg togs från en inkvisitorisk till en ackusatorisk process. Att man inte kunde löpa linan ut och alltså ge parterna samma dispositionsrätt över processföremålet

som i dispositiva tvistemål sammanhängde främst med det starka intres- set av att undvika risken för att oskyldiga tilltalade blir fällda till ansvar, men även med intresset att brottslingar såvitt möjligt blir dömda.

I debatten brukar numera sägas att processledningen i brottmål bör vara mer passiv än vad RB förutsätter. Som skäl härför brukar nämnas tillkomsten och utvecklingen av en yrkesmässigt specialiserad åklagar- kår samt den ökade förekomsten av kompetenta försvarare. Härvid förbiser man dock de fall där sådan försvarare saknas eller där åklagaren av olika anledningar inte utför samhällets talan på ett korrekt sätt, med andra ord sådana fall där frågan om rättens slutliga ansvar för utred- ningen ställs på sin spets.

Omfattningen av rättens processledning bör inte bestämmas enbart från utgångspunkten att åklagaren normalt är bra och att försvarare i regel finns. I stället måste en grundläggande fråga — precis som när det gäller tvistemålen — vara i vad mån genomslagskraften i den materiella lagstiftningen behöver förses med särskilda garantier genom rättens verksamhet under processen. Frågan i vad mån straffrättens genomslagskraft bör förstärkas genom rättens åtgärder under rättegången kräver ingående överväganden från olika utgångspunkter. Rättssäkerhetshänsyn talar starkt för ett aktivt agerande för att motverka att oskyldiga tilltalade blir fällda till ansvar. Dessa hänsyn blir starkare, ju hårdare påföljder som kan komma i fråga. Från såväl allmän- som individualpreventiv synpunkt är rättens medver- kan av värde, i syfte att i möjligaste mån beivra brott. I denna del kommer brottets beskaffenhet att bli avgörande snarare än påföljdens stränghet. Samhället vill kanske i ett visst skede särskilt beivra en viss typ av brottslighet, t.ex. miljöbrott eller skattebrott, eller t.o.m. införa spe- ciella regler för handläggning av mål om brott som begåtts av vissa typer av brottslingar, t.ex. terrorister. I så fall kan det hävdas att reglerna om materiell processledning bör utformas så att rätten tilläggs ett längre gående ansvar i just dessa mål. Mot ett mycket aktivt agerande talar emellertid flera skäl. Att särskilda brottsutredande organ finns innebär sannolikt en ändamålsenlig arbetsfördelning och gör en mer omfattande utredningsverksamhet från rättens sida ekonomiskt orimlig. Även öns- kemålet att rätten skall anses opartisk talar mot en sådan verksamhet. Vidare kan domarens möjligheter att överblicka bevisningen minska om han alltför aktivt engagerar sig i utredningen.

När ett ställningstagande till dessa frågor saknas i den materiella rätten, uppstår frågan vilka överväganden vi bör göra i detta samman- hang. Redan vårt uppdrag — att göra en i huvudsak teknisk översyn av processrätten — ger vid handen att några förslag om mer omfattande förändringar knappast kan komma i fråga. Utgångspunkten för våra överväganden rörande materiell processledning i brottmål måste därför vara att parterna inte kan lämnas en formell dispositionsrätt i rättegång- en. Rätten bör ha ett ansvar av i stort sett samma omfattning som f.n. för att utredningen blir fullständig. Det bör uppenbarligen inte komma i fråga att överväga särskilda processledningsregler för vissa typer av brott eller brottslingar.

Samtidigt bör man emellertid beakta utvecklingen mot mer kompli-

cerad brottslighet. Det blir t.ex. allt vanligare att rätten i mål om gälde- närsbrott, skattebrott, valutabrott och trolöshet mot huvudman måste ta ställning till svåra företagsekonomiska problem. Reglerna om process- ledning måste utformas så att de ger möjlighet för rätten att skapa ett tillräckligt underlag för bedömningen även av sådana frågor.

12.1.9 Andra allmänna slutsatser rörande processledningens omfattning Som inledningsvis konstaterats (avsnitt 12.1.7) tjänar den materiella processledningen det dubbla syftet att skapa bättre underlag för mate- riellt riktiga avgöranden och att medverka till en snabb och billig pro- cess. Frågan om berikande av processmaterialet har från principiella utgångspunkter behandlats i föregående avsnitt. Här skall vi ytterligare något utveckla den betydelse som processledningen kan ha för rätte- gångens snabbhet och för kostnadernas storlek.

Materiell processledning under förberedelsen kan vara en förutsätt- ning för att huvudförhandlingen skall kunna genomföras på ett effektivt och koncentrerat sätt. Utebliven processledning kan t.ex. medföra att part först under huvudförhandlingen kommer på att han bör åberopa viss omständighet eller bevisning, vilket kan medföra att motparten behöver uppskov för att bemöta det nya åberopandet.

Materiell processledning kan även medverka till att nedbringa antalet överklaganden, nämligen på det sättet att processledningen kan medföra att målen blir grundligare utredda i tingsrätten. Det bör då i minskad utsträckning finnas skäl att överklaga domen på den grund att man vill åberopa nytt material i hovrätten.

En fördel med stark materiell processledning kan också vara att möj- ligheterna till förlikning ökas genom att parterna kan få en säkrare uppfattning om sina chanser i processen.

Ett ytterligare argument för en stark materiell processledning är de preklusionsregler som vi föreslår för dispositiva tvistemål (se 43 kap 10 5 och 44 kap. 10 å i vårt förslag). För att rättsförluster för part med anledning av dessa regler skall undvikas i möjligaste mån, är det ange- läget att se till att parten redan före preklusionsfristens utgång får möj- lighet att framställa de yrkanden och göra de åberopanden han vill.

Men självfallet måste man också ta hänsyn till de nackdelar av skilda slag som otvivelaktigt är förenade med utövandet av materiell process- ledning. I det följande redovisar vi vår allmänna syn på dessa nackdelar och de konsekvenser i stort som de bör få för processledningens utform- ning.

Den som anser att domaren inte bör utöva en aktiv processledning brukar som skäl för sin uppfattning framför allt påstå att den aktive domarens opartiskhet på ett eller annat sätt kommer i fara. Detta argu- ment sönderfaller i två, nämligen dels risken att domaren verkligen blir partisk när han utövar processledning och dels risken att parterna, eller en av dem, tror att domaren är partisk.

När det gäller den påstådda risken att domaren blir partisk, bör först uppmärksammas den medvetna partiskheten. Av lätt insedda skäl kan

det inte med fog hävdas att risken för sådan partiskhet skulle öka just på den grunden att domaren bedriver en aktiv processledning. Däremot kan det finnas en viss risk att domaren blir omedvetet partisk på det sättet att han kan låsa sig i sin uppfattning om han alltför aktivt griper in i utredningen. Det är dock svårt att se hur denna risk kan radikalt öka enbart därför att domaren öppet redovisar sina tankar i stället för att sitta tyst. Faran måste emellertid motverkas. Detta kan ske genom att doma- ren ålägger sig att ständigt vara beredd att ändra sina tidigare ställnings- taganden i sakfrågorna, om utvecklingen i målet motiverar det.

Risken för att en rättssökande kan misstänka en aktiv domare för partiskhet får inte heller nonchaleras. Om svenska domare bedriver processledningen på sådant sätt att allmänheten får det intrycket att domarkåren är partisk, riskeras domstolarnas anseende. Deras ställning kan då självfallet allvarligt äventyras.

Det kan nog hävdas att nästan varje form av aktivitet i sak från domarens sida under förberedelsen medför risk för att han på något sätt hjälper den ena parten på den andres bekostnad, och att han därmed betraktas som icke objektiv av den andra parten. Så fort domaren ställer en fråga, kan svaret föranleda att parten eller motparten kommer att tänka på en omständighet som tidigare förbigått honom. Och även domarens passivitet kan ju stundom hjälpa den ena parten. Men säker- ligen måste en aktiv domare totalt sett dra på sig flera misstankar om bristande neutralitet än en mera passiv kollega.

Risker av nu antytt slag skall dock inte överdrivas. Domstolarnas tillämpning av småmålslagens och expropriationslagens processled- ningsregler har visserligen mött kritik i några fall (se avsnitt 12.1.4), men i det stora hela tycks domarens aktiva roll i dessa processformer inte ha vållat några problem från den nu aktuella synpunkten.

Enligt vår mening kan riskerna för att den aktive domaren skall anses partisk på lite längre sikt motverkas redan genom att mer exakta regler för processledningen skapas. Parter och ombud lär sig då efter hand vad processrätten säger om domarens aktivitet och tar hans agerande som något helt naturligt. Ingen skulle väl idag komma på tanken att anse den domare som kallar in ett vittne ex officio i ett vårdnadsmål som partisk; man vet att detär domarens skyldighet att verka för en allsidig utredning.

Mycket viktigt för motverkande av de nämnda riskerna är också att processledningen bedrivs med ett gott psykologiskt handlag. Domaren bör alltså gå varsamt fram och inte säga mer än vad som behövs för att syftet med processledningen skall uppnås.

Det sist sagda får inte tolkas så att vi delar den av flera domare framförda uppfattningen att materiell processledning får ske endast med användande av förtäckta ordalag. Man har försvarat denna uppfattning med att risken för att domaren anses partisk minskar, om han uttrycker sig tillräckligt vagt. Enligt vår mening måste en given utgångspunkt i fråga om processledningens omfattning vara att alla parter hjälps lika mycket i mån av behov. Eftersom olika parter (och ombud) har olika förståndsgåvor eller juridiska kunskaper, kan ett sådant mål inte uppnås i alla situationer, men svårigheterna blir ännu större om domaren anser sig kunna tala endast i förtäckta ordalag.

Att processledningen sker med användande av förtäckta ordalag är otillbörligt också med tanke på den hjälptes motpart. Självfallet är det nödvändigt för dennes tilltro till domstolens opartiskhet att han kan lita på att domstolen öppet redovisar alla sina ingripanden i utredningen av målet. Det argument som främst brukar anföras mot en öppen process- ledning, nämligen att domaren kan komma att chikanera ombudet inför sin huvudman, anser vi inte böra tillmätas någon avgörande betydelse.

Det vanligaste argumentet från åklagar- och advokathåll mot stark materiell processledning synes vara att den uppmuntrar domare att leda förhandlingar på ett alltför aktivt sätt. Parterna och deras ombud — sägs det — kan i allmänhet målet bäst, och är därför mest skickade att i första hand redogöra för omständigheterna utan domarens inblandning. Först om parterna inte förmått detta, menar man, bör domaren träda in med frågor. Advokater har för oss berättat exempel på situationer där domare på ett opåkallat sätt redan från början dominerat handläggningen, vilket medfört att målet ”hamnat snett”, dvs. handläggningen har blivit mindre effektiv.

Även vi anser att det nu beskrivna förfarandet är olämpligt. Det bör i princip alltid överlämnas åt parterna och deras ombud att i första hand själva klara ut tvistefrågor, bevisning osv. Endast om domaren märker att detta inte lyckas, bör han ingripa med ett, åtminstone till en början, försiktigt frågande. En riktlinje för all materiell processledning bör således vara att den skall utövas endast när parterna inte förmått belysa saken tillräckligt. Även i denna del är det psykologiska handlaget viktigt vid utövandet av processledningen. Mycket kan också vinnas om do- maren utövar processledningen under iakttagande av hövliga former och med lämpliga uttrycksmedel. Domaren bör självfallet undvika ett överlägset uppträdande eller ett arrogant tonfall, inte minst för att und- vika att rubba partens förtroende för sitt ombud.

Ett annat skäl som brukar anföras mot aktiv materiell processledning — delvis sammanhängande med det nyss nämnda -— är att processen riskerar att bli långsam och otymplig om domaren ges allför fria händer att aktualisera nytt material. Det kan finnas en risk att en hämningslös domare t.ex. lockar en part att åberopa grunder som sedermera visar sig vara utan betydelse. Såväl parterna som det allmänna får därigenom vidkännas onödiga merkostnader. För att undvika dessa situationer måste processledningen utövas med försiktighet. Risken för att proces- sen sväller ut betyder också att domaren i allmänhet inte bör aktualisera sådant material som inte parternas framställningar ger direkt anledning till. En sådan begränsning kan motiveras även av risken att en mindre nogräknad part kan utan sakliga skäl göra t.ex. en av domaren framkas- tad invändning till sin. De gränser för domarens processledning som antytts här kommer att behandlas närmare i de följande avsnitten.

I debatten om materiell processledning har det ibland sagts att stor aktivitet från rättens sida medför risk för att advokatkåren blir bort- skämd. Man menar då att ombuden inte förbereder sig så väl inför en process, eftersom domaren ju ändå kommer att reda ut tvistefrågorna åt dem. Mot detta kan sägas att risken kan avsevärt minskas, om domaren låter bli att från början dominera handläggningen. Som tidigare sagts,

bör han i stället låta advokaterna försöka klara ut frågorna i målet själva, och ingripa endast i mån av behov. Den aktiva processledningen kan också ha den effekten att ombuden förbereder sig bättre än annars, därför att de vill göra ett gott intryck på sina klienter.

En del domare och advokater brukar som skäl mot aktiv processled- ning anföra att en sådan ställer alltför höga krav på domarens kunnande och förberedelser inför en förhandling. Vad man då har i tankarna är troligen en mycket långtgående form av processledning som bedrivs av somliga tvistemålsdomare och som kan se ut på exempelvis följande sätt. Före den muntliga förberedelsen — som föregåtts av skriftväxling — förbereder sig domaren noga genom att läsa in aktuella rättsfall och motivuttalanden. Sammanträdet ägnas sedan, förutom åt de vanliga frågorna, åt diskussioner angående i målet aktuella civilrättsliga pro- blem och bevisfrågor, såsom bevisbördans placering och vad olika bevis kan ha för värde. Sammanträdet liknar ett seminarium på det aktuella rättsområdet.

Det skall inte förnekas att den nu skisserade formen för processled- ning ibland kan effektivisera processen betydligt. Man måste emellertid ändå ställa sig skeptisk av flera skäl. För det första finns det stor risk för att domaren kommer att redan från början dominera handläggningen, med de nackdelar som tidigare nämnts. Och för det andra kan det befaras att processens tyngdpunkt kommer att förskjutas från huvudför- handlingen till förberedelsen, genom att argumenteringen vid den förra försummas. För det tredje kan denna form av processledning leda till att domaren alltför mycket träder in i rollen som partsombud. Ett krav på att domaren förbereder sig så väl som behövs för denna form av pro- cessledning skulle medföra en ofta orimlig — och ibland bortkastad — arbetsinsats från domarens sida. Att en domare före en förhandling orienterar sig på det aktuella rättsområdet är naturligtvis bra, men att kräva så ingående kunskaper som enligt den nu beskrivna modellen för enligt vår mening alltför långt.

I anslutning till det sist nämnda vill vi betona att processledningens syfte i allmänhet endast motiverar att domaren reder ut oklarheter och ofullständigheter i parternas framställningar samt föranleder parterna att föra in nära till hands liggande material på sätt som närmare beskrivs i följande avsnitt. Härtill kommer givetvis i de icke dispositiva målen skyldigheten att ex officio ta in den utredning som behövs. I de allra flesta fall kräver processledningens syfte däremot inte att domaren läm- nar något materiellt råd om hur en part bör förfara i processen, t.ex. om han vill vidhålla viss grund eller åberopa viss bevisning. I vissa uppen- bara fall, som närmare beskrivs i följande avsnitt, bör visserligen doma- ren kunna lämna sådana materiella råd, men det bör ske endast i en omfattning som knappast kan sägas ställa orimliga krav på domarens materiellträttsliga kunnande.

Att domaren inte är alltför aktiv är väsentligt också med hänsyn till att juridiskt kunnande och personliga egenskaper i övrigt givetvis skiftar starkt mellan olika domare. Kräver man stor aktivitet av domarna, finns en uppenbar risk att parter blir helt olika behandlade i skilda mål, något som av flera skäl bör motverkas. Vi anser emellertid att de begränsningar

i processledningens omfattning som vi nu har förordat medför att såda- na situationer inte skall behöva uppstå. Domaren måste självfallet ha grundläggande insikter i det rättsområde som målet rör, men några detaljkunskaper behöver det inte vara fråga om, såvida inte särskilda skäl påkallar det (sådana skäl kan t.ex. föreligga i ett mål rörande komplicerad ekonomisk brottslighet).

Däremot kräver en framgångsrik processledning, som redan betonats, en icke obetydlig erfarenhet och ett gott psykologiskt handlag. Bl.a. av detta skäl bör det inte komma i fråga att tingsnotarier -— såsom hittills skett på vissa håll — handlägger även ganska komplicerade dispositiva tvistemål vid muntlig förberedelse.

Slutligen skall vi i detta sammanhang återvända till det nyss berörda önskemålet att parter åtnjuter en i möjligaste mån likartad behandling i en given situation, oavsett vid vilken domstol eller av vilken domare målet handläggs. Detta önskemål kräver att reglerna om materiell pro- cessledning utformas så att en domare inte fritt får avgöra om han vill utöva processledning eller ej, utan att han inom den ram lagstiftaren dragit upp är skyldig att göra detta. En annan sak är att det många gånger ytterst blir domarens sak att bedöma vad som i en given situation är gällande rätt på processledningens område.

Efter dessa mer allmänna resonemang övergår vi till att mer konkret och detaljerat beskriva hur processledningen enligt vår mening bör gå till. Därvid behandlas dispositiva tvistemål, indispositiva tvistemål och brottmål var för sig.

12.1.10. Närmare om materiell processledning i dispositiva tvistemål

Allmänna utgångspunkter

Som framhållits i avsnitt 12.1.8 bör enligt vår mening parternas avtals- frihet vara en grundläggande faktor när man bestämmer en ram för rättens agerande i dispositiva tvistemål. Eftersom samhället överlåtit åt de enskilda rättssubjekten att efter eget gottfinnande träffa en godvillig uppgörelse under rättegång (ett förlikningsavtal), bör parterna också själva få bestämma rättegångens inriktning och omfattning, bl.a. med hänsyn till kostnadernas storlek. Det får således inte förekomma att rätten dömer utöver vad part yrkat eller till grund för domen lägger andra rättsfakta (omedelbart relevanta omständigheter) än vad part åberopat. Vidare måste begränsningar finnas i fråga om rättens möjlig- heter att ex officio föranstalta om bevisning.

Även om parternas vilja i stor utsträckning skall bilda utgångspunkt för processen, behöver detta givetvis inte betyda att något behov av processledning inte finns. Men som tidigare sagts är det naturligt att processledningen i princip inriktas på att ta reda på — i den mån det behövs — vad part vill i rättegången. I första hand bör processledningen syfta till att skingra oklarheter och avhjälpa otydligheter. Men det måste också undantagsvis kunna bli fråga om att föranleda part att föra in nytt material i processen, nya yrkanden, nya grunder osv. Detta gäller sådana fall där rättegången annars skulle förlora mycket av sitt syfte för parten

eller parterna; att driva en rättegång som framstår som närmast en formalitet bör självfallet undvikas.

Hänsynen till domstolens anseende för objektivitet och risken för onödigt vidlyftiga processer kräver emellertid att domstolarna ålägger sig en betydande restriktivitet när det gäller att uppmuntra part att ta in nytt material i processen. För att rätten skall få agera bör det — som tidigare sagts — allmänt sett krävas att det framstår som nära till hands liggande att parten, om han kommit att tänka på det, hade önskat åberopa det nya materialet. Normalt bör ett ingripande från domarens sida reserveras för sådana fall där det framstår som ett misstag av parten att det nya materialet inte tagits in i målet, dvs. att yrkandet inte fram- ställts eller grunden inte åberopats osv.

Processledningen bör enligt vår mening alltså ske med den nu angivna avvägningen för ögonen: å ena sidan den hjälpbehövande partens intres- se av att få ut så mycket som möjligt av rättegången och å andra sidan hänsynen till motpartens intressen, till hans förlitan på domstolens objektivitet och till intresset att hålla rättegången inorn rimliga gränser.

I detta sammanhang bör också behandlas frågan om ombudets bety- delse för omfattningen av domarens processledning. Det hävdas ofta att domaren bör vara mer återhållsam i sin materiella processledning när parterna biträds av advokater än annars. Det kan emellertid sättas i fråga om detta är en hållbar uppfattning. En sak är att det ofta i praktiken inte förekommer så stort behov av processledning när advokater finns med i processen. En annan sak är om reglerna för materiell processledning bör utformas så att rätten åläggs längre gående skyldigheter när parterna processar utan hjälp av advokater eller andra kvalificerade ombud.

Den materiella processledningens syfte — att berika eller begränsa processmaterialet och att göra rättegången effektivare — gör sig natur- ligtvis i princip gällande helt oavsett om parterna företräds av ombud eller inte. Ett behov av processledning föreligger även när part företräds av ombud. Behovet är ofta särskilt stort när ombudet inte är advokat. Men alla advokater ärinte specialister på just det rättsområde som målet rör, och även den bäste advokat kan göra ett misstag i ett invecklat mål. En part som har ett mindre framstående ombud bör inte drabbas av den nackdel som det innebär att domaren då underlåter att påpeka något som han annars skulle ha tagit upp. Enligt vår mening är det också svårt att finna fog för påståendet att de principiella argumenten mot materiell processledning gör sig gällande med särskild styrka just i de mål där parterna biträds av advokater.

En regel som föreskrev mindre långtgående processledning i de rätte- gångar där ombud förekommer skulle också vara förenad med betydan- de gränsdragningsproblem. Man kan t.ex. fråga sig om en sådan regel borde täcka endast de fall där parter biträds av advokater eller om man bör ta med alla ombud med juris kandidatexamen eller alla ombud som har särskilda kvalifikationer. Ytterligare en fråga är hur man bör göra om bara den ena parten har ombud.

Vad nu sagts pekar entydigt på att någon särregel för processer med juridiskt skolade eller på annat sätt kvalificerade ombud varken är motiverad eller praktiskt genomförbar. I stället bör samma regler om

materiell processledning gälla för alla mål, oavsett om part processar ensam eller företräds av ombud. Förekomsten av ombud och dessas skicklighet får i stället bli en automatisk regulator för hur mycket pro- cessledning som i praktiken behövs och hur den bör utövas. Processled- ningen kommer på detta sätt att i viss mån jämna ut skillnaden i styrka mellan parterna.

Enligt våra förslag i detta betänkande skall de särskilda förfarande- reglerna för dispositiva tvistemål om små värden upphävas. Ett enhetligt regelsystem föreslås för handläggning av dispositiva tvistemål. När det gäller eventuella särregler för processledningen i mål om små värden räcker det med att konstatera att tvisteföremålets värde knappast bör tillmätas avgörande betydelse för frågan om processledningens omfatt- ning. Några sådana särregler bör därför inte komma i fråga.

1 det följande går vi närmare in på olika situationer där materiell processledning kan vara aktuell i dispositiva tvistemål. Med hänsyn till det önskvärda i att alla domare följer en så långt möjligt enhetlig linje har vi bedömt det nödvändigt att i viss omfattning åskådliggöra vår uppfatt- ning i de olika frågorna med exempel. Det är naturligtvis omöjligt att fånga in alla uppkommande situationer på detta sätt. De allmänna principer som redan nämnts och som utvecklas ytterligare i det följande får därför ge vägledning för andra fall.

Processledning beträffande yrkanden

Att rätten skall gripa in för att reda ut innebörden i ett otydligt formulerat yrkande torde vara självklart även enligt gällande rätt. Vad som kan diskuteras är i vad mån rätten skall vara aktiv för att utröna om part vill framställa helt andra yrkanden än han uttryckligen framställt.

Frågan har prövats i rättsfallet NJA 1976 s. 289. A yrkade där faststäl- lelse av att B var skadeståndsskyldig. B bestred käromålet under åbero- pande bl.a. av att A varit medvållande i sådan omfattning att skadestån- det borde jämkas till noll. Hovrätten fastställde i sin dom att B var skadeståndsskyldig, utan att gå in på frågan om skadeståndet borde jämkas till något annat än noll. Högsta domstolen sade att det bör ha framstått som en närliggande möjlighet (kursiverat här) att parterna även ville ha frågan om jämkning till annat än noll prövad. Enligt de grund- satser som gäller i fråga om materiell processledning borde hovrätten genom frågor eller på annat lämpligt sätt ha skaffat sig klarhet på denna punkt. Hovrättens åtgärd att utan parternas hörande begränsa av- görandets omfattning på det sätt som skett innebar enligt högsta dom- stolen ett rättegångsfel som föranledde undanröjande av hovrättens dom och återförvisning av målet.

Högsta domstolens resonemang i målet synes stämma ganska väl överens med vad vi i föregående avsnitt uttalat om processledningens omfattning. En avgörande faktor för rättens agerande bör alltså vara att rätten finner att det ligger nära till hands att anta att parten vill framställa det nya — eller förändrade _ yrkandet. Det bör snarast framstå som ett misstag att yrkandet inte framställts.

Ibland kan partens vilja säkerligen utläsas av hans argumentation.

Domaren bör då ha rätt — och skyldighet — att ingripa. Men för att domarens ingripande inte skall framstå som opåkallat måste det normalt krävas att partens vilja på något sätt kommer till uttryck.

Var vi i detta hänseende vill sätta gränsen kan illustreras med ett — kanske inte särskilt praktiskt — exempel, hämtat från domstolsverkets processrättsseminarier. I en skadeståndsprocess yrkar käranden ersätt- ning endast för sveda och värk. Under den muntliga förberedelsen kommer det fram att han även fått sina kläder förstörda. Om parten då säger något som tyder på att han vill ha ersättning också i den delen, bör det ankomma på domaren att närmare höra sig för om partens vilja. Men om parten bara i förbigående nämner de förstörda kläderna utan att något i hans framställning i övrigt antyder att han vill ha ersättning, måste det anses föra för långt om domaren frågar. Man måste nämligen då också fråga sig varför domaren inte bör undersöka om parten vill framställa yrkanden även beträffande annan ersättningsgill skada, t.ex. lyte och men.

Men partens vilja att framställa ett yrkande bör kunna anses manifes- terad även på annat sätt än genom ett direkt uttalande under processen. Vi har då den situationen i tankarna att det yrkande som part i veder- börlig ordning framställt förefaller omöjligt att bifalla, medan det där- emot tycks finnas goda skäl att framställa ett alternativyrkande eller andrahandsyrkande. Domaren kan i detta läge ofta med stor säkerhet säga sig att parten vill framställa ett sådant yrkande, och han bör då skapa klarhet i den delen. Ett exempel på den avsedda situationen är följande. Käranden i ett köpmål yrkar hävning av köpet. Svaranden invänder att godset inte kan återställas i väsentligt oförändrat skick. Att så är fallet framgår tydligt av omständigheterna, och det är alltså uppen- bart att huvudyrkandet inte kan bifallas. Domaren bör då initiera ett alternativyrkande, t.ex. genom att fråga käranden hur han ställer sig för den händelse hävningsyrkandet inte kan bifallas därför att godset inte kan återställas.

De begränsningar i domarens processledning som förordats i det föregående är givetvis till stor del betingade av hänsynen till motparten. Det är då naturligt att domaren allmänt sett bör ålägga sig särskild försiktighet när hans åtgärd kan antas bli till direkt nackdel för motpar- ten på det sättet att det blir fråga om ett tilläggsyrkande, medan samma restriktivitet inte behöver gälla ett alternativyrkande, som så att säga ligger inom ramen för vad parten redan yrkat i processen.

Av det hittills sagda följer att vi inte kan ansluta oss till den åsiktsrikt- ning, enligt vilken domaren bör påpeka för käranden om denne enligt domarens uppfattning t.ex. yrkat för lågt skadestånd. Den domstol som förfar på detta sätt har enligt vår mening överträtt gränsen mellan materiell processledning och vad som brukar kallas materiell rådgiv- ning. I fråga om sådan rådgivning hänvisar vi till vad som sägs i avsnitt 12.3.

En annan begränsning som är aktuell just när det gäller yrkanden är att domaren självfallet inte bör ta upp frågan om ett yrkande när han anser det troligt att ett sådant yrkande inte är förenligt med reglerna om ändring av talan i 13 kap. 3 & RB.

Processledning beträffande rättsfakta

Med rättsfakta avses sådana omständigheter som är av omedelbar betydelse för målets utgång. I dispositiva tvistemål måste sådan omstän- dighet uttryckligen åberopas för att få beaktas av domstolen när målet avgörs ( 17 kap. 3 & RB). Det krävs alltså när det gäller rättsfakta ett direkt uttalande av parten i rättegången, på samma sätt som när det gäller yrkanden.

Utgångspunkten i fråga om rättsfakta bör — precis som när det gäller yrkanden — vara att utröna partens vilja. Till att börja med måste domaren, liksom enligt gällande rätt, ha skyldighet att ingripa mot otydligt formulerade rättsfakta i syfte att klara ut exakt vad parten menar.

En situation där meningarna om rättens agerande hittills varit delade är den som föreligger när parts åberopande är ofullständigt. Svaranden i ett kravmål invänder t.ex. att betalning skett men glömmer att ange när och hur. Eller en svarande invänder att käranden förvärvat det skulde- brev på grund varav betalning krävs från någon annan som inte är rätt borgenär, men försummar att uttala sig om kärandens onda tro (14 & skuldebrevslagen). Frågan om domaren i dessa fall genom frågor skall fylla ut det ofullständiga materialet bör enligt vår mening tveklöst besva- ras med ja. Om domaren inte handlar så, kan följden bli att motpartens yrkande bifalls av mer formella skäl, trots att domaren har anledning tro att den part som gjort det ofullständiga åberopandet har materiellt rätt. Rättegången blir på så sätt endast en formsak med en på förhand given utgång, något som självfallet bör undvikas. Men liksom när det gäller yrkanden bör ett ingripande ske bara när det ligger nära till hands att tro att parten verkligen vill komplettera sitt åberopande. Det bör vara fråga om fall där det framstår som ett rent misstag att åberopandet blivit ofullständigt.

När det sedan gäller domarens agerande beträffande sådana omstän- digheter som part inte åberopat som rättsfakta, bör man till en början skilja mellan å ena sidan omständigheter som nämnts i annat samman- hang i rättegången, t.ex. i förbigående av part under ett anförande vid en muntlig förberedelse, och å andra sidan omständigheter som över huvud taget inte nämnts i rättegången.

Om man som utgångspunkt har principen om att rätten bör ha att klarlägga partens vilja i processen, förefaller det klart att domaren bör gripa in med frågor i förtydligande syfte, om parten nämner en omstän- dighet utan att uttryckligen åberopa den som rättsfaktum, förutsatt att det framgår av hans uttalanden att han i själva verket menar att åberopa den. Ett i praktiken vanligt fall är att en part som processar utan ombud inte vet hur han skall uttrycka sig för att ett åberopande skall anses ha skett. I sådana fall blir det i själva verket endast fråga om ett rättsligt kvalificerande av partens uttalanden. Detta fäster samtidigt motpartens uppmärksamhet på omständigheten i fråga, och på behovet av eventuel- la nya åberopanden i anledning därav. I det välkända exemplet då tioårspreskription inte åberopats, trots att fordringen är över tio år gammal, bör domaren alltså fråga gäldenären om denne vill åberopa preskription, åtminstone om gäldenären nämner att han tycker fordring-

en är ”för gammal” e.d.

Vi går härefter in på den mycket kontroversiella frågan om rätten bör animera part att åberopa en omständighet som inte alls nämntsi rätte- gången. I debatten har i denna del bl.a. framförts åsikten att domaren bör fråga även om omständighet som ”brukar föreligga” i den nu aktu- ella måltypen. Och enligt småmålslagens förarbeten bör domaren t.o.m. efterforska om det finns någon omständighet som inte berörts i målet. Det betonas dock att en sådan efterforskning måste ske med försiktighet så att den inte leder till att förfarandet blir tungrott och vidlyftigt (prop. l973:87 s. 152).

Det sist nämnda motivuttalandet kan tyckas tyda på att lagstiftaren avsett att domaren bör fråga om alla tänkbara omständigheter som kan påverka parternas rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Om t.ex. svaranden i ett mål om betalning på grund av köp gör gällande endast fel i godset, bör domaren enligt denna åsikt vara skyldig att undersöka om det inte föreligger tvång, svek, bristande förutsättningar eller någon annan ogiltighetsgrund. Att domaren företar så långtgående undersökningar kan emellertid — bortsett från lämpligheten i övrigt — inte vara rationellt. I de allra flesta fall kan domaren bara konstatera att undersökningarna inte lett någon vart. Processen har då betungats på ett helt meningslöst sätt.

Även en undersökningsplikt beträffande omständigheter som ”brukar föreligga” har nackdelar. Olika domare har olika vana vid skilda typer av mål. En invändning som den ene anser som ”bruklig" har inte denna egenskap för en annan. Vi menar att en skyldighet av sådan omfattning skulle ställa alltför höga krav på domarens fantasi och kunskaper. Man kan inte begära att han skall hålla sig å jour med vanliga invändningar på varje enskilt civilrättsområde. Dessutom kan det ifrågasättas om inte avgränsningen är för vid med hänsyn till intresset att hålla processen inom rimliga gränser. Otvivelaktigt skulle i många mål följden bli en onödig utvidgning av processen.

Det sagda visar enligt vår mening att man — av hänsyn till motpartens intressen och vikten av att låta rättegången få en rimlig omfattning — måste sätta ganska snäva gränser för domarens aktivitet i de fall där ett rättsfaktum inte nämnts i processen. Ett ingripande från domaren bör i ett sådant fall få ske endast under förutsättning att det av särskild anledning ligger ytterst nära till hands att anta att parten i själva verket har för avsikt att åberopa en viss omständighet som rättsfaktum men av misstag inte gör det. Åberopandet måste så att säga ligga i luften på ett mycket påtagligt sätt. Det får inte vara fråga om ett rutinmässigt efter- forskande från domarens sida av icke nämnda omständigheter, utan det måste på grund av vad som förekommit i processen finnas särskild anledning att anta att parten verkligen har en aktuell vilja att göra ett visst åberopande.

Processledning av den omfattning som nu förordats torde överens- stämma ungefär med vad många domare i praktiken tillämpar vid hand- läggning enligt småmålslagen. Enligt vår bedömning utgör denna nivå en lämplig medelväg mellan de olika linjer som drivits i denna fråga.

Processledning beträjfande rättsfrågor

Under denna rubrik skall vi beröra frågan i vad mån rätten bör diskutera tillämpliga rättsregler med parterna. Medan rätten är bunden till de rättsfakta som åberopats av parterna, är den däremot skyldig att tillämpa den rättsregel som är adekvat, oavsett om part åberopat den eller ej. Denna grundsats hindrar dock inte att det från flera synpunkter regelmässigt är till fördel att tillämpliga lagrum diskuteras under rätte- gången. Bl.a. kan ett påpekande från domarens sida hindra ett annars nödvändigt överklagande. Om domaren märker att parterna eller en av dem inte förstått vilken rättsregel som är relevant i målet, bör domaren därför enligt vår mening påpeka misstaget för parten. Ett sådant ageran- de måste emellertid ske med försiktighet, bl.a. med tanke på möjligheten att part kan komma att åberopa nya grunder eller ny bevisning till följd av domarens klarläggande.

Stundom kan det först under överläggningen till dom stå klart för rätten vilken rättsregel som är tillämplig. Om det i denna situation anses att parternas synpunkter bör inhämtas, är det enligt gällande rätt nöd- vändigt att hålla fortsatt huvudförhandling. Vi föreslår — som framgår av 44 kap. 13 å — en möjlighet att komplettera processmaterialet efter huvudförhandlingens slut på ett enklare sätt, t.ex. genom telefonsamtal med parterna. Ett sådant förfaringssätt torde i vissa fall kunna tillämpas även i de nu avsedda situationerna.

Även vissa frågor rörande bevisbördans fördelning mellan parterna bör domaren stundom kunna ta upp. Den frågan behandlas närmare i följande avsnitt.

Processledning beträffande bevisning och bevisbördefrågor

När det gäller bevisningen kan processledning vara aktuell bl.a. i fråga om bevistema. Om temat t.ex. är för allmänt hållet, åligger det redan enligt gällande rätt domaren att begära precisering, oavsett om motpar- ten kräver det. Enligt vår erfarenhet fullgör domarna dock inte sina skyldigheter i denna del i tillräcklig omfattning. Att bevistema preciseras är många gånger väsentligt för rättegångens effektivitet. Vi vill därför särskilt framhålla vikten av att så sker. För att få komplettering i detta hänseende från part, kan det ofta krävas hot om påföljd. Frågor om sådana påföljder behandlas i anslutning till 43 kap.

I linje med vad vi förut hävdat i fråga om processledningens omfatt- ning bör det vidare åligga domaren att påpeka för parten, om domaren anser att parten har utformat ett bevistema alltför snävt i förhållande till vad parten kan tänkas vilja uppnå med bevisningen.

En annan fråga är i vad mån domaren skall aktivt verka för att principen om det bästa bevismedlet iakttas. Enligt gällande rätt kan rätten i dispositiva tvistemål inte ex officio kalla in vittnen. Denna princip bör bibehållas med hänsyn till parternas kostnadsansvar. Detta hindrar

emellertid inte att domaren försöker förmå parterna att själva iaktta principen om det bästa bevismedlet. Om det t.ex. framgår av parternas yttranden att en utomstående person varit närvarande under det omtvis- tade händelseförloppet, men parterna endast avser att höra sig själva under sanningsförsäkran, bör domaren fråga parterna om någon av dem vill höra vittnet. Han bör också kunna erinra om att en vittnesutsaga i allmänhet har högre bevisvärde än en partsutsaga.

] detta sammanhang kan det vara lämpligt att behandla också den betydligt känsligare frågan vad domaren bör kunna säga om bevisbör- dans fördelning. Att domaren, om han är säker på sin sak, delger parterna sin uppfattning om var bevisbördan ligger i målet, kan många gånger bidra till rättegångens effektivitet. Inte minst kan upplysningar av detta slag medverka till frivillig uppgörelse. Samtidigt kan uttalanden av domaren i dessa frågor ofta närma sig sådan materiell rådgivning som domaren, enligt vad som sägs i bl.a. avsnitt 12.3, bör vara försiktig med. Däremot bör han, som vi närmare utvecklar i avsnittet om förlikning, kunna gå in på t.ex. bevisbördefrågor när det är fråga om regelrätta förlikningsförhandlingar.

En situation där det enligt vår mening är befogat att domaren ingriper är den när det framstår som uppenbart att den ena parten har bevisbör— dan trots att han inte inser detta. En fortsatt rättegång är i denna situa- tion ofta en ren formalitet; förhandlingen blir helt meningslös för ut- gången. I en sådan situation bör domaren klargöra för parten att han måste bevisa sina påståenden. I situationer, som inte är så lätta att bedöma som den nu nämnda, är — som vi nyss antytt —- en större försiktighet från domarens sida påkallad. Mer komplicerade bevisbördefrågor bör domaren ta upp endast i undantagsfall, när det med hänsyn till omständigheterna framstår som lämpligt att så sker och parterna önskar att domaren ger sig in på en diskussion i denna del.

Menar man som vi att domaren i helt klara situationer bör få tala om vad han anser om bevisbördans fördelning, bör han i konsekvens därmed också få —— fortfarande i uppenbara fall — säga till en part att han anser den åberopade bevisningen otillräcklig. En sådan situation kan bli aktuell när part åberopat viss skriftlig bevisning, vars värde klart kan bedömas av domaren. I detta läge har rättegången, om den får fortsätta, en på förhand helt given utgång. Självfallet gagnar det ingen att en sådan rättegång drivs vidare. Eftersom domaren anser utgången given, bör han emellertid inte gå in på förlikningsförhandlingar. Det finns då ingen annan utväg än att han delger parten sin uppfattning. Intresset av att domaren skall anses opartisk får i sådana fall stå tillbaka för vikten av att undvika ett påfallande resursslöseri. Det bör även i detta fall betonas att domaren bör agera endast i klara fall och med försiktighet.

Likaså bör en domare i konsekvens med det nu anförda kunna säga till en part att den grund som åberopas är uppenbart ohållbar. Det kan t.ex. vara fråga om ett fall där käranden utan minsta tvivel stämt fel gäldenär. Självfallet måste domaren ålägga sig stor restriktivitet i denna del och uttala sig bara när han är absolut säker på sin sak. Så fort det finns något som helst utrymme för en annan bedömning bör domaren inte yttra sig i detta hänseende.

Processledning på olika stadier av rättegången

Vi tar under denna rubrik upp frågan om man bör ha olika regler för processledningens omfattning, beroende på vilket stadium av rättegång- en som målet befinner sig i.

Eftersom ett huvudsyfte med förberedelsen är att utreda vad tvisten rör och möjliggöra en koncentrerad huvudförhandling, är det naturligt att processledning behövs mest under förberedelseskedet. Processled- ning kan emellertid stundom visa sig nödvändig även senare under rättegången. Skälen för och emot processledning är i stort sett desamma, även då ett behov av processledning uppkommer under huvudförhand- lingen eller rent av efter denna. Samma lagregler bör därför gälla också för dessa skeden av handläggningen. Men mycket talar för att domaren i praktiken ändå bör vara mer försiktig med processledningen under huvudförhandlingen än under förberedelsen. Processledning på ett sent stadium kan sålunda medföra att koncentrationen av förhandlingen äventyras, att man tappar överblicken över målet och att därför ett sämre avgörande kommer till stånd.

Materiell processledning skall förekomma även under förberedelse i förenklad form. Med hänsyn till huvudsyftet med denna förberedelse — att urskilja icke tvistiga mål —— är givetvis behovet av processledning inte lika stort då som senare under förberedelsen. Man behöver t.ex. inte i detalj klarlägga vad en part åberopar. Men i vissa fall kan det bli nödvändigt att ta kontakt med parten, t.ex. för att utröna om han bestri- der käromålet på ett sådant sätt att bestridandet skall föranleda att målet går vidare till fortsatt rättegång.

Processledningens former

Den föregående framställningen har utgått från att domaren utövar sin materiella processledning vid ett sammanträde där båda parter är närvarande, eller vid en telefonkonferens med båda parterna. Principen bör ju, som tidigare nämnts, vara att processledningen skall ske öppet, så att motparten får tillfälle att kontrollera hur domaren leder processen. Detta är viktigt inte minst med hänsyn till det angelägna i att undvika misstankar om att domaren hjälper parten mer än han har skyldighet till. Det sagda gäller även vid rent skriftlig förberedelse. Uppkommer behov av materiell processledning under sådan handläggning, bör domaren därför — om det inte är möjligt eller lämpligt med sammanträde eller telefonkonferens — i princip använda sig av brev med kopia till motpar- ten.

Under förberedelse i förenklad form, som ju normalt förutsätts fort— skrida utan muntliga kontakter med parterna, är situationen något annorlunda. Den summariska prövningen får vid många domstolar karaktär av masshantering. Den nyss beskrivna ordningen kan därför framstå som ganska betungande. Det kan dessutom hävdas att de enkla upplysningar som det bör vara fråga om kan inhämtas utan att motpar- ten underrättas. I de flesta fall torde det vara svaranden som behöver kontaktas. Käranden behöver därvid inte riskera att käromålet ogillas på

grund av vad som kommit fram vid telefonsamtalet med svaranden, utan endast att käromålet inte kan bifallas direkt efter förberedelsen i förenk- lad form. Den risk för rättsförlust som käranden löper genom rättens agerande är därför begränsad.

Ett särskilt stort praktiskt behov av processledning per telefon har man i de fall där svaranden föredrar att svara muntligt och det föreligger ett behov av processledning. Det framstår enbart som en byråkratisk omgång att inte kunna begära erforderliga kompletteringar av svaran- den, när man ändå har kontakt med honom.

Med anledning av det nu sagda anser vi att den processledning som kan behövas under förberedelse i förenklad form i regel bör få ske genom telefonsamtal med den part som är aktuell. Processledning under rättegången i övrigt bör däremot i princip äga rum vid sammanträde, vid telefonkonferens eller genom brev till båda parterna. Avser processled- ningen i sistnämnda fall endast inhämtande av en mycket enkel upplys- ning, bör dock rätten enligt vår mening få inhämta den på samma enkla sätt som under förberedelse i förenklad form, dvs. genom telefonsamtal med ena parten. Även om målet sedermera skulle komma att avgöras utan huvudförhandling, får motparten — till följd av rätten s.k. kom- munikationsplikt enligt 44 kap. 3 5 i vårt förslag — reda på vad parten tillfört målet med anledning av den materiella processledningen.

12.1.1 l Närmare om processledning i indispositiva tvistemål

Att en fråga har indispositiv karaktär innebär att förlikning därom inte får träffas under rättegången. Detta motiveras med att det inte kan överlåtas åt parterna att själva fullt ut beakta alla intressen som är berörda. En kontroll av att detta sker får i stället utföras av rätten. Som sagts i avsnitt 12.1.8 karaktäriseras de indispositiva målen alltså av att rätten tillagts ett särskilt utredningsansvar, som sträcker sig olika långt i olika typer av mål, beroende på syftet med inskränkningen i parternas avtalsfrihet.

Det är uppenbart att dessa förhållanden måste inverka på processled— ningen. Som tidigare sagts bör det i de rent indipositiva delarna i princip mer bli fråga om att direkt verka för en tillräcklig utredning än att söka utröna vad parten vill.

Vad nu sagts behöver inte betyda att förhandlingsprincipen överges och processen får en inkvisitorisk karaktär. Det torde råda bred enighet om att det är både lämpligt och fullt möjligt att i de allra flesta indis- positiva frågor låta parterna ha ett förstahandsansvar för utredningen. Parterna är oftast de som bäst känner till vilken utredning som finns, och att rätten redan från början lägger sig i vilken utredning som skall förebringas är normalt inte ägnat att effektivisera handläggningen. En- ligt detta synsätt, som vi ansluter oss till, bör rättens förpliktelser i vad avser utredningens fullständighet aktualiseras först om parterna inte själva förmår ta fram ett enligt rättens bedömning tillräckligt underlag.

För processledningens del betyder det sagda att rätten åtminstone till en början kan handla på samma sätt som i de dispositiva tvistemålen. Domaren skall alltså ingripa mot oklarheter och ofullständigheter när

det gäller yrkanden och grunder och även i övrigt söka utforska vad en part vill med sin talan. l sistnämnda hänseende behöver naturligtvis samma försiktighet som förordats för de dispositiva målen iakttas endast i den mån rätten sedermera är bunden av ett framställt yrkande eller en åberopad grund.

Också när det gäller bevisningen bör domstolen ge parterna tillfälle att i första hand agera själva. Befogenheten att ex officio kalla vittnen bör således utnyttjas först sedan parterna beretts tillfälle att själva föranstal- ta om bevisning. Normalt bör vidare — liksom i förvaltningsprocessen —— rättens initiativ i fråga om att få utredningen fullständig ske genom att rätten ger part besked om att utredningen behöver kompletteras.

Processledningens omfattning i övrigt på det indispositiva området får anpassas till målets beskaffenhet och behovet av processledning i det enskilda fallet. Liksom vid all annan processledning är det - som tidigare sagts — väsentligt att den utövas med varsamhet och med gott psykologiskt handlag, allt för att undvika misstankar om bristande opar- tiskhet.

Om ett mål, såsom ofta är fallet, rymmer både dipositiva och indispo- sitiva frågor, är det naturligt att processledningen i de dispositiva delar- na sker med iakttagande av de principer som vi förordat för dispositiva mål, medan övriga delar bör behandlas enligt de riktlinjer som vi nyss har förordat.

12.1.12 Närmare om processledning i brottmål Allmänna synpunkter Som vi redovisat i avsnitt 12.1.8 har rätten sedan gammalt ansetts ha ett större ansvar för utredningens fullständighet i brottmål — både beträffande ansvarsfrågan och påföljdsfrågan — än i dispositiva tviste- mål. Detta grundar sig på föreställningen dels att samhällsintresset ge- nerellt sett är större i brottmål (det rör inte i så stor utsträckning som ett tvistemål endast två enskilda parter) och dels att en fällande brottmåls— dom kan vara mer ingripande för den enskilde än en tvistemålsdom, varför ett rättssamhälle måste skapa särskilt starka garantier mot felak- tiga brottmålsdomar. Som redan framhållits anser vi oss inte ha till uppgift att gå in på en djupare analys av bärkraften i dessa argument. Vi har därför inte övervägt någon radikal förändring när det gäller rättens utredningsansvar. Processledningen måste diskuteras utifrån denna grundläggande förutsättning. Även om rättens ansvar för utredningens fullständighet i ansvarsfrå- gan alltså i och för sig motiverar en längre gående processledning än i dispositiva tvistemål, torde det faktiska behovet av processledning från rättens sida generellt sett vara förhållandevis begränsat i brottmål. Detta har flera orsaker. Genom förundersökningen bör många problem, som i ett tvistemål skulle ha krävt ett ingripande från rättens sida, ha klarats ut redan när målet anhängiggörs. Vidare utförs talan på kärandesidan av en statligt anställd och specialutbildad åklagare, som —— såväl på förun- dersökningsstadiet som under själva rättegången — är underkastad

objektivitetsansvar, dvs. är skyldig att vara verksam även till den tillta— lades förmån. Den tilltalade har dessutom oftast till sin hjälp, åtminstone om målet inte är av helt okomplicerad eller bagatellartad beskaffenhet, en av samhället förordnad offentlig försvarare.

Den tilltalades ställning i processen skapar särskilda problem när det gäller rättens aktivitet. Eftersom såväl domstolen som åklagaren är or- gan tillhörande det offentliga rättsväsendet, kan det lätt uppstå misstan- kar hos den tilltalade om en samverkan mellan dessa organ i syfte att få honom fälld. Detta förhållande gör det särskilt viktigt att rätten i brott- mål inte företar sig något som kan ge anledning till sådana misstankar. I de mål där målsägande finns är det givetvis lika viktigt att målsägan- den eller den tilltalade inte tror att rätten är partisk till förmån för motparten.

Vid 1948 års rättegångsreform förutsattes att rätten skulle ha ett stort inflytande över utredningen i brottmål. Detta kommer till synes bl.a. i bestämmelsen i 45 kap. ll & RB om rättens möjlighet att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen. Av skäl som redovisats under avsnitt 12.1.4 har utvecklingen efter RB:s ikraftträdande gått mot ett närmande till den ordning som gäller i de dispositiva tvistemålen, dvs. mot förhandlingsprincipen. Det är betecknande att det nyss nämnda stadgandet samt regeln i 35 kap. 6 5 RB om möjlighet för rätten att ex officio föranstalta om bevisning används mycket sällan. Detta är enligt vår mening en naturlig och riktig utveckling. Att på grund därav helt slopa rättens formella möjligheter att få till stånd en komplettering av utredningen anser vi därmot vara att gå för långt. Det kan finnas extrema undantagssituationer där rätten — i kraft av sitt yttersta ansvar för utredningens fullständighet — bör kunna t.ex. kalla in ett vittne även utan yrkande av part. Regeln i 35 kap. 6 & bör därför finnas kvar. Stadgandena i 45 kap. 11 å och 51 kap. 1 1 & tredje stycket, som ger rätten möjlighet att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen, bör däremot kunna utgå som i praktiken obsoleta.

Rättens möjligheter att på egen hand komplettera utredningen bör utnyttjas med största återhållsamhet. En på inkvisitorisk grund byggd brottmålsprocess är varken nödvändig eller lämplig. Rätten bör i första hand överlåta åt parterna att själva vara verksamma. Särskild försiktig- het är påkallad när det gäller utredning som kan tänkas vara till den tilltalades nackdel.

Märker domaren före huvudförhandlingen att viss komplettering som inte är av rent formell beskaffenhet förefaller vara motiverad, bör hans första åtgärd regelmässigt vara att förordna offentlig försvarare, om sådan inte förordnats redan tidigare. Kommer den kompletterande ut— redningen inte fram redan genom försvararens agerande, bör domaren, t.ex. genom telefonkonferens, diskutera frågan med åklagaren och för- svararen och i första hand överlåta åt någon av dem att föra in materialet i målet. Först om detta inte sker bör domaren, med ledning av det material han förfogar över redan före huvudförhandlingen, själv föran— stalta om materialets införskaffande (förutsatt givetvis att han fortfaran- de anser det vara av betydelse för målets utgång).

De principer för domarens handlande som nu skisserats kan och bör

i princip tillämpas även under huvudförhandlingen. Visserligen kan det ibland tyckas vara en onödig omgång att domaren inte redan från början själv föranstaltar om utredningen, men med tanke på att komplettering av utredningen behöver initieras av domaren endast i mycket få fall torde den sammanlagda resursförlusten vara obetydlig. Man vinner samtidigt fördelen att rätten inte tar in material i onödan. Parterna är även i brottmål normalt de som bäst känner till det relevanta underlaget. Vidare minskar man den i brottmål särskilt påtagliga risken att den tilltalade får uppfattningen att domaren år partisk till hans nackdel. Det hittills sagda gäller utredningen i ansvarsfrågan. I påföljdsfrågan anses rätten ha ett praktiskt taget obegränsat ansvar för att tillräcklig utredning kommer in. I denna del har det av tradition varit rätten och inte parterna som initierat huvuddelen av utredningen. I de allra flesta fall torde det vara ganska självklart vilken utredning som behövs. Är så inte fallet bör domaren, innan han föranstaltar om utredning, samråda med åklagare och försvarare. Ett sådant förfarande garanterar att till- räcklig utredning i möjligaste mån kommer fram. Skulle man i stället lägga ett förstahandsansvar för påföljdsutredningen på parterna själva, torde risken för kompletteringsbehov vid huvudförhandlingen, och där- med risken för uppskov, öka väsentligt. Någon vägande kritik mot nuvarande system har inte heller anförts. Även om enligt vårt förslag i detta betänkande hela förundersökningsprotokollet inte längre skall ges in regelmässigt till rätten i samband med åtals väckande, kan rätten på annat sätt få underlag för bedömningen av vilken påföljdsutredning som skall inhämtas. Mot denna bakgrund anser vi att rättens förstahandsan— svar för påföljdsutredningen bör behållas. Vi vill dock betona vikten av att parterna — som också sker på många håll idag — kritiskt granskar utredningen i påföljdsfrågan och ser till att den komplettering som de anser nödvändig tillförs målet.

När det gäller utredningsansvaret i skadeståndsfrågan, måste utgångs- punkten vara att denna är av rent dispositiv natur. Härav följer att rättens förpliktelser i vad avser utredningens fullständighet i princip sträcker sig lika långt som enligt vad tidigare hävdats bör gälla för de dispositiva tvistemålens del. Vad nu sagts blir i praktiken främst tillämp- ligt på skadeståndets storlek; skadeståndsskyldigheten är ju normalt beroende av utgången i ansvarsdelen.

Vad vi hittills anfört har närmast haft avseende på processledning med anledning av rättens ansvar för utredningen i ett brottmål. Denna fråga behandlas ytterligare i följande avsnitt. Men processledningen har, enligt vad som inledningsvis hävdats, även syftet att skapa förutsättningar för en snabbare och billigare process. Detta syfte är självfallet angeläget att uppnå även i brottmål. Rättens ansvar i denna del kan i princip därför sägas gå lika långt som i tvistemål. Även vad som bör åligga rätten med anledning härav behandlas närmare i det följande.

Försvararens betydelse för processledningens omfattning

Det finns som vi tidigare nämnt förespråkare för åsikten att rätten bör åläggas mindre aktivitet när det gäller processledning i de fall den

tilltalade biträds av försvarare än annars. Enligt vår mening är detta en ohållbar uppfattning. Alla försvarare ärinte lika skickliga, och behov av processledning uppkommer självfallet även när försvarare finns. Om man då har olika regler för processledningen kommer en tilltalad med försvarare att få mindre hjälp än andra tilltalade och därigenom löpa större risk att bli oriktigt dömd. Detta kan naturligtvis inte accepteras, allra minst med tanke på att försvararen normalt är förordnad av sam- hället för den tilltalades räkning. Uppenbarligen bör därför samma processledningsregler gälla alla brottmål, oavsett om försvarare finns eller ej. Behovet av processledning kommer då, precis som när det gäller tvistemålen, att automatiskt anpassas efter åklagarens och försvararens skicklighet.

En annan sak är att, om behov av processledning uppkommer, det många gånger kan vara till gagn att förordna offentlig försvarare. För- svararens insats kan, som redan nämnts, i många fall eliminera behovet av processledning.

Processledning beträffande yrkanden och grunder

Åklagarens ansvarsyrkande och gärningsbeskrivning är utgångspunk- ten för rättens prövning (30 kap. 3 5 RB) och för den tilltalade, när han skall lägga upp sitt försvar. Det är med hänsyn härtill givet att rätten måste ingripa när gärningsbeskrivningen är otydligt eller ofullständigt utformad, på det sättet att det inte framgår vad som läggs den tilltalade till last. Utgångspunkten måste härvid vara bestämmelserna om stäm- ningsansökans innehåll. I dessa krävs t.ex. att åklagaren anger vilka konkreta omständigheter som motsvarar de olika objektiva rekvisiten i det angivna straffstadgandet. Åklagaren måste t.ex. vid åtal för misshan- del uppge både hur misshandeln utövats och vilken skada den medfört. Vid bedrägeri skall han ange såväl den vilseledande uppgiften som den handling vartill den bedragne blivit vilseledd. I praktiken uppkommer självfallet inga svårigheter i fall som är så enkla som de nu nämnda, men däremot kan svårigheter uppstå när det gäller mer komplicerad brotts- lighet, t.ex. gäldenärsbrott, skattebrott, valutabrott eller trolöshetsbrott.

Om påståenden av den typ som nyss nämnts saknas i går- ningsbeskrivningen måste rätten uppenbarligen ingripa och begära för— tydligande, inte minst med hänsyn till den tilltalade, som annars inte vet vad han skall försvara sig emot.

Ett inte helt opraktiskt fall är att åklagaren glömt att ta med ett avgörande brottsrekvisit i gärningsbeskrivningen. Åklagaren yrkar t.ex. ansvar för urkundsförfalskning men påstår inte i gärningsbeskrivningen att den tilltalades handlingssätt inneburit fara i bevishänseende. Givetvis måste man utgå från att åklagaren menar att sådan fara i själva verket förelegat. Om domaren under sådana förhållanden underlåter att påpe- ka misstaget för åklagaren och genomför rättegången ändå, måste åtalet — om åklagaren inte rättar sitt fel före huvudförhandlingens slut — obönhörligen leda fram till ett frikännande. Rättegången blir i denna situation bara en tom formalitet och får ett löjets skimmer över sig. När åklagaren läser domen, inser han sitt slarv och överklagar. Åtalet blir då

prövat i sak försti hovrätten, om inte hovrätten återförvisar målet, vilket medför en ny, konstnadskrävande tingsrättsprocess. Den tilltalade be- lastas i alla sådana fall med en rättegång helt i onödan. Han har dessut- om kanske trott att allt skulle vara ur världen i och med tingsrättens frikännande dom. Med hänsyn till vad som nu sagts anser vi det uppen- bart att rätten bör ha skyldighet att fråga åklagaren om denne påstår eller inte påstår att det utelämnade rekvisitet föreligger. Ett utelämnat brotts- rekvisit blir en sådan ofullständighet som måste kräva materiell process- ledning.

En ytterligare fråga är huruvida rätten skall väcka åklagarens upp- märksamhet på ett tänkbart tilläggs- eller alternativyrkande. Typfallet är att en tilltalad åtalats för stöld, men invänder att han köpt godset av en okänd. Åklagaren underlåter trots goda skäl att framställa ett alternativt yrkande om ansvar för häleri. Om rätten inte ingriper, blir den tilltalade frikänd. Åklagaren kan då överklaga, varvid den tilltalade belastas med två processer. Emellertid måste man normalt räkna med att åklagaren har goda skäl för att underlåta att framställa alternativyrkandet. Ett initiativ från rättens sida torde vara motiverat endast i sådana fall där åklagarens underlåtenhet framstår som ett uppenbart misstag. När det gäller yrkanden som ligger mindre nära till hands måste däremot intres- set av att få till stånd ett i alla delar riktigt avgörande stå tillbaka för intresset att hålla rättegången inom rimliga gränser och att den tilltalade ej får anledning tvivla på rättens opartiskhet.

En annan situation där ett ingripande från rätten kan bli aktuellt är följande. Åklagaren har åtalat för bedrägeri under påstående om vilse- ledande på visst sätt. Under huvudförhandlingen kommer det fram att den tilltalade inte har gjort sig skyldig till det av åklagaren påstådda vilseledandet, men väl till ett annat vilseledande, varigenom den i går- ningsbeskrivningen påstådda effekten uppkommit. Om åklagaren inte justerar gärningsbeskrivningen, kommer åtalet att ogillas. Framstår det som ett uppenbart misstag av åklagaren att inte justera åtalet, måste rätten ingripa för att inte rättegången skall bli meningslös. Det torde mestadels vara lätt att konstatera om ett rent misstag föreligger, genom att granska parternas agerande i övrigt. Har de t.ex. kommit att tala enbart om det vilseledande, som inte angetts i stämningsansökningen, måste rätten kunna utgå från att det är detta rättegången bör gälla och alltså kunna ingripa.

Motsvarande bedömning bör rätten kunna göra i den situationen att det är oklart på vilket av de båda sätten vilseledandet gått till. Om åklagaren inte tycks ha för avsikt att ändra eller komplettera sitt ansvarsyrkande, bör domaren för sig själv göra en bedömning av åkla- garens verkliga avsikter. Framstår det som ett klart förbiseende av åkla- garen att inte åberopa det alternativa händelseförloppet, bör rätten av tidigare angivna skäl ingripa med en fråga. Men kan åklagarens un- derlåtenhet inte bedömas som ett rent misstag, får rätten normalt utgå från att han medvetet gör endast den ena linjen gällande och därför förhålla sig passiv.

I det föregående har nämnts exempel på situationer där rätten bör ingripa i rättegången på ett sätt som för stunden och på kort sikt kan

framstå som egendomligt för den tilltalade. Även om rättens åtgärd i grunden är motiverad också av hänsyn till den tilltalade — ett snabbt slutligt avgörande av målet gagnar i högsta grad även honom — kan man inte bortse från risken att han kan misstänka domaren för att samarbeta med åklagaren i syfte att få till stånd en fällande dom. Sådana risker måste i möjligaste mån motverkas. Domaren bör därför agera helt öppet och uttala sig på ett för den tilltalade begripligt sätt, och han bör inte minst lägga sig vinn om att förklara varför han agerar. Säkerligen kan även försvararen göra mycket för att den tilltalade skall förstå anled- ningen till och fördelarna med domarens ingripande.

Processledning i nu aktuella sammanhang kan självfallet vara moti- verad inte bara när det gäller åklagarens gärningsbeskrivning utan också i fråga om den tilltalades inställning till motpartens yrkanden och grun- derna därför. Till en början måste innebörden i ett bestridande resp. erkännande klargöras. Om t.ex. den tilltalade bestrider ansvar, men det av hans berättelse framgår att han egentligen erkänner, måste rätten söka reda ut begreppen.

Om det framgår av den tilltalades uppgifter att han har någon annan invändning mot åtalet än att han förnekar det påstådda händelseförlop- pet, är det givetvis av största vikt att detta blir helt klarlagt. Det blir här närmast fråga om en sådan rättslig kvalificering av den tilltalades upp- gifter som tidigare behandlats för tvistemålens del. Förmår den tilltalade eller hans försvarare inte att själv formulera en invändning om t.ex. nödvärn, nöd eller samtycke, måste domaren göra detta.

Processledning i rättsfrågan

Det är viktigt att part får del av och ges tillfälle att yttra sig över allt material som tillförts målet av annan än honom själv. Detta gäller av naturliga orsaker inte minst i brottmål. På samma sätt som i tvistemål kan för brottmålens del den situationen uppkomma att rätten finner en annan rättsregel tillämplig än vad parterna förutsatt. Rätten kan t.ex. komma fram till att gärningen bör rubriceras på annat sätt än vad åklagaren hävdat. Om det kan antas att någon part i denna situation har något ytterligare att tillföra målet, bör rätten låta parterna ta del av rättens uppfattning och bereda dem tillfälle att yttra sig, innan målet slutligt avgörs.

Processledning beträffande bevisningen

Varje bevistema skall vara klart och fullständigt angivet och tillräck- ligt preciserat. Detta är av flera skäl mycket väsentligt. Såväl rätten som motparten måste veta vad parten vill bevisa. Och en person som begärs hörd har befogade anspråk på att få kännedom om vad förhöret gäller. Detta gäller självfallet såväl i tvistemål som i brottmål. Som vi påpekat tidigare är emellertid parternas uppgifter i praktiken ofta otillräckliga. Vi vill ånyo understryka vikten av att parterna föreläggs att tillräckligt utförligt ange vad åberopad bevisning syftar till att styrka, och att rätten ser till att föreläggandena verkligen uppfylls. Det bör understrykas att

rätten självfallet inte får kräva av parterna att de detaljerat anger vad t.ex. vittnen skall höras om.

Med hänsyn till den förhandlingsprincip som normalt bör gälla i brottmål är det naturligt att det i första hand ankommer på parterna att sörja för bevisningen. Men enligt vad vi hävdat i det föregående bör i andra hand rätten, som i brottmål har det yttersta ansvaret för att målet blir tillräckligt utrett, vara verksam för att komplettera utredningen.

Rätten bör i de allra flesta fall kunna förlita sig på att tillräcklig utredning kommer fram genom parternas försorg. Garantier för en allsidig utredning finns givetvis framför allt när den tilltalade biträds av försvarare, men åklagarens objektivitetsplikt gör att sådana garantier i princip får förutsättas vara för handen även i övriga mål.

Men självfallet måste det uppkomma situationer, där domaren under något skede av målets handläggning med skäl kan fråga sig varför parterna inte åberopat viss bevisning, t.ex. ett vittne. På sätt som beskri- vits tidigare bör han då ta kontakt med åklagaren och försvararen — lämpligen vid en s.k. telefonkonferens — för att klara ut om deras underlåtenhet beror på ett förbiseende eller har andra skäl. Det kan ju också vara så att domaren misstagit sig angående vittnesmålets betydel- se. I de allra flesta fall torde saken klaras upp genom ett sådant samtal. Antingen blir parterna påminda om sin glömska eller också inser do- maren sitt misstag.

Troligen kan det emellertid finnas vissa undantagsfall, där domarens verksamhet inte resulterar i att parterna själva åberopar bevisningen och där domaren inte delar parternas uppfattning om vittnesmålets betydel— se. Enligt vår mening måste det — som ovan nämnts — för ett sådant fall finnas en yttersta möjlighet för rätten att ta upp bevisning utan yrkande av part.

Den restriktivitet som här förordats när det gäller införskaffande av bevisning ex officio bör förutom vittnen av naturliga skäl gälla även skriftliga bevis. Däremot gör sig skälen för återhållsamhet inte med tillnärmelsevis samma styrka gällande i fråga om sakkunnig. En sakkun- nigs uppgift i ett brottmål är inte i första hand att utgöra bevisning för ett påstående, utan att göra det möjligt för rätten att förstå tekniska, medicinska eller liknande sammanhang, vilket är en förutsättning för att rätten skall kunna utöva sin dömande funktion på ett meningsfullt sätt. Rätten bör därför vara oförhindrad att efter eget gottfinnande förordna sakkunnig, om behov därav uppkommer.

Processledningens former

Det är angeläget att huvudförhandlingar i brottmål kan genomföras med så liten tidsinsats som möjligt och utan onödiga uppehåll. För att uppnå detta mål kan det ibland krävas att viss förberedelse äger rum. Som framgår av avsnitt 11.3 föreslår vi att möjligheten att hålla förbere- delse — såväl skriftlig som muntlig — lagregleras. Det gäller både förberedelse under skedet före åtals väckande (23 kap. 18 & RB) och förberedelse under rättens ledning sedan åtal väckts (45 kap. 12 & RB).

Om särskilda skäl föreligger, kan enligt förslaget förberedelse under

rättens ledning äga rum vid ett sammanträde. Därvid kan diskuteras inte bara mer formella frågor rörande huvudförhandlingens uppläggning. Man bör också kunna gå in på de materiella frågorna i målet i syfte att klargöra bl.a. vad som är stridigt mellan parterna. Vidare bör bevisnings- frågor kunna diskuteras.

Om förberedelse hålls i ett brottmål, bör rätten i möjligaste mån ta de initiativ som behövs redan under detta skede. Förberedelse under rättens ledning torde emellertid inte bli aktuell i det stora flertalet brottmål. Ett eventuellt behov av processledning från rättens sida torde därför oftast visa sig först under huvudförhandlingen. Man bör därför lika lite som i tvistemål begränsa rättens möjligheter att utöva processledning till vissa stadier av målets handläggning.

12.2. Förlikningsverksamheten i dispositiva tvistemål vid tingsrätt

12.2.1. Inledning

Med förlikning avses i det följande en frivillig uppgörelse mellan tvistande parter om hur tvisten skall lösas. En förlikning innebär vanli- gen någon form av kompromiss mellan parternas ståndpunkter, men kan också betyda att den ena parten, t.ex. efter att ha blivit övertygad av motpartens argumentation, går med på att uppfylla den begärda presta- tionen eller avstår från sitt krav.

En stor majoritet av de förmögenhetsrättsliga tvisterna görs upp utan att tvisten förts till domstol. Ibland förs förhandlingarna direkt mellan parterna själva, ibland med hjälp av advokater. Av de tvister som hand- läggs av advokater kan 10—20 % uppskattas gå till domstol.

Även en stor del av de tvister som kommer till de allmänna domsto- larna förliks. Andelen avskrivna dispositiva tvistemål ligger runt 50 %. Man kan på goda grunder anta att de allra flesta av de avskrivna målen blivit föremål för förlikning i den mening som begreppet här använts. Till detta kommer de mål som avslutas genom dom, varigenom förlik- ning stadfästs, drygt 10 %. En grov uppskattning ger vid handen att inemot 60 % av de dipositiva tvistemålen vid tingsrätterna förliks.

En förlikning av ett anhängigt mål kan åstadkommas med eller utan rättens medverkan. Det är inte lätt att uppskatta hur många förlikningar som beror på rättens aktiva förlikningsverksamhet. Klart är emellertid att det ingalunda är ovanligt att parterna på egen hand gör upp en tvist som är anhängig vid domstol. Att en förlikning sker först på detta stadium kan ha olika orsaker. Svaranden kan t.ex. bli mer medgörlig när han ser att käranden vågar stå för sin mening inför domstol och riskera en dyrbar process. Det kan också förhålla sig så att parterna först under processen gör klart för sig hur saken ligger till. I många fall har advokat, i varje fall på svarandesidan, kommit in i bilden först sedan tvisten kommit till domstol. Att advokatmedverkan normalt underlättar under- handsuppgörelser är allmänt omvittnat.

Med hänsyn till den dispositionsprincip som råder i de förmögenhets- rättsliga målen är det inte behövligt — och inte heller lämpligt — att meddela några föreskrifter om förlikning utan rättens medverkan i så— dana mål, vare sig i fråga om förhandlingarnas form eller förlikningens innehåll.

Däremot måste lagstiftaren i en processlag, som reglerar rättens verk- samhet i dispositiva tvistemål, ta ställning till i vad mån rätten skall verka för att parterna förliks och hur denna aktivitet bör ta sig uttryck. Sådana regler finns, om än mycket allmänt hållna, både i RB och i småmålsla- gen.

Idet följande kommer vi först att behandla den förlikningsverksamhet som sker direkt med rättens medverkan sedan en tvist anhängiggjorts vid domstol (avsnitt 12.2.2—12.2.9). Därefter tar vi upp frågor rörande dom- stols förordnande av särskild medlare (avsnitt 12.2.10; observera att termen ”medling” i detta betänkande reserveras för den förlikningsverk— samhet som bedrivs av en av rätten förordnad särskild medlare).

Inledningsvis bör också beröras ytterligare ett definitionsproblem, nämligen gränsdragningen mellan vad som brukar kallas domstolens konfliktlösande och dess rättskipande verksamhet. Det brukar sägas att en förlikning med rättens medverkan innebär att rätten främst ägnat sig åt att nå en tillfredsställande lösning av konflikten mellan parterna. En dom sägs däremot innebära att rättskipningen satts i främsta rummet.

Det behöver emellertid inte nödvändigtvis råda något motsatsförhål- lande mellan begreppen konfliktlösning och rättskipning. Även en dom innebär ju en konfliktlösning, förutsatt nämligen att parterna nöjer sig med domen. Eftersom de flesta domar i dispositiva tvistemål inte över- klagas, utövar alltså våra tingsrätter en konfliktlösande verksamhet av betydande omfattning genom att meddela dom efter saklig prövning av mål. Samtidigt kan en förlikning i många fall innebära att ”rätt skipas” i lika stor omfattning som om målet avgjorts genom dom. Allt hänger ju på i vad mån förlikningen grundar sig på vad som kommit fram i målet och på gällande civilrättsliga regler.

Den avgörande skillnaden mellan konfliktlösning och rättskipning måste i själva verket vara en annan. Begreppet rättskipning bör reserve- ras för sådan tvistlösande verksamhet som tar hänsyn endast till juridiskt relevanta faktorer (inklusive medgivanden och erkännanden). Begrep- pet konfliktlösning — som ju framstår som en ganska oegentlig term — kan då användas för all annan tvistlösande verksamhet, dvs. sådan som tar hänsyn till även utomrättsliga faktorer. Sådana faktorer kan vara bl.a. moraliska aspekter, psykologiska element — t.ex. en parts förliknings- villighet — eller ekonomiska omständigheter, t.ex. den ena partens över- läge i ekonomiskt hänseende eller relationen mellan tvisteföremålets värde och rättegångskostnaderna.

Enighet råder om att rätten i en dom efter saklig prövning får ta hänsyn endast till juridiskt relevanta faktorer. En sådan dom måste därför alltid innebära rättskipning. Också en förlikning kan emellertid ha denna innebörd, om den så långt som möjligt ansluter sig till vad som skulle ha blivit dom i målet. I övriga fall innebär förlikningen konflikt— lösning i den mening som begreppet tillagts här.

12.2.2. Gällande rätt

Enligt 42 kap. 17 & RB bör rätten under förberedelsen i dispositiva tvistemål söka förlika parterna om det finnes lämpligt. I motiven till stadgandet sägs att det uppenbarligen finns många mål, där ett förlikningsförsök är dömt att misslyckas. Företräds båda parterna av advokater, har dessa i regel uttömt alla möjligheter till förlikning. Det kan vidare vara olämpligt att domaren söker förlika parterna i de fall målets avgörande beror av en rättsfråga. Förlikningsförsök bör därför inte ske i sådana mål. Bestämmer sig domaren för att söka nå en uppgö- relse, bör han handla med stor varsamhet, så att inte parterna utsätts för obehörig påtryckning eller domaren riskerar sitt anseende för opartisk- het (SOU 1938z44 s. 437). Gärdes kommentar gör till detta motiv- uttalande det tillägget att domaren självfallet bör avhålla sig från att lägga fram förslag eller på annat sätt närmare ange riktlinjerna för en kompromisslösning, eftersom han för det fall förlikningsförsöken miss- lyckas kan vara tvungen att döma i målet (Gärde s. 600).

Småmålslagen stadgar i 6 & andra stycket att rätten ”skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat”. Med denna lydelse har man velat säga att rätten skall vara betydligt mer aktiv för att få förlik- ning till stånd än vad RB :s regler ger vid handen.

Departementschefen uttalade i propositionen angående småmålsla- gen bl.a. följande om rättens förlikningsverksamhet i småmål. Det är av särskild vikt att det förenklade förfarandet utformas så att frivilliga uppgörelser mellan parterna främjas. En sådan ordning är till fördel inte bara från kostnadssynpunkt utan även rent allmänt för de fortsatta relationerna mellan parterna. Rättens förlikningsverksamhet bör därför ges större utrymme än den har enligt RB. Domaren bör vara oförhindrad att lägga fram konkreta förlikningsförslag. I första hand bör ansträng- ningarna inriktas på att nå det resultat som en dom skulle innehålla. Det är emellertid ofrånkomligt att ta viss hänsyn även till psykologiska faktorer (förlikningsvilja). Bl.a. därför bör domaren alltid klargöra för parterna att en eventuell dom kan komma att avvika från förlikningsför- slaget. Saknar parterna uppenbarligen intresse för att träffa uppgörelse eller framstår det som helt klart vilken av parterna som skulle vinna målet vid en saklig prövning, bör handläggningen givetvis i regel inte inriktas på förlikning (prop. 1973:87 s. 152).

12.23. Reformbehovet

Åtminstone tre skäl kan åberopas för en översyn av gällande bestäm- melser rörande rättens förlikningsverksamhet.

För det första måste frågan ställas om det är befogat att ha kvar några särskilda regler i förlikningshänseende för mål om mindre värden, när vi nu föreslår att det särskilda rättegångsförfarandet enligt småmålsla- gen skall avskaffas. Också bortsett härifrån framstår det som önskvärt att skapa gemensamma regler för alla dispositiva tvistemål.

För det andra är det en allmän erfarenhet att omfattningen av rättens förlikningsverksamhet varierar oerhört mycket mellan olika domare.

Det klagas, bl.a. från advokathåll, på tillämpningen av gällande regler. Vissa domare sägs bedriva en alltför aktiv förlikningsverksamhet och utöva väl starka påtryckningar på parterna. Domaren tjatar om förlik- ning och mer eller mindre vägrar att företa målet till dom. En del domare sägs också sätta in förlikningsförsöken på ett alltför tidigt stadium av målet, innan parterna har möjlighet att bedöma förutsättningarna för en uppgörelse. Samtidigt hävdas det att det finns domare som inte är tillräckligt intresserade av förlikningsverksamheten. Trots att en förlik- ning kunde vara befogad från båda parters synpunkt, nöjer sig domaren med en slapp uppmaning till dem att överväga en frivillig uppgörelse. I stället borde han, menar kritikerna, ta hand om initiativet och försöka nå en uppgörelse genom att redogöra för förutsättningarna och konstruera egna förlikningsbud. För en närmare belysning av problemen hänvisas till den nyligen förda debatten i Svensk Juristtidning (1979 s. 554, 1980 s. 376, 1981 s. 32) samt till justitiekanslerns beslut 1980-12-08 i ärende nr 2337-79-21.

De missförhållanden som alltså anses föreligga är sannolikt i stor utsträckning en följd av de tämligen diffusa regler som gäller och de motivuttalanden som finns att tillgå. Att bestämmelserna ger utrymme för en så varierande tillämpning, som mer tycks vara beroende av doma- rens personliga läggning än av målets beskaffenhet, är otillfredsställan- de från bl.a. rättssäkerhetssynpunkt. Att åstadkomma en mer likformig tillämpning bör i första hand vara en uppgift för lagstiftaren.

Ett tredje skäl att nu se över reglerna om rättens för- likningsverksamhet tas upp i översynspromemorian. Det ifrågasätts där (5. 77) om inte rättens förlikningsverksamhet kan ”effektiviseras". Det utvecklas dock inte närmare vad som menas med effektivare förlikningsverksamhet, inte heller varför en sådan utveckling framstår som önskvärd.

12.2.4. Förlikningens för- och nackdelar

Den grundläggande fråga som måste ställas när man diskuterar rät- tens förlikningsverksamhet är om det kan anses lämpligt att rätten söker förlika mål och i så fall varför. Svaret är beroende av vilka fördelar och nackdelar en förlikning kan anses ha i förhållande till en dom.

Förlikningens fördelar framför domen kan sägas vara av i huvudsak två slag, nämligen kostnadsmässiga och vad som kan kallas relations- mässiga.

För parterna tillsammans blir en förlikning regelmässigt billigare än om målet går till dom, dels genom att målet kan avslutas vid rätten på ett tidigare stadium, varigenom ombudskostnader och parternas egna kost- nader minskar, dels genom att man slipper kostnader för bevisning vid en huvudförhandling och dels genom att man undviker en prövning i fler instanser. Till de kostnadsmässiga fördelarna kan även räknas minskad tidsspillan och minskade besvär. Genom förlikningen sparas också kost- nader på det sättet att parterna får möjlighet att disponera över process- föremålet tidigare än om målet går till dom. De nu nämnda fördelarna blir givetvis större ju tidigare under målets

handläggning förlikningen sker. I mål som kräver omfattande argumen- tation och bevisning finns kostnadsmässiga vinster att hämta även med en förlikning strax före eller under första delen av huvudförhandlingen.

Även från statsfinansiell synpunkt kan förlikningen innebära förde- lar, framför allt genom minskade rättshjälpskostnader i vissa fall. Också domstolskostnaderna påverkas, i varje fall i ett större perspektiv.

Med att en förlikning har relationsmässiga fördelar menas att det ofta kan vara till fördel för parternas framtida inbördes relationer att komma till en frivillig uppgörelse i en tvist. Till de relationsmässiga fördelarna kan också räknas det förhållandet att det normalt torde vara lättare för den berättigade parten att få frivillig fullgörelse efter en uppgörelse i godo än av en dom, som så att säga påtvingats den tappande.

Till de nu nämnda fördelarna med en förlikning kommer även andra som är grundade på psykologiska faktorer. Det kan t.ex. kännas tillfreds- ställande för en part att få en obehaglig tvist ur världen på ett förhållan- devis snabbt och enkelt sätt.

Förlikningens nackdelari förhållande till domen hänför sig framför allt till den materiella utgången av tvisten, sett ur juridisk synvinkel. En förlikning beslutas i princip på sämre rättsligt underlag än en dom, om den inte ingås efter huvudförhandlingen. Som Ekelöf påpekat (SvJT 1979 s. 562) kan man säga att de av domaren ledda förlikningsförsöken blir ett slags summarisk process inom ramen för den ordinära rättskip- ningen. Som förut sagts kan en förlikning ta hänsyn även till utom— rättsliga faktorer. Att ingå en förlikning som innebär någon form av kompromiss måste därför, teoretiskt sett, vara till nackdel för den juri— diskt berättigade parten. Vidare påverkas på sikt den allmänna efterlev- naden av de civilrättsliga reglerna, om de förmögenhetsrättsliga målen förliks i alltför stor utsträckning, framför allt om utomrättsliga faktorer tillåts påverka uppgörelserna.

En förlikning kan emellertid också ha andra nackdelar. Om domaren är mycket aktiv för att få till stånd en förlikning, kan parterna få den uppfattningen att han är partisk eller att han inte vill döma i målet, något som på sikt skadar medborgarnas förtroende för rättsväsendet. Vidare kan det finnas en större risk än annars att parterna, om förlikningsför- söken misslyckas, ifrågasätter domens riktighet —— man misstänker t.ex. att domaren låst sig vid sitt förslag till uppgörelse — och blir mer benägna att överklaga. Om en part, som gått med på en förlikning under stark press från domaren och motparten, i efterhand känner sig lurad, har det som ovan kallats förlikningens relationsmässiga fördelar förbytts i motsvarande nackdelar. Slutligen bör det påpekas att en förlikning i vissa fall kan vara till nackdel från statsfinansiell synpunkt. Det gäller sådana situationer där den omständigheten att förlikning ingås innebär att rätten inte kan förplikta någon part att återbetala kostnaderna för motpartens rättshjälp till statsverket.

12.2.5. Allmänna utgångspunkter för en reform

Det torde råda bred enighet om att det skall åligga rätten att vid sidan av och som ett alternativ till den dömande verksamheten hjälpa parterna

att nå en frivillig uppgörelse. För oss är detta en självklar utgångspunkt. Vad det gäller blir därför endast att diskutera omfattningen av och formerna för domstolarnas aktivitet i detta hänseende.

Uppenbarligen finns det bland de dispositiva tvistemålen å ena sidan en grupp där det framstår som från olika synpunkter mycket angeläget att en uppgörelse kan nås. Men det finns också mål där en förlikning definitivt inte kan anses önskvärd. Mellan dessa båda ytterlighetsgrup- per finns det stora antalet mål, där omständigheterna inte så klart tyder på vilken upplösning av målet som är den totalt sett mest gynnsamma.

Vi anser det givet att det är omständigheterna i det enskilda målet som skall ligga till grund för en bedömning av i vad mån det är lämpligt att rätten tar del i förlikningsverksamheten. De nuvarande bestämmelserna medger säkerligen en tillräcklig flexibilitet i detta hänseende. Emellertid ger bestämmelserna också mycket stort utrymme för den enskilde do- marens personliga uppfattning om förlikningsarbetets bedrivande.

Det finns domare som — enligt egen utsago — förliker praktiskt taget alla sina dispositiva tvistemål, medan andra domare nästan inte förliker några alls. Även om domarens personliga egenskaper spelar en viss roll torde huvudorsaken till de nu nämnda förhållandena ligga i att domare i den förra gruppen anser sig kunna gå betydligt hårdare fram än domare i den senare. Det finns också vittnesbörd om situationer där domare drivit förlikningsförsök på ett klart oacceptabelt sätt.

Som vi tidigare sagt kan det från rättssäkerhetssynpunkt inte anses godtagbart att domarens personliga uppfattning om förfarandereglernas innebörd får vara i så hög grad avgörande för förlikningsverksamhetens omfattning och former. Det måste ankomma på lagstiftaren att dra upp fastare riktlinjer för rättens aktivitet i dessa hänseenden. Man bör därvid sträva efter en reglering som i möjligaste mån garanterar att förliknings- verksamhet tas upp endast i de mål där det från saklig utgångspunkt framstår som lämpligt — men också att sådan aktivitet verkligen före- kommer i de lämpliga målen — samt att förlikningsarbetet bedrivs i tillfredsställande former.

Som framgått av det sagda bör en viktig strävan vara att utjämna olikheterna mellan olika domares tillämpning av reglerna. Vi vill emel- lertid betona att detta inte behöver innebära att man lägger hinder i vägen för olika tillvägagångssätt vid själva förhandlingarna. Det är ett naturligt och ofrånkomligt förhållande att en domares personliga förut- sättningar —- t.ex. hans psykologiska handlag — i många situationer blir i hög grad avgörande för om en förlikning kan träffas eller ej. Vad en reglering bör syfta till är endast att motverka olämpliga för- likningsinitiativ och icke önskvärda former för förlikningsförsök men samtidigt att garantera att förlikningsfrågan verkligen tas upp i de mål där det är lämpligt.

När man diskuterar en reglering av rättens förlikningsverksamhet, måste en första fråga vara om man bör behålla en särskild regel för mål om små värden, där rätten åläggs en längre gående förlikningsaktivitet än i mål som rör större belopp. De relationsmässiga fördelarna med en förlikning är generellt sett inte mer framträdande i mål om mindre värden. Förlikningens kostnadsmässiga fördelar blir för parterna avse-

värt mindre betydelsefulla i småmålslagens system där parterna förut- sätts processa utan hjälp av ombud, målen normalt förutsätts bli av- gjorda efter högst ett enda sammanträde och möjligheterna till överpröv- ning är begränsade. Till detta kommer att småmål som går till dom alltid skall avgöras av ensamdomare —— i de flesta fall densamme som lett eventuella förlikningsförhandlingar i rättegången. Till förmån för en stark förlikningsaktivitet i småmålsförfarandet talar främst dels att må- len rör mindre värden och att en fullständig process därför ofta framstår som ekonomiskt oförsvarlig, och dels att parterna i småmål normalt processar utan rättsbildade ombud och därför ofta inte kommit till meningsfulla förlikningsförhandlingar på det förprocessuella stadiet.

När nu, enligt vad vi föreslår, den särskilda kostnadsregleringen för mål om små värden skall upphöra, kan det sägas att skälen för särskilt stark förlikningsaktivitet i sådana mål ökar. Om advokater åter börjar medverka i småmålen, kommer rättegångskostnaderna många gånger att uppgå till belopp som inte står i rimlig relation till tvisteföremålets värde. Det kan därför hävdas att domarna borde åläggas att ägna särskilt stor möda åt att söka åstadkomma en kostnadsbesparande förlikning i sådana mål.

Även enligt vår mening är tvisteföremålets värde otvivelaktigt en betydelsefull faktor vid bedömningen av i vad mån rätten skall vara aktiv för förlikning. Som närmare skall utvecklas i det följande bör emellertid till grund för denna bedömning ligga också flera andra viktiga omständigheter. Att under sådana förhållanden bibehålla någon särskild regel just för de mål som rör mindre värden framstår inte som motiverat. Härtill kommer de tröskeleffekter som en beloppsgräns alltid skapar.

Det bör vidare redan här slås fast att en närmare reglering i lagtext av rättens förlikningsverksamhet knappast är praktiskt möjlig. Dels är de förmögenhetsrättsliga målen mycket olika till sin natur, och dels är mångfalden av tänkbara situationer i målen omöjlig att reglera genom någon eller några få paragrafer. Själva lagtexten måste därför ges ett mycket allmänt innehåll, medan tonvikten läggs vid motivuttalandena.

Vi har utifrån detta resonemang konstruerat en regel, som är gemen- sam för alla dispositiva tvistemål, se 43 kap. 7 5. Genom paragrafens avfattning har till en början gjorts klart att det främst är målets beskaf- fenhet i objektivt hänseende som är avgörande för frågan om och i vad mån förlikningsförsök bör göras. Vidare är regeln till skillnad från den nu gällande obligatorisk, dvs. rätten är skyldig att verka för förlikning om målet är lämpligt för det. Motsättningsvis följer därav att domaren i princip inte får driva förlikningsförsök om målets beskaffenhet gör sådana försök olämpliga. Särskilt erinras i lagtexten om att förliknings- aktivitet från domarens sida är förbjuden, när det framgår att någon part vill ha målet prövat. En så allmänt hållen regel som den nu skisserade måste givetvis kompletteras med ganska omfattande motivuttalanden. Det finns behov av sådan vägledning i flera avseenden. En primär fråga, som inte alls berörs i motiven till RB, är vilka typer av förlikningar som rätten bör medverka till och vilka omständigheter rätten bör lägga till grund för förlikningsaktiviteten. Detta leder in på frågan vilka mål som är lämp-

liga för förlikning. Formerna för förlikningsarbetets bedrivande måste också tas upp, liksom aktiviteternas betydelse för domarens fortsatta befattning med målet. I det följande tas dessa frågor upp i här nämnd ordning.

12.2.6. Vilka typer av förlikningar bör rätten medverka till?

En intressant och viktig fråga är vilka aspekter en domare bör ha rätt att väga in, när han arbetar för en uppgörelse mellan parterna. Ett ställningstagande i denna del blir i stor utsträckning avgörande för andra spörsmål rörande rättens förlikningsverksamhet.

Den aktuella frågeställningen kan kort anges enligt följande. Skall domaren under arbetet med att försöka förlika parterna utgå enbart från vad han vid den aktuella tidpunkten tror om målets utgång för den händelse tvisten går till dom? Eller skall han även — kanske t.o.m. endast — få beakta s.k. utomrättsliga faktorer, exempelvis moraliska synpunkter, styrkeförhållandet mellan parterna och deras förliknings- villighet?

Frågan är omstridd. I svensk debatt brukar somliga hävda att förlik- ningar kan vara lämpliga som medel att korrigera gällande rätt, där en strikt tillämpning därav skulle leda till uppenbart obilliga resultat. Sär- skilt stor frihet, har det sagts, bör domaren ha att väga in utomrättsliga faktorer, när det gäller tvister mellan t.ex. grannar och släktingar. Vidare har man hävdat att domaren, om han under förlikningsförhandlingarna berör rättsfrågan eller målets sannolika utgång, kommer i en skev ställ- ning för den händelse förlikning sedermera visar sig ogenomförbar.

Enligt den motsatta ståndpunkten är det domarens uppgift att inom ramen för rättegången verka endast för sådana förlikningar som enligt domarens uppfattning står i ungefärlig överensstämmelse med en tänkt dom i målet. Det hävdas då att domaren är till för att tillämpa rättsregler och praxis på ett visst sakförhållande men inte för att lägga moraliska och andra värderingar på en tvist. Det sägs vidare att allmänheten har den åsikten att rätten bör ägna sig åt lagtillämpning och inte åt allmänna billighetsresonemang.

Åtminstone förr fanns det domare som menade att domarens förlik- ningsverksamhet fick grundas endast på utomrättsliga faktorer (se t.ex. Lindstedt i SvJT 1950 s. 691). Få domare torde numera tillämpa sådana principer, utan målets sannolika utgång i sak är säkert en viktig faktor för de flesta. Enligt erfarenheterna från domstolsverkets processrättsse- minarier anser många domare att förlikningsaktiviteten i princip uteslu- tande skall utgå från domarens uppfattning om rättsläget i målet. Andra synes mena att de utomrättsliga faktorerna bör tillåtas spela en viss, om än underordnad roll. Det har också rent av hävdats att en och annan domare bedriver förlikningsverksamhet mer med hänsyn till den egna bekvämligheten än med utgångspunkt från någon genomtänkt ideologi i det nu berörda hänseendet.

Enligt Ekelöf (SvJT 1979 s. 563) kan en rent rättslig bedömning i enstaka fall leda till ett resultat som är så ”grymt för den tappande, att domaren bör vädja till motparten att visa skonsamhet”. ] ett sådant fall,

men inte i övrigt, bör enligt Ekelöfs mening utomrättsliga faktorer få vinna beaktande.

Även utomlands har det självfallet rått delade meningar om i vad mån förlikningsförslag bör grundas på ickejuridiska element (se t.ex. Ekelöfs framställning i SvJT 1979 s. 555). Här skall närmare uppmärksammas endast vissa uttalanden av Cappelletti-Garth, som i det tidigare nämnda arbetet ”Access to justice” ger en översikt över den internationella utvecklingen när det gäller offentliga tvistlösningssystem. Man konsta- terar bl.a. att medlingen på senare tid fått förnyad uppmärksamhet som ett sätt att lösa tvister. Medan domstolarna brukar se tillbaka till det förflutna och konstatera att en part har lagligen fel och den andre lagligen rätt, försöker medlare att tränga förbi de ”legala” frågorna och i stället undersöka bakomliggande orsaker till tvister för att förbättra relationerna mellan parterna. En sådan medling som sneglar mot fram- tiden har kommit att anses mer lämplig än dömande, när det är fråga om långvariga relationer mellan parterna. Författaren hänvisar bl.a. till de goda resultat som uppnåtts vid de japanska förlikningsnämnderna, i de amerikanska ”Neighborhood justice centers”, hos de franska lokala medlarna, "conciliateurs", samt hos den västtyske förlikningsmannen, ”Schiedsmann” (Cappelletti, Access to Justice, Vol 1, Book l, Milano 1978, foreword s. xi samt 5. 61).

Cappelletti-Garths omdömen tycks dock i huvudsak gälla utompro- cessuell verksamhet. Författarna tycks mena att läget i en domstol ställer sig annorlunda. Det finns ”good reasons for separating the adjudication stage from a pretrial or conciliation proceeding, and keeping the conci- liator and the adjudicator distinct” (a.a.s.82).

Även enligt vår mening finns det skäl att hålla isär den utomproces- suella medlingen och den förlikningsverksamhet som bedrivs av doma- ren inom ramen för en rättegång. Att medling av det förra slaget bedrivs så att man tar hänsyn till faktorer av rättsligt irrelevant slag är naturligt, bl.a. med hänsyn till medlarens begränsade möjligheter att göra rättsliga bedömningar. Dels kanske medlaren själv inte är jurist, och dels saknas i stor utsträckning domstolsförfarandets möjligheter att utreda stridiga fakta. Det blir alltså nödvändigt för medlaren att tillgripa andra bedöm- ningsgrunder än de rent juridiska. Självfallet är det också i många fall av värde att kunna bilägga en tvist på ett enklare sätt än genom ett domstols- förfarande.

Redan av statsfinansiella skäl är det i dagens läge inte aktuellt att närmare överväga tanken på särskilt inrättade statliga medlingsorgan (att det däremot i vissa speciella fall kan vara befogat att staten tar på sig kostnaden för en medling berörs i avsnitt 12.2.10 nedan). Till grund för detta ställningstagande ligger emellertid också uppfattningen att det för genomslagskraften i den civilrättsliga lagstiftningen är viktigt att offent- liga organ inte i alltför stor utsträckning medverkar till att lösa tvister på ett sätt som avviker från vad denna lagstiftning föreskriver. (Jfr de norska forliksråden, där lekmän sköter tvistlösningen. Motsvarande obligatoriska medling är numera avskaffad i Västtyskland och Dan- mark).

Det nu sagda gäller i särskilt hög grad domstolar. Dessa bär en bety-

dande del av ansvaret för lagstiftningens upprätthållande. Om det blir känt att domstolarna i en stor del av inkommande tvister åstadkommer lösningar som inte står i överensstämmelse med gällande rätt, kommer säkerligen allmänhetens respekt för de materiella reglernas innehåll att minska betänkligt.

Vi vill också vända oss mot det tidigare refererade resonemanget att ett förlikningsförslag, i vilket utomrättsliga faktorer beaktas, kan vara motiverat för att korrigera gällande rätt, om en strikt tillämpning därav skulle leda till ett obilligt resultat. I princip måste det nämligen vara den materiella civilrättsliga lagstiftningens uppgift att se till att varje enskilt fall blir löst på ett från olika synpunkter tilltalande sätt. Den motsatta ordningen skulle innebära en överflyttning av normgivningsmakten från riksdagen till domstolarna. Används rättens förlikningsverksamhet som ett korrektiv, kan det dessutom leda till att befogade lagändringar för- senas. Och om domstolarna med stöd av procedurreglema åstadkommer lösningar som avlägsnar sig från gällande materiell rätt, kan detta på sikt komma att drabba de intressen som de materiella reglerna avser att skydda.

Den sistnämnda tankegången kan illustreras med ett exempel. En näringsidkare har sålt en vara på kredit till en konsument. Konsument- kreditlagens regler gäller. När konsumenten inte uppfyller sina förplik- telser, går näringsidkaren till domstol för att få betalt. Domaren, som tycker synd om konsumenten därför att denne råkat i svårigheter på grund av stora ekonomiska åtaganden, utövar påtryckningar på närings- idkaren för att få till stånd en förlikning på ett belopp som domaren tycker att konsumenten kan stå ut med att betala. Förlikningen träffas trots att alla — både parter och domare — är väl medvetna om att näringsidkaren i själva verket är berättigad till vad han yrkat. Om antalet sådana fall blir tillräckligt många, kan det leda till att näringsidkare blir obenägna att ge kredit till de konsumenter som bäst behöver det, näm- ligen de resurssvaga. Konsumentkreditlagen, som i huvudsak avser att säkerställa en sund kreditgivning till konsumenter, har därmed satts ur spel. De förluster näringsidkarna gör slås dessutom ut på produktpriser- na, något som drabbar konsumentkollektivet. Vidare kan antalet bestri- danden av klara fordringar öka, om det blir känt bland gäldenärer att en rättegång medför en stor möjlighet att fordringsbeloppet nedsätts.

Ibland har det sagts att domaren borde verka för en förlikning ”mitt emellan”, när käranden visserligen inte kunnat styrka ett påstående, för vilket han har bevisbördan, men väl lyckats göra detta sannolikt. Ef- tersom det då finns omständigheter som med viss styrka talar för att käranden har rätt, kan det — menar man — finnas skäl att korrigera en för käranden alltför hård utgång med en förlikning mitt emellan, t.ex. i ett skadeståndsmål. De skäl som tidigare anförts mot en förlikning för att korrigera gällande rätt gör sig enligt vår mening emellertid gällande även i en situation som den nu nämnda. Bevisbördereglerna måste nämligen antas ha en icke oväsentlig betydelse för de materiella reglernas genom- slagskraft i samhället.

Att domaren i sin förlikningsverksamhet tar hänsyn till vad som kallas ”billighet” inrymmer också andra faror. Vid ett ytligt betraktande kan

det förefalla uppenbart att kärandens krav visserligen är juridiskt väl- grundat men moraliskt oförsvarbart. Men tränger man djupare in i den föreliggande situationen, kan det många gånger visa sig att kärandens agerande varit befogat även med ett etiskt betraktelsesätt. Domarens möjligheter att göra denna mer inträngande bedömning är emellertid mycket begränsade, eftersom han är hänvisad till vad parterna väljer att upplysa honom om. Det är en illusion att tro att civilprocesser mer generellt kan avslutas —— genom förlikning eller genom dom — med ett i djupare mening rättvist resultat.

Det är ett självklart rättssäkerhetskrav att en person eller ett företag som väljer att dra en tvist inför domstol skall ha en obetingad rätt att få tvisten prövad efter gällande rättsregler. Men parten måste vidare kunna utgå från att domstolen ser som sin främsta uppgift att ge parterna sin syn på tvistens lösning, antingen genom en dom eller genom ett förlik- ningsförslag, med utgångspunkt från vad gällande lagregler och praxis föreskriver, och inte från vad domaren personligen anser om bästa sättet för tvistens biläggande. Säkerligen stämmer detta betraktelsesätt överens med vad allmänheten anser om domstolens roll i samhället.

Av det nu förda resonemanget framgår att rättens för- likningsverksamhet enligt vår mening i princip bör ha som mål att åstadkomma en förlikning som ansluter sig till den utgång målet enligt domarens mening sannolikt skulle få om handläggningen utmynnade i en dom. Vi är naturligtvis medvetna om att en sådan målsättning är varken möjlig eller lämplig i alla situationer. Den bör däremot gälla som en huvudregel, från vilken undantag bör få göras endast om det är påkallat av särskilda skäl.

Sådana särskilda skäl bör anses föreligga när intresset av att uppnå en förlikning i ett enskilt fall framstår som så betydande att det tar över intresset av att tvistens utgång överensstämmer med gällande rätt. Det bör alltså vara så att antingen förlikningens kostnadsmässiga fördelar eller vad som ovan kallats dess relationsmässiga fördelar med hänsyn till omständigheterna i målet väger betydligt tyngre än normalt.

Den situationen att en förlikning av kostnadsskäl är särskilt angelägen i ett enskilt fall kan föreligga i mål om mycket små värden, där rätte- gångskostnaderna skulle bli orimligt höga i förhållande till vad målet gäller, om handläggningen skulle fortgå med sikte på dom eller ”rätts- lig” förlikning. Särskilt kan så vara fallet om parterna företräds av ombud. Vidare kan situationen vara för handen i mål om större värden, som t.ex. innehåller ett stort antal stridiga sakpåståenden eller där omfat- tande bevisning åberopas. Gemensamt för dessa fall är alltså att tviste- föremålets värde inte står i rimlig relation till vad det kostar för parterna att driva fram målet till en dom eller till en förlikning som ligger nära domen.

En förlikning kan i ett enskilt fall vidare framstå som särskilt önskvärd med hänsyn till parternas framtida relationer. Det kan vara fråga om en tvist mellan två grannar, två sammanboende, två släktingar eller två näringsidkare med långvariga affärsförbindelser. Om domaren i ett så- dant fall bedömer att det skulle vara bäst för parterna att komma till en uppgörelse på frivillig väg, bör det finnas möjlighet för honom att ta upp

frågan om en uppgörelse efter något friare riktlinjer. Vad nu sagts bör dock inte gälla i sådana fall då domaren är säker på vilken utgång målet får vid en dom; han bör då avhålla sig från försök att få till stånd en förlikning av relationsmässiga skäl (jfr Ekelöfs exempel i SvJT 1979 s. 557).

De skattemässiga konsekvenserna av olika lösningar av en tvist är ofta av största intresse för parterna. Man kan enligt vår mening inte klart inordna skatterättsliga hänsyn i någon av grupperna rättsliga resp. ut- omrättsliga faktorer. Domaren bör emellertid vara oförhindrad att — på samma sätt som görs på många håll idag -— fästa parternas uppmärk- samhet på sådana konsekvenser.

Sammanfattningsvis menar vi att domaren normalt inte bör få ta hänsyn till utomrättsliga faktorer i sin förlikningsverksamhet, men att ett utrymme för sådana hänsyn måste lämnas i vissa mål om små värden och mål mellan grannar m.fl. samt andra mål där skälen för förlikning framstår som särskilt påtagliga med hänsyn till omständigheterna. Det bör i sammanhanget påpekas att en handlingsmöjlighet för en domare, som bedömer att en förlikning med utgångspunkt från utomrättsliga faktorer kan vara lämplig och möjlig, i vissa fall kan vara att förordna särskild medlare (se avsnitt 12.2.10 nedan).

1227 I vilka typer av mål ärfärlikningsförsök lämpliga ? Mot den nu angivna bakgrunden övergår vi till att diskutera frågan i vilka mål det är lämpligt resp. olämpligt att rätten tar initiativ till förlik- ning.

Om man hävdar att rätten i princip endast bör verka för förlikningar på grundval av gällande rätt, följer därav viktiga begränsningar i fråga om de typer av mål som kan anses lämpliga för förlikning. Det är inte rättens primära uppgift att verka för lösningar av en tvist som ligger uppenbart vid sidan av vad gällande rätt föreskriver. Anser en domare t.ex. sannolikt att en dom kommer att ge ena parten helt rätt, bör han i de allra flesta fall avhålla sig från att verka för en förlikning som innebär avvikelser från den tänkta domen. Likaså bör domaren vara försiktig med förlikningsinitiativ i sådana fall där han visserligen inte anser utgången given, men där denna helt beror av en omständighet, för vilken ena parten säger sig ha relevant bevisning.

Emellertid kan det även i de nu nämnda målkategorierna finnas situationer där intresset av en frivillig uppgörelse är så stort att domaren bör verka för en förlikning, som helt eller delvis avviker från vad do- maren tror om utgången i målet. Som exempel på sådana situationer kan nämnas vissa fall där det framstår som mindre väsentligt att komma till ett juridiskt riktigt resultat i målet än att skapa förutsättningar för framti- da goda relationer mellan parterna, och dömaren bedömer att detta kan ske bättre genom en förlikning än genom en dom. Ett annat exempel är att svaranden är klart betalningsskyldig men ber om en avbetalnings- plan. Anser domaren att det också ligger i kärandens intresse att accep- tera en sådan plan och därigenom få svaranden till frivillig fullgörelse, bör inget hindra domaren att verka i denna riktning.

Däremot bör det inte förekomma att domaren av processekonomiska skäl eller av bekvämlighetsskäl föreslår en förlikning i ett juridiskt täm- ligen klart mål. Man kan t.ex. tänka sig att käranden synes ha rätten klart på sin sida och att svaranden åberopar en mängd bevisning, som inte har betydelse för hans ståndpunkt. I sådant fall bör domaren inte försöka hålla processkostnadema nere genom att verka för en förlikning. Han bör i stället genom materiell processledning försöka få parten att avstå från att åberopa bevisningen eller — i sista hand — avvisa bevisningen.

Det finns vidare en grupp mål, som med hänsyn till sakens beskaffen- het ofta kan vara olämpliga att söka förlika, nämligen sådana där en dom måste resultera i antingen att talan helt bifalls eller att den helt ogillas. Detta kan t.ex. vara fallet i ett mål om försträckning, där käran- den påstår sig ha lånat ut ett visst belopp till svaranden, men svaranden förnekar att något lån ägt rum och detär uppenbart att någondera parten talar osanning. Liknande förhållanden torde stundom föreligga i mål om fastställelsetalan.

Ett annat krav, som måste vara uppfyllt för att domaren skall få ägna sig åt förlikningsverksamhet, bör enligt vår mening vara att parterna inte ställer sig avvisande till förlikning.

Det förekommer utan tvivel i icke obetydlig omfattning att domare utövar påtryckning på parter att ingå förlikning, trots att det framgår att en part vill ha målet prövat. Domaren tjatar på parten — vanligtvis med processekonomiska argument — och ofta resulterar påtryckningarna i att parten ger med sig. Även om det objektivt sett kan finnas ytterst goda SkäI för en förlikning i ett sådant fall, måste det ur en rättssökandes synvinkel te sig oförenligt med domarrollen att domaren, som parten ju vänt sig till för att få veta vem som har rätt i tvisten, mer eller mindre vägrar att göra en rättslig bedömning. Säkerligen kommer allmänhetens förtroende för domstolarna att på sikt sättas i fara, om parter ofta får höra t.ex. att deras tvist inte är av sådan beskaffenhet att de borde besvära domstolen med den. Och även om domarens handlingssätt dikteras av omsorg om parten själv, kan det i princip inte anses vara hans uppgift att söka övertala en ovillig part till förlikning. Lagstiftaren har tillerkänt medborgarna en rätt att få civilrättsliga anspråk prövade av domstol och denna rätt bör inte urholkas genom att domstolarna i praktiken vägrar att göra en prövning.

Vi är medvetna om att det förekommer fall där omsorgen om parter- nas och samhällets kostnader starkt motiverar att ett mål görs upp frivilligt, och där en domares insats kan vara avgörande för att få en envis part att gå in i förlikningsförhandlingar. Vi menar att domaren i sådana fall bör inrikta sig på att öppet redovisa vilka konsekvenser i kostnadshänseende ett slutförande av målet skulle föra med sig, och därefter överlåta åt parten att själv göra en bedömning om han vill gå in på förhandlingar om en frivillig uppgörelse.

För att särskilt betona vikten av att rätten inte driver förlikningsförsök mot parts vilja föreslår vi en särskild regel om detta i bestämmelserna om rättens förlikningsverksamhet i 43 kap. 7 (5. Enligt paragrafens andra stycke får sålunda rätten inte fortsätta förlikningsverksamhet, om det framgår att part vill ha målet prövat. Med detta menas att rätten skall

avbryta eventuellt påbörjade förlikningsförsök, så fort det står klart att någon part inte vill ha en frivillig uppgörelse utan driver sin talan helt med sikte på ett avgörande i sak. Framgår det redan innan förliknings- frågan tagits upp av rätten att parten intar denna ståndpunkt, skall rätten normalt sett inte alls beröra frågan om en frivillig uppgörelse. Men skulle det sedermera finnas anledning anta att partens negativa attityd till förlikning förändrats, är det givetvis rätten obetaget att aktualisera frå- gan då.

I det föregående har vi skilt ut vissa grupper av mål, där det enligt vår mening i de allra flesta fall inte är lämpligt att rätten verkar för förlik- ning. Det är i huvudsak mål där utgången förefaller ganska given, mål där en dom endast kan innebära helt bifall eller helt ogillande av käro- målet samt mål där det framgått att någon part vill ha målet prövat. I alla övriga mål bör det däremot få bero på en totalbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet om förlikningsinitiativ bör tas eller ej. Domaren får göra en avvägning mellan olika intressen, och framstår det som övervägande lämpligt att förlikningsförhandlingar inleds, bör domaren se till att så sker. Några riktlinjer för domarens bedömning tas upp i det följande.

Som tidigare nämnts bör tvisteföremålets värde vara en betydelsefull faktor vid bedömningen av om ett mål är lämpligt att förlika. Det är emellertid inte det ringa värdet i sig som talar för förlikning, utan värdet i relation till rättegångskostnaderna. I ett mål som gäller ett litet belopp och där parterna processar utan ombud i en ren rättsfråga (alltså utan kostnader för bevisning) kan det i princip inte anses befogat att rätten försöker få till stånd en förlikning om inga andra skäl talar för det. Däremot måste domaren vara oförhindrad att påpeka för parterna ris- ken för ett långdraget processande. Målet kan ju gå ända till högsta domstolen. Den beräknade storleken av rättegångskostnaderna bör också vara väsentlig för domarens bedömning. Ju högre kostnaderna kan väntas bli, desto starkare är skälen för förlikning. Relationen till tvisteföremålets värde måste emellertid alltid beaktas. Ett mål som gäller ett stort värde kan bära även betydande kostnader.

Vi anser alltså att relationen mellan tvisteföremålets värde och de beräknade rättegångskostnaderna bör tillmätas stor vikt vid domarens bedömning av om förlikningsförsök bör äga rum. Ju tyngre kostnadsde- len väger, desto större är skälen för förlikning. Mål där omfattande bevisning på ömse sidor föreligger kan t.ex. ofta ligga väl till för förlik- ningsförsök. Den omständigheten att målet är svårbedömt eller utgång- en osäker får däremot inte utgöra något självständigt motiv för ett förlikningsinitiativ från domaren, utan det är den ovannämnda relatio- nen som bör vara avgörande.

En annan väsentlig faktor är, som tidigare nämnts, parternas inbördes relationer. Skälen för ett förlikningsinitiativ ökar, om en förlikning kan tänkas främja parternas framtida förbindelser med varandra och det dessutom kan antas vara väsentligt för dem att sådana förbindelser

upprätthålls. Om båda parter företräds av advokater eller motsvarande, bör doma-

ren ofta kunna utgå från att förlikningsfrågan redan behandlats när målet kommer så långt som till ett sammanträde vid rätten. Har så skett, kan det många gånger för parterna synas underligt och olämpligt om domaren börjar tala om förlikning, i varje fall på ett tidigt stadium av rättegången. Normalt sett bör därför domaren inte ta några direkta initiativ till förlikning om båda parterna har advokater. Självfallet måste domaren dock vara oförhindrad att fråga om förlikningsfrågan dis- kuterats och om möjligheterna till förlikning är uttömda. Det kan också inträffa något i processen som gör att förlikningsfrågan kommeri ett nytt läge. Parternas ståndpunkter kan ha klarnat; man kan bättre bedöma sina chanser i processen och hur stora kostnaderna kan väntas bli. Under sådana omständigheter kan det inte anses olämpligt att domaren agerar för att få till stånd en förlikning. Det är dock givet att utrymmet för domarens initiativ faktiskt sett oftast blir mindre, om parterna företräds av advokater. Dessa tar ju själva normalt upp förlikningsfrågan även under en pågående process, så fort de bedömer en uppgörelse som möjlig och lämplig.

Som en faktor vid bedömningen av ett måls lämplighet för förlikning bör slutligen nämnas styrkeförhållandet mellan parterna. Om ena parten är ekonomiskt avsevärt svagare än den andra, är risken stor för att den förra går med på en för honom alltför oförmånlig förlikning. Det är som ovan sagts inte rättens uppgift att medverka till dylika uppgörelser. Rätten bör därför vara försiktig med förlikningsinitiativ i de fall parter- na är uppenbart ekonomiskt olikställda. Det kan naturligtvis även i denna grupp mål finnas fall där en förlikning framstår som motiverad och där det bör ankomma på rätten att ta initiativ. Men det bör då åligga rätten att motverka skillnaden i styrka mellan parterna genom att hålla ordentligt i förlikningsverksamheten och se till att diskussionen förs utifrån juridiskt rimliga utgångspunkter.

12.2.8. Tidpunkten för förlikningsverksamheten

I detta avsnitt skall vi diskutera frågan om i vilket skede av handlägg- ningen som domaren bör bedriva förlikningsverksamhet, om målet en— ligt vad tidigare sagts är lämpligt för sådan verksamhet.

Som framgått av det föregående har vi den principiella uppfattningen att rätten inte bör medverka till sådana förlikningar som står i mindre god överensstämmelse med vad en dom i målet kan förväntas innehålla. Undantag från denna princip bör få göras endast när särskilda förhål- landen påkallar det. Anser domaren mycket tala för att en part kommer att helt vinna eller förlora målet, bör han normalt inte ta upp frågan om förlikning. Mot denna bakgrund är det givet att förlikning i de allra flesta fall inte bör diskuteras innan domaren har fått underlag för en prelimi- när bedömning av rättsläget i målet. Yrkanden och grunder bör vara klarlagda. Domaren bör ha skapat sig en uppfattning om bevisbördans placering. Parterna bör helst ha lämnat uppgift om vilken bevisning de åberopar, men det bör också kunna räcka med att domaren kan göra en ungefärlig bedömning av vilken bevisning som finns tillgänglig.

Av det nu sagda följer att förlikningsförsök normalt inte kan inledas

förrän förberedelsen fortskridit så långt att de olika uppgifterna finns tillgängliga. Ofta kan detta uppenbarligen dröja till förberedelsens av- slutande skede. Att förlikningsförsök äger rum just på detta stadium är av värde inte bara med hänsyn till domstolens roll. Det torde vara en allmän erfarenhet att möjligheterna till en uppgörelse är särskilt stora när parterna genom förberedelsen fått en bild av tvistens karaktär och omfattning och därigenom kan lägga realistiska förlikningsbud.

Det bör emellertid inte vara någon undantagslös regel att förliknings— försöken skall anstå till förberedelsens senare skede. Som tidigare nämnts finns det mål där intresset av en förlikning är större än angelä- genheten av att tvisten görs upp i ungefärlig överensstämmelse med reglerna i gällande rätt. Framför allt är det fråga om mål där processeko— nomiska skäl starkt talar för förlikning. Som exempel kan nämnas fall där antalet stridiga sakpåståenden är mycket stort. Det kan antas att kostnaderna för bevisning blir omfattande. Förberedelserna kan påräk- nas ta lång tid i anspråk genom att parternas ståndpunkter måste utredas i varje enskild detalj. Även huvudförhandlingen kan beräknas bli tids- ödande. Ombudskostnaderna stiger i höjden och parternas tidsspillan blir omfattande. I en sådan situation måste det finnas utrymme för domaren att ta initiativ till förlikning i ett relativt tidigt skede av målets handlägg- ning, innan yrkanden och grunder preciserats i detalj. Självfallet måste tvisteföremålets värde spela en avgörande roll för frågan om ett tidigt förlikningsinitiativ skall vara tillåtet i dessa fall. I ett mål om mycket stora värden, vilket bär även en tung kostnadspost, kan det sålunda många gånger te sig olämpligt med tidiga förlikningsinitiativ, även om målet är ”snårigt”.

Att ett mål är mycket komplicerat i sakligt hänseende är alltså en faktor som i vissa fall bör kunna föranleda att domaren tar upp förlik- ningsfrågan redan under den tidigare delen av förberedelsen. Ett annat skäl för ett sådant handlande kan vara att förlikningsintresset av annan orsak framstår som särskilt starkt. Så kan vara fallet exempelvis om tvist uppkommit mellan två parter som är betjänta av framtida goda relatio- ner. Det torde stundom framstå som överflödigt att utreda tvistens karaktär och omfattning i detalj, om domaren redan från början kan säga sig att målet under alla omständigheter bör förlikas.

Däremot kan den omständigheten att ett mål är svårt att bedöma i rättsligt hänseende inte ensam motivera ett tidigt förlikningsinitiativ. Argumentation i rättsfrågan kostar normalt sett obetydligt jämfört med utredningar i sak. Domaren får inte utsätta sig för parternas misstankar att det mer är hänsynen till hans egen bekvämlighet än omtanken om parterna som får honom att uppmana till förlikning på ett tidigt stadium.

12.2.9. De yttre formerna för rättens förlikningsverksamhet

Även formerna för rättens förlikningsverksamhet måste i hög grad anpassas till förhållandena i det enskilda målet. Detta hindrar inte att vissa riktlinjer bör ges i syfte att motverka mindre lämpliga former. Vad som sägs i det följande får betraktas som exempel i ett fall, där förlik- ningsförsöken sätts in i ett sent skede av förberedelsen. Självfallet kan

det finnas skäl att avvika från dessa riktlinjer i ett eller annat hänseende, om omständigheterna påkallar det.

Den första frågan gäller om domaren över huvud taget bör ta något eget initiativ till förlikningsförhandlingar eller om han bör överlåta åt parterna att själva ta upp ämnet. Meningarna inom domarkåren är delade i detta hänseende. De som anser domarinitiativ olämpliga torde motivera detta med att det inte är domarens sak att självmant föreslå förlikning. Enligt vår mening kan det inte anses principiellt oförenligt med domarrollen att utan parts yrkande ta upp förlikningsfrågan. Att verka för förlikning i därför lämpliga mål får anses vara en i domartjäns- ten integrerad arbetsuppgift likaväl som den rent dömande verksamhe- ten, låt vara att den senare bör betraktas som en förstahandsuppgift. Ett förbud mot domarinitiativ skulle dessutom innebära att förlikning inte kunde komma till stånd, eller ens övervägas, i många därför lämpliga mål. Parterna vill kanske inte visa ”svaghet” genom att själva ta initiativ till förlikning.

Domaren bör — med hänsyn till vad som nu sagts — vara oförhindrad att oavsett parternas eget initiativ ta upp förlikningsfrågan. Givetvis måste dock försiktighet iakttas i vissa situationer. Det kan t.ex. framgå av parternas uttalanden att de klart önskar att målet går till dom. I sådana fall kan ett initiativ från domaren bara skapa ett intryck av att han vill undandra sig att döma. Företräds parterna av advokater eller motsvarande, bör domaren ofta kunna utgå från att förlikningsfrågan redan diskuterats uttömmande före förhandlingen. Domaren bör — som tidigare sagts — naturligtvis kunna fråga advokaterna om förlikning diskuterats och om förlikningsmöjligheterna är uttömda. Detta kan t.ex. vara ett gott stöd för ett ombud som förgäves försökt få sin klient att inse fördelarna med en förlikning. Däremot är det normalt obehövligt eller t.o.m. olämpligt att domaren direkt vid förhandlingens början mera ingå- ende tar upp frågan om förlikning.

Även om ett mera konkret förlikningsinitiativ från domaren framstått som mindre lämpligt under ett tidigare skede av målet, kan saken givet- vis komma i ett annat läge om processen, eller något som inträffat under denna, kan antas ha ändrat förutsättningarna för parternas förlik- ningsvilja. Genom att tvisten utreds under förberedelsen kan parterna bättre se fördelarna med en förlikning. Självfallet bör domaren vara oförhindrad att under sådana ändrade förutsättningar ta upp förlik- ningsfrågan.

När domaren tar upp förlikningen till diskussion, bör hans första uppgift vara att utröna om parterna över huvud taget är intresserade av att diskutera en frivillig uppgörelse. Säger då någon part att han bestämt motsätter sig en förlikning, bör domaren lämna förlikningsfrågan, åt- minstone till dess ändrade förutsättningar föreligger. Det bör, som tidi- gare framhållits flera gånger, inte komma i fråga att en domare tjatar på en part att gå in på förlikning; möjligen kan något mer långtgående övertalningsförsök stundom vara befogade i fråga om en part som ej biträds av rättsbildad person.

Om parterna förklarar sig villiga att diskutera förlikning, bör doma- rens nästa fråga vara om parterna önskar föra diskussionen på egen

hand eller om de vill att domaren skall biträda och vägleda dern. Är det senare fallet, vidtar den mer aktiva fasen i domarens förlik- ningsverksamhet.

Ett aktivt förlikningsarbete från domarens sida bör enligt vad vi förut hävdat förutsätta att målet är lämpligt för förlikning. Under sådana förhållanden måste det anses önskvärt att domaren verkligen är aktiv för att få till stånd en förlikning. Men aktiviteten medför samtidigt risk för att domaren utsätter sig för misstankar om partiskhet. Uppstår denna situation, måste domaren avträda från målets vidare handläggning, om inte domarkårens anseende på sikt skall skadas. Att byta domare i ett mål innebär alltid ett resursslöseri, ibland av betydande mått. Domarbyten bör därför enligt vår mening såvitt möjligt undvikas. Detta medför att vissa gränser måste sättas när det gäller domarens aktivitet under förlik— ningsförhandlingarna.

Som tidigare sagts skall domaren verka för en utifrån juridiska ut- gångspunkter rimlig förlikning. Eftersom förlikning kräver frivillig med- verkan av parterna, måste dessa, för att kunna bedöma fördelar och nackdelar med en uppgörelse efter vissa riktlinjer, känna till förutsätt- ningarna för en sådan överenskommelse. Ju mer parterna vet i denna del, desto bättre är det för förlikningsviljan. Domaren i processen kan ofta lämna värdefull information i saken. Informationsbehovet varierar naturligtvis; en part som biträds av en skicklig advokat behöver oftast inte mycket hjälp av domaren, medan en part som processar ensam har ett avsevärt behov av upplysning.

Att domaren i de allra flesta fall bör inleda förlik- ningsförhandlingarna med en genomgång av förutsättningarna är mot denna bakgrund givet. Frågan är hur mycket han bör säga med hänsyn till risken att anses partisk.

Till att börja med är det uppenbart att han måste kunna göra en sammanfattning av yrkanden, grunder och bevisning i målet, ett slags summing-up. Det kan heller knappast riktas kritik mot att han tar upp rättegångskostnadsfrågan på det sättet att han gör försiktiga beräkningar rörande kostnadernas storlek, för den händelse målet går till dom. Möj- ligheterna till överklagande bör också nämnas. Information i kostnads— delen är givetvis mycket väsentlig för en förlikningsintresserad part. Det bör dock samtidigt sägas att det stundom kan framstå som mindre lämpligt att domaren går in på kostnadsfrågorna, t.ex. när han kan misstänka att det råder en påtaglig obalans mellan parterna i kostnadshänseende. Börjar domaren då tala om kostnadsrisker, kan det uppfattas som obehöriga påtryckningar på den svagare parten.

En än mer väsentlig punkt för parterna är att kunna bedöma sina chanser i processen. Givetvis är det av största intresse vad domaren anser i denna del. En förlikning har större möjligheter att ansluta sig till ”gällande rätt” om domaren säger vad han tror om processens utgång. Men här är man inne på mycket känslig mark med hänsyn till vikten av att parternas förtroende för domarens opartiskhet och obundenhet inte rubbas.

Att domaren verkligen är partisk behöver man givetvis befara lika lite i just detta sammanhang som när det gäller övriga skeden av processen.

Det är endast risken att part skall tro att domaren är partisk som behöver beaktas. Det kan alltså inte riktas någon invändning mot att domaren agerar, om han bara kan få parten att inse att han inte är partisk.

Mycket kan naturligtvis klaras med ett gott psykologiskt handlag. Många småmålsdomare talar öppet med sina parter om de nu aktuella frågorna utan att det uppstår några problem. Det gäller självfallet att ge sina uttalanden om rättsläget i målet en mycket försiktig prägel och att omge dem med tillbörliga reservationer.

Enligt vår uppfattning kan risken för misstankar om partiskhet avse- värt reduceras om domaren före förlikningsförhandlingarna öppet de- klarerar att, om parterna går med på förhandlingar under hans ledning, det åligger honom att hjälpa parterna med en juridiskt rimlig uppgörelse genom att diskutera bl.a. frågan om parternas möjligheter i processen. Om parten med beaktande av detta går med på förhandlingar under domarens ledning, måste han anses ha förstått att domaren inte är partisk utan endast utför ett tjänsteåliggande.

Mot denna bakgrund och med här angivna förutsättningar anser vi att någon bärande invändning inte kan resas mot att domaren under sin redogörelse för förutsättningarna för en uppgörelse även tar upp och diskuterar parternas möjligheter i processen. Han bör alltså till en början kunna tala om vad han preliminärt anser om bevisbördans placering; att man vet var bevisbördan ligger är ju f.ö. en förutsättning för att kostna- derna skall kunna beräknas någorlunda säkert. Är domaren osäker på var bevisbördan ligger, bör han givetvis tala om sin osäkerhet. Domaren bör vidare kunna ta upp målets utgång vid en eventuell dom. Det är mycket viktigt att domarens resonemang sker helt öppet men ändå med stor försiktighet. Han måste med eftertryck betona att det inte är fråga om någon slutlig ståndpunkt, bl.a. med hänsyn till att fler domare eventuellt tillkommer vid en huvudförhandling och till att en bevisupp- tagning kan förändra bilden. I många situationer är det givet att doma- ren inte kan säga något om utgången. Så är t.ex. normalt fallet när vittnen skall höras om ett stridigt sakförhållande. I så fall bör domaren öppet deklarera sin osäkerhet. Och är han tveksam när det gäller bedömningen av en rättsfråga bör han säga det.

I vilken utsträckning en genomgång av det nu antydda slaget är behövlig eller lämplig är självfallet beroende av målets beskaffenhet och förekomsten av rättsbildade ombud. I ett relativt okomplicerat mål där parterna företräds av skickliga advokater torde någon genomgång nor- malt inte behövas, utan ombuden får antas kunna ge sina huvudmän tillräcklig information om vad som står att vinna med en förlikning. Genomgången torde ha sin största betydelse när parterna processar utan hjälp av advokater.

Det kan också finnas situationer där en genomgång av nu nämnt slag enbart visar sig vara till nackdel, genom att domarens öppenhet försäm- rar förhandlingsklimatet. Detta kan t.ex. bli fallet i mål där relationerna mellan parterna är mycket spända. Om domaren bedömer att en sådan effekt kan inträda, bör han avhålla sig från att öppet diskutera de frågor som nu nämnts. I stället bör han i sådana fall kunna låta sin syn på tvisten komma till uttryck på ett mer indirekt sätt, t.ex. i ett förslag till

uppgörelse. Till sistnämnda fråga återkommer vi nedan.

En domare som gör en genomgång av förutsättningarna på det sätt och under de betingelser som vi nu beskrivit torde normalt inte behöva utsätta sig för någon risk att anses partisk. Men skulle någon part säga sig tvivla på domarens opartiskhet, bör domstolen vara generös med att sätta in en ny domare på målet.

När domaren gått igenom förutsättningarna för en förlikning med parterna, bör dessa ha fått tillräckligt underlag för en bedömning av om det lönar sig att gå vidare med en diskussion av formerna för en uppgö- relse och framläggande av konkreta bud. Det torde vara lämpligt att domaren överlåter åt parterna att i första hand själva träffa en uppgörel— se.

Lyckas inte parterna komma överens på egen hand, uppstår frågan om det är lämpligt att förlikningsförhandlingarna fortsätter under domarens ledning. För att domarens medverkan skall fylla någon väsentlig funk- tion torde det krävas att han mer aktivt deltar i utformandet av konkreta förlikningsförslag. Ett sådant förfarande ansågs ju inte lämpligt enligt Gärdes m.fl. kommentar till RB, medan det däremot är tillåtet enligt småmålslagen. Risken att en domare som lägger egna förlikningsförslag kan anses partisk torde inte vara beroende av om tvisteföremålets värde ligger över eller under ett halvt basbelopp. Samma regel bör därför gälla alla mål, oberoende av det omtvistade beloppets storlek. Anser man, som vi, att hänsynen till domarens anseende för opartisk- het inte hindrar att domaren diskuterar de juridiska förutsättningarna för en uppgörelse, torde man knappast heller kunna hävda att han bör avhålla sig från att lägga egna förlikningsförslag. Med vår utgångspunkt är det därför närmast självklart att domaren även i detta skede av förhandlingarna bör kunna gå långt i aktivitet. Men även bortsett här- ifrån tyder erfarenheterna från småmålslagens tillämpning på att farhå- gorna för att en aktiv domare skall anses partisk sannolikt är betydligt överdrivna. I småmål är det mycket vanligt att domaren lägger egna förlikningsförslag. Småmålslagens regel har dessutom påverkat hand- läggningen av ordinära tvistemål på så sätt att många domare numera driver förlikningsverksamheten i alla dispositiva tvistemål på det sätt som småmålslagen föreskriver. Det har också omvittnats att en större aktivitet från domarens sida i det nu berörda hänseendet medför bety- dande effektivitetsvinster, dvs. förlikningsförsöken lyckas i avsevärt större utsträckning än med den tidigare ordningen.

Slutsatsen av det anförda blir alltså att domaren, om parterna inte på egen hand efter domarens inledande vägledning lyckas nå en uppgörel- se, skall fråga parterna om de önskar att förlikningsförhandlingarna fortsätter under hans ledning. Ställer sig parterna positiva härtill, bör domaren anses ha fått fullmakt att driva förhandlingarna tämligen aktivt och själv komma med förslag till eller riktlinjer för en uppgörelse. Men även i detta skede måste riktpunkten vara att domarens aktivitet skall hålla sig på ett sådant plan och utövas under sådana former att han kan stå kvar som handläggare av målet för den händelse förlikningsförsöken skulle misslyckas. Domaren måste därför spela med öppna kort och får självfallet inte utöva obehöriga påtryckningar på part.

Kort uttryckt kan tanken bakom den reglering av rättens förliknings- verksamhet som föreslås här sägas vara att vissa element från RB :s och småmålslagens regler smälts ihop till en enhet. Från RB behålls kravet på en prövning i det enskilda fallet av om målet är lämpligt för förlik- ning. Men har målet vid denna prövning befunnits lämpligt för förlik- ning, skall domaren — efter mönster från småmålslagen — ges stor frihet att verka för förlikning. Den förlikningsverksamhet, som domaren enligt det nu sagda skall bedriva, ställer i allmänhet så höga krav på hans kunskaper och erfarenhet att den bör handhas av domarpersonal med minst fiskalskompetens. Tingsnotarier bör därför enligt vår mening få hålla muntlig förberedelse i dispositiva tvistemål endast i mycket enkla fall.

12.2.10 Särskild medling Finner rätten i ett dispositivt tvistemål att särskild medling bör ske, får parterna enligt 42 kap. 17 & RB föreläggas att inställa sig till förliknings- sammanträde inför en medlare, som förordnas av rätten. I motiven till detta stadgande ges ingen antydan om vilka slags mål man tänkt sig som särskilt lämpade för ett sådant medlingsförfarande. Enligt Gärdes m.fl. kommentar (5. 600) kan domarens ”ömtåliga ställning” stundom göra det lämpligare att uppgiften att biträda parterna vid försök till godvillig uppgörelse anförtros en särskild medlare. Kostnaderna för den särskilda medlingen skall enligt gällande regler betalas av parterna och är ersättningsgilla som vanliga rättegångskost- nader. Enligt 9 5 rättshjälpslagen (19721429) är parts kostnad för medling att anse som rättshjälpskostnad. Medlingsinstitutet används i mycket blygsam utsträckning. Vid de flesta tingsrätter torde medling inte alls förekomma. Vid andra förord- nas medlare i enstaka fall. Det är då i allmänhet fråga om mål med ett stort antal stridiga sakpåståenden, alltså mål som vid ordinär handlägg- ning skulle medföra ett omfattande förberedelsearbete och en långvarig huvudförhandling. Mestadels förordnas en utomstående domare som medlare, men det förekommer också att en tekniker, t.ex. en byggnads- ingenjör, utses. Det har sagts oss att medlingen ofta — troligen för det mesta — leder till förlikning.

Fördelarna med att förlikningsarbetet rörande en tvist sköts av en från domstolen fristående person kan vara flera. För det första kan medlaren arbeta under förutsättningen att han aldrig mer behöver ta befattning med tvisten. Han kan därför vara avsevärt mer frispråkig än en domare, som i långt större utsträckning måste tänka på att behålla sin oberoende ställning i tvisten. Vidare kan den särskilde medlaren ofta tillåta sig en betydligt mindre strikt juridisk bedömning och ett mindre formellt hand- läggningssätt än domaren. Slutligen kan parterna i ett medlingsförfaran- de få inflytande över valet av medlare.

Alla de faktorer som nu nämnts kan medverka till att en frivillig uppgörelse lättare kan åstadkommas i ett särskilt medlingsförfarande än genom den förlikningsverksamhet som sköts av domaren inom ramen för rättegången. I den mån det är till fördel från bl.a. ekonomisk syn-

punkt att en tvist över huvud taget förliks, finns det under sådana omständigheter skäl att uppmuntra till en ökad användning av med- lingsförfarandet.

För att medlingen skall få ökad betydelse som ett sätt att lösa tvister är det enligt vår mening ett villkor att staten tar på sig kostnaderna för medlarens verksamhet även i de fall där så inte skett redan genom rättshjälpslagens ovannämnda regel. Detta är nämligen en förutsättning för att medlingsförfarandet skall bli så attraktivt att det blir meningsfullt att förordna medlare. Samtidigt är det i dagens läge närmast självklart att de totala kostnaderna för statens tvistlösande verksamhet inte får öka genom att staten helt övertar arvoderingen av medlarna. Den kostnads- ökning som uppstår genom medlingsförfarandet måste med andra ord kompenseras av minskade kostnader på annat håll, nämligen i själva rättegången.

Mot bakgrund av det sist sagda bör man enligt vår mening inte överväga en ordning där mål mer regelmässigt hänskjuts till medling. I stället måste man tänka sig en prövning i varje enskilt fall av om något står att vinna från ekonomisk synpunkt med ett medlingsförfarande. För att rätten skall få förordna en medlare måste därvid krävas dels att det finns grundad anledning att anta att en förlikning verkligen kan uppnås genom medlingen och dels att kostnaderna för tvistens lösande kan nedbringas väsentligt jämfört med ett domstolsförfarande. Det sist- nämnda innebär bl.a. att medlingsförfarandet bör användas endast i mål som i domstol kan förutses komma att kräva avsevärda resurser såväl på förberedelsestadiet som under avgörandeskedet.

Ett inrättande av särskilda statliga medlingsinstitut har vi avvisat redan tidigare (avsnitt 12.2.6), huvudsakligen av statsfinansiella skäl. Med de begränsningar i fråga om förordnande av medlare som här förordats, finns det inte heller från saklig synpunkt några skäl att inrätta sådana institut. Ett ytterligare argument mot en mer institutionaliserad medlarkår är att en ordning där rätten fritt väljer medlare skapar de bästa garantierna för att medlaruppdraget anförtros en person som är lämplig med hänsyn till omständigheterna i målet. Vi anser alltså att nuvarande ordning, där domstolen fritt väljer medlare, i princip bör behållas. Till frågan om personvalet återkommer vi senare.

Det särskilda medlingsförfarandet vid sidan av tvistemålsrättegången bör således enligt vår mening organiseras på i huvudsak samma sätt som f.n., med en individuell prövning i varje enskilt fall av om målet är lämpligt för särskild medling. För att effektivisera medlingen och göra den till ett konkurrenskraftigt alternativ till förlikningsförfarandet i rättegång bör, som vi tidigare sagt, medlaren få rätt till ersättning av allmänna medel för sitt arbete. I gengäld bör krävas att domstolen endast skickar sådana mål till medling, i vilka man har särskild anledning att anta att totalkostnaden för tvistens lösning kan minskas genom medling- en. Vikten av att sistnämnda villkor är uppfyllt betonades f.ö. redan i samband med att kostnaden för medling gjordes till ersättningsgill rätts- hjälpskostnad (prop. l978/ 79 :90 s. 169).

I fråga om de närmare villkoren för att tingsrätten skall få förordna medlare vill vi säga följande.

En första förutsättning för ett medlingsförfarande bör vara att målet över huvud taget är lämpligt för förlikning enligt de riktlinjer vi angivit i avsnitt 12.2.7 ovan. Någon medling bör således inte komma i fråga om domaren har en någorlunda klar uppfattning om utgången i målet, för den händelse detta går till dom. Vidare torde det i allmänhet vara olämpligt att förordna om medlingi mål som gäller fastställelsetalan och i mål där en dom enligt domarens bedömning endast kan innebära helt bifall till eller helt ogillande av käromålet.

Vidare bör medlare inte förordnas om part motsätter sig förliknings- förhandlingar i målet. Av samma skäl som vi redovisat ovan när det gäller domarens egen förlikningsverksamhet bör nämligen handlägg- ningen i sådant fall direkt inriktas på att få till stånd en dom. Det finns i de allra flesta fall inte heller anledning anta att medling är meningsfull om en part är negativ till att medlare förordnas. Mot denna bakgrund föreslår vi att en förutsättning för förordnande av medlare skall vara att part inte motsätter sig ett sådant förordnande.

Som tidigare sagts bör medlingsförfarandet reserveras för mål som kan antas kräva stora resurser i det ordinära domstolsförfarandet, både på förberedelse- och avgörandestadiet. Detta innebär till en början att mål som rör rena rättsfrågor generellt sett måste anses olämpliga för medling. Detsamma gäller mål, där yrkanden, grunder och bevisning kan preciseras utan särskilda svårigheter, och mål, i vilka mer omfattan- de bevisning inte förekommer. Ett medlingsförfarande bör således kom- ma i fråga endast för tvister där det ter sig mycket tidsödande och kostsamt att i detalj utreda parternas ståndpunkter och där bevisningen kan antas bli omfattande. I sådana mål kan det ofta framstå som ange- läget att undvika att penetrera tvisten i varje enskildhet; en sådan friare handläggningsform kan som ovan sagts åstadkommas inom ramen för medlingsförfarandet.

En särskild fråga är vilken betydelse tvisteföremålets värde bör till- mätas när det gäller möjligheten att förordna särskild medlare. Det kan, å ena sidan, hävdas att skälen för medling blir större, ju mindre värde tvisten gäller; ett mål om ett stort belopp ”tål” den dyrbarare domstols- processen bättre än ett mål som rör en mindre summa. Å andra sidan framstår det som angeläget att inte komplicera behandlingen av tvister om bagatellbelopp genom ett medlingsförfarande. I sistnämnda mål- grupp bör enligt vår mening medling vara praktiskt taget utesluten.

Som tidigare sagts ligger en av medlingens stora fördelar däri att medlaren i avsevärt mindre grad än domaren behöver känna sig bunden av rent rättsliga överväganden när det gäller grundvalen för en uppgö- relse. Detta betyder att medlingsförfarandet är särskilt lämpligt i sådana fall där det framstår som möjligt att få till stånd en förlikning på grund- val av s.k. utomrättsliga faktorer, men där domaren anser sig på grund av sin funktion i målet förhindrad att själv arbeta för en sådan uppgö- relse.

Ett mål som går till medling är, som framgått av det sagda, typiskt sett ett mål där det kan antas att tvist föreligger på många punkter och där omfattande bevisning kan antas bli nödvändig i en rättegång. Medlings- förfarandet bör under dessa förutsättningar syfta till att nå en uppgörelse

som inte innebär någon millimeterrättvisa utan som mer grundas på en skälighetsbedömning. Medlaren bör därför inte vara tvungen att tränga in i tvisten ner till varje enskild detalj, utan bör koncentrera sig på väsentligheter. Han bör i betydligt högre grad än domaren i rättegången kunna tala öppet med parterna om sakfrågor och rättsfrågor i tvisten. Han behöver normalt inte tveka att säga sin åsikt om nämnda frågor eller att lägga konkreta förlikningsbud. Buden behöver som tidigare sagts inte grunda sig på strikt juridiska resonemang, utan medlaren bör betydligt mer än domaren kunna göra en skönsmässig bedömning, som främst grundas på sunt förnuft och på de särskilda sakkunskaper som medlaren kan ha.

Därmed är vi inne på frågan om vilka personer som kan vara lämpliga som medlare. Som tidigare sagts bör rätten ha stor frihet att välja medlare i syfte att kunna förordna en person som kan antas ha goda förutsätt- ningar att åstadkomma en frivillig uppgörelse. Stort avseende bör dock fästas vid parternas önskemål; att parterna har förtroende för medlaren är av yttersta vikt för möjligheterna att nå en uppgörelse. Samtidigt för det väl långt att ge part en absolut vetorätt mot en viss person.

Medlaren bör allt efter tvistens beskaffenhet kunna hämtas från olika yrkeskategorier. Erfarenheten har visat att det i många fall är lämpligt att en utomstående domare med stor vana vid tvistlösning förordnas. Sär- skilt gäller detta naturligtvis i sådana mål där juridiska kunskaper är till fördel, t.ex. för preliminära bedömningar av bevislägen och rättslägen. I mål där tekniska bedömningar är aktuella kan det ofta vara bättre att utse en person med speciella sakkunskaper på det område tvisten rör. I ett mål om fel i fastighet kan t.ex. en byggnadsingenjör vara en lämplig medlare. Ytterligare ett alternativ kan vara att förordna en advokat med specialkunskaper på det aktuella sakområdet.

När det sedan gäller tidpunkten för förordnandet bör någon formell låsning till vissa stadier av rättegången inte ske; omständigheterna i de enskilda målen varierar alltför mycket. Normalt bör emellertid förord- nande äga rum innan förberedelsen i målet fortskridit alltför långt. Å ena sidan gäller att ju tidigare förordnandet sker, desto större blir i princip vinsten med en medling, om den leder till förlikning. Å andra sidan bör man oftast kunna kräva någon form av strukturering av målmaterialet från rättens sida innan det överlämnas till medlaren. Rätten bör normalt söka få till stånd en överblick över målet innan parterna sänds till medlaren; att bara lägga en osorterad hög papper på medlarens bord befrämjar inte en rationell handläggning av tvisten. I de allra flesta fall måste man därför förutsätta att rätten, innan förordnande sker, haft åtminstone något sammanträde för förberedelse eller att den skriftliga förberedelsen tillräckligt klargjort parternas ståndpunkter i målet.

Att i detta sammanhang ge några närmare riktlinjer för själva med- lingsarbetet är svårt och kanske t.o.m. olämpligt. Medlaren bör inte bindas vid vissa handlingsmönster utan måste ges stor frihet att bedriva medlingsförfarandet på ett sätt som han själv finner lämpligt. Ett viktigt krav måste man emellertid ställa på medlaren, nämligen att han driver medlingen på ett aktivt sätt och inte låter tvisten vila i större utsträckning än som är absolut nödvändigt. Därför bör det i RB föreskrivas dels att

rätten skall sätta ut viss tid, inom vilken medlingen skall avslutas, och dels att medlaren är skyldig att till rätten fortlöpande redovisa sina åtgärder med anledning av uppdraget. Medlaren bör också åläggas att slutligt redovisa resultatet av sitt uppdrag.

Vi har övervägt frågan om medlaren bör ha möjlighet att utverka sanktioner mot en tredskande part, t.ex. en part som underlåter att infinna sig till sammanträde inför medlaren. Med hänsyn till att medling enligt förslaget skall förutsätta att part inte motsätter sig det, bör man emellertid kunna utgå från att parterna i medlingsförfarandet i praktiken hörsammar medlarens kallelser även utan hot om påföljder. Några sär- skilda regler i denna del anser vi därför inte nödvändiga. Skulle en part i något fall uppsåtligen utebli från medlingssammanträde, är detta i många fall givetvis ett tecken på att det är meningslöst att fortsätta medlingen.

De bestämmelser om medling, som föreslagits i detta avsnitt, bör med hänsyn till medlingens nära anknytning till förberedelsen i tvistemål placeras i anslutning till övriga bestämmelser rörande denna förberedel- se, alltså i 43 kap. Bestämmelserna kan lämpligen sammanföras under en särskild underrubrik sist i kapitlet (21-23 åå).

Vad vi hittills sagt i fråga om medling har rört den situationen att ett helt mål hänskjuts till medlare. Det bör emellertid inte möta något hinder att medlaren får till uppgift att söka åstadkomma förlikning i viss del eller vissa delar av ett mål i syfte att få till stånd en upprensning i processmaterialet. Praktiskt sett torde en sådan möjlighet kunna utnytt- jas väl så ofta som en medling avseende hela målet. Vad vi här sagt om förutsättningarna för och förfarandet vid medling har tillämplighet även i ett sådant fall. Rätten måste i förordnandet ange i vilka hänseenden man vill att medlaren skall gripa sig an tvisten.

Detta avsnitt berör endast medling i dispositiva tvister. Om det skulle anses att en motsvarighet till medlingsinstitutet bör skapas även för de indispositiva målens del, får man i ett annat sammanhang överväga en eventuell utvidgning av medlingsreglerna.

Slutligen skall vi beröra en speciell fråga, nämligen frågan om sekre- tess m.m. hos medlare. Medlare synes gå in under definitionen uppdrags- tagare hos myndighet i 1 kap. 6 & sekretesslagen (1980:100), jfr prop. 1979/8012 del A 5. 126. Detta innebär att medlaren har tystnadsplikt i fråga om sådan uppgift som är sekretessbelagd enligt sekretesslagen. Det kan emellertid ifrågasättas om man inte borde gå längre än så och införa en regel om generell sekretess för uppgift som lämnas inför medlare, i den mån part som lämnar uppgiften begär att den hålls hemlig. Ett mönster till en sådan regel finns i 8 kap. 15 (5 sekretesslagen, som gäller uppgift som part i arbetstvist lämnat till förlikningsman, särskild förlikningsman eller förlikningskommission. Flera skäl talar emellertid mot en motsvarande reglering för medlarens del. Sålunda är förliknings- verksamheten i arbetstvister av speciell natur. Vidare ligger medlarens verksamhet förhållandevis nära den förlikningsverksamhet som bedrivs av domaren inom ramen för rättegången, och det är svårt att motivera en total tystnadsplikt för den ene men inte för den andre befattningshava- ren. Det är också vanskligt att särreglera sekretessen hos medlare utan att

samtidigt överväga sekretessen i skiljedomsförfarandet; i detta finns f.n. inga särskilda sekretessregler. Behovet av fullständig sekretess hos med- lare torde dessutom vara avsevärt mindre än hos skiljemän, eftersom tvisten i medlingsfallet s.a.s. redan blivit offentlig. Även om det i något enstaka fall kan finnas behov av en längre gående tystnadsplikt för medlare än vad som följer redan av nu gällande regler, anser vi att de nu redovisade omständigheterna väger så tungt att någon särreglering i sekretesslagen av sekretessen hos medlare inte bör göras.

Ett särskilt behov av en tystnadsplikt för medlaren föreligger däremot enligt vår mening i den situationen att medlingen misslyckas, och med- laren vid den fortsatta rättegången åberopas som vittne rörande vad som förekommit vid medlingen. För effektiviteten i medlingsförfarandet är det mycket väsentligt att parten kan lita på att det som han i förtroende säger till medlaren inte utan hans medgivande kommer fram under den fortsatta rättegången. Vi anser därför att det är motiverat att nu göra ett undantag från medlarens vittnesplikt i fråga om uppgift som anförtrotts honom för uppdragets fullgörande (se den föreslagna ändringen i 36 kap. 5 & tredje stycket RB).

12.3. Förprocessuell serviceverksamhet 1231 Inledning

En modern princip när det gäller förhållandet mellan myndigheter och enskilda är att det allmännas företrädare skall bistå allmänheten med upplysningar om sådant som rör myndigheternas verksamhetsom- råden. Den principen har kommit till uttryck i 2 & förordningen (19802900) om statliga myndigheters serviceskyldighet och gäller också för de allmänna domstolarna.

För mål enligt småmålslagen finns det särskilda bestämmelser om domstolens serviceskyldighet på processens inledande stadium. Tings- rätt skall sålunda enligt l 5 kungörelsen (l974:465) om tillämpning av småmålslagen — när det behövs — gå allmänheten till handa med lämpliga anvisningar om vad de rättssökande har att iaktta för att ta till vara sin rätt. Domstolen skall vid behov även lämna upplysningar om hur ansökan om stämning eller yttrande över sådan ansökan bör avfattas och om förfarandet i övrigt i rättegången. (Den ytterligare hjälp som domstolen senare i processen lämnar parterna genom materiell process— ledning o.d. behandlas inte i det nu förevarande avsnittet.)

Den service domstolarna skall ge bör jämföras med de möjligheter till rådgivning som finns enligt rättshjälpslagen. Dessa möjligheter har ut- ökats genom reformer år 1979 (prop. 1978/79:90; JuU 1978/79:30; rskr 268; SFS l979z240). Rådgivning enligt 46 & rättshjälpslagen får lämnas i rättsliga angelägenheter under högst en timme. Rådgivningen meddelas av advokat och biträdande jurist på advokatbyrå. I vissa ärenden kan rådgivning inte ges. Det gäller vissa vanliga ärenden av enkel beskaffen- het, bl.a. vissa bouppteckningsärenden, inskrivningsärenden, vissa bo- delningsmål samt mål om äktenskapsförord eller testamente. Det skall också nämnas att rättshjälpen för näringsidkare är begränsad.

Rådgivning meddelas oavsett den sökandes inkomst mot en avgift, som svarar mot en halv procent av basbeloppet för varje påbörjad tidsperiod om 15 minuter. För år 1982 är avgiften för en sådan period 20 kronor. Avgiften får nedsättas så att den ej överstiger maximibeloppet för rättshjälpsavgift vid allmän rättshjälp. Den som meddelat rådgivning- en får ersättning av allmänna medel med ett belopp som motsvarar nedsättningen.

Om småmålslagen arbetas in i RB i enlighet med vårt förslag, bör man samtidigt ta ställning till hur domstolens serviceverksamhet i nu berörda avseenden bör vara utformad. Frågor om en reform gällande domstolens serviceverksamhet på det förprocessuella stadiet har tagits upp också av riksdagen. Riksdagens justitieutskott har i ett utlåtande över en motion (JuU 1978/79 :30; motion 1978/79:2180)stä11t sig positiv till vissa tanke- gångar om att man genom lätt ifyllbara blanketter och förbättrad myn- dighetsservice kan göra behovet av rättshjälp med biträdesförordnande mindre omfattande, såvitt gäller många av de äktenskapsmål som nu klaras av genom gemensamma ansökningar. Med bifall till en hemstäl- lan av utskottet har riksdagen (rskr 1978/792268) gett regeringen till känna att det lämpligen bör ankomma på oss att pröva frågan närmare och regeringen har därefter överlämnat frågan till oss.

Ett ställningstagande till frågan om hur domstolens serviceverksamhet bör vara utformad förutsätter en granskning av de särskilda bestämmel- serna för småmål och hur dessa bestämmelser tillämpats.

12.3.2 Närmare om serviceverksamheten i småmål

Eftersom den berörda tillämpningskungörelsens bestämmelser om domstolens serviceverksamhet ibland kommit att tolkas så att de inne- fattar en ”rådgivning” skall vi i korthet redogöra för motiven till bestäm- melserna.

Till grund för småmålslagen låg bl.a. en departementspromemoria (Ds Ju 1972 :6) Rättegången i mindre tvistemål. I den promemorian föreslogs att det vid varje tingsrätt skulle finnas en lagfaren tjänsteman med uppgift att tillhandagå den rättssökande med råd och upplysningar. Ett flertal remissinstanser kritiserade detta förslag.

Departementschefen uttalade i den proposition som ligger till grund för småmålslagen (prop. 1973 :87 s. 148) att promemorieförslaget — när det kritiserats — i allmänhet hade getts den tolkningen att en mycket ingående rådgivning varit avsedd och att den lagfarne tjänstemannen skulle fungera som juridiskt biträde i traditionell mening åt den enskilde. Departementschefen var för sin del ense med remissinstanserna om att en ordning som innebar att domstolen skulle biträda parterna på sådant sätt gav anledning till betänkligheter. Både principiella skäl och praktis- ka svårigheter talade emot. I synnerhet i fall där båda parter behövde bistånd skulle domstolarnas anseende för opartiskhet kunna sättas i fråga. Hade part behov av biträde borde detta behov tillgodoses utanför domstolsorganisationen.

Det sagda ansåg departementschefen inte hindra att parternas behov av bistånd i viktiga hänseenden kunde tillgodoses av tjänstemän vid

domstolarna. Om den enskilde behövde bara några enkla upplysningar, kunde det vara onödigt att han ådrog sig kostnader för konsultation hos advokat. Ett sådant behov kunde föreligga såväl innan tvisten hade framskridit så långt att rättegång var aktuell som därefter. Departementschefen ansåg att domstolen borde ge en allmän infor- mation till konsumenter om den rättsliga prövningen av konsumenttvis- ter. I andra tvister kunde parten känna sig osäker på vart han skulle vända sig och även här kunde ett starkt behov av information anses föreligga. Departementschefen erinrade om att domstolarna redan med då gällande rätt tillgodosåg detta behov i någon omfattning men att det fanns skäl att ge vidgat utrymme och fastare former åt verksamheten.

I fråga om omfattningen av det bistånd domstolarna borde lämna uttalade departementschefen vidare:

Den som vill väcka talan kan behöva anvisningar för att fylla i formulär till stämningsansökan. Vidare kan han behöva närmare upplysningar om hur hand- läggningen av ett mål normalt gestaltar sig, vilka beviskrav som i allmänhet gäller och om innebörden av gällande regler om rättegångskostnader. Svaranden kan också ha ett motsvarande behov av bistånd. Även i nu berörda situationer bör domstolarna kunna fylla en betydelsefull uppgift. Blanketter för ansökningar om prövning hos t.ex. domstolarna och reklamationsorganen bör också finnas till- gängliga.

Vid sin granskning av propositionen uttalade lagrådet (prop. 1973287 5. 223) att det förslag som framlades i den tidigare departementsprome- morian i åtskilliga hänseenden jämkats som en följd av remisskritiken och att i fråga om domstolens och domstolspersonalens rådgivande uppgifter förslaget hade bringats till bättre överensstämmelse med ve- dertagna krav på att domstolens opartiskhet inte skulle kunna ifrågasät- tas.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen riktades viss kritik mot den ökade aktivitet från domstolarnas sida som förslaget förutsatte. Justitieutskottet uttalade dock bl.a. (JuU 1973 :36 s. 19) att vissa motions- vis framförda invändningar saknade större berättigande i den mån de avsåg den ordning för meddelande av allmän information och allmän— na upplysningar som avsågs bli tillämpad innan själva rättegången in- letts. Det förelåg nämligen enligt utskottet ett stort behov av allmän information för den enskilde såväl beträffande vilka former för rättslig prövning av tvister som kan erbjudas som beträffande förfarandets utformning i särskilda fall. Utskottet fann det vara en fördel att domsto— larna på föreslaget sätt skulle kunna fungera som serviceorgan. Utskottet fann det också angeläget att — såsom förutskickats — blanketter och formulär med lättfattlig vägledning skulle tillhandahållas.

Utskottets utlåtande godtogs av riksdagen på nu förevarande punkt. Sedan småmålslagen trätt i kraft uppstod genast betydande menings- skiljaktigheter i fråga om hur långt domstolens serviceverksamhet i småmål borde sträcka sig. Diskussioner har förts både i fackpressen (se bl.a. SvJT 1975 s. 305) och vid flera av domstolsverket ordnade semina- rier rörande småmålslagen. Särskilt i samband med seminarierna har verksamheten hela tiden betecknats som ”rådgivning”.

Vid vissa tingsrätter sköts verksamheten av en tingsfiskal, vid andra av en eller flera tingsnotarier eller av biträdespersonal. Vid några domstolar — särskilt vid dem där biträdespersonal sköter uppgiften -— begränsar sig serviceverksamheten till formella frågor. Tjänstemannen talar t.ex. om för parterna hur en process går till och hjälper dem att fylla i formulär så att handlingarna blir begripliga. Vid andra domstolar har verksamheten en mera materiell prägel. Den s.k. ”rådgivaren” diskute- rar med parterna innebörden av deras yrkanden och grunder och påpe- kar i vad mån dessa behöver justeras eller kompletteras — vad man brukar anse ingå i materiell processledning. Grovt sett skulle man kunna säga att meningsskiljaktigheterna föreligger mellan dem som uppfattar serviceverksamheten som ett medel för att få målet så väl förberett att det kan avgöras vid ett enda sammanträde och dem som menar att man endast skall hjälpa parterna så mycket att de över huvud taget kan få en rättegång inledd eller ett svaromål avgivet.

12.3.3. Överväganden

Jämför man förarbetena till bestämmelserna om särskild serviceverk- samhet i småmål med den praktiska tillämpningen kan man inte undgå att finna det anmärkningsvärt att domstolens verksamhet i vissa sam- manhang fått beteckningen ”rådgivning”. Någon riktigt klar terminolo- gi finns visserligen inte och språkbruket är flytande. Som torde ha framgått av det tidigare anförda ville emellertid varken departements- chefen eller justitieutskottet använda termen rådgivning, vilken här— stammar från de ursprungliga departementsidéerna. Termen är dessut- om använd i rättshjälpslagen och då i en mening som klart avviker från vad departementschefen m.fl. avsåg skulle ligga i domstolarnas service- verksamhet.

Teoretiskt sett finns det betydande skillnader mellan en upplysnings- verksamhet och en rådgivningsverksamhet i egentlig mening. Den förra är till sin natur oftast neutral medan den senare syftar till att styra den hjälpsökande åt visst håll. Oavsett alla gränsdragningssvårigheter torde man allmänt kunna vara ense om att en mera formell upplysningsverk- samhet, utformad i huvudsaklig överensstämmelse med departements- chefens uttalanden i samband med tillkomsten av småmålslagen, fyller en viktig funktion i många mål. Praktiskt sett innefattar en sådan verk- samhet i första hand upplysningar bl.a. om förefintliga blanketter, om alternativa tvistlösningsmetoder, om möjligheter till rättshjälp, om möj- lighet att utnyttja rättsskyddsförsäkring och om rättegångens förlopp i allmänhet. Den omfattar också anvisningar om principerna för ifyllande av blanketter och förklaringar av svårförståeliga juridiska begrepp. En serviceverksamhet i enlighet med det anförda kan bidra till att enskilda besparas besvär och kostnader för advokatkonsultationer rörande rent formella frågor. Samhällets rättshjälpskostnader kan hållas nere. Verk- samheten kan också bidra till att utplåna eller tona ner den bild av domstolar som otillgängliga och formalbundna myndigheter vilken än- nu lever kvar på sina håll.

Behovet av den nu berörda serviceverksamheten kan emellertid inte ses som ett isolerat problem för tvistemål om små värden. Samma skäl som talar för att hjälp ges i småmål talar för att hjälp ges i mål om stora värden, om part behöver hjälp. Enligt vår mening bör det således inte gälla någon övre värdegräns för att domstolen skall ge behövlig service. Att servicefrågan knappast aktualiseras i andra fall än sådana där den enskilde saknar juridiskt biträde är en annan sak och möjligheterna att få rättshjälp med biträdesförordnande blir därför i många fall praktiskt sett styrande för hjälpbehovet.

I de nuvarande domstolsärendena är serviceverksamheten särskilt viktig eftersom den rättssökande i många fall är utestängd från möjlig- heten att få rättshjälp. Inte heller rättsskyddsförsäkringarna ger ersätt- ning i mål och ärenden angående familjerättsliga angelägenheter som har samband med äktenskapsskillnad. Även i dessa fall kan servicebe- hovet därför vara särskilt stort.

Den typ av serviceverksamhet vi hittills talat om täcks till största delen in av domstolens allmänna skyldigheter enligt den tidigare berörda serviceförordningen och man skulle därför kunna avstå från särskilda regler. Det ligger emellertid ett värde i att domstolens skyldigheter utfor- mas på det sätt som skett i fråga om småmålslagen. Särskilda bestäm- melser bör därför införas angående serviceskyldigheten. Med nuvarande utformning av RB är det svårt att finna en lämplig plats för dylika regler. Bestämmelserna behöver emellertid inte ges i lag utan kan liksom nu är fallet i fråga om småmålslagens tillämpningsbestämmelser tas upp i en senare förordning.

En längre gående serviceverksamhet — innefattande egentlig rådgiv- ning och materiell processledning — framstår som betydligt mera tveeg- gad. I många av de fall, i vilka det finns bara en part och i vilka man således inte behöver ta hänsyn till något motpartsintresse kan det finnas skäl att låta domstolens service ta sig ganska fria former. Man närmar sig i nu berörda fall förvaltningslagens tillämpningsområde och vi vill näm- na att förvaltningsrättsutredningen, för vars arbete en utökad myndig- hetsservice stått i förgrunden, lagt fram ett delbetänkande (SOU 1981246) Ändringar i förvaltningslagen som bland annat omfattar vissa servicefrågor. I betänkandet föreslås att 8 & förvaltningslagen, som i dag handlar om myndighets vägledning åt part för avhjälpande av brist i handling, utformas som en allmän bestämmelse om att myndighet skall ge allmänheten upplysningar och vägledning i frågor som rör dess verk- samhetsområde i den mån hinder inte möter av hänsyn till arbetets behöriga gång. Myndighet skall också bistå enskilda med att avhjälpa brister i ofullständiga handlingar, som parterna ger in, om det kan ske på ett enkelt sätt.

I de fall i vilka det finns flera parter med motstridiga intressen uppstår olägenheter, om domstolen går för långt i sin service. Detta har inte minst erfarenheterna från småmålslagen visat. Att serviceverksamheten i småmål ofta sträckt sig utöver vad lagstiftaren torde ha menat måste emellertid ses mot bakgrund av småmålslagens hela uppläggning i fråga om domstolsagerandet i övrigt, inte minst i fråga om begränsningen av antalet domstolssammanträden. I och med att det vid vissa domstolar

funnits särskilda rådgivare som stått till tjänst på statens bekostnad har det nog också kommit att bli naturligt att enskilda kommit att ställa långtgående krav samtidigt som det blivit naturligt för rådgivarna att söka tillgodose kraven.

Hur tveeggad en verklig rådgivningsverksamhet genom domstolarna är framgår särskilt tydligt om man jämför domstolens verksamhet med den rådgivning, som advokater och biträdande jurister på advokatby- råer kan ge enligt rättshjälpslagen.

Vi har såvitt gäller mera materiella frågor den uppfattningen att råd- givning generellt sett kan utövas på ett betydligt effektivare sätt i de former rättshjälpslagen anvisar än som rådgivning i den ordning vissa domstolar anser sig ha rätt att ge. Härtill bidrar särskilt att rådgivning enligt rätthjälpslagen ges av professionellt verksamma rådgivare, som ofta har stor erfarenhet av att hjälpa enskilda personer att komma överens. Några av de största tingsrätterna har visserligen jurister heltids— anställda för ”rådgivningen” men dessa har sällan lika stor erfarenhet av konfliktlösning. Med det sagda vill vi inte utesluta att också en rådgiv- ningsverksamhet som bedrivs vid domstol i vissa fall kan leda till en uppgörelse mellan parterna.

Rättens mera materiella rådgivning kan inte heller —— utan att sätta tilltron till domstolarna i allvarlig fara — gå så långt som ibland behövs, bl.a. för att avråda en part från att ge sig in i en hopplös och obefogad process. Här finns ett behov av att ge den, som väljer att vända sig till domstol i stället för till advokat, upplysningar om vilka svårigheter som kan föreligga såvitt gäller de materiella frågorna. Detta bör domstolens personal inte ägna sig åt. I sådana situationer blir i stället en hänvisning till advokat eller liknande rådgivare en lämplig form av domstolsrådgiv- ning.

Det statliga anslaget till rättshjälpen kanske blir något lägre om advo- kathjälp ersätts med domstolsmedverkan men man får i stället ökade kostnader på domstolssidan. En rådgivare vid domstol skall i likhet med en på advokatbyrå anställd jurist ha sin lön och man har knappast fog för ett antagande att kontorskostnaderna för en domstolsanställd råd- givare är lägre än för en advokat. Ökningen i kostnader på domstolssi- dan hänför sig inte heller bara till kostnaderna för själva rådgivningen utan också till kostnaderna för sådana mål i vilka en advokat med så enkla medel att de ryms inom rådgivningsinstitutet kunnat hjälpa till med att få parterna överens eller eljest fått dem att avstå från en onödig process. Det finns inte någonting som talar för att den tvistlösning som domstolen kan erbjuda i de nu berörda fallen har ett högre värde för parterna än en tvistlösning genom advokat.

Att domstolsrådgivning jämfört med advokatrådgivning leder till ett högre antal domstolsavgöranden av civila tvister har inte något egenvär- de. Snarare kan man se ett högt antal tvistemålsdomar som ett tecken på att samhället inte lyckats tillhandahålla ett system för enklare uppgörel- ser.

Det kanske skall tilläggas att samhället i själva verket inte har så stora kostnader för rådgivning enligt rättshjälpslagen. Kostnaderna för sådan rådgivning skall nämligen i första hand parten själv svara för och kost-

naderna ärinte större än att de i regel kan bäras av de enskilda. Om den enskilde inte kan betala finns det dock, som redan nämnts, möjlighet att nedsätta eller efterge avgiften och i sådant fall betalar statsverket advo- katen eller den biträdande juristen det belopp som den rättssökande inte kunnat betala. Kostnaderna för domstolsrådgivning i småmål betalas däremot helt av statsverket, oavsett om den som får rådgivningen är medellös eller mycket väl skulle ha råd att betala.

Enligt vår mening bör domstolen med hänsyn till det sagda hellre hänvisa en rättssökande till rådgivning enligt rättshjälpslagen än försöka ge upplysningar och råd i mera materiella frågor.

Omsätter man vad som nu har sagts till de familjerättsliga målen kan det framstå som lämpligt exempelvis att en tjänsteman vid rätten hjälper två makar, som är överens om äktenskapsskillnad och vad därmed sammanhänger, med alla behövliga upplysningar om ansökan och om förfarandet. Härigenom kan makarna i vissa fall klara sig utan rätts- hjälp. Vi vill upprepa att rättsskyddsförsäkringar inte täcker frågor om äktenskapsskillnad.

Tyvärr är det emellertid inte så vanligt att två makar utan hjälp utifrån blir överens om alla med en äktenskapsskillnad förenade frågor, såsom t.ex. om vårdnad, umgängesrätt och underhållsbidrag. Det är vidare sannolikt ganska få fall, som i verkligheten — och inte bara i makarnas egen föreställning — är så fria från komplikationer att makarna utan sakkunnig hjälp kan klara skilsmässosituationen. En äktenskapskillnad aktualiserar bl.a. en rad frågor som rör makarnas ekonomi. Många av dessa frågor behöver inte prövas av domstol men de kan ändå påverka makarnas inställning i någon fråga som domstolen har att pröva. Om makarna får hjälp bara i formella hänsenden kan deras mellanhavanden komma att lösas på ett sätt som de inte själva avsett.

För fall av nyss angivet slag är det inte självklart vad man skall svara på frågan om man lagstiftningsvägen skall verka för att domstolen anlitas som ett rådgivande organ eller om parternas behov av hjälp liksom hittills bör helt och hållet tillgodoses genom rättshjälpen. Här gör sig de allmänna skälen mot en alltför långtgående domstolsservice gäl- lande på delvis samma sätt som i fråga om allmänna tvistemål. I fråga om äktenskapsmålen torde t.o.m. med särskilt fog kunna sägas att rådgivningen enligt rättshjälpslagen kan utövas på ett betydligt effekti- vare sätt än domstolsrådgivning. Vi ser särskilt allvarligt på risken för att domstolen inte i samma utsträckning som advokater kan — genom att beakta alla intressen som berörs av skilsmässan -— få parterna att enas om en gemensam ansökan. En mera allmän övergång från gemensam ansökan till vanlig ansökan skulle få i det närmaste katastrofala följder för domstolarnas resurser.

Enligt vår uppfattning finns det ytterligare skäl som påkallar att man ser över frågan om hur samhällets rättshjälp i familjerättsliga angelägen- heter bör vara utformad. Såvitt vi kan förstå innebär nämligen de mo- derna tankegångarna på familjerättens område att en äk- tenskapsskillnad skall göras så ”mjuk” och konfliktfri som möjligt. I det syftet har lagstiftaren i flera sammanhang utökat möjligheterna att låta mål avgöras efter gemensam ansökan. Familjelagssakkunnigas nyligen

lämnade förslag till äktenskapsbalk (SOU 1981:85) innebär dessutom, om det genomförs, att grunderna för den ekonomiska uppgörelsen vid äktenskapsskillnad blir mer nyanserade än för närvarande och därige- nom lämnar ett större utrymme för avvikelser i det individuella fallet. Bodelningen kommer därför att i viss omfattning behöva föregås av förhandlingar mellan makarna, förhandlingar som i stor utsträckning kan förväntas äga rum redan i samband med att själva skillnadsfrågan aktualiseras. All erfarenhet från det praktiska arbetet med skilsmässor visar att möjligheterna att få makarna att enas om villkoren för uppgö- relsen dem emellan normalt är gynnsammare innan frågan har förts till rätten än därefter, då motsättningarna lätt skärps. Ofta kräver förhand- lingarna mellan makarna medverkan av advokat eller annan på området kunnig person, som med fast hand och praktisk blick förmår lotsa dem fram till en skälig uppgörelse. En verksamhet sådan som den vilken bedrivits i anslutning till småmålslagen passar därför inte alls för att få fram gemensamma ansökningar i fall där parterna inte är ense redan från början.

Det nu anförda utesluter inte att det finns fall där makarnas förhållan- den är sådana att det är fullt tillräckligt med en enkel upplysning från domstolen om hur man går till väga för att få äktenskapsskillnad. För sådana fall kan det vara värdefullt att ha tillgång till blanketter men dessa bör då kompletteras med broschyrer och utformas så att de, så snart någon komplikation kommer in i bilden, automatiskt uppmanar makarna att vända sig till en advokat för att få en mer kvalificerad rådgivning.

Sammanfattningsvis anser vi att domstolarna — i huvudsaklig över- enstämmelse med vad lagstiftaren vid småmålslagens tillkomst avsåg för småmålen — bör ha till uppgift att ge parterna en god service i formella frågor, såsom när det gäller allmänna upplysningar, anvisningar och förklaringar. I motsats till nu bör servicen inte bara gälla småmålen utan alla domstolsmål i vilka parterna har behov av hjälpen. Såvitt gäller frågor av mera materiell natur vilka måste besvaras redan på det förpro- cessuella stadiet anser vi att parternas behov av hjälp i första hand bör tillgodoses inom rättshjälpslagstiftningens ram. Vi förutsätter att dom- stolen i sin formellt inriktade serviceverksamhet skall till sin hjälp ha ett väl anpassat blankettmaterial. Särskilt viktiga är den summariska pro- cessens blanketter för ansökan och svaromål. Blankettfrågan synes vara särskilt invecklad i äktenskapsmål. Frågans lösning för sådana mål hänger nära samman med möjligheterna att utforma blanketter och broschyrer så att makar — i den mån blanketterna inte passar för deras fall — hänvisas till den hjälp de kan få enligt rättshjälpslagen eller på annat sätt.

”i" %#le

: : '%faufllili: ' '..

:* . män

'n IM igtlwuqliiilfslui

IV Överväganden rörande vissa särskilda frågor

13. Tvistemålsprocessen

13.1. Tingsrätts domförhet m.m.

1311. Inledning och bakgrund

Huvudförhandling i tvistemål får enligt nuvarande 42 kap. 20 å andra stycket RB hållas i förenklad form. Sådan huvudförhandling kan hållas antingen i omedelbart samband med sammanträde för muntlig förbere- delse eller också senare, dock senast inom femton dagar från det att den muntliga förberedelsen avslutades.

Att en huvudförhandling hålls i förenklad form innebär skillnader i två hänseenden i förhållande till en vanlig huvudförhandling. Den ena skillnaden gäller frågan vad som skall vara processmaterial vid rättens avgörande. Vid en vanlig huvudförhandling måste enligt 17 kap. 2 & RB allt material som skall ligga till grund för avgörandet läggas fram vid förhandlingen. Vid en förenklad huvudförhandling behöver man där- emot inte upprepa det som förekom vid det sammanträde, då den munt- liga förberedelsen avslutades (42 kap. 20 få tredje stycket RB).Detta betraktas ändå som processmaterial. Den andra skillnaden gäller rättens sammansättning. Medan en vanlig huvudförhandling kräver tre lagfarna domare eller en lagfaren domare med nämnd, är rätten vid huvudför- handling i förenklad form domför med en lagfaren domare (] kap. 3 & RB).

Vår målundersökning visar att huvudförhandling i omedelbart sam- band med sammanträde för förberedelse är mycket vanligt förekom- mande (ca två tredjedelar av samtliga mål där huvudförhandling hålls), medan särskild huvudförhandling i förenklad form inom lS-dagarsfris- ten förekommer mycket sällan (mindre än en halv procent av nämnda målgrupp).

Med hänsyn till att huvudförhandling i förenklad form framstår som ett från flera synpunkter effektivt handläggningssätt, har vi övervägt möjligheterna att genom en förlängning av femtondagarsfristen skapa ett ökat utrymme för sådan handläggning. Vi har därvid kommit fram till att en sådan reform kräver överväganden av reglerna om processmate-

rialets förebringande och om tingsrätts domförhet. Vad man i realiteten måste diskutera är alltså i vad mån det är lämpligt att öka möjligheterna att underlåta upprepning av processmaterial och att vidga kompetensen för ensamdomare.

För att parterna skall få underlåta att vid en huvudförhandling upp- repa sådant processmaterial som lagts fram vid en muntlig förberedelse måste krävas att alla domare som sitter i rätten också deltagit i för— beredelsesammanträdet och att så kort tid förflutit från det förra för- handlingstillfället att domaren verkligen kommer ihåg vad som sades då. Området för endomarkompetensen har däremot ingenting med tids- aspekten att göra; en domare dömer i princip lika bra eller lika dåligt ensam, oavsett om det förflutit sju dagar eller tre månader från förbere- delsens avslutande. Femtondagarsgränsen i 42 kap. 20 & RB motiveras endast av de större möjligheter att underlåta upprepning av processma- terial som — åtminstone typiskt sett — bör föreligga om det förflutit endast en kortare tid mellan förhandlingarna. Hinner längre tid förflyta ökar risken för att domaren glömmer vad som sagts vid förberedelsen.

Det nu anförda leder till slutsatsen att de båda komponenterna i systemet med förenklad huvudförhandling — domförheten och process- materialets förebringande — är i stor utsträckning fristående från varandra, men att de har ett samband på det sättet att lättnader i ome- delbarheten kan komma i fråga i princip endast i den mån man tillåter att huvudförhandlingen hålls inför ensamdomare (nämligen samma per- son som lett det aktuella förberedelsesammanträdet).

I det följande kommer vi mot denna bakgrund att beröra de olika frågorna var för sig. Vi tar därvid upp också vissa andra domförhetsfrå- gor än sådana som har direkt samband med frågan om huvudförhand- ling i förenklad form, nämligen frågan om domförhet vid måls avgöran- de utan huvudförhandling och frågan om det är befogat att behålla en särskild domförhetsregel för mål om mindre värden även om det särskil- da förfarandet för sådana mål — såsom sker enligt vårt förslag — slopas.

Grunderna för domförhetsreglerna fastställdes år 1969, i samband med att en enhetlig underrättsorganisation infördes. Man drog då bl.a. upp gränserna för nämndens medverkan i tvistemål. Det finns ingen anledning för oss att nu göra några överväganden i den delen, t.ex. i fråga om nämndmedverkan i dispositiva tvistemål. Vi inskränker oss i det följande i stället till frågan om gränsdragningen mellan handlägg- ning inför ensamdomare och handläggning inför fullsutten rätt (tre jurister eller en jurist med nämnd).

Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om ett uttalande i förarbetena till 1969 års domförhetsreform. Det sades där att två grund- läggande principer vid avgränsningen av endomarkompetensen sedan gammalt ansetts vara att bevisprövning inte i alltför stor utsträckning borde anförtros ensamdomare och att den enskilde parten, utom i up- penbara fall, inte borde vara avskuren från möjligheterna att få sitt mål prövat i de mest kvalificerade former som lagstiftningen erbjuder (prop. 1969:44 s. 342). Genom småmålslagen har de nu nämnda principerna brutits när det gäller mål om mindre värden. I övriga mål får man emellertid utgå från att de fortfarande är aktuella.

13.12. Domförhet i huvudförhandlingsmål

Man kan säga att det som främst talar för att ett större antal ledamöter sitteri rätten är hänsynen till rättssäkerheten. Såväl en rättsfråga som en bevisfråga får i princip antas bli säkrare bedömd av en domstol med flera ledamöter än av en ensamdomare. Som nyss nämnts har man ansett att särskilt bevisfrågornas bedömning gagnas av en flerdomarprövning.

Till förmån för endomaralternativet talar effektivitetshänsyn av an- nan art. Självfallet ställer det sig statsfinansiellt fördelaktigt att öka området för endomarkompetensen. Ett mål kan vidare bli snabbare avgjort om bara en domare behöver deltaga, bl.a. därför att det är lättare att hitta lämpliga förhandlingstider. Också själva förhandlingen torde stundom kunna gå fortare och man spar in tid för överläggning. Slutligen kan en förhandling inför ensamdomare ofta få en mindre formell karak- tär än ett sammanträde inför fullsutten rätt, något som kan positivt påverka t.ex. parternas förlikningsvilja.

Vid utformningen av domförhetsreglerna måste en avvägning göras mellan de olika skäl som nyss anförts. En given teoretisk utgångspunkt måste därvid vara att inget mål skall avgöras av fler domare än som är motiverat i det enskilda fallet.

Ingen torde ifrågasätta att en domare ensam kan fatta beslut som ej innefattar målets avgörande samt beslut om avskrivning. Detsamma gäller de allra flesta avvisningsbeslut. Även när det gäller vissa typer av avgöranden i sak måste det generellt anses tillräckligt att rätten består av en domare. Det gäller sådana domar där prövningen har övervägande formell karaktär, alltså förenklade domar, domar efter gemensam ansö- kan eller medgivande och domar som innebär att förlikning stadfästs. Liksom enligt gällande rätt bör därför en sammansättning med flera domare i huvudsak bli aktuell endast vid sådana avgöranden som inne- fattar en sakprövning av en tvist mellan parterna.

Men även inom den sistnämnda gruppen finns det fall där det måste sägas vara fullt tillräckligt från rättssäkerhetssynpunkt att en enda do- mare avgör målet. I gällande rätt har man sökt ringa in dessa fall genom att ge rätten befogenhet att hålla förenklad huvudförhandling mot parts vilja, om ”saken finnes uppenbar” (42 kap. 20 å andra stycket RB). Men säkerligen finns det en betydande grupp mål, där avgörandet visserligen inte är av fullt så enkel beskaffenhet som förutsätts i detta stadgande, men där rättssäkerheten ändå måste anses fullt tillgodosedd med en ensamdomare.

Vill man möjliggöra avgörande av ensamdomare i den sistnämnda målgruppen, kan detta teoretiskt sett ske på två skilda sätt. Antingen preciserar man noga i lag vilka kriterier som skall gälla för att mål skall få avgöras av en domare (legalitetsprincipen) eller också överlåter lag- stiftaren åt rätten och parterna att i det enskilda fallet bestämma om en eller flera domare skall deltaga (delegationsprincipen).

Att konstruera lämpliga domförhetsregler med tillämpning av legali- tetsprincipen är svårt, för att inte säga praktiskt ogörligt. I gruppen tvistemål ingår åtskilliga kategorier rörande de mest skilda förhållan- den, och i varje kategori finns enkla och svåra mål. Man kan därför inte

generellt överlämna en viss målkategori, t.ex. mål om ersättning för arbetsbeting, till ensamdomare. Ett undantag skulle möjligen vara un- derhållsmålen, men de avgörs redan i dag praktiskt taget uteslutande av ensamdomare.

En målgrupp som är tämligen lätt att avgränsa är den där tvisten rör ett bestämt, mindre belopp. Det skulle t.ex. vara tänkbart att behålla den särskilda domförhetsregeln i 12 5 småmålslagen även om lagen i övrigt integreras med RB. Man måste dock ha klart för sig att en sådan ordning inte medför att domförhetsfrågan löses efter målens sakliga beskaffen- het. Det är ju inte säkert att alla mål om små värden är juridiskt enkla. Däremot kan det sägas att det statsfinansiella läget inte tillåter medbor— garna att processa om bagatellbelopp inför en domstol i kvalificerad sammansättning. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 13.1.5.

En domförhetsregel konstruerad efter delegationsprincipen ligger väl i linje med tankar som förs fram i våra direktiv. Någon måste då bestäm- ma vilka domförhetskrav som skall gälla vid målets avgörande. Det är svårt att tänka sig någon annan ordning än att beslutanderätten läggs på rätten och parterna. En sådan lösning motiveras främst av att rätten och parterna är de som bäst kan bedöma det enskilda målets svårighetsgrad. Parterna kanske också i ett särskilt fall vill prioritera snabbheten i förfarandet.

Vad som i första hand skulle kunna anföras mot den sist antydda lösningen är att det av principiella skäl inte bör ankomma på rätten eller parterna att bestämma rättens domförhet i ett enskilt fall. Det skulle enligt denna uppfattning inte kunna godtas från allmän synpunkt att de agerande i ett enskilt mål själva bestämmer t.ex. att rättssäkerheten i någon mån får vika för krav på ett snabbt avgörande. Mot denna bakgrund granskar vi i det följande frågan i vad mån sådana skäl hittills ansetts hindra att delegationsprincipen tillämpats i fråga om rättens domförhet. (Domförhetsfrågan får givetvis inte blandas ihop med frågan om rättens sammansättning i mer inskränkt bemärkelse, dvs. frågan om personvalet.)

För det första har enskilda människor, företag och organisationer m.m. vidsträckta möjligheter att se till att deras rättsliga mellanhavanden klaras ut på ett annat — och kanske mindre rättssäkert — sätt än genom avgörande av domstol. En förmögenhetsrättslig tvist kan parterna välja att göra upp på egen hand eller genom skiljeman. Motsvarande gäller i viss mån även i brottmål och indispositiva tvistemål; genom att godkän- na ett strafföreläggande eller underteckna ett faderskapserkännande väljer den enskilde bort möjligheten att få en kvalificerad domstolspröv- ning.

Men även sedan ett mål anhängiggjorts vid domstol har parterna genom procedurreglema tillerkänts goda möjligheter att påverka for- men för och omfattningen av samhällets ingripanden. Särskilt tydligt framstår detta i dispositiva mål, där ju parterna själva i stor utsträckning bestämmer processens omfattning. Parterna har också tillfälle att påver- ka rättens domförhet. Som redan nämnts kan en part genom att vägra samtycka till förenklad huvudförhandling uppnå att ett mål avgörs av fullsutten rätt i stället för av ensamdomare. Och enligt 50 kap. 21 5 tredje

stycket RB kan parterna i ett familjemål utesluta nämndmedverkan genom att begära att målet avgörs utan huvudförhandling. Ett ytterligare exempel är bestämmelsen i 2 & första stycket andra punkten småmåls- lagen, enligt vilken parterna kan avtala att lagen skall tillämpas i fråga om en viss tvist och därigenom uppnå bl.a. att målet avgörs av en enda domare.

Regler som mer direkt ger part ett inflytande över rättens sammansätt- ning i ett enskilt fall är mer sällsynta, men förekommer dock. Enligt 12 kap. 2 & tryckfrihetsförordningen tillerkänns parterna sålunda en direkt möjlighet att avstå från jurymedverkan i ett tryckfrihetsmål.

När det gäller rättens inflytande över sin egen domförhet, bör först konstateras att flera regler ger utrymme för ett åtminstone indirekt sådant inflytande. Ett exempel är den nu aktuella regeln om förenklad huvudförhandling i 42 kap. 20 å andra stycket RB. Är rätten och parterna överens, eller anser rätten att saken är uppenbar, kan ett mål tas till förenklad huvudförhandling. Detta betyder, om man bortser från möj- ligheten att underlåta upprepning av processmaterial och den därtill knutna femtondagarsregeln, ingenting annat än just att rätten bestäm- mer att en enda domare skall avgöra målet.

Ett annat exempel finns i 50 kap. 21 5 första stycket RB. Genom att under angivna förutsättningar företa ett mål till avgörande utan huvud- förhandling, uppnår hovrätten att målet avgörs enbart av jurister (jfr 15 kap. 30 5 giftermålsbalken). Och anser hovrätten i juristsammansättning att ett brott förskyller endast böter, får man döma utan nämnd (2 kap. 4 ij andra stycket RB).

Det finns också regler om domförhet, som direkt ger domstolen ett eget inflytande i det enskilda fallet. Ett exempel på detta är bestämmel- sen i 3 kap. 5 (j RB om att högsta domstolen får förordna att ett mål skall avgöras i plenum. Ett annat exempel är regeln i 6 & ärendelagen, enligt vilken rätten vid ett ärendes avgörande skall ha en mer kvalificerad sammansättning, om ”särskild anledning föreligger därtill”. Ytterligare ett exempel finns i 3 kap. 6 5 lagen (19741371) om rättegången i arbets- tvister, enligt vilken bestämmelse arbetsdomstolen är domför i en mind- re kvalificerad sammansättning bl.a. vid huvudförhandling i mål som ”saknar betydelse för ledning av rättstillämpningen och även i övrigt är av enklare beskaffenhet”. Det är ett uttryck för samma tankegång när hyresrättsutredningen i sitt nyligen offentliggjorda förslag till ny hyres- processlag föreslår att bostadsdomstolens ledamöter skall få möjlighet att påkalla att domstolen skall bestå av sju i stället för fyra ledamöter i ett visst mål (SOU 1981:77 s. 68).

Denna genomgång synes ge vid handen att lagstiftaren hittills inte ansett några principiella skäl hindra att såväl rätten som parterna ges möjlighet att påverka domstolens sammansättning i ett enskilt fall. Någ- ra nya argument mot en sådan ordning torde knappast ha tillkommit. Den är tvärtom, som visats i det föregående, förknippad med väsentliga fördelar.

En delegationsregel av nu antytt slag kan emellertid i ett enskilt fall leda till att ett mål blir handlagt på ett mindre lämpligt sätt. Detta kan t.ex. bero på att en domare anser sig kunna döma svårare mål än han i

verkligheten klarar av eller att parter begär fullsutten rätt vid avgörandet utan att situationen påkallar detta. Självfallet måste sådana effekter i möjligaste mån hindras. Bäst torde detta ske på principiellt sett samma sätt som enligt nuvarande regel i 42 kap. 20 5 andra stycket RB, alltså genom att rätten och parterna får möjlighet att korrigera varandra. Om en domare anser sig kapabel att döma ensam i ett för svårt mål, bör parterna alltså ha möjlighet att motsätta sig det och kräva en samman- sättning med flera ledamöter. Samtidigt bör domaren ha vissa möjlighe- ter att avgöra ett mål ensam trots en parts begäran om fler domare.

Enligt gällande rätt får domaren frångå en parts begäran om flerdo- marprövning bara när saken enligt domarens bedömning är uppenbar. Denna regel ger enligt vår mening ett något för snävt utrymme för möjligheterna att företa målet till avgörande inför en domare mot parts önskan. Det finns nämligen fall där — utan att saken är uppenbar — de bedömningar som rätten behöver göra i målet är av så enkel beskaffenhet att rättssäkerheten måste anses tillräckligt tillgodosedd om bedömning- arna görs av en domare. Det kan gälla t.ex. ett mål om underhållsbidrag där det endast är fråga om att bestämma skäliga bidragsbelopp med ledning av de uppgifter som parterna lämnat. Ett annat exempel är det fallet att den bevisning som åberopas är av ringa omfattning och målets utgång i allt väsentligt beror på vad som kommer fram genom bevisning- en. Enligt vår mening kan de fall vi tänker på täckas av ett krav på att målet skall vara av enkel beskaffenhet. Om målet är av denna art, bör alltså rätten kunna gå emot parts önskemål om fler domare och avgöra målet med en domare. Att målet är av enkel beskaffenhet innebär att varken någon sakfråga eller någon rättsfråga får vara svårbedömd. Målet får inte heller innehålla några processuella eller handläggnings- mässiga problem av komplicerad natur.

Sammanfattningsvis talar det nu sagda enligt vår mening för att möj- ligheterna för ensamdomare att avgöra mål vid huvudförhandling bör frikopplas från frågan om processmaterialets förebringande — dvs. femtondagarsgränsen —— samt i förhållande till gällande rätt vidgas på så sätt att rätten får möjlighet att, oavsett parts samtycke, hålla huvudför- handling med en enda domare i mål av enkel beskaffenhet. Den sålunda förändrade domförhetsregeln bör sammanföras med övriga domförhetsregler för tingsrätt i det föreslagna 2 kap. (nuvarande 1 kap.) RB.

13.1.3. Lättnader i omedelbarheten vid huvudförhandling inför ensamdomare

Den förut berörda frågan hur man skall göra med den s.k. förenklade huvudförhandlingen har, med den nyss förordade lösningen, inte längre med domförheten att göra. Frågan är bara i vad mån det som sagts vid förberedelsen skall utan upprepning bli processmaterial vid en huvud- förhandling. F.n. gäller i detta hänseende, som ovan sagts, en femton- dagarsgräns. Enligt vår mening framstår denna regel som onödigt stel. Man bör i stället kunna låta rätten och parterna i ökad utsträckning

bestämma i vad mån material från ett förberedelsesammanträde behöver upprepas vid huvudförhandlingen. Förutsättningarna bör i princip vara desamma som i fråga om möjligheterna att låta en påbörjad huvudför- handling fortsätta efter uppehåll. Vi återkommer till dessa frågor i an- slutning till de föreslagna reglerna i 44 kap. 4 och 12 55.

13.1.4. Domförheten när mål avgörs på handlingarna

Eftersom RB hittills upprätthållit ett krav på obligatorisk huvudför- handling så snart en verklig tvist förelegat, har det varit naturligt att all handläggning utom huvudförhandling kunnat ske inför ensamdomare. När vi nu föreslår en möjlighet att avgöra även tvistiga mål på handling- arna, kommer domförhetsfrågan givetvis i ett annat läge. Åtminstone teoretiskt sett skapas genom vårt system en möjlighet att utan huvudför- handling avgöra mål av rättsligt sett så komplicerad beskaffenhet att grunderna för nuvarande domförhetsregler talar för att avgörandet bör fattas av fullsutten rätt. Att särskilja några enskilda målgrupper som generellt sett passar för den ena eller andra sammansättningen torde som tidigare sagts vara ogörligt. Detta talar för att man även för handlägg- ning av tvistiga mål utan huvudförhandling borde införa samma dele- gationssystem som vi tidigare förordat beträffande mål som avgörs efter huvudförhandling.

Mot en sådan lösning talar emellertid praktiska skäl. En relativt liten del av de mål som skall avgöras på handlingarna kan förväntas innehålla några större komplikationer. Detta gäller särskilt bedömningen av be- visfrågor. Framför allt torde de mål som motsvarar de nuvarande dom- stolsärendena i regel vara ganska okomplicerade. Man kan därför på goda grunder anta att rättssäkerheten, både från samhällets och parter- nas synpunkt, blir tillräckligt tillgodosedd med en enda domare i de allra flesta sådana mål. Det skulle alltså oftast innebära endast en onödig omgång att inhämta parternas samtycke till att målet avgörs med en enda domare. I stället kan mycket vinnas om man som presumtion ställer upp att även tvistiga mål kan avgöras genom dom på handlingarna med endast en domare. En sådan regel bör självfallet kombineras med en möjlighet för rätten att i det enskilda fallet besluta att målet skall avgöras av fullsutten rätt, om målets beskaffenhet kräver det. Ett sådant beslut kan initieras av part eller på annat sätt. Liksom i huvudförhandlings— målen bör dock domstolen ha rätt att gå emot en parts önskemål om saken är av enkel beskaffenhet.

Det hittills sagda har gällt domförheten vid tvistemåls avgörande i sak. När det gäller avgörande av sådana mål genom slutligt beslut, är rätten enligt gällande regler domför med en enda domare hur svårt avgörandet än är (förutsatt att särskild huvudförhandling inte hålls för avgörande av frågan). I praktiken torde man på många håll ha tillämpat reglerna så att tre domare har deltagit i mer komplicerade avgöranden. Det har då framför allt varit fråga om invecklade avvisningsfrågor, t.ex. på grund av res judicata. Enligt vår mening bör de ovan förordade domförhetsregler- na, som anknyter till målets beskaffenhet, gälla oavsett vilken typ av avgörande det kan bli fråga om, således oavsett om målet skall avgöras

genom dom eller slutligt beslut. En annan sak är att det i praktiken inte kommer i fråga att tillgripa den mer kvalificerade sammansättningen annat än i t.ex. vissa svårbedömda avvisningsfrågor och kanske också i något fall om beslutet innefattar ställningstagande till en besvärlig rät- tegångskostnadsfråga.

13.1.5. Domförhet i mål om små värden

Det återstår att behandla frågan om det är motiverat att behålla en särskild domförhetsregel för tvistemål om små värden. Sedan år 1974 gäller att mål som rör ett värde under ett halvt basbelopp handläggs av ensamdomare enligt småmålslagen. Enligt vårt förslag skall det särskilda förfarandet för sådana tvister om mindre värden upphöra och alla tvis- temål handläggas enligt gemensamma regler.

Det argument som i propositionen till småmålslagen anfördes till förmån för endomarlösningen var främst att ett avgörande av en enda domare var tillräckligt med hänsyn till de aktuella målens beskaffenhet. Småmålen var, hette det, ”i allmänhet tämligen enkla både från rättslig synpunkt och vad beträffar bevisvärderingen". Det skulle för det stora flertalet mål innebära en ”onödig överorganisation att föreskriva att rätten skall bestå av juristkollegium”. Departementschefen kunde inte ens tänka sig en möjlighet att i ett enskilt fall låta ett småmål avgöras av fler än en domare. Underlaget för en sådan regel skulle bli ”utomordent- ligt litet” och man skulle löpa risk att regeln skulle komma att ”tillämpas i onödan med bl.a. förlängda handläggningstider och ökade kostnader som följd” (prop. 1973 :87 s. 162). Inte minst av det sistnämnda uttalan- det torde man med fog kunna dra slutsatsen att föreskriften om obliga- torisk endomarhandläggning dikterats även av statsfinansiella hänsyn.

Det finns inga konkreta belägg för att mål om små värden är mindre komplicerade, juridiskt eller sakligt, än andra tvistemål. Enligt vår me- ning är det därför omöjligt att låta småmål alltid avgöras av ensamdo- mare utan att rättssäkerheten generellt sett blir mindre i sådana mål. Däremot kan det av andra skäl vara motiverat att behålla endomarregeln för mål om mindre värden.

I det statsfinansiella läge som råder f.n. framförs naturligt nog starka krav på en nedskärning av de offentliga utgifterna. Självfallet riktas därvid blickarna särskilt mot sådan statlig verksamhet som inte bärs upp av vitala enskilda eller allmänna intressen. Man kan göra gällande att tvistemål som rör bagatellbelopp hör till den sistnämnda kategorin, bortsett från de fall där det föreligger ett prejudikatintresse. Det kan i dagens situation inte anses självklart att medborgarna skall ha en obe- tingad rätt att anlita den offentliga rättskipningen i dess mest kvalifice- rade former för att slita tvister som från allmän synpunkt ter sig obetyd— liga.

Att samhället förbehåller sig rätten att pröva den enskildes intresse av att få sin angelägenhet behandlad förekommer redan nu inom domstols- verksamheten. En sådan intresseprövning är föreskriven vid beslut om allmän rättshjälp (8 & rättshjälpslagen); rättshjälp ges normalt inte för angelägenhet som rör ringa värde. Och enligt 13 kap. 2 & RB skall en

fastställelsetalan avvisas, om inte käranden visar sig lida förfång av att saken inte prövas. Ett slags generell intresseprövning har lagstiftaren gjort genom regeln om fullföljdsbegränsning i 21 & småmålslagen; med hänsyn till tvistens ringa belopp måste parterna anses tillräckligt tillgo- dosedda genom prövningen i tingsrätt, om inte särskilda omständigheter föreligger. Det bör i detta sammanhang också nämnas att man inom allmänna reklamationsnämnden numera avsevärt begränsat prövningen av tvister som rör bagatellbelopp.

Man har i olika sammanhang väckt tanken på att samhället helt skulle vägra att ställa rättsväsendet till förfogande för bagatellartade civila krav. En domstol skulle alltså vara skyldig att avvisa ett käromål, om värdet av vad som yrkas understiger ett visst belopp. Mot en sådan ordning talar dock starkt det förhållandet att fordringar under belopps- gränsen skulle bli även teoretiskt sett helt osanktionerade, en effekt som är svår att acceptera i ett rättssamhälle.

Mot den nu tecknade bakgrunden kan det i och för sig synas naturligt att man åtminstone överväger att låta småmålen i större utsträckning än andra tvistemål avgöras av ensamdomare. Det finns emellertid tungt vägande skäl mot att sådana överväganden görs redan nu. Frågan om domförheten i tingsrätt har ett nära samband med möjligheterna till överprövning av tingsrätternas avgöranden. Med generösa överklagan- demöjligheter har man kanske mindre anledning att tveka inför endomarhandläggning i tingsrätt och vice versa. Frågor om möjlig- heterna att överklaga tingsrätts dom tas emellertid inte upp i detta betänkande, utan i en senare etapp av vårt utredningsarbete. Man kan inte utesluta att de här föreslagna domförhetsreglerna får omprövas, när resultatet av dessa senare överväganden föreligger. Reglerna får alltså i viss mån karaktären av ett provisorium. Det finns enligt vår mening inte tillräckliga skäl att, för tiden fram till dess samlade överväganden i fråga om domförhet och överklagandemöjligheter kan presenteras, ge några särskilda domförhetsregler för mål om mindre värden. Till detta ställ- ningstagande bidrar inte minst den omständigheten att de föreslagna ökade möjligheterna att avgöra tvistemål inför ensamdomare torde med- föra att vinsterna med en obligatorisk endomarsammansättning i små- mål blir mycket begränsade. Mot bakgrund av det nu sagda föreslår vi att samma domförhetsregler tills vidare skall tillämpas i alla tvistemål oavsett vilket värde tvisten gäller.

13.2. Forumprövningen 13.2.1 Inledning

Det finns en uppdelning i sakligt och funktionellt hänseende mellan olika slag av domstolar och myndigheter. Reglerna härom kan sägas vara av tre typer. Enligt den första typen får en tingsrätt inte ta upp ett mål som skall prövas av en särskild domstol, t.ex. en länsrätt, arbetsdomsto- len eller försäkringsdomstolen. Inte heller får en tingsrätt ta upp ett mål vari talan skall väckas vid högre rätt eller mål som skall avgöras av

annan myndighet än domstol eller omedelbart enligt lag skall prövas av skiljemän.

Domstolen skall alltid kontrollera att talan inte väckts i strid mot de nu angivna reglerna. Om man under en process i högsta domstolen uppmärksammar att talan bort väckas vid särskild domstol, skall de lägre instansernas domar undanröjas utan hänsyn till vad parterna anser härom. Upptäcks felet efter det att en dom vunnit laga kraft, kan domen undanröjas genom domvillobesvär (59 kap. 1 (j RB).

Den nu angivna typen av forumregler sätts ur spel endast såvitt gäller den summariska processen. Den processen omfattar sålunda enligt sär- skilda lagar också vissa fall som i händelse av en egentlig tvist skall tas upp av arbetsdomstolen, fastighetsdomstolen och statens va-nämnd. Att man kan ha en sådan ordning beror på att den summariska processen inte kräver den särskilda sakkunskap som de angivna organen har.

Enligt den andra typen av forumregler skall talan väckas vid viss tingsrätt. I vissa fall är orsaken härtill att viss tingsrätt utrustats med specialistkunskaper, t.ex. för sjörättsmål, tryckfrihetsmål och patentmål. I vissa arvsrättsliga mål, som enligt 10 kap. 9 & RB skall handläggas vid den avlidnes forum, är skälet i stället att man önskat åstadkomma en totallösning när det gäller fördelningen av den avlidnes egendom. Det blir också möjligt att enkelt avgöra huruvida talan förts mot t.ex. ett arvskifte.

Vissa fastighetsrättsliga mål skall enligt 10 kap. 10 & RB handläggas där fastigheten är belägen. Det finns ett samband mellan den tvångsre- geln och det äldre system enligt vilken domstolen hade alla uppgifter om fastigheterna i protokoll, vilka inte utan svårighet kunde göras tillgäng- liga för andra domstolar. I fastighetsrättsliga mål kan det också vara praktiskt att domstolen endast företar syn inom sin egen domkrets.

Även den nu berörda typen av forumregler skall underrätten själv- mant beakta. Reglerna är med andra ord tvingande. En eventuellt felak- tig tillämpning av reglerna är dock inte allvarligare än att samhället efteråt kan acceptera den. Överrätt beaktar sålunda forumfrågan endast om frågan fullföljs dit av en part eller där väcks av någon som haft laga förfall för att inte väcka den tidigare.

Till den tredje typen av forumregler hör reglerna i 10 kap. 1—8 och 11— 16 55 RB. Dessa regler syftar i första hand till att åstadkomma ett system som — med hänsynstagande till att käranden kan ha ett speciellt intresse i vissa fall — skall trygga svarandens intresse. Svaranden skall således inte utan skäl behöva bege sig till en främmande ort för att försvara sig. Talan skall därför normalt väckas vid domstolen där han har hemvist.

För vissa typer av mål har man låtit kärandens intressen få ett stort spelrum. Särskilt tydligt är detta i konsumentmål enligt småmålslagen. I sådana mål får nämligen konsumenten väcka talan vid domstolen i den ort där han själv har sitt hemvist (ll & småmålslagen).

Rätten gör inte någon prövning av att käranden iakttagit den nu berörda typen av forumregler, om inte svaranden gör en foruminvänd- ning. Reglerna är vad man brukar kalla dispositiva.

I den summariska processen skall rätten dock enligt 31 & lagsöknings-

lagen och 2,6; handräckningslagen alltid göra en officialprövning av forumfrågan. Detsamma är fallet vid process enligt RB, om svaranden uteblir från första inställelse eller underlåter att inge svaromål (se 10 kap. 18 & RB). 1 nu angivna fall skall dock rätten ta för goda de uppgifter sökanden/ käranden lämnar om de omständigheter som ger rätten behö- righet att ta upp målet.

13.2.2. Omfattningen av våra reformförslag

Kompetenskonflikter mellan skilda domstolar vållar ofta problem i rättstillämpningen. Svårigheterna gäller inte bara fastställandet av var gränserna går mellan skilda domstolars kompetensområden. Genom att nuvarande system ofta brister i flexibilitet har det också uppstått pro- blem med tvister som skall prövas delvis av ett organ, delvis av ett annat. Nu gällande ordning hindrar i vissa fall en kärande från att åberopa alternativa grunder för ett anspråk. I andra fall är en svarande förhind- rad att framföra anspråk genstämningsvis eller kvittningsvis.

Att bara ändra gränserna för skilda domstolars kompetensområden är ett ganska trubbigt instrument för att undvika kompetenskonflikter. Det finns andra vägar att gå fram på. Vi vill i detta sammanhang framhålla det nära sambandet mellan regler om forum, regler om rättens samman- sättning och regler om förfarandet.

Motivet för sådana forumregler som innebär att viss allmän domstol skall pröva viss fråga är, som tidigare nämnts, oftast att den domstolen har vissa specialistkunskaper. Förfarandet har också ofta fått en speciell utformning.

De förslag vi lägger fram i detta betänkande innebär att förfarandet enligt RB blir betydligt mera flexibelt än vad det är idag. Vi vill särskilt framhålla att tvistemål kan avgöras i sak efter en rent skriftlig handlägg- ning. De förfaranderegler vi föreslagit bör enligt vår mening vara ägnade att fylla de flesta processrättsliga särbehov.

Om också reglerna om allmän domstols sammansättning görs flexibla, kan önskemål om specialkunnande hos domstolen tillgodoses i många av de fall som hänför sig till gränsområdet mellan allmän domstol och specialdomstol. Detta gäller i särskilt hög grad förhållandet mellan allmän domstol och fastighetsdomstol. En fastighetsdomstol är ingen fristående organisatorisk enhet utan en tingsrätt i viss sammansättning. I ett uppmärksammat rättsfall har högsta domstolen emellertid ansett fastighetsdomstol utgöra särskild domstol i RB:s mening (NJA 1979 s. 107).

Vi har genom tilläggsdirektiv (Dir 1981147) fått i uppdrag att i en senare etapp av vårt reformarbete se över vissa frågor om tingsrätts sammansättning. I direktiven uttalas att en tänkbar möjlighet är att avskaffa begreppet fastighetsdomstol och i stället införa regler enligt vilka vissa typer av mål skall handläggas av vissa tingsrätter som allmän domstol i särskild sammansättning.

Även med flexibla sammansättningsregler måste emellertid de all- männa domstolarnas kompetens vara begränsad. Särskilt tydligt är detta

när det gäller forumregler av det slag som beaktas i domvillosamman- hang. En allmän domstol bör aldrig bli behörig att bedöma frågor om t.ex. fastställande av inkomstskatt eller beviljande av byggnadslov.

När det gäller andra tvingande forumregler har man anledning att särskilt uppmärksamma att enligt nu gällande regler även det minsta forumfel, som upptäcks av en tingsrätt, alltid skall beaktas, medan sådana fel, som passerat tingsrättsförfarandet utan upptäckt, inte får beaktas av högre rätt hur allvarliga felen än är. Det finns anledning att också uppmärksamma att man vid överföring av mål från en domstol till en annan inte på något sätt utnyttjar den kunskap om målet som en viss domare på den första domstolen kan ha hunnit skaffa sig. I stället finns det en jävsregel som anger att han är jävig i den senare domstolen om han vid den första domstolen fattat beslut i fråga om saken. Enligt vår mening bör man i samtliga nu berörda hänseenden kunna tänka sig betydligt flexiblare regler än de som nu gäller.

När det gäller de dispositiva forumregler som tagits upp i 10 kap. 1— 8 och l 1— 16 55 RB har Ekelöf framfört den åsikten att de kan ersättas av en regel byggd på delegationsprincipen (Rättegång 11 s. 18). En möjlig- het han därvid anger är att käranden fritt får välja forum och att rätten, när så behövs, får hänvisa målet till en lämpligare domstol. Även andra utvägar är tänkbara för att nå ett enklare och mera logiskt regelsystem än idag.

Den översyn av forumreglerna och reglerna om prövning av forum- frågan, som bör komma till stånd, kan enligt vår mening knappast ske fristående från den i våra nyssnämnda tilläggsdirektiv behandlade över- synen av forumförhållandena i fastighetsrättsliga tvister.

1 nu förevarande betänkande tar vi därför endast upp vissa frågor om forum i summarisk process, frågor som aktualiserats av att den summa- riska processen i princip skall inarbetas i RB och därmed bli underkas- tad RB:s regler om forum. Vi tar också upp en fråga som har anknytning till forumfrågan i summarisk process, nämligen om domstols rätt att överlämna mål till annan domstol. En forumfråga av delvis annan att kommer vi att behandla i ett följande avsnitt om parallella rättegångar.

Om man inarbetar småmålslagen i RB på det sätt vi föreslår måste man ta ställning till om man i RB skall införa en motsvarighet till den förut berörda forumregeln i småmålslagen för konsumentmål. Den frå- gan kommer vi att ta upp i specialmotiveringen till 10 kap. 8 a 5. Ytterligare en bestämmelse med forumanknytning finns i dag för kon- sumentmålen. Det är en regel i 3 a & lagen (1929 : 145) om skiljemän. Den regeln tillskapades samtidigt med småmålslagen och innebär att sådana avtal om skiljeförfarande som träffats före uppkomsten av en tvist inte får göras gällande, om det är fråga om en konsumenttvist som kan handläggas enligt småmålslagen. Skälet till bestämmelsen är att man inte velat låta näringsidkaren sätta småmålslagen ur spel genom avtal. Såsom skiljeförfarandet i dag är utformat och som vi har tänkt oss kostnadsreg- leringen i konsumenttvister (se avsnitt 13.6.4) bör man enligt vår mening utvidga den nuvarande regeln i lagen om skiljemän till att gälla alla konsumenttvister. Frågan tillhör emellertid en senare etapp i reformar- betet.

13.23. Forumfrågan under förberedelse i förenklad form

Lagsökningslagens och handräckningslagens nuvarande be- stämmelser om att rätten alltid skall självmant pröva sin behörighet har historisk tradition. I olika sammanhang har man tagit upp frågor om hur man skall kunna få en mera rationell hantering av de fall i vilka systemet leder till att en ansökan inte kan prövas. Man har däremot inte angett några skäl till varför man över huvud taget behöver en särordning för den summariska processen.

Den summariska processens nuvarande regler leder till att många ansökningar egentligen skall avvisas. Det behöver därvid inte alltid vara så att ansökningen har getts in till fel domstol. I stället kan förhållandet vara det att svaranden har bytt hemvist under processen innan delgiv- ning hunnit ske.

Att en ansökan avvisas på grund av forumfel är dock inte så vanligt. I praxis har man nämligen vid många domstolar försökt lösa problemet så att man — efter att på grundval av svarandens adress ha antagit att domstolen är obehörig — sänder över alla handlingar i målet till en domstol som förefaller vara behörig. Att man valt denna väg torde hänga samman med att lagens krav på avvisning av en ansökan ansetts alltför omständligt för att kunna följas. Det är dock tyvärr inte alltid så att den domstol till vilken handlingarna sänts är behörig. Ibland måste hand- lingarna sändas vidare till ännu en domstol. Det kan också vara så att den första domstolen faktiskt var behörig att ta upp målet. Vid domsto- larnas enheter för summarisk process brukar man nämligen ge adress- ändringar omedelbar verkan i forumhänseende. Enligt en regel i 10 kap. 1 & RB skall emellertid mantalsskrivningsadressen gälla och den ändras endast årsvis.

Man har övervägt att lagfästa den berörda rättstillämpningen. I depar- tementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process föreslogs så- lunda att, om en ansökan om lagsökning gjorts vid ”fel” domstol, handlingarna i målet skulle få överlämnas till domstol som enligt vad handlingarna utvisade var behörig. Samma idé togs upp i en motion till riksdagen (nr 1979/80:796). Riksdagen avslog motionsyrkandet med hänvisning till vårt arbete (JuU 1979/80z4).

Enligt vår uppfattning skulle ett mera allmänt lagfästande av den berörda rättstillämpningen knappast lösa några grundläggande pro- blem. Det skulle fortfarande ankomma på rätten att göra en formell kontroll av forumfrågan i omkring en halv miljon fall om året och domstolarna skulle ha att översända handlingarna i målet till rätt dom- stol i mängder av fall. Vi vill i stället ta upp den hittills odiskuterade frågan om det över huvud taget behövs några forumregler i den summa- riska processen.

Den främsta skillnaden mellan den ordinära processen och den sum- mariska när det gäller forum har avseende på prövningen av de dispo- sitiva forumreglerna. Dessa är, som vi nämnt, främst tillkomna för att skydda svaranden mot att behöva svara vid en främmande domstol. Enligt vår mening måste man emellertid se på vilka nackdelar som svaranden kan ha av att svara vid ”fel” domstol under det summariska

stadiet. Vad som därvid är särskilt viktigt att notera är att de nuvarande processerna enligt lagsökningslagen och handräckningslagen är rent skriftliga och att svaranden endast har att avge ett skriftligt svaromål. Härvid gäller att det inte är dyrare eller svårare att sända ett brev en lång sträcka än att sända det en kortare. För den nuvarande summariska processen kan svaranden därför inte sägas ha något egentligt behov av regler som skyddar honom från att behöva svara vid annan domstol än den där han har sitt hemvist.

Gör man om den summariska processen på det sätt vi tidigare har föreslagit (se avsnitt 13.4.2) kommer frågan i ett annat läge i de fall svaranden vill svara muntligen. Vi föreslår dock att det skall finnas möjlighet att härvid använda telefon, och kostnaden för ett så kort telefonsamtal som behövs för den summariska processen är nästan för- sumbar i nu förevarande sammanhang. Vi menar därför att behovet av att skydda svaranden inte heller med den av oss föreslagna processen är så framträdande att det kan motivera att de dispositiva forumreglerna får gälla i det summariska skedet.

Inte heller de andra skäl som allmänt kan åberopas till stöd för inskränkande forumregler har någon större slagkraft när det gäller den summariska handläggningen. En vid ”fel” domstol genomförd sådan handläggning är — oavsett om en exekutionstitel kunnat åstadkommas — sakligt sett lika värdefull som om den skett vid rätt domstol. Om den summariska processen inte leder fram till ett verkställbart avgörande, är en överflyttning av målet från en lagsöknings- och betalningsföreläggandeavdelning vid en tingsrätt till en tvistemålsavdel- ning vid samma tingsrätt ej särskilt mycket enklare än om över- flyttningen sker till tvistemålsavdelningen vid en annan domstol och frågan om överflyttning kommer dessutom att bli aktuell endast i en liten andel av de fall som i dag föranleder överflyttning.

Möjligen kan man säga att den domstol, inom vars område svaranden vistas, i vissa fall kan ha lättare att ombesörja delgivning. Skillnaderna kan emellertid inte vara stora med tanke på att de mera invecklade delgivningsfallen ombesörjs av fristående och för alla domstolar till- gängliga organ.

Vad särskilt gäller förhållandet till forumreglerna i 10 kap. 9 5 RB vill vi framhålla att det främsta syftet med det stadgandet är att förhindra att två skilda domstolar gör sakligt sett olika prövningar rörande samma egendomsmassa. Om den ena prövningen därvid är summarisk är det inte värre än om samma summariska prövning gjorts vid den domstol som haft en egentlig tvistemålsrättegång rörande samma egendomsmas- sa.

De fall då äganderätt till fast egendom berörs av en bodelning eller ett arvskifte bör särskilt uppmärksammas i nu förevarande sammanhang. I första hand ankommer det på makarna att komma överens om bodel- ning. På motsvarande sätt ankommer det i första hand på dödsbodel- ägarna att komma överens om skifte. Kan de inte enas, får rätten förord- na en skiftesman. Denne kan göra ett tvångsskifte (13 kap. l & giftermåls- balken samt 23 kap. 5 och 8 55 ärvdabalken). Vill make eller dödsbodel- ägare klandra sådant skifte, skall han göra det inom tre månader från

den dag han fick del av skifteshandlingen. I fråga om forum gäller 10 kap. 9 & RB. En klandertalan kan också gälla ett testamentes giltighet. En talan av det nu berörda slaget är av sådan natur att parterna kan ingå förlikning. Saken är alltså dispositiv. Principiellt kan den i undan- tagsfall prövas i vår summariska process. Härför krävs dock att käran- den utformar sin talan så att motparten skall utge viss skifteslikvid. Om äganderätten till viss egendom berörs av klandertalan kan det inte röra sig om en fullgörelsetalan och det är endast i fråga om en sådan talan som en summarisk prövning kan ske enligt vårt förslag. Vi vill påpeka att vårt förslag i det nu aktuella hänseendet överensstämmer med gällande regler för betalningsföreläggande.

Ett forumsystem, som för det summariska processtadiet inte kräver någon forumprövning av det här diskuterade slaget, skulle därför inte påverka domstolarnas möjligheter att liksom nu utfärda sådana ”laga— kraftbevis” som behövs för att t.ex. lagfart skall kunna ges på grundval av bodelning eller arvskifte.

I fråga om forumregeln i 10 kap. 10 & gäller att en summarisk process om fastighetsförhållanden inte blir krångligare eller dyrbarare för par— terna eller staten därför att den sker på annan ort än den där fastigheten är belägen. Under det summariska skedet har en domstol inte anledning att hålla syn på fastigheten och de meddelanden som efter en summarisk process i vissa fall skall sändas till inskrivningsmyndighet om att fordran skall anses utmätt i fast egendom m.m. kan lika gärna tillställas inskriv- ningsmyndigheten vid en främmande domstol.

Det hittills sagda talar för att domstolarna under det summariska skedet ges en mycket vidsträckt behörighet. Det kanske dock inte kan uteslutas att borgenärer eller borgenärsombud, om man gör forumsyste- met helt ”öppet”, i en del fall kan finna det frestande att låta målen gå till en föga arbetsbelastad tingsrätt där balanserna är små och vänteti- derna korta. Sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är emellertid en sådan ordning närmast fördelaktig även om en ojämn belastning från domarhåll kan uppfattas som orättvis.

Det finns också en risk för att borgenärer — om man har ett öppet forumsystem — underlättar för sig genom att ge in sina ansökningar till närmaste domstol oavsett om detta är lämpligt. Olägenheterna för dom- stolarna av sådana förfaranden hänför sig nästan uteslutande till de fall i vilka en viss borgenär eller ett borgenärsombud har många ansökningar att ge in.

Om mot förmodan tillämpningen av ett forumsystem där man i den summariska processen inte gör någon forumprövning får negativa kon- sekvenser sett från domstolsadministrativ synpunkt bör man kunna komma till rätta med dem på ett enklare sätt än genom inskränkande forumregler av dagens typ. 1 den mycket enkla summariska process för professionella kärande och kärandeombud för vilken vi tidigare redo- gjort, dvs. blankettmålen, får man särskilda styrmedel. Styrningen kan gå ut på att målen dirigeras till en viss eller vissa domstolar.

Det måste dock finnas vissa yttersta gränser för en domstols behörig- het även när det gäller den summariska processen. Det är främst de fall där forumreglerna inte är tvingande, som bör omfattas av en reform

enligt vad vi nyss har antytt. Den omständigheten att behörigheten i ett visst fall inte kan grundas på någon av de vanliga dispositiva forumreg- lerna bör således inte hindra att målet prövas summariskt. Också skälen bakom de forumregler, som visserligen är tvingande men som skall beaktas endast i första instans, är sådana att forumreglerna inte rimligen kan behöva iakttas i den summariska processen.

När man kommer in på de tvingande forumregler som skall beaktas också i överrätt och vilkas frångående kan utgöra domvillogrund (forum i särskild domstol, annan myndighet än domstol m.m.) finns anledning ta hänsyn till att man redan idag låter tingsrätterna ha hand om den summariska processen rörande många anspråk beträffande vilka tvist skall prövas av fastighetsdomstol, arbetsdomstolen eller statens va- nämnd. Man skulle kunna gå vidare på den vägen och låta tingsrätternas summariska process klara av också andra otvistiga anspråk utanför tingsrätternas normala arbetsområde. Med en sådan reform kan man emellertid knappast träffa andra än offentligrättsliga anspråk och an- språk i övrigt beträffande vilka indispositiva rättsregler av skilda slag spelar en framträdande roll. Den fullständiga dispositionsfrihet som präglar den summariska processen vid tingsrätt passar dåligt i sådana fall. Vi har också svårt att se att det skulle finnas något praktiskt behov av en reform i den antydda riktningen.

Enligt vår mening bör därför en reform begränsa sig till att rätten i den summariska processen skall anses behörig i alla situationer utom i dom- villofallen, dvs. den i inledningen anförda första typen av forumregler skall beaktas. Rättens möjligheter att summariskt ta upp fall som i händelse av tvist skall gå till fastighetsdomstol, arbetsdomstolen eller statens va-nämnd får ses som undantag från den principen.

Vi vill tillägga att skälen bakom vår föreslagna minskning av official- prövningsskyldigheten i summarisk process inte direkt gäller det fallet att ett mål, som redan inledningsvis behandlats i en egentlig rättegång, skall avgöras t.ex. på grund av svarandens underlåtenhet att inställa sig till ett förberedelsesammanträde. Med nu gällande regler skall rätten på grund av kärandens uppgifter självmant pröva forumfrågan innan målet avgörs genom tredskodom. Hur forumprövningen i detta fall bör vara utformad kommer vi att uttala oss om i specialmotiveringen till 10 kap. 18 &.

13.2.4. Överflyttning av mål från en tingsrätt till en annan

Ett system, som innebär att en tingsrätt kan pröva vissa fall summa- riskt men däremot inte — efter begäran om hänskjutande till rättegång eller efter begäran om återupptagande av målet — i vanlig process, aktualiserar frågor om hur domstol skall förfara sedan den efter sum- marisk process funnit sig vara obehörig att ta upp ett visst mål. Vi vill behandla frågan också mera allmänt och inte bara såvitt avser över- gångsskedet mellan summarisk och egentlig process. I första hand gäller det att ta ställning till om tingsrätt skall avvisa mål och därigenom överlåta åt käranden att ta upp saken vid rätt domstol eller om tingsrät- ten skall överflytta målet till rätt domstol. De fall det gäller är de i vilka

svaranden gjort en foruminvändning eller i vilka en tvingande forumre- gel har trätts för när.

Enligt nu gällande regler har en domstol, som funnit sig vara obehörig att ta upp ett tvistemål, endast i undantagsfall rätt att vidarebefordra stämningsansökningen eller målet till en behörig sidoordnad domstol. Talan skall i stället avvisas på grund av rättegångshinder (34 kap. 1 & RB). Sökanden får därefter lämna in en ny ansökan till rätt domstol.

Anledningen till att en domstol, som är obehörig, i allmänhet inte har rätt att vidarebefordra målet till en behörig domstol är att en överflytt- ning ansetts strida mot den sidoordnade ställning som olika tingsrätter intar i förhållande till varandra (SOU 1938:44 s. 154). I praxis förekom- mer dock som nämnts att ansökningar om betalningsföreläggande och lagsökning sänds över till annan domstol. Att en domstol kan överflytta en ansökan, om den av misstag ingetts till annan domstol än den käran- den faktiskt avsett, torde vara klart.

För övergången mellan summarisk och egentlig process finns det idag flera bestämmelser om överflyttning. Enligt en nyligen införd regel i 32 & lagsökningslagen skall — när mål hänskjuts till rättegång — den tingsrätt, som handlagt målet men som inte är behörig att efter återvin- ning pröva målet, överlämna det till tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inte överklagas. Om den tingsrätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målet åter till den tingsrätt som har överlämnat det.

Enligt 2 5 lagen (l974z372) om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden har organisationer som vid tingsrätt fört talan i den summariska processen möjlighet att efter bestridande begära att målet handläggs av arbetsdomstolen. I sådant fall skall tingsrätten överflytta målet till arbetsdomstolen. Enligt 2 & lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av statens va-nämnd skall allmän domstol, som haft hand om den summariska processen, överlämna målet till va-nämnden, om målet hänskjuts till rättegång.

Det har på processlagstiftningens område i övrigt blivit allt vanligare med bestämmelser som ger myndighet rätt att överflytta ett mål till en annan myndighet. Sådan överflyttning får ske mellan allmän domstol och arbetsdomstol enligt 2 kap. 5 —7 (55 lagen (1974137 1) om rättegången i arbetstvister. På utsökningsrättens område finns i 2 kap. 4 & utsöknings- balken en generell bestämmelse om överlämnande av utsökningsmål till behörig kronofogdemyndighet. För konkursrättens del kan nämnas reg- ler av likartat slag i 7 och 201 55 konkurslagen (1921 :225).

Brottmål som upptagits av viss domstol får på framställning av åkla- gare överflyttas till annan behörig domstol, om synnerliga skäl föreligger (19 kap. 7 & RB).

Man kan ifrågasätta om det inte är till fördel för alla parter att domstolarna får rätt att överflytta också tvistemål i de fall domstolen funnit sig vara obehörig att ta upp ett mål samtidigt som annan domstol är behörig. Om man bortser från den förut angivna principiella invänd- ningen, som inte är tungt vägande med hänsyn till att överflyttning av brottmål får ske mellan behöriga domstolar, är det svårt att finna några

argument i sak mot en sådan lösning. Tvärtom undgår man en onödig omgång. Det finns emellertid några praktiska problem.

Vill man ge tingsrätt möjlighet att flytta över ett mål till annan tingsrätt i stället för att avvisa, måste man sålunda lösa frågan om när talan i sådant fall skall anses väckt, dvs. när ansökan skall anses ha kommit in. De överflyttningsmöjligheter som i övrigt finns inom processrättens område utgår i allmänhet från att ansökan skall anses ha kommit in redan i och med att den lämnats in till den domstol som inte varit behörig att ta upp målet (se t.ex. 7 & konkurslagen). Tiden räknas alltså tillbaka. Det kan förefalla rimligt att man har samma ordning för vanliga tviste- mål och inte låter svaranden tjäna i sak på ett formfel. I fråga om de vanliga tvistemålen kan det emellertid vara mera tveksamt om man bör införa den angivna ordningen.

De fall som det nu är fråga om, dvs. de vari ansökan måste ges in till rätten inom viss tid, är många. Det gäller framför allt mål om s.k. återvinning av tredskodomar eller summariska avgöranden. Det gäller också klander av bodelning, arvskifte, testamente, sysslomans redovis- ning, vissa utlåtanden av synemän och vissa beslut av förrättningsmän. Andra exempel erbjuder sådana fall där en person i utsökningsmål hänvisats att stämma till domstol inom viss tid (2 kap. 24 å utsökningsbalken). Om talan inte väcks i rätt tid är möjligheten att väcka talan förlorad. För den civilrättsliga preskriptionen är det däremot nor- malt inte av någon betydelse att talan väckts inom viss tid. I stället är det framställandet av anspråket till gäldenären eller annan eller anmälandet av anspråk till rätten som gäller.

I de fall tiden för väckande av talan är av betydelse brukar det ibland ankomma på domstol, där talan skall väckas, att utfärda bevis om att talan inte har väckts. Om i t.ex. en bodelning eller ett arvskifte ingår fast egendom är sådant bevis en förutsättning för att lagfart skall beviljas på grundval av bodelningen eller arvskiftet (se 20 kap. 7 & jordabalken). Problem uppstår om man i nu berörda fall anser talan vara väckt genom en ansökan, som inges till en domstol som inte är behörig att ta upp målet. Denna ansökan kommer nämligen i flertalet fall att vara okänd för den domstol som utfärdar beviset. Samma slags problem uppstår emellertid redan med nu gällande regler. Detta hänger samman med att en kärande, som väcker en klandertalan i fråga om t.ex. bodelning eller arvskifte vid en domstol, som inte är behörig att ta upp målet, kan överklaga ett avvisningsbeslut och i högre rätt kräva att målet hänvisas till den rätt som är behörig (se 10 kap. 20 & första stycket RB). Talan anses i sådant fall väckt redan i och med att ansökan gavs in till den första domstolen (se Gärde s. 101 och NJA 1975 s. 75). Denna ordning har såvitt vi har oss bekant kunnat fungera tillfredsställande. De nuvarande reglerna innebär att en tingsrätt inte kan låta ett bevis av förut antytt slag gälla annat än att talan inte har förts vid den tingsrätten och att ett sådant bevis måste godtas av bl.a. inskrivningsmyndighet.

Den part som väcker talan vid orätt domstol undviker visserligen direkta rättsförluster, om han förstår att överklaga ett eventuellt avvis- ningsbeslut och i samband därmed begära hänvisning. Han har emeller- tid all anledning att väcka talan vid rätt domstol. Gör han inte det kan

en motpart, t.ex. genom lagfart på en i skifte ingående fastighet, få möjlighet att belåna fastigheten så att en senare dom blir praktiskt sett värdelös. Även när bodelningen eller arvskiftet bara gäller likvida medel finns det likartade risker. Den som väcker talan vid en domstol, som inte är behörig att ta upp målet, löper sålunda en risk att motparten förlitar sig på att talan inte har väckts i rätt tid och därefter förfogar över medel på ett så slösaktigt sätt att han blir insolvent.

Den part som vill att bodelningen eller arvskiftet skall bestå blir något mindre skyddad om han inte genom ett bevis från en enda domstol kan förlita sig på att bodelningen eller skiftet står fast. Detta gäller dock endast under ett i normala fall ganska kort övergångsskede. Oavsett vid vilken domstol talan har väckts kommer han nämligen ganska snart att få besked om att rättegång pågår. Man måste också beakta att en part i många andra sammanhang under betydligt längre tid måste sväva i ovisshet om huruvida en talan kommer att väckas i fråga om en förmö- genhetsrättslig transaktion.

När det gäller andra mål än sådana som avser klander av t.ex. bodel- ning eller arvskifte gör sig liknande synpunkter gällande. Har svaran- den, efter ett summariskt avgörande, vid annan domstol än den som meddelat detta avgörande begärt att målet återupptas, får han på vanligt sätt i samband med eventuell verkställighet av avgörandet visa att han fört talan. Varken för utmätningsmannen eller för parterna har det därvid någon egentlig betydelse att talan väckts vid orätt domstol.

Mot bakgrund av det sagda anser vi att den nuvarande principen för när talan skall anses väckt vid hänvisning av mål enligt 10 kap. 20 & RB kan ges giltighet också för de fall där ett mål överflyttas från en domstol till en annan. Med den ordningen behöver inte en part i de nu berörda fallen överklaga ett avvisningsbeslut för att få tidpunkten för väckande av talan räknad från ingivandet till den första domstolen.

Innan överflyttning sker bör sökande i vissa fall ha möjlighet att yttra sig. Överflyttningen kan nämligen innebära vissa olägenheter för honom genom att den domstol till vilken överflyttning sker är mera avlägsen för honom. Han kan också drabbas av att målet försenas i onödan. Ytterli- gare en omständighet talar för att man normalt måste höra sökanden innan mål överflyttas. För att det inte skall föreligga lis pendens fram till dess att ett beslut om överflyttning vinner laga kraft får beslutet om överflyttning inte vara överklagbart. Om sökanden motsätter sig en överflyttning bör ansökningen i stället avvisas. I vissa undantagssituatio- ner bör överflyttning emellertid ske även utan sökandens hörande. Detta gäller främst de fall som redan idag skall hanteras av tingsrätten på det summariska stadiet men av hyresnämnd, arbetsdomstolen eller statens va-nämnd på det senare stadiet. Här är frågan om överflyttning ofta uppenbar och i sådana fall bör rätten självmant överflytta målet till rätt forum, när den summariska processens möjligheter är uttömda. I de fall rätten självmant skall överflytta ett mål torde det nästan undantagslöst vara så att endast en annan domstol kan komma i fråga. I annat fall måste en allmän lämplighetsprövning ske när det gäller frågan om till vilken domstol överflyttningen skall ske.

Den domstol till vilken en ansökan överlämnas bör inte tvingas att ta

upp ansökningen utan hänsyn till de för den domstolen gällande forum- reglerna, särskilt de tvingande. Det finns antagligen inte ens något praktiskt behov av en motsatt ordning och man kan inte heller så helt lämna principen om underordnade domstolars sidoordnade ställning utan avseende. Om det emellertid är hovrätt eller högsta domstolen som beslutar i fråga om vilken domstol som skall handlägga målet finns redan idag regler om att den lägre rätt till vilken mål hänvisas är bunden av beslutet (se 10 kap. 20 & RB). Om flera domstolar finner sig vara obehöriga att handlägga en viss ansökan kan högsta domstolen besluta i forumfrågan med stöd av 10 kap. 20 å andra stycket RB.

Vissa yttersta gränser måste finnas i fråga om tillämpningsområdet för överflyttningsreglerna. En tingsrätt skall således inte behöva pröva t.ex. om en viss fråga skall avgöras av byggnadsnämnd eller länsstyrelse. Enligt vår uppfattning bör en begränsning göras med utgångspunkt från de regler vi föreslår i fråga om tingsrätts behörighet under det summa- riska skedet. Överflyttning får med den lösningen ske till annan tingsrätt, arbetsdomstolen eller statens va-nämnd. Härutöver bör överflyttning få ske från tingsrätt till hovrätt eller från hovrätt till hovrätt, om talan skall väckas i hovrätt.

13.3. Parallella rättegångar

Under senare år har det förekommit flera uppmärksammade rätte- gångar angående läkemedelsskador. Rättegångarna har gällt bl.a. neu- rosedyn, p-piller och röntgenkontrastmedel. Gemensamt för varje typ av mål om läkemedel har varit att ett flertal personer drabbats av likartade skador och sedan yrkat skadestånd av läkemedelsfabrikanten eller sta- ten.

I neurosedynfallet ingavs stämningsansökningar för samtliga skadade till fabrikantens hemvistforum enligt huvudregeln för forumbestämning. Målen handlades gemensamt med stöd av reglerna i 14 kap. RB om förening av mål. I fråga om de andra läkemedlen har däremot varje skadad person väckt en fristående talan vid domstolen i den ort där han behandlats med läkemedlet i fråga (forum för skadegörande handling enligt 10 kap. 8 & RB).

Enligt 14 kap. 7 & RB är det inte tillåtet att förena mål om de väckts vid skilda domstolar och det finns inga möjligheter att överflytta tvistemål från en behörig domstol till en annan. Därför har mål som haft samma grundtema och rört samma sakfrågor kommit att behandlas parallellt vid ett flertal domstolar. Detta har i alla hänseenden varit processekono- miskt ofördelaktigt, särskilt som det i samtliga fall rört sig om kostnads- krävande och invecklade mål. Olägenheterna är så uppenbara att vi inte anser oss behöva redogöra närmare för dem.

Det är inte bara läkemedelsskador som aktualiserar problem av det nu berörda slaget. Motsvarande situation kan uppkomma bl.a. när en vanlig produkt — vilken som helst — uppvisar ett och samma fel i flera fall och det blir fråga om ett produktansvar. I praxis har förekommit rättegångar där samme advokat väckt talan vid olika domstolar som ombud för ett

flertal konsumenter, vilka blivit skadade av en viss sorts dörrknoppar av glas. Man kan räkna med att problemen med processekonomiskt omo- tiverade parallella rättegångar kommer att öka i och med att det släpps ut allt fler invecklade produkter till försäljning samtidigt som konsu- menter i allt högre grad görs uppmärksamma på sina möjligheter att ta till vara sin rätt.

Normalt är det samme svarande som förekommer när man har anled- ning att tala om parallella rättegångar. I p-pillerfallet var det dock tre svarandebolag som instämts. Man kan också tänka sig t.ex. mål där samtliga landsting är svarande. Ingenting/hindrar emellertid att parts- identiteten föreligger på kärandesidan. En näringsidkare kan t.ex. vilja stämma ett flertal köpare av en vara för att få betalning, medan köparna å sin sida gör gällande att varan är av tekniskt undermålig kvalitet. Den tekniska bedömning som krävs kan vara av sådan art att en samordnad handläggning av målen ter sig önskvärd.

Mot de processekonomiska skälen för en samordnad handläggning kan i vissa fall tala hänsynen till någon av parterna. De advokater som drivit de hittills uppmärksammande parallella rättegångarna har försva- rat sitt tillvägagångssätt med att varje enskilt mål varit unikt och att varje klient haft rätt att få sin sak prövad vid sin egen domstol. Vidare har de påpekat att en del av klienterna blivit invalidiserade och därför inte rimligen skall behöva förflytta sig till läkemedelsföretagets hemmaplan.

Nyligen har lagts fram en proposition om ändringar i rättshjälpslagen (prop. 1981/82:28). Propositionen syftar till att minska statens rätts- hjälpskostnader för bl.a. mål av nu angivet slag. I propositionen föreslås att rättshjälp inte skall få beviljas om frågan om rättshjälp kan anstå till dess en annan rättslig angelägenhet, vari anspråket stöder sig på väsent- ligen likartad grund, har avgjorts slutligt. Det är — när detta skrivs — ännu oklart om förslaget kommer att leda till lagstiftning (jfr JuU 1981/ 82:42).

Det framlagda förslaget är givetvis ägnat att minska statens kostnader för rättshjälp i mål där talan förs på det förut beskrivna sättet, men förslaget utesluter inte att parallella rättegångar även i fortsättningen drivs i onödan. En brist i förslaget är enligt vår mening att den behövliga samordningen mellan de organ som skall besluta i rättshjälpsfrågorna inte tillräckligt beaktats. Det framlagda förslaget synes utgå från att det är en jämförelsevis enkel uppgift att välja ut ett fall som lämpar sig för en prejudicerande prövning. Förslaget innebär vidare — naturligt nog — ingen lösning av kostnadsfrågan när det gäller parter som normalt inte kan få rättshjälp. Det gäller bl.a. juridiska personer och enskilda närings- idkare samt fysiska personer med höga inkomster. Det framlagda för- slaget är inte heller invändningsfritt från rättssäkerhetssynpunkt (se yttrande av en lagrådsledamot i den berörda propositionen s. 27).

Enligt vår mening finns det anledning att överväga andra och mer generellt verkande lösningar i syfte att begränsa framför allt statens kostnader för rättegångar av det berörda slaget.

Den forumregel som ibland utnyttjas och som leder till att måleri sprids på många domstolar — forum för talan i anledning av skadegö- rande handling — är tillkommen därför att utredning och bevisning om

skada i allmänhet lättast står att erhålla på platsen för den skadegörande handlingen (SOU 193826 5. 145). Detta skäl har i allmänhet inte så stor betydelse vid de mera kollektiva skadefallen. Den bevisning som är aktuell har i allmänhet inte så stor lokal anknytning. Det är inte heller så att en kärande generellt har rätt att väcka talan vid sin egen domstol.

Man skulle kunna överväga att göra om forumregeln för skadegöran- de handlingar så att dess tillämpningsområde inskränktes till något som bättre motsvarar regelns ursprungliga syfte. Om man gör detta löser man emellertid inte problemen med parallella och onödiga rättegångar, om man — som vi senare skall komma till — vill ha kvar en särskild forumregel till förmån för konsumenter. Ändrade forumregler löser inte heller så lätt de problem som är förenade med att det i många fall kan vara flera parter på svarandesidan. Problemen måste i stället lösas från den utgångspunkten att flera domstolar kommer att vara behöriga att ta upp de mål som av processekonomiska skäl bör samordnas.

En möjlighet vore att låta flertalet av de parallella målen vilandeför- klaras medan ett eller möjligen några mål drivs som pilotfall. För vilan- deförklaring krävs idag enligt 32 kap. 5 (j RB att det för målets prövning skall vara av synnerlig vikt att den fråga som är föremål för den andra rättegången först avgörs. Regeln synes visserligen inte ha tillkommit med direkt sikte på den situationen att utgången i ett pilotmål av här avsett slag skall avvaktas; processer av den nu aktuella typen var inte i blick- punkten när bestämmelsen tillkom. Avsikten har dock varit att regeln skall tillämpas bl.a. när utgången i den andra rättegången endast får en mer eller mindre stark bevisverkan i det aktuella målet. Som exempel på fall i vilka regeln är tillämplig nämnde processlagberedningen att hyres- gäst och hyresvärd tvistar omtolkning av hyresavtalet och samma avtals- bestämmelse är föremål för tvist i annan rättegång mellan hyresvärden och annan hyresgäst eller mellan andra parter (SOU 1938144 5. 360).

Enligt vår mening faller otvivelaktigt de parallella rättegångar för vilka vi tidigare redogjort in under det tillämpningsområde för 32 kap. 5 & som processlagberedningen avsåg. En annan sak är att beredningen menade att stor hänsyn måste tillmätas en begäran från parterna om att målets handläggning skall anstå. I de fall vi nu behandlar har man anledning räkna med att endast den ena parten vill ha målet vilandeför- klarat. Paragrafen upptar emellertid inte som vissa andra paragrafer i RB (se t.ex. 17 kap. 5 & andra stycket) någon regel om att den mot parts bestridande får tillämpas endast under vissa särskilda förutsättningar.

Vi har den uppfattningen att 32 kap. 5 5 går att tillämpa när det gäller de parallella rättegångar som vi nu behandlar. Man kan emellertid inte komma till rätta med de processekonomiska problemen med parallella rättegångar enbart genom att använda sig av möjligheterna till vilande- förklaring. Det finns nämligen t.ex. inga regler om hur man skall kunna komma fram till beslut i fråga om vilka mål som bör vilandeförklaras och vilka som bör drivas som pilotfall. Kärandena kan med fog misstän- kas ha en annan uppfattning i denna fråga än svarandena och flera domare kan tänkas var och en anse sitt mål särskilt lämpat för en uppmärksammad prejudikatbildande prövning. Vidare saknas en sam- ordning mellan domstolarna rörande kostnadsfrågor och annat, vilken

kan vara önskvärd om t.ex. alla målen förliks. En tingsrätt kan inte tillåtas bestämma över en annan tingsrätt eftersom detta skulle strida mot allmänna principer om tingsrätternas ställning i förhållande till varandra.

När det gäller metoden att driva ett mål som pilotfall måste man också beakta att part i annat mål kan träffas av bevisverkan från pilotfallet och därför kan ha rätt till ordinär intervention i pilotmålet (se 14 kap. 9 & RB).

Regler om förening av sammanhängande mål från olika domstolar har nyligen införts i 12 5 lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Reglerna har avseende på en situation i vilken ett skadestånd, som en arbetsgivare kan ha att utge, skall tillfalla flera arbetstagare eller arbetssökande att delas dem emellan. Väcks talan mot arbetsgivaren vid skilda domstolar skall handläggningen av målen ske hos arbetsdomstolen, om något av målen hör dit. Annars skall målen handläggas vid den tingsrätt där talan först väcktes eller, om talan väckts vid två domstolar samtidigt, vid den domstol arbetsgivaren väljer.

Enligt vår mening bör jämställdhetslagens system knappast tas som förebild för en reform av mer generell räckvidd, eftersom det systemet kan leda till högst slumpartade och processekonomiskt olyckliga resul- tat. Vad som behövs är en övergripande samordning mellan domstolar- na. Detta kräver att det läggs i en hand att bestämma att målen skall handläggas gemensamt vid en av domstolarna. Den domstolen får sedan besluta om huruvida några mål bör vilandeförklaras medan ett eller några mål drivs som pilotfall eller om alla mål skall drivas parallellt.

Om målen handläggs gemensamt blir utvägen att vilandeförklara alla mål utom ett pilotmål mindre intressant än om målen handläggs vid flera domstolar. Den gemensamma handläggningen skapar nämligen ett ut- rymme för att i en för alla målen gemensam mellandom enligt 17 kap. 5 & avgöra en principfråga som är gemensam för alla målen. Åtminstone i de fall där målens individuella natur inte kräver att parterna är person- ligen närvarande vid förhandling för avgörande av principfrågan kan en sådan metod ha fördelar framför pilotfallsmetoden.

Ett samordnande organ av det förut angivna slaget finns enligt 5 kap. 2 & expropriationslagen (1972z7l9) för det fall att expropriation skall ske av fastigheter som är belägna inom olika fastighetsdomstolars områden. Under vissa förutsättningar kan nämligen i sådant fall regeringen eller, efter regeringens förordnande, annan myndighet bestämma att frågan om expropriation skall tas upp av viss fastighetsdomstol.

Att beslutanderätten enligt expropriationslagen ligger hos regeringen får ses mot bakgrund av att det i första hand är regeringen som ger tillstånd till expropriation. På de allmänna domstolarnas område har högsta domstolen i andra forumsammanhang tillerkänts en samordnan- de roll i så måtto att den i vissa fall på ansökan av part kan hänvisa ett mål till behörig domstol (10 kap. 20 & RB). Goda skäl talar för att det bör ankomma på högsta domstolen att besluta också beträffande den sam- ordning som de parallella tvistemålsrättegångarna ger anledning till.

Normalt bör det ankomma på parterna att ta initiativet till en sam- manföring av målen. De samhällsekonomiska olägenheterna av parallel-

la rättegångar är emellertid sådana att också ett samhälleligt organ — tingsrätt eller hovrätt — bör kunna ta initiativet.

En första förutsättning för att mål från olika domstolar skall få sam- manföras bör vara att målen med nu gällande regler hade kunnat sam-- manläggas om de varit anhängiga vid samma domstol. De nuvarande sammanläggningsmöjligheterna enligt 14 kap. RB är emellertid så om- fattande att det inte rimligen kan räcka med en sådan begränsning. Det måste finnas väsentliga fördelar att hämta av en sammanföring.

Fördelarna med att föra samman målen till en tingsrätt eller till en hovrätt kan växla i styrka. I vissa av de uppmärksammade läkemedels- fallen har tvistefrågorna rörande ett visst läkemedel varit i huvudsak desamma. I fråga om andra läkemedel har invändningar framförts som gjort att målen i icke ringa utsträckning kommit att uppvisa särdrag. Det har gjorts gällande t.ex. att en eller flera kärande haft fallenhet för viss sjukdom. Även om käromålen haft många väsentliga punkter gemen- samma har därför utgången av ett mål inte varit avgörande för utgången av andra. De processekonomiska fördelarna med en gemensam hand- läggning kan emellertid vara framträdande även i sådana fall. Det mest betydelsefulla är om målen genom en omfattande utredning e.d. är särskilt arbetskrävande och om de resurskrävande momenten är gemen- samma i de olika målen.

Fördelarna med en sammanföring av mål måste också vägas mot olägenheterna för den part mot vars vilja sammanföring av målen kom- mer till stånd. Han bör — särskilt om han har svårt att förflytta sig — inte oskäligt betungas på det sättet att han tvingas till långa resor utan att parterna och samhället gör betydande processekonomiska vinster. Han får inte heller betungas genom att tiden för handläggning av hans mål blir orimligt lång. Lagtekniskt bör förutsättningen uttryckas så att sam- manföringen av målen inte får medföra ”betydande olägenhet” för någon av parterna. Att kärandena kan vilja ha olika domares syn på fallet bör dock inte under några omständigheter få motivera att flera parallella rättegångar drivs. [ sådant fall bör i enlighet med grunderna för vår rättegångsordning kärandena nämligen i stället ta upp ett fall så fort och enkelt som möjligt i högre rätt.

Ett sammanföringsbeslut måste rimligen i första hand förutsätta att målen pågår samtidigt. Man kommer därför inte till rätta med successiva onödiga mål. Man kunde tänka sig att för successiva fall besluta om att den domstol som dömt i det tidigare målet också skall handlägga det senare. Frågan är emellertid om man med en sådan ordning när några vinster av betydelse. Det uppstår sålunda knappast några processekono- miska olägenheter av att målet får handläggas av den domstol vid vilken talan väckts.

Avslutningsvis vill vi påpeka att vi inte ser vårt förslag som någon fullständig lösning av problemen kring parallella rättegångar. Systemet kan behöva förfinas i ett senare skede av reformarbetet. Särskilt bör anmärkas att det med vårt förslag i undantagsfall kan uppstå problem när ett mål, som överflyttats från en domstol till en annan, i ett senare skede av rättegången bör flyttas tillbaka. En sådan situation kan uppstå bl.a. om ett pilotmål har avgjorts och ett annat mål därefter kräver

upptagande av en omfattande muntlig bevisning, som med fördel kan upptagas vid en annan domstol. Regler om återflyttning ärinte den enda utvägen ur dilemmat. En annan metod är att införa regler om att mål i vissa fall får delas upp, t.ex. så att en viss domstol handlägger endast den del av målet som utgör "knäckfrågan". Sådana regler har ett mycket nära samband med frågor om prejudikatbildningen, vilka vi kommer att ta upp i en senare etapp.

Vårt förslag löser inte heller de allmänna frågorna om i vad mån man i särskilda fall bör använda pilotfallsmetoden eller parallellt driva alla mål fram till ett avgörande. Vilken väg som bör väljas är ofta en svår fråga som måste besvaras på grundval av målens karaktär, partskonstel- lationerna, ombudsfrågan m.m. Även den nu angivna problematiken har ett nära samband med frågor om prejudikatbildningen. En metod kan vara att t.ex. låta en representativ part föra allas talan (s.k. class action). Till nu berörda frågor återkommer vi i ett senare betänkande.

13.4. Förberedelse i förenklad form och avgörande efter summarisk prövning

1341. Inledning

Vad som ger summariska processformer deras karaktär är bestämmel- serna om under vilka förutsättningar som processen tillåter att mål får avgöras i sak. Som reglerna är f.n. i fråga om betalningsföreläggande får saken avgöras endast om svaranden är helt passiv eller medger ett krav. I fråga om lagsökning och handräckning får en summarisk bevispröv— ning äga rum och målet avgöras även om svaranden bestrider.

Som vi angett i avsnitt 10.3 är det av effektivitetsskäl viktigt att under- söka om man — genom att ställa jämfört med betalningsföreläggande- processen ökade krav på svaranden — kan ytterligare öka effektiviteten i den summariska processen och för den egentliga tvistemålsprocessen få kvar endast mål som är i egentlig mening tvistiga. Vi har också angett att det är de s.k. blanka bestridandena som vi vill komma åt. Den nu antydda frågan behandlas i det närmast följande avsnittet 13.4.2.

Såvitt gäller främst de nuvarande lagsöknings- och handräckningsfal- len tar vi i avsnitt 13.4.3 upp frågor om huruvida nuvarande bevispröv- ningsregler bör behållas.

För rättens avgörande i sak under det summariska skedet använder vi beteckningen förenklad dom. Den beteckningen ersätter nuvarande sy- stem med bevis i mål om betalningsföreläggande, utslag i handräck- nings- och lagsökningsmål och tredskodom i mål enligt RB och småmålslagen.

Som vi angett i avsnitt 10.3 bör givetvis reglerna om förutsättningarna för att avgöra mål under det summariska stadiet ha någon form av motsvarighet när det gäller att under motsvarande omständigheter av- göra ett mål i ett senare skede av processen.

13.4.2 Den summariska processen i normala fall En gäldenär, som vill utnyttja svagheterna i betal- ningsföreläggandesystemet till att skaffa sig ett orättmätigt betalnings- anstånd eller eventuellt helt undgå en betalningsskyldighet, kan lätt omintetgöra värdet av den summariska processen. Han behöver bara lämna ett innehållslöst, blankt bestridande. Om borgenären genom en begäran om hänskjutande låter målet gå vidare till tvistemålsprocess, får gäldenären många gånger ett billigt betalningsanstånd genom att betala först när det blir aktuellt med dom eller tredskodom. Fram till det att en domstolsförhandling i tvistemålet äger rum är nämligen kostnaderna för processen inte särskilt mycket högre än i den summariska processen. Betalar gäldenären före en tredskodom, undgår han också att bli upp- förd i kreditinstitutens och inkassobolagens register över betalningsan- märkningar. När gäldenären gör rätt för sig först i ett sent skede, avskrivs målet efter återkallelse. Detta sker många gånger inte förrän i omedelbar anslutning till en utsatt muntlig förhandling. Slöseriet med kärandens och samhällets resurser blir särskilt iögonfal- lande när en tredskande gäldenär inte betalar ens på ett sent stadium i processen. Sådana fall brukar leda till en tredskodom, sedan svaranden uteblivit från muntlig förhandling. Tredskan har i sådana fall orsakat ett onödigt arbete med målregistrering, aktuppläggning, kallelse och delgiv- ning. För käranden framstår inställelsen inför rätten som en formell och kostnadskrävande meningslöshet. Det är inte heller så säkert att han sedan kan få ut dessa kostnader av gäldenären. Man kan redan på grundval av den allmänna rättsstatistiken visa att tvistemål som inleds med ett hänskjutet betalningsföreläggande inte är i egentlig mening tvistiga lika ofta som andra allmänna tvistemål. Det är sålunda betydligt vanligare än annars att ett tvistemål, som inletts genom hänskjutet betalningsföreläggande, avskrivs efter återkallelse från kä- randen. Omkring 30 % av alla allmänna tvistemål inleds genom hänskju- tet betalningsföreläggande men av de icke avskrivna målen är mindre än 20 % betalningsföreläggandefall. Räknar man ytterligare bort de mål som avgörs genom tredskodom, blir andelen fall som inletts genom hänskjutet betalningsföreläggande och föranlett en vanlig dom ännu lägre. Av överklagandena till hovrätt är det bara omkring 15 %, som avser fall inledda med betalningsföreläggande. Om det sist angivna antalet tas till utgångspunkt, är det alltså bara hälften så vanligt som annars att det föreligger en egentlig tvist i ett betalningsföreläggandefall. Det anförda leder sammanfattningsvis till den slutsatsen att minst hälften av de omkring 13 000 allmänna tvistemål som år 1980 kom till tvistemålsprocess betalningsföreläggandevägen antagligen gällde betalningstredska eller oförmåga att betala och inte tvistlösning. Vi vill nämna att antalet hänskjutna betalningsförelägganden ökat snabbt från år till år. År 1975 understeg antalet 5 000. Givetvis gäller också för många andra mål att det inte föreligger någon egentlig tvist utan bara är fråga om betalningstredska eller betalnings- oförmåga. Av de dispositiva tvistemålen — inklusive småmålen —— av- gjordes sålunda år 1980 sammanlagt 4 394 mål genom tredskodom

(ungefär vart fjärde dispositivt tvistemål).

[ departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process för- klarade man sig vara medveten om riskerna för missbruk av systemet med blanka bestridanden vid betalningsföreläggande. Man föreslog där- för att svaranden skulle uppmanas att ange inte bara om han medgav eller bestred kravet utan också skälen för ett bestridande. Man tog också upp frågan om en sanktionering av gäldenärens skyldighet att motivera ett bestridande. Eftersom en sådan skyldighet skulle innebära en klar skärpning i förhållande till gällande rätt och i det stora flertalet fall vara en enligt promemorieförfattarens mening alltför hård påföljd för gälde- närerna föreslog man emellertid att skyldigheten skulle vara osanktio- nerad utom i vissa fall som vi skall behandla i avsnitt 13.4.3.

Flertalet remissinstanser godtog promemorians lösningar. Några re- missinstanser menade dock att man inte borde ålägga svaranden att motivera ett bestridande eftersom åläggandet var osanktionerat. Svea hovrätt uttalade i det sammanhanget att det skulle få förvillande och demoraliserande konsekvenser för gäldenärerna, om ett krav på moti- vering inte var sanktionerat. Tre remissinstanser, bland dem domareför- bundet, menade att icke motiverade bestridanden inte borde hindra att målet avgjordes till kärandens fördel.

Departementspromemorians förslag rörande den summariska betal— ningsprocessen vilar i justitiedepartementet i avvaktan på nu förevaran- de betänkande.

Enligt vår mening talar, som vi tidigare angett, effektivitetshänsyn för att man ställer ökade krav på gäldenärerna i betalningsföreläggandefal- len. Härigenom blir den processen också mera attraktiv för de borgenä- rer, som befarar att gäldenären kommer att tredskas. Målet bör vara att göra den summariska processen så effektiv, att man i handläggningshän- seende vågar räkna med att ett mål som övergår från den summariska processen till handläggning som ett egentligt tvistemål också är tvistigt i egentlig mening. I första hand måste en reform träffa sådana fall där gäldenären bestrider blankt. Reformen får givetvis inte undanskymma eller försvåra den summariska processformens förstahandsuppgift, nämligen att i klara fall hålla parternas och samhällets kostnader för att åstadkomma exekutionstitlar på en godtagbart låg nivå. Det är emeller- tid svårt att tänka sig hur en reform i den antydda riktningen skulle kunna negativt påverka de fall, som nu klaras av genom betalningsföre- läggande, dvs. de fall, där gäldenären underlåter att bestrida kravet. De fall som kan beröras av en reform är endast de där gäldenären i dag bestrider blankt eller med otillräcklig motivering. Det kan tilläggas att det knappast förekommer i praktiken att en gäldenär uttryckligen med- ger kravet.

Utredningens sekretariat har i syfte att klarlägga de blanka bestridan- denas roll i processen studerat akterna i tvistemål vid några tingsrätter. Av kostnadsskäl har undersökningen begränsats till Stockholmstrakten, men man torde knappast ha anledning befara att resultatet på grund härav har blivit missvisande. Av undersökningen framgår att närmare 50 % av alla bestridanden i mål om betalningsföreläggande, vilka gått vidare till rättegång, är blanka eller helt innehållslöst motiverade.

Andelen blanka eller innehållslöst motiverade bestridanden är särskilt intresseväckande om man betänker att den förut berörda allmänna rättsstatistiken antyder att det i minst hälften av de hänskjutna betalningsföreläggandefallen endast är fråga om betalningstredska eller betalningsoförmåga. Man kan dock inte dra någon parallell mellan de blanka bestridandena och betalningstredska eller betalningsoförmåga. Även seriösa ombud lämnar ibland in blanka bestridanden och det händer att blanka bestridanden efterföljs av sådana invändningar i tvistemålsprocessen att kärandens talan inte kan bifallas.

Särskilt om det i sådant fall rör sig om en uppenbart riktig invändning, som enkelt hade kunnat framställas redan i inledningsskedet, är det till betydande nackdel för sökanden att målet gått till egentlig rättegång. Sökanden får nämligen regelmässigt svara för båda parternas rätte- gångskostnader.

Att personer som har befogade invändningar att göra mot sökandens krav ibland inskränker sig till blanka bestridanden beror på att svaran- den vid betalningsföreläggande inte ens uppmanas att framställa annat än ett bestridande. De blanka bestridandena kan härigenom sägas vara direkt accepterade. Det ligger därför nära till hands att, i enlighet med den tidigare berörda departementspromemorian, lägga fram förslag åt- minstone om en begränsad reform enligt vilken svaranden alltid skall föreläggas att ange sin motivering utan att det förekommer någon sank- tion.

Den lösningen avvisades emellertid av flera remissinstanser av prin- cipiella skäl. Man har anledning räkna med att en reform av det slaget inte skulle få någon särskilt stor effekt.

Vill man komma till rätta med betalningstredskan måste man gå hårdare fram och knyta en sanktion till föreläggandet. En kostnadsmäs- sig sanktion finns redan i dag men den fungerar dåligt. En förbättrad sanktion rörande ansvar för rättegångsmissbruk kan inte avse annat än de mest flagranta fallen. Reformsträvandena måste i stället ta sikte på att målet kan avgöras till sökandens fördel i enlighet med reglerna för tredskodom, om bestridandet inte uppfyller en godtagbar standard. Vi återkommer senare till frågor om gränsdragningen mellan godtagbara bestridanden och andra.

Med den angivna målsättningen blir en gränsdragning — hur man än gör den —— ibland svår att omsätta i praktiken. Svårigheterna får dock inte överdrivas. Detta visar 1978 års reform rörande tredskodom i små- mål. Genom den reformen infördes en möjlighet att ge tredskodom när svaranden ej inkommer med yttrande. Reformen genomfördes utan att man samtidigt preciserade vad som menas med yttrande (prop. 1977/ 78:67 s. 21). Reformen har visserligen lett till en viss olikhet i rättstill- lämpningen men ändå fungerat jämförelsevis väl.

Med hänsyn till det angelägna i den nu diskuterade reformen bör gränsdragningssvårigheterna inte tas som ett avgörande skäl mot att man i fortsättningen kräver en motivering av bestridandena. Som vi senare skall visa gäller vidare gränsdragningssvårigheterna ett mycket begrän- sat antal fall och svårigheterna ärinte ens i dessa fall oöverkomliga. För de oklara gränsfall som blir kvar kan införas en lagregel om att rätten på

lämpligt sätt (skriftligen eller per telefon) skall söka undanröja sådan oklarhet eller ofullständighet som påverkar frågan huruvida ett sådant bestridande föreligger att saken inte kan avgöras summariskt.

En reform av det nu berörda slaget -— grundad på önskemål om domstolseffektivitet — måste emellertid vägas mot omtanken om den enskilde svarandens rättssäkerhet.

Man kan inte närmare ange i vad mån förekomsten av blanka bestri- danden hänger samman med en bristande förmåga att behärska det svenska språket eller med en bristande förmåga att uttrycka sig skriftli- gen. En generell tendens, som har kunnat iakttas vid de undersökningar utredningens sekretariat har gjort, är emellertid att de blanka bestridan— dena oftast är utformade på ett mer eller mindre professionellt sätt med tryckt brevhuvud o.d. De personer som har avgett sådana bestridanden torde vara i stånd att uttrycka sig hjälpligt i en skrivelse. Men i fråga om andra personer och då framför allt utlänningar kan man tyvärr befara att de gärna önskat bestrida men inte ens har kunnat åstadkomma ett blankt bestridande. Sådana fall är givetvis hjälpvärda, men de påverkas inte negativt av att man ställer ökade krav på utformningen av sådana bestridanden, som redan med nuvarande system faktiskt avges. Tvärtom kan de, på sätt som strax skall beröras, indirekt påverkas i positiv riktning.

Antagligen finns det emellertid personer — ovisst hur många — som kommer att få svårigheter, om man uppställer ett krav på motiverade bestridanden i den summariska processen. Med nuvarande system för betalningsföreläggande och för tredskodom i småmål får sådana perso- ner, som har svårt att uttrycka sig i skrift, genom ett blankt bestridande möjlighet att på ett mycket enkelt sätt initiera en muntlig domstolspro- cess. De får också rådrum att skaffa juridisk hjälp.

De fördelar som det nuvarande systemet har för vissa svarande kan emellertid nås också inom ramen för ett mera kvalificerat summariskt förfarande. Bakom sådana lösningar bör som en grundprincip ligga att gäldenärer skall ges minst samma chanser att ta sin rätt till vara under det summariska skedet som i den vanliga tvistemålsprocessen. Här är sär- skilt vissa frågor om en svarandes rätt att svara muntligt värda uppmärk- samhet.

I den tidigare berörda departementspromemorian och i propositionen angående handräckningslag diskuterade man frågor om den enskilde svarandens rättsskydd endast som ett rättskraftsproblem. Härigenom förbigick man bl.a. den utveckling mot ökade möjligheter att svara muntligt, som varit ett utmärkande drag för rättsutvecklingen på pro- cessrättens område de senaste decennierna. Endast skriftliga svar och skriftlig bevisning får sålunda beaktas i den summariska handräcknings- processen.

I ett vanligt tvistemål är det — ända sedan RB infördes — omöjligt att avgöra en tvist bara därför att en svarande vägrar att inkomma med skriftligt svaromål. Målet skall i stället sättas ut till ett muntligt för- beredelsesammanträde. Småmålslagen upptar en annan lösning. Enligt den lagen är muntlighet och skriftlighet jämställda för svaromålet.

Enligt 16 5 förvaltningslagen (1971 :290) får en part alltid lämna upp-

gift i ärende muntligen, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Sådan uppgift skall antecknas genom myndighetens försorg i den utsträckning som behövs. I betänkandet (SOU 1981:46) Ändringar i förvaltningslagen föreslås ett ökat utrymme för muntlighet och samtidigt förutskickas ytterligare reformer i den riktningen (betänkandet s. 1 10).

Enligt 11 lj förvaltningsprocesslagen (19712291) skall den som före- lagts att svara göra det skriftligen, om ej rätten förordnar att svaret får lämnas muntligen vid förhandling. Om svaranden begär muntlighet tolkas förvaltningsprocesslagens bestämmelse mycket liberalt.

Det är svårt att ange något skäl till varför man just i den summariska domstolsprocessen inte skulle kunna få svara muntligt, särskilt eftersom erfarenheterna av det muntliga svaromålssystemet är goda. Trots detta bör man nog utgå från att det normalt utgör ett onödigt resursslöseri att låta domstolarna ta upp behövliga uppgifter från svaranden muntligen i de nuvarande summariska fallen. Denna service bör inskränkas till de fall då den behövs. Skrivkunnigheten torde vara så pass allmänt utbredd att man inte av rättssäkerhetsskäl behöver gå ifrån nuvarande principer om att den summariska processformen i första hand skall vara skriftlig. Särskilt gäller detta om svaranden i ett invecklat mål begär att få avge ett omfattande svaromål muntligt. I de flesta andra fall bör emellertid ett muntligt svaromål tillåtas.

Det finns också andra möjligheter att förbättra den enskildes rätts- skydd. De blanketter som f.n. används för rättens föreläggande att inkomma med bestridande i den summariska processen är både mång- ordiga och invecklade. De torde kunna radikalt förenklas.

En reform riktad mot de blanka bestridandena kan tvärtemot att innebära en nackdel utgöra en direkt fördel för de svarande som har befogade invändningar att göra. Även om förfarandets utformir.g rim- ligen bör ta sikte på att parterna skall kunna klara sig utan juridiska biträden, kan man — genom att reformen minskar samhällets kostnader för oegentliga tvister — koncentrera rättshjälpsresurserna till de egent- liga.

Gör man processen effektivare när det gäller att komma till rätta med betalningstredska, minskar man onekligen i motsvarande mån de möj- ligheter till betalningsanstånd, som det nuvarande systemet ger genom sin ineffektivitet. Betalningsanstånd kan många gånger vara bra för gäldenären. Också borgenären kan givetvis vara betjänt av att gäldenä- ren får t.ex. en avbetalningsplan. Lika gärna som ett sådant anstånd kan hjälpa en gäldenär på fötter kan det emellertid stjälpa en borgenär. Möjligheterna till anstånd kommer dessutom bara ett mindre antal gäl- denärer till del, nämligen dem som är insatta i hur systemet fungerar. Andra gäldenärer gör rätt för sig eller låter i vart fall bli att krångla till saken.

Vill man ha ett lagreglerat anståndsinstitut kan man tänka sig flera olika lösningar. I t.ex. Danmark har man varit inne på tanken att öppet låta domstolarna medverka till betalningsanstånd inom ramen för det vanliga tvistemålsförfarandet. En annan lösning skulle vara att låta behovet av betalningsanstånd prövas i samband med verkställigheten. En tredje möjlighet är att ge regler om betalningsanstånd i själva civil-

rätten och då kanske framför allt i den konsumenträttsliga delen därav. Det är också möjligt att utforma reglerna om rättegångskostnader så att man underlättar förprocessuella diskussioner mellan parterna angående betalning.

Enligt vår mening kan det behövas någon form av system för att åstadkomma avbetalningsplaner men att föreslå ett sådant system ligger inte inom ramen för vårt arbete. I vart fall får sådana problem inte lösas genom att processen i allmänhet blir långsam och kostnadskrävande. Sett mot den angivna bakgrunden och med utgångspunkt från att sva- randen skall ha möjlighet att få saken återupptagen vid tingsrätten bör det enligt vår mening inte möta något hinder att man låter käromålet bif allas både då svaranden underlåter att inkomma med bestridande och då han underlåter att ange sådana skäl mot bifall som kan vara av betydelse vid prövning av saken.

Man skall dock inte tro att all betalningstredska kan klaras av i den summariska processen bara genom att man kräver ett motiverat bestri- dande. Höjer man kraven i fråga om svaromålet föreligger det en risk för att vissa gäldenärer kommer att lämna lögnaktiga motiveringar, när de vill utverka betalningsanstånd eller förstärka sin processuella situation. Redan idag förekommer lögnaktiga motiveringar i betalningsföre- läggandefallen (främst påståenden om att skulden har betalats) trots att systemet såvitt gäller sådana fall inte kräver någon som helst motivering av bestridandet. Riskerna för missbruk skall dock inte överdrivas. An- tagligen kommer endast ett mindre antal gäldenärer att lämna osanna uppgifter. Det är ett psykologiskt sett långt steg från att bestrida en ansökan utan motivering till att lämna lögnaktiga uppgifter. De lögnak- tiga uppgifterna kan man kanske i mera flagranta fall liksom hittills motverka så gott det går genom straffrättsliga sanktioner enligt 9 kap. RB, vilket med det av oss angivna systemet torde ställa sig lättare än att med sådana sanktioner försöka reagera mot att någon i onödan ger in blanka bestridanden.

Även om man måste räkna med att en del fall utan rationell grund rinner igenom den summariska processens såll, bör åtminstone flertalet av de fall där blanka bestridanden nu avges antingen klaras av på det summariska stadiet eller bli bättre förberedda för en egentlig process genom ett motiverat bestridande. Processen förs framåt i stället för att som i omkring hälften av de nuvarande bestridda betalningsföreläg- gandefallen stå i stort sett stilla.

Vi anser det inte behövligt att för en reform i enlighet med det anförda ändra de rättskraftsprinciper som i dag gäller för betalningsföreläggan- den. I specialmotiveringen till 42 kap. återkommer vi till vissa rätts- kraftsfrågor.

Vi anser sålunda att svaranden inte skall kunna hindra bifall till kärandens talan redan genom ett blankt bestridande. Bestridandet måste innehålla skäl som kan vara av betydelse vid en prövning av saken. Vad detta krav närmare innebär skall vi återkomma till i specialmotiveringen till 42 kap. 4 5. Vi vill dock redan nu påpeka att den omständigheten att blanka bestridanden ej skall accepteras som grund för vidare rättegång inte innebär att rätten skulle ha anledning, eller ens rätt, att annat än i

vissa fall (se nästa avsnitt) gå in på bevisfrågor. Sådana frågor är till sin karaktär av det slaget att de bör prövas i en egentlig tvistemålsprocess. Redan ett naket påstående från svarandens sida om att det föreligger en någorlunda klart angiven grund för ogillande bör därför vara tillräckligt för att åtminstone i normalfallet hindra att målet avgörs.

13.4.3 En summarisk bevisprövning i vissa fall

I de fall käranden till stöd för ett krav på betalning kan åberopa ett skriftligt fordringsbevis tillerkänns han av hävd en mycket förmånlig ställning genom de tidigare berörda reglerna om bevisprövning vid lagsökning. Även enligt den nya provisoriska handräckningslagen sker en bevisprövning under det summariska stadiet.

I det förslag till ny lagsökningslag som upptogs i de— partementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process upptogs också särskilda bevisprövningsregler för de nuvarande lagsöknings- och handräckningsfallen. Varken i denna promemoria eller i förarbetena till den nya provisoriska handräckningslagen redovisas emellertid några skäl till varför man behöver ha en summarisk bevisprövning eller vilka effekter en sådan har.

Enligt vår uppfattning har regler om en summarisk bevisprövning direkt betydelse endast i ganska få lagsöknings- och handräckningsfall. Den direkta betydelsen finns i de fall där ansökan bifalls trots be- stridande. Uppskattningsvis rör det sig om mellan 2 och 3 % av fallen. I övriga fall vinner sökanden, om svaranden inte bestrider (precis som vid betalningsföreläggande), eller förlorar, om bestridande sker (också det precis som vid betalningsföreläggande). I de fall det sker en summarisk bevisprövning får svaranden ofta handläggningen av målet återuppta- gen efter ansökan om återvinning. I vissa av dessa återvinningsfall har man egentligen inte genom den summariska bevisprövningen vunnit något som inte lika gärna hade kunnat vinnas genom ett beslut om interimistisk säkerhetsåtgärd.

Det är högst sannolikt att reglerna om summarisk bevisprövning ock- så har en indirekt verkan så att många därigenom avstår från att över huvud taget framställa obefogade bestridanden. Risken är emellertid den att ett system med summarisk bevisprövning i undantagsfall kan avskräcka en svarande som har rätt från att göra sin röst hörd, när han märker att han måste belägga sina påståenden med skriftliga bevis. I fråga om de fall där svaranden utfärdat ett skuldebrev kan man möjligen se saken annorlunda. Invändningar mot skuldebrevskrav gäller nästan alltid att betalning skett, och många enskilda finner nog naturligt att ett naket påstående om betalning inte kan godtas.

En annan risk är att en enskild svarande väl går i svaromål i en summarisk process men — efter att ha förlorat där — underlåter att föra målet vidare till en egentlig process trots att han har rätt i sak. Denna risk blir givetvis större, om detär en och samma myndighet som har att pröva fallet i båda processerna eftersom svaranden inte alltid förstår att en och samma rätt kan pröva målet på två helt olika sätt. Detta har inte berörts när handräckningsprocessen flyttades över från överexekutor till tings-

rätt. Det kan nämnas att svaranden i lagsöknings- och handräckningsfall nästan alltid är en konsument eller hyresgäst.

Den enskildes svårigheter att klara sig i en rättslig procedur måste främst motverkas genom en bättre information men naturligtvis måste man också se till att det processrättsliga regelsystemet får en lämplig utformning. Tidigare har vi angett att ett viktigt syfte med det summaris- ka skedet bör vara att sålla bort de icke tvistiga fallen från den egentliga tvistemålshanteringen. Detta får emellertid enligt vår mening inte ske så att det går ut över svarandens befogade rättssäkerhetskrav. Remedier mot obefogade eller obestyrkta uppgifter kan i stället vara rättegångs- kostnadsansvaret (se avsnitt 13.6) och ansvaret för rättegångsmissbruk enligt 9 kap. RB.

Om man särskilt ser till lagsökningsprocessen, bör uppmärksammas att principen om att skriftliga fordringsbevis skall ha en särställning i den summariska processen infördes på den tiden då de skriftliga fordringsbevisen främst utgjordes av skuldebrev. Fortfarande har skul- debreven en primär betydelse i det reguljära kreditlivet men idag ges krediter ofta också enligt t.ex. ömsesidigt förpliktande kontrakt eller i

löpande räkningskrediter. Det kan av flera skäl ifrågasättas om alla skriftliga fordringsbevis är

värda en så gynnad ställning som de har idag och skulle få enligt departementspromemorian. Begränsningarna i det skriftliga fordrings- bevisets bevisvärde framträder särskilt tydligt i de mycket vanliga lag- sökningsfallen avseende köp och hyra. Vid t.ex. ett avbetalningsköp torde köparens eventuella invändningar mot säljarens krav inte hänföra sig till själva avtalet utan till vederlaget. Avbetalningskontraktet har natur- ligtvis inget betydande bevisvärde i det hänseendet. Ej heller upplyser handlingen något om huruvida betalning skett. Detsamma kan sägas om hyreskontraktets bevisvärde för kravets berättigande vid lagsökning för hyra.

I fråga om de ensidiga skriftliga betalningsutfästelserna bevisar skul- debrevet egentligen inte något annat än att en försträckning har kommit till stånd och att betalning ej har skett genom direkt överlämnande av pengar från hand till hand (i vilket fall skuldebrevet skulle ha återläm- nats eller försetts med påskrift om betalning). Emellertid kan betalning ha skett på posten, gäldenären kan ha fått uppskov etc. och detta tar sig i så fall endast undantagsvis uttryck på själva fordringsbeviset.

En regel som säger att svaranden är tvungen att prestera motbevis i fråga om t.ex. fel eller brist kan också komma att frånta vissa svarande de fördelar i bevishänseende som tillerkänns dem i den civilrättsliga lagstiftningen. Som exempel kan nämnas att enligt 10 & konsumentköp- lagen (1973 :877) en säljare, som lämnat garanti, har bevisbördan för att fel på den sålda varan beror på omständighet, som köparen har att svara för. Enligt 4 & tredje stycket samma lag får köparen innehålla hela eller del av köpeskillingen till dess säljaren avhjälpt felet eller lämnat felfri vara. Rätten för köparen att innehålla hela eller del av köpeskillingen är en förprocessuell säkerhetsåtgärd som säkerställer bl.a. hans rätt att få köpeskillingen nedsatt, om felet inte avhjälps. Dessutom fungerar möj- ligheten att innehålla köpeskillingen som ett påtryckningsmedel mot

säljaren att skyndsamt avhjälpa felet. Ett annat exempel på omkastad bevisbörda till förmån för gäldenären/ konsumenten finns i hyreslagen. I 12 kap. 11 & jordabalken ges hyresgästen rätt till ersättning för skada under den tid lägenheten är i bristfälligt skick, om hyresvärden ej visar att bristen icke beror på hans försummelse.

Betydelsen av de angivna reglerna för köparens och hyresgästens rätt urholkas genom beviskraven vid lagsökning och handräckning. Detta är, som redan antytts, särskilt allvarligt mot bakgrund av att svaranden — som ju i allmänhet är utan ombud i den summariska processen — lätt felbedömer sina möjligheter och ger upp trots att han har rätt i sak.

Ett sätt att komma förbi de angivna svårigheterna är att låta endast löpande skuldebrev, växlar och checkar ha en särskilt kraftig bevisver- kan. I fråga om löpande skuldebrev är enligt 15 & tredje stycket skulde- brevslagen vissa regler om godtrosskydd i fråga om betalning, uppsäg- ning m.m. inte tillämpliga, om det på skuldebrevet gjorts anteckningar om förhållandet. En gäldenär har därför ett starkt intresse av att betal- ning m.m. antecknas på fordringsbeviset. Växlar och checkar som saknar anteckningar av nu berört slag har samma starka ställning som ett löpande skuldebrev utan anteckning. Det löpande skuldebrevet, växeln och checken har alltså ett betydande bevisvärde som stöd för att käran- den har rätt. Att gäldenären även i fråga om dessa fordringsbevis — så länge fordringen inte överlåtits till tredje man — kan göra gällande invändningar rörande det bakomliggande rättsförhållandet är en annan sak.

En lösning som inskränker den särskilda bevisverkan till de löpande skuldebreven, växlarna och checkarna har inte heller de nackdelar från konsumentsynpunkt som uppstår om man tar med också andra skriftliga fordringsbevis. Enligt 17 lj konsumentköplagen gäller nämligen vid kre- ditköp att säljaren vid straffansvar är förbjuden att ta emot växel eller löpande skuldebrev. Checkar torde sakna betydelse som kreditmedel i konsumentförhållanden.

Särskilt såvitt gäller de löpande skuldebreven förekommer det ganska ofta att svaranden som säkerhet för fordran har upplåtit panträtt i fast egendom eller i viss annan egendom. I sådana fall kan borgenären —i samband med att betalningsskyldighet genom lagsökning åläggs gälde- nären — få fastställt att fordringen skall utgå med förmånsrätt ur egen- dom (13 & lagsökningslagen). Enligt 4 kap. 27 & utsökningsbalken skall egendom därigenom anses omedelbart utmätt. Utmätningen ger för- månsrätt vid t.ex. gäldenärens konkurs och rubbas inte av att svaranden ansöker om återvinning och i samband härmed får domstolen att besluta om inhibition. I fråga om de löpande skuldebrev för vilka upplåtits panträtt av nu berört slag är värdet av den nuvarande lagsökningspro- cessen särskilt stort för borgenären.

Vi anser med hänsyn till det sagda att man även i fortsättningen bör göra en bevisprövning i det summariska skedet men endast när sökan- den åberopar ett löpande skuldebrev eller en växel eller check.

Det synes inte troligt att en inskränkning i fråga om de övriga skriftliga fordringsbevisens särställning i nämnvärd utsträckning kan påverka kreditlivet. De praktiska skillnaderna mellan systemen är för små för det.

Viktigare för kreditlivet torde vara att man skapar en regel om att den som gör en obefogad invändning skall svara för kostnaderna i målet. Frågan härom behandlas i ett senare avsnitt.

Handräckning för avhysning ur lägenhet är till helt övervägande del en process som är orsakad av att hyresgästen är oförmögen att betala. Såvitt gäller andra handräckningsfall har vi, genom undersökningar av vårt sekretariat vid vissa länsstyrelser, funnit att det oftast varit fråga om att ett kommunalt energiverk vill ha tillträde till en lägenhet för att kunna stänga av en elmätare. Det torde vara i det närmaste hopplöst att med framgång bestrida ett sådant krav. Inte ens erlagd betalning kan frånta ett energiverk dess normalt avtalsenliga rätt att få tillgång till verkets mätare. De flesta andra fall gäller återtagande av "uthyrd” egendom i konsumentförhållanden. Här är betalning nästan alltid ett sådant fak- tum som gör att käromålet inte kan bifallas.

Till stöd för att man i handräckningsfallen skall göra en summarisk bevisprövning kan egentligen endast åberopas att sökanden i dessa fall generellt sett lider större skada av dröjsmål än i betalningsföreläggan- defallen. I handräckningsfallen kan ju svaranden under hela processen fortsätta att nyttja den omtvistade egendomen, lägenheten etc. eller hindra sökanden från att utnyttja sin egendom. Sådana konsekvenser kan emellertid i vissa fall hindras genom interimistiska säkerhetsåtgär- der. Såvitt gäller andra fall har vi den uppfattningen att kärandens önskemål om summarisk bevisprövning bör få stå tillbaka för de skilda intressen — främst av rättssäkerhetsnatur — för vilka vi tidigare har redogjort. I den mån det finns ett konkret behov av snabbhet bör detta i stor utsträckning kunna tillgodoses genom regler om förtursbehandling inom den ordinarie processens ram.

Vi skall beröra ytterligare en möjlighet till bevisprövning i den sum- mariska processen.

I den tidigare berörda departementspromemorian föreslogs i förslaget till lagsökningslag (12 5) att invändning om betalning gentemot ett krav grundat på skriftligt fordringsbevis skulle beaktas endast om betalning- en styrktes. Detsamma skulle gälla när sökanden, till stöd för ett yrkande om avhysning, åberopade att nyttjanderätten var förverkad på grund av dröjsmål med betalning (17 5).

Flera goda skäl talar för att betalningsinvändningar tillerkänns en särställning. Genom en sådan reform skulle åtskilligt fler fall — som inte är värda en egentlig tvistemålshantering —— kunna klaras av summariskt. I nästan alla fall är det svarandens sak att i en process styrka att betalning har skett (se dock Rättegång IV, s. 91 angående det fallet att köpare gör gällande att han har betalat kontant vid mottagande av godset). Bevis- ning om att betalning har skett kan nästan alltid föras med hjälp av kvitto e.d. som lika lätt kan förebringas under det summariska skedet som i en egentlig process. En part behöver inte heller anlita ombud för att fram- ställa en invändning om betalning eller för att styrka den.

Det finns ytterligare skäl för att ge invändningar om betalning en särställning. När en svarande bestrider ett krav under påstående att han har betalat skulden, har man nämligen en lika stark bevisning för att en skuld en gång har uppstått som i skuldebrevsfallen. Ingen förnuftig

person säger att han har betalat en skuld, om inte skulden också enligt hans mening en gång har funnits.

Åtskilliga av de skäl vi tidigare har angett mot en summarisk bevis- prövning i allmänhet talar emellertid även mot en generell regel om att invändning om betalning skall styrkas för att kunna beaktas. Det finns vidare flera speciella skäl som talar mot en sådan ordning. Det är sålunda inte så säkert att svaranden har fått ett kvitto eller har sparat detta. Man måste för det första inskränka en särregel till de fall i vilka svaranden skall anses ha bevisbördan för att betalning har skett. Man måste också öppna en möjlighet till vittnesbevisning i någon form. Att för den skull tillåta vittnesattester under det summariska processtadiet är förenat med rättssäkerhetsproblem som saken inte är värd och attesterna skulle också föra med sig olägenheter senare i processen, om handlägg— ningen av målet fortsätter. Att ta upp bevisningen muntligen under det summariska skedet kan av praktiska skäl inte komma i fråga.

Det finns också risk för att en regel om att betalningsinvändningar skall styrkas kan orsaka vissa praktiska svårigheter. Det är sålunda vanligt att en svarande, som gör invändning om betalning, underlåter att visa kvitto. Trots att man i förelägganden vid t.ex. handräckning upp- manar svaranden att ge in kvitto e.d. brukar privatpersoner ofta nöja sig med att uppge numret på översänd check, datum för inbetalning etc. Kvittot vill man inte lämna ifrån sig. 1 nu angivna fall är sökanden dock nästan alltid förnöjd och återkallar sin ansökan varför bevisfrågan inte ställs på sin spets. Ett krav på full bevisning är dock med hänsyn till det sagda mindre lämpligt med tanke på den vanlige svarandens möjligheter att rätt uppfatta situationen.

En annan praktisk svårighet kan vara att avgränsa invändningar om betalning från andra invändningar. Exempel härpå är sådana invänd- ningar som att svaranden har "betalat vad han är skyldig att utge" eller att ”kontokuranten inte utvisar skuld”.

De angivna praktiska svårigheterna minskar väsentligt i betydelse om man i enlighet med vad vi föreslagit i avsnitt 13.4.3 inför en lagregel om att rätten på lämpligt sätt (skriftligen eller per telefon) skall söka undan- röja sådan oklarhet eller ofullständighet i svaromål som påverkar frågan huruvida ett bestridande är sådant att saken inte kan avgöras summa- riskt.

Det finns emellertid också fall i vilka den behövliga utredningen om betalning inte kan ske under det summariska skedet av processen. Om sålunda käranden gör gällande att en betalning, för vilken svaranden har visat kvitto, avser en annan skuld än den målet gäller kan svaranden inte sägas ha styrkt betalning. Emellertid är det orimligt att tänka sig att målet i detta fall skall avgöras summariskt till svarandens nackdel. Likartade problem torde kunna uppstå i det fallet att ansökningen avser ett löpan- de kreditförhållande, något som numera är vanligt genom utvecklingen i fråga om kreditkort.

Vi anser med hänsyn till det sagda att övervägande skäl talar för att man inte ger invändningarna om betalning en särställning när det gäller bevisprövning. En sådan prövning bör sålunda i fråga om den summa- riska processen förekomma endast i de fall käranden kan grunda sin

talan på löpande skuldebrev, växel eller check. I specialmotiveringen till 42 kap. skall vi närmare ange hur bevisprövningen skall gå till.

13.5. Särskilt om handräckningslagen

Ansökningar om avhysning eller annan handräckning har sedan länge prövats av överexekutor. Den institutionen avskaffades den 1 januari 1982 genom den nya utsökningsbalken. I samband därmed har en pro- visorisk handräckningslag (1981 :847) trätt i kraft. Enligt den lagen skall ansökningar av det berörda slaget i fortsättningen prövas av tingsrätt.

Vi har tidigare föreslagit att handräckningsmålen skall behandlas inom ramen för den allmänna processen. I det följande skall vi genom en jämförelse mellan handräckningslagens bestämmelser och vårt för- slag se närmare på frågan om handräckningsmålen kräver några särbestämmelser.

Enligt 1 5 första stycket handräckningslagen får yrkande om fullgöran- de av en förpliktelse som inte avser betalningsskyldighet prövas av tingsrätt efter ansökan om handräckning. En förutsättning är att målet är dispositivt. Enligt vårt förslag kommer ett sådant mål utan särskild bestämmelse att kunna prövas summariskt. Eftersom det enligt vårt förslag inte finns några särbestämmelser för mål om handräckning kan en ansökan enligt 41 kap. innehålla både ett betalningsyrkande och ett yrkande av handräckningsnatur. Detta har mycket stor betydelse efter- som en helt dominerande andel av handräckningsfallen avser vräkning eller tillträde till energimätare m.m. sedan betalningsskyldighet försum— mats. Med vårt förslag räcker det med en process för att få ett verkställ- bart betalningsavgörande och vräkning etc. Med vår uppläggning behö- ver inte heller någon prövning göras av om en ansökan faller inom handräckningslagens tillämpningsområde. Antalet avvisningsbeslut kan därigenom hållas nere.

Enligt ] 5 andra stycket handräckningslagen gäller lagen inte, om tvist angående förpliktelsen enligt särskild föreskrift skall tas upp av annan domstol än tingsrätt. I vårt förslag framgår samma sak av allmänna regler i 10 kap. 17 & RB.

I 2 5 handräckningslagen finns dels bestämmelser om att ansökan skall göras skriftligen, dels vissa forumbestämmelser. Även enligt vårt förslag skall ansökan göras skriftligen (se 41 kap. 1 lj). Frågor om forum — särskilt såvitt angår det summariska processtadiet — har vi utförligt behandlat i tidigare avsnitt (avsnitt 13.22). I detta sammanhang vill vi inskränka oss till att nämna att våra forumregler är betydligt mera flexibla än handräckningslagens och att en forumprövning är avsevärt enklare att göra med våra regler än enligt handräckningslagens.

Sökanden skall enligt 3 5 första stycket handräckningslagen i ansök- ningen ange sitt yrkande och de omständigheter på vilka yrkandet grun- das. Han skall också lämna uppgift om de omständigheter som betingar rättens behörighet, om inte denna framgår av vad som anförs i övrigt. Enligt vårt förslag har motsvarande frågor fått en mera ingående men också mera allmän reglering i 41 kap. 2 och 3 55.

1 3 5 andra stycket handräckningslagen sägs att ansökningen skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra handlingar som sökanden vill åberopa. Berättelse som någon har lämnat skriftligen i anledning av handräckningsmålet (vittnesintyg) får åberopas som bevis i målet. I vårt förslag finns inte några motsvarande regler, vilket hänger samman med att vi, enligt vad vi angett tidigare i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.4.3), anser att det inte bör finnas några särskilda regler om bevispröv- ning för handräckningsmålens del.

Enligt 4 och 5 55 handräckningslagen gäller vissa bestämmelser om avvisning och avslag på ansökan. Bestämmelserna motsvaras i vårt förslag av allmänna regler i 41 kap. 6 och 7 55.

Den egentliga handläggningen av handräckningsmål regleras i 6 och 7 55 handräckningslagen. I huvudsak samma regler finns i vårt förslag i 41 kap. 7 5 samt 42 kap. 1—3 55. En skillnad är att enligt vårt förslag svaromål kan få vara muntligt (se 42 kap. 2 5). En annan skillnad är att enligt vårt förslag ett föreläggande enligt 42 kap. 7 5 kan få följas av ett nytt föreläggande, om det är lämpligt. Vi vill också påpeka att en bestäm- melse om att mål skall avskrivas när en ansökan återkallas inte har någon egentlig motsvarighet i RB.

1 8 & handräckningslagen finns regler om den bevisprövning som, enligt vad vi tidigare (se avsnitt 13.4.3) uttalat, inte bör förekomma i handräckningsmål.

Frågor om rättegångskostnadsansvaret i handräckningsprocess regle- ras i 9 5 handräckningslagen. Vi anser att inte finns anledning att reglera detta kostnadsansvar på annat sätt än vid annan process. Enligt vårt förslag gäller därför de allmänna reglerna i 18 kap. RB. Att vi på grund av målens masshanteringskaraktär anser att kostnadsersättningen bör taxeregleras utgör inget avsteg från vad vi nu sagt.

Enligt 10 5 handräckningslagen gäller särskilda regler för hur kost- nadsyrkande skall framställas vid handräckningsprocess. I stort sett samma regler gäller enligt 41 kap. 3 å andra stycket och 42 kap. 3 & tredje stycket RB i vårt förslag. Vi vill dock påpeka att enligt vårt förslag svarandens eventuella kostnadsansvar skall framgå av de handlingar som delges denne (se förslaget till 42 kap. 1 & andra stycket RB).

I I 5 handräckningslagen innehåller en bestämmelse om interimistiska beslut. Görs det sannolikt att saken inte tål uppskov, får rätten bevilja den sökta åtgärden även om svaranden inte yttrat sig över ansökningen. Detta gäller dock inte i vräkningsfallen. Rätten skall ompröva sitt beslut så snart som möjligt. Beslut enligt denna paragraf överklagas särskilt.

Vid handläggning enligt vårt förslag finns i vissa fall möjlighet att meddela interimistiska beslut genom att tillämpa 15 kap. 3 & RB (ny lydelse fr.o.m. den 1 januari 1982, SFS 19811828). För tillämpning av detta stadgande krävs bl.a. att det visats sannolika skäl för anspråket.

Av förarbetena till handräckningslagen (prop. 1980/81 :88 s. 58) fram- går att rätten vid tillämpning av 11 & handräckningslagen bör fordra samma mått av bevisning av sökanden som krävs för ett bifallande utslag när uppgifterna har bestritts av svaranden. Sökanden skall alltså styrka de omständigheter som ansökningen grundas på. Uppgiften att saken inte tål uppskov bör emellertid godtas om den framstår som sannolik.

Härav följer att det inte varit avsikten att kräva mindre av sökanden i angivna hänseenden för ett interimistiskt beslut enligt handräckningsla- gen än vad som skulle krävas vid en tillämpning av 15 kap. 3 & RB. För förordnande enligt sistnämnda bestämmelse krävs att motparten beretts tillfälle att yttra sig om det ej är fara i dröjsmål. Det kan dock ifrågasättas om inte regeln i handräckningslagen är så begränsad att den endast avser de fall då detär fara i dröjsmål (saken inte tål uppskov). I så fall innebär en tillämpning av 15 kap. 3 & RB en mer vidsträckt möjlighet till interi- mistiska beslut.

En väsentlig skillnad mellan handräckningslagen och 15 kap. 3 G RB är att för beslut enligt 15 kap. 3 & RB krävs att sökanden ställer säkerhet för skada som kan tillfogas motparten. Förmår han inte ställa säkerhet, kan han dock befrias om han visat synnerliga skäl för sitt anspråk. I förarbetena till handräckningslagen (prop. 1980/81:88 s. 58) uttalas att sökanden kan ha behov av ett snabbt ingripande utan att han först ställer säkerhet eller visar att han uppfyller vad som krävs för att han skall slippa ställa säkerhet. Enligt vår mening behövs det emellertid knappast någon särreglering för handräckningsfallen. Möjligheterna till interimis- tiska beslut enligt 15 kap. 3 & RB bör vara tillfyllest även för dessa fall. Inte heller behövs — vid ett avskaffande av handräckningslagen — något undantag i 15 kap. 3 & RB såvitt gäller vräkningsfallen.

Vi vill tillägga att en tillämpning av bestämmelserna i 15 kap. l & RB inte kommer i fråga för handräckningsmålens del, eftersom denna pa- ragraf endast behandlar fordringsfallen. Det kan däremot eventuellt komma i fråga att tillämpa 15 kap. 2 & RB och förordna om kvarstad på viss egendom, om någon visar sannolika skäl för att han har bättre rätt till egendomen. I ett handräckningsmål som t.ex. rör rubbande av besitt- ning kan sökanden visa sannolika skäl för att han äger eller har annan rätt till egendomen. Vad som anförts om hörande av motpart och ställan- de av säkerhet gäller även i dessa fall. 15 kap. 4 & RB, som innehåller regler om interimistiskt beslut angående återställande av rubbad besitt- ning i mål om bättre rätt till viss egendom, blir dock knappast aktuell att tillämpa för handräckningsmålens del.

Enligt 12 åförsta stycket handräckningslagen skall målet ofördröjli- gen avgöras sedan skriftväxlingen avslutats. Avgörande av saken beteck- nas som utslag och kan innebära att talan ogillas. Särskilt med vårt system — enligt vilket en bevisprövning inte skall ske — är det naturligt att inte ogilla ansökan (i andra fall än sådana som anges i 41 kap. 7 5). Uppgift står mot uppgift i de nu berörda fallen och enligt vårt förslag är det kärandens sak att ta ställning till om han vill gå vidare för att få fram ett avgörande i sak genom en egentlig tvistemålsprocess (se 41 kap. 6 & i vårt förslag).

I 12 5 andra stycket handräckningslagen sägs att part kan söka åter- vinning mot utslag. Av svaranden skall återvinning sökas inom en må- nad från den dag då utslaget delgavs honom eller helt eller delvis verk- ställdes och av sökanden inom en månad från dagen för utslaget. Enligt vårt förslag gäller att, om förenklad dom meddelats, part mot vilken dom givits kan få målet återupptaget, dvs. återvinning ersätts med återupp- tagande. I fråga om tidsfristen för återupptagande gäller enligt värt

förslag motsvarande regler som de vilka enligt handräckningslagen gäl- ler för svaranden.

Om svaranden inte söker återvinning (eller enligt vårt förslag begär målets återupptagande) står avgörandet fast. Detta innebär principiellt en väsentlig skillnad i förhållande till processen hos överexekutor. Efter en sådan process kunde nämligen parterna ta upp saken igen hos tings- rätten. Den ordningen var nödvändig på grund av att såväl processen hos överexekutor som besvärsprocessen var helt skriftlig samtidigt som en bevisprövning skedde. Vissa skäl kan åberopas mot att rättskraften har fått den omfattning den har enligt handräckningslagen. Främst är härvid att märka att man vid process enligt den lagen ställer höga krav på svaranden. Han skall visa sannolika skäl för en invändning eller på annat sätt få sökandens rätt att ”framstå som oklar”.

Med vårt förslag ställs lägre krav på svaranden. Han behöver endast ange skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken.

Om sålunda rättskraftsprinciperna kan vara tveksamma i en process av handräckningsprocessens natur kan samma rättskraftsprinciper te sig högst naturliga i en enklare summarisk process enligt vårt förslag. Vi vill påpeka att vår summariska process kan förväntas utmynna i ett avgöran- de av saken i nästan lika många handräckningsfall som processen enligt handräckningslagen.

1 12 59 andra stycket handräckningslagen sägs också att om återvinning sökts, anses talan väckt när ansökningen om handräckning gjordes hos rätten. I vårt förslag framgår detta av allmänna regler i 41 kap. ] ä.

1 12 & tredje stycket finns en bestämmelse som innebär att, om part är missnöjd med ett utslag endast såvitt gäller beslut om kostnad, han i den delen får klaga genom besvär inom den tid som gäller för återvinning. Någon motsvarande särreglering finns inte i vårt förslag. Med hänsyn till att rätten även vid meddelande av förenklad dom får anses ha prövat kostnadsdelen materiellt kan det ifrågasättas om inte en sådan bestäm— melse skulle vara motiverad. Med vårt förslag får den part mot vilken förenklad dom meddelats begära återupptagande även om han är miss- nöjd bara i kostnadsdelen. Den andra parten får däremot vädja i denna del. Enligt vår uppfattning är det mera förfinade system som gäller enligt handräckningslagen alltför invecklat. Med den egentliga tvistemålspro- cess vi föreslår kan eventuella mål om kostnader från den summariska processen klaras av utan större besvär. Vi vill påpeka att det enbart är i sällsynta undantagsfall som en svarande godtar ett bifallande utslag men vill klaga i fråga om domstolens avgörande beträffande en taxereglerad kostnad.

Utslag varigenom sökandens talan inte har bifallits hindrar enligt 13 5 handräckningslagen inte att part efter återvinningsfristens utgång väc- ker talan i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhet. Enligt vårt förslag förekommer som nämnts inte några ogillande avgö- randen under det summariska skedet. Om sökanden enligt vårt förslag avstår från att gå vidare med ett tvistigt mål till egentlig process avskrivs målet från vidare handläggning. Därefter kan båda parterna, sedan avskrivningsbeslutet vunnit laga kraft, ta upp saken igen vid egentlig tvistemålsprocess.

I 14 59 handräckningslagen finns bestämmelser om målets hantering sedan återvinningsansökan har getts in. Enligt vårt förslag gäller i stort sett detsamma enligt 43 och 44 kap. RB. En skillnad föreligger dock genom att enligt vårt förslag en svarande inte kan få målet återupptaget utan att ange några skäl mot bifall till ansökningen.

15 & handräckningslagen innehåller bestämmelser om rättens domför- het och om delgivning av utslag. Samma regler finns enligt vårt system i 2 kap. 4 & och 33 kap. Så RB.

I detta sammanhang vill vi nämna att enligt vårt förslag de flesta handräckningsmål — i den mån det över huvud taget behövs en särskild talan om handräckning — kommer att kunna behandlas efter de särskilt enkla regler vi föreslagit för ansökningar ingivna av professionellt verk- samma ombud, dvs. som blankettmål.

De obestridda handräckningsfallen, vilket säkerligen är de allra flesta, kommer med vårt system att avgöras minst lika snabbt som enligt han- dräckningslagen. Dessa fall blir nämligen avgjorda under det summaris- ka stadiet. Däremot kommer handläggningen av de fåtaliga fall, som bestrids och där bestridandet motiveras, eventuellt att ta längre tid vid tillämpning av vårt förslag till följd av att man här får en noggrann prövning. En sådan ordning torde dock vara välmotiverad i många fall. Vidare skulle vid handläggning enligt handräckningslagen säkerligen sökas återvinning i många av dessa fall, varför den totala handläggnings- tiden inte skulle bli kortare. Medan handläggning pågår kan i vissa fall interimistiska beslut fattas med tillämpning av 15 kap. RB.

Enligt 16 ; handräckningslagen gäller vid handräckningsprocessen RB i den mån det inte finns särskilda bestämmelser i handräckningsla- gen. Med vårt system behövs givetvis inte några bestämmelser av det slaget.

17 & handräckningslagen innehåller bestämmelser angående sådan fråga om handräckning, som enligt särskild föreskrift skall tas upp av tingsrätt. Det kan gälla handräckning enligt t.ex. naturvårdslagen (1964z822) eller väglagen (1971 :948). Sökande är oftast en statlig myn- dighet. Reglerna i 17 5 hänvisar till 2— 16 Gå handräckningslagen. Dock skall överklagande av utslag i dessa fall ske genom besvär inom den tid som i övriga fall gäller för återvinning. Vidare vinner utslaget inte rättskraft. Vårt förslag innehåller inte några motsvarande särbestämmel- ser. I propositionen till handräckningslagen (s. 42) uttalas att det inte synes lämpligt med återvinning, eftersom det bör undvikas att staten i dessa fall, som ju inte avser tillvaratagande av statens enskilda rätt, efter återvinning får ställning av part i vanlig civilprocess. Rättsmedlet bör därför i stället vara besvär. Eftersom utslaget i så fall kan överprövas endast i den skriftliga besvärsprocessen, bör det heller inte vinna rätts- kraft. För att uppnå enhetlighet i förfarandet har man låtit dessa regler gälla även för de fall då enskild person söker handräckning enligt en särskild föreskrift.

Med den i propositionen redovisade inställningen borde de ifrågava- rande målen egentligen ej alls inrymmas i regelsystemet enligt vårt förslag utan handläggas av annan myndighet än tingsrätt. Redan vid summarisk handläggning enligt 42 kap. kommer staten nämligen att vara

part i en civilprocess. Det faktum att staten får ställning av part i vanlig civilprocess utgör emellertid enligt vår mening inte något skäl för en speciell reglering. Eftersom ifrågavarande utslag enligt hand- räckningslagen inte vinner rättskraft utsägs direkt i 17 & att part, om befogenhet därtill föreligger, kan väcka talan i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhet. 1 en sådan rättegång torde staten komma att vara part, varför den situation man velat undvika ändå uppstår. Vidare förefaller det inkonsekvent att staten kan vara parti den summariska handräckningsprocessen i tingsrätten men inte i vanlig pro- cess efter återvinning, fastän det fortfarande är samma talan som prövas. Staten är vidare, som framgår av bl.a. 20 5 RP, part i många andra tvistemålsprocesser utan att det gäller statens enskilda rätt. Någon prin- cipiell olägenhet härav har inte framkommit. Vi har mot denna bak- grund inte funnit något hinder mot att låta även de nu aktuella handräck- ningsmålen handläggas enligt huvudreglerna i vårt förslag.

Sammanfattningsvis kan sägas att det enligt vår uppfattning inte be- hövs någon särbestämmelse i anledning av att handräckningslagen upp- hävs.

13.6. Rättegångskostnaderna i dispositiva tvistemål

13.6.1 Vissa allmänna synpunkter Frågor om rättegångskostnader har tilldragit sig ett allt större intresse de senaste decennierna. Detta är förklarligt med tanke på att rättegångs- kostnaderna nästan uteslutande hänför sig till ersättningar för utfört arbete. Relativt sett har kostnader för arbete vuxit betydligt snabbare än andra kostnader.

De höga kostnaderna för en process har föranlett vissa röster i den processrättsliga debatten till uttalanden om att ”rättegångskostnaderna är för höga” utan att därvid angetts vad som menas. Det har också sagts att ”man i mål om mindre värden inte kan förplikta den förlorande att betala fulla kostnader om någon skall våga processa”.

Vi delar uppfattningen att rättegångskostnaderna i dag är för höga i den meningen att de är onödigt höga. Man kan enligt vår mening i många fall åstadkomma samma slutresultat för tvistemålsprocessens del som idag — eller kanske till och med ett ännu bättre — med en lägre resursinsats. Detta är den primära målsättningen bakom flertalet av de förslag som vi lägger fram för tvistemålsprocessens del. Det intressanta är alltså enligt vår mening hur man genom rationaliseringar skall kunna få ned de totala kostnaderna, inte att ta ställning till hur kostnaderna skall fördelas, dvs. i vad mån den ena parten skall få övervältra sina kostnader på den andra parten eller på statsverket.

Även fördelningsreglerna har emellertid — åtminstone totalt sett — betydelse för processkostnademas storlek. I första hand uppstår den effekten genom att skilda fördelningsregler på olika sätt kan påverka benägenheten att processa. I andra hand kan fördelningsreglerna påver- ka den enskilda partens vilja att lägga ned kostnader på en redan inledd

process. Vi skall i ett följande avsnitt ta upp frågor om hur kostnadsan- svaret lämpligen bör fördelas men vill först något beröra de kostnadsreg- ler som är nödvändiga för att motverka en försumlig processföring. Det är inte så stor mening med att rationalisera processen om man inte samtidigt ser till att det finns sanktioner mot illojala beteenden.

Innan vi tar upp frågor om kostnadsansvarets fördelning vill vi också något uppehålla oss vid möjligheterna att sänka rättegångskostnaderna genom att låta parterna föra sin talan i processen utan biträden.

13.6.2. Kostnadsminskning genom åtgärder mot försumlig processföring

Den äldre rättegångsbalken innehöll ingen bestämmelse om skyldig- het för part att — oavsett kostnadsfrågans utgång i övrigt — stå för rättegångskostnader som han genom fel eller försummelse orsakat mot- parten. Bestämmelser av sådan innebörd fanns däremot i utländska processordningar och det ansågs under förarbetena till RB angeläget att införa motsvarande bestämmelser även i Sverige. Man pekade därvid på behovet av att främja snabbhet och koncentration i förfarandet (se bl.a. processlagberedningen 1 SOU 1938:44 s. 235).

Stadganden om skyldighet att ersätta kostnader p.g.a. felaktig eller försumlig processföring kom att inflytai 18 kap. 3 5 första stycket och 6 & RB. Enligt det förra lagrummet skall en vinnande part som inlett rättegången utan att motparten gett anledning därtill eller som eljest uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång ersätta motparten hans kostnader. Rätten har också möjlighet att i stället för- ordna att vardera parten skall bära sin kostnad.

Enligt det senare lagrummet skall en part, som genom att utebli från rätten eller ej iaktta ett av rätten meddelat föreläggande vållat kostnad för motparten, ersätta denna kostnad hur rättegångskostnaderna i övrigt än skall bäras. Samma gäller om han framfört påstående eller invänd- ning som han insett eller bort inse sakna fog eller på annat sätt genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för motparten. Av 18 kap. 8 & följer att parten inte heller kan få ersättning av motparten för de kostnader han själv fått till följd av sin försummelse.

Om det är en ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde som varit vårdslös eller försumlig kan kostnadsansvar åläggas honom enligt 18 kap. 7 & RB.

Enligt Gärdes m.fl. kommentar till RB (s. 208) bygger bestämmelserna på den uppfattningen att båda parter skall lojalt medverka i processen och rätta sig efter lagens föreskrifter och de förelägganden som domsto- len meddelar. Om parten brister i vad som sålunda skäligen kan begäras av honom, får han stå för de kostnader han därigenom vållat motparten.

För att få en bild av hur kostnadsreglerna fungerar i praktiken vid försumlig processföring har vi i vår målundersökning tagit upp frågan i vad mån 18 kap. 3 & första stycket samt 6 och 7 55 RB faktiskt tillämpas. För de 1 218 mål som undersökts har svaret blivit jakande i fyra, ett respektive noll fall. Med tanke på att undersökningen omfattat omkring en sjättedel av alla dispositiva tvistemål som avslutats genom dom eller

tredskodom under år 1977 och att en tillämpning av de berörda lagrum- men knappast blir aktuell i andra fall (de mål som avslutas genom avskrivning eller avvisning) kan man utgå från att det totalt sett för hela landet rör sig om högst några tiotal fall om året i vilka en försumlig processföring resulterar i ett beslut om särskilt kostnadsansvar. Vi anser oss kunna påstå att antalet fall då part genom försumlig processföring vållar motparten kostnader men ändå vinner processen faktiskt sett är ojämförligt mycket högre. Detta har lett oss in på tanken att kostnads- sanktionerna bör effektiviseras. Det framstår nämligen som föga ända- målsenligt att de berörda lagrummen endast skall ha en preventiv effekt. För övrigt torde även den preventiva effekten vara betjänt av att lag- rummen stundom tillämpas och därigenom framstår som faktorer att räkna med.

Behovet av att genom kostnadsregler komma till rätta med försumlig- het måste emellertid vägas också mot andra möjligheter som står till buds när man vill inskrida mot försumlighet. Såvitt gäller t.ex. den försumlig- het som tar sig uttryck i att part uteblir från förhandling finns redan idag möjligheter att i stället avgöra målet till hans nackdel med kostnadsan- svar för honom. I ett tidigare avsnitt (11.2) har vi föreslagit att även underlåtenhet att inge skrift skall kunna föranleda att målet avgörs till den försumliges nackdel. Också möjligheten att avskära en försumlig part från rätten att åberopa ny bevisning och anföra ny grund m.m. är en sanktion som står till buds (se 43 kap. 1 1 5 i vårt förslag). 1 andra sammanhang har vi anvisat kostnadsregler för att sanktionera vissa av oss föreslagna effektiviseringar av processen. Det har framför allt gällt styrmekanismen kring det summariska processtadiet.

1 nu förevarande avsnitt tar vi bara upp en mera allmän aspekt på tillämpningen av regler om kostnadssanktioner. Den hänger samman med hur ersättningsfrågan skall handläggas i domstolen.

I princip är handläggningen av frågor om rättegångskostnad f.n. un- derkastad den s.k. dispositionsprincipen, eftersom det rör sig om ett förmögenhetsrättsligt anspråk två personer emellan. Ersättning för rätte- gångskostnad utdöms sålunda endast på yrkande och rätten får inte döma ut mer än som yrkas (eller mindre än motparten medgett). Den motsatta principen — dvs. att rätten agerar ex officio —- tillämpas emellertid såvitt gäller rättens bedömning av sådana kostnadsyrkanden som ej medgetts eller medgetts för det fall att talan vinner bifall.

Rätten kan alltså —- under förutsättning att anspråket inte formligen har medgetts — även om inte parterna berör frågan nedsätta kostnadser- sättning därför att ett yrkat ombudsarvode är för högt, viss bevisupptag- ning varit onödig eller den vinnande parten gjort sig skyldig till försum- melse i sin processföring. Parterna yttrar sig sällan i sådana frågor.

Man kan tycka att frågan om rättegångskostnadernas skälighet, åt- minstone när det inte rör rättshjälpsfrågor, borde vara fullt ut underkas- tad parternas förfogande liksom alla andra förmögenhetsrättsliga an- språk två personer emellan. Särskilt när det gäller kostnadsersättning finns det emellertid flera skäl att låta rätten agera självmant. Det vikti- gaste av dessa skäl är att den sanktionsmekanism som ligger i kostnads- reglerna också syftar till att göra domstolens egna kostnader så låga son-

möjligt. En försumlig processföring orsakar nästan alltid förhöjda dom- stolskostnader och därmed extra kostnader för samhället.

Ett annat viktigt skäl till att man inte bör tillämpa dispositionsprinci- pen fullt ut är att ett sådant förfarande skulle behöva vara förenat med en skyldighet för motparten till den som yrkar ersättning att avge ett ”svaromål”, i vilket grunderna för bestridandet av kostnadsyrkandet angavs. Man skulle på så sätt få en onödigt betungande "process om processkostnadema", ofta av obehagligt slag för parterna eller ombu- den. Det nuvarande systemet leder till att kostnadsfrågorna kan behand- las betydligt enklare och rätten har också helt andra möjligheter att bedöma kostnadsfrågorna än vad en enskild part har.

De angivna skälen är enligt vår mening så tunga att man kan ifråga- sätta om kostnadsfrågan till någon del bör vara underkastad den civil- rättsligt betingade dispositionsprincipen. Som vi strax skall återkomma till kan man emellertid finna godtagbara lösningar som inte bryter mot civilrättens principer. En grundläggande förutsättning härför är dock att domaren inte tar initiativet till att ena parterna i kostnadsfrågorna. Detta utesluter givetvis inte att han tillfrågar ombuden om de vill yttra sig över motpartens kostnadsräkning.

En för kostnadssanktionernas effektivitet katastrofal sammanbland— ning av systemen sker om parterna litar på domstolens officialprövning och domstolen inte tar upp frågor om tillämpningen av särskilda regler om kostnadsansvaret, med mindre det förekommer en sådan särskild anledning som att part nämnt frågan. En sådan sammanblandning fö- rekommer ibland.

För att systemet med en prövning av kostnaderna genom rättens försorg och utan yrkande från parterna skall fungera krävs enligt vår mening en betydligt mera aktiv insats från rätten än den många domare idag anser tillräcklig. Rättens officialprövningsskyldighet bör uttryckas klarare än idag. Lämpligen bör detta ske genom en viss omformulering av 18 kap. 14 & RB som reglerar kostnadsfrågans handläggning. I para- grafen bör direkt utsägas att rätten självmant skall pröva i vad mån yrkad kostnadsersättning skall utdömas, om inte detta är obehövligt på grund av att ersättningsyrkandet medgetts. Vi vill betona att en sådan regel inte rubbar den principiella avtalsfrihet som parterna bör ha när det gäller förmögenhetsrättsliga anspråk.

Det hittills sagda har egentligen endast haft avseende på ena partens rättegångskostnader. I fråga om förlorande part gör rätten normalt ingen prövning av kostnadsfrågor, om inte parten beviljats rättshjälp. Den förlorande parten kan emellertid ha möjlighet att dra frågor om arvode till eget ombud under advokatsamfundets prövning och åtminstone i vissa fall torde han kunna få ett incitament härtill i den kostnadspröv- ning rätten gör av motpartens kostnadsyrkande.

13.6.3 Kostnadsminskning genom frånvaro av biträden Knappast någon i Sverige har velat frånta enskilda parter rätten att låta sig biträdas av annan person i domstolsprocessen. Ett förbud mot biträden kan inte annat än gynna den starkare individen på den svagares

bekostnad. En sådan ordning är främmande för all svensk domstols- verksamhet.

Vad man kan diskutera är frågor om i vad mån den processrättsliga regleringen, åtminstone för vissa typer av mål, bör uppmuntra parterna att klara sig själva. Man kan också diskutera i vad mån kostnaderna för eventuella biträden skall få övervältras på en förlorande motpart och om samhället, oavsett tvistens betydelse för den enskilde, bör ha skyldighet att bistå den ekonomiskt svage med sådan hjälp att han kan anlita biträde.

Redan den första frågan är enligt vår mening svår att entydigt besvara. Man måste göra en avvägning mellan, å ena sidan, vad en process utan biträde kan ha för nackdelar ur främst rättssäkerhets- och effektivitetssynvinkel och, å andra sidan, vad en process med biträden har för nackdelar från kostnadssynpunkt. I sistnämnda hänseende anser vi det vara viktigt att man inte förlorar de samhällsekonomiska synpunk- terna ur sikte. Frågorna har på grundval av erfarenheterna från småmåls- lagens tillämpning delvis belysts i det tidigare avsnittet om småmålsla- gen som utgångspunkt för en reform av tvistemålsprocessen. Så mycket står alldeles klart att småmålslagens princip om biträdeslöshet endast i sällsynta undantagsfall passar för mål mellan två näringsidkare. Att den skall passa för sådana mål torde man heller aldrig ha menat på allvar när man tillskapade småmålslagen. Lagen härstammar f.ö. från ett förslag till vad man skulle kunna kalla konsumentprocesslag.

Som torde ha framgått av avsnittet om småmålslagen går det inte heller att göra gällande att en process uppbyggd kring tanken på från- varo av biträden sakligt sett skulle passa för alla eller ens flertalet mål under viss värdegräns och inte heller att biträdeslöshet i en viss typ av fall passar för alla individer. Frågorna är svårare än så att besvara. Att det emellertid finns en hel del mål om små värden i vilka parterna liaft fördelar av småmålslagens på frånvaro av biträden uppbyggda kost- nadssystem är uppenbart.

För att kunna bedöma värdet av att genom processlagstiftningen uppmuntra parterna till att avstå från biträden är det viktigt att man studerar skillnaderna mellan den nuvarande småmålsprocessen och den allmänna process som vi föreslår.

Vi har i våra reformförslag strävat efter att åstadkomma en så enkel och samtidigt effektiv process som möjligt. Därvid har åtskilliga av de processrättsliga nyheter, som småmålslagen innehåller, varit vägledande vid utformningen av allmänna regler. Vi vill här särskilt omnämna vårt tidigare berörda förslag rörande materiell processledning. Att vi genom bibehållande av RB:s uppdelning i förberedelse och huvudförhandling drar en skiljelinje mellan rättegångens uppgift att utreda vad parterna tvistar om och dess uppgift att presentera målet för rättens avgörande ser vi inte som något avsteg från principen att processen skall göras så enkel som möjligt. Vad som i övrigt särskilt karaktäriserar småmålsförfaran- dets tillgänglighet är principen om ensamdomare i nära kontakt med parterna, möjligheterna att yttra sig muntligen och rättens skyldighet att lämna upplysningar i skilda hänseenden, dvs. vad som brukar betecknas som domstolens serviceverksamhet. Också reglerna om full-

följdsbegränsning när det gäller parts rätt att överklaga tingsrättens dom är vanligtvis viktiga i detta sammanhang.

Vi föreslår en betydande utvidgning av möjligheterna för en ensam— domare att hantera tvistemålen. Några särskilda regler om att domaren skall agera på ett för parterna begripligt sätt anser vi inte behövas. I denna del har mycket hänt sedan RB trädde i kraft. En utveckling i riktning mot en större öppenhet och mindre formaliteter låg i tiden redan när småmålslagen infördes, men antagligen har småmålslagen påskyn- dat utvecklingen.

Möjligheterna att yttra sig muntligen skall enligt vårt förslag till vä- sentlig del utvidgas till att gälla inte bara småmål utan alla mål. Vi vill också peka på de möjligheter att i vissa delar handlägga tvistemål per telefon som vi lägger fram förslag om.

Frågor om fullföljdsbegränsning kommer att utredas i en senare etapp av vårt reformarbete och då för alla typer av mål.

Vad är det då som återstår av småmålslagens specifika regler? Jo, i första hand ”tvångsstyrningen" mot biträdeslöshet genom de begränsa- de möjligheterna att övervältra kostnadsansvar på motparten samt dom- stolens serviceverksamhet.

I fråga om kostnadsansvaret anser vi oss ha funnit nya lösningar som för i vart fall konsumenterna måste te sig betydligt bättre än småmålsla- gens. Vi skall närmare redogöra för dessa lösningar i avsnittet om ansva- ret för rättegångskostnaderna.

Det har rätt strid om hur långt domstolens serviceskyldighet i småmål sträcker sig. I och för sig skulle man — utan olägenhet såvitt gäller övriga nu framlagda förslag — kunna ha en mycket långtgående serviceverk- samhet men en sådan är, som angetts i ett tidigare avsnitt om domstolens förprocessuella serviceverksamhet (avsnitt 12.3), tveeggad.

Vi menar att serviceverksamheten för alla tvistemål bör kunna utfor- mas i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagstiftaren torde ha av- sett för småmålen. Ett förslag med denna innebörd kan inte gärna minska möjligheterna att klara sig utan biträde jämfört med småmåls- processen.

Flera av nyheterna i våra övriga förslag är bättre ägnade att tillvarata möjligheterna att få parter att — av egen fri vilja — processa utan biträden än vad småmålslagens lösningar är. Vi vill här fästa särskild vikt vid förslaget om en effektiviserad summarisk process. Den processen är väl lämpad för parter att klara utan biträde, framför allt genom att part har möjlighet att ganska fritt ändra och komplettera sin talan i en senare egentlig process.

Sammantaget bör den process som vi förordar enligt vår mening sakligt sett anses lika tillgänglig för en enskild person utan juridiskt biträde som en småmålsprocess är. De som inte klarar av en egentlig process ensamma blir möjligen något fler, men i gengäld kan ett ökat antal fall beräknas bli avgjorda inom ramen för den summariska proces- sen, som är särskilt lämplig att använda om man inte har tillgång till ett biträde med juridisk utbildning. Även med vårt system bör man kunna förvänta sig att åtskilliga parter liksom i småmålsprocessen uppträder utan biträde.

En fråga som bör ställas i detta sammanhang är emellertid om från- varo av biträde är något eftersträvansvärt. Som framgått av det tidigare avsnittet om småmålslagen som utgångspunkt för en reform av tviste- målsprocessen var man redan vid småmålslagens tillkomst medveten om att biträdeslösheten skulle kunna ha negativa verkningar för rättssäker- heten (prop. 1973187 5. 133). En annan sak är att man försökte motverka sådana effekter genom ökad upplysningsverksamhet och materiell pro- cessledning m.m. Vissa parter inleder, om de inte har någon som avråder dem, obefogade processer medan andra, som ställs inför risken att behöva processa ensamma, kanske avstår från en befogad process. En biträdesmedverkan kan vara att föredra också därför att den kan skapa en juridisk grundval för en förlikning som i bästa fall t.o.m. kan ske utan att några processkostnader av nämnvärd betydelse uppstår.

I själva verket är det naturligtvis så att en medverkan av advokat eller annat biträde är nödvändig eller i varje fall önskvärd i många fall men onödig eller i varje fall umbärlig i andra fall. Idealet är att biträde medverkar bara när det behövs. Om detta kan uppnås begränsas par- ternas kostnader. 1 den mån rättshjälp kan undvaras begränsas även statens kostnader. Problemet är att definiera de fall i vilka biträdesmed- verkan behövs. En typ av lösning är den som småmålslagen anvisar, dvs. medverkan av biträde presumeras vara obehövlig om tvisteföremålets värde understiger ett halvt basbelopp. Denna lösning ärinte rationell. En annan lösning är att i särskild ordning pröva om en biträdesmedverkan är behövlig. En sådan prövning kan göras före den egentliga processen, i ett tidigt skede av processen eller i dess slutskede. Prövningen kan fullgöras av domstol eller annat organ.

En form av förprövning när det gäller parts behov av biträde i rätte- gång är sedan länge etablerad. Vi syftar på rättshjälpslagens konstruk- tion. Prövningen fullgörs i detta fall av rättshjälpsnämnd eller advokat eller — om målet redan är anhängigt — av rätten. Ett motsvarande system skulle kunna införas för alla mål. Prövningen skulle därvid kunna läggas på rätten och innebära att ersättning för kostnader för biträde ej kunde övervältras på motparten.

Fördelen med ett system av det nyss skisserade slaget är att biträdes- frågan bestäms efter behovet och inte efter tvisteföremålets värde. Nack- delen är att bedömningsunderlaget vid tidpunkten för prövningen är ofullständigt. Processens senare utveckling kan visa att beslutet varit felaktigt. Rätten ställs då inför frågan om man skall ändra sitt tidigare beslut. Med hänsyn till konsekvenserna för parterna av en sådan ändring måste ett beslut därom omges med betydande restriktioner. Det är därför tveksamt om den totala vinsten av systemet — som skulle innebära stora risker för processer i processen — skulle bli nämnvärd.

De nyss antydda nackdelarna drabbar också den prövning som f.n. sker enligt rättshjälpslagen. Enligt vår mening skulle nackdelarna emel- lertid bli betydligt allvarligare i ett system där biträdesbehovet förprö- vades i alla mål.

En prövning i processens slutskede vållar inte samma problem som en förprövning. Även om det kanske i de flesta fall är ogörligt för rätten att säga att parten borde ha kunnat klara sig utan biträde, bör rätten i

åtskilliga fall kunna fastslå att biträdet lagt ned för mycket arbete på processen och låtit den svälla ut i onödan. I det sammanhanget bör det inte vara uteslutet att rätten också tar hänsyn till att tvisten gällt ett förhållandevis litet belopp.

För att man skall nå önskvärda effekter bör av 18 kap. 8 & RB tydligare än i dag framgå att ersättning för arvode till ombud eller biträde skall utgå endast när ombudet eller biträdet varit behövligt. I specialmoti- veringen skall vi återkomma till den nu berörda frågan.

Också i detta sammanhang framträder betydelsen av en större aktivi— tet från rättens sida när det gäller tillämpningen av kostnadsreglerna i RB. Det är t.ex. önskvärt — om än kanske svårt att praktisera — att rätten, så snart den under processens gång finner att en tillämpning av de nu aktuella reglerna kan bli aktuell, exempelvis därför att ett biträde överdriver vissa frågor, upplyser parterna om sin uppfattning.

I anslutning till det förda resonemanget om biträdesmedverkan i rättegången vill vi även beröra frågan om möjligheten att förordna biträde vid rättshjälp i mål om små värden.

Enligt 20 lj andra stycket rättshjälpslagen får i angelägenhet, som kan antas bli prövad enligt småmålslagen, biträde förordnas endast om särskilda skäl föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållan- den eller sakens beskaffenhet. En allmän nedre gräns för möjligheterna att över huvud taget bevilja rättshjälp — alltså inte bara såvitt avser biträde — finns i 8 lj första stycket 6 rättshjälpslagen. Enligt den bestäm- melsen får rättshjälp inte beviljas den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad. En annan gräns ligger i den allmänna förutsätt- ningen för rättshjälp i 6 5 samma lag att vederbörande skall ha behov av hjälp.

Rättshjälpsnämnderna synes ha varit ganska restriktiva när det gäller att förordna biträde i småmålsangelägenhet. Det torde emellertid ibland ha förekommit biträde i sådan angelägenhet utan den särskilda pröv- ningen som föreskrivs i 20 & rättshjälpslagen. Saken har i de fallen i ett inledande förhandlingsskede mellan parterna gällt ett större värde än småmålslagens halva basbelopp medan den senare tvisten vid domstol kommit att gälla ett mindre belopp.

Frågan huruvida särskilda regler bör gälla i fråga om rättshjälp i mål om mindre värden är delvis en samhällsekonomisk fråga. Man kan inte åberopa några egentliga rättviseskäl till stöd för att samhället — när det nu valt att ge ekonomiskt stöd åt svaga parter — inte skall kunna dra en nedre gräns för hjälpen när det gäller tvistens värde. En annan sak är att de tvister i vilka den ekonomiskt svage blir inblandad antagligen i en relativt sett större utsträckning gäller mindre belopp.

Att det var samhällsekonomiska skäl som låg bakom införandet av inskränkningen i fråga om rättshjälp i småmål framgår av vissa uttalan- den som gjordes om varför det inte skulle vara tillåtet att ”avtala bort” tillämpningen av småmålslagen.

Enligt vår mening finns det anledning ställa frågan om inte möjlighe- terna att få rättshjälp med biträdesförordnande bör ökas i målen om mindre värden. En sådan ordning gör det lättare att effektivisera proces- sen på det sätt vi har föreslagit.

1 den mån man på detta sätt kan få bort en del oegentliga tvister från domstolarna och få riktiga tvister förlikta utan en kostnadskrävande medverkan från domstolarna, kan man också göra samhällsekonomiska vinster. Värdet av tvisteföremålet bör dock även fortsättningsvis vara en omständighet att ta hänsyn till, när det gäller vederbörandes anspråk på att få hjälp för en process. Detta bör komma till uttryck i rättshjälpslagstiftningen.

Man behöver knappast hysa farhågor för att en något vidare möjlighet till biträdeshjälp kommer att innebära några kostnader av betydelse för samhället, jämfört med samhällets kostnader för rättshjälpen i övrigt. Mot en liten ökning av rättshjälpskostnaderna står de ekonomiska vins- ter samhället gör i övrigt, främst på domstolssidan. Detta gäller i särskild grad om vårt förslag rörande det summariska skedet av processen antas. Liksom rättshjälp med biträdesförordnande inte brukar beviljas i sådana mål som anses böra prövas av allmänna reklamationsnämnden bör man i fortsättningen som ytterligare grundprincip ställa upp att parterna i normala fall får klara sig själva under det summariska skedet. Åtskilliga parter kommer att finna det naturligt att också fortsätta processen utan biträde.

För bedömningen av kostnaderna är det också av betydelse att rätts- hjälpen i princip lämnas endast mot avgift och att staten har möjlighet att i vissa fall återfå kostnaderna för rättshjälpen. Om småmålslagens kostnadsregler är tillämpliga föreligger f.n. inte någon sådan möjlighet. Tar man bort småmålslagens kostnadsregler, får statsverket möjlighet att i omkring hälften av fallen återkräva rättshjälpskostnaderna från motparten. Till frågan härom återkommer vi i avsnittet om kostnadsan- svaret.

l3.6.4 Ansvaret för rättegångskostnaderna Inledning

De kostnader som med ett effektivt processande från ömse sidor varit påkallade för att tillvarata parternas rätt kan fördelas efter endera av två grundprinciper. Antingen ges den vinnande rätt till full kostnadstäckning genom ersättning från den förlorande — vilket är RB:s huvudprincip — eller också får vardera parten bära sin kostnad. 1 det sistnämnda fallet säger man att kostnaderna ”kvittas” trots att det inte som vid en civil- rättslig kvittning är fråga om avräkning och man inte heller fördelar samtliga kostnader med hälften på vardera parten. En processrättslig lagstiftning använder sällan den ena eller den andra principen helt renodlat. Det är i stället fråga om i vilka fall den ena eller den andra principen skall gälla och det är fråga om vilken princip som skall bilda huvudregel.

Man kan också för alla eller vissa fall ha en mellanlösning mellan principen om full kostnadstäckning och kvittningsprincipen. En sådan lösning innebär att den vinnande visserligen får ersättning från den förlorande men inte för alla de för ett rationellt processande nödvändiga kostnaderna. I de flesta rättssystem som tillämpar mellanlösningar är det

i första hand möjligheterna att överföra advokatarvodena från den vin- nande till den förlorande som man begränsar. Småmålslagen bygger på samma princip. Man kan emellertid tänka sig andra mellanlösningar —— enligt vilka man t.ex. knyter den maximala kostnadsersättningen, beräk- nad efter taxor, till värdet av tvisteföremålet.

] detta avsnitt behandlar vi samspelet mellan de olika principerna. De regler, som har avseende på hur man skall göra när ingen har ”vunnit”, på hur mycket en part har vunnit eller på hur man skall göra när det på endera sidan förekommer flera parter, kommer inte att tas upp till behandling. Inte heller tar vi här upp frågan hur kostnaderna för partens rationella processande skall beräknas och huruvida man i ökad utsträck- ning bör taxereglera arvoden på det sätt som förekommer för familje- målens och lagsökningsmålens del. Taxorna i sådana mål bygger näm— ligen på tanken att rationellt ombudsarbete skall ersättas. För de frågor som behandlas i detta avsnitt är endast sådana taxor intressanta, vilka liksom småmålslagens kostnadsregler skär av även det rationellt utförda arbetet från det ersättningsgilla området enligt mellanlösningsprincipen.

Nuvarande ordning rörande kostnadsansvaret

Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 5 RB skall part, som tappat målet, ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat. Var den omständighet, varav utgången berodde, inte före rättegången känd för den tappande och hade han ej heller bort äga kännedom därom, får rätten enligt 18 kap. 3 & andra stycket RB förordna att vardera parten skall bära sin kostnad. I begreppet rättegångskostnad ingår även om- budsarvode.

1 mål enligt småmålslagen gäller i princip RB:s regler. Ombudsarvo- den är emellertid ersättningsgilla endast inom ramen för vad part utgivit för rådgivning enligt rättshjälpslagen. Parts egen tidsspillan är inte alls ersättningsgill. Småmålslagens system, som är en mellanlösning av förut berört slag, står genom de angivna begränsningarna närmare kvittnings- principen än fulltäckningsprincipen, åtminstone i det fall att part fak- tiskt anlitat ett ombud.

Enligt lagsökningslagen och handräckningslagen får sökanden i prin- cip full täckning för sina kostnader — även för ombud — om hans ansökan vinner bifall. Eftersom all ersättning enligt lagsökningslagen är taxereglerad kan ersättningen dock praktiskt sett bli för låg i vissa fall, liksom den kan bli för hög i andra fall.

Principen inom förvaltningsprocessen (länsrätterna, kammarrätterna och regeringsrätten samt försäkringsrätterna och försäkringsöverdom- stolen) är att en vinnande enskild part ej får ersättning för kostnader, om det allmänna står på den tappande sidan. Skulle däremot, vilket är mindre vanligt, en enskild person vara motpart, tillämpas 18 kap. l & RB stundom analogt.

Enligt 5 kap. 2 & första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister får den vinnande parten normalt full ersättning. Rätten kan emellertid förordna att kostnaderna skall kvittas, om den part som förlorar målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. En liknande

regel finns i 41 (5 tredje stycket lagen (l974:12) om anställningsskydd. Enligt den bestämmelsen kan kostnaderna dock kvittas bara när arbets- givaren vinner, inte när arbetstagaren vinner.

I tvist vid hyresnämnd har sedan gammalt gällt att man inte kan få ersättning för sina kostnader. Detsamma gäller enligt 12 kap. 73 åjor- dabalken i de flesta mål i de instanser, dit hyresnämndens beslut över- klagas. Undantag gäller bara i fall av försumlig processföring.

Rättshjälpens och rättsskyddsförsäkringarnas nuvarande roll

Genom rättshjälpslagen (1972z429), som trädde i kraft den 1 juli 1973, utökade man väsentligt möjligheterna för enskilda personer att föra en process utan större egna ekonomiska uppoffringar. Regleringen innebär i korthet att part, som åtnjuter allmän rättshjälp, endast behöver betala en avgift, som bestäms med hänsyn till hans inkomstförhållanden. Stats- verket betalar de kostnader för rättegången som överstiger rättshjälps- avgiften. Rättshjälp kan ges ända upp i inkomstlägen över ca 150 000 kronor per år.

Om den som har rättshjälp förlorar rättegången kan han på vanligt sätt förpliktas att själv ersätta motpartskostnaderna. Skall kvittning äga rum behöver han bara stå för sin egen rättshjälpsavgift. Om den som har rättshjälp i stället vinner rättegången, kan motparten förpliktas ersätta statsverket dess kostnader för rättshjälpen. Den som har rättshjälp kan i sådant läge också få tillbaka rättshjälpsavgiften.

De s.k. rättsskyddsförsäkringarna har en annan konstruktion. De ingår som normala led i bl.a. hemförsäkringar, bilförsäkringar och fas- tighetsförsäkringar. Det kan antas att ungefär 80 % av alla medborgare skyddas av en hemförsäkring.

Rättsskyddsförsäkringarna täcker både den försäkrades egna rätte- gångskostnader och sådana kostnader som han förpliktas utge till mot- parten. Ersättning lämnas inte för den försäkrades eget arbete i rätte» gången, för förlorad inkomst eller för resor och uppehälle. Ersättning lämnas i princip inte heller i mål som har samband med den försäkrades näringsutövning. De familjerättsliga målen faller i stor utsträckning utanför rättsskyddet. En ytterligare begränsning ligger i att den försäk- rade skall ha ett befogat intresse av att få sin sak prövad.

För rättsskyddsförsäkringarna gäller en självrisk. Denna är normalt 300 kronor plus 10 % av de kostnader som överstiger detta belopp. En högre grundsjälvrisk kan i vissa fall avtalas. Möjligheten till den högre självrisken torde utnyttjas endast i undantagsfall.

Rättsskyddsförsäkringarna är i princip subsidiära till den statliga rättshjälpen. Har försäkrad som är berättigad till statlig rättshjälp inte ansökt därom, betalar försäkringsbolaget inte sådana kostnader som skulle ha betalts av allmänna medel, om ansökan gjorts.

Rättsskyddsförsäkringarna har givetvis sitt stora värde när det gäller att ge trygghet mot ett ansvar för motpartskostnader som kan åläggas den försäkrade. Om den försäkrade på grund av sina inkomstförhållan- den inte kan få rättshjälp eller om det rör sig om en småmålsangelä— genhet och han därför inte kan få biträdesförordande har försäkringen

givetvis också ett högst betydande värde för hans egna kostnader. För- säkringen kan också täcka viss del av rättshjälpsavgiften.

Överväganden

Att rättegångar är förenade med kostnader för parterna behöver inte ses som något rent negativt. Tvärtom kan kostnaderna — lämpligt för- delade — verka avhållande när det gäller en obefogad processlystnad och även ha andra positiva handlingsdirigerande konsekvenser. 1 dok- trinen har man genom århundradena försökt belysa dessa effekter. Framför allt har man uppehållit sig vid kostnadsreglernas betydelse för civilrätten.

I den mån människors beteende påverkas av lagstiftningens utform- ning gäller detta nog mindre processrätten än den civilrättsliga och kanske då oftast den skadeståndsrättsliga lagstiftningen. Också rädslan för att bli indragen i en kostnadskrävande domstolsprocess kan emeller- tid i vissa situationer ha betydelse. En fördelning av kostnaderna för processen som bygger på principen om full ersättning verkar i detta avseende inte hämmande på borgenärs eller annan berättigad persons benägenhet att gå till domstol för att hävda sin rätt. Regeln om ersättning åt vinnande part förstärker den civilrättsliga lagstiftningen. Om kostna- derna däremot kvittas i flertalet mål, kan detta tänkas försvaga betydel- sen av föreställningen om de civilrättsliga påföljderna av ett visst hand- lande. Härigenom skulle rättsreglernas handlingsdirigerande funktion försvagas.

Den preventiva effekt, som ett fullt kostnadsansvar har, blir särskilt framträdande och betydelsefull sedan en tvist har uppstått mellan två parter. Risken att få betala motpartens rättegångskostnader påverkar exempelvis en gäldenär att frivilligt göra rätt för sig och att undvika oriktiga eller obevisbara invändningar om det kommer till en rättegång. Skulle kostnaderna i stället kvittas, riskerade borgenären att gäldenären framställde sådana invändningar, som kunde vålla borgenären stora utgifter för bevisning och argumentation samtidigt som gäldenären kan- ske inte behövde ådra sig några större kostnader. Som påpekats i doktri- nen skulle gäldenären härigenom få en stark ställning vid förlikningsför- handlingar. Gäldenären kunde tilltvinga sig en förmånlig uppgörelse just därför att en rättegång skulle vålla borgenären stora utgifter.

En full kostnadsersättning åt den vinnande parten har också en repa- rativ funktion. Denna funktion bidrar till tryggheten i samhället. Borge- nären vet att om gäldenären inte frivilligt betalar sin skuld, kan han framtvinga betalning på dennes bekostnad. Kostnadsersättningen är härigenom ett betydelsefullt komplement till det betalningstvång, som utgör ett av kreditlivets fundament.

De positiva effekterna av ett kostnadsansvar gäller emellertid numera inte alltid med samma styrka som förr. För den som beviljats rättshjälp mot låg avgift måste t.ex. en regel om att vardera parten skall bära sin kostnad många gånger framstå som värdefull, eftersom rättshjälpen täcker hans egna kostnader. För den som har rättsskyddsförsäkring är frågan om full kostnadstäckning eller kvittning intressant bara såvitt

avser den för försäkringen avtalade självrisken. Han löper inga större risker genom att principen om full kostnadsersättning skall gälla utan kan tvärtom härigenom få ett påtryckningsmedel mot en mindre lyckligt lottad motpart.

De positiva effekterna av ett fullt kostnadsansvar blir också mindre framträdande ju högre värdet av tvisteföremålet är. Så länge som kost- naderna totalt sett är obetydliga jämfört med tvisteföremålets värde spelar kostnadsreglernas utformning inte så stor roll. Värre blir det när kostnaderna — sammantagna med de besvär som alltid är förenade med en process —- i borgenärens ögon är mera betydande än värdet av tvisteföremålet. Ingen må förtänka honom att han i sådant fall avstår från att göra sin rätt gällande, om en kvittningsregel gäller för kostna- derna. Ett bifall till käromålet blir, som Ekelöf sagt, en Pyrrhusseger för honom (se Rättegång 111 s. 146).

Liknande synpunkter gör sig gällande i de fall käromålet skall ogillas. Risken för att utan skäl bli besvärad med en process utgör ett otrygghets- element bland många andra i samhället. Kärandens ansvar för svaran- dens rättegångskostnader fyller i detta fall ungefär samma funktion som skadegörarens skyldighet att ersätta den uppkomna skadan.

Den situation som småmålslagens tillskyndare särskilt haft i tankarna är den att en part är osäker i fråga om sina möjligheter att vinna processen. Man har velat göra det möjligt för honom att, som det sägs, ”överblicka kostnadsansvaret”. I förutsebarhetshänseende fyller små- målslagens kostnadsregel ganska högt ställda krav. Den som tror att han kommer att förlora vet att han inte kan behöva betala så mycket för motpartens kostnader. (Att man samtidigt har tappat en hel del av förutsebarheten när det gäller processens utgång i de fall parterna inte får hjälp av ett ombud har förut berörts). Den andra sidan av förutsebar- heten är att den som tror att han skall vinna vet att han inte kan få betalt för tidsspillan och för eventuellt behövligt ombud.

Varken småmålslagens kostnadsregel eller en allmän regel om kvitt- ning tar enligt vår mening tillbörlig hänsyn till den part som har rätt. Man kan också fråga sig om en kostnadsregel främst skall sikta till att minska kostnadsrädslan hos de parter som är ovissa i fråga om sina utsikter i processen. För tvistemålsprocessens primära syfte, att sanktio- nera civilrätten, bör det vara en betydligt viktigare uppgift att se till att rättvisa skipas i de fall som är klara.

En fördel med kvittning ligger i dess effekter för de totala processkost- nadema. Liksom man naturligt nog blir försiktigare med sina egna kostnader och i vissa fall något mindre rädd för att förlora målet, om vardera parten skall bära sin kostnad, leder det fulla kostnadsansvaret ibland till att man till varje pris vill vinna. 1 andra fall — särskilt sådana som är svårbedömbara — kan det fulla'kostnadsansvaret utgöra en anledning att ta upp förlikningsförhandlingar.

Typiskt sett bör en ren kvittningsregel vara lika starkt ägnad att eliminera ombudsmedverkan som småmålslagens lösning är.

En annan konsekvens av kvittning är dess betydelse för rättshjälpen. Rättshjälpen ger inte staten något ansvar för motpartskostnader medan en kvittning fråntar staten dess möjlighet att i kanske hälften av fallen

återkräva rättshjälpskostnaderna av motparten till den som haft rätts- hjälp.

Det hittills sagda visar på hur svårt det är att gå balansgång mellan kvittning och fullt kostnadsansvar. Kostnadsreglerna verkar i princip åt två håll. Vinner man en fördel i visst hänseende med en regel, uppkom- mer merendels en nackdel i något annat hänseende. Det är svårt att hitta ”den riktigt bra lösningen”. Hur svårt detär belyses av att man i de flesta civiliserade länder tycks anse sig ha problem med frågan och att endast få tänkbara kostnadslösningar har lämnats helt oprövade.

Vi har med hänsyn till vad som tidigare anförts den uppfattningen att man i fortsättningen måste ge full kostnadsersättning åt den vinnande parten åtminstone i alla fall där motparten inte haft en god grund för sin talan. Vi anser också att det måste föreligga särskilda skäl för kvittning om denna skall tillåtas. Skälen måste ha sådan styrka att de tar över det intresse som ligger bakom principen om det fulla kostnadsansvaret enligt 18 kap. l & RB.

Att man i förvaltningsprocessen kan tillåta sig att generellt kvitta kostnaderna kan delvis förklaras av att staten eller kommun nästan alltid är motpart. En regel om full kostnadsersättning till den enskilde skulle vara haltande om inte den enskilde också fick betala samhällets kostnad i de fall den enskilde förlorade t.ex. i en taxeringsprocess. Detta har man inte velat acceptera (jfr dock kostnadsansvaret i straffprocessen enligt 31 kap. 1 och 2 && RB). När man ibland i förvaltningsprocessen har två enskilda parter stående mot varandra händer det att RB :s princip om det fulla kostnadsansvaret får analog tillämpning.

Enligt vår mening är det inte svårt att hitta speciella situationer där en kvittning kan te sig särskilt starkt motiverad som undantag från en principiell huvudregel om fullt kostnadsansvar.

En tänkbar situation av detta slag skulle kunna vara den som småmåls- lagen är inriktad på, dvs. tvisteföremålets låga värde. Vi är emellertid inte beredda att se tvisteföremålets låga värde som ett skäl för kvittning eller ens för att den vinnande bara skall få en begränsad ersättning enligt mellanlösningsprincipen. Som tidigare berörts är det nämligen i målen om små värden särskilt viktigt att de syften som ligger bakom principen om full kostnadstäckning får slå igenom. Tråkigt nog kan vårt ställnings- tagande leda till att kostnadsansvaret i många småtvister blir relativt sett mycket stort för den förlorande, men detta är en nödvändig konsekvens av att man ser rationellt på ansvarsfördelningen. Effekten av vårt ställ- ningstagande är egentligen inte heller särskilt otillfredsställande. Den torde främst bli att man inte processar om små värden, om man inte är ganska säker på sin sak eller har så speciella hederskänslor eller dylikt att man måste anses skyldig att själv ta de ekonomiska konsekvenserna av att man förlorar målet. Att konsumenter och andra som befinner sig i ett underläge gentemot t.ex. en näringsidkare av vissa skäl kan behöva en särskild regel och att konsumentmålen ofta gäller låga belopp är något som vi snart skall återkomma till.

I de fall där även den förlorande parten haft god grund för sin talan och där alltså saken kan sägas vara verkligt tvistig, kan regler om kvitt- ning eller begränsad ersättning enligt småmålslagsmodellen förefalla

tilltalande. Att kvitta kostnaderna i sådana fall skulle innebära att man återupplivade en regel av i huvudsak samma slag som fanns i 21 kap. 3 få äldre rättegångsbalken. Enligt denna regel skulle kostnaderna kvittas om saken varit så mörk och tvivelaktig att man haft skälig orsak till rättegången. Den främsta nackdelen med den regeln sägs ha varit att den brukades allför ofta, ja så ofta att man kunde tala om missbruk. Det ligger kanske något i ett ibland fört resonemang att man inte behöver vara så rädd för att återuppliva regeln eftersom de nutida domarna är uppfostrade i ”RB:s hårda skola”, men hur länge kommer de att vara detta? Att man kan hålla tillämpningen av en kvittningsregel eller en regel om begränsad ersättning i schack är enligt vår mening ett grundläg- gande krav om man överväger att införa en regel av detta slag. Uppfylls inte det kravet har man förlorat i fråga om förutsebarhet och kostnads- fördelningsreglerna har förlorat sina positiva verkningar. Kvar blir de negativa efterhandsverkningarna. En kvittningsregel måste därför ha en viss fasthet och helst ta sikte på en viss situation. En hög kvittningsfre- kvens måste anses i och för sig olycklig med hänsyn till huvudregelns syfte att förstärka den civilrättsliga lagstiftningen.

Kriterierna för kvittning bör också vara i möjligaste mån fria från rättens värderingar. Det föreligger annars en risk för att tillämpningen kan bli tämligen växlande vid olika domstolar, vilket står i strid med önskemålet att part på förhand skall kunna bedöma kostnadsfrågan och gör att reglerna om rättegångskostnaderna förlorar all hand- lingsdirigerande funktion.

[ dag finns det en kvittningsregel i 18 kap. 3 Q' andra stycket RB. Regeln tillåter kvittning i de fall den omständighet varpå utgången av målet berott varit okänd för den förlorande. De flesta rösterna i debatten kring utvidgade kvittningsmöjligheter har talat för att utvidga den regeln till att omfatta också tvistiga rättsfrågor. Det främsta syftet med en sådan utvidgning har angetts vara att åstadkomma en bättre prejudikatbild- ning. Många har emellertid varit kritiska även mot en försiktig ut- vidgning och menat att riskerna för att hamna i en okontrollerad tillämp- ning av äldre slag är för stora. Man har menat att rätten i vart fall inte får kvitta kostnaderna bara därför att rätten är osäker i fråga om huruvida den dömt rätt.

En regel om kvittning i de fall målet har gällt en oklar rättsfråga kan möjligen ha ett värde för prejudikatbildningen om det läggs endast i högsta domstolens hand att tillämpa regeln. En kvittningsregel kan emellertid också motverka prejudikatbildningen. Den enskilda parten har nämligen inte alltid det intresse för prejudikatbildningen som behövs för att han skall processa med vetskap om att han inte kan få betalt för sina kostnader. Är parterna ense om att söka få till stånd ett prejudikat kan de avtala om hur kostnaderna skall fördelas. En kostnadsregel som syftar till en bättre prejudikatbildning måste också vägas mot andra möjligheter att nå samma syfte. Frågor om kostnadsregler av nu angivet slag bör därför anstå till dess vi i enlighet med våra tilläggsdirektiv, i en senare etapp av vårt reformarbete, behandlar prejudikatbildningsfrågan

i stort. Det finns emellertid också andra situationer där en kvittning av kost-

naderna kan vara starkt motiverad. Efter dansk förebild kan man exem- pelvis som kvittningsanledning se den omständigheten att målet gällt en tveksamhet som härrört från otydligheter i ett mellan parterna ingånget avtal för vilket båda parterna bär ansvaret.

Avtalet är den typiska tvåsidiga rättshandlingen. Vare sig avtalet blivit otydligt, ofullständigt eller bristfälligt uttryckt kan båda parter ha ett lika stort ansvar för att de kommit att hamna i en situation, där det avtalsin- nehåll som parterna är överens om inte räcker till för att klara upp deras mellanhavande. Varför skall i en sådan situation bara den ena parten enligt huvudregeln om den tappandes ansvar bära de kostnader, som i grund och botten kan ha orsakats av att parterna inte tog sig den tid eller de kostnader som behövdes för att få ett bättre utformat avtal?

En regel i enlighet med det sagda skulle innebära att man vid avgöran- det av kostnadsfrågan tog hänsyn till vem som hade skulden till tvisten. Detta är något som idag endast i undantagsfall är möjligt enligt RB (jfr dock den vinnandes skuld till onödig rättegång enligt 18 kap. 3 5 första stycket RB).

Många — för att inte säga flertalet — förmögenhetsrättsliga tvister kan sägas härröra från ”brister i avtal”. Givetvis skulle nämligen de flesta tvister ha undvikits om parterna redan vid avtalsslutet hade förut- sett den senare tvisten. För att kunna använda ”avtalsbrister” som en kvittningsanledning måste man kräva en mera bestämd ram kring be- stämmelsen. Det är emellertid svårt att finna en godtagbar aktsamhets- norm. Som vi tidigare angett måste regeln vara så klar att ett kost- nadsansvar kan förutses. Det är också svårt att förstå varför inte även annan försumlighet än sådan som hänför sig till avtalet skall beaktas på samma sätt. Vi avstår därför från att föreslå någon ny kostnadsregel uppbyggd kring sådan försumlighet från part som ligger i tiden före rättegången. Vi vill dock erinra om att sådan försumlighet som den vinnande har visat ibland kan beaktas med stöd av 18 kap. 3 & (jfr de fall Ekelöf berört i Rättegång 111 s. 153).

Ett annat skäl till att kvitta kostnaderna i vissa fall kan enligt vår mening vara att det råder en obalans i styrkeförhållandet mellan parter- na. Stora delar av den moderna civilrätten bygger på att man har anled— ning räkna med att det generellt råder en obalans i styrkeförhållandet när det gäller vissa partskonstellationer. Så är fallet med t.ex. förhållan- det mellan hyresvärd och hyresgäst, mellan arbetsgivare och arbetstaga- re och mellan näringsidkare och konsument. Förr lät man på de berörda områdena avtalsfriheten råda. Vad den moderna lagstiftningen gör är i grund och botten ingenting annat än att försöka kompensera en obalans.

Den civilrättsliga lagstiftningen får visserligen antas redan ha skapat en viss balans mellan parterna på själva avtalsplanet och i fråga om avtalsuppfyllelsen, men förhållandet mellan t.ex. näringsidkare och konsumenter inrymmer också generellt sett många skillnader som får verkan först på det processuella stadiet. Inom hyresrättens och arbetsrät- tens område kan man redan i betydande utsträckning beakta motsvaran- de förhållanden.

Konsumenter måste t.ex. generellt sett antas ha en betydligt större kostnadsrädsla och även en större processrädsla i övrigt än vad närings-

idkarna har. Vi har utvecklat denna skillnad i ett tidigare avsnitt (se avsnitt 9) och skall här endast i korthet ange några av dess orsaker. Näringsidkarna kan —— i motsats till konsumenterna — vid beskattning i allmänhet dra av rättegångskostnaderna från sin skattepliktiga in- komst. Näringsidkaren processar med vad man kan kalla ”Obeskattade medel”. Näringsidkaren har också möjlighet att fördela de kostnadsris- ker som är förenade med en rättegång på flera fall. Ibland kan han kompensera sig för eventuella förluster genom att ta ut högre pris på sina varor eller tjänster. Näringsidkarens övertag i processen kan också bero på hans kunskap om lagbestämmelser och om rättegångssystemet, hans större vana vid att klara upp affärsmässiga mellanhavanden, hans yrkes- kunskap och tillhörighet till en branschorganisation.

Om man försummar att också på det processrättsliga planet ta hänsyn till en generell obalans i partsförhållandet, är risken stor att den civil- rättsliga lagstiftningen inte får full genomslagskraft. 1 de fall saken är tveksam vågar den starke men inte den svage processa. Om styrkeförhål- landet i de fall som gäller en viss civilrättslig lagstiftning hela tiden växlar behöver man inte ha någon oro. Parterna ger sig i lika omfattning i lagstiftningens tveksamma gränsområde men om det generellt vid process råder en obalans åt det ena hållet förskjuts det civilrättsliga gränsområdet till nackdel för den svagare. Konsumentskyddslagstift- ningen slår därmed inte igenom fullt ut.

De internationella strävandena på processrättsområdet går för närva- rande i stor utsträckning ut på att åstadkomma ökade möjligheter för svagare grupper i samhället att göra sin rätt gällande. Man brukar tala om ”access to justice" och i det sammanhanget har man särskilt upp- märksammat behovet av att kompensera det övertag vissa s.k. ”repeat- players” har gentemot ”oneshotlitigants” (se t.ex. Cappelletti-Garth, Ac- cess to justice, Milano 1978, volym ], bok 1, s. 17).

Konsumentmålen prövas enligt RB eller småmålslagen och båda des- sa lagar utgår egentligen från att alla parter är lika starka. När arbetsgi- vare och arbetstagare processar enligt lagen (1974:12) om anställnings- skydd, vilken är särskilt inriktad på att ge trygghet åt arbetstagare, kvittas kostnaderna, om arbetstagaren haft skälig anledning att få tvisten prövad men arbetsgivaren ändå vinner. Vinner arbetstagaren får han full kostnadstäckning. Vi kan också nämna att läkemedelsfabrikanterna åtagit sig att på liknande sätt som arbetsgivare i arbetstvister svara för rättegångskostnader i mål om läkemedelsskada.

Enligt vår mening skulle det innebära ett logiskt fullföljande av tanken bakom hela den moderna skyddslagstiftningen på konsumentområdet att för konsumentmålen i domstol införa en processrättslig skyddsregel liknande den som anställningsskyddslagen har. Regeln bör innebära att konsumenten slipper ersätta näringsidkaren dennes kostnader, om han haft skälig anledning att föra talan men näringsidkaren ändå vinner. Den omständigheten att en sådan regel — till skillnad från småmålsla- gens särskilda kostnadsregel — inte kommer att gälla mål mellan två privatpersoner eller mellan två näringsidkare, ser vi inte som någon nackdel. Småmålslagen var från början tänkt som en konsumentprocess- lag och just den omständigheten att den fick ett vidare tillämpningsom-

råde har delvis bidragit till de olägenheter som lagen medfört.

En kvittningsregel med den angivna innebörden leder till att konsu- menten oftare än idag vågar anlita ett ombud för processen. Liksom småmålslagens kostnadsregel kan emellertid en kvittningsregel av det berörda slaget också leda till att parter som inte får rättshjälp och inte heller har en rättsskyddsförsäkring avstår från ombud i mål om mindre värden, därför att målet inte bär kostnaden för biträde. Genom att principen om full kostnadsersättning skall gälla när konsumenten vinner blir vidare kostnaderna begränsade även om rättshjälpssystemet får en vidare tillämpning i mål om mindre värden.

Det kan övervägas att inskränka en kostnadsregel av det angivna slaget till de fall där konsumenten inte har en rättsskyddsförsäkring. En sådan försäkring gör honom nämligen mera jämspelt med näringsidka- ren. De flesta konsumenter har en rättskyddsförsäkring och sådana försäkringar har blivit ett alltmera betydelsefullt inslag i tvistemålspro- cessen. Normalt beaktas inte försäkringar i civilrättsliga ansvarsförhål- landen (jfr dock 2 kap. 3 & skadeståndslagen, 19721207). I fråga om rättsskyddsförsäkringarna gäller vidare vissa icke obetydliga själv- riskbelopp som stiger i takt med att rättegångskostnaderna ökar. Försäk- ringarna eliminerar därför inte konsumenternas naturliga processrädsla. Mot bakgrund härav och då en undantagsregel skulle medföra flera lagtekniska problem har vi stannat för att inte föreslå något undantag av det berörda slaget.

För den seriöse konsumenten leder kvittningsregeln till ett — jämfört med småmålslagen — minskat kostnadsansvar genom att han undgår det begränsade ansvaret för motpartskostnader som finns i småmål. Vinner han får han sina egna kostnader ersatta. För den som bara tredskas med betalningen blir resultatet det motsatta. Han får ett fullständigt ansvar för näringsidkarens kostnader. Följden torde bli att näringsidkarna slip- per många av de obefogade processer som de idag drabbas av genom konstruktionen av småmålslagens kostnadsregel. Vinner de en tveksam process är kostnadsbilden, om värdet av tvisteföremålet är lågt, ungefär densamma som idag.

För att bilden av kvittningsregeln skall framstå klarare vill vi redan i detta allmänna sammanhang uppehålla oss något vid hur uttrycket att konsumenten haft skälig anledning att föra talan bör tolkas.

Kvittningsregeln i RB bör — i motsats till regeln i an- ställningsskyddslagen — tillämpas endast såvitt avser sådana kostnader som uppstått medan konsumenten haft skälig anledning till rättegången. Om konsumenten under själva tingsrättsprocessen borde ha fått klart för sig att han hade fel, bör en uppdelning av kostnaderna göras. En försik- tigt liberal tolkning av kvittningsmöjligheten bör ske i så måtto att man tar en viss hänsyn till den enskilde konsumentens möjligheter att be- döma utsikterna till framgång i processen. Vidare bör konsumenten få ' bära ett fullständigt kostnadsansvar för överrättsprocessen, om han överklagat en tingsrättsdom som gått honom emot och förlorar i överin- stansen. Ett liknande betraktelsesätt kan anläggas beträffande det fallet att konsumenten, efter det att allmänna reklamationsnämnden prövat hans sak, väcker talan vid domstol med yrkande om högre belopp än

nämnden ansett honom berättigad till. Att han i det läget löper risken av ett fullständigt kostnadsansvar förefaller rimligt med tanke på reklama- tionsförfarandets utformning som alternativ till domstolsförfarandet. I undantagsfall bör man dock se saken på annat sätt, t.ex. i det fall nämnden sökt klara av fallet trots att det stått klart att muntlig bevisning i ett domstolsförfarande ytterligare hade kunnat belysa sakfrågorna.

Å ena sidan skall kvittning givetvis inte ske om konsumentens talan avvisas, om målet avgörs till hans nackdel under det summariska stadiet eller senare under processen genom förenklad dom. Å andra sidan är det uppenbart att regeln passar för många och kanske flertalet av de mål som rätten prövar i sak liksom för de mål som avgörs genom stadfästande av förlikning.

Enligt vår mening finns det inte någon anledning befara att det upp- står en ”process om processkostnadema”. Att de gränsdragningspro- blem regeln aktualiserar emellertid kan vara svåra för rätten att ta ställning till skall erkännas, men rätten har i så många andra samman- hang att göra svåra diskretionära överväganden.

Förlikningsfallen utgör knappast några problem när det gäller en tillämpning av kvittningsregeln. Återkallar konsumenten ett käromål utan att förlikning skett kan det emellertid tänkas uppstå en sådan ”process om processkostnadema” varom nyss har talats. Det gäller främst de fall där återkallelsen skett utan att någon utredning förebragts i målet. Vill konsumenten i sådant fall slippa undan ersättningsskyldig- het bör han vara skyldig att ange sina skäl för detta. Situationen är långt ifrån unik för den föreslagna regeln. Redan idag måste den som åter- kallar sin talan anföra särskilda skäl för att undgå ett kostnadsansvar (se 18 kap. 5 5 andra stycket RB) och ofta gör han det genom att påstå att motparten har betalat efter målets anhängiggörande.

Man kunde överväga att begränsa kvittningsregelns giltighet till mål som gällt fråga enligt de särskilda konsumentlagarna på civilrättsområ- det. Gränsdragningen skulle emellertid blir svår att göra och skapa tillämpningssvårigheter. Samtidigt skulle mycket av den goda förutse- barhet när det gäller kostnadsansvaret, som kvittningsregeln har, gå förlorad. Enligt vår mening bör man därför i stället knyta an till samma konsumentmålsbestämning som 7 & småmålslagen innehåller, dvs. till tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk. Härigenom täcker man in det arbetsområde som allmänna reklamationsnämnden har.

Det kanske skall anmärkas att kvittningsregeln inte leder till någon minskning i fråga om statens möjligheter att återkräva rättshjälpskost- nader av en förlorande motpart, eftersom kvittningen förutsätter att näringsidkaren —— som nästan aldrig har rättshjälp — vinner processen.

Innan vi lämnar konsumentmålen vill vi erinra om att enligt en regel i 3 a 5 lagen (1929:145) om skiljemän ett avtal om skiljeförfarande inte får göras gällande om en viss tvist med nuvarande regler skall prövas enligt småmålslagen. I en senare etapp har vi för avsikt att föreslå att förbudet mot skiljeavtal skall gälla alla konsumenttvister (se avsnitt 1322). Med den lösningen kan en i RB intagen särregel om rättegångs— kostnad inte kringgås genom skiljeavtal.

13.65 Kostnadsfrågan i mål om jämkning av underhållsbidrag

Enligt särskilt uppdrag av regeringen har vi att ta upp också en annan typ av mål beträffande vilken man kan säga att det faktiskt råder en obalans, nämligen målen om jämkning av underhållsbidrag till barn. Den obalansen har inte något med parternas styrkeförhållanden att göra utan beror i stället på att den nu tillämpade principen om fullt kostnads- ansvar praktiskt sett leder till egendomliga konsekvenser.

I mål som endast avser underhåll till barn eller förutvarande make gäller den vanliga regeln i 18 kap. l ä RB om kostnadsansvar för tappande part. Frågor om underhåll brukar emellertid normalt behand- las inom ramen för ett mål angående äktenskapsskillnad, vårdnad eller faderskap. I skillnadsmål brukar kostnaderna kvittas enligt en regel i 18 kap. 2 & RB. Även i vårdnadsmål skall kostnaderna enligt 6 kap. 14 & föräldrabalken kvittas i normala fall. Part kan dock förpliktas ersätta motparten dennes rättegångskostnad, om han har förfarit på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 & RB eller annars särskilda skäl föreligger. Skall parten ersätta kostnaden kan enligt 6 kap. 14 & föräldrabalken partens ställföreträdare (förälder), ombud eller biträde få ta på sig ett solidariskt ansvar. Samma regler som för vårdnadsmålen gäller enligt 3 kap. 11 å föräldrabalken för faderskapsmålen.

När underhållsfrågan prövas i ett mål om äktenskapsskillnad, vård- nad eller faderskap blir kostnaderna ofta kvittade även för underhålls- delen av målet, om underhållsfrågan ej behandlats särskilt efter det att övriga frågor redan klarats av. Den vanliga kostnadsregeln i 18 kap. l & RB kommer därför i allmänhet in i bilden bara när det är fråga om jämkning av det underhållsbidrag som en gång fastställts. Processer om jämkning av underhåll till barn förs juridiskt sett mellan barnet och den underhållsskyldige även om det praktiskt sett många gånger är föräld- rarna som tvistar. Om barnet vinner en jämkningsprocess får den under- hållsskyldige bära ett fullt ansvar. Om barnet förlorar har den under- hållsskyldige rätt att ta ut kostnaderna av barnet. Vårdnadshavaren har inget ansvar. Den underhållsskyldige anser sig nog inte annat än i undantagsfall kunna ta ut kostnaderna av sitt barn ens i det fallet att barnet har tillgångar. De faktiska möjligheterna att med framgång kräva barnet är normalt inte så stora. Hans fordran på ersättning för rätte- gångskostnaderna synes således inte kunna kvittas mot hans skyldighet att erlägga underhållsbidrag (jfr Beckman — Höglund, Svensk familje- rättspraxis A V 2).

En annan sak är att barnet kan bli återbetalningsskyldigt för rätts- hjälpskostnad som den underhållsskyldige fadern eller modern haft. Att staten får ut sin rättshjälpskostnad bevakas av kronofogdemyndigheter- na. Då och då föranleder krav av nu förevarande slag utmätning i den överskjutande skatt som barnet ofta får under sitt första inkomstår. Har part ålagts att utge ersättning till statsverket för motpartens rättshjälp ankommer det på vederbörande rättshjälpsnämnd att se till att beslutet blir verkställt, dvs. att parten betalar sin skuld till statsverket. Närmare bestämmelser om indrivning av statens fordringar för bl.a. rättshjälps— kostnader finns i kungörelsen (19651921) om bevakning och avskrivning

av vissa statens fordringar, m.m. (avskrivningskungörelsen). Enligt kun- görelsen skall, när en fordran inte betalas i rätt tid, gäldenären skynd- samt uppmanas att fullgöra sin betalningsskyldighet. Följer gäldenären inte uppmaningen skall lämpliga indrivningsåtgärder vidtas. Anstånd med betalning kan dock medges. I vissa fall kan statens fordran avskri- vas. Sålunda kan en fordran, vars kapitalbelopp är högst 2 000 kr, avskrivas om ingen eller endast ringa möjlighet finns att få betalning för fordringen eller om indrivningen av den skulle orsaka mer arbete eller kostnad än som är skäligt och indrivningen inte är påkallad från allmän synpunkt. En avskrivning av en fordran medför emellertid inte att gäl- denären blir fri från sin skuld. Enligt avskrivningskungörelsen kan en fordran också efterges helt eller delvis. Förutsättningarna för eftergift är att fordringens kapitalbelopp är högst 10 000 kr och att det på grund av gäldenärens sjukdom eller därmed jämförlig orsak eller av annan anled- ning måste anses uppenbart obilligt att kräva betalning.

Riksdagen har under de senaste åren vid upprepade tillfällen tagit ställning till motioner rörande rättegångskostnaderna i mål om jämk- ning av underhållsbidrag till barn (se LU 1975/76:33, 1978/79:9 och l979/ 80:26). Motionerna har innehållit yrkanden om att ställföreträdare för barn skall direkt svara för barnets rättegångskostnader och om att kostnaderna i underhållsmål normalt skall kvittas. Också möjligheterna att avskriva statsverkets fordran mot ett barn som ålagts att återbetala samhällets kostnad för rättshjälp har uppmärksammats.

1 utlåtandet till 1975/76 års riksdag avstyrkte lagutskottet bifall till motionerna. Utskottet anförde bl.a. att en regel om att vårdnadshavaren skall svara för barnets kostnader är oförenlig med RB:s regler och rättshjälpssystemet. Utskottet kunde därför inte ställa sig bakom försla- get. I fråga om den föreslagna regeln om kvittning av rättegångskostna- derna anförde utskottet att underhållsfrågor är dispositiva och att de skäl som anförts till stöd för kvittning av kostnaderna i vårdnadsmål därför inte kunde åberopas. Utskottet framhöll också att risken för att behöva betala motpartens rättegångskostnader kan avhålla en part från uppre- pade eller illa grundade processer. Utskottet tillade bl.a. att dess ställ- ningstagande självfallet inte uteslöt att det i samband med en allmän översyn av RB kunde finnas skäl att närmare överväga också bestäm- melser om fördelning av kostnaderna i underhållsmål. Utlåtandet god- togs av riksdagen.

Behandlingen vid 1978/ 79 års riksmöte skedde i anslutning till änd- ringar av reglerna om underhållsbidrag (se prop. 1978/ 79:12, SFS 1978:853—854). Ändringarna innebär att möjligheterna att jämka redan fastställda underhållsbidrag ökats. I utlåtande till 1978/79 års riksdag över propositionen och de tidigare berörda motionerna vid samma riks- dag vidhöll lagutskottet sin tidigare uppfattning i fråga om lämpligheten av att ålägga vårdnadshavaren ett kostnadsansvar. I fråga om kvittning av kostnaderna borde emellertid reglerna enligt utskottets mening bli föremål för översyn eftersom jämkningsmålen kunde antas bli vanligare i framtiden. Riksdagen godtog utlåtandet i nu angiven del och regeringen har därefter i skrivelse den 8 februari 1979 gett oss i uppdrag att överväga

kostnadsfrågorna i underhållsmål.

Sedan vi fått uppdraget har riksdagen vid 1979/80 års riksmöte ånyo behandlat frågan. Lagutskottet har därvid hänvisat till vårt arbete och uttalat bl.a. följande.

Även om den pågående översynen leder fram till nya regler om rättegångskost— nader i underhållsmål kvarstår emellertid flera problem. Sådana regler är nämli- gen inte till gagn för barnet då vårdnadshavaren fört barnets talan i annat mål och det kan vara oskäligt att barnet står för rättegångskostnaderna. Vidare måste beaktas att en ändrad reglering endast kan ta sikte på i framtiden uppkommande underhållstvister och inte medför någon lättnad för de barn som redan ålagts återbetalningsskyldighet mot statsverket. Enligt utskottets mening finns det där- för skäl som talar för att också andra åtgärder bör övervägas. En möjlig utväg är, som motionären påpekar, att en uppmjukning sker av reglerna i av- skrivningskungörelsen, så att eftergift av fordringar för rättshjälpskostnader kan ske i större omfattning än f.n. I enlighet med det anförda förordar utskottet att regeringen till närmare övervägande tar upp frågan om barns återbetalningsskyl- dighet för statsverkets kostnader för allmän rättshjälp åt barnets motpart. Med hänsyn till det samband spörsmålet har med rättegångsutredningens arbete synes övervägandena lämpligen böra ske i anslutning till ett ställningstagande till utredningens betänkande.

Riksdagen har godtagit utlåtandet och gett regeringen till känna vad utskottet anfört.

En utväg för att råda bot på de nuvarande missförhållandena är att — genom ändringar i föräldrabalken eller RB — ålägga vårdnadshavaren ett kostnadsansvar. Härigenom blir de faktiskt stridande mera jämspelta i enlighet med de principiella tankegångarna bakom det fulla kostnads- ansvaret. Parterna processar inte i onödan. Barnet skulle med en sådan lösning befrias från ansvar. Riksdagen har dock som framgått av vad som tidigare anförts vid upprepade tillfällen avvisat tanken på att ålägga vårdnadshavaren ett kostnadsansvar. Med hänsyn härtill och till att en bedömning av detta slag har en stark familjerättslig anknytning kan det i varje fall inte ankomma på oss att lägga fram förslag om en reform av detta slag.

Vi vill i stället peka på andra möjliga vägar, t.ex. att av hänsyn till obalansen i processen låta vardera parten bära sin kostnad i mål om underhållsbidrag till barn. En sådan lösning kommer otvivelaktigt att ådra samhället avsevärda kostnader bl.a. med hänsyn till att en kvitt- ningsregel kan antas öka antalet mål om jämkning av underhållsbidrag. Detta påverkar givetvis i sin tur samhällets kostnader både för rättshjälp och för domstolar. Till den negativa kostnadsbilden hör också att kvitt- ning innebär att samhället aldrig kan återkräva rättshjälpskostnaderna från en förlorande motpart. Detta får särskilt stor betydelse när det är fråga om familjerättsliga mål där frekvensen av rättshjälp är betydande. Vi vill tillägga att kvittningsfrågan inte har så stor betydelse för en part som har en rättsskyddsförsäkring, vilket som tidigare nämnts de flesta har. Försäkringen täcker nämligen kostnaderna i ett fristående mål om underhållsbidrag. En vuxen persons rättsskyddsförsäkring gäller till för- mån för ogifta hemmavarande barn. Införs kvittningsregeln tar staten

genom rättshjälpen över en del av de kostnader som idag åvilar försäk- ringsbolagen.

Kostnadsregler av det slag vi diskuterat löser inte heller de problem som är förenade med att en vårdnadshavare i annan process än sådan som gäller jämkning av underhållsbidrag orsakar barnet en rättshjälps- kostnad som samhället kräver betalt för när barnet får egna tillgångar. Om man mera allmänt vill befria barn från ansvar för motparts rätts- hjälpskostnad ter det sig naturligt att — som lagutskottet vid 1979/80 års riksmöte varit inne på — ändra reglerna i avskrivningskungörelsen.

Enligt vår mening bör med hänsyn till det sagda problemen kring rättegångskostnaderna i mål om jämkning av underhållsbidrag till barn i första hand lösas på annat sätt än genom ändringar i RB av reglerna om rättegångskostnad. Om emellertid en kvittningsregel anses böra införas, trots de samhällsekonomiska nackdelar som är förenade med en sådan regel, vill vi förorda att regeln inte görs obligatorisk. Utan egentlig olägenhet synes man kunna göra undantag av det slag vi angivit i fråga om konsumentmålen för det fall att part fört talan utan skälig anledning. Den spärr som idag finns mot illojal processföring i 3 kap. 11 å och 6 kap. 14 å föräldrabalken tillämpas nog nästan aldrig i praktiken.

Ändrade regler om fördelning av kostnadsansvaret är emellertid inte den enda utvägen när det gäller att komma till rätta med de problem som berörts. Vi vill särskilt framhålla betydelsen av att ingen av ovidkom- mande skäl tvingas föra processer som parterna inte har någon nytta av. Många otvistiga mål om jämkning av underhållsbidrag har visserligen försvunnit genom att försäkringskassor och skattemyndigheter släppt sina tidigare krav på att underhållsskyldighet alltid skall vara domfäst för att beaktas vid bidragsförskott och taxering. Fortfarande är dock praxis, särskilt i fråga om bidragsförskott, sådan att försäkringskassor inte ger några förhandsbesked och att parterna tvingas driva en skenpro- cess för att kunna åberopa en dom istället för ett avtal med motsvarade innehåll inför försäkringskassan. Givetvis är ett sådant system inte bara orationellt utan också kostsamt både för parterna och för samhället. Det ankommer emellertid knappast på oss att föreslå behövliga ändringar när det gäller prövningen av frågor om bidragsförskott.

Såvitt gäller mål som endast angår jämkning av underhåll mellan två förutvarande makar är det svårt att se några skäl till annan behandling i kostnadshänseende än den som i allmänhet bör komma de dispositiva tvisterna mellan två privatpersoner till del.

13.6.6. Bör rättshjälp omfatta ansvaret för motpartskostnaderna ?

Allmän rättshjälp omfattar som tidigare har nämnts aldrig det ansvar för motparts rättegångskostnader som en domstol kan döma ut med stöd av bl.a. 18 kap. 1 & RB. Den som vunnit en process mot någon som haft rättshjälp kan därför inte vända sig mot statsverket med sitt krav. I stället måste den som haft rättshjälpen själv försöka betala. Endast en rätts- skyddsförsäkring kan göra att han slipper fullgöra ersättningsskyldighe- ten.

Att låta samhällets stöd till ekonomiskt svaga parter omfatta också ansvaret för motparts kostnader var på tal redan medan det äldre syste- met för fri rättegång gällde. I ett betänkande (SOU 1958 :40) gick 1951 års rättegångskommitté in på frågan. Kommittén ville dock inte införa någon regel om att den som vunnit mot part som haft fri rättegång skulle få någon ersättning från statsverket. Kommitténs uppfattning kritisera- des av flera remissinstanser.

Arbetsgruppen för rättshjälpsreformen tog upp frågan till behandling i departementspromemorian Ju 1970:14 och anförde bl.a. att det med visst fog kunde hävdas att ett fullgott rättsskydd för den enskilde borde täcka motpartskostnader. Mari framhöll emellertid också att reglerna i RB om fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna är av stor betydelse som ett korrektiv för oöverlagda processer. Sådana pro- cesser borde inte få föras med stöd av allmänna medel. På grund härav borde det inte komma i fråga att låta rättshjälpen täcka det berörda ansvaret för motpartskostnader. Det sagda fick inte tolkas så att det inte skulle finnas ett behov för den enskilde att skydda sig mot skyldigheten att få betala motpartens kostnader. Enligt arbetsgruppen var det emeller- tid naturligt att ett sådant skydd gavs inom ramen för rättsskyddsförsäk- ringen och inte i form av rättshjälp med det allmännas stöd.

I samband med rättshjälpslagens tillkomst övervägde man också en subsidiär regel som skulle ge vinnande motpart till den som åtnjutit rättshjälp möjlighet att av statsverket få ersättning för kostnader som inte kunnat tas ut av den tappande parten. Utredningen om rättegångs— hjälp hade föreslagit en sådan bestämmelse i sitt betänkande (SOU 1965:13). Som förutsättning för rätt till ersättning ansåg man böra gälla att den förda talan kunde bedömas som helt obefogad och att det kunde antas att talan inte skulle ha väckts om inte rättegångshjälp hade åtnju- tits.

Den subsidiära regeln enligt förslaget i 1965 års betänkande har givet- vis en annan karaktär än de mera primära regler som diskuterades i 1958 års betänkande och senare. Den som har rättshjälp kommer ju inte i ett bättre läge genom statsverkets subsidiära ansvar. Syftet med den subsi- diära regeln i 1965 års betänkande var i stället att kompensera det underläge som statsverkets åtgärd att bevilja rättshjälp försatte den rättshjälpsbehövandes motpart i. Regeln verkade med andra ord endast till dennes förmån. Förslaget i 1965 års betänkande skall ses mot bak- grund av att man då inte tänkte sig någon bestämmelse om förprövning av det befogade i en parts talan (se numera 8 5 första stycket 6 rättshjälps— lagen).

Vid remissbehandlingen av 1970 års promemoria godtog det stora flertalet av remissinstanserna förslaget att rättshjälpen inte primärt skul- le täcka ansvaret för motpartskostnader. Kritiken kom främst från kammarrätten i Stockholm, LO, Folksam, RLF och Svenska försäk- ringsbolags riksförbund. LO framhöll att även om de ekonomiska kon— sekvenserna av en process hade begränsats genom förslaget till rätts- hjälpslag så kunde risken för att få betala motpartskostnader bli av inte oväsentlig betydelse när det gäller möjligheterna för de sämst ställda och för mellangruppen att göra sin rätt gällande.

Att 1970 års förslag inte tog upp någon subsidiär regel till skydd för den som processat mot en part som haft rättshjälp kritiserades av nästan alla bland det tjugotal remissinstanser som yttrade sig i frågan. Ett flertal tingsrätter och hovrätter samt högsta domstolens ledamöter hörde till de remissinstanser som var kritiska och sålunda ville låta statsverket träda in subsidiärt, när någon som haft rättshjälp inte kunde fullgöra sin ersättningsskyldighet mot motparten.

Departementschefen godtog i propositionen angående rätts- hjälpslagen (prop. 1972:4) de skäl mot en primär ersättningsregel som uttalats i 1970 års promemoria. När det gällde en subsidiär regel hänvi- sade han till att i propositionsförslaget intagits en regel om intressepröv— ning vid beviljande av rättshjälp (8 5 första stycket 6 rättshjälpslagen). Denna regel borde leda till att de situationer man velat förebygga genom den subsidiära regeln knappast skulle behöva uppkomma. Departe— mentschefen hänvisade också till att ansvaret för intresseprövningen i första hand skulle komma att vila på biträdet och att denne — om han medverkat till att driva ett helt obefogat anspråk — inte skulle ha rätt till ersättning för sitt arbete. Departementschefen påpekade också att i de fall då den subsidiära regeln skulle ha sin största betydelse, nämligen för en mindre bemedlad part (som vinner), också denne fick antas ha bevil- jats förmånen av rättshjälp. På grund av det anförda ställde sig departe- mentschefen avvisande till att låta rättshjälpen omfatta också ett ansvar för motparts kostnader.

I utlåtande över propositionen (JuU 1972:12) godtog justitieutskottet departementschefens uppfattning och anförde dessutom bl.a. allmänna kostnadsskäl mot en mindre restriktiv lösning. Betänkandet antogs av riksdagen.

Justitieutskottet tog i anledning av en motion ånyo upp frågan vid 1974 års riksmöte (JuU l974:18). Utskottet fann ej anledning frångå sin tidigare bedömning och anförde som skäl härför bl.a. att den nya små— målslagen i inte obetydlig utsträckning kunde förväntas komma att tillgodose det syfte som uppbar motionen. Sedan frågan vid 1975/ 76 års riksmöte ånyo kommit upp uttalade utskottet (JuU 1975/ 76:17) att det för sin del ansåg frågan om rättshjälp för motpartskostnader vara av sådan betydelse för rättshjälpssystemets funktion att den lämpligen bor- de närmare genomlysas av rättshjälpsutredningen. Utskottet ville tillfo- ga att vad utskottet uttalat inte innefattade något ställningstagande till frågan om den nuvarande ordningen borde ändras i något avseende. Riksdagen gav regeringen till känna vad utskottet uttalat (rskr 1975/ 76:112).

Rättshjälpsutredningen — som sålunda fick ta ställning till frågan — påpekade i sitt betänkande (SOU l977z49) att den inte hade till uppgift att ta upp den mer vittsyftande processuella frågan om hur ansvaret för rättegångskostnaderna skall fördelas mellan parterna och att det för utredningen visat sig ogörligt att hitta lösningar på problemen rörande rättshjälp för motpartskostnader utan att samtidigt ta upp fundamentala principer bakom reglerna om rättegångskostnad i 18 kap. RB. Rätts- hjälpsutredningen menade att principiella överväganden om reglerna i 18 kap. RB naturligen hörde hemma i en kommande rättegångsutred-

nings arbete och att i detta arbete även konsekvenser för rättshjälpssy- stemet kunde vägas in. Genom en sådan lösning skulle man skapa förutsättningar för en samordning mellan de allmänna reglerna om rättegångskostnad i 18 kap. RB och rättshjälpslagstiftningen. Rätts- hjälpsutredningen avstod därför från att lägga fram förslag i fråga om rättshjälpens eventuella täckning av ansvaret för motparts kostnader.

I propositionen rörande ändringar i rättshjälpslagen (prop. 1978/ 79:90 s. 142) uttalade departementschefen att han i likhet med utredning- en ansåg frågan om ansvaret för motparts rättegångskostnader böra tas upp i ett större sammanhang än det dåvarande. Riksdagen godtog propositionen på den punkten.

Mot bakgrund av uttalandet i den nyss nämnda propositionen har vi anledning att behandla frågan i vad mån det är befogat att låta statsver- ket genom rättshjälp ge ersättning åt den som vunnit i en process mot någon som haft rättshjälp.

Vid bedömningen av denna fråga måste man hålla i minnet att båda de regler som diskuterats — dvs. de regler vi kallat för den primära och den sekundära — har till syfte att tillgodose motparten till den som har rättshjälp medan endast den primära regeln kan minska kost- nadsrädslan hos den som har rättshjälp. Mot bakgrund av vad som tidigare har anförts om kostnadsansvarets verkningar kan sägas att den primära regeln särskilt skulle gynna de fysiska personer som behöver rättshjälp och som — utan att ha rättsskyddsförsäkring -— vill väcka talan eller svara i ett dispositivt tvistemål utan att vara säkra på att vinna. Den grupp som gynnas innefattar också de personer som tror att de skall förlora. Det är främst ur den synvinkeln som regeln har kritiserats. Man har sagt att en primär regel uppmuntrar till obefogade processer genom att ta bort de positiva effekter reglerna om ansvar för motpartskostnader kan ha. Rättsskyddsförsäkringarna kan ha samma konsekvenser men vad man synes ha menat är att staten har ett större ansvar för balansen i processer än vad försäkringsbolagen har.

Kritiken mot en primär regel har — antagligen med stort fog — utgått från att den prövning av det befogade i sökandens talan, som skall ske i samband med att rättshjälp beviljas, inte är tillräckligt effektiv när det gäller att avskära obefogade anspråk från dennes sida. Ingenting hindrar emellertid att man väljer en något modifierad lösning där staten svarar primärt, om den som har rättshjälp i samband med målets avgörande bedöms ha haft fog för processen, men endast subsidiär-t i övriga fall.

En annan nackdel med en primär regel ligger i förhållandet mellan den utvidgade rättshjälp som en sådan regel skulle innebära och de nuvarande rättsskyddsförsäkringarna. Försäkringsskyddet är med nu gällande standardavtal endast sekundärt. Har en försäkrad som är be- rättigad till statlig rättshjälp inte ansökt om sådan hjälp, betalar försäk- ringsbolaget inte sådana kostnader som skulle ha betalats av rättshjälps- medel om ansökan gjorts. Det förefaller högst sannolikt att försäkrings- bolagen om en primär regel införs — såvida annat inte bestäms genom lagstiftning — kommer att låta reglerna om rättshjälpens ansvar för motpartskostnader gå före rättsskyddet. Försäkringsbolagen kommer med andra ord att genom de ökade statliga insatserna befrias från en del

av sitt nuvarande ansvar. För att motverka detta måste lagstiftaren göra rättshjälpen sekundär i förhållande till det i princip sekundära rättsskyd— det.

Konsekvenserna av ett system, som innebär att ansvaret för motparts- kostnader i rättshjälpsfallen lyfts ur försäkringsskyddet, blir att rätts- skyddsförsäkringarnas värde relativt sett minskar avsevärt för de perso- ner vilkas inkomstförhållanden berättigar till rättshjälp. Härigenom för- stärks ett av Ekelöf påpekat missförhållande i rättsskyddet (Supplement till Rättegång I—V, tredje upplagan, s. 52 not 27), nämligen att det strider mot en viktig princip för försäkringsverksamheten att, bland dem som betalar premie för t.ex. hemförsäkring, rättsskyddet har långt större värde för dem som har höga inkomster än för dem som har lägre.

Särskilt om man väljer den primära lösningen uppstår det också stora kostnader för statsverket. Kostnadernas storlek är svåra att beräkna. Om man emellertid förutsätter att parter som har haft rättshjälp vinner lika ofta som motparter gör det och om man samtidigt förutsätter att de som har rättshjälp inte har högre egna processkostnader än andra kan man i kostnadsfrågan få god vägledning i den statistik som finns när det gäller de belopp som statsverket idag får sig tilldömda. Under de angivna förutsättningarna rör det sig ju om spegelbilder.

Totalt förpliktades under år 1978 motparterna till personer som haft rättshjälp att utge närmare tio miljoner kronor till statsverket som ersätt- ning för rättegångskostnader. Detta belopp torde emellertid i stor ut- sträckning innehålla sådan ersättningsskyldighet som ålagts part i famil— jerättsmål enligt 31 å andra stycket rättshjälpslagen utan att 18 kap. l & RB varit tillämplig. En bättre utgångspunkt för en kostnadsberäkning är vår målundersökning (se bilaga 3). Den omfattar 1 218 stickprovsvis utvalda dispositiva tvistemål från år 1977 vilka avslutats med dom. I dessa mål utdömdes sammanlagt omkring en halv miljon kronor i ersätt- ning till statsverket (Utdömande skedde i 247 av målen). För att få fram en totalsiffra för hela landet under ett år bör man multiplicera det angivna beloppet med omkring fem. Man måste vidare till slutsumman lägga de belopp som tillerkänts statsverket i de avskrivna målen. Med hänsyn till kostnadsökningen och ökningen av målantalet sedan år 1977 skulle med hänsyn till det sagda en primär ersättningsskyldighet för statsverket i dagens läge antagligen belöpa sig till mera än fem miljoner kronor om året.

Inför man en primär ersättningsskyldighet för statsverket när det gäller motpartskostnaderna vid rättshjälp, bör man ifrågasätta om inte rättshjälpen av rättviseskäl bör utvidgas också i ett annat hänseende. Enligt 6 5 rättshjälpslagen får allmän rättshjälp beviljas endast den person vars årsinkomst ej överstiger ett visst gränsbelopp, i normalfallet åtta basbelopp. Gränsbeloppet bygger på en viss omfattning av rättshjäl- pen. Om rättshjälpen ges ett betydligt högre värde i det enskilda fallet kan gränsbeloppet behöva höjas till kanske tio basbelopp för att man inte skall få värre tröskeleffekter än idag när det gäller rätten till rätts- hjälp.

Man har anledning ställa sig frågan om det inte är ett onödigt högt pris man får betala när man väljer att motverka rädslan för att få betala

rättegångskostnaden genom att låta rättshjälpen omfatta också ersätt- ningen till motparten om man förlorar. Det finns — som framgått av vad som angetts i avsnittet om kostnadsansvaret — åtminstone för konsu- mentmålen alternativa metoder som är billigare för samhället och för parterna.

Om samhället skulle vara berett att satsa ytterligare stora belopp på rättshjälpen, kan också ifrågasättas om inte den satsningen snarare bör inriktas på att alla parter skall kunna få ekonomisk möjlighet att anlita och processa med hjälp av en egen advokat (alltså även i småmål) än på att ge dem möjlighet att efteråt betala de skulder de ådragit sig genom processen.

Vi övergår nu till att se frågan om rättshjälp för motpartskostnader ur motparternas synvinkel. Vad som då omedelbart träder i förgrunden är att för motparterna har en primär och en subsidiär ersättningsskyldighet för statsverket i stort sett samma värde. Mot bakgrund av vad som tidigare har angetts i avsnittet om kostnadsansvaret kan något förenklat sägas att motparterna till den som har rättshjälp är intresserade av att rättshjälpen omfattar motpartskostnaderna endast om den som har rätts- hjälp kan befaras vara insolvent och inte har aktualiserat eller saknar en rättsskyddsförsäkring. Intresset av att rättshjälpen har den vidare om- fattningen blir mindre framträdande i de fall motparterna själva har rättshjälp eller rättsskyddsförsäkring. Baksidan av det sist sagda är att intresset generellt sett blir särskilt betydande i de fall motparterna är näringsidkare eller sådan privatperson som av ekonomiska skäl inte kan få rättshjälp mot en låg rättshjälpsavgift.

Någon skadeståndsrättslig grund kan normalt inte åberopas till stöd för att staten skulle mer eller mindre ha en skyldighet att ersätta en vinnande motpart i de fall då endast rättshjälp gjort en process möjlig för den andra parten. Samma resonemang kan föras i fråga om de försäk- ringsbolag som meddelar rättsskyddsförsäkringar. I undantagsfall kan dock ett motsatt synsätt anläggas. Ett typfall är t.ex. att rättshjälp bevil- jats trots att den rättshjälpssökande uppenbarligen inte haft ett befogat intresse av att få sin sak prövad.

Förhållandet till rättsskyddsförsäkringarna är av stort intresse också när man ser på frågan i rubriken till detta avsnitt från motpartens synvinkel. För att man skall kunna låta rättshjälpen subsidiärt träda in, när den som haft rättshjälp inte kan ersätta motparten för dennes rätte— gångskostnader, bör krävas att försäkringsbolagen på frivillig väg eller enligt lagstiftning låter rättsskyddet svara primärt i förhållande till det utvidgade rättshjälpsskyddet. Annars hamnar man i den situationen att personer, som kan få rättshjälp, trots rättsskyddsförsäkring först måste visa sig medellösa innan statsverket tar över betalningsskyldigheten medan personer med höga inkomster, som inte kan få rättshjälp, direkt kan få ansvaret för motpartskostnader lagt på försäkringsbolaget. De statliga insatserna kring rättshjälp för motpartskostnader måste begrän- sas till de fall då den som haft rättshjälpen inte har en rättsskyddsför- säkring eller — rättare sagt — de fall då den som haft rättshjälpen inte aktualiserat ett rättsskydd. Den omständigheten att han har en försäk- ring ger ju nämligen med nuvarande ordning inte någon direkt rätt för

motparten att vända sig till försäkringsbolaget.

Avslutningsvis bör framhållas att en subsidiär regel ur statsfinansiell synvinkel torde ställa sig betydligt mera fördelaktig än en primär. Hur mycket är svårt att beräkna. Det finns nämligen inte någon statistik som visar hur ofta en part som haft rättshjälp faktiskt själv kan betala de motpartskostnader som han ålagts att betala. Att även en subsidiär regel emellertid är förenad med betydande kostnader för samhället är uppen- bart.

Sammanfattningsvis innebär det nu anförda att vi med hänsyn till de samhällsekonomiska aspekterna inte anser oss böra lägga fram något förslag om att rättshjälpen skall täcka ansvaret för motparts kostnader.

13.7. Handläggningen av mål som innehåller såväl dispositiva som indispositiva moment samt vissa frågor rörande interimistiska yrkanden

13.7.1. Blandade mål

Enligt RB finns det bara två sorters tvistemål, nämligen dispositiva och indispositiva. Att ett mål är dispositivt anges i RB med att förlikning om saken är tillåten. lndispositiva är de mål där sådan förlikning ej är möjlig. 1 åtskilliga hänseenden gäller olika regler för dessa två typer av mål. Reglerna utgår från att rätten i indispositiva mål har avsevärt större ansvar för att utredningen blir fullständig än i dispositiva mål. Frågan i vad mån ett mål är indispositivt eller dispositivt förutsätts vara reglerad genom den materiella lagstiftningen. RB bortser emellertid från att den ram som i den materiella lagstiftningen bestämts för rättens möjligheter till ingripanden kan vara av olika storlek i skilda måltyper.

Trots att gränsen mellan indispositiva och dispositiva mål på angivet sätt är flytande i vissa fall, torde RB:s system i allmänhet fungera bra i praktiken. Härtill kommer att det finns många olika kategorier av nu aktuella mål. En reglering som bygger på särdragen hos varje enskild grupp av mål är därför varken nödvändig eller praktiskt möjlig utan omfattande lagstiftning. Man får med andra ord nöja sig med de två kategorier vi f.n. har.

Förutom sådana mål som befinner sig någonstans på skalan mellan de rent dispositiva och de rent indispositiva (t.ex. jävsprocessen i konkurs), finns det också mål som innehåller både dispositiva och indispositiva frågor, s.k. blandade mål. Vi tänker härvid på sådana mål där grunden för det dispositiva anspråket är helt beroende av utgången i den indis— positiva delen. Framställningen i det följande inriktas främst på denna måltyp. Mål av det här aktuella slaget är vanliga inom familjerättens område, t.ex. mål om äktenskapsskillnad och underhållsbidrag.

F.n. finns det inga lagregler om hur de blandade målen skall handläg— gas. I praktiken har det ansetts bli alltför komplicerat att för målets olika delar tillämpa olika regler rörande kallelse till förhandling, påföljd för utevaro, målets avgörande m.m. Den dispositiva frågan kan därför t.ex. inte bli föremål för tredskodom medan den handläggs tillsammans med

den indispositiva frågan. Dispositionsprincipen tillämpas sålunda en- dast i fråga om det processmaterial, som läggs till grund för en vanlig dom i den dispositiva frågan (Rättegång 1 s. 42). Så snart de båda frågorna skiljs åt, efter t.ex. deldom i äktenskapsskillnadsfrågan, börjar man i den dispositiva frågan följa reglerna för dispositiva mål.

Det ifrågakommer däremot aldrig i de blandade målen på familjerät- tens område att man avgör den dispositiva delen före den indispositiva. Man kan ju inte besluta i underhållsfrågan förrän t.ex. äktenskapsskill- nads- eller vårdnadsfrågan är avgjord. Om i ett mål finns flera indis- positiva och flera dispositiva frågor kan rätten clock avgöra t.ex. en av de indispositiva frågorna och eventuellt en till denna knuten dispositiv fråga medan handläggningen i övrigt fortsätter. Såsom exempel härpå kan nämnas att i ett mål är fråga om äktenskapsskillnad, underhåll till hustru och vårdnad om barn samt underhåll till barn. Rätten kan då genom deldom döma till äktenskapsskillnad och även avgöra frågan om underhåll till hustrun medan handläggningen av målet såvitt avser vård- nad och underhåll till barn fortsätter.

Det kan ifrågasättas om inte handläggningen av de blandade målen borde regleras i lag. Vi återkommer senare till frågan i vilken författning en sådan reglering skulle höra hemma. Här skall först behandlas på vilket sätt en sådan lagreglering skulle kunna ske och vilka konsekvenser de olika möjligheterna skulle medföra.

En reglering skulle kunna innebära antingen att man lagfäster det sätt varpå dessa mål nu handläggs eller också att man låter de dispositiva frågorna följa reglerna för dispositiva mål även om de handläggs i samma rättegång som indispositiva frågor.

Den senare lösningen kan förefalla mest tilltalande av rent logiska skäl. En underhållsfråga kan t.ex. inte ändra karaktär bara därför att den avskiljs från en fråga om äktenskapsskillnad.

En sådan lösning skulle också överensstämma med vad som enligt vårt förslag gäller för enskilda anspråk i brottmål (jfr i fråga om gällande rätt 22 kap. RB). Enligt 45 kap. 15 å i vårt förslag får rätten, då talan om enskilt anspråk förs i samband med åtalet, förelägga enskild part att avge svaromål eller annars yttra sig skriftligen vid påföljd att målet om det enskilda anspråket kan avgöras genom förenklad dom. Underlåter par- ten att följa ett sådant föreläggande, har 43 kap. 13 och 14 (55 samt 44 kap. 18 och 19 56 motsvarande tillämpning. Enligt 46 kap. 5 5 andra stycket i vårt förslag skall rätten, då talan om enskilt anspråk förs i samband med åtalet, förelägga den tilltalade och målsägande, vars talan inte utförs av åklagaren, att inställa sig till huvudförhandlingen vid påföljd att målet om det enskilda anspråket kan avgöras genom förenklad dom. Och enligt 46 kap. 16 5 skall, då talan om enskilt anspråk förs i samband med åtalet, målet om det enskilda anspråket avskrivas, om båda parterna uteblir från huvudförhandling. Uteblir endast den ena parten, skall förenklad dom meddelas enligt 44 kap. 18 eller 19 6, om den närvarande parten yrkar det och sådan dom inte är utesluten på grund av de bestäm— melserna eller på grund av 22 kap. 5 &. Framställs inte något yrkande om förenklad dom, skall målet avskrivas. I 22 kap. 5 & i vårt förslag sägs vidare att talan om enskilt anspråk, som handläggs i samband med åtal,

inte får avgöras genom dom förrän rätten avgjort ansvarsfrågan, om inte det enskilda anspråket medgetts. Denna regel saknar motsvarighet i gällande rätt.

Vid en reglering av innebörd att i blandade mål de dispositiva frågor- na skall handläggas enligt dispositiva förfaranderegler och de indispo- sitiva frågorna enligt reglerna för indispositiva mål, skulle — åtminstone såvitt avser flertalet av de blandade familjemålen — behövas en motsva- righet till stadgandet i 22 kap. 5 5. Man skulle med andra ord behöva en regel om att talan i en dispositiv fråga, som handläggs i samband med en indispositiv fråga, inte får avgöras genom dom förrän rätten avgjort den indispositiva delen. Undantagsregeln i 22 kap. 5 5 angående medgivna enskilda anspråk torde däremot inte behöva någon motsvarighet, efter- som det aldrig kan bli aktuellt att t.ex. döma på grund av ett medgivet yrkande om underhållsbidrag innan vårdnadsfrågan är avgjord.

Det är emellertid inte heller i övrigt möjligt att helt låta den dispositiva frågan handläggas enligt de föreslagna reglerna för dispositiva mål. Uteblir käranden från ett sammanträde i ett indispositivt mål, skall målet enligt 43 kap. 15 å i vårt förslag avskrivas. Till följd av vad som nyss sagts om att det inte går att avgöra talan i den dispositiva delen förrän rätten avgjort den indispositiva frågan kan det i de fall då käranden uteblir från sammanträde i ett blandat mål inte bli aktuellt att meddela förenklad dom i den dispositiva delen. I blandade mål kan käranden därför inte kallas till sammanträde vid påföljd av förenklad dom i denna del. I stället skulle behövas regler av innebörd att käranden i de blandade målen skall kallas vid samma påföljd som en kärande i ett indispositivt mål och att även den dispositiva delen skall avskrivas vid kärandens utevaro.

Av det sagda torde framgå att reglerna för kallelse och för handlägg- ning vid parts utevaro skulle kompliceras vid en uppdelning av de blandade målen på det förut antydda sättet.

En av de mest betydelsefulla skillnaderna mot vad som tillämpas nu skulle uppstå, då svaranden uteblir från en huvudförhandling. Härvid skulle, med motsvarande tillämpning av 44 kap. 16 å i vårt förslag, den indispositiva frågan få avgöras genom dom, om käranden yrkar det och saken kan utredas tillfredsställande i svarandens utevaro. Den disposi- tiva frågan skulle däremot i detta fall få avgöras genom förenklad dom enligt reglerna för de dispositiva målen. Detta kan anses vara en fördel eftersom rätten slipper att mer eller mindre fingera en saklig prövning av t.ex. en underhållsfråga. Med de regler som f.n. tillämpas vid handlägg— ning av de blandade målen måste en sådan fiktion ske om rätten vill avgöra hela målet men saknar underlag för en saklig prövning av den dispositiva frågan. Så sker ofta när en svarande är bosatt i utlandet och inte avhörs. Om rätten inte vill fingera en saklig prövning får deldom meddelas i den indispositiva delen och handläggningen fortsätta i den dispositiva delen. Vid denna fortsatta handläggning är målet i sin helhet dispositivt och parterna kan kallas till förhandling vid påföljd av tred- skodom. Det kan anses vara en fördel att kunna avgöra den dispositiva frågan direkt genom förenklad dom i stället för att behöva gå omvägen över en ny förhandling. I de fall då rätten inte anser sig kunna avgöra

den indispositiva frågan i svarandens utevaro, skulle inte heller — enligt vad som sagts tidigare — förenklad dom kunna meddelas i den disposi- tiva delen.

En stor nackdel med det här skisserade systemet visar sig emellertid vid fullföljd mot såväl den förenklade domen som den vanliga domen. Om efter utevaro av svaranden en vanlig dom har meddelats i t.ex. en vårdnadsfråga medan en förenklad dom har meddelats i underhållsfrå- gan, kan svaranden vädja till hovrätten mot vårdnadsdomen samtidigt som han kan begära återupptagande av underhållsfrågan enligt reglerna i 44 kap. 20 å i vårt förslag. Härigenom skulle underhållsfrågan vara anhängig i tingsrätten medan vårdnadsfrågan samtidigt är anhängig i hovrätten. Den enda praktiskt tänkbara lösningen i en sådan situation måste vara att underhållsmålet vilandeförklaras i avvaktan på ett laga- kraftägande avgörande i vårdnadsmålet. Härigenom skulle man dock få många mål som under lång tid ligger vilande i tingsrätten. Vidare skulle det ta lång tid innan såväl vårdnads- som underhållsfrågan var slutgiltigt avgjord. Det bör observeras att dessa problem kan uppstå redan i dag, när tingsrätten avgör t.ex. en vårdnadsfråga genom deldom och senare efter ny förhandling meddelar tredskodom i underhållsfrågan. Situatio- nen skulle dock bli betydligt vanligare om rätten vid svarandens utevaro i blandade mål alltid skulle meddela såväl förenklad som vanlig dom, om man ansåg saken i den indispositiva delen kunna tillfredsställande utredas. I dag torde de vanligaste förfaringssätten vid svarandens uteva— ro, i vart fall i mål om faderskap eller vårdnad, vara antingen att man avgör hela målet genom dom eller också att man ställer in förhandlingen. Det är sannolikt förhållandevis sällsynt att rätten i dessa fall avgör den indispositiva frågan genom deldom och fortsätter handläggningen av den dispositiva delen. Detta kan dock förekomma, t.ex. då ett yrkande om vårdnad medgivits tidigare under rättegången. Vid svarandens ute- varo i mål om äktenskapsskillnad och underhåll till make torde man i allmänhet döma till äktenskapsskillnad genom deldom och fortsätta handläggningen av underhållsfrågan. Detta innebär dock inga problem i praktiken, eftersom det är synnerligen ovanligt att en dom på äkten- skapsskillnad överklagas. I dessa fall är det i allmänhet endast under- hållsfrågan som är tvistig.

Sammanfattningsvis kan nackdelarna med en uppdelning av de blan- dade målen anses vara så stora, att man bör avstå från denna lösning.

Det som då återstår är frågan om man bör lagstifta i enlighet med den handläggning som nu tillämpas åtminstone för familjemålens del. Det har för dessa mål inte visat sig innebära några större praktiska nackdelar att i förut angivna hänseenden handlägga de blandade målen i enlighet med de regler, som gäller för indispositiva mål. Vi anser därför att det kan vara lämpligt att låta denna praxis komma till uttryck i lag.

En reglering för de blandade målen bör, som redan antytts, närmast ta sikte på familjemålen. Det kan inte uteslutas att en bestämmelse av innebörd att i blandade mål alltid indispositiva regler skall tillämpas såvitt avser t.ex. kallelse till förhandling och påföljd för utevaro, skulle kunna vara olämplig i vissa andra typer av blandade mål. Vi kan inte nu gå in på en närmare redogörelse för alla sådana fall. Enligt vår mening

bör därför en sådan reglering som nu berörts ske genom bestämmelser i giftermålsbalken och föräldrabalken.

1372. Vissa frågor rörande interimistiska yrkanden m.m.

När vi i utredningen har diskuterat de blandade målen, har vi också kommit in på frågan hur de i familjemålen förekommande interimistiska yrkandena skall klassificeras och handläggas. I denna del vill vi anföra följande.

I RB talas dels om frågor som angår saken dels om rättegångsfrågor. Denna uppdelning bibehålls även i vårt förslag. 1 såväl RB som vårt förslag finns vissa speciella handläggningsregler för rättegångsfrågor.

Enligt nuvarande 42 kap. 13 & RB äger rätten utsätta särskilt samman- träde för behandling av rättegångsfråga, och enligt nuvarande 42 kap. 20 & RB äger rätten utsätta huvudförhandling för behandling av sådan fråga. I stället för de förelägganden som används vid kallelse till för- beredelse i dispositiva respektive indispositiva mål skall part föreläggas vite. I nuvarande 44 kap. 7 & RB sägs att om båda parter eller endera parten uteblir från särskilt sammanträde för behandling av rättegångs- fråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

Enligt 43 kap. 18 å i vårt förslag får rätten i förelägganden som avser endast rättegångsfrågor inte ange som påföljd att målet avgörs genom förenklad dom eller att talan förfaller. Sådana frågor får vidare avgöras utan hinder av att parterna eller någon av dem underlåter att inställa sig till sammanträde eller att yttra sig skriftligen. Vad gäller huvudförhand- ling föreslår vi regler av motsvarande innehåll i 44 kap. 5 &.

Lagstiftaren har inte definierat vilka frågor som är att hänföra till saken och vilka som är rättegångsfrågor. Enligt Gärdes m.fl. kommentar (5. 163) hör till rättegångsfrågor dels tillämpningen av bestämmelser av processuell karaktär, dels rättens beslut i andra ämnen, som är av mera fristående karaktär i förhållande till prövningen av själva saken, såsom frågor angående handräckning eller angående ersättning till vittnen, sakkunniga och andra utom rättegången stående personer. 1 propositio- nen angående följdlagstiftning till utsökningsbalken (prop. 1980/81 :84) uttalas att fråga om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. RB behandlas som en rättegångsfråga (s. 232).

Vad gäller de interimistiska frågorna i familjemålen synes övervägan- de skäl tala för att anse även dem hänförliga till rättegångsfrågorna. Det är t.ex. helt klart att vid tillämpning av 17 kap. 1 & RB en interimistisk fråga inte är att anse som en fråga rörande saken. Enligt denna paragraf skall rättens avgörande av saken ske genom dom medan annat avgöran- de sker genom beslut. En interimistisk fråga avgörs ju alltid genom beslut, även om beslutet, när det meddelas samtidigt med dom, kan tas in i denna. De interimistiska åtgärderna enligt giftermålsbalken och föräldrabalken är över huvud taget nära besläktade med de i 15 kap. RB behandlade säkerhetsåtgärderna, vilka — enligt vad som nyss sagts — betraktas som frågor rörande rättegången.

Att hänföra de interimistiska frågorna till rättegångsfrågor visar sig också lämpligt i praktiken. Eftersom de — åtminstone i viss mån — är

fristående från själva saken, skulle det varken vara konsekvent eller i övrigt lämpligt att som påföljd för underlåtenhet att följa ett föreläggan- de i en sådan fråga föreskriva att saken annars avgörs. Detta skulle kunna tänkas bli följden om dessa frågor behandlades som frågor röran- de själva saken. De vanliga reglerna för t.ex. kallelse och utevaro skulle nämligen då vara tillämpliga även om bara en interimistisk fråga skulle behandlas vid ett sammanträde, varför t.ex. i ett dispositivt mål förenk- lad dom skulle kunna meddelas på yrkande av den närvarande parten. Om dessa frågor behandlas som rättegångsfrågor, medför det att saken inte kan avgöras genom dom och att kärandens talan inte förfaller när fråga endast är om behandling av ett interimistiskt yrkande.

Familjelagssakkunniga har beträffande interimistiska frågor i äkten- skapsskillnadsmål och mål om underhåll mellan makar föreslagit en specialbestämmelse (SOU 1981 :85, 14 kap. 9 å i förslaget till äktenskaps- balk). Enligt denna bestämmelse gäller att, om rätten kallat makarna till förhandling och den make som väckt frågan uteblir, yrkandet om inte- rimistiskt förordnande skall anses återkallat till den del det inte har medgetts av den andra maken. Frågan får prövas även om den andra maken uteblir från förhandlingen. För det fall att den yrkande parten uteblir innebär denna bestämmelse en avvikelse från vad som gäller för behandling av rättegångsfrågor enligt vårt förslag. Enligt vårt förslag får frågan i detta läge prövas. Om familjelagssakkunnigas förslag genom— förs bör övervägas om inte en motsvarande regel skall tas in i föräldra— balken när det gäller interimistiskt förordnande om underhåll till barn.

Om man sålunda konstaterar att interimistiska frågor bör klassificeras som rättegångsfrågor, inställer sig ett annat spörsmål, nämligen om sådana frågor alltid är indispositiva eller om de även kan vara disposi- tiva.

Vad gäller rättegångsfrågor i allmänhet är det helt klart att själva förfarandet på det hela taget, även i dispositiva mål, är undandraget parternas dispositioner. Även rena förfarandefrågor kan emellertid vara dispositiva. Såsom exempel härpå kan nämnas nuvarande 42 kap. 20 & andra stycket RB, enligt vilken bestämmelse en förutsättning för huvud- förhandling i förenklad form — utom då saken är uppenbar — är att parterna samtycker därtill. Ett annat exempel är nuvarande 50 kap. 21 å andra och tredje styckena RB, där parternas inställning har betydelse för om hovrätt skall kunna avgöra ett mål utan huvudförhandling.

Vad därefter gäller de här behandlade interimistiska frågorna får det anses vara naturligt att de är dispositiva i den mån själva saken är dispositiv och indispositiva när saken är indispositiv. Ett interimistiskt yrkande om underhåll är sålunda dispositivt medan ett interimistiskt yrkande om vårdnad är indispositivt. Det skulle ju förefalla märkligt om parterna ägde disponera över huvudsaken i ett mål om underhållsbidrag men ej över frågan om och i vilken utsträckning underhållsbidrag skall utgå för tiden fram till dess lagakraftägande dom föreligger. Även inte- rimistiska frågor kan således vara såväl dispositiva som indispositiva. Rätten kan ju samtidigt ha att ta ställning till interimistiska yrkanden om vårdnad och underhåll.

Beträffande frågan om säkerhetsåtgärder är dispositiva eller indispo-

sitiva kan en jämförelse göras mellan 15 kap. 5 lj andra stycket och 26 kap. 2 5 andra och tredje styckena RB. Även i dessa fall hänger frågan om målens dispositiva eller indispositiva karaktär uppenbarligen sam- man med den karaktär själva saken har.

1 ett dispositivt mål skall enligt vårt förslag parterna föreläggas att yttra sig och kallas till sammanträden vid påföljd av förenklad dom (43 kap. 8 och 9 55 och 44 kap. 5 5). Om part inte fullgör vad som ålagts honom enligt föreläggandet kan målet på den andra partens begäran — utom i de s.k. baklängesfallen — avgöras genom förenklad dom. Detta innebär i praktiken att man anser att den part som varit passiv har medgivit motpartens talan. Av rättssäkerhetsskäl har han sedan rätt att begära målets återupptagande.

Vid behandling av dispositiva rättegångsfrågor finns inte i vårt förslag någon motsvarande möjlighet att erhålla ett förenklat beslut, utan rätten måste alltid sakligt pröva t.ex. ett interimistiskt yrkande, även när någon part uteblir från sammanträde eller inte svarar på ett föreläggande att yttra sig skriftligen. Ett undantag härifrån finns i den tidigare nämnda av familjelagssakkunniga föreslagna bestämmelsen för det fall att den yrkande parten uteblivit. Det i praktiken vanligaste fallet av passivitet måste vara att den part som inte väckt frågan om interimistiskt förord- nande uteblir eller underlåter att yttra sig skriftligen. Såsom exempel kan vi ta ett underhållsbidragsmål där ett barn yrkar att underhållsbidrag skall utgå även interimistiskt. Rätten har då att ta ställning till om sannolika skäl för bidragsskyldighet föreligger och vilket underhållsbi- drag som i så fall är skäligt (7 kap. 15 15 föräldrabalken). Om den andra parten ej alls hört av sig är det svårt för rätten att avgöra sådana frågor. Ofta torde i dessa situationer kärandens uppgifter godtas, om de inte ter sig orimliga. Det skulle därför kunna hävdas att man borde ta steget fullt ut och för dispositiva rättegångsfrågor införa en regel av innebörd att om part inte hör av sig kan ”förenklat beslut” meddelas mot honom.

Det skulle emellertid medföra problem att införa en sådan typ av beslut. 1 de fall då en svarande klart har bestritt kärandens yrkande i saken och kanske också tydligt angivit grunden för sin inställning skulle det inte vara tilltalande att meddela ett ”förenklat beslut” mot svaranden bara därför att han inte yttrat sig i den interimistiska frågan. Framför allt skulle ett sådant beslut vara olyckligt om rätten vid en saklig prövning av den interimistiska frågan skulle finna det helt klart att käranden inte hade sannolika skäl för sin talan. De blandade målen skulle också erbjuda problem. Dessa mål bör ju — enligt vad vi tidigare uttalat — följa indispositiva förfaranderegler. När interimistiska frågor dyker upp i ett sådant mål kan flera olika varianter tänkas. I ett mål om vårdnad och underhållsbidrag kan rätten samtidigt ha att ta ställning till interimistis- ka yrkanden i båda dessa frågor. Med den inställning vi har angående hur dessa mål skall handläggas skulle det vara ologiskt att avgöra den interimistiska vårdnadsfrågan efter saklig prövning och den interimistis- ka underhållsbidragsfrågan genom ”förenklat beslut”. Även i de fall då rätten bara har en dispositiv interimistisk fråga uppe till prövning i ett blandat mål skulle det vara inkonsekvent och olämpligt med ett ”förenk- lat beslut”, eftersom det inte går att avgöra själva saken genom förenklad

dom så länge som den handläggs i samma rättegång som den indisposi- tiva delen.

Ett efter saklig prövning meddelat interimistiskt beslut innebär ej samma säkerhet vad gäller materiell riktighet som en efter saklig pröv- ning meddelad dom. Detsamma gäller f.ö. även för beslut om säkerhetsåtgärder. Det räcker nämligen i dessa fall med att den yrkande parten visat sannolika skäl för sin talan. Detta minskar utrymmet för ”förenklade beslut”. I många fall då motparten inte hör av sig har säkerligen den part som framställer ett interimistiskt yrkande eller begär en säkerhetsåtgärd visat sig ha sannolika skäl för sin talan. Det skulle då te sig inkonsekvent att låta honom få nöja sig med ett ”förenklat beslut” bara därför att motparten inte hört av sig medan han i annat fall skulle få ett sakligt grundat beslut på exakt samma material. Vidare är det att märka att interimistiska beslut när som helst kan återkallas av rätten (se 15 kap. 11 5 sista stycket giftermålsbalken och 7 kap. 15 5 sista stycket föräldrabalken). Även beslut rörande säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. RB kan omprövas av rätten. Det finns därför i dessa fall inte samma behov av att av rättssäkerhetsskäl meddela ett ”förenklat beslut” i stället för ett sakligt grundat beslut som det finns av att meddela en förenklad dom i fall av ena partens passivitet. En part som blivit ålagd att interi- mistiskt betala underhållsbidrag kan ju även efter ett på saklig prövning grundat beslut begära omprövning av beslutet. Samma rätt har den yrkande parten om rätten inte funnit sannolika skäl föreligga för hans talan.

I de fall då rätten har att ta ställning till ett interimistiskt yrkande i ett dispositivt mål samtidigt som man skall meddela dom, är det knappast följdriktigt att saken vid ena partens utevaro avgörs genom förenklad dom medan den interimistiska frågan skall prövas sakligt. Detta innebär dock inga problem i praktiken, eftersom det interimistiska förordnandet i dessa fall endast har till uppgift att säkerställa den vinnande partens rätt enligt domen. Det interimistiska förordnandet måste därför i dessa fall få samma innehåll som domen.

Till det nu sagda kommer att en av den förenklade domens viktigaste funktioner, nämligen att snabbt få till stånd ett slutligt avgörande av det omtvistade rättsförhållandet trots ena partens vägran att medverka i förfarandet, inte har samma tyngd i fråga om interimistiska beslut.

Sammanfattningsvis anser vi inte det behov som kan tänkas finnas av att kunna meddela ”förenklade beslut” väga upp de avsevärda tillämp- ningssvårigheter och nackdelar som sådana beslut skulle föra med sig. Enligt vår mening bör det därför alltjämt alltid åligga rätten att efter saklig prövning ta ställning till om sannolika skäl föreligger för en parts talan, om parten begär interimistiskt förordnande eller framställer yr— kande om säkerhetsåtgärd.

14. Brottmålsprocessen

14.1. Förundersökningsprotokollets ingivande till rätten

14.1.1. Inledning

Enligt gällande regler skall åklagaren i brottmål ge in förundersök- ningsprotokollet till rätten i samband med att åtal väcks eller så snart som möjligt därefter (45 kap. 7 & RB). Denna ordning har i huvudsak motiverats med att rättens ordförande, om han tar del av protokollet före huvudförhandlingen, kan bättre planera och leda förhandlingen och sätta sig in i de rättsfrågor som är aktuella i målet.

Under den tid som förflutit från RB:s ikraftträdande har den nu nämnda bestämmelsen utsatts för en hel del kritik. Man har framför allt menat att rättssäkerheten sätts i fara om domaren läser förundersök- ningsprotokollet före huvudförhandlingen. Han kan få — eller misstän- kas få — en förutfattad mening om vad som hänt och det finns risk för att domen kommer att grundas på sådant som förekommit under förun- dersökningen men som inte nämnts under huvudförhandlingen. Givet- vis var lagstiftaren vid RB:s tillkomst medveten om de nu nämnda farorna, men ansåg uppenbarligen att fördelarna med protokollets in- givande klart övervägde, se t.ex. processkommissionen i SOU 192632 5. 127.

RB:s system utgår i stor utsträckning från att rätten i brottmål skall vara aktiv för att få utredningen så fullständig som möjligt. Vi har i flera andra sammanhang konstaterat att utvecklingen av många skäl går mot ett ökat utrymme för den s.k. förhandlingsprincipen, dvs. parterna har mer och mer övertagit rättens aktiva roll. Detta har i sin tur haft till följd att rättens behov av material från förundersökningen i viss mån minskat. Under sådana förhållanden finns det goda skäl att närmare undersöka om det numera är möjligt att — utan effektivitetsförluster — tillmötesgå den kritik som riktats mot att förundersökningsprotokollet ges in till rätten.

Frågan om förundersökningsprotokollets ingivande är i själva verket en av brottmålsprocessens mest omstridda, både i Sverige och utom- lands. Den har lösts på skilda sätt i olika processordningar. Att här närmare redovisa utländska system ger emellertid inte så mycket, efter- som frågan hänger intimt samman med hur man allmänt ser på rättens

roll i brottmålsprocessen. Ju mer som läggs på rätten, desto starkare skäl talar för att rätten tillgodogör sig vad som skett under förundersökning- en. Frågan måste därför lösas med utgångspunkt från vad vi i Sverige anser om rättens uppgifter i rättegången.

Våra hearings och övriga kontakter med domare har visat att nuvaran- de praxis, när det gäller domarnas läsning av ingivna protokoll, är mycket skiftande. Somliga domare läser nästan aldrig protokollen, and- ra ”bläddrar” i dem, vissa ”ögnar” igenom dem och en grupp läser dem ganska omsorgsfullt. Redan en så varierande praxis utgör ett gott skäl att se över gällande regler på området.

14.1.2 Skäl för att domaren tar del av förundersökningsprotokollet

Det skäl som främst åberopas för att domaren före huvud- förhandlingen bör ta del av förundersökningsprotokollet är att det utgör en förutsättning för att han skall kunna planera och leda förhandlingen. Detta gäller för de första själva tidsplaneringen. Domaren kan, sägs det, inte bedöma hur lång tid som måste avsättas för t.ex. vittnesförhör, om han inte ur förundersökningen kan läsa ut hur omfattande förhören kan beräknas bli. En sådan tidsplanering är särskilt viktig i de mer omfattan- de målen, men behövs även när det gäller mål av normal beskaffenhet. Vidare sägs det att domaren, framför allt i mål som rör omfattande eller komplicerad brottslighet, saknar möjlighet till överblick om han inte i förväg tagit del av förundersökningen. Han kan då inte leda förhand- lingen på ett meningsfullt sätt.

Ett annat argument, som närmast utgår från rättssäkerhetshänsynen, är att rättens bedömning av de rättsliga frågorna i målet kan bli bättre, om domaren får tillfälle att i förväg sätta sig in i frågorna. Om domaren inte läser protokollet före förhandlingen, finns det risk för att vissa relevanta frågor blir bortglömda eller ofullständigt belysta. I vissa fall kanske domaren inte ens förstår problemen i målet. Risken för en mate- riellt oriktig dom ökar alltså. Och effektiviteten befrämjas i denna del av domarens läsning såtillvida som det blir lättare för rätten att meddela dom omedelbart efter förhandlingen om ordföranden haft tillfälle att på förhand analysera rättsfrågorna.

Om domaren inte i förväg tar del av förundersökningsprotokollet, sägs det vidare, sätter han sig ur stånd att före huvudförhandlingen utöva sin skyldighet att verka för att utredningen i målet blir tillräcklig. Han kan t.ex. inte utröna om det finns några personer av intresse för utred- ningen, vilka hörts under förundersökningen men som parterna inte begärt förhör med i rättegången. Oftast kan visserligen en sådan brist upptäckas under huvudförhandlingen, men i så fall blir följden uppskov och ökade kostnader.

Det hävdas vidare att en domstol som inte har tillgång till förunder- sökningsprotokollet inte har möjlighet att vidta erforderliga förberedan- de åtgärder i övrigt, varken i ansvarsfrågan eller i påföljdsfrågan. Det kan gälla frågor om förordnande av offentlig försvarare eller huruvida målsägande och tilltalad skall kallas personligen till huvudförhandling-

en. Vidare krävs beslut om utredningen i påföljdsdelen (personunder- sökning, s.k. é 7-intyg, rättspsykiatrisk undersökning, infordrande av äldre domstolsakter).

Det har också hävdats att det i erkända mål är en fördel från effekti- vitetssynpunkt att domaren i förväg tar del av förundersökningsproto- kollet. Fördelen skulle bestå i att parterna vid huvudförhandlingen un- der sådana omständigheter inte har anledning att uppehålla sig särskilt mycket vid ansvarsfrågan, utan kan koncentrera sig på den oftast mycket viktigare påföljdsdelen.

För åklagarna innebär ordningen med ingivande av hela förunder- sökningsprotokollet en fördel såtillvida som man slipper sovra i materia— let från förundersökningen för att få fram det som rätten behöver ha tillgång till före huvudförhandlingen.

För den tilltalade kan det i vissa fall vara till fördel från kostnadssyn- punkt att förundersökningsprotokollet finns tillgängligt för rätten. Som tidigare antytts, innebär nämligen denna ordning att försvararens insat- ser i viss utsträckning kan begränsas. I den mån den tilltalade förpliktas betala rättegångskostnaderna, kan därför ett slopande av rutinen att inge protokollen medföra en ökning av återbetalningsskyldigheten genom att en högre försvararkostnad uppstår.

14.1.3 Skäl mot att domaren tar del av förundersökningsprotokollet

Om domaren läser förundersökningsprotokollet före huvud- förhandlingen föreligger — sägs det — en risk för att han kan få en förutfattad mening om det åtal som är föremål för bedömning i målet. Vad man då tänker på är givetvis främst de förhörsberättelser som ingår i förundersökningen. Dessa kan vara felaktiga, antingen därför att för- hörspersonen ljugit eller också på grund av att förhörsledaren missupp- fattat den hörde eller att den nedtecknade utsagan på grund av ofullstän- dighet eller av annat skäl inte kommit att rätt återge den hördes in- ställning. Förhören vid förundersökningen kan också vara utförligare än de blir vid huvudförhandlingen eller kan innehålla andra ordval och uttryckssätt från den hördes sida. Vidare kan berättelser ha lämnats under förundersökningen av personer som sedan inte hörs vid huvudför- handlingen. Risken med att domaren tar del av sådant material skulle bestå i att han lägger detta till grund för domen i stället för eller vid sidan av det som förekommit vid förhandlingen.

Det har också hävdats att det finns en risk för att den tilltalade kan få ett intryck av att domaren påverkats av innehållet i förundersöknings- protokollet, oavsett om detta intryck sedan är riktigt eller ej. Den tillta- lade skulle alltså uppfatta sig som ”dömd i förväg”. Om en sådan föreställning blir vanlig äventyras naturligtvis domstolarnas anseende hos allmänheten.

En annan sak som brukar framhållas är att ett förunder- sökningsprotokoll kan innehålla material även rörande brott som inte är föremål för åtal. Så länge sådant material rör andra misstänkta än sådana som är tilltalade i målet, består nackdelarna härav endast däri att

domaren tvingas bläddra igenom irrelevant material. Men om det icke aktuella materialet rör samma tilltalade, kommer även rättssäkerhets- aspekterna in i bilden. Det sägs då föreligga en fara för att domaren, omedvetet, väger in även det materialet, när han gör sin bedömning av den åtalade brottsligheten, t.ex. på så sätt att han bestämmer en hårdare påföljd än som eljest skulle ha varit fallet eller finner den tilltalade övertygad om det åtalade brottet, eftersom denne anmälts för flera liknande brott.

Man brukar också hävda att det finns en risk för att parternas insatser i processen blir sämre när de vet att domaren i förväg tagit del av förundersökningsprotokollet. De litar på att domaren tar upp de frågor de själva eventuellt glömmer och i övrigt rättar till eventuella ofullstän- digheter i utredningen. Om däremot protokollet inte ges in i förväg till domstolen, motiveras parterna till starkare insatser. Den ackusatoriska principen blir mer konsekvent genomförd.

Om rättens ordförande inte har tillgång till hela för- undersökningsprotokollet före huvudförhandlingen, kan det sägas att man skapar starkare garantier för att nämnden _ och eventuella åhörare — förstår de problem som är aktuella. Man minskar nämligen risken för att ordföranden, i kraft av sina större kunskaper om målet, handlägger detta över huvudet på nämnden. Även ordföranden intar mer rollen som lyssnare.

Slopar man rutinen att förundersökningsprotokollet skall ges in till domstol, torde man kunna uppnå icke obetydliga effektivitetsvinster för domstolarna. Den arbetstid som domarna använder till att läsa proto- kollen kan åtminstone delvis ägnas andra arbetsuppgifter.

14.1.4. Överväganden

Under de två första årtiondena efter RB :s ikraftträdande förekom det nog inte så sällan att domarna med hjälp av förundersökningsprotokol- let färdigställde åtminstone reciten till ett domsförslag före huvudför- handlingen. Att domarna på detta sätt låter förundersökningsprotokol- let ligga till grund för avgörandet är givetvis helt förkastligt; det strider bl.a. mot 17 kap. 2 5 RB. Förfarandet är numera antagligen ganska ovanligt. Men även om förundersökningsprotokollet inte missbrukas på detta sätt, och även om de flesta domare är noga med att undvika att bilda sig en förutfattad mening i målet, kan man inte bortse från risken att domarens förhandskunskaper om vad som förevarit under förunder- sökningen kan komma att — främst på ett omedvetet plan — påverka hans inställning till målets utgång. Detta sker på bekostnad av det material som läggs fram omedelbart vid huvudförhandlingen. Och efter— som omedelbarheten syftar just till att skapa förutsättningar för mate- riellt riktiga domar, måste en sådan påverkan i princip antas vara till nackdel från rättssäkerhetssynpunkt.

De farhågor som nu uttalats gäller inte för förundersök- ningsprotokollet i dess helhet. Det är främst vid läsningen av utskrifter från förhör under förundersökningen med misstänkta, målsägande och vittnen som en risk för förutfattade meningar kan uppkomma, medan

domaren däremot normalt kan ta del av övriga handlingar som ingår i protokollet utan fara för påverkan. Det sistnämnda gäller åtminstone i vad avser brottslighet som är föremål för prövning i målet. När det däremot gäller de delar av förundersökningen som inte lett till åtal, kan redan vetskapen om att det förekommit en förundersökning i och för sig leda till en risk för påverkan. Allt material som visar att den tilltalade varit misstänkt för en icke åtalad brottslighet kan därför vara betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt.

Även den tidigare nämnda risken för att den tilltalade — om han vet att domaren har tillgång till förundersökningsprotokollet före huvudför- handlingen — tror att han är dömd i förväg är enligt vår mening värd att ta på allvar. Allt som riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för domstolen bör undanröjas.

Det måste vidare vara en med hänsyn till kravet på effektivitet själv- klar utgångspunkt att det material som åklagaren ger in till rätten också på något sätt kommer till användning före huvudförhandlingen. Åkla- garen måste kunna räkna med att de ingivna handlingarna är till nytta för rätten, och domaren måste på samma sätt utgå från att han bör gå igenom det material som lämnats in. Att åklagaren ger in handlingar som ingen bryr sig om att ta del av kan inte betraktas annat än som ett resursslöseri. Att ett sådant förekommer idag är uppenbart, eftersom många domare lägger de ingivna förundersökningsprotokollen till handlingarna utan att läsa dem medan de domare som verkligen tar del av det ingivna materialet ofta belastas med att läsa handlingar som inte är av intresse för målet.

Vad nu sagts tyder å ena sidan på att nuvarande ordning, där hela förundersökningsprotokollen rutinmässigt ges in till rätten i samband med att åtal väcks, lider av vissa brister, både från rättssäkerhets- och från effektivitetssynpunkt. Å andra sidan är det tydligt att det utifrån just sådana aspekter är väsentligt att den verksamhet, som bedrivits genom förundersökningen och dokumenterats i protokollet och som syftar bl.a. till att förbereda brottmålsrättegången, också i mån av behov kommer rätten till godo. Frågan är då om detta kan ske i andra former än f.n. I det följande görs en genomgång av de upplysningar som rätten kan behöva från förundersökningen, och vidare undersöks i vad mån sådana upplysningar kan lämnas på annat sätt än genom att hela för— undersökningsprotokollet ges in.

Som vi konstaterat i flera andra sammanhang, har utvecklingen efter RB :s tillkomst, när det gäller rättens aktivitet i brottmål, gått mot en alltmer ökad tillämpning av de för dispositiva tvistemål gällande prin- ciperna. Parterna har mer och mer själva kommit att bestämma vilken utredning som skall förebringas i ansvarsdelen, och även under förhand- lingen spelar rätten allt mer en rent mottagande roll, medan förhören m.m. i huvudsak sköts av parterna. Denna utveckling har flera orsaker. Förundersökningen bedrivs numera ofta under ledning av en specia- liserad åklagare. Förhörsledarna har normalt förvärvat sådan utbildning och erfarenhet i förhörsteknik att förhören kan riktas in mot den aktuella misstanken, vilket medför större effektivitet. Vidare kan man i många fall räkna med att den tilltalade är aktiv under förfarandet. Offentlig

försvarare har kommit att förordnas i allt flera mål. Enligt nuvarande praxis förordnas sådan försvarare ofta även i mål om helt okomplicerad brottslighet, när påföljden kan beräknas bli strängare än enbart böter.

De nu antydda utvecklingslinjerna måste givetvis tas med vid en bedöm- ning av i vad mån ordningen med förundersökningsprotokollets ingi- vande kan överges. I den utsträckning detta kräver att den tilltalade åläggs ökad aktivitet — t.ex. i form av ett skriftligt svaromål — måste man emellertid också överväga om det är möjligt att sanktionera ett sådant åläggande, i syfte att göra systemet praktiskt fungerande. Man måste därvid konstatera att det inte är möjligt att utgå från samma sanktionssystem som vi föreslår för de dispositiva tvistemålens del. Det generellt sett starka allmänna intresset av materiellt riktiga brottmålsdo- mar medför att man i brottmål inte kan laborera med påföljder som medför att målet avgörs på sämre underlag, t.ex. tredskodomspåföljd eller preklusionspåföljd.

Vad som hittills sagts rörande parternas ökade ansvar för utredningen i brottmål har närmast tagit sikte på ansvarsfrågan. När det gäller på- följdsfrågan är enligt praxis rätten mycket aktiv i utredningshänseende och beslutar om inhämtande av personutredning av olika slag. Det torde i stort sett råda enighet om att rättens slutliga ansvar för utredningens fullständighet i denna del bör bestå. Vi anser dock att parterna bör kunna få ökat inflytande över utredningen i påföljdsfrågan (se vidare nedan). Man måste vidare — främst av processekonomiska skäl — utgå från att den nuvarande ordningen för målets handläggning, där ansvars- och påföljdsfrågan avgörs vid i princip samma rättegångstillfälle, behålls. Detta kräver i sin tur att rätten får tillfälle att före huvudförhandlingen bedöma vilken personutredning som skall tas in. För att så skall kunna ske måste rätten ha tillgång till olika registerutdrag som visar den till- talades tidigare kriminella belastning (utdrag ur kriminalregistret och körkortsregistret). Sådana utdrag ingår emellertid inte i förundersök- ningsprotokollet och har därför inte med den här aktuella frågan att göra. I fortsättningen förutsätts att utdragen görs tillgängliga för rätten i god tid före huvudförhandlingen, normalt genom att åklagaren ger in dem i samband med att åtal väcks.

Det är mot den nu angivna bakgrunden som rättens behov av infor- mation genom förundersökningsprotokollet bör ses.

Den tyngst vägande invändningen mot en ordning, som innebär att förundersökningsprotokollet inte ges in till rätten i förväg, är att proto- kollet i många fall krävs för att rätten skall kunna utöva sin dömande funktion i ansvarsfrågan på ett meningsfullt sätt. Denna invändning träffar inte flertalet brottmål. Långt över hälften av alla mål är erkända och rör relativt okomplicerad brottslighet. I sådana fall torde något behov av förhandsinformation knappast föreligga från den nu angivna synpunkten. Men det finns ändå en hel del mål, som innehåller bety- dande komplikationer, antingen i juridiskt eller sakligt hänseende. I sådana situationer föreligger ofta ett informationsbehov, som måste tillgodoses på något sätt. Detta kan ske på olika vägar, beroende på målets art.

Om ett mål är komplicerat endast i rättsligt hänseende, är rättens krav

på förhandsupplysningar oftast begränsade till att få del av den tilltala- des invändningar mot åtalet. Informationen syftar då till att dels ge rätten tillfälle att sätta sig in i de rättsliga problemen i förväg och dels ge rätten möjlighet att tillse att huvudförhandlingen koncentreras till vä- sentligheter. I de allra flesta fall torde dessa behov kunna tillgodoses genom att åklagaren i stämningsansökningen kort anger den tilltalades ståndpunkt under förundersökningen (t.ex. ”erkännande”, ”invändning om nödvärn”, ”förnekar att han utfört den åtalade gärningen”). Det angivna förutsätter givetvis att den tilltalade under förundersökningen angett sin ståndpunkt tydligt. Åklagaren skall inte behöva leta fram några tänkbara grunder för bestridandet.

Anser sig rätten i det enskilda fallet behöva ytterligare upplysningar, bör den tilltalade (genom försvararen) kunna åläggas att närmare ut- veckla sin ståndpunkt, företrädesvis i särskilt angivna hänseenden. Och är frågorna i något fall alldeles särskilt komplicerade, bör muntlig för- beredelse undantagsvis kunna tillgripas för de här aktuella syftena.

När ett mål är sakligt komplicerat, kan en förhandsinformation syfta till att ge rätten en bakgrund till åtalet som kan vara nödvändig för att förstå målet. Det kan också vara så att en förhandsöverblick krävs för en sådan förståelse av målet, och för att rättens ordförande skall kunna planera och leda huvudförhandlingen. Det kan vara av värde att klar- göra i vilka delar parterna är oense om händelseförloppet. De nu aktu- ella behoven kan tillgodoses på olika sätt. Ofta kan den inledande delen av förundersökningsprotokollet ge tillräcklig information. Som tidigare nämnts kan det normalt inte resas någon invändning från rättssäkerhets- synpunkt mot att rätten får tillgång till en sådan översiktlig del av protokollet. Och i andra fall kan rätten få erforderligt bakgrundsmaterial genom att åklagaren i stämningsansökningen inte bara anger tid och plats för den påstådda gärningen med erforderliga brottsrekvisit, utan också — vilket stundom sker även idag — redogör för de omstän- digheter som ger bakgrunden till gärningen eller som på annat sätt är ägnade att närmare belysa denna. Vad nu sagts gäller som förut antytts endast om målets omfattning eller beskaffenhet är sådan att uppgifterna kan antas främja handläggningen av målet.

Skulle rätten i ett särskilt fall anse sig behöva mer upplysningar, får man begära komplettering. Den tilltalades ståndpunkt i sakligt hänseen- de kan — liksom när det gäller rättsliga frågor — inhämtas genom ett skriftligt svaromål, om inte åklagarens uppgifter är tillräckliga. I mycket omfattande eller komplicerade mål bör, som tidigare nämnts, muntlig förberedelse kunna hållas.

Vad nu sagts rörande tillgodoseendet av rättens informationsbehov rörande själva saken bör kunna tillämpas även på kravet på information för tidsplanläggningens skull. För att rätten skall kunna planera en huvudförhandlingsdag måste man framför allt få en bild av om- fattningen av de förhör som skall hållas. Antalet personer som skall höras framgår redan av parternas bevisuppgifter. När det gäller den tid som varje särskilt förhör kan beräknas ta, har rätten hittills ofta hämtat ledning i förhörsutskrifterna från förundersökningen. Om rätten inte får tillgång till dessa, kan viss ledning sökas i det bevistema som parterna

lämnar för varje vittne m.fl. Som vi nämnt i annat sammanhang, är det angeläget att ett sådant tema är noga preciserat, och det som här sagts utgör ett ytterligare skäl för detta. Men det bör vidare kunna krävas av åklagaren att han anger en sådan särskild omständighet som påverkar den tid en huvudförhandling kan beräknas ta i anspråk. Den tilltalade kan därefter, i samband med bevisuppgift, avkrävas motsvarande be- sked. Det torde sedan vara fullt möjligt för domaren att med ledning av parternas uppgifter göra en realistisk tidsplanering. På samma sätt som sker idag bör rätten givetvis kunna hålla muntlig förberedelse för tids- planeringen i mycket omfattande mål.

I det föregående har sagts att muntlig förberedelse bör kunna hållas i brottmål för flera skilda ändamål. Som vi framhåller i avsnitt 11.32 är det av kostnadsskäl angeläget att sammanträde hålls endast när det med hänsyn till omständigheterna i ett enskilt fall bedöms nödvändigt. Det får alltså inte komma i fråga att rätten mer eller mindre rutinmässigt håller muntlig förberedelse även i okomplicerade mål.

Ett argument för att förundersökningsprotokollet skall ges in till rät- ten är — som tidigare nämnts — att detta utgör en förutsättning för att rätten skall kunna bedöma om utredningen i ansvarsdelen är tillräcklig, dvs. om man till huvudförhandlingen bör införskaffa annan bevisning än den parterna åberopat. Till detta kan sägas följande.

Som vi utvecklat i avsnittet om materiell processledning, kan visserli- gen rättens slutliga ansvar för utredningens fullständighet i brottmål inte formellt upphävas, men ansvaret får inte — och behöver i praktiken heller inte — ta sig uttryck i ingripanden över parternas huvuden. I första hand bör det ankomma på parterna att ta fram erforderligt underlag för avgörandet. Enligt allmän erfarenhet är det synnerligen ovanligt att rätten behöver ingripa för att komplettera utredningen i ansvarsdelen. Om ett sådant ingripande krävs i något enstaka fall, riskerar man visser- ligen — om det äger rum först vid huvudförhandlingen — att förhand- lingen får fortsättas vid ett senare tillfälle eller t.o.m. att ny huvudför- handling måste hållas. Med hänsyn till det ringa antalet fall där ett ingripande blir aktuellt uppstår emellertid totalt sett inga nämnvärda merkostnader genom sådana konsekvenser. Av nu angivna skäl kan vi inte dela uppfattningen att rätten behöver förundersökningsprotokollet för att kunna se till att utredningen i ansvarsdelen är tillräcklig.

Det nyss sagda gäller också det argument, enligt vilket rätten behöver läsa protokollet för att kunna tillvarata den tilltalades intressen i an- svarsdelen i de fall där försvarare saknas. I praktiskt taget alla mål av någon svårighetsgrad finns försvarare. Även åklagaren är — såväl under förundersökningen som sedan åtal väckts — skyldig att ta till vara den tilltalades intressen. När åklagaren vet att rätten inte har tillgång till protokollet, kan detta utgöra en anledning till mer aktiva insatser. Några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt torde därför i praktiken inte behöva uppkomma.

Det har ibland sagts att rätten behöver förundersökningsprotokollet för att bedöma om offentlig försvarare skall förordnas. Detta torde inte vara en hållbar uppfattning. I de flesta fall torde rättens informations- behov i denna del vara tillgodosett redan genom stämningsansökningen

och genom att åklagaren anger sin uppfattning i försvararfrågan samt den tilltalades eventuella önskemål om försvarare. Om man härtill lägger att åklagaren vid åtalets väckande kort anger den tilltalades under förundersökningen redovisade ståndpunkt till brottsmisstanken, torde något ytterligare material för rättens ställningstagande i försvararfrågan inte vara nödvändigt.

Det har också sagts att förundersökningsprotokollet behövs för att rätten skall kunna bedöma om målsägande och tilltalad skall kallas personligen till huvudförhandlingen. På samma sätt som nyss sagts i fråga om försvararförordnande bör tillräckligt underlag i den delen kunna erhållas genom ett studium av stämningsansökningen. Givetvis bör det åligga åklagaren att i denna redovisa sin uppfattning om vilka som skall kallas. Härtill kommer att ett skriftligt svaromål i vissa fall kan ge ytterligare vägledning för rätten.

Vi övergår härefter till förundersökningsprotokollets betydelse för rättens bedömning av vilken utredning som behövs i påföljdsdelen. Som ovan sagts, tar sig rättens officialansvar i denna del — till skillnad från vad som gäller ansvarsdelen — ofta mycket aktiva uttryck även i prak- tiken. Parterna framställer i regel inga yrkanden om utredning, utan rätten föranstaltar härom ex officio. Vi ser emellertid inget skäl mot att låta förhandlingsprincipen få ett ökat utrymme även i denna del. Det bör ankomma på åklagaren och försvararen att ange sina önskemål i fråga om personutredningen. Detta hindrar givetvis inte att rätten måste ha rätt och skyldighet att gå utöver parternas yrkanden, om man anser det befogat. 1 vad mån rätten behöver läsa förundersökningsprotokollet för sina ställningstaganden i dessa frågor berörs i det följande.

Aktuella registerutdrag jämförda med stämningsansökningen ger i de allra flesta fall tillräcklig information om vilken personutredning som kan vara lämplig i målet. Redan härav följer att förundersökningsproto- kollet inte är särskilt intressant från denna synpunkt. Och om man därtill lägger att parterna skall ange sina önskemål när det gäller påföljdsutred- ningen, minskar protokollets betydelse ytterligare.

Det finns emellertid ett förhållande som kan tyckas nödvändiggöra att rätten har tillgång till protokollet före huvudförhandlingen. För att rätten skall få förordna om personundersökning krävs nämligen, om gärningen inte är erkänd, att det föreligger sannolika skäl att den miss- tänkte begått gärningen, se 3 5 lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. För att undvika ett särskilt muntligt förhör som underlag för bedömning av frågan om sannolika skäl föreligger är det givetvis ratio- nellt om rätten i stället kan göra bedömningen på grundval av protokol- let.

I praktiken torde emellertid knappast någon prövning ske av om sannolika skäl föreligger, i varje fall inte utan att den tilltalade särskilt begär det. Åklagaren får väcka åtal endast om han på objektiva grunder kan emotse en fällande dom. Väcker han åtal utan sannolika skäl, gör han sig skyldig till obefogat åtal enligt 15 kap. 5 & brottsbalken. Rätten har alltså starkt fog för att utgå från att sannolika skäl föreligger, om inte särskilda omständigheter pekar på annat.

Vad som nu sagts tyder på att förundersökningsprotokollet normalt

inte behövs för beslut om personundersökning. Men skulle tvekan upp- komma i frågan om sannolika skäl föreligger, t.ex. på grund av vad den tilltalade anför i svaromål, bör inget hindra rätten från att begära uppgift från åklagaren om vad denne anser konstituera sannolika skäl. Det bör i detta läge vara rimligt att tillåta åklagaren att ge in de delar av förundersökningsprotokollet som han anser relevanta för frågans be- dömning. Syftet med detta är självfallet att undvika en kostnads- krävande extra förhandling. Ett annat och kanske smidigare sätt att lösa problemet kan vara att ta en underhandskontakt med försvararen.

Det nu sagda för vidare till frågan i vad mån förunder— sökningsprotokollet behövs som underlag för övriga beslut under rätte- gången före huvudförhandlingen. Vad det framför allt kan vara fråga om är beslut om interimistiska tvångsåtgärder enligt 25 kap. 3 5, 26 kap. 2 5 och 27 kap. 5 & RB. I de allra flesta fall kan det inte vara nödvändigt att hela förundersökningsprotokollet ges in för en bedömning i nu angivna hänseenden, utan här får åklagaren från fall till fall bestämma vad han vill åberopa. En självklar riktpunkt bör vara att endast direkt relevanta handlingar ges in.

Den hittills redovisade genomgången av olika skäl för att rätten före huvudförhandlingen tar del av förundersökningsprotokollet visar enligt vår uppfattning att det är möjligt att utan större olägenheter avstå från rutinen att ge in hela protokollet till rätten. Med hänsyn härtill och till att rättssäkerhets- och effektivitetsskäl av icke obetydlig styrka talar för att rutinen slopas anser vi att så bör ske. Den del av förundersöknings- protokollet som utgörs av förhörsutsagor bör alltså inte ges in till rätten när åtal väcks.

Vid huvudförhandlingen måste dock förhörsutsagor från förunder- sökningsprotokollet få ges in, om de åberopas som bevisning, nämligen för det fall förhörspersonen kommer med nya uppgifter under förhand- lingen eller vägrar yttra sig, eller om målet handläggs i den tilltalades utevaro enligt 46 kap. 15 å RB.

Vad som hittills sagts har närmast tagit sikte på mål som avgörs efter huvudförhandling. Det återstår att ta ställning till om de aktuella delarna av förundersökningsprotokollet skall ges in i de fall målet avgörs på handlingarna. Som förutsättning för att ett sådant förfarande skall få användas har vi i annat sammanhang uppställt att gärningen är erkänd eller att i vart fall parterna är ense om det yttre händelseförloppet och att ingen part begär muntlighet. Under sådana omständigheter kan några bärande rättssäkerhetsskäl knappast anföras mot att domaren tar del av förundersökningsprotokollet före avgörandet. Att så sker torde ofta vara en förutsättning för att domaren skall kunna bedöma om han skall gå med på åklagarens begäran om ett skriftligt förfarande. Vidare måste den tilltalades uppgifter från protokollet användas som underlag för domen i det fall den tilltalade inte besvarar föreläggandet eller uttrycker sig ofullständigt i svaromålet. Det kan förväntas att sådana situationer blir vanliga. Om protokollet inte getts in samtidigt med stämningsansök— ningen blir då följden en extra omgång. Vi anser under dessa förhållan- den att åklagaren bör ge in förundersökningsprotokollet (i vad det avser åtalade brott) samtidigt med stämningsansökan, om han menar att målet

kan avgöras utan huvudförhandling. Avslutningsvis kan om den här föreslagna ordningen sägas följande. Förslaget att slopa ingivandet av förundersökningprotokollet har framför allt två syften. Dels höjs rättssäkerheten i brottmålsprocessen genom att man minskar risken för att rätten i sin bedömning tar hänsyn till ovidkommande faktorer. Dels främjas effektiviteten genom att dom- stolarna inte belastas med onödigt material och genom att överflödig pappersexercis undviks.

Bakgrunden till förslaget är framför allt den successiva anpassning av brottmålsförfarandet till tvistemålsreglerna som i praktiken ägt rum på senare år. Den ackusatoriska principen och förhandlingsprincipen har fått allt större utrymme. Rättens och parternas roller är numera i stort sett desamma i tvistemålen som i brottmålens ansvarsdel. Detta avspeg- lar sig emellertid inte i omfattningen av det material som rätten får till sitt förfogande före huvudförhandlingen. I brottmål gäller nämligen fortfarande den gamla ordningen, som åtminstone delvis grundades på att rättens även i praktiken stora ansvar för utredningens fullständighet krävde kontroll av förundersökningsverksamheten.

Under sådana förhållanden är det rimligt att anpassa förfarandet till praxis även i sistnämnda hänseende. Rätten bör således före huvudför- handlingen ha tillgång till ett material som motsvarar vad man har tillgång till i ett vanligt dispositivt tvistemål. Det är emellertid i all- mänhet inte nödvändigt att i brottmål ta fram detta material på samma relativt omständliga sätt som i tvistemål, nämligen genom att hålla muntlig förberedelse. Man måste i stället av effektivitetsskäl utnyttja den förberedelse som skett genom förundersökningen, i den mån denna räcker till.

Den angivna ordningen kräver som vi angett att man lägger något mer arbete på åklagaren. Av särskild betydelse i denna del är att åklagaren i varje mål skall kortfattat ange sådan grund för bestridande som den misstänkte tydligt framfört under förundersökningen. Av betydelse är också bl.a. att åklagaren i vissa fall skall i stämningsansökningen ange sådana omständigheter som ger bakgrunden till gärningen eller på annat sätt är ägnade att närmare belysa denna. En sådan uppgiftsskyldighet föreligger dock endast om målets omfattning eller beskaffenhet är sådan att uppgifterna kan antas främja handläggningen av målet. I den mån åklagaren kan utnyttja delar av förundersökningsprotokollet utan att komma i konflikt med de allmänna principer som vi angett i fråga om förundersökningsprotokollets ingivande till rätten bör han givetvis få utnyttja protokollet för fullgörande av sin uppgiftsskyldighet. Vad som är viktigt är att åklagaren härvid inte ger in anteckningar från förhör annat än om målet bör avgöras utan huvudförhandling eller om det föreligger särskilda skäl.

Det kan vara rationellt att förundersökningsprotokoll åtminstone i vissa mål utformas direkt med sikte på att de skall kunna användas av åklagaren för det nu angivna syftet. Härför krävs vissa ändringar i nuvarande principer för upprättande av protokoll bl.a. så att de betydel- sefulla uppgifterna tas in i en från utsagorna skild del av protokollet. Sådana ändringar kan dra med sig vissa initialkostnader, t.ex. när det

gäller utbildning av ansvarig personal. Vi menar emellertid att fördelar- na av ändrade regler överväger nackdelarna och att man vid en reform särskilt bör ha i åtanke att protokollen kan upprättas enligt någon form av lösbladssystem. Ett sådant system kan ha fördelar framför allt när många är misstänkta och när det rör sig om ett flertal brott.

Slutligen skall sägas att den omständigheten att rätten inte har tillgång till hela förundersökningsprotokollet utgör ett ytterligare skäl för försva- raren atti god tid före huvudförhandlingen sätta sig in i målet och begära eventuella kompletteringar av utredningen redan på detta stadium av förfarandet.

14.2. Förhör vid huvudförhandling med medtilltalade m.fl.

14.2. ] Problemställningen

Enligt RB gäller i flera hänseenden skilda regler för förhör med ett vittne och förhör med en part. Den viktigaste skillnaden är att ett vittne i princip har skyldighet att lämna en fullständig och sanningsenlig berät- telse vid påföljd av straffansvar för mened, medan en part i långt mindre utsträckning är ålagd en sådan sanningsplikt. Sanningsplikten för parter sträcker sig olika långt bl.a. beroende på om det gäller ett tvistemål eller ett brottmål. När det gäller tilltalade i brottmål — den kategori parter som är intressant i detta sammanhang — kan konstateras att någon sanningsplikt i rättegången inte alls föreligger. Den tilltalade kan utan risk för påföljd (bortsett från rättegångskostnadsansvar vid försumlig processföring) lämna en medvetet osann berättelse eller vägra att yttra srg.

Att man inte ansett sig kunna ålägga en tilltalad tillnärmelsevis samma sanningsplikt som ett vittne sammanhänger med den särskilda situation som den tilltalade befinner sig i vid ett åtal mot honom själv. Hans främsta intresse får generellt sett antas vara att handla på sådant sätt i rättegången att utgången blir den för honom gynnsammast tänkbara. Skulle man ålägga honom en straffsanktionerad sanningsplikt i rätte- gången, skulle det nu nämnda intresset i många fall komma i skarp motsättning till intresset av att tala sanning för att undgå menedsansvar. Det anses i brottmål olämpligt att låta den tilltalade hamna i denna intressekonflikt.

Även för dem som inte är parter i målet finns det enligt RB inskränk- ningar i skyldigheten att vittna som är betingade av sådana intressekon- flikter som nu nämnts. Enligt 36 kap. 3 5 är vissa personer som, genom släktmässiga och liknande relationer, är närstående till part inte skyldiga att vittna i målet. Och ett vittne är aldrig skyldigt att yttra sig om sådant som skulle röja att han eller någon närstående begått brottslig eller vanärande handling (36 kap. 6 lj).

Om flera personer har åtalats för medverkan i samma brottslighet, handläggs åtalen mot dem i regel i en rättegång och vid en enda huvud- förhandling. Samtliga åtalade finns då med vid förhandlingen och för-

hörs i egenskap av parter. Om förhöret av en tilltalad kommer in på en medtilltalads del av brottsligheten, ändrar förhöret inte karaktär genom att gå över till vittnesförhör — vilket på sätt och vis skulle vara logiskt — utan fortsätter som partsförhör, dvs. utan sanningsplikt och utan hot om straffansvar för osann eller ofullständig berättelse. Denna ordning torde motiveras av att det normalt är praktiskt sett omöjligt att vid åtal mot flera för medverkan i samma brottslighet helt skilja ut vissa delar som berör endast en viss tilltalad, utan att en intressekonflikt av tidigare nämnt slag uppkommer för den förhörde. Det anses m.a.o. föreligga en risk för att den som förhörs har intresse av att förringa sin egen med- verkan i brottsligheten genom att i sin berättelse överdriva den medtill- talades del i gärningen.

Om åtal mot två tilltalade handläggs i en rättegång och vid samma huvudförhandling, men åtalet mot den ene i en viss del är helt fristående från åtalet mot den andre, kan den senare i princip höras som vittne i denna del. Detta gäller t.ex. i det fallet att vederbörande bevittnat en händelse som inte alls har att göra med det som han själv är åtalad för. Inte heller i dessa fall är emellertid gränsen alltid lätt att dra (se Rätte- gång IV s. 126). Enligt Ekelöf bör principen vara att en medpart inte hörs som vittne, om det över huvud taget finns någon risk för att det som kommer fram vid förhöret ”kan komma att påverka den sak, vari han har del” (a.a. s. 127).

Det hittills sagda har gällt det fallet att åtalen mot de tilltalade hand- läggs i en rättegång och vid en och samma huvudförhandling. Även om det alltså inte ens i dessa fall alltid är så lätt att bedöma om en tilltalad skall höras som part eller som vittne i frågor som rör en medtilltalad, uppstår avsevärt större problem i detta hänseende i den situationen att åtalen handläggs vid skilda tillfällen. Så kan vara fallet när huvudförhandling inte kan genomföras mot samtliga åtalade på samma gång, t.ex. därför att en av de åtalade genomgår rättspsykiatrisk undersökning eller håller sig undan. Vidare kan situationen uppstå när tingsrätten visserligen handlägger hela målet samtidigt men målet fullföljs till hovrätten endast i fråga om en viss eller vissa tilltalade och förhör med någon, mot vilken tingsrättens dom vunnit laga kraft, åberopas i hovrätten. Ett annat fall är att åtalen redan från början av någon anledning handläggs i helt skilda rättegångar.

Enligt ordalagen i 36 kap. 1 5 RB kan det inte anses uttryckligen förbjudet att höra olika medverkande i en brottslighet som vittnen i varandras processer. I praxis tolkar man emellertid inte alltid bestäm- melsen på detta sätt. Har frågan om någons ansvar för medverkan i viss brottslighet avgjorts genom ett lagakraftvunnet avgörande, anser man sig mestadels kunna höra vederbörande som vittne, ofta efter erinran om innehållet i 36 kap. 6 & RB. I andra fall —- när något lagakraftvunnet avgörande alltså ännu inte föreligger — torde däremot vederbörandes intressekonflikt i många fall anses motivera att förhör under sannings- plikt inte bör ske, inte ens om åtalen mot de medverkande handläggs i formellt skilda rättegångar (JO 1974 s. 43).

1 fall där den medtilltalade enligt vad nu sagts inte kunnat höras enligt reglerna för vittne, har problem uppstått i flera hänseenden. Eftersom

den medtilltalade inte har ställning som tilltalad i målet, har inte heller reglerna för kallelse av tilltalad till huvudförhandling eller bestämmel- serna om ordningen för förhöret m.m. kunnat tillämpas. Den medtillta- lade har hörts vad man brukar kalla ”upplysningsvis”, dvs. utan direkt stöd i RB. När det gäller tvångsmedel för att förmå den medtilltalade att infinna sig till huvudförhandlingen har rätten visserligen kunnat före- lägga vite med stöd av den allmänna regeln i 9 kap. 7 & RB, men någon möjlighet att hämta vederbörande, om han inte följt vitesföreläggandet, finns inte. Inga regler finns heller för hur förhöret skall gå till, i vilket skede det skall hållas, vem som skall inleda förhöret, i vilken utsträck- ning ledande frågor är tillåtna, om den medtilltalades försvarare skall kallas till förhandlingen osv. Det har heller inte funnits något uttryckligt författningsstöd för att tillerkänna de medtilltalade ersättning av all- männa medel för kostnader i samband med inställelsen.

Det har under senare år i flera olika sammanhang framställts krav på att lagstiftaren skall lösa de problem som enligt vad nu sagts kan uppstå vid förhör med medtilltalade och likställda. Först och främst har man begärt en klar och konsekvent gräns för vilka som får höras som vittnen, så att olika praxis i möjligaste mån förhindras. Vidare avser reformkra- ven en lösning av de praktiska problem som uppkommer i de situationer där vederbörande inte kan betraktas som vittne. För en närmare utveck- ling av reformkraven hänvisas till JO 1972 s. 22, motion 1975/762298 samt översynspromemorian s. 91. I detta sammanhang torde det räcka med ett konstaterande att nuvarande ordning uppenbarligen har avse- värda brister i flera hänseenden.

14.2.2. Överväganden Vilka regler bör gälla i det fall där den tydligaste intressekonflikten föreligger?

När vi i det följande behandlar frågan hur förhör med s.k. medtillta- lade bör regleras, inskränker vi oss till en början till det fall där det tydligast föreligger en intressekonflikt för den som skall höras, nämligen att denne står under åtal för medverkan i det brott huvudförhandlingen gäller men att åtalet mot honom skall tas upp vid en annan, senare huvudförhandling, antingen inom ramen för samma mål eller i ett sepa- rat mål. Sedan vi lagt fram vår syn på hur detta fall bör lösas, övergår vi till att granska huruvida den valda lösningen bör tillämpas även för andra liknande fall.

En grundsats bakom RB:s bevisningsregler är att det bevismedel skall användas som medför den säkraste bevisningen. När det gäller förhör med någon får man utgå från att vittnesförhöret, som sker under straff- ansvar, medför den bästa garantin för att den hördes verkliga iakttag- elser kommer fram. När det gäller förhör med annan än part bör man därför göra undantag från vittnesreglerna endast i den mån det påkallas av att den hörde kan befinna sig i en intressekonflikt som medför att det är olämpligt att tillämpa dessa regler.

I den mån man på grund av en sådan intressekonflikt inte kan tillämpa vittnesreglerna, är det samtidigt viktigt att fastslå vad som skall gälla i

stället. För att slippa tillskapa ett särskilt bevisinstitut för de personer det nu gäller, framstår det därvid som angeläget att använda redan befintliga regler i dessa delar. En medtilltalads intressekonflikt är mycket lik den som en tilltalad i ett brottmål befinner sig i. När vi nu i detta betänkande föreslår att förhör med tilltalade skall regleras tillsammans med övriga partsförhör i ett nytt 37 kap. RB, är det lämpligt att göra dessa regler tillämpliga även för de medtilltalade, i den mån vittnesreglerna inte kan användas i fråga om dem.

Skillnaden mellan ett vittne och en tilltalad hänför sig i de nu aktuella hänseendena främst till sanningspliktens omfattning och sanktionering- en därav. Det centrala problemet i detta sammanhang är i vad mån den intressekonflikt som den medtilltalade kan befinna sig i skall inverka på sanningsplikten och påföljden vid brott mot denna.

När ett åtal mot flera tilltalade för medverkan i samma brottslighet handläggs vid en och samma huvudförhandling, förhörs de tilltalade som parter och inte som vittnen även i sådana delar som berör övriga tilltalades del i brottet. Skälet till detta är den intressekonflikt som den hörde generellt sett måste antas befinna sig i. Som tidigare sagts kan konflikten bestå i att det framstår som frestande för en tilltalad att sanningslöst överdriva en medverkandes del i brottet och därigenom själv undgå ansvar i motsvarande mån, samtidigt som ett sådant hand- lingssätt skulle medföra risk för menedsansvar.

Om åtalen i motsvarande situation handläggs mot olika tilltalade vid skilda tillfällen — antingen inom ramen för samma rättegång eller i fristående processer —— och en tilltalad skall förhöras vid rättegången mot en annan utan att målet mot honom själv avgjorts, uppstår en intressekonflikt för den som skall höras av exakt samma natur som om åtalen handlagts vid ett och samma tillfälle. Den medtilltalade bör inte ha en annan ställning i processen enbart av det skälet att åtalen hand- läggs separat. Skall man undanta honom från vittnesreglerna i det ena fallet, måste man för att vara konsekvent göra det även i fallet med två skilda huvudförhandlingstillfällen.

Till förmån för en sådan lösning talar också önskemålet om proces- suell jämvikt mellan dem som är misstänkta för delaktighet i samma brottslighet. Om t.ex. en medtilltalad ges möjlighet att avge sin berättelse under ed, får han en bevismässig fördel framför den tilltalade, som enligt gällande regler inte har möjlighet att förstärka bevisvärdet av sin berät- telse genom ed. Även det nu sagda motiverar att bl.a. medtilltalade undantas från möjligheten att avlägga ed.

Strängt taget kräver de nu nämnda förhållandena endast att man tar bort möjligheten till sanktioner vid brott mot sanningsplikten, inte att man tar bort själva sanningsplikten. Mot en sådan lösning kan anföras dels att man ändå skulle komma i konflikt med vad som gäller för medtilltalade som hörs vid samma huvudförhandling och dels att en sanningsplikt utan sanktioner torde vara praktiskt verkningslös i dessa sammanhang. På grund härav bör enligt vår mening medtilltalade un- dantas från såväl sanningsplikt som påföljd vid lämnande av oriktiga eller ofullständiga uppgifter. Något medel att tvinga fram en berättelse får man alltså inte med en sådan ordning.

Vi vill i detta sammanhang nämna att man som skäl för att undanta den medtilltalade från sanningsplikt och menedsansvar ibland har fram- fört även en annan intressekonflikt än den hittills nämnda, nämligen den att det i vissa kretsar anses som en hederssak att inte genom en berättelse inför domstol medverka till att en medtilltalad fälls. Att de som kan lämna upplysningar i en rättegång skall slippa vittna på sådana grunder kan emellertid inte godtas. Skulle man tillåta sådana undantag från vittnesplikten borde de f.ö. inte gälla endast medtilltalade, utan även t.ex. umgängesvänner med den tilltalade.

Oavsett hur man vill se på den sistnämnda frågan, har det hittills sagda mynnat ut i slutsatsen att medtilltalade skall undantas från sanningsplikt och från de sanktioner som är förknippade med ett vittnes sanningsplikt. Med hänsyn till såväl den medtilltalades intressekonflikt som önskemå- let om bevisvärdejämvikt mellan den tilltalades och den medtilltalades utsagor, bör den medtilltalade också undantas från möjligheten att av- lägga ed. Även i detta hänseende bör han alltså jämställas med en vanlig tilltalad.

I fråga om skyldigheten att infinna sig vid en huvudförhandling gäller i stort sett samma regler för ett vittne som för en tilltalad. Om en part begär att ett vittne skall höras, är vittnet skyldigt att infinna sig vid huvudförhandlingen, om inte rätten avvisar bevisningen med stöd av 35 kap. 7 & RB. Om en part begär att en tilltalad skall infinna sig personligen vid förhandlingen, skall den tilltalade göra detta om rätten inte finner det uppenbart obehövligt (21 kap. 2 ij i vårt förslag). Den medtilltalades intressekonflikt motiverar inte att han undantas från den inställelseskyl- dighet som en tilltalad har. Han bör alltså även i detta hänseende jäm- ställas med part.

1 en annan fråga finns det däremot anledning att tillämpa reglerna för vittne också på de medtilltalade. Det gäller rätten till ersättning för inställelse till huvudförhandling. Den medtilltalade befinner sig i detta hänseende i samma situation som ett vittne genom att han är skyldig att infinna sig vid en rättegång som inte direkt berör honom själv som part. Det är då rimligt att han får sina kostnader för inställelsen ersatta i samma utsträckning som gäller för ett vittne.

Som ovan nämnts har ibland den åsikten framförts att man borde lagreglera frågan om medverkan av den medtilltalades försvarare vid förhöret. Man har därvid menat att försvararen alltid borde kallas till huvudförhandlingen och ha rätt till ersättning för sin inställelse. Skälet för försvararens närvaro i dessa fall är givetvis att han skall få tillfälle att ta till vara den medtilltalades rätt. Det kan t.ex. gälla att genom komplet- terande frågor till den medtilltalade få fram en mer nyanserad berättelse.

Även enligt vår mening kan den medtilltalades försvarare i vissa fall ha en uppgift att fylla vid förhöret i de nu aktuella situationerna. Att alltid kalla försvararen till förhandlingen skulle emellertid föra alldeles för långt. Man kan lika gärna hävda att den medtilltalades försvarare alltid borde få vara med och ställa frågor till den tilltalade, oavsett om den medtilltalade skall höras vid förhandlingen eller ej. I stället bör försvararens rätt att närvara och ställa frågor i de fall det behövs anses följa av allmänna regler om försvararens plikter. Motsvarande gäller

givetvis rätten till ersättning. För att förhindra rättsförluster för den medtilltalade bör det åligga rätten och parterna — inte minst åklagaren — att hålla den medtilltalades advokat informerad om ett planerat förhör i de fall det kan antas vara påkallat att han infinner sig till förhöret.

Vilka former av presumtiv medverkan vid brott bör föranleda att den som skall förhöras betraktas som medtilltalad?

Den intressekonflikt som enligt det ovan sagda föranleder att en medtilltalad inte skall förhöras enligt reglerna för vittne föreligger natur- ligtvis först och främst i det fallet att både den tilltalade och den medtill- talade (alltså den som skall förhöras) åtalats för gärningsmannaskap beträffande samma brott. En lika framträdande konflikt föreligger ty- piskt sett också i det fallet att den tilltalade åtalats för gärningsmanna- skap och den medtilltalade åtalats för försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till samma brott. Inte heller i sådana fall bör den medtilltalade höras som vittne.

Det nu sagda avser den situationen att endast ett enda huvudbrott föreligger. Det kan emellertid också vara så att den medtilltalade åtalats för ett självständigt brott, som har ett så nära samband med åtalet mot den tilltalade att en lika stor intressekonflikt typiskt sett föreligger för den medtilltalade som i de tidigare angivna fallen. Ett exempel är att den tilltalade åtalats för stöld, medan den medtilltalade åtalats för häleri, bestående i att han köpt stöldgodset av den tilltalade. Även i sådana fall motiverar intressekonflikten att den medtilltalade inte hörs som vittne. Det bör emellertid krävas att det brott den medtilltalade är åtalad för har ett omedelbart samband med den brottslighet som skall behandlas vid den huvudförhandling vid vilken han skall förhöras. Avlägsnar man sig ännu längre från det brott som förhandlingen gäller, minskar presumtio- nen för intressekonflikt i alltför hög grad.

Vilka andra än personer med samtidigt anhängiga åtal bör omfattas av undantagen från vittnesreglerna?

Vi har hittills endast behandlat det fallet att den person som skall höras är åtalad och att åtalet ännu inte slutligt behandlats av domstol. Som framgått av det tidigare sagda finns det emellertid också andra si- tuationer där en intressekonflikt av liknande slag uppkommer för den som skall förhöras. Även dessa frågor måste lösas av lagstiftaren. Det är framför allt två problem som är aktuella, nämligen dels frågan vilka situationer som skalljämställas med att åtal väckts och dels frågan vilken betydelse det bör ha att lagföringen av den medtilltalade avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande.

Det är naturligtvis inte själva åtalets väckande som gör att en beak- tansvärd intressekollision uppkommer. Även den som, utan att ännu ha åtalats, är misstänkt för delaktighet i den aktuella brottsligheten, kom— mer i en intressekonflikt av i stort sett samma slag som den redan åtalade, om han tvingas vittna under ed mot en tilltalad. Också det tidigare

berörda önskemålet om jämvikt i bevisvärdehänseende mellan olika misstänktas berättelser talar mot en möjlighet att avlägga ed i dessa fall. De regler som ovan förordats för medtilltalade bör därför gälla även icke åtalade, under förutsättning att de är misstänkta för delaktighet i brotts- ligheten. För att få en någorlunda skarp gräns för vittnesreglernas till- lämpning, bör man kräva att misstankarna har manifesterats på ett mer påtagligt sätt. Enligt vår mening är det lämpligt att dra gränsen vid den delgivning av skälig misstanke som enligt 23 kap. 18 få RB skall ske med den misstänkte. Först genom en sådan delgivning får ju den misstänkte själv — åtminstone i formell mening — reda på misstanken och kan påverka formen för förhöret vid domstolen.

Vi föreslår alltså att reglerna om förhör med medtilltalade också skall gälla den som, utan att vara åtalad, är skäligen misstänkt för medverkan (eller motsvarande) i det brott som han skall höras om och har underrät— tats om misstanken enligt 23 kap. 18 (5 RB. Det bör krävas att misstanken vid förhörstillfället formellt kvarstår, alltså att något beslut i åtalsfrågan ännu ej fattats. Det skulle nämligen enligt vår mening föra för långt att från vittnesreglerna undanta alla som någon gång under en utredning varit skäligen misstänkta.

En annan situation som kräver uppmärksamhet är den praktiskt van- liga att åtalet mot den som skall höras redan prövats av tingsrätten. Har domen inte vunnit laga kraft, måste vederbörandes intressekonflikt vid ett vittnesförhör uppenbarligen anses lika stark som om åtalet ännu inte prövats. Han riskerar ju då en omprövning av åtalet i högre instans.

Om domen mot den som skall höras vunnit laga kraft kan man urskilja olika situationer. Innebär domen att den tilltalade frikänts eller att åtalet ogillats till en del eller att rätten i varje fall inte helt godtagit åklagarens gärningsbeskrivning, föreligger fortfarande en intressekonflikt för den som skall höras. Tvingas han under ed lämna uppgifter som är kompro- metterande för honom, eller vägrar han att uttala sig med stöd av 36 kap. 6 & RB, kan åklagaren begära resning och få till stånd en fällande dom resp. en strängare påföljd. Det kan också vara frestande för honom att utnyttja edens bevisverkan till att övertyga rätten om att en oriktig berättelse från hans sida är sann. Reglerna för medtilltalade bör därför gälla även i dessa situationer.

Den intressekonflikt som kan finnas kvar för den medtilltalade efter en frikännande dom föreligger naturligtvis oavsett om åtalet prövats materiellt eller om domen tillkommit efter det att åtalet lagts ned och den tilltalade begärt frikännande dom. Reglerna för medtilltalade bör därför gälla alla fall av frikännande dom. Det finns inte heller anledning att vid nedläggande av åtal låta den tilltalades begäran om frikännande dom bli avgörande för frågan om reglerna för medtilltalad skall gälla eller inte. Så fort ett väckt åtal lagts ned, bör alltså samma regler gälla som om åtalet prövats och lett till frikännande dom.

Den som i en lagakraftvunnen dom blivit fälld helt i enlighet med åtalet kan däremot inte sägas befinna sig i någon särskilt stark intresse- konflikt vid förhör rörande åtal mot någon annan för medverkan i samma brott. Det han dömts för bör han kunna berätta sanningsenligt om, och eventuella närliggande brottsliga handlingar kan han vid ett

vittnesförhör vägra yttra sig om enligt 36 kap. 6 & RB. Mot detta kan man anföra att det teoretiskt sett kan tänkas att den dömde avser att söka resning i målet och att han därför inte vill lämna komprometterande uppgifter — eller vill lämna fördelaktiga uppgifter — under ed. Ett enligt vår mening starkare skäl mot vittnesförhör i dessa situationer är att det i praktiken ofta visat sig mycket svårt att få vederbörande att förstå vad han måste berätta om resp. har rätt att vägra yttra sig om. Vidare kan en hel del oklara gränsfall uppkomma, beroende på att det inte alltid är lätt att bedöma när en tilltalad skall anses ”fälld”. Man får ett avsevärt enklare system på flera sätt om man väljer alternativet att låta samtliga personer som är dömda genom en lagakraftvunnen dom följa samma regler som de vanliga medtilltalade. Ett ytterligare skäl för en sådan ordning är att den inte uppmuntrar till s.k. successiv lagföring av perso- ner som är misstänkta för medverkan i samma brott.

Vad man förlorar med enhetliga regler i det nu aktuella hänseendet är att vissa personer undgår sanningsplikt utan att befinna sig i någon beaktansvärd intressekonflikt. Samtidigt torde det vara en allmän erfa- renhet att risken för att fällas till ansvar för mened ofta är mindre intressant för den kategori personer det här är fråga om, särskilt för sådana som dömts till långvariga fängelsestraff. Som regel torde inte heller risken att häktas vid vägran att yttra sig som vittne utgöra något verksamt hot mot personer av sistnämnda kategori. Mari torde totalt sett inte göra några större effektivitetsförluster om man låter reglerna för medtilltalade gälla samtliga nu ifrågavarande kategorier. Enligt vår me- ning talar det mesta för att man bör välja den sist nämnda lösningen.

När man försöker åstadkomma en rationellt motiverad gräns mellan sådana som skall höras som vittnen och sådana som skall förhöras enligt reglerna för medtilltalade, måste man också ta hänsyn till de fall där det inte blir fråga om åtal utan om ett förfarande som ersätter åtalet. I sådana fall är nämligen den misstänktes intressekonflikt densamma som om i stället åtal varit aktuellt. Vad vi tänker på är strafföreläggande, föreläg— gande av ordningsbot samt åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 & RB och enligt 1 och 6 && lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Den ordning som ovan förordats i fråga om sådana som åtalats bör gälla även sådana personer som blivit föremål för åtalsunder- låtelse eller annan åtgärd som nu sagts.

Sammanfattningsvis förordas i detta avsnitt att vissa personer, som kan antas vid ett vittnesförhör under edsansvar komma i en intressekon- flikt, skall undantas från reglerna om vittnesförhör och i stället höras i stort sett enligt reglerna för tilltalad i brottmål. Det gäller sådana perso- ner som — utan att vara parter vid den aktuella förhandlingen — åtalats för den gärning förhöret gäller eller för försök, förberedelse, stämpling, anstiftan eller medhjälp till denna eller för annan gärning som har omedelbart samband med gärning som nu sagts. Detsamma föreslås gälla för den som är skäligen misstänkt för en gärning som nu sagts och som har underrättats om misstanken enligt 23 kap. 18 & RB. Vad som sagts om åtalade skall också gälla sådana som har fått ett strafföreläg- gande eller ett föreläggande av ordningsbot, liksom den som har fått åtalsunderlåtelse enligt de särskilda bestämmelser som finns därom.

De föreslagnajämkningarna i bestämmelserna om vilka som får höras som vittnen bör införas i det stadgande som innehåller sådana bestäm- melser, nämligen 36 kap. l & RB.

14.3 ”Jourdomstol” i vissa fall

14.3.1. Inledning

På föranstaltande av riksdagen (JuU 1976/77:25, rskr 1976/771284) har vi genom tilläggsdirektiv (Dir 1977:9l) fått i uppdrag att pröva frågan om inrättande av s.k. jourdomstolar.

Begreppet jourdomstol lanserades år 1967 genom ett förslag av trafik- målskommittén i betänkandet (SOU 1967z59) Förundersökning. Försla- get avsåg att för vissa enklare brott och förseelser förkorta tiden mellan brott och dom.

När man nu talar om jourdomstol är det fortfarande önskemålet om en förkortning av tiden mellan brott och dom som är grunden för resonemangen. I tiden mellan brott och dom ligger normalt en förun- dersökning, ett åtalsbeslut och en lagföring vid domstolen. Det är tre olika organisationer som är inblandade, polisväsendet, åklagarväsendet och domstolarna.

Om man vill förkorta tiden mellan brott och dom bör man först söka analysera frågan varför denna tid ofta är lång. Eventuella åtgärder för att åstadkomma en förbättring kan därefter inriktas mot den del av förfarandet som vållar problemen eller inom vilken det är lättast att nå en ökad snabbhet.

De önskemål om och krav på s.k. jourdomstolar som framförts utgår från att domstolarna och förfarandet — åtminstone delvis — är skulden till att tiden mellan brott och dom är så lång som den är. Vårt uppdrag omfattar endast domstolarna och detär svårt för oss att — utan en analys av det antydda slaget — bestämma om utgångspunkten är riktig. Tiden mellan brott och dom kan naturligtvis nästan alltid sägas vara för lång. Vi kom emellertid mycket tidigt i vårt arbete till den övertygelsen att de allra flesta brottmål, som kan vara av intresse när man diskuterar s.k. jourdomstolar, passerar genom domstolarna mycket snabbt. Vi kom samtidigt till den uppfattningen att förundersökningen tog ganska lång tid. Denna iakttagelse föranledde oss att i justitie— departementet väcka tanken på en översyn av förundersökningsstadiet. Som ett resultat av de vidare övervägandena av denna fråga tillkom den arbetsgrupp som sedermera framlade promemorian (Ds Ju l979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål (se avsnitt 2.5).

Det är fortfarande vår uppfattning att önskemålet om en förkortning av tiden mellan brott och dom främst bör tillgodoses genom åtgärder som är inriktade på de delar av förfarandet som ligger före väckandet av åtalet. Detta utesluter naturligtvis inte att man också undersöker vad som kan göras inom ramen för domstolsstadiet.

Våra överväganden i det följande bör ses mot den angivna bakgrun- den.

14.3.2. Allmänna synpunkter

Uttrycket jourdomstol leder tanken till ett system där domstolen tjänstgör under icke ordinarie arbetstid eller i förenklade former men trafrkmålskommitténs förslag hade ett annat perspektiv. Kommittén menade medjourdomstol en ordinarie allmän underrätt som inom några veckor efter brottet höll huvudförhandling på ordinarie rättegångsställe, på viss bestämd eller vissa bestämda dagar per vecka och normalt på vanlig kontorstid. Själva domstolsförfarandet föreslogs inte bli nämn- värt förenklat. Vad som däremot var förenklat enligt förslaget var förfa- randet hos polis och åklagare. Förundersökningen skulle ijourdomstols- fallen ersättas av ett enkelt muntligt förfarande inför en polisman och denne skulle sedan kalla den misstänkte och eventuella målsägande och vittnen till en förhandling inför domstolen. Först vid förhandlingen inför domstolen skulle åtal väckas av åklagare.

Trafikmålskommitténs förslag om jourdomstolar ledde inte till lag- stiftning, kanske främst beroende på den kritik som från rättssäkerhets- synpunkt riktades mot att det skulle ankomma på icke-jurister att ta initiativ till rättegången.

Tanken på inrättande av jourdomstolar har emellertid hållit sig levan- de genom åren. År 1973 fördes t.ex. en debatt om jourdomstolar i Svensk Juristtidning (SvJT 1973 s. 517 och 633). Utgångspunkten för debatten var ett förslag som liknade trafrkmålskommitténs. Också från polishåll har jourdomstolsfrågan rönt uppmärksamhet (se bl.a. Polistidningen nr 7 år 1980 s. 255).

I betänkandet (Ds Ju 1973 :5) Åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen framhöll brottskommissionen, att man borde utreda frågan om inrättande av jourdomstolar. Brottsföre- byggande rådet har i en rapport om ett nytt straffsystem (rapport 1977 :7) också uttalat sig angående behovet av sådana domstolar. I riksdagen har kravet på inrättande av jourdomstolar upprepade gånger framförts mo- tionsvägen (senast motionerna 1975/76:1998 och 1976/77:332).

När man de senaste gångerna har framställt reformönskemål torde man endast mera sällan ha åsyftat att få de av trafrkmålskommittén föreslagna förenklingarna genomförda. Begreppet jourdomstol har me- ra kommit att användas som ett honnörsord för önskemål om en mycket snabb domstolshantering av vissa brottmål. Ett tecken härpå är den starka betoning som lagts på önskemålet att särskilt ungdomskriminali- teten möts med en snabb reaktion från samhällets sida medan de enklare förseelser, för vilka trafrkmålskommittén kunde tänka sig att en polis- man föranstaltade om rättegång, i stort sett lämnats utanför. Att debatten sålunda avlägsnat sig från det ursprungliga jourdomstolsförslaget är naturligt med tanke på att så mycket har förändrats sedan trafrkmålskommittén var i verksamhet. Främst är härvid att märka att de enklare förseelser, som trafrkmålskommittén hade i åtanke, idag till mycket stor del beivras effektivt utan dyrbar domstolsmedverkan. Detta sker genom strafföreläggande utfärdat av åklagare och genom polismans föreläggande av ordningsbot.

Tillämpningsområdet för strafföreläggandeinstitutet har utvidgats ge-

nom upprepade reformer (prop. 1968z82 och 1975/761148), vilka främst har riktat in sig på trafikbrotten. Institutet ordningsbot har fått en ojämförligt mycket större betydelse än vad man tänkte sig när tra- frkmålskommittén lade fram sitt förslag. Fylleri och felparkering har avkriminaliserats. Rapporteftergift har införts för enklare former av snatteri. Utvecklingen har bl.a. inneburit att numera endast drygt 40 000 bötesdomar per år ges av domstolarna medan motsvarande antal vid 1960-talets slut var omkring 100 000.

Det skulle vara jämförelsevis lätt att finna enkla fall passande för någon typ av jourdomstolshantering, om man sökte bland de fall som idag klaras av utan domstolsmedverkan. Det är nämligen i sådana fall i stort sett bara fråga om erkända gärningar som går fort att utreda. I fråga om personutredning behöveri allmänhet endast en enkel dagsbotsutred- ning göras.

Att låta förseelser av nyss nämnda slag bilda grundvalen för ett jour- domstolsförfarande skulle emellertid enligt vår uppfattning vara ett betydande steg tillbaka i rättsutvecklingen. De senaste årens reformer i fråga om strafföreläggande och ordningsbot har inneburit stora process- ekonomiska fördelar och de ekonomiska konsekvenserna av att nu åter- föra ifrågavarande mål till domstolarna skulle kunna bli kännbara.

Redan nu skall sägas att en snabb hantering av brottmål kanske alltid måste föra med sig vissa samhällsekonomiska uppoffringar. Det är näm- ligen få processuella förenklingar som kan tänkas bli möjliga med ett jourdomstolssystem.

Möjligen kan man förenkla brottsutredningen något i de mål som skulle handläggas av jourdomstol. Redan existensen av ett omedelbart reaktionssystem kan också bidra till att få en del polisarbete att framstå som mera meningsfullt än idag — en synpunkt som kanske inte bör underskattas. Särskilt om man håller den misstänkte gripen fram till förhandlingen kan man minska antalet inställda huvudförhandlingar men man får då i stället kostnader för omhändertagandet. Bevisningen i målet blir fräschare om man dömer snabbt men den blir knappast billigare. Vad man annars ekonomiskt sett kan tjäna in på domstolssidan är främst kostnaderna för vissa delgivningar om kallelse sker t.ex. redan i samband med brottsutredningen. Domstolskostnaderna blir i övrigt knappast lägre med ett snabbare hanteringssystem, i vart fall inte vid en formlig jourtjänstgöring som under de flesta förhållanden antagligen kommer att behöva ha en viss överkapacitet. För att kunna göra några mera betydelsefulla besparingar på domstolssidan måste man gå ned på ”ståndrättsnivå” och det har ännu ingen förespråkat.

Mot de mindre betydande processekonomiska fördelar man kan nå skall ställas att rättssäkerheten kan kräva bl.a. ökade försvararinsatser och att hela systemet kan bli dyrbart genom att det inte är lika rationellt. som dagens. Den processekonomiska bilden av en snabb hanteringsform för brottmål är sålunda föga lockande.

De vinster man har talat om ijourdomstolssammanhang är emellertid främst av en annan natur än de processekonomiska. Man har mest talat om det kriminalpolitiska behovet av att avståndet i tiden mellan förövat brott och dom blir så kort, att sambandet mellan brott och straff inte går

förlorat (Brottsförebyggande rådets rapport 1977:7 angående ett nytt straffsystem). Man har nog också menat att antalet brott blir lägre om det finns ett snabbt verkande reaktionssystem.

Jourdomstolsfrågan har också setts från den misstänktes utgångs- punkt. Man har sagt, attju längre tid som förflyter från gärningstillfället, desto större är risken att påföljden framstår som obehövlig eller orättfär- dig. Den som begått ett brott bör kunna ställa krav på att inte under långa tider därefter eller efter det att brottet upptäckts behöva sväva i ovisshet om vilka följder brottet kommer att få. Själva ovissheten eller väntan kan vara en svårare påfrestning än själva påföljden.

Det har vidare sagts att långa dröjsmål mellan upptäckt av brottet och verkställigheten av påföljden ofta kan innebära att den dömde ställs inför personliga och sociala problem, om han under mellantiden lyckats bygga upp en fungerande social tillvaro.

Det finns mål, som av skäl vilka ligger nära de nyss berörda, redan idag skall handläggas av domstolen med stor snabbhet. Det är målen mot häktade och vissa mål mot ungdomar. Bestämmelserna finns i RB och i lagen (19641167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. I andra mål är handläggningstiderna ibland långa. Bara den tid ett mål i genomsnitt ligger i domstol uppgår enligt vår målundersökning till 105 dagar. För bötesmålen är tiden till och med ännu något längre.

Vill man prioritera också andra mål än de som redan idag handläggs snabbt får man av skäl som tidigare angetts räkna med att det kostar en del och att handläggningen av andra mål kan komma att försenas. Frågan om inrättande av jourdomstolar förutsätter att de kriminalpoli- tiska vinsterna av en reform vägs mot dessa nackdelar. Ett direkt ställ- ningstagande till lämpligheten av att inrätta jourdomstolar kräver på grund därav att man något så när känner tyngden av de kriminalpoli— tiska argumenten och har klart för sig vilka resurser samhället är berett att satsa. De kriminalpolitiska frågorna ligger utanför våra arbetsupp- gifter. Vi ser det därför mera som vår uppgift i denna del att skapa grunden för kommande överväganden och beslut genom att undersöka förutsättningarna för att handlägga vissa mål mycket snabbt och att tillhandahålla olika modeller för en snabb hantering. Det blir i det sammanhanget inte så mycket fråga om att föreslå nya personalresurser för att klara snabbheten utan mera fråga om att se på vilka förenklingar av förfarandet som är möjliga och vilka rättssäkerhetsgarantier som måste tillgodoses.

Vi vill göra ytterligare en distinktion. Denna har samband med det i många främmande länder tillämpade systemet att en domare måste pröva fråga om häktning inom 24 timmar efter det att någon gripits. Ibland kan hela målet avgöras i samband med att domaren prövar häktningsfrågan. Av flera skäl som vi nu inte går närmare in på är det utländska 24-timmarsexemplet inte efterföljansvärt i Sverige (se betän- kandet (SOU 1977:50) Häktning och anhållande s. 142). Våra jourdom- stolsresonemang kommer därför att huvudsakligen ägnas de mål vari den tilltalade inte skall häktas.

I det föjande kommer vi att lägga tyngdpunkten i resonemangen på sådana fall som idag behandlas av domstol utan föregående strafföreläg-

gande. För att finna lösningar vilka passar sådana fall — som alltså generellt är av mindre enkelt slag — bör man enligt vår mening söka sig fram på andra vägar än de som trafrkmålskommittén slog in på. Särskilt rättssäkerhetsaspekten blir betydelsefull. Vi vill i det följande uppehålla oss vid förutsättningarna både för att hålla domstolsförhandling i myc- ket nära anslutning till brottet — kanske företrädesvis på icke ordinarie arbetstid — och att hålla förhandlingen inom några veckor. Endast det förra alternativet kommer vi att beteckna som jourdomstol. Att kalla det senare alternativet jourdomstol är förvillande.

I och för sig kan man hävda att nuvarande regler inte utgör något hinder för att handlägga brottmål i nära anslutning till brottet (och vi bortser nu från sådana brott som förövats under en pågående rättegång). I praktiken har det t.ex. förekommit att polis och åklagare varit närva- rande på ett regemente när presumtiva vapenvägrare inställt sig till militärtjänstgöring. Brottsutredning, åtal för lydnadsbrott samt åklagarkallelse enligt 45 kap. 16 & RB till domstolsförhandling har i sådana fall kunnat komma till stånd omedelbart i anslutning till brottet (jfr JO:s ämbetsberättelse 1977/ 78 s. 150). Ingenting hindrar att också domstolen är närvarande på platsen och dömer omedelbart, åtminstone i de fall den tilltalade godtar en sådan ordning (se 32 kap. l & RB angående rätt till skäligt rådrum). Domstolen har redan idag rätt att sammanträda på kvällstid. Om man bortser från extremfall av det nu berörda slaget är det emellertid ofta många åtgärder som måste vidtas innan en domstol kan hålla förhandling. De två stora hindren ligger i att brottet måste utredas, vilket normalt sker vid en förundersökning enligt 23 kap. RB, och i att man i många fall måste ha en utredning om den misstänktes personliga förhållanden. En jourdomstolshantering kan också möta svårigheter av hänsyn till att målsäganden kanske inte hinner göra sin rätt gällande i målet, eftersom hans anspråk tar tid att utreda och precisera. 1 de närmast följande tre avsnitten kommer vi att behandla möjligheterna att snabbt få fram behövlig utredning.

14.3.3. Brottsutredningen

Vid förundersökning skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för ett upptäckt brott och om tillräckliga skäl för åtal föreligger mot honom (23 kap. 2 & RB). Under förundersökningen skall målet så bere- das, att bevisningen kan förebringas vid domstolen i ett sammanhang. En formlig förundersökning behöver inte ske, om tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger och svårare straff än böter inte finns i straffskalan för brottet (23 kap. 22 & RB).

Man skulle kunna göra gällande att det för jourdomstolsfrågan inte borde spela någon roll om brottsutredningen görs genast eller senare. Man kan nämligen något tillspetsat påstå att behovet av snabbhet inte blir mindre av att lång tid har förflutit från brottet. Med ett sådant synsätt skulle man alltid kunna sätta igång ett jourdomstolsförfarande så snart en brottsutredning avslutats. De kriminalpolitiska och andra skäl som kan motivera ett jourdomstolsförfarande gör sig emellertid knappast

gällande annat än om domstolen kan pröva saken något så när snabbt efter brottets begående.

Om man i kraven på en snabbare hanteringsform för brottmål lägger in att straff skall kunna utdömas i nära anslutning till själva brotttet och inte bara i nära anslutning till brottsutredningen, ställs långtgående krav när det gäller brottsutredningens snabbhet. Bortser man från de sakligt invecklade fallen är det mest organisatoriska problem på polis- och åklagarsidan som här kommer in i bilden. Det gäller att finna lösningar som möjliggör att utredningen —— åtminstone såvitt gäller förhören med de närmast inblandade — avslutas medan den misstänkte finns tillgäng- lig hos polisen efter att ha gripits. Också kallelsen till rätten måste utfärdas i anslutning till denna tidpunkt om man över huvud taget skall kunna göra rationaliseringsvinster. Ett system byggt på att den misstänk- te kallas till förhör påföljande dag i stället för efter kanske en månad är sålunda knappast intressant.

I detta sammanhang vill vi påpeka vikten av att man aldrig i onödan försitter ett tillfälle att i anslutning till brottet antingen klara av behöv- liga polisförhör eller kalla vederbörande till ett senare förhör. Vi har den uppfattningen att mycket här står att vinna, detta helt oavsett om man tillskapar ett särskilt jourdomstolsförfarande.

Redan idag kan en del brottsundersökningar avslutas i omedelbart samband med att brottsanmälan görs. I promemorian (Ds Ju l979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål har redovisats flera möjlig- heter när det gäller att i ökad utsträckning få brottsutredningen avklarad genast (särskilt s. 12—33 i promemorian). Förslagen gäller främst orga- nisatoriska förändringar av polisverksamheten. Förslagen är till övervä- gande del riktade till rikspolisstyrelsen och länspolischeferna. Delvis är de redan genomförda.

En viktig punkt i förslagen gäller ett joursystem som redan nu på försök tillämpas i bl.a. Jönköping. Den beredskapstjänst i hemmet efter kontorstid, som en kriminalpolisman normalt brukar ha, har i Jönköpingssystemet bytts ut mot en formlig jourtjänst i en jourgrupp på polisstationen. Såväl vissa primärutredningar som vissa andra förhör sköts av gruppen.

Med utgångspunkt från Jönköpingssystemet och från de förslag den förut berörda arbetsgruppen lade fram har rikspolisstyrelsen under år 1981 bedrivit en försöksverksamhet i fem olika polisdistrikt. Försöksverksamheten har syftat till att klarlägga behovet av kriminal- polispersonal under icke kontorstid i polisdistrikt av olika storlek. Re- sultatet av verksamheten visar att man genom olika former av jourverk- samhet kan göra vinster främst när det gäller kostnader och arbetsmiljö,

De av arbetsgruppen redovisade förslagen har endast i liten omfatt- ning avseende på förundersökningarnas innehåll eller omfattning. Om brottmål blir skyndsamt handlagda skapas emellertid ett visst utrymme för förenklingar även i det avseendet. Idag är möjligheterna att avstå från förundersökning inte stora. Även om en misstänkt person erkänt en gärning och tillräckliga skäl för åtal mot honom föreligger måste en förundersökning ske, om i straffskalan för brottet ingår fängelse. Vi förutsätter därvid att det rör sig om ett fall som skall lagföras. I annat fall

finns numera möjligheter att lägga ned förundersökning enligt 23 kap. 4 a & RB.

Det finns givetvis ett rättssäkerhetsvärde i den ordningen, nämligen i så måtto att ett oriktigt erkännande inte utan närmare prövning får avgörande bevisverkan. Betydelsen av ett straffprocessuellt erkännande minskar, ju allvarligare brottet är. Det finns också ett annat intresse som tillgodoses, nämligen intresset av att den misstänkte, om han inför domstolen återtar erkännandet, kan ställas inför sina egna tidigare läm- nade uppgifter om gärningen.

Självklart måste man under alla omständigheter behålla kravet på de allra bästa garantier för en fullständig förundersökning i fråga om den svårare eller mera invecklade brottsligheten. Enligt vår mening bör man emellertid, om brottet prövas i domstol kort efter det att brottet har begåtts, kunna utvidga tillämpningsområdet för regeln om underlåtande av förundersökning i 23 kap. 22 & RB utöver det rena bötesområdet. En lämplig avgränsning kan vara att en formlig förundersökning får under- låtas om det ändå föreligger tillräckliga skäl för åtal och för brottet inte är stadgat svårare straff än fängelse två år. Tillämpningsområdet skulle då innefatta bl.a. brotten stöld och häleri samt alla trafikbrott.

Om man underlåter förundersökning i de nu angivna fallen kommer detta att sätta sina spår i domstolshanteringen av fallen. Bl.a. kan åkla- garen komma att få svårare att göra en fyllig sakframställning och de närmare uppgifter rörande gärningen, som idag brukar komma fram under förundersökningen, får i stället tas fram vid förhöret med den tilltalade inför domstolen. Detta förhör blir därigenom något av ett primärförhör. Om den tilltalade inte har försvarare finns det en risk att man förbigår någon förmildrande omständighet, som skulle ha kommit fram vid ett förhör inför en polisman under mindre offentliga former. Denna risk bör föranleda att högre straff än böter icke får utdömas i det konkreta fallet, om inte den tilltalade har offentlig försvarare. Över bötesnivån bör åklagaren och en försvarare kunna komma överens om att avstå från förundersökning eller viss del av denna.

En ordning sådan som den nu skisserade ställer vissa speciella krav på domaren. I den mån ett erkännande tas tillbaka inför domstolen eller bevisläget på annat sätt ändrar sig bör domaren ta ställning till om en egentlig förundersökning skall inledas eller om målet kan klaras av under en fortsatt domstolshantering. Om en förundersökning skall inle- das bör detta ske med skyndsamhet för att inte brottsutredningen skall hamna i ett betydligt sämre läge än idag.

Oavsett om förundersökning skall äga rum eller inte kommer det i många fall att visa sig att utredningen hos polisen av ett jämförelsevis enkelt fall inte kan klaras av i samband med brottsanmälan. Erfarenhe- terna av Jönköpingssystemet pekar sålunda på att förhören visserligen ofta kan hållas genast, men att det sedan återstår att inhämta viss utred- ning, t.ex. ett läkarintyg, ett analysbevis, ett värderingsintyg e.d. Det kan ta några veckor innan sådan utredning kommit in och utredningen är komplett.

Om den felande utredningen har avgörande betydelse för om den misstänkte skall anses ha gjort sig skyldig till brott eller inte, har man

knappast något annat val än att under förundersökningen avvakta att utredningen kan tas fram. I fråga om vissa intyg kan läget emellertid vara ett annat. Ett analysbevis kanske bara har betydelse för att avgöra om ett brott skall anses vara rattfylleri eller rattonykterhet (sedan alkohol- utandningsprov gett klart utslag vid gripandet). Ett värderingsintyg kan ha betydelse för frågan om ett tillgreppsbrott skall anses utgöra stöld eller snatteri. Ett intyg kan också i vissa fall spela en något mindre framträdande roll utan att för den skull kunna anses som onödig bevis- ning.

Idag gäller att målet, redan när domstolsförhandlingen börjar, skall vara i det skicket att huvudförhandlingen kan avslutas i ett sammanhang (45 kap. 11 — 14 455 RB). Det är därför som det i 23 kap. 2 & RB sägs att vid förundersökningen målet så skall beredas att bevisningen kan vid domstolen förebringas i ett sammanhang. Ett motsvarande krav kan inte upprätthållas i det här tänkta systemet. Åklagaren måste få rätt att väcka åtal utan exakt gärningsbeskrivning eller exakt brottsrubricering. Ett åtal skulle således kunna gälla ”snatteri eller stöld” av ett föremål värt ”några hundra kronor”. Ett åtal skulle också kunna avse ”rattfylleri eller rattonykterhet” på grund av körning med ”högre alkoholhalt i blodet än 0,5 promille”.

Behovet av att låta åklagaren uppskjuta preciseringen av åtalet kan framstå som särskilt angeläget när det gäller trafikonykterhetsbrotten. Sådana brott är nämligen mycket vanliga i domstolarna (se avsnitt 14.3.5) och bereder endast i undantagsfall problem när det gäller inhäm- tandet av personutredning (se avsnitten 14.3.3 och 14.3.5). Er- farenheterna av alkoholutandningsprov visar emellertid att man i viss utsträckning skulle få räkna med att åtalet måste nedläggas därför att blodprovsanalys inte gett tillräckligt högt värde. Sådana konsekvenser är inte önskvärda. Sålänge någon godtagbar analys av alkoholhalt inte kan ske omedelbart bör man därför utgå från att trafikonykterhetsbrott inte kan åtalas förrän tidigast 14 dagar efter brottet. För att oprecisa åtal i andra fall skulle kunna godtas framstår det som ett oeftergivligt krav att den felande utredningen kan tas fram innan en domstolsförhandling i målet inleds. Det kan anges många skäl härför, främst hänsynen till den tilltalade som måste bedöma t.ex. behovet av försvararinsatser. Dom- stolen måste kunna bedöma behovet av att inhämta personutredning. Även rättens sammansättning kan vara beroende av hur åtalet slutligt utformas. Processekonomiskt har det betydelse att det blir omöjligt att döma den tilltalade i hans frånvaro om han inte fått del av komplet- teringen.

Att ha två domstolsförhandlingar enbart därför att viss utredning inte föreligger vid det första tillfället skulle i allmänhet vara orationellt och dessutom strida mot de tankar som ligger bakom den nuvarande s.k. koncentrationsprincipen. Som vi senare skall återkomma till kan det emellertid av hänsyn till behovet av utredning om den misstänktes personliga förhållanden vara nödvändigt med uppdelade huvudför- handlingar, om man vill nå praktiskt betydelsefulla effekter av en jour- domstolsreform. Även om polisens organisation bättre anpassas för att åstadkomma omedelbara brottsutredningar och utredningarna får ratio-

naliseras i de klara och enkla fallen, där tillräckliga skäl för åtal ändå föreligger, kommer många mål som kan vara särskilt betjänta av snabb- het att kräva en mera långvarig utredning. Om man likväl vill ta upp målen omedelbart inför en domstol, kan vi inte se någon annan lösning än att man med förebild från utlandet förlägger denna utredning till domstolen.

Utländska system — enligt vilka brottsutredning kan ske inför en domare utan hinder av att det ännu inte föreligger tillräckliga skäl för åtal — bottnar emellertid i en misstro mot polis- och åklagarorganisatio- nerna. Man vill ha en kontroll av att förundersökningen bedrivs på ett objektivt sätt utan oriktigheter. Att låta brottsutredningen ske inför domare är omvittnat ineffektivt och dyrbart. Domaren har varken ut- bildning eller resurser anpassade för brottsutredning. Från rättssäkerhetssynpunkt anses systemet ha den nackdelen att utredningen riktas mot den misstänkte, som därigenom redan på detta stadium lätt blir motpart till åklagaren. En annan nackdel som har påpekats är att domaren lätt blir inkvisitorisk, om utredningen är löslig. Man börjar utomlands alltmer överge systemet med förundersökning inför domare särskilt i mål om mindre svår brottslighet. Delvis kan detta antas ske i takt med att tilltron till polis och åklagare ökar genom annan samhällelig kontroll.

De utländska erfarenheterna är sådana att det torde saknas anledning att i Sverige införa ett system med förundersökning inför domare.

Ett annat utländskt system som skulle kunna skapa ett ökat utrymme för jourdomstolar är det amerikanska systemet med ”plea bargaining”. Detta system innebär att åklagare och försvarare kommer överens om att åtal skall ske endast för vissa gärningar som erkänns. Ibland kommer de också överens om den påföljd som skall ådömas den tilltalade. Härige- nom uppnås avsevärda besparingar bl.a. när det gäller medverkan av jury. Man gör också tidsvinster. Rätten får då främst en kontrollerande och godkännande funktion.

Det nu berörda amerikanska systemet förutsätter att åklagaren har en delvis annan roll än den han nu har i Sverige. Han måste sålunda ha en större förfoganderätt över vad som skall åtalas. De reformförsök i den riktningen som varit på gång i Sverige (se betänkandet SOU 1976 :47 Färre brottmål) synes emellertid åtminstone tills vidare sakna aktualitet. Det amerikanska systemet kräver också för att bli effektivt, att åklagaren har ett större inflytande över påföljdsfrågorna än vad han har idag i Sverige. Annars blir möjligheterna att ingå en överenskommelse med en försvarare alltför små.

Ett jourdomstolsförfarande ärinte på något sätt en ofrånkomlig del av ett system med ”plea bargaining”. Tvärtom kan domstolskontrollen utan egentlig olägenhet ske i vanlig turordning. Även om systemet är ägnat att medföra att flera mål kan klaras av snabbt bör det därför i första hand behandlas i samband med att man ser över frågor om eventuellt ökade möjligheter till åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning. En- ligt våra direktiv skall vi inte ägna oss åt frågor av det slaget.

14.3.4. Inhämtande av personuppgifter

I mål vari påföljden kan stanna vid ett bötesstraff kan frågor om inhämtande av personuppgifter endast i undantagsfall tänkas hindra en snabb handläggning. Den tilltalades personliga förhållanden har bety- delse endast för att fastställa dagsbotens storlek och regelmässigt har rätten inga andra uppgifter att gå efter än gärningsmannens egna. En kontroll av uppgifterna är — även med bortseende från tidsaspekten — svår att genomföra på ett för målet givande sätt.

Andra mål i vilka någon mera omfattande personutredning inte be- hövs är sådana i vilka påföljden av allmänpreventiva skäl bör bestäm- mas till kortare fängelsestraff. Exempel på sådana mål utgör mål angå- ende rattfylleri och vapenvägran. Sedan kravet på personundersökning mjukats upp för de fall, där rätten med hänsyn till brottstypen regelmäs- sigt dömer ostraffade personer till villkorlig dom, utgör inte heller såda- na mål något egentligt problem i nu förevarande avseende (prop. l978/ 79:76, JuU 1978/79:19, SFS l979:19). Exempel på mål av nu avsett slag utgör försäkringskassebedrägerier samt egendomsbrott i övrigt av inte alltför svår beskaffenhet.

Uppmjukningarna i kravet på personundersökning har åtminstone vid vissa domstolar kommit också ungdomsmål till del. Det gäller de fall där man genom en kontroll hos socialnämnd kan få veta att den unge inte tidigare har misskött sig och där behovet av personutredning kan tillgodoses genom hörande av föräldrarna enligt lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

För de flesta andra typer av mål än de hittills berörda har rätten en mer eller mindre långtgående skyldighet att inhämta yttranden eller särskilda utredningar. Det är omöjligt att förstå hur inrättandet av ett jourdom- stolsförfarande skulle kunna förändra behovet av personuppgifter. I det följande skall vi emellertid — med särskild inriktning på ungdomsmålen — se på frågan om inhämtandet av personuppgifter mera allmänt kan rationaliseras.

Ett av de vanligaste besluten rätten har att fatta gäller utförande av personundersökning enligt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål. Beslut om personundersökning måste regelmässigt fattas när någon för första gången skall dömas för brott ovanför bötesnivån och det inte är fråga om ett brott för vilket allmänpreventionen kräver fängelse. Beslutet kräver -—- av hänsyn till den tilltalades integritet — att han erkänt gärningen eller att rätten funnit honom vara på sannolika skäl misstänkt. I vissa fall behöver rätten också inhämta ett särskilt läkarintyg enligt 7 5 lagen om personundersökning.

När det gäller personer som redan tidigare är dömda och i anledning därav är underkastade kriminalvård i frihet måste rätten, för att kunna bestämma påföljden, i allmänhet infordra ett yttrande från någon som utövar tillsyn över vården: en övervakare, skyddskonsulent eller över- vakningsnämnd. Också akten i det tidigare målet kan behöva införskaf— fas.

Ungdomsmålen bereder särskilt ofta problem när det gäller person- utredningen. Detta skall ses mot bakgrund av det regelsystem som gäller

i fråga om bestämmande av påföljd för ungdomar. Om den unge som begått en brottslig gärning kan bli föremål för vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller eljest enligt socialtjänstlagen (1980:620), får rätten efter hörande av social- nämnd överlämna åt nämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten (31 kap. 1 & brottsbalken). Detta är en vanlig påföljd för brott av ungdomar, om bötesstraff inte är tillräckligt.

Möjligheterna att använda fängelsestraff är nämligen kraftigt begrän- sade när det gäller ungdomar under 21 år (21 kap. 4 & brottsbalken). I fråga om ungdomar under 18 år krävs det synnerliga skäl för att sådant straff skall få användas. Inte heller påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn är vanliga när det gäller ungdomar. Detta beror på att ungdomar i allmänhet behöver övervakning och att sådan övervakning enligt 28 kap. 1 5 andra stycket brottsbalken i princip skall ske genom de sociala myndigheternas försorg och inte genom kriminalvårdens. Skyddstillsyn får användas bara om sådan påföljd är lämpligare än vård inom socialtjänsten.

I och för sig kan man tycka att det nästan aldrig kan vara omöjligt att få fram ett behövligt yttrande eller en personundersökning på mindre tid än omkring 14 dagar. Särskilt i fråga om yttranden från en enskild person, t.ex. en övervakare, bör det t.o.m. vara möjligt att få yttrandet omedelbart, eventuellt per telefon.

Erfarenheterna visar emellertid att yttranden -— särskilt från nämnder — kan dröja högst avsevärd tid. Personundersökningarna tar numera längre tid än förut och härtill kan ha bidragit att rätten numera skall uppdra åt skyddskonsulent att låta någon ombesörja undersökningen medan undersökningen före år 1973 ofta utfördes av vid domstolen anställda notarier eller av andra personer med vilka domstolen hade direkt kontakt.

En metod som annars ligger nära till hands för att få fram snabbare yttranden och undersökningar är att i lag föreskriva att de skall avges skyndsamt och låta rätten förordna den som skall utreda frågan. Det är emellertid inte så säkert att man vinner något med sådana bestämmelser. I vart fall torde man knappast nå tillräckliga effekter beträffande de för ungdomsmålen så betydelsefulla yttrandena från socialnämnder. Redan idag har dessa nämnder skyldighet att skyndsamt avge yttranden till åklagare för att denne enligt 3 & lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare skall kunna pröva frågor om åtalsefter- gift. Faktiskt tar emellertid yttrandena lång tid. Enligt en undersökning som redovisas i brottsförebyggande rådets rapport (1977z6) Handlägg- ning av ungdomsmål 11 dröjde yttrandet normalt mellan en och två månader. I mer än 40 % av fallen tog det mer än två månader för nämnden att avge yttrande.

Om det sålunda är svårt att genom lagändringar få fram snabbare yttranden återstår dels möjligheten att helt avstå från att i vissa fall inhämta utredning, dels möjligheten att genom rationaliseringar av beslutsfunktioner få igång utredningarna tidigare än vad som nu vanli- gen sker. Frågor om vilken personutredning som rätten skall ha tillgång- lig vid bestämmande av påföljd ligger i gränsområdet mellan straffrätten

och processrätten. Nästan varje förändring av straffrättens påföljdssy- stem kan förändra behovet av personutredning. En utveckling mot ett mera objektivt straffsystem av den art som år 1977 föreslogs i en rapport från brottsförebyggande rådet (rapport 1977:7) kan sålunda drastiskt minska behovet av personutredning. Samtidigt finns det alltid risk för att inskränkningar i skyldigheten att inhämta personutredning faktiskt kan påverka förutsättningarna för de straffrättsliga reaktionerna.

Vi anser oss ha skyldighet att utgå från att det nuvarande påföljdssy- stemet helt och hållet skall lämnas orört av våra förslag. Detta minskar givetvis det tillgängliga utrymmet för reformer som åsyftar en snabb handläggning av mål ovanför bötesnivån. Vi anser oss emellertid kunna peka på en situation där man i de i jourdomstolsresonemangen så uppmärksammade ungdomsmålen idag tar in onödigt mycket utredning och där minskad utredningsplikt inte bör påverka valet av påföljd.

Det fall som vi åsyftar hänger samman med förutsättningarna för att rätten skall få överlämna åt socialnämnd att föranstalta om erforderlig vård. Rätten är f.n., som förut angetts, alltid skyldig att höra nämnden innan överlämnande får ske. Det finns emellertid enstaka fall där rätten även utan sådant yttrande kan se att överlämnande är den lämpligaste påföljden. Det kan vara så att nämnden yttrat sig till åklagaren i en åtalseftergiftsfråga och att åklagaren redovisat nämndens yttrande till domstolen. Det kan också vara så att uppgifter eljest lämnats från nämndens kansli angående vidtagna åtgärder i anledning av brottet. Regeln om hörande av nämnden fyller i sådana fall inte något ändamål.

I kommentaren till brottsbalken (Del 111, andra upplagan, s. 198) anges som skäl till att rätten alltid skall inhämta yttrande före överläm- nande att nya omständigheter kan ha tillkommit. I de fall som kan vara aktuella för en jourdomstol kan emellertid sådana problem inte bli så vanliga. Om emellertid uppgifterna från socialnämnden skulle vara gamla, bör rätten givetvis liksom alltid beträffande inaktuella person- uppgifter infordra nya, eventuellt genom en komplettering per telefon.

En inskränkning i skyldigheten måste utformas med försiktighet så att inte nämnden ens i undantagsfall blir överspelad. Enligt vår mening bör rätten ha att inhämta yttrande, om inte nämndens uppfattning i fråga om , behovet av åtgärder redan är känd för rätten.

En reform av det slag som nu har angetts kan givetvis vara värdefull alldeles oavsett om särskilda möjligheter till en snabb hantering införs.

Såvitt gäller problemet med att det numera tar så lång tid att få igång personundersökningarna menar vi att en utgångspunkt måste vara att det gäller att undvika onödig byråkrati. Det skulle t.ex. gå fortare att få fram en personundersökning, om åklagaren fick besluta härom. Man måste dock beakta att en personundersökning kan vara högst ingripande för den enskilde. Ett beslut om sådan undersökning kan vara ett sätt att kungöra brottet för hans närmaste omgivning. En möjlighet vore att låta åklagaren besluta i de fall den misstänkte genom en försvarare ger sitt samtycke till åtgärden. Vinsten med ett sådant system blir emellertid förhållandevis ringa. Man vinner bara någon eller några dagar jämfört med det systemet att åklagaren i stället underställer rätten frågan. Det kan inte heller uteslutas att rätten någon gång kan komma att finna en

av åklagaren beslutad personundersökning onödig. Att låta åklagaren besluta skulle också innebära att man ändrade åklagarrollen på ett sätt som det kan förefalla egendomligt att tillgripa bara för jourdomstolsfal- len.

En annan utväg att göra personundersökningssystemet snabbare — och billigare — vore att i fortsättningen låta skyddskonsulenterna i förväg ange vilka personer som bör komma i fråga för förordnande som personundersökare och låta rätten ha hand om förordnandet åtminstone i de fall det är fara i dröjsmål. En sådan reform skulle i praktiken innebära ett steg tillbaka mot det system som rådde före år 1973 och det är kanske ännu för tidigt att säga om detta steg bör tas. Särskilt måste man beakta att regeln om att det är skyddskonsulenten som förordnar personundersökare hänger samman med att skyddskonsulenten under personundersökningstiden i vissa fall skall ge den tilltalade personligt stöd eller annan hjälp genom särskild förtroendeman. En utvärdering av 1973 års reform bör enligt vår mening inte ankomma på oss.

Även om man i princip behåller det nuvarande systemet med att skyddskonsulenterna skall förordna personundersökare kan man tänka sig att för enklare fall tillåta en både billigare och snabbare personun- dersökning än idag, en undersökning som endast inriktas på att kontrol- lera att det inte föreligger några kontraindikationer mot villkorlig dom eller fängelse. Enligt vår mening finns det här olika vägar att gå. En väg är att man låter domstolsbiträden och notarier som är anställda vid domstolen per telefon göra vissa enklare kontroller av den tilltalades personliga förhållanden, och att innehållet i dessa samtal därefter redo- visas vid huvudförhandlingen i målet som en förenklad personunder- sökning. En annan väg är att låta domstolsbiträden och notarier under- söka vilka personer som har upplysningar att lämna om den tilltalade och sedan kalla dessa personer till huvudförhandlingen i ett muntligt personundersökningssystem. Ett sådant system blir dock sannolikt både dyrbart och omständligt.

Det finns också andra sätt att i vissa fall påskynda per— sonundersökning. Bl.a. kan det vara befogat att införa vissa handräck- ningsmöjligheter när det gäller skyldigheten att inställa sig inför person- undersökare.

Hela frågan om förenklingar av personundersökningsförfarandet är emellertid så nära förenad med straffrättsliga överväganden att vi inte kan gå närmare in på den.

14.3.5. Utredningen om målsägandeanspråken

En målsägandes talan om skadestånd i anledning av brott får vid domstolen föras i samband med åtal för brottet (22 kap. 1 & RB). Åkla- garen har vissa skyldigheter att utföra denna talan åt målsäganden (22 kap. 2 (j RB.)

En målsägande kan ha ett starkt intresse av att målet blir prövat snabbt så att han får ut sitt skadestånd inom rimlig tid. I många fall kan han emellertid ha svårt att snabbt ange sina krav. Här uppstår frågan om man vid en eventuell jourdomstolshantering har anledning att vänta till dess

målsägandeanspråket är färdigutrett eller om man skall pröva ansvars- frågan genast och därefter handlägga skadeståndstalan som tvistemål.

I och för sig är det inte nödvändigt att vänta med handläggningen av ansvarsfrågan bara därför att det finns ett latent skadeståndsanspråk som inte hunnit tas fram. Även i den vanliga processen kan prövningen av en skadeståndsfråga behöva skjutas upp till behandling efter brott- målet för att inte brottmålet skall försinkas. Att talan om ansvar och om skadestånd handläggs samtidigt är emellertid i de flesta fall viktigt med hänsyn till de stora processekonomiska fördelar som detta innebär både för parterna och för samhället. I bästa fall orsakar skadeståndsfrågor endast obetydliga merkostnader, om de handläggs i brottmålet. Måls- äganden behöver inte anlita rättshjälp, om åklagaren biträder honom i brottmålet. Avskiljs skadeståndstalan till särskild handläggning kanske processkostnadema totalt sett blir fördubblade, eftersom bevisningen och allting annat kan behöva upprepas. Det vanligaste är emellertid att det avskilda målet leder till tredskodom mot den tilltalade eller att målet skrivs av.

De processekonomiska skälen i allmänhet mot en uppdelad handlägg- ning av ansvars- och skadeståndsfrågor har lett till att vi i annat sam- manhang lagt fram vissa förslag om hur man i ökad utsträckning skall kunna klara av en väckt skadeståndstalan inom ramen för en brottmåls- process. En jourdomstolsreform som innebär att skadeståndsfrågan inte ens skulle hinna väckas i brottmålet skulle gå stick i stäv mot de försla- gen. En viktig fråga i jourdomstolsproblematiken är därför hur man snabbt skall kunna få fram målsägandeanspråk till prövning.

Den förut berörda arbetsgruppen har i sin rapport (Ds Ju l979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål redovisat några förslag till hur man snabbare skall kunna få målsägandens anspråk tillräckligt preciserade (s. 72 i rapporten). I förslagen, som är riktade till rikspolis- styrelsen och riksåklagaren, betonas vikten av att målsägandens anspråk blir ordentligt utredda också i de delar som inte har direkt betydelse för åklagarens gärningsbeskrivning eller för brottsrubriceringen. I övriga delar utgör målsägandens anspråk i första hand en brottsutredningsfrå- ga, som redan idag måste utredas med all noggrannhet.

Även om arbetsgruppens förslag antas och genomförs blir det i många fall omöjligt att få fram ett så preciserat anspråk att det kan ligga till grund för en domstolsprövning redan några veckor efter brottet. Särskilt torde detta gälla vid misshandel eller annat brott mot person. Att preci- sera storleken av ett skadestånd på grund av ett sådant brott går sällan medan skadan är akut och att även för ganska omedelbara skador låta målsäganden vara förbehållen rätt att väcka senare talan är knappast någon tillfredsställande lösning.

Att ta upp mål angående misshandel till omedelbar prövning inför en egentlig jourdomstol kan för övrigt ibland möta hinder också av hänsyn till målsägandens hälsotillstånd.

Med det hittills sagda har vi inte velat göra gällande att inga måls- ägandeanspråk rörande våldsbrott kan klaras av snabbt. Tvärtom visar erfarenheterna av t.ex. mål mot häktade att målsägandeanspråk i vissa fall kan utredas ganska snabbt även i misshandelsfallen.

I fråga om egendomsbrotten torde det många gånger vara lättare att snabbt få fram erforderlig utredning men även i fråga om sådana brott torde skadeståndsyrkandet endast mera sällan kunna preciseras samma dag som brottet begåtts eller till påföljande morgon. Även om vid t.ex. Stöldbrott det tillgripna i vissa fall är prissatt kan kostnaderna för repa- ration av lås m.m. ta tid att beräkna. Det finns emellertid vissa typer av egendomsbrott där skadan är särskilt lätt att värdera. Exempel härpå utgör bedrägligt beteende där brottet ofta består i ett tillgodogörande av något som är pris- eller taxesatt.

Svårigheterna att utreda vissa skadeståndsanspråk skall ställas mot betydelsen för målsäganden av att han får en verkställighetsurkund. Vid misshandel eller annat brott mot person är målsäganden i allmänhet inte försäkrad för annat än de direkta sjukvårdskostnaderna och mistad lön. Samtidigt har han möjlighet att få viss ersättning från statsverket om han får sig tilldömt ett skadestånd. I fråga om stöld och andra egendomsbrott är målsäganden ofta försäkrad och behöver endast kräva gärningsman- nen på självrisken. Hans möjligheter att få ut några pengar genom skadeståndsdomen är oftast små.

Det anförda leder till att man bör gå särskilt försiktigt fram med målsägandeanspråken i misshandelsmålen och inte skapa regler som försvårar för målsäganden att göra sin rätt gällande i sådana mål.

I mål om vårdslöshet i trafik kan det ta tid för målsäganden att skaffa fram ett bevis om skadans storlek. Sedan målsäganden väl har fått fram den utredning han behöver för att kunna precisera sitt skadeståndsanspråk bör saken kunna klaras av snabbt. I nödfall bör anspråket — om målet handläggs snabbt — kunna få framställas per telefon till domstolen så länge förhandlingen i brott- målet inte avslutats. Man kan emellertid inte bortse från att den tilltalade många gånger kan behöva rådrum för att ta ställning till ett sent fram- ställt målsägandeanspråk.

14.3.6. Något om de brottstyper som kan komma ifråga för en särskilt snabb handläggning

Som argument mot att inrätta jourdomstolar har ofta framförts att det inte skulle finnas tillräckligt många mål som passar utredningsmåssigt för att en reform skall vara motiverad.

I det följande skall vi därför uppehålla oss något vid de skilda brotts- typer som i detta sammanhang är särskilt intressanta genom att de är vanligt förekommande. Av statistiska skäl bygger redovisningen på åta- lade huvudbrott. Till mindre allvarlig sidobrottslighet tas ingen hänsyn. De grundläggande statistiska uppgifterna har hämtats ur rättsstatistisk årsbok för år 1979, tabell 3.4.14.

En möjlighet till snabb domstolshantering bör kanske inte vara knuten till vissa brottstyper utan mera sikta till att få med alla brott upp till en viss konkret straffnivå eller alla brott inom en viss straffskala. De mindre vanliga brotten har emellertid inte så stor betydelse för frågan huruvida det finns ett tillräckligt målunderlag för en snabb hanteringsform. De kommer därför att förbigås här.

Som framgått av de tidigare avsnitten erbjuder bötesfallen ofta mindre svårigheter när det gäller att åstadkomma en snabb domstolshantering än vad många andra brott gör. Antalet fall i vilka domstol utdömer böter som enda påföljd uppgår till drygt 40 000 per år. Enligt vår målunder- sökning har gärningen erkänts i omkring två tredjedelar av fallen.

Domstolarnas bötesfall skulle kunna utgöra det huvudsakliga målun- derlaget för en snabb hanteringsform. När man ser på antalet bötesmål vid domstolarna måste man emellertid ta hänsyn till att en stor andel av fallen först prövats strafföreläggandevägen. Om det vore så väl att man direkt kunde se huruvida en misstänkt kommer att godkänna ett straffö- reläggande vore det enkelt att göra en förbättrad gränsdragning mellan strafföreläggande och domstolshantering. Vi skulle i så fall också kunna räkna in alla de nuvarande bötesfallen vid domstol i jourdom- stolsunderlaget. Verkligheten visar emellertid att godkännande många gånger uteblir, om man vill utfärda strafföreläggande i alla de fall som enligt iakttagbara kriterier är processekonomiskt värda en sådan hand- läggning.

Att ett bötesmål går direkt till domstol kan ha flera orsaker. Gärningen kan ha förnekats. Åklagaren kan anse att brottet förskyller högre dags- botsantal än det för strafföreläggande högsta möjliga, nämligen 60. Målsäganden kan ha förklarat sig vilja yrka skadestånd. Det kan också vara så att strafföreläggande är otillåtet för brottstypen i fråga.

Till de gärningstyper, för vilka man — genom statistiska uppgifter om relationen mellan ett lågt antal bötesfall vid domstol och ett högt antal godkända strafförelägganden -— har anledning anta att domstolsfallen mest gäller rester från strafförelägganderutinen, hör många special- straffrättsliga brott och förseelser. Hit hör bl.a. vårdslöshet i trafik, varusmuggling, förseelser mot den allmänna ordningsstadgan och för- seelser mot vägtrafikförfattningar men också brottsbalksbrotten snatteri och egenmäktigt förfarande. Ungefär hälften av bötesmålen vid domstol avser brott och förseelser av dessa slag.

De vanligaste bötesbrotten vid domstol är i övrigt (inom parentes anges antalet fall år 1978) misshandel (1.564), olaga hot (276), ofredande (363), bedrägligt beteende (429), häleri (215), skadegörelse (2 335), våld eller hot mot tjänsteman (485), våldsamt motstånd (480), undanhållande och rymning av krigsman (585), olovlig körning (3 364), rattfylleri (673), rattonykterhet (4 972), smitning från olycksplats (1 160), samt brott mot uppbördslagen (1 040).

Det är svårt att generellt ange vilken eller vilka typer av de angivna brotten som är svårast att utreda i nära anslutning till brottet. I fråga om misshandel kan man behöva invänta läkarintyg. Både i fråga om miss- handel och i fråga om skadegörelse ställs man ofta inför svårutredda skadeståndsanspråk från målsäganden. Brotten undanhållande och rymning av krigsman kräver en viss förutredning hos militärmyndighe- terna men torde i och för sig kunna passa i ett jourdomstolssystem. I fråga om rattfylleri och rattonykterhet gäller idag att målet sällan kan avgöras utan analysbevis, som tar omkring 14 dagar att få fram. Vid smitning från olycksplats är vederbörande sällan möjlig att anträffa förrän långt efter brottet. Något direkt samband mellan brott och påföljd

kan man därför normalt inte nå ens med ett jourdomstolsförfarande. Brott mot uppbördslagen passar av flera skäl dåligt för en snabb hante- ringsform.

Till de bötesmål som lättast torde kunna avgöras inför en egentlig jourdomstol hör ofredande, bedrägligt beteende, våld eller hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd och olovlig körning.

Många av de brottstyper, som hittills berörts, bestraffas ofta av dom— stolen med en allvarligare påföljd än böter. Detta gäller (inom parentes anges antalet fall är 1978) beträffande misshandel (] 966), olaga hot (212), häleri (1 191), våld eller hot mot tjänsteman (811), rymning av krigsman (346), olovlig körning (426), rattfylleri (5 314), och smitning från olyckplats (142). För de brott som nu har berörts är de mera individualpreventivt inriktade påföljderna psykiatrisk vård, skyddstill- syn samt vård inom socialtjänsten särskilt vanliga i fråga om olaga hot och häleri. De är mindre vanliga i fråga om misshandel samt våld eller hot mot tjänsteman. I fråga om rymning av krigsman, olovlig körning, rattfylleri och smitning från olycksplats förekommer de mera sällan (i något mindre än tio procent av fallen). När det gäller behovet av person- undersökning lämpar sig därför den sist angivna kategorin av brott generellt bättre för en snabb hantering än vad de andra brotten gör.

Till de brott ovanför bötesnivån som år 1978 vanligen förekom i domstolarna hörde också stöld (5 857), rån (449), tillgrepp av fortskaff- ningsmedel (1 521), bedrägeri (1 687), narkotikabrott (816) och brott mot utlänningslagen (320).

Även ifråga om de nu angivna brotten är det svårt att generellt gradera det ena brottet som svårare att utreda än det andra. Brotten mot utlän- ningslagen utgör ett undantag härifrån. I allmänhet gäller det i fråga om sådana brott endast att konstatera att utlänningen tidigare har förbjudits att vistas här i riket. Påföljden blir regelmässigt fängelse. I fråga om de andra brotten är individualpreventivt inriktade påföljder ganska vanliga och behovet av personutredning därför ganska allmänt.

För egendomsbrotten av inte alltför svår beskaffenhet är antalet vill- korliga domar stort. Särskilt gäller detta bedrägeri, vilket torde förklaras av de många sjukkassebedrägerierna. I de fall påföljden blir villkorlig dom behövs numera i allmänhet inte någon personundersökning.

Antalet skyddstillsynsdomar är högre än antalet fängelsedomar för vanliga narkotikabrott. Först om ett narkotikabrott är grovt blir påfölj- den regelmässigt fängelse, men i fråga om sådana brott har man anled- ning räkna med att den misstänkte är häktad och att utredningen om brottet nästan alltid är omfattande.

14.3.7. Olika modeller för en snabbare hantering av brottmål

I det följande skall vi diskutera förutsättningarna för två skilda mo- deller för anordnande av ett särskilt snabbt domstolsförfarande i brott- mål.

Den första modellen motsvarar vad man i dagligt tal brukar mena med jourdomstolar — nämligen domstolar som tar upp målet i ett mycket nära samband med brottet. Den andra modellen har en lägre ambitions-

nivå. Den siktar — liksom trafikmålskommitténs förslag — till att målet skall komma upp inför rätten senast inom några veckor efter brottet och då avdömas genast. I båda modellerna kan domstolen givetvis vara den ordinarie tingsrätten på platsen. För båda alternativen måste förutsättas att åtal för gärningen och kallelser till rätten sker i samband med polis- utredningen.

Redan idag finns det ett system i RB enligt vilket rätten kan uppdra åt åklagare att utfärda stämning och kallelser (45 kap. l å andra stycket och 16 & RB). Detta system utnyttjas i dag ganska sparsamt och används främst när det föreligger preskriptionsrisk. Det kan emellertid utan saklig ändring användas ijourdomstolsfallen. Att låta polisman besluta i nu förevarande frågor är — av skäl som torde ha framgått av vad tidigare anförts — numera knappast möjligt för några fall.

Vare sig man väljer den första eller den andra modellen måste åkla- garen ha en utbyggd jourtjänstgöring utanför den vanliga kontorstiden, om man inte vill begränsa reformen till att avse sådana brott som direkt kan utredas under dagtid. En sådan begränsning skulle skära bort fler- talet av de fall som är intressanta i nu förevarande sammanhang.

I fråga om olika slags beredskapstjänst för åklagare har den förut berörda arbetsgruppen gjort vissa uttalanden (promemorian Ds Ju l979:15 s. 54 — 58).

Den första modellen är antagligen den särklassigt intressantaste kri- minalpolitiskt sett och därför kanske också värd motsvarande större processekonomiska uppoffringar. Av vad vi hittills sagt i fråga om de nuvarande möjligheterna att snabbt utreda brott, personalia och måls- ägandeanspråk torde emellertid ha framgått att målunderlaget för ett direkt dömande inte blir så stort, om man inte tar med de nuvarande strafföreläggandefallen, vilket dock skulle vara dyrbart för samhället. De uppslag till reformer för vilka vi redogjort i avsnitt 14.3.3—5 torde emellertid kunna bidra till att öka antalet lämpliga mål. Man kan också få fram något fler mål utanför strafföreläggandeområdet, om man är beredd att göra nya resurssatsningar, främst inom polisväsendet. Mål- underlaget är också beroende av hur man tänker sig domstolens sam- mansättning. Ett jourdomstolssystem som bygger på att rätten skall utgöras av endast en domare är jämförelsevis billigt, eftersom domaren kan fullgöra sina normala sysslor när måltillströmningen är låg. Ett ensamdomarsystem har emellertid, utöver strafföreläggandefallen, knappast något målunderlag alls, om man inte ändrar principerna i RB om rättens sammansättning. Idag krävs i brottmål att nämnd ingår i rätten, om det för brottet kan följa svårare straff än böter. Nästan inget av de brott utanför strafföreläggandeområdet för vilka redogjorts i av- snitt 14.3.6 får handläggas av ensamdomare, eftersom regelmässigt fäng- else ingår i straffskalan.

Att man dömer omedelbart kan inte minska behovet av nämnd. Skall därför nämnd kunna avvaras ijourdomstol kan nämnden avvaras också i alla mål av motsvarande slag. Detta är en reformfråga som i vart fall inte bör behandlas som en jourdomstolsfråga. 1968 års brottmålsutred- ning hade i betänkandet (SOU l974z87) Mindre brott frågan uppe om man för brott, som i det konkreta fallet förskyller böter men för vilket är

stadgat fängelse, borde tillåta ensamdomare. Utredningen avvisade emellertid den lösningen (betänkandet s. 138). Vi anser oss inte ha befogenhet att ånyo ta upp frågan.

Man skulle möjligen för vissa enklare mål kunna tänka sig att man lät en jourdomstol bestå av en särskilt erfaren domare med rätt att döma också vissa nämndmål, men det kan inte vara resursmässigt befogat att låta de mest erfarna domarna syssla med de enklaste målen.

Jourdömande är förenat med vissa svårigheter nattetid. Möjligen kan man av de misstänkta kräva att de ställer upp vid alla tider på dygnet. Målsägande och vittnen kan emellertid inte gärna tvingas inställa sig mellan klockan 24 och klockan 08. Detta minskar möjligheterna att omedelbart handlägga mål om ansvar för förnekade gärningar.

Jourdomstolar i vilka ingår nämnd och vilka dömer brott samma dag som de begåtts eller kanske påföljande morgon torde inte kunna få en god sysselsättning annat än på vissa platser och kanske också bara under vissa tider. Såsom typexempel kan man tänka sig jourdomstolar för Stockholms city (eventuellt bara i samband med veckosluten) samt för någon årligen återkommande marknad eller annan tillställning vid vil- ken det brukar förekomma olika former av brottslighet. Typiska brott som skulle kunna klaras av är våldsamt motstånd, våld eller hot mot tjänsteman, ofredande, bedrägligt beteende, olovlig körning samt ratt- fylleri med vittnesbevisning. I den mån utsikterna att få ett strafföreläg- gande godkänt bedöms som små bör också snatteri och egenmäktigt förfarande kunna klaras av. Mindre frekventa brott skulle kunna vara bl.a. otuktigt beteende och förargelseväckande beteende.

Även med lokala och tidsmässiga begränsningar får man godta att det ofta kommer att vara omöjligt att utnyttja jourdomstolens resurser helt och hållet. Erfarenheten visar nämligen att måltillströmningen inte kan bli jämn och att variationerna inte kan förutses. Många faktorer spelar in, t.o.m. vädret. Den överkapacitet man tidvis kommer att ha är resurs- krävande.

En viktig fråga är om en egentlig jourdomstolshantering bör vara frivillig för den misstänkte eller om han skall kunna tvingas att under- kasta sig att målet tas upp genast, när fallet bedöms vara enkelt och objektivt sett klart för omedelbar prövning.

Man torde ha anledning räkna med att de misstänkta i allmänhet är påverkade av alkohol eller narkotika när de grips för ett brott som i sig passar för jourdomstolshantering. Särskilt om det är första gången de grips befinner sig många i ett slags chocktillstånd. De kan ha svårt att sätta in brottet i ett större sammanhang och därigenom finna orsaken till sitt handlande och eventuella förmildrande omständigheter. Deras för- utsättningar för att själva ta sin rätt till vara är långtifrån de bästa.

Rättsmedvetandet hindrar att de misstänkta döms medan de fortfa- rande är påverkade av alkohol eller narkotika (att de kanske är påver- kade vid en förhandling som hålls långt efteråt är mindre stötande eftersom de åtminstone fått chansen att nyktra till). Även målsägande och vittnen kan f.ö. vara i så dåligt skick att en omedelbar förhandling är utesluten. En tillnyktring bör emellertid för åtminstone flertalet grip- na ha hunnit ske redan inom loppet av några timmar. De misstänktas

situation är emellertid även i det läget sådan att man enligt vår mening inte rimligen kan neka dem offentliga försvarare om målet skall hand- läggas genast i jourdomstol utan deras godkännande. Särskilt gäller detta i fråga om brott för vilka straffet kan förväntas bli så högt att strafföreläggande av den anledningen är uteslutet (över 60 dagsböter). I fråga om sådana brott behöver offentliga försvarare enligt vår mening alltid förordnas om målet över huvud taget skall få handläggas i en jourdomstol.

Om man därför vill ha ett egentligt jourdomstolssystem för andra än strafföreläggandefall kommer man knappast ifrån att också ha ett jour- advokatsystem. Tanken på ett sådant system har tagits upp i ett särskilt yttrande till häktningsutredningens betänkande (SOU 1977:50) Häkt- ning och anhållande. I promemorian (Ds Ju l979:15) Översyn av utred- ningsförfarandet i brottmål har frågor om försvararinträde utvecklats närmare (5. 85 — 124). De frågor som berör ett jouradvokatsystem övervägs f.n. inom justitiedepartementet. Vi anser troligt att det statsfl- nansiella läget gör det svårt att nu vinna gehör för reformer av detta slag.

De resurser som man under alla omständigheter måste satsa på ett jourdomstolsförfarande enligt den nu diskuterade modellen kommer enligt vår mening inte att kunna stå i någon rimlig proportion till vinsterna, om man inte är beredd att med tvång genomdriva att jourdomstolsförfarandet kommer till stånd även när den misstänkte inte vill.

Vi anser oss inte kunna säga huruvida de kriminalpolitiska skäl som ligger bakom jourdomstolskraven är så starka att den misstänkte bör tvingas. Vi vill emellertid konstatera att, om man släpper honom fri med endast en uppmaning att inom kanske några timmar inställa sig inför en jourdomstol, jourdomstolshanteringen sannolikt kommer att i huvudsak endast omfatta de ”frivilliga” fallen. Övriga kommer bort på vägen. De fall som kommer bort är antagligen de för vilka ett omedelbart dömande har de största kriminalpolitiska förtjänsterna. Dessa fall kommer alltså, trots den jourdomstolsinsats som samhället gjort, inte att kunna avdö- mas genast annat än om den misstänkte erkänt eller om det finns annan tillförlitlig bevisning. Ett tvång att kvarstanna hos polismyndighet under tiden fram till en jourdomstolsförhandling torde emellertid inte kunna upprätthållas i fråga om mindre förseelser annat än om de kan avdömas nästan omedelbart. Det kan nämligen knappast vara politiskt möjligt att för mindre förseelser hålla vederbörande omhändertagen någon längre tid. Det krävs också ganska stora lokal— och personalresurser för att kunna hålla de misstänkta omhändertagna över t.ex. en natt. I fråga om jourdomstolar för t.ex. en marknad torde särskilt lokalsvårigheterna bli betydande. De problem som nu har berörts är sådana att kostnaderna för att alternativt låta domstolen jourtjänstgöra på kvällstid inte ter sig särskilt avskräckande men en omedelbar lagföring har, som redan fram- hållits, sina problem.

Till kostnaderna för den misstänktes omhändertagande kommer ock- så kostnaderna för hans inställande vid domstolsförhandlingen. Tilltron till jourdomstolen kommer att vara betjänt av att domstolen sammanträ- der i andra lokaler än de i vilka polisen arbetar.

Till de redan berörda problemen skall läggas att offentliga försvarare många gånger kommer att behöva begära uppskov för att undersöka möjligheterna till ytterligare utredning. I andra fall behöver försvararen tid för att gå igenom målet tillsammans med den misstänkte. Under denna tid behöver målsägande och vittnen vänta.

Det hittills sagda har närmast tagit sikte på att målet skall klaras av vid en första förhandling. Om man mera allmänt släpper på koncentrations- principen för domstolshanteringen och låter den första förhandlingen följas av en kompletterande inom några veckor blir målunderlaget för jourdomstolen betydligt större. Man kan under mellantiden hinna få in t.ex. yttranden från övervakare och skyddskonsulenter, enklare person- undersökningar, äldre akter från andra domstolar, läkarintyg och värderingsbevis. De mål som tillkommer, om förfarandet får sikta till en uppdelad huvudförhandling, är främst sådana mål vari påföljden inte kan stanna vid ett bötesstraff. Många vanliga brottstyper kan tänkas passa.

Med det sagda har vi inte velat förespråka att koncentrationsprincipen överges i den omfattning som det skulle behöva bli fråga om utan vi har endast pekat på möjligheterna. Koncentrationsprincipen var en av de bärande idéerna i 1948 års processreform och hänger nära samman med den för en rättssäker process nödvändiga omedelbarhetsprincipen. Prin- ciperna vill bl.a. tillgodose önskemålet att alla inblandade hörs mot varandra vid ett och samma tillfälle. I erkända mål spelar de nu berörda principerna inte så stor roll. I de fall den misstänkte nekar till gärningen har man emellertid anledning räkna med att han vill diskutera ansvars- frågan också vid den senare förhandlingen. Samma domare kommer att behöva delta vid båda förhandlingarna om systemet skall ha några fördelar. I de fall målsägande och vittnen är frånvarande vid den senare förhandlingen kan varje ny uppgift av den misstänkte komma att omöj- liggöra att målet klaras av. Att ta upp ett icke erkänt mål till omedelbar jourdomstolsförhandling med vetskap om att målet inte kan klaras av förrän efter ytterligare en förhandling kan därför vara ett resursslöseri. För de erkända målen som inte kan klaras av i ett sammanhang lämpar sig den ökade flexibilitet, som vi i annat sammanhang föreslagit för brottmålsprocessen i allmänhet. Det borde t.ex. vara möjligt att i vissa fall döma i målet även om den tilltalade uteblir från den senare förhand- lingen. En sådan lösning — som ur en begränsad synvinkel kan te sig processekonomiskt olämplig — kan emellertid ha positiva processeko- nomiska effekter. Om domstolen regelmässigt håller en andra förhand- ling bör man nämligen kunna ha ett något lägre behov av att förordna offentliga försvarare, eftersom den misstänkte får möjlighet att hämta sig från chocken av gripandet innan handläggningen av målet avslutas.

Den andra modellen — som alltså innebär att förhandlingen hålls först några veckor efter brottet — klarar inte av flera mål än den första modellen, om den modellen får innefatta en möjlighet att hålla kompletterande förhandlingar. Eftersom emellertid rätten enligt den andra modellen får tillfälle att planera sin verksamhet på ett bättre sätt utgör frågor om bristande målunderlag inte ett lika stort problem som enligt den första modellen. Rättens möjligheter att planera verk-

samheten, frånvaron av egentlig jourtjänstgöring och den omständighe= ten att det normalt bara behöver hållas en förhandling även vid allvar- ligare brottslighet gör att det andra alternativet bör bli betydligt billigare när det gäller domstolskostnaderna.

I fråga om förordnande av offentliga försvarare behöver man enligt vår mening knappast gå längre än idag. Skall man emellertid i alla passande fall kunna bedriva brottsutredningen med sådan snabbhet, som är erforderlig, är ett jouradvokatsystem lika behövligt som i fråga om det första alternativet.

Om åklagaren skall kunna utnyttja det första undersökningstillfället för kallelser till förhandlingen inför domstolen, kan den misstänkte och eventuellt också målsägande och vittnen som är närvarande behöva hållas kvar på polisstationen något längre än idag men några egentliga omhändertaganden i anledning av den snabba hanteringen bör det nor- malt inte behöva bli fråga om. I fråga om ungdomsmål som ligger ovanför bötesnivån kan emellertid åklagaren ha svårt att omedelbart fatta åtalsbeslut innan kontroller skett beträffande vilka åtgärder social- nämnd tidigare vidtagit i fråga om den misstänkte. Sett på längre sikt kanske registreringsväsendet kan förbättras men det torde åtminstone i dagens läge vara otänkbart att en åklagare har direkt tillgång till sociala centralnämndens register. Särskilt i fråga om mål mot ungdomar bör därför ett visst utrymme för omhändertaganden av den misstänkte ska- pas så att vederbörande inte släpps innan åklagaren fattat erforderliga beslut.

Vad som i processuellt hänseende kännetecknar den andra modellen är att den annars inte kräver några lagändringar. Den kan faktiskt anordnas redan idag. Vi har visserligen, särskilt i avsnitt 14.3.3, visat på några till ett snabbförfarande knutna möjligheter till förenklingar av utredningen, som rimligen bör öka målunderlaget för en snabb hante- ring. Ett faktum är dock att det även idag måste finnas en hel del mål som borde kunna klaras av genom en snabb hantering enligt den andra modellen. Det finns inga hinder för åklagare att (med rättens med- givande) vid jourtjänst eller på vanlig tjänstetid utfärda stämning och kallelse till domstolsförhandling inom ännu kortare tid än den vi här har diskuterat.

Anledningen till att man idag endast undantagsvis utnyttjar möjlig- heterna att låta åklagaren stämma och kalla är att systemet inte är särskilt rationellt. Det uppstår ett merarbete för åklagaren. Rätten slipper visser- ligen arbetet med stämning och kallelser men får i gengäld ett arbetssche- ma som kanske inte passar eller som gör domstolsarbetet fastlåst i förtid utan att det kanske blir några mål. Det kan dessutom i många fall bli aktuellt att inställa förhandlingar därför att ytterligare uppgifter om den misstänktes personliga förhållanden måste införskaffas eller därför att personuppgifterna inte kan tas fram inom den tid som åklagaren räknat med.

Genom att systemet är orationellt innebär också varje användning av systemet att de mål som blir handlagda prioriteras. De åklagare och domare som idag avstår från att utnyttja möjligheten att handlägga vissa enkla mål med åklagarstämning gör det med all säkerhet från den

utgångspunkten att en snabb hantering av dessa mål skulle försinka arbetet med mål angående grövre brottslighet. Även om man med de förslag vi har lagt fram i fråga om brottsutredningen skulle nå vissa rationaliseringseffekter av ett snabbförfarande kvarstår den kriminalpo- litiska frågan om vilka brott som handläggningsmässigt bör prioriteras. Denna fråga hör mera till straffrätten än till processrätten.

14.3.8. Alternativ till jourdomstol

Det har ibland sagts att själva domstolsförhandlingen har ett krimi- nalpolitiskt värde och att man bör framhäva domstolarnas funktion när det gäller att träffa straffrättsliga avgöranden (brottsförebyggande rå- dets rapport 1977 :7 Nytt straffsystem s. 431). Det har i samband därmed påpekats att man i rättegången på ett åskådligt sätt kan demonstrera att den dömde bär ansvaret för brottet och öppet redovisa vilken påföljd det leder till.

Ser man domstolens roll på detta sätt kan jourdomstolarna aldrig ersättas av att saken klaras upp genast på ett enklare sätt utan domstols- medverkan. Frågan är emellertid om domstolarna har eller bör ha den angivna rollen. Man får akta sig för att överskatta domstolshanteringens kriminalpolitiska värde med utgångspunkt endast från teoretiska reso- nemang. På mindre orter kan öppenheten i domstolsförfarandet antas ha en icke obetydlig kriminalpolitisk effekt bl.a. genom den tidningsbevak- ning av rättegångar som brukar ske. I de storstadsområden som främst kan komma i fråga för jourdomstolar råder emellertid andra förhållan- den. Rättegångar om mindre brott har inte något publikt attraktionsvär- de och utgör inte några offentliga skådespel. De flesta bötesbrott avgörs t.o.m. i den misstänktes utevaro. Vill man ha de angivna krimi- nalpolitiska effekterna av domstolshanteringen får man i ett stort antal fall lov att hämta de tilltalade till domstolen och detta är mycket dyrbart för samhället.

Det finns andra sätt att visa att gärningsmannen har ansvaret för brottet och öppet redovisa att samhället reagerar. Redan brottsupptäck- ten och polisingripandet kan ha betydelse. Man kanske också genom ett utbyggt strafföreläggandesystem kan nå delvis likartade effekter som man vill nå med jourdomstolarna. För det tidsmässiga sambandet mel- lan brott och påföljd måste i vart fall ett strafföreläggande som lämnas över omedelbart av en åklagare kunna ha samma betydelse som den snabbaste jourdomstolshanteringen. Den personliga kontakt mellan åklagare och misstänkt som skulle kunna etableras för utfärdande av strafförelägande borde åtminstone delvis kunna motsvara ett system enligt vilket gärningsmannen förs till domstolen för att ställas inför domaren. Man överskattar antagligen gärningsmannens teoretiska in- tresse för principer, om man tror att det för honom gör någon större skillnad vem som bestämmer påföljden.

Ett system med omedelbara strafförelägganden kan anordnas till ganska låga kostnader. Det kräver för att kunna fungera under icke kontorstid att åklagare inte såsom idag har beredskapstjänst utan samma jourtjänst som krävs för en snabb hanteringsform vid domstol. Förutom

kostnaderna för jourdomstolen kan man emellertid slippa kostnaderna för jouradvokater.

Strafföreläggandeinstitutets fördelar kan utnyttjas också för det fall man av kriminalpolitiska skäl bestämmer sig för att införa ett jourdom- stolssystem som tar med de nuvarande strafföreläggandefallen. Detta bör i så fall ske genom att strafförelägganden får innehålla kallelser till jourdomstol som gäller för det fall att föreläggandena inte blir godkända inom kort tid.

Ett system av detta slag, dvs. med villkorade domstolskallelser i straff- förelägganden är emellertid både krångligt för rätten och svårförståeligt för de misstänkta. Det senare skälet minskar dock i betydelse om åkla- garen personligen överlämnar föreläggandet och därvid har tillfälle att kontrollera att den misstänkte förstått systemets innebörd. Man kan också införa ett obligatoriskt krav på att den misstänkte underrättas om möjligheten till rådgivning enligt rättshjälpslagen. Även om man sålun— da enligt vår mening har anledning att i allmänhet ställa sig avvisande till ett system med villkorade domstolskallelser bör man under nu angiv- na förutsättning av processekonomiska skäl föredra ett sådant system framför ett jourdomstolssystem för de enklaste fallen.

Ett system med villkorade domstolskallelseri strafförelägganden skul- le kunna förenas med en presumtion om att underlåtenhet att iaktta kallelsen innebär ett godkännande av strafföreläggandet. Domstolen skulle härvid kunna få samma roll i brottmål som den har i tredskodomssituationerna i tvistemål — nämligen bl.a. att kontrollera att föreläggandets innehåll inte är uppenbart ogrundat. Med ett sådant system borde den tilltalade som dömts ha samma rätt som i tvistemål att få handläggningen av målet återupptagen av den tingsrätt som dömt. Systemet har nackdelar från rättsäkerhetssynpunkt men vi vill ändå anvisa det som ett alternativ till införande av särskilda regler om jour- domstolshantering.

Med strafföreläggandeinstitutet har man idag svårt att beivra icke erkända brott. Åklagare anses idag böra utfärda strafföreläggande en- dast om den misstänkte erkänt gärningen (eller vitsordat de faktiska omständigheterna). Något formligt krav på erkännande uppställs emel- lertid inte i RB och särskilt i fråga om vårdslöshet i trafik torde straffö- reläggande t.o.m. regelmässigt utfärdas även om den misstänkte förnekat viktiga brottsrekvisit. Ofta godtas även sådana förelägganden och de förut så talrika och resurskrävande domstolsmålen angående vårdslös- het i trafik är numera inte alls så vanliga.

Man skulle kunna gå vidare på den inslagna vägen. Åtminstone i fråga om vissa brott och förseelser kan man sålunda låta den misstänkte själv bestämma om han är beredd att godta ett visst straff för sitt handlande eller om han vill ha målet prövat av rätten. Givetvis måste krävas att åklagaren alltid har tillräckliga skäl för åtal innan han utfärdar straffö- reläggandet. Detta är i första hand en tillämpningsfråga som inte kräver någon lagändring. Om den misstänkte inte erkänt bör det emellertid vara av stort intresse för honom att få veta vilken bevisning åklagaren avser att åberopa. Detta intresse kan tillgodoses genom att åklagaren ges en skyldighet att ange sin bevisning i strafföreläggandet.

De tankar som nu har förts fram har vissa likheter med tankarna bakom vissa utomlands tillämpade system med preliminära/summaris- ka domstolsavgöranden, som blir gällande om ingen av parterna begär att handläggningen fortsätter. Vid våra hearings har diskuterats att i svensk rätt införa ett liknande system. Nackdelarna är emellertid bl.a. att antalet återupptaganden kan förväntas bli stort och att problem uppstår när åklagaren vill överklaga samtidigt som den tilltalade vill ha handläggningen av målet återupptagen. Det finns också en inte obetyd- lig risk för att domstolarnas anseende —- åtminstone på sikt — kommer i fara om motstridiga domslut blir vanliga. I de länder som har ett system av det antydda slaget saknas motsvarigheter till det svenska strafföre- läggandeinstitutet. Detta institut torde täcka in nästan alla de fall som i t.ex. Norge klaras av genom preliminära domar. Vid våra hearings har många varit starkt kritiska mot ett system med preliminära domstolsav- göranden i brottmål. Ett utbyggt strafföreläggandeinstitut i enlighet med vad vi har skisserat medför inte samma olägenheter som ett system med preliminära domar skulle göra.

Mot att strafförelägganden får avse förnekade gärningar kan själv- klart anföras vissa rättssäkerhetsskäl. Det finns en risk för att en miss- tänkt — som är oskyldig — godtar föreläggandet enbart för att slippa en domstolsprövning. Även rättssäkerheten måste emellertid ha sina gränser — särskilt i fråga om förseelser och mindre brott.

Den berörda risken för att en misstänkt avger felaktiga erkännanden finns i lika hög grad när det gäller de ”erkännandelappar” som tingsrät- ten idag ofta tillställer den tilltalade i bötesmål utan att denne dessför- innan erkänt. ”Erkännandelappen” innehåller ofta en mer eller mindre förtäckt upplysning till den tilltalade om att han slipper inställa sig om han erkänner. Den väsentliga skillnaden är att strafföreläggande är billigare och ger den misstänkte en möjlighet att förutse vad straffet kommer att bli. 1968 års brottmålsutredning föreslog i betänkandet (SOU 1974127) Mindre brott en väsentligt utvidgad tillämpning av syste- met med ”erkännandelappar”. Förslaget ledde emellertid inte till lag- stiftning.

En utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande (och kanske också för föreläggande av ordningsbot) kan ske också efter andra riktlinjer än de vi hittills berört. I den översynspromemoria som ligger till grund för våra ursprungliga direktiv sägs visserligen att möjlig- heterna att flytta över ytterligare rättskipningsuppgifter från domstolar- na till andra rättsvårdande organ torde vara mycket begränsade. Den promemorian är emellertid tillkommen i ett annat samhällsekonomiskt klimat än det som nu råder. Tiden kan nu vara mogen för ytterligare reformer rörande strafföreläggande med syfte att koncentrera de till- gängliga resurserna till den svårare brottsligheten.

Vid de underhandskontakter vi haft med företrädare för justitiedepar— tementet har framgått att det inom departementet nu har inletts ett arbete med att ändra reglerna rörande strafföreläggande och vi lämnar därför det institutet utanför vårt arbete. Vi vill dock framhålla att möjligheterna till utbyggnad av strafföreläggandeinstitutet framstår som ett gott alter— nativ till inrättande av jourdomstolar.

14.3.9. Sammanfattande synpunkter

När man talar om jourdomstolar är det önskemålet om en förkortning av tiden mellan brott och dom som är grunden för resonemangen. Jourdomstolsinstitutionen torde för många av dess anhängare uppfattas som en anordning på domstolssidan vilken i sig leder till att dom kan fällas om inte i omedelbar anslutning så åtminstone i nära anslutning till brottet. I denna mening skulle emellertid jourdomstolsinstitutionen innebära allvarliga avsteg från grundläggande principer i vår nuvarande brott- målsrättskipning. Vi utgår då från att jourdomstolarna skulle ges ett någorlunda brett målunderlag. Detta gäller i vart fall så länge man avser rättskipning beträffande den mera kvalificerade brottsligheten. Ett sy- stem med jourdomstolar skulle sålunda innebära att förundersökning normalt inte skulle förekomma. I stället skulle i många fall själva brotts- utredningen förläggas till domstolen. I konsekvens härmed måste rätte- gången i sådana fall inledas utan precisering av åtalet. Preciseringen — den definitiva gärningsbeskrivningen — skulle få anstå till ett slutskede i rättegången. Att en sådan ordning skulle vara i hög grad negativ för den misstänktes möjligheter att försvara sig är lätt att inse. Vidare skulle möjligheterna att företa utredning om den misstänktes person bli ytterst begränsade. Av nu anförda skäl anser vi att det inte kan komma i fråga att införa ett jourdomstolssystem av den nu angivna innebörden.

I stället har vi undersökt vilka möjligheter som finns att inom ramen för nuvarande principer för brottmålsrättskipningen tillgodose de öns- kemål som ligger till grund för tanken på jourdomstolar. Här kan man tänka sig flera olika framgångssätt. Ett är att ge de rättsvårdande orga- nen större resurser och koncentrera de nya resurserna till vissa ur kri- minalpolitisk synvinkel betydelsefulla mål. Sedd ur detta perspektiv faller jourdomstolsfrågan i stort sett utanför vårt uppdrag. En annan lösning är att omfördela tillgängliga resurser så att inte bara mål mot häktade och därmed jämställda mål får en förtursbehandling. En sådan prioritering av vissa mål kommer att föra med sig att handläggningen av andra mål eftersätts. Vi har begränsat våra överväganden till att avse frågor om vilka förenklingar man kan göra i det processrättsliga regelsystemet för att uppnå vad man skulle kunna kalla för en jourdomstolshandläggning. Vi har också — trots de principiella invändningar vi har — övervägt vilka nya regler, främst av rättssäkerhetskaraktär, som måste införas om man av prioriteringsskäl anser sig böra handlägga vissa mål ijourdomstolar.

När det gäller förenklingar är fältet för reformer ganska begränsat. I första hand är det förundersökningsstadiet som är intressant eftersom det främst är detta skede som tar tid. Trafikmålskommittén, som genom ett år 1968 framlagt förslag gav upphov till tanken på inrättande av jourdomstolar, tänkte sig ett förfarande som var förenklat genom att polisman skulle kalla den misstänkte till en förhandling inför domstolen. Åklagarsysslan skulle i Övrigt ankomma på åklagare. Förfarandet inför domstolen var inte nämnvärt förenklat. Av skäl som vi angett i avsnitt 14.3.2 är det emellertid numera omöjligt att ta de av trafikmålskommit- tén föreslagna förenklingarna till utgångspunkt för en reform, om man

inte vill begränsa sig till mål av ett slag som i dag i de allra flesta fall klaras av på ett ännu enklare och dessutom snabbt sätt, nämligen genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

Om man inte helt vill bryta med hävdvunna principer för svensk brottsmålsrättskipning och därigenom bl.a. helt förändra rättssäkerhe- ten, är det enligt vår uppfattning ganska få förenklingar som är möjliga. En förenkling skulle kunna vara att den misstänkte, vittnen och måls- ägande omedelbart — dvs. direkt på brottsplatsen eller motsvarande — kunde kallas till en förhandling inför rätten. En annan förenkling skulle kunna vara att underlåta förundersökning i vissa erkända fall (se avsnitt 14.3.3). Även när det gäller inhämtande av personutredning kan vissa förenklingar ske (se avsnitt 14.3.4). Ytterligare skall nämnas att man kan minska antalet inställda domstolsförhandlingar, om man låter polis inställa den misstänkte till förhandlingen.

Antalet fall som kan klaras av vid rätten i mycket nära anslutning till brottet och brottsutredningen kommer —— vilka förenklingar man än inför — att vara litet. Det förefaller helt uteslutet att systemet skulle kunna tillämpas utanför storstadsdistrikten eller på annan tid än i an- slutning till veckoslut, helger etc. Svårigheterna hänför sig inte bara till brottsutredningen, utredningen av personalia och utredningen av måls- ägandeanspråk. Man måste också ta hänsyn till att de inblandade kan behöva återhämta sig från berusning eller undergå läkarvård. De fall som skulle kunna klaras av gäller till största delen enkla bötesbrott, t.ex. olovlig körning, våldsamt motstånd och våld eller hot mot tjänsteman i vissa fall. Också fängelsestraff eller villkorlig dom bör dock kunna komma i fråga. Låter man rätten hålla en kompletterande förhandling några veckor senare klarar man av betydligt fler fall ovanför bötesnivån, bl.a. en del ungdomsmål, men med den lösningen bryter man bl.a. mot den även för brottmålsrättskipningen grundläggande koncentrations- principen.

Om domstolen skall jourtjänstgöra och avgöra målen i mycket nära anslutning till brottet och brottsutredningen, uppstår resursförluster ge- nom att domstolens tid inte torde kunna utnyttjas rationellt. Detta gäller även om jourdomstolssystemet begränsas till exempelvis Stockholms city vid veckoslut. Alternativet, att låta domstolen hålla förhandling den påföljande dagen, innebär att fler mål kan prövas eftersom den miss- tänkte i många fall kan antas ha hunnit nyktra till. Också detta alternativ har emellertid sina nackdelar, bl.a. genom att man av effektivitetshänsyn måste hålla åtminstone den misstänkte omhändertagen fram till för- handlingen genom en för svensk rätt ny typ av frihetsberövande. Vittnen och målsägande kan även de få sin tidsplanering förryckt om de omedel- bart kallas till en förhandling.

Hur jourdomstolsförfarandet än utformas måste åklagare ha jour- tjänstgöring på kvällstid och inte som nu endast beredskapstjänstgöring. Vidare måste ett jouradvokatsystem byggas upp. Vi vill i anslutning härtill nämna att trafrkmålskommittén — för de enklare förseelser den kommittén hade i blickfältet — föreslog att den misstänkte alltid skulle biträdas av offentlig försvarare och detta trots att domstolsförhandling- en enligt förslaget skulle hållas först några veckor efter brottsutredningen.

Särskilt behovet av offentliga försvarare gör att kostnadsbilden för en mycket snabb hantering av egentlig jourdomstolskaraktär förefaller av- skräckande. De processekonomiska fördelarna motsvarar inte på något sätt kostnaderna. Låter man även en del av de fall som nu klaras av genom strafföreläggande gå till jourdomstol uppstår ännu större kost- nader. Skall man därför inrätta ett jourdomstolsförfarande, måste det finnas starka kriminalpolitiska eller andra skäl som kompenserar den processekonomiska obalansen. Vi anser oss sakna möjlighet att bedöma om dessa skäl bör väga så tungt att jourdomstolar av det nu diskuterade slaget bör inrättas.

Vi har också undersökt en annan modell för snabb hantering, som dock antagligen inte har tillnärmelsevis samma kriminalpolitiska intres- se som det omedelbara dömandet, nämligen att domstolen tar upp målet inom några veckor efter brottet. Detta alternativ har vi inte velat beteck- na som en egentligjourdomstolshantering. En förutsättning för att rätten skall kunna ta upp fallet är även enligt denna modell att brottet kunnat utredas i stort sett genast, vilket mest kan komma att gälla enklare mål. För att främja en omedelbar brottsutredning bör även för denna modell finnas ett joursystem för advokater.

Alternativet med en förhandling först efter några veckor har vissa processekonomiska olägenheter, vilka dock inte alls är lika stora som för en jourdomstolshantering. Man når emellertid inte heller med detta system några processekonomiska fördelar av betydelse. Systemet skulle dessutom innebära att mindre och enklare mål kom att prioriteras på större måls bekostnad. Vi anser oss inte kunna säga i vad mån det finns enklare mål som av kriminalpolitiska eller andra skäl är värda en sådan prioritering. Enligt vad vi har funnit kräver systemet emellertid knappast någon lagändring.

Givetvis kan man tänka sig mellanformer mellan de båda av oss redovisade alternativa modellerna, t.ex. dömande efter tre eller sju da- gar. Sådana mellanformer får emellertid lätt båda modellernas nackde- lar utan att man vinner något i sak.

Att man utomlands i vissa fall kan handlägga brottmål i nära anslut- ning till brottet beror i allmänhet på att man inte har några egentliga motsvarigheter till våra regler om strafföreläggande. Vidare är åklagar- nas ställning ofta en helt annan, förundersökningen äger delvis rum inför rätten och polisväsendet är uppbyggt på ett annat sätt. Dessutom råder på många platser utomlands inte samma restriktivitet som här, när det gäller korta processuella frihetsberövanden.

Som alternativ till en jourdomstolshantering har vi i avsnitt 14.3.8 pekat på några alternativa möjligheter att bättre utnyttja strafföreläg- gandeinstitutet för att åstadkomma en mycket snabb reaktion från sam- hällets sida mot vissa enklare brott och förseelser. Alternativen är pro- cessekonomiskt högst fördelaktiga, men de har vissa nackdelar från bl.a. rättssäkerhetssynpunkt. Av den anledningen vill vi inte förorda dem annat än som alternativ till en jourdomstolshantering. Vi har i avsnitt 10.6 redovisat andra möjligheter att utvidga strafföreläggandeinstitutet. Avslutningsvis vill vi tillägga att vårt förslag om skriftlig handläggning i vissa fall torde leda till snabbare avgöranden än dagens rent muntliga system.

15. Gemensamma frågor

15.1. Uppenbart ogrundade ansökningar 15.1.1 Inledning

Det är inte ovanligt att det till domstolar kommer in stämningsansök- ningar, som uppenbarligen är av den arten att de inte kan föranleda bifall. Typexempel är vissa skadeståndskrav mot framstående personer i samhället samt enskilda åtal mot grannar eller andra för bedrägeri eller ärekränkning. Många gånger saknas bestämda yrkanden. Också grun- derna är ofta oklart angivna. I sådana fall skall rätten förelägga sökan- den att komplettera ansökningen. Följs inte föreläggandet och består bristen i att ansökningen inte innehåller bestämt yrkande eller i att grunderna inte är tydligt angivna eller är bristen eljest så väsentlig, att ansökningen är otjänlig som grund för rättegång, skall ansökningen avvisas (nuvarande 42 kap. 4 & RB).

Situationen kan emellertid också vara den att det finns ett eller flera bestämda yrkanden och att grunderna visserligen är befängda men dock tydligt angivna. Sådana stämningsansökningar kan inte avvisas och har i många år vållat domstolarna stora problem när det gäller hanteringen. I svensk rätt erkänner man nämligen inte någon allmän princip av innebörd att onödiga processer är otillåtna även om det i 13 kap. 2 & RB finns ett visst belägg för att ett krav på rättsligt intresse gäller. Också i de fall då det är uppenbart att käranden ej är berättigad på det sätt han påstår eller att ansökningen t.o.m. kan betraktas som chikanös, skall målet tas upp till saklig prövning. Motparten kan vållas betydande obehag och olägenheter härav. Han kan också vållas avsevärda kostna- der, eftersom han ofta inte kan få ut ersättning för de rättegångskostna- der som i domen sedermera tillerkänns honom. Problemet är av stor betydelse också för domstolarna. Handläggningen av målet blir ofta tidsödande och föranleder ett arbete som inte står i rimligt förhållande till målets vikt. Samhället tillskyndas härigenom stora direkta och indi- rekta kostnader.

Man har i domstolarna sökt undvika att dra igång en ”hopplös” process med de kostnader och olägenheter som då uppstår. De hittillsva- rande försöken att komma till rätta med svårigheterna har främst gått ut på att i en eller annan form konstatera, att sökanden inte är behörig att själv föra en talan inför domstolen. Den vägen har emellertid sina

brister. I det följande skall frågan därför behandlas också ur ett annat perspektiv.

Vi vill påpeka att våra överväganden i fortsättningen främst gäller käranden och dennes ansökan. När det gäller svaranden är situationen i stora delar en helt annan. Med kärande bör jämställas en målsägande som vill föra talan angående skadestånd eller ansvar för brott. När vi i det följande talar om kärande och käromål innefattar detta därför också målsägande respektive åtal eller talan om enskilt anspråk.

15.1.2. Bakgrund

Varje fysisk person kan vara part i en rättegång (11 kap. l & första stycket RB). Han har vad man kallar partsbehörighet. Därmed är inte sagt att han har rätt att själv uföra sin talan. För detta krävs vad man kallar processbehörighet (11 kap. 1 5 andra stycket RB). Härmed avses behörigheten att själv eller genom befullmäktigat ombud vara verksam i processen. Saknar parten processbehörighet, tillkommer denna partens ställföreträdare. För fysiska personer råder det en korrespondens mellan processbehörighet och rättshandlingsförmåga. Processbehörigheten kan vara total eller partiell. I det senare fallet är vederbörande behörig att föra sin talan i vissa slags mål. Barn och sinnessjuka saknar helt process- behörighet. Att en processobehörig person själv utför sin talan är ett tvingande rättegångshinder och skall sålunda uppmärksammas av rätten ex officio.

När det gäller en fysisk person, som är omyndig på grund av under- årighet eller omyndighetsförklaring, vållar reglerna inga tillämpningssvå— righeter. En sådan persons bristande rättsliga handlingsförmåga kan lätt fastställas och det finns alltid en ställföreträdare att tillgå, som kan föra hans talan.

Det kan göras gällande att förutsättningen för att en person skall kunna frånkännas processbehörighet måste vara, att han har en ställfö- reträdare som i så fall kan föra talan i hans ställe (jfr Sundström SvJT 1963 s. 262). Så har emellertid lagen inte tolkats och tillämpats i prakti- ken; se NJA 1971:519 med hänvisningar. Högsta domstolen har sålunda i flera fall frånkänt myndiga personer utan ställföreträdare processbe- hörighet. Talan, som väckts av en person som bedömts sakna förmåga att själv föra sin talan, har i enlighet härmed avvisats trots att förmyn- dare eller god man inte varit förordnad. Något direkt samband mellan reglerna om förmynderskap och godmanskap, å ena sidan, och proble- men kring processbehörighet, å andra sidan, finns därför inte. Högsta domstolen har uttalat att stor försiktighet måste iakttas när det gäller att frånkänna en myndig person förmåga att själv föra sin talan.

Här kan tilläggas att avsaknad av processbehörighet på grund av bristande rättslig handlingsförmåga inte utgör en garanti för att omyn- dighetsförklaring och förordnande av förmyndare kommer till stånd (se t.ex. rättsfallet NJA 1962 C 404).

I rättstillämpningen har det när part på grund av sin sinnesbeskaffen- het förmodats sakna processbehörighet varit vanligt, att tingsrätterna med tillämpning av 11 kap. 4 & RB förelagt parten att genom intyg av

sakkunnig läkare styrka sin processbehörighet vid påföljd av att hans stämningsansökan annars avvisas. Högsta domstolen har emellertid i rättsfallet NJA 1962 C 922 inte fäst avseende vid att parten underlåtit att ställa sig ett sådant föreläggande till efterrättelse. Högsta domstolen uttalade att det genom den i målet föreliggande utredningen inte kunde anses uppenbart att parten på grund av sin sinnesbeskaffenhet saknade processbehörighet i målet, varför tingsrätten inte bort avvisa partens talan.

JO gjorde i mars 1973 en framställning till Kungl. Maj:t angående behovet av lagregler beträffande förutsättningarna för att frånkänna myndig person processbehörighet och beträffande ställföreträdarskap för sådan ej processbehörig person (JO:s ämbetsberättelse 1974 s. 21).

] proposition angående ny förmynderskapslagstiftning tog föredra- gande statsrådet upp den av JO berörda frågan (prop. 19741142 5. 123). Statsrådet uttalade att det inte lät sig göra att ställa upp generella regler om när en person skall frånkännas processbehörighet och om det for- mella förfarandet i sådana fall. Domstolen måste normalt ha ett läkarut— låtande som underlag för sin bedömning. Statsrådet erinrade om att det ofta var en tillfällighet om läkarintyg förelåg eller kunde inhämtas, och att det inte kunde komma i fråga att låta domstolen få möjlighet att tvångsvis föranstalta om läkarundersökning. Man måste därför accepte- ra att personer många gånger måste tillåtas föra talan trots att det finns omständigheter som tyder på att de skulle frånkännas processbehörig- het, om läkarutlåtande hade kunnat anskaffas.

Lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godtagna betänkande över propositionen (LU 1974238), att det var beklagligt att det inte varit möjligt att i lag reglera frågan om myndiga personers processbehörighet, detta särskilt mot bakgrund av att fall, där det är tveksamt huruvida part är processbehörig eller inte, uppenbarligen skulle komma att bli vanli- gare genom att möjligheterna till omyndighetsförklaring inskränktes. Lagutskottet förutsatte att utvecklingen på området skulle följas av Kungl. Maj:t och att frågan skulle bli föremål för ytterligare övervägan- den.

Med anledning av en motion vid 1975/ 76 års riksmöte uttalade justi- tieutskottet (JuU 1975/ 76:10) att reglerna i förmynderskapslagstiftning- en inte löste frågan om rättsskyddet mot att bli utsatt för chikanös talan. Även en person, för vilken god man förordnats, kunde ju som motionä- rerna framhållit agera på egen hand. Som lagutskottet angett borde enligt justitieutskottet den fortsatta utvecklingen uppmärksammas. Mo- tionen borde därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen godtog utlåtandet.

Samma fråga kom upp vid 1976/ 77 års riksmöte. Denna gång påpe- kade justitieutskottet (JuU l976/ 7716), att ett lämpligt sammanhang för de ytterligare överväganden, som riksdagen förutsatt, med hänsyn till frågans betydelse för rättegångsordningen, kunde vara den sedan länge planerade översynen av rättegångförfarandet.

I direktiven för vår utredning anförs att det är angeläget att problem av det nu berörda slaget finner en praktisk lösning.

Medan rättegångsutredningen arbetat har regeringen — på grundval

av ett förslag från tjänsteansvarskommittén — lagt fram en proposition till riksdagen om åtal mot offentliga funktionärer (prop. 1981/82:34). I propositionen föreslås att vissa regler som hindrat en målsägande att väcka talan mot högre tjänstemän skall upphävas. l tjänsteansvarskom- mitténs förslag fanns också regler som skulle ge rätten möjlighet att på ett enkelt sätt klara av mål med en ogrundad talan. De föreslagna reglerna, som innebar att målet skulle avgöras i sak utan hörande av svaranden, hade utformats på grundval av en inom vår utredning utar- betad preliminär promemoria. Någon motsvarighet till förslaget i denna del har inte tagits upp i propositionen. Som skäl anges i propositionen att man inte velat föregripa vårt arbete.

15.1.3. Överväganden

De uppenbart ogrundade ansökningarna utgör otvivelaktigt ett stort problem redan idag. Kvantitativt kommer problemen troligen att öka som följd av de förslag som upptas i propositionen angående åtal mot offentliga funktionärer.

För att börja med de kvalitetsmässigt sämsta ansökningarna vill vi framhålla att det ibland kan vara svårt att dra en gräns mellan vad som över huvud taget skall betraktas som ansökan och vad som inte kan anses uppfylla sådana krav. I det fortsatta resonemanget utgår vi från att det rör sig om en ingiven skrift, varav framgår att författaren påkallar någon form av åtgärd.

En första fråga som uppställer sig för rätten är huruvida författaren till en skrift, som förefaller vara befängd, är processbehörig. Enligt vår mening skulle det vara en farlig väg att härvid gå längre än man gör i dag när det gäller att konstatera processobehörighet. Processobehörighet är någonting som med gällande juridisk begreppsterminologi hänger nära samman med den rättsliga handlingsförmågan och i många av de fall som ligger i gränsområdet för processbehörighet saknar man ett tillräck— ligt medicinskt underlag för bedömningar angående den rättsliga hand— lingsförmågan. Praktiskt sett går det inte att få ett sådant underlag från sökanden. Förelägganden att styrka processbehörighet får många gång- er ses endast som en tekniskt invecklad väg att bli av med ett mål utan en egentlig rättegång.

Andra lösningar kan förefalla mera tilltalande. En lösning som före— slagits i den allmänna debatten (se Söderlund, Kommentar till rätte- gångsbalken I 5. 288) är att parten förmås att anlita ombud. Regler om ombudstvång är emellertid främmande för vårt rättssystem. Vidare synes en sådan lösning knappast passande för de fall där parten är t.ex. kverulant och lösningen är dessutom juridiskt diskutabel. Det förefaller nämligen föga konsekvent att anse parten kapabel att utfärda en rättegångsfullmakt, om man samtidigt anser honom sakna rättskapaci— tet.

Om det inte går att konstatera processobehörighet, måste rätten enligt vår mening ta ställning till den sak sökanden vill ha prövad. Vi förutsät— ter härvid att ansökningen innehåller ett bestämt yrkande och sådana uppgifter om grunden att käromålet kan tillräckligt identifieras för att

avgöra frågor om rättskraft m.m. I annat fall bör givetvis rätten, efter vanliga regler i normala fall först begära komplettering, och sådan begäran bör liksom enligt nuvarande regler kunna ske vid påföljd att ansökningen avvisas om komplettering inte sker. (I specialmotiveringen till 41 kap. 6 5 tar vi upp frågan om möjlighet att avstå från kompletteringsföreläggande).

Rättens handläggning av målet kan ske på ettdera av två sätt när kärandens talan är uppenbart ogrundad. Detta förhållande kan antingen få konstituera rättegångshinder med beslut om avvisning som rättsföljd eller som idag leda till ett ogillande av talan.

En processhindersprövning av antytt slag är som framgått av det inledningsvis anförda i princip främmande för svensk rätt. Man kan anföra flera argument mot en sådan prövning. Ett argument är att prövningen inte är väl förenlig med reglerna om de mänskliga rättighe- terna. I artikel 10 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättighe- terna sägs sålunda att envar under full likställighet är berättigad till rättvis och offentlig prövning vid fastställandet av hans rättigheter och skyldigheter. Att frågan om parten har den rätt han påstår prövas i den för processhinder stadgade ordningen utesluter visserligen ej att det är fråga om rättslig prövning och anspråket på rättegång är således uppfyllt även om avvisning sker. Men i någon mån finns det skäl för den enskilde att känna sig förfördelad. ”Avvisningsprocessen” är nämligen genom- snittligt sett ej av lika kvalificerad natur som en process rörande själva saken. Det är med nu gällande regler inte ens ett obligatoriskt krav att avvisningsbeslut motiveras. Om käranden överklagar tingsrättens avgö- rande blir överprövningen också mera kvalificerad om tingsrätten av- gjort målet genom dom. Talerätten framstår i det allmänna rättsmedve- tandet som en rättssäkerhetsgaranti.

Av större vikt är att man både kan uppnå de önskade rättsföljderna och undvika de ovälkomna genom att avstå från nykonstruktionen att pröva här aktuella rättsfakta i den för processhinder stadgade ordningen och i stället låta handläggning och avgörande ske enligt reglerna för materiella frågor. Detta förutsätter dock att dessa regler ändras så att man kan nå ett snabbt avgörande.

En av anledningarna till att man ibland förordat avvisning framför en process som utmynnar i ett ogillande är antagligen att man uppfattat svarandens hörande som ett nödvändigt element i en egentlig process. Sådana tankar torde ha sin grund i en av Olaus Petri citerad ordsed att ingen skall dömas efter endast ena partens tal. Den ordningen kräver emellertid inte att man ger den person, som vinner en process, tillfälle att yttra sig (jfr t.ex. 52 kap. 7 & RB).

Redan enligt nuvarande regler i RB kan käromål i vissa fall ogillas av tingsrätt utan att svaranden faktiskt har yttrat sig. Har part i ett dispo- sitivt tvistemål förelagts att komma till ett sammanträde för muntlig förberedelse vid påföljd att tredskodom annars kan meddelas mot ho- nom, och uteblir han från sammanträdet, skall enligt 44 kap. 2 & RB sådan dom meddelas om den närvarande parten yrkar det. Är det sva- randen som uteblivit kommer härvid tredskodomen normalt att innebä- ra ett bifall till käromålet. Så är emellertid inte alltid fallet. Av 44 kap. 8 5

RB följer nämligen, att käromålet skall ogillas i den mån det bygger på en framställning av omständigheterna i målet, som strider mot vad som är allmänt veterligt. Enligt samma lagrum skall käromålet ogillas även i den mån framställningen inte innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat. Vi vill kalla sådana fall där domen går den närvarande parten emot för baklängesfall. Det är dessa fall som är av intresse i det nu aktuella sammanhanget.

Det är en både märklig och kostnadskrävande konstruktion att rätten först skall behöva utfärda stämning på svaranden och kalla parterna till förhandling innan rätten ogillar käromålet utan att svaranden ingår i svaromål. Ett käromål som sålunda ogillas kan rimligen inte ha varit mera välgrundat när det kom in till rätten.

En av de mer allmänna utgångspunkterna för vår översyn av RB är att allt överflödigt skall rensas bort. Behöver man t.ex. inte hålla huvudför- handling skall man inte heller ha en sådan. I linje härmed ligger att svaranden inte bör höras om det inte behövs. Om det även utan svaran- dens hörande är uppenbart att talan skall ogillas måste nämligen hans hörande anses helt onödigt.

Här kan man emellertid invända att det ej utan vidare kan uteslutas att svaranden vill medge kärandens talan. Svaranden borde därför ges tillfälle att medge även ett uppenbart ogrundat anspråk. Det kan dock med skäl ifrågasättas om de extrema fall då svaranden vill medge käran- dens talan kan motivera en generell regel som leder till avsevärda kost- nadsfördyringar både för parterna och för samhället. Enligt vår mening bör svaranden i stället, i det osannolika fallet att han vill medge, göra detta utanför processens ram varefter käranden, om han så önskar, kan återkomma och därvid grunda käromålet på medgivandet.

Det kan också vara så att man anser att en kärande alltid äger rätt till en ”komplett” process. Har man den uppfattningen bör man dock rimligen ge käranden rätt t.ex. att också höra vittnen vare sig det behövs eller inte. Vi vill f.ö. påstå att det skulle vara vilseledande att beteckna en process utan hörande av svaranden som en ”förenklad” process. Den är nämligen inte förenklad i förhållande till den allmänna processen enligt vilken i princip endast behövliga åtgärder skall vidtas. Man skulle lika gärna kunna kalla processer utan vittnesförhör för förenklade.

Vi föreslår alltså att rätten i de fall som nu avses skall få möjlighet att avgöra målet i sak utan att först ha utfärdat stämning på svaranden.

Vi vill tillägga att den lösning vi förordat kräver en viss justering i 17 kap. 3 55 RB om vårt förslag i fråga om parternas framställande av yrkanden m.m. godtas (se specialmotiveringen till 43 kap. l 5).

När det gäller den närmare utformningen av en regel om att mål i vissa fall får avgöras utan svarandens hörande bör en anknytning göras till rekvisiten för tredskodom i de s.k. baklängesfallen. Möjligheterna att utnyttja reglerna blir härigenom ganska begränsade. En utvidgning av tillämpningsområdet synes emellertid kunna ske endast om man använ- der mer vaga begrepp för att bestämma dess gränser. Detta är ur rättssäkerhetssynvinkel inte lämpligt. Vi vill i stället inskränka till- lämpningsområdet något i förhållande till vad som f.n. gäller enligt 44 kap. 8 & RB genom ett krav på att det föreliggande rekvisitet för ogillande

skall vara uppenbart. Vår regel kommer härigenom att träffa bara såda- na fall där det inte kan råda minsta tvekan om att talan är ogrundad och där det således är uppenbart att talan skall ogillas. En motsvarande ändring bör givetvis göras i fråga om möjligheten att avgöra mål senare i processen. Givetvis blir en regel om att svaranden inte skall höras tillämplig endast i det fallet att hela saken är sådan att svaromålet är onödigt.

Vi vill nämna att en ordning motsvarande den vi nu har redogjort för sedan länge har praktiserats inom förvaltningsrätten. Även i förvalt- ningsprocessen gäller reglerna om krav på processbehörighet. När det gäller de mer eller mindre befängda skrifter beträffande vilka man inte kan anse parten processobehörig har man emellertid enligt 10 & förvalt- ningsprocesslagen (19712291) en möjlighet att avstå från att dra in sva- randen i processen. Den handling varigenom mål anhängiggörs och det som hör till den skall visserligen normalt delges motparten eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts för att denne skall få tillfälle yttra sig, men en delgivning av detta slag behövs inte, om detär uppenbart att talan inte kan bifallas eller att underrättelse är onödig.

Det hittills sagda har närmast utgått från att käranden utformat sin talan på ett med hänsyn till sina bevekelsegrunder riktigt sätt och att ett påpekande från rättens sida om käromålets brister inte skulle få honom att ändra sin inställning. Ibland kan emellertid den faktiska situationen vara en annan. Som exempel kan vi nämna det fallet att en person som köpt en bristfällig sak väcker talan mot säljaren med yrkande om att denne skall reparera saken. Köplagen ger honom emellertid endast rätt att antingen häva köpet eller begära nedsättning av köpeskillingen. Hans talan om reparation kan därför inte bifallas. Det saknas alltså, så som hans talan utformats, laga skäl för käromålet. Eftersom bristen lätt kan rättas till och kan bero på ett rent förbiseende är det inte fråga om en uppenbart ogrundad ansökan av det slag som bör leda till omedelbart ogillande.

I avsnittet om materiell processledning (se avsnitt 12) har vi närmare redogjort föri vilken omfattning rätten bör kunna ingripa för att rätta till felaktigheter i käromålet. Vi finner det naturligt att principerna bakom den materiella processledningen inte sätts ur spel genom att käromålet ogillas redan i processens inledningsskede. I det nyss angivna exemplet bör således käranden ges möjlighet att ändra sin talan. Huruvida sedan den materiella processledning som erfordras härvidlag skall utövas i processens inledningsskede eller senare är en fråga som måste avgöras från fall till fall.

Sammanfattningsvis innebär vårt förslag att rätten kan ogilla käromå- let utan svarandens hörande, om det är uppenbart att kärandens fram- ställning strider mot allmänt kända förhållanden eller att den inte inne- håller laga skäl för käromålet eller att käromålet av annan anledning är ogrundat. Som en överordnad förutsättning gäller att rättens materiella processledning inte kan åstadkomma någon ändring i den aktuella de- len.

Det bör givetvis stå öppet för käranden att till hovrätt överklaga en dom som meddelats utan hörande av svaranden. I fråga om tid för talan

bör därvid gälla vad vi senare i den allmänna motiveringen kommer att föreslå (avsnitt 15.4) som en allmän regel för dom på handlingarna i vissa fall. De nuvarande reglerna för hovrätts prövning innebär att motparten till den som vädjar mot en dom skall delges vadeinlagan. I en senare etapp av reformarbetet skall vi behandla hovrättsförfarandet. Intill dess torde utan olägenhet kunna gälla att vadesvaranden skall delges vadein- lagan även om detta skulle vara onödigt i ett enskilt fall. Hovrättspröv- ningen i övrigt kan redan med nu gällande regler ske utan att svaranden drabbas av olägenheter (se 50 kap. 21 å och 51 kap. 21 & RB).

1 de fall rätten ogillar ett käromål utan hörande av svaranden får käranden inte rättens medverkan till att åstadkomma ett preskriptions- avbrott. Käranden har emellertid i tvistemål möjlighet att själv avbryta eventuell preskription genom att skriftligen eller muntligen delge sva- randen sitt ekonomiska anspråk. Gäller det brott måste han formligen delge svaranden det väckta åtalet (se 35 kap. 1 & brottsbalken, se också 22 & delgivningslagen). Om käromålet ogillas utan svarandens hörande har därför en kärande som räknat med rättens medverkan goda möjlig- heter att själv bevaka vad han anser vara rätt och några bestämmelser om att rätten skall delge ansökningen i de nu berörda fallen anser vi därför inte behövliga. I det sammanhanget vill vi framhålla att en kärande alltid måste vara försiktig i preskriptionshänseende när en ansökan ges in. Det kan ta tid för rätten att få svaranden delgiven. En process vari talan ogillas därför att den är uppenbart ogrundad bör i de flesta fall kunna gå i stort sett lika snabbt. Det skall tilläggas att frågan om vissa ändringar i preskriptionsbestämmelserna kommer att behandlas i samband med överväganden om följdlagstiftning till vår reform i övrigt.

Innan vi lämnar frågan hur man bör behandla de uppenbart ogrun- dade ansökningarna kan nämnas att vi i specialmotiveringen till 34 kap. l & behandlar frågan huruvida alla frågor om rättegångshinder skall handläggas och avgöras innan man går in på en prövning av själva saken. Vad frågan där gäller är om rätten t.ex. måste ta ställning till kärandens processbehörighet innan man tar ställning till om hans talan skall bifallas eller ogillas. Den nuvarande ordningen innebär att process- hindren alltid skall prövas först. Detta kan ha särskild betydelse i nu förevarande fall. Att ett käromål framstår som ogrundat kan nämligen bero på t.ex. att käranden inte förmår tillvarata sina intressen. Är det tveksamt hur det förhåller sig med kärandens processbehörighet, bör denna fråga i normala fall utredas även om detta ter sig olämpligt från processekonomisk synpunkt. Om rätten däremot är säker på att yrkan- dena inte kan bifallas hur talan än förs, har rätten föga anledning att sörja för ytterligare utredning i fråga om processbehörigheten (se vidare specialmotiveringen till 34 kap.).

15.2. Vissa tvångsmedel 15.2.1 Inledning

För domstolsarbetets effektivitet är det väsentligt att planerade och förberedda förhandlingar kan genomföras. Det anses emellertid allmänt

att det har blivit allt vanligare att domstolsförhandlingar av skilda orsa- ker måste ställas in. Riksdagen har tagit upp problemen senast vid 1980/81 års riksmöte (se JuU 1980/81 :28).

Av den målundersökning som vi har företagit framgår att omkring 20 % av alla utsatta huvudförhandlingar i brottmål inställs trots att alla inblandade varit behörigen delgivna kallelse. Den vanligaste situationen är att den tilltalade uteblivit utan föregående meddelande till rätten. Nästan lika vanligt är att den tilltalade anmält förfall före förhandling- en. Andra vanliga orsaker till inställda brottmålsförhandlingar är att ett vittne eller en målsägande uteblivit utan att lämna meddelande eller anmäla laga förfall. Också i de indispositiva tvistemålen är det vanligt att förhandlingar måste ställas in därför att parter eller andra personer inte infunnit sig.

I detta avsnitt tas upp frågor om hur man i ökad utsträckning skall kunna verka för att personer, vilkas närvaro är nödvändig för ett sam- manträde, kommer tillstädes. Däremot tar vi inte i detta sammanhang upp den näraliggande frågan om möjligheterna att avgöra målet utan att den kallade inställer sig. Den frågan behandlas i andra sammanhang.

Ytterligare en avgränsning skall göras. Den har avseende på svårig- heterna att delge kallelser. Enligt våra direktiv skall vi inte direkt syssla med frågor om delgivning. I den fortsatta redogörelsen kommer vi därför inte att beröra de otvivelaktigt stora problem som delgivningar av kallelser numera orsakar särskilt i storstäderna. Vi skall i stället i första hand behandla det processuella sanktionssystemet.

15.2.2. Sanktionsformer av ekonomiskt slag

För att sanktionera kallelser till förhandlingar skall rätten enligt ett flertal bestämmelser i RB förelägga den kallade att inställa sig vid påföljd av visst penningvite. Vitet, som tillfaller statsverket, får enligt 9 kap. 8 & RB bestämmas till ett belopp mellan 10 kronor och 5 000 kronor (10 000 kronor vid förnyat vitesföreläggande). Inom denna ram skall rätten enligt en allmän grundprincip för vitesinstitutet välja det belopp, som kan antas förmå vederbörande att inställa sig. Även om sålunda vitet sägs vara individuellt till sin natur är det mycket vanligt, att rätten har fasta och generella rutiner enligt vilka alla vitesbelopp vid rätten bestäms till visst belopp oavsett målets art eller den kallades förhållan- den. Ett vanligt belopp synes för många domstolar vara 300 kronor, för andra 500 kronor.

När den som har kallats till en förhandling underlåter att inställa sig uppstår frågan huruvida vitet skall dömas ut. Förekommer anledning att den uteblivne har laga förfall skall enligt 32 kap. 6 & RB utdömande inte ske. Oftast är dock rätten helt ovetande i fråga om anledningen till utevaron. I praktiken förekommer det ibland att rätten i sådant fall låter frågan om utdömandet anstå till dess man kunnat få ett säkrare underlag för ett beslut. Kallelse till nytt sammanträde (ofta med högre vite) brukar därefter utfärdas. Frågan om utdömande av vitet tas sedan inte upp förrän vid den nya förhandlingen. Om vederbörande därvid inställer sig

anser många att inget vite bör dömas ut. Grunden för en sådan uppfatt- ning är en bestämmelse i 9 kap. 8 g” tredje stycket RB enligt vilken vite inte får utdömas, om ändamålet med vitet har förfallit. Enligt Ekelöf (Rättegång I 5. 162) bör emellertid det nämnda lagrummet äga tillämp- ning endast när den förelagdes underlåtenhet att åtlyda föreläggandet inte medfört några olägenheter.

Utdöms vitet kan statsverkets fordran indrivas genom kro- nofogdemyndighet. Reglerna härom går längre än när det gäller att driva in t.ex. fordringar rörande vanliga rättegångskostnader. [ sista hand kan — teoretiskt sett — förvandling till fängelse ske enligt bötesverkstållig- hetslagen (19791189).

Frågan om avskaffande av förvandlingsstraffet har länge diskuterats. Viteskommittén (Ju 1979:01), som haft till uppdrag att utreda vissa förutsättningar för avskaffande av förvandlingsstraffet, har lagt fram ett delbetänkande härom. Betänkandet har remissbehandlats. Med hänsyn till remissutfallet har man anledning anta, att förvandlingsstraffet kom- mer att behållas tills vidare. Viteskommittén sysslar numera med några specialfrågor kring icke-processuella viten. Kommitténs förslag i de frågorna torde inte komma att beröra vitessystemet enligt RB.

Vittnen skall normalt inte föreläggas vite. I stället kan vittnet dömas till böter, om vittnet inte följer ett föreläggande att inställa sig (36 kap. 20 & RB). Först om målet skjuts upp till en ny förhandling, får vittnet kallas vid vitespåföljd. Vitesföreläggande mot vittnen är dock sällsynta. Även böter kan förvandlas till fängelse.

I fråga om målsäganden gälleri dag särskilda regler. Målsäganden bör emellertid i fortsättningen enligt våra överväganden i specialmotivering- en till 36 kap. 1 & alltid behandlas som part eller vittne.

Vid sidan av reglerna om viten och böter finns det enligt RB flera andra ekonomiska sanktionsmöjligheter mot kallade som inte vill instäl- la sig till förhandling. Viktigast är härvid att part som förlorar i tvistemål eller tilltalad som fälls till ansvar i brottmål i allmänhet måste utge viss ersättning för motpartens eller statens rättegångskostnader och att dessa kostnader oftast blir högre om en förhandling ställts in därför att parten uteblivit. Part, som underlåtit att inställa sig, kan också oavsett utgången av målet förpliktas att såsom rättegångskostnad ersätta motpart vissa kostnader som uppkommit till följd av hans försummelse (18 kap. 6 5 och 31 kap. 4 & RB). Varken i tvistemål eller brottmål åläggs dock parten att ersätta statsverket de kostnader för outnyttjad domstolstid och onödigt domstolsarbete som uppkommit till följd av att förhandlingen behövt ställas in. Dessa kostnader får i stället helt eller delvis täckas genom att vitet döms ut.

För vittnen gäller enligt 36 kap. 23 & RB ett skadeståndsansvar för uppkomna kostnader. Inte heller den regeln omfattar statsverkets kost- nader för domstolen. Det torde dessutom vara ovanligt att ett försumligt vittne åläggs ett kostnadsansvar.

Den främsta skillnaden mellan viten, å ena sidan, samt böter, rätte- gångskostnadsansvar och skadestånd, å andra sidan, är att den ekono- miska sanktionen i vitesfallet konkretiseras i förväg. Det finns visserli- gen inga säkra undersökningar att tillgå när det gäller att bedöma bety-

delsen av denna skillnad men vi anser det högst naturligt att vitet är den mest verkningsfulla sanktionen när det gäller att få kallade personer att inställa sig. Enligt vår mening kan nämligen ett obestämt hot om bötes- straff, skadeståndsansvar eller rättegångskostnadsansvar för många av de personer, som inte vill inställa sig, alltför lätt få en enbart teoretisk innebörd.

Anledningen till att vittnen inte i första hand skall vitesföreläggas utan dömas till bötesstraff torde vara, att det för somliga vittnen ansetts chikanerande att få ett individuellt bestämt vitesbelopp utsatt i kallelsen. Att ett sådant belopp utsatts skulle nämligen kunna tyda på att rätten haft en konkret misstanke om att vederbörande haft för avsikt att un- dandra sig inställelse.

Detta skäl anser vi inte vara så tungt vägande att man inte också beträffande vittnen bör använda det vanliga och enligt vår mening bättre vitessystemet. En övergång till ett sådant system innebär också att man undanröjer den från systematisk synpunkt märkliga konstruktionen med straff och vite för samma typ av förseelse.

När det sedan gäller den nuvarande principen, att vitessanktionen i princip är förenad med ett skadestånds- eller rättegångskostnadsansvar, vill vi framhålla den brist som ligger i att man konkretiserar endast en del av den ekonomiska påföljd som kan drabba den kallade. Vi bortser då från att man beträffande vittnen sällan brukar döma ut mer än på sin höjd vitesbeloppet.

Ett dubbelt sanktionssystem av det slag som idag finns är emellertid ofrånkomligt i det fall att det är olika subjekt som skall ha ersättning. Särskilt i de dispositiva tvistemålen måste man även i fortsättningen ha dels ett beslut om vite till statsverket, dels ett beslut om ersättning till den drabbade parten i det fall denne inte av annan anledning får full kost- nadstäckning.

Om skadeståndet eller ersättningen för rättegångskostnader skall be- talas till statsverket kommer frågan i ett annat läge. Det skulle enligt vår mening innebära en effektivitetsvinst om man i de fallen redan från början kunde konkretisera hela det ersättningsbelopp som det är fråga om. Att låta hela ersättningsfrågan falla inom vitesinstitutets ram med högre vitesbelopp till följd, skulle vidare innebära att man fick en något hårdare verkande ekonomisk sanktion, eftersom vite kan utkrävas något effektivare på verkställighetsplanet än skadestånd och ersättning för rättegångskostnad. Det kan i detta sammanhang nämnas att redan processlagberedningen talade om behovet av att bestämma viten till betydligt högre belopp än tidigare (SOU 193826 5. 403). Ytterligare en fördel med att slopa det dubbla sanktionssystemet är att man åtminstone på sikt kan uppnå vissa förenklingar för domstolarna och verkställighetsorganen, även om det inte rör sig om några mera bety- dande effektivitetsvinster.

Vad som talar emot att man sammanför sanktionerna under en "hatt” — vitesinstitutet — är främst svårigheterna att i förväg fastställa vilka kostnader som en underlåten inställelse kan föra med sig.

Med tanke på vitesinstitutets karaktär torde dock någon millimeter- rättvisa knappast ens vara önskvärd. Enligt grundprincipen för viten

skall ju, som redan nämnts, vitet fastställas till belopp som kan antas förmå vederbörande att inställa sig. Varje utdömande av vite bör därför ses som ett tecken på att rätten haft fel i sina antaganden och att vitet borde ha varit högre.

Givetvis kan man inte för varje enskilt fall i förväg exakt beräkna hur stora kostnader som kan uppkomma för statsverket om en förhandling ställs in. Vissa överslagsberäkningar kan dock göras redan i förväg. Sådana beräkningar kan inte bli annat än starkt schematiserade. I fråga om försvarar— och vittneskostnader finns emellertid redan idag ett gans- ka gott underlag för beräkningarna. När det gäller kostnaderna för exempelvis domare, åklagare och domstol måste beräkningarna bli be- tydligt mera svävande.

De stora osäkerhetsmoment som måste komma att prägla överslags- beräkningarna bör — med hänsyn till vitesinstitutets karaktär — enligt vår mening inte hindra att statsverkets merkostnader för en underlåten inställelse byggs in i vitesinstitutet samtidigt som man i motsvarande mån inskränker det nuvarande skadeståndsansvaret och ansvaret för rättegångskostnader gentemot statsverket. Vi vill påpeka att en sådan lösning kan komma att underlätta en senare reform rörande rättegångskostnadsansvaret i brottmål. Enligt våra direktiv jämförda med översynspromemorian har vi till uppgift att undersöka möjligheter- na att begränsa kostnadsansvaret i sådana mål till sådana rättegångs- kostnader som berott på den tilltalades försumliga processföring. Ett kostnadsansvar för tilltalad i anledning av försumlig processföring bru- kar nästan alltid hänföra sig till underlåtenhet att iaktta kallelse till förhandling.

Vi vill i detta sammanhang erinra om att den tilltalades kostnadsan- svar i brottmål enligt 31 kap. l & RB ofta begränsas genom vissa till rättshjälpssystemet knutna maximibelopp. Det kan med fog ifrågasättas om skälen bakom reglerna angående sådana begränsningar har avse- ende på det fallet att den tilltalade genom vårdslös processföring orsakat statsverket kostnader (jfr förhållandet mellan 31 kap. 1 lj och 31 kap. 4 & RB).

Vad som nu har sagts bör inte uppfattas så att vi vill ta bort grundprin- cipen om att vite skall fastställas till belopp som kan antas förmå veder- börande att inställa sig. Vad vi menar är att den principen bör kom- pletteras med regler enligt vilka viten i princip inte fastställs till belopp som kan antas vara lägre än statsverkets kostnader för en inställd för- handling. Statsverkets beräknade kostnader konstituerar sålunda ett minimibelopp. Särskilt i många enkla mål, där det inte finns försvarare eller vittnen, bör vitet med tilllämpning av grundprincipen fastställas till högre belopp än vad som motsvarar statsverkets kostnader.

Det finns ytterligare faktorer vilka inom ramen för det angivna vites- institutet bör få påverka vitets storlek. Olägenheterna av en underlåten inställelse är nämligen inte alltid möjliga att uppskatta i pengar. Främst gäller detta de största målen där en underlåten inställelse kan vålla stora problem. Vissa andra mål har en sådan karaktär att de av hänsyn till den tilltalade eller annan bör behandlas med skyndsamhet. Den tilltalade kan t.ex. vara underårig eller häktad. Handläggningen av målet kan

komma att bli fördröjd av att t.ex. ett vittne underlåter att inställa sig till huvudförhandling och detta kan då gå ut över den tilltalade eller annan part. Enligt vår mening talar goda skäl för att även faktorer av nu angivet slag, dvs. faktorer som hänför sig till målets omfattning och beskaffenhet i övrigt, bör få beaktas vid fastställande av vitesbelopp. Vi vill nämna att Ekelöf (Rättegång [, s. 160) synes ha den uppfattningen att sådant beaktande kan ske redan enligt de nu gällande reglerna.

För att inte domstolarna i onödan skall belastas med beräkningar avseende statsverkets kostnader m.m. och för att en enhetlig och enkel rättstillämpning skall kunna uppnås bör det ankomma på regeringen att meddela närmare bestämmelser om vitesbelopp. Vi förutsätter att såda- na föreskrifter kan utformas så att de kan tillämpas även av ickejuridiskt skolad biträdespersonal vid domstolarna.

En reform enligt vilken man gör sanktionssystemet mera effektivt på det sätt vi här föreslagit bör, med tanke på de höga vitesbelopp det i många fall kan bli fråga om, föra med sig att man inte längre har något högsta tillåtna vitesbelopp i RB. Det kan erinras om att det nuvarande skadestånds- och rättegångskostnadsansvaret i allmänhet inte har några begränsningar uppåt och att även många moderna bestämmelser om vite saknar sådant tak (se bl.a. prop. 1980/81:84 s. 223). Avsaknaden av regler om högsta vitesbelopp är vidare enligt vår mening till fördel när det gäller förelägganden enligt bl.a. 38 kap. 5 Q' och 39 kap. 5 & RB att förete en skriftlig handling som bevis, respektive att tillhandahålla ett föremål för syn.

15.2.3. Utdömande av vite

I vitesföreläggandet fastställs vitet ofta schablonmässigt. Under såda- na omständigheter måste ett utdömande av hela det förelagda beloppet mången gång te sig obilligt. Särskilt kan detta vara fallet om underlåten- heten att följa föreläggandet berott på ett ursäktligt förbiseende. Det finns enligt nu gällande rätt ingenting som hindrar att ett lägre vite utdöms än det som angetts i föreläggandet.

Om det av oss föreslagna systemet för fastställande av vitesbelopp skulle godtas, blir behovet att kunna jämka viten större än idag. Detta hänger samman med att olägenheterna av att någon inte följer ett Vitesföreläggande i praktiken kan visa sig betydligt mindre omfattande än vad som förutsattes vid fastställandet av vitesbeloppet. Enligt vår mening bör med hänsyn härtill förutsättningarna för jämkning i fortsätt- ningen anges i RB.

En av svagheterna i det nuvarande systemet för utdömande av viten är att åtminstone vissa domare underlåter att döma ut viten, när de inte är säkra på att den kallade saknar laga förfall. Detsamma gäller för övrigt i fråga om böter för vittnen som inte kommer till en förhandling. En annan svaghet är att man under vissa omständigheter måste godta obestyrkta påståenden om laga förfall. Den först berörda svagheten bör enligt vår mening avhjälpas genom en lagändring. Det bör inte — såsom enligt nuvarande 32 kap. 6 & RB — räcka med att det förekommer anledning att den kallade har laga förfall

för att vitet inte skall dömas ut. Särskilt de situationer vari ingen som helst upplysning lämnats om anledningen till utevaron bör behandlas efter så klara och strikta regler att någon tveksamhet om att utdömande skall ske inte rimligen kan råda. Vi anser sålunda att det berörda lagrum- met bör förtydligas så att det krävs att det på grund av särskild omstän- dighet skall kunna antas att den kallade har laga förfall, för att man inte skall döma ut vitet. Utdömande bör normalt ske utan avseende på att den förelagde eventuellt senare kan ursäkta sig. Ett exempel på fall vari utdömande bör underlåtas erbjuder t.ex. den situationen att rätten fått upplysning om att tågförbindelserna med den ort, där den kallade vistas, inte fungerar.

För att inte de av oss föreslagna principerna skall slå för hårt i vissa fall där den uteblivne handlat ursäktligt anser vi det vara viktigt att begreppet laga förfall (som definieras i 32 kap. 8 5) får en nyanserad tilllämpning. Om den som uteblivit gjort vad som skäligen kan anses ankomma på honom för att uppfylla föreläggandet bör vite inte utdö- mas.

En effektivare behandling av de fall där det inte finns någon förkla- ring till att vederbörande inte inställt sig kan leda till att det kommer att meddelas ett större antal sakligt sett oriktiga beslut om utdömande av viten än i dag. Det gäller sådana situationer där den kallade faktiskt har ett laga förfall men inte kunnat anmäla det. En reform av det angivna slaget kan därför komma att föra med sig ett något ökat antal överklaganden. Åtminstone i vissa fall borde det emellertid i framtiden kunna få ankomma på den utdömande instansen att själv rätta eller ompröva sitt beslut.

Frågor om enklare behandling av överklaganden och om förenklade och effektivare möjligheter till rättelse eller omprövning av beslut kom- mer vi att ta upp först i ett senare betänkande. Vi menar dock att olägenheterna av att det kanske blir ett något ökat antal överklaganden inte är större än att man redan nu bör kunna effektivisera vitesutdöman- det på det sätt vi nyss har angett.

Den andra av de berörda svagheterna visar sig särskilt tydligt, när den kallade anmäler laga förfall före sammanträdet. I det läget brukar man från rättens sida begär att den kallade styrker det laga förfallet, speciellt i de fall grunden för förfallet påstås vara sjukdom. Samtidigt inställs förhandlingen. Det är långt ifrån alltid som det härefter inkommer något läkarintyg eller annat bevis om det laga förfallet. Frågan om utdömande av vitet kan dock inte mera bli aktuell i målet. Vitesföreläggandet måste nämlingen anses återkallat när förhandlingen ställs in på förhand. Den som kan knepet att göra anmälan om laga förfall först omedelbart före förhandling undgår vitespåföljden men kan — åtminstone teoretiskt — ådra sig ett rättegångskostnads- eller skadeståndsansvar.

Ett effektivare system kan enligt vår mening åstadkommas, om vitet får utdömas utan hinder av att den förhandling, till vilken kallelsen gällde, redan har ställts in. Den som anmäler laga förfall bör med ett sådant system alltid upplysas om att vitet kommer att utdömas, om inte förfallet styrks inom viss tid efter anmälan. Vad vi nu har föreslagit påkallar ändringar i 9 och 32 kap. RB.

Som vi angett i föregående delavsnitt bör de av oss föreslagna princi- perna för vitets bestämmande få till följd en begränsning av det skade- ståndsansvar eller ansvar för rättegångskostnader gentemot statsverket som åvilar den som förpliktats utge vitet. Begränsningarna har avseende på ansvar enligt vissa bestämmelser i 18, 31, 36 och 40 kap. RB.

Eftersom vi, som tidigare nämnts, skjutit upp de allmänna frågorna om ansvaret för rättegångskostnader i brottmål till en senare etapp av re- formarbetet bör begränsningarna såvitt avser 31 kap. tills vidare få endast en provisorisk lösning. Begränsningarna såvitt avser 18 kap. bör behandlas på samma sätt. Enligt vårt förslag sker begränsningarna ge- nom en jämkningsregel i 9 kap. 9 Q' RB. Såvitt gäller 36 och 40 kap. kan de nu gällande reglerna om skadeståndsansvar tas bort (se 36 kap. 20 å och 40 kap. 16 5).

Ett ytterligare sätt att effektivisera vitessanktionen kan vara att skapa ett bättre system för indrivning av utdömda viten och för eventuell förvandling av vitet till fängelse. I specialmotiveringen till 9 kap. 9 få skall vi beröra en sådan effektivisering. I övrigt avstår vi emellertid från att närmare gå in på de möjligheter som här onekligen erbjuder sig. Vi vill dock påpeka att ändringar i fråga om indrivningen av viten kan ha betydande effekter för vitespåföljden i allmänhet, således inte bara för inställeseviten enligt RB.

15.2.4. Hämtning

Även om det åtminstone teoretiskt sett finns möjligheter att förvandla viten till fängelse har vitesinstitutet knappast någon praktisk betydelse för vissa av de personer som saknar en ordnad ekonomi. De uteblir antagligen från domstolsförhandlingar utan hänsyn till storleken av vitesbelopp. När vitesinstitutets möjligheter i det konkreta fallet är ut- tömda uppstår ett behov av att tvångsvis kunna hämta vederbörande till domstolen.

Från flera håll har på senare år anmälts svårigheter när det gäller att effektivt använda institutet hämtning. I huvudsak har dessa svårigheter inte sin grund i att lagen är för restriktiv i fråga om möjligheterna att tillgripa hämtning. Däremot har det visat sig svårt att genomföra beslu- tade hämtningar.

Enligt gällande rätt kan hämtning i brottmål ske redan till det först utsatta förhandlingstillfället, om det förekommer anledning att den till- talade inte iakttar föreläggande att inställa sig (45 kap. 15 lj andra stycket RB). Kommer inte den tilltalade till den först utsatta huvudförhandling- en eller kommer inte svaranden i indispositivt tvistemål till förhandling, kan rätten låta hämta honom antingen omedelbart eller till senare dag. Vi föreslår i denna del att brottmål och indispositiva tvistemål likställs så att det alltid skall vara möjligt att hämta en part till förhandling i ett sådant mål, om det kan antas att parten inte följer ett vanligt vites- föreläggande. En motsvarande reform föreslås i fråga om vittnen.

För att hämtningsförsök inte skall misslyckas i onödan krävs i allmän- het att den som skall verkställa hämtningen bedriver en viss förspaning.

En sådan spaning inriktas givetvis normalt på frågan om var den som skall hämtas kommer att uppehålla sig kort före sammanträdet, om inte restiden gör en annan inriktning nödvändig. Det är dock vanligt att spaningen mera måste ta sikte på var vederbörande kommer att uppe- hålla sig vid en tidigare tidpunkt.

Den som skall hämtas ges i allmänhet tid på sig för att förbereda sig inför domstolssammanträdet. Det kan gälla sådana förhållanden som klädbyten, ordnande av vikarie på arbetsplats, ordnande av barnpass- ning eller kontakter med övervakare, skyddskonsulent eller försvarare. Det behövs ofta också en säkerhetsmarginal för resan till domstolsloka- len. De anförda omständigheterna leder till att den som skall hämtas ofta måste uppsökas flera timmar i förväg.

Det finns också andra omständigheter som medverkar till att hämt- ning inte alltid kan ske så att vederbörande omedelbart efter ett omhän- dertagande kan förpassas till domstolslokalen. Till dessa omständigheter hör främst svårigheterna att veta var man under dagtid kan anträffa den som skall hämtas. Det är vanligt att den som skall hämtas saknar fast anställning. ] andra fall är en anställning sådan att inte ens arbetsled- ningen vet hur man skall nå vederbörande (resemontör, chaufför, etc.). I samtliga fall av nu angivet slag brukar den lämpligaste tidpunkten för uppsökande av den som skall hämtas vara de allra tidigaste morgontim- marna innan vederbörande ännu hunnit lämna sin bostad. Det är bl.a. den omständigheten som medfört att domstolar i allmänhet sätter ut mål vari hämtning skall ske som första mål under dagen.

JO har gjort vissa uttalanden i fråga om sådana hämtningar som börjat verkställas så tidigt att de som omhändertagits behövt uppehålla sig åtskilliga timmar på en polisstation. JO:s uttalande gäller emellertid endast den i nu förevarande sammanhang underordnade frågan huru- vida den som omhändertagits för hämtning till domstol får förvaras inlåst i arrest.

Enligt vår mening bör man nu lagreglera hämtningsinstitutet så att förutsättningarna för att omhänderta den som skall hämtas klargörs bättre än idag. Därvid bör i första hand uppställas en grundregel om att hämtning i normala fall inte får börja verkställas tidigare än att veder- börande kan inställas omedelbart till sammanträdet inför rätten. Tiden måste givetvis i det enskilda fallet beräknas så att vederbörande får tillräckligt rådrum för att ordna sådana angelägenheter som den kommande inställelsen inför domstol för med sig. Vidare behövs alltid en säkerhetsmarginal.

Endast i mera kvalificerade fall bör omhändertagande för hämtning få ske tidigare. Ett fall är att hämtningsförsök förut har misslyckats. Ett annat fall är att den som skall verkställa hämtningen genom förspaning får vetskap om att en mera direkt hämtning inte kan genomföras.

När det gäller den maximala tiden för omhändertagande bör upp- märksammas att man från polishåll anfört att det i vissa svåra hämt— ningsfall knappast går att anträffa vederbörande annat än under kvälls- tid. Det har sagts att hämtningsinstitutet i de fallen skulle kunna göras betydligt effektivare, om en direkt möjlighet öppnades att eftersöka och omhänderta den som skall hämtas redan dagen före en rättegång. Med

nu gällande ordning torde detta få anses vara i princip otillåtet, om det inte är motiverat av hänsyn till att det är lång resväg till domstolslokalen.

Antalet misslyckade hämtningsförsök bör rimligen minska om polisen får mera tid på sig för åtgärdens genomförande. Det är också troligt att det i vissa fall — såsom beträffande de narkomaner i storstadsdistrikt som är så svårt nergångna att de saknar fast nattkvarter — bör vara lättare att finna vederbörade på kvällstid än under morgontimmarna. Vad som nu har sagts rörande effektiviteten i systemet talar för att hämtning i vissa fall bör få verkställas på ett betydligt mera ingripande sätt än i dag och få innefatta direkta möjligheter till frihetsberövande också över en natt.

En reform av det angivna slaget innefattar betydande rättssäkerhets- problem. Redan som reglerna nu är finns det emellertid rättssäkerhets- problem kring hämtningsinstitutet. Den nuvarande bristen på klara reg— ler ger nämligen polismyndigheterna en inte obetydlig valfrihet bl.a. i fråga om hur tidigt en hämtning får ske.

Det sagda aktualiserar frågan om vilket organ som skall fatta beslut i fråga om längsta tid för omhändertagande i samband med hämtning. Självfallet vet i normala fall polisen bättre än rätten hur svårt det är att direkt till förhandlingen hämta en viss person. Att låta beslutsfattandet i fråga om tidiga hämtningar ankomma på rätten ger emellertid en möjlighet att på ett enkelt sätt låta förutsättningarna för besluten hänföra sig också till omständigheterna i det enskilda målet. Man får vidare en allmänt ökad rättssäkerhet, bl.a. genom de möjligheter till partsinflytan- de och partsinsyn som öppnar sig. Rätten kan dock givetvis inte bara av materialet i målet bedöma frågan om ett beslut om hämtning behöver förenas med rätt att omhänderta vederbörande i förtid. Vad som behövs är ett gott samarbete mellan domstol, åklagare och polis och vissa regler härom bör senare tas upp i förordning.

Rättens medverkan synes emellertid mindre erforderlig i fråga om de mera kortvariga omhändertagandena. Med utgångspunkt från vad som idag tillämpas anser vi att en tidsgräns här kan sättas vid omhänderta— gande i sex timmar. Kortare frihetsberövande bör på grundval av dom- stolens hämtningsbeslut kunna beslutas av polismyndighet. Tiden sex timmar överensstämmer med vad som i normala fall gäller i fråga om enskildas skyldighet att efter polisbeslut kvarstanna på polisstation för förhör (23 kap. 9 & RB). Vi bortser därvid från att till tiden för omhän- dertagande för hämtning också bör läggas nödvändig restid i samband med att den som omhändertagits inställs inför rätten.

När det gäller längre omhändertagande än sex timmar bör av förut angivna skäl beslutanderätten ligga på rätten. De betänkligheter av rättssäkerhetsnatur man kan ha mot långvariga frihetsberövanden i sam— band med hämtning synes med den lösningen inte behöva hindra att den som skall hämtas i särskilt kvalificerade fall får omhändertas i så god tid att han restiden oräknad blir omhändertagen i upp till 18 timmar. En sådan regel innebär att omhändertagande normalt får ske på kvällen dagen före en domstolsförhandling som utsatts till klockan 09.00 eller tidigare.

Nu angivna regler bör enligt vår mening inte kompletteras med några

föreskrifter om att den som omhändertagits för hämtning skall behand- las som anhållen. I stället kan i första hand gälla samma regler som för personer vilka medtagits eller hämtats till polisstation för förhör. Endast i undantagsfall bör således vederbörande få låsas in.

15.3. Användning av telefon vid rättegång

På vårt initiativ inleddes år 1979 en försöksverksamhet med använd- ning av telefon vid rättegång. De grundläggande bestämmelserna om försöksverksamheten finns i den tidsbegränsade lagen (l979:103) om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång. Efter förlängning av giltighetstiden gäller lagen numera intill utgången av år 1982 (SFS 1981 :1292). Till lagen anknyter förordningen (1981 :1293) om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång. Försöks- verksamheten bedrivs vid två hovrätter och tio tingsrätter.

Enligt 2 (5 i den angivna lagen kan i tvistemål som handläggs enligt RB telefon användas i samband med förberedelse och omedelbar huvudför- handling. Telefon kan användas också vid sammanträde enligt småmåls- lagen och vid huvudförhandling i mål om bötesbrott. Vid förhandling som hålls med användning av telefon får part helt eller delvis utföra sin talan och höras per telefon i den mån rätten finner det lämpligt och parterna samtycker till det.

Enligt 3 & kan vid sammanträde, som på vanligt sätt sker inför rätten, bevisning tas upp per telefon. Detta gäller förhör med vittne, sakkunnig eller målsägande. En förutsättning är att rätten finner det lämpligt och att parterna och den som skall höras samtycker.

Vid förhandling då telefon används får enligt 4 & även annan åtgärd som står i nära samband med parts utförande av talan eller med hörande av part, målsägande, vittne eller sakkunnig vidtas per telefon.

Vid försöksverksamheten får enligt 5 & kallelse till förhandling eller till förhör ske i den ordning rätten finner lämplig. I kallelse till den som skall utföra sin talan eller höras per telefon får inte utsättas påföljd. I fråga om rätt till ersättning och förskott på sådan ersättning vid medver- kan i rättegång per telefon tillämpas enlig 6 5 vad som är föreskrivet om ersättning och förskott vid inställelse till förhandling.

Den proposition på vilken lagen om försöksverksamhet grundar sig (prop. 1978/79:88) behandlar ganska utförligt olika frågor som en tele- fonanvändning vid rättegång aktualiserar.

Domstolsverket, som fortlöpande följt försöksverksamheten, har i december 1981 avgett en rapport över denna (domstolsverkets rapport 198119). Rapporten, vilken i stort sett är mycket positiv till telefonan- vändningen, bifogas detta delbetänkande som bilaga 2.

Sammanfattningsvis kan ur domstolsverkets rapport utläsas bl.a. att försöksdomstolarnas erfarenheter av telefonanvändningen är goda och att de problem som kan ha förelegat under inledningsskedet nu anses övervunna. Verket räknar med att statsverket — åtminstone i ett längre

perspektiv —— kommer att göra direkta ekonomiska vinster genom tele- fonanvändningen. Enligt verket torde förutsättningar föreligga för att öka användningen.

Vi har nu att ta ställning till den fortsatta användningen av telefon vid rättegång. Därvid tilldrar sig naturligtvis frågor om rättssäkerhet ett särskilt intresse. Vid tillkomsten av reglerna om försöksverksamhet dis- kuterade man bl.a. möjligheterna att identifiera den talande (se den förut angivna propositionen). Såvitt man kan utläsa av domstolsverkets rap- port har ingenting framkommit som tyder på att telefonanvändningen inneburit att rättssäkerheten minskat med anledning av identifie- ringsproblem. Tänkbara identifieringssvårigheter eller andra negativa effekter för rättssäkerheten berörs knappast alls. Tvärtom sägs i rappor- ten bl.a. att det från flera håll framförts att man per telefon genomfört förhör med personer som endast med största svårighet kunnat inställa sig till en förhandling. Vi vill i detta sammanhang upprepa ett uttalande vi gjorde innan försöksverksamheten inleddes, nämligen att ett vanligt fel när man överväger att använda telefon är att uppfatta telefonen bara som ett substitut för direkta personliga sammanträffanden (prop. l978/ 79:88 s. 19). Givetvis kan telefonen användas som ett sådant substitut men den kan också användas exempelvis i fall där något hörande annars inte skulle ha kommit till stånd eller annars för att komplettera utred- ningen av en fråga och därigenom öka rättssäkerheten.

Samtliga domstolar vid vilka försöksverksamhet har bedrivits är av den meningen att möjligheten till telefonanvändning bör permanentas och utvidgas att omfatta samtliga allmänna domstolar. Det bör dock samtidigt framhållas att man från ett flertal håll velat understryka att telefonen inte kan förväntas komma till användning annat än i ett mindre antal av de mål man handlägger.

De hittills vunna erfarenheterna av försöksverksamheten visar enligt vår uppfattning att telefonen erbjuder betydande rationaliseringsmöjlig- heter för vissa mål. Antalet fall i vilka telefonanvändning aktualiseras är visserligen än så länge relativt sett lågt men det entydiga resultatet av försöksverksamheten är enligt vår uppfattning sådant att man nu bör införa regler om telefonanvändning i RB och sålunda permanenta försöksverksamheten. Den begränsade användningen kan säkert mer tillskrivas ovana vid tekniken och en mer allmänt konservativ attityd än övertygelse om att telefonen är ett oanvändbart hjälpmedel i en rätte- gång. Med hänsyn till den begränsade omfattningen av den nu aktuella etappen i reformarbetet bör reglerna emellertid tills vidare gälla endast tingsrätt. Motsvarande frågor för hovrätt får tas upp i en senare etapp.

Innan vi går närmare in på mera speciella frågor om te- lefonanvändning vill vi framhålla att det inte är meningen att telefon- samtal mer allmänt skall ersätta sammanträden inför rätten eller en skriftlig hantering av mål. Reformen angår — liksom den hittillsvarande försöksverksamheten — ett mindre antal fall men är för den skull långt- ifrån oviktig. Det bör enligt vårt förslag sålunda komma i fråga att använda telefon både vid förberedelse och för upptagande av bevisning vid huvudförhandling (se närmare 43 kap. 3 5, 44 kap. 11 (j och 46 kap.

115).

En väsentlig fråga vid utformningen av de nya reglerna i RB är i vad mån systemet skall vara frivilligt. Den försöksverksamhet som bedrivits har helt och hållet byggt på frivillighet. För parts medverkan har sålunda krävts att han uttryckligen samtyckt till telefonanvändning. Detsamma har gällt för vittnes, sakkunnigs och målsägandes medverkan. Någon påföljd för underlåtenhet att svara i telefonen eller för underlåtenhet att bege sig till anvisad plats för telefonsamtalet har inte heller kunnat förekomma.

Frivilligheten synes inte ha haft några praktiska nackdelar av betydel- se. Erfarenheterna av försöksverksamheten visar sålunda att frågor om samtycke ställs på sin spets jämförelsevis sällan. Endast i 5 av 230 fall i vilka telefonanvändning aktualiserats har användningen hindrats av att parts samtycke saknats. I domstolsverkets rapport redovisas inte när- mare huruvida part eller annan underlåtit att faktiskt medverka efter det att samtycke getts. Möjligen döljs något eller några sådana fall bland de totalt 21 fall i vilka telefon enligt rapporten inte har kunnat användas.

Erfarenheterna av försöksverksamheten är enligt vår mening sådana att man kan antingen slopa kravet på samtycke till telefonanvändning eller införa påföljder för underlåtenhet att medverka. Med hänsyn till telefonanvändningens särskilda karaktär är det emellertid knappast möjligt att göra båda delarna. Vid valet mellan de två alternativen anser vi övervägande skäl tala för att man inte inför några särskilda regler om påföljder för parts underlåtenhet att medverka t.ex. vid ett förbere- delsesammanträde per telefon. Dels tror vi att regelsystemet skulle bli ganska komplicerat, dels talar allt för att de allra flesta parter ändå medverkar, och dels finns det fall där en påföljd — nästan av vad slag den vara må — skulle framstå som direkt olämplig.

Även om ett system med olika påföljder -— t.ex. förenklad dom eller vite — för parter som inte vill medverka till användning av telefon, ligger väl i linje med vår grundtanke om ett ökat ansvar för parterna, en ökad aktivitet, anser vi alltså att man bör nöja sig med den sanktion som ligger däri att en part som utan skäl undandrar sig att medverka riskerar att drabbas av ett kostnadsansvar enligt reglerna om ansvar för försumlig processföring. Om en part inte vill medverka till ett telefonsammanträ- de, måste den vanligaste reaktionen bli att rätten kallar parten till ett sammanträde inför rätten men naturligtvis kan det också komma i fråga att rätten utfärdar ett föreläggande för parten att inkomma med en skrift av något slag. I båda fallen kan nämnda påföljder för underlåtenhet att efterkomma kallelsen eller föreläggandet tillämpas.

Som redan antytts anser vi det därmed fullt möjligt att nu ta bort det formella krav som funnits under försökstiden i fråga om uttryckligt samtycke från den som skall medverka. Detta innebär givetvis inte att man kan rikta något tvång mot den som inte vill medverka. Genom att man inte uppställer något krav på samtycke blir emellertid telefonan- vändningen praktiskt sett något enklare att arrangera.

När det gäller parts samtycke till att bevisupptagning sker per telefon bör man göra en jämförelse med andra bevisningssituationer. Enligt 35 kap. 6 & RB ankommer det visserligen i första hand på parterna att sörja för bevisningen. Rätten har emellertid ett stort inflytande över valet av

bevismedel. Rätten skall sålunda, bl.a. i enlighet med principen om s.k. bevisomedelbarhet, se till att det bevismedel används som medför den säkraste bevisningen, under förutsättning att detta bevismedel kan an- vändas utan orimlig kostnad eller olägenhet (se bl.a. 35 kap. 8 5 och 36 kap. 19 5). Samtidigt skall rätten övervaka att onödigt resurskrävande eller på annat sätt olämpliga bevismedel inte används (35 kap. 7 å). Det finns ingen anledning att i fråga om just bevisupptagning per telefon göra undantag från de nu nämnda principerna. Rätten bör alltså ha en självständig beslutanderätt också i fråga om huruvida det skall tillåtas att viss bevisningsutsaga tas upp per telefon. Rätten bör dock, även utan särskild bestämmelse härom, ta stor hänsyn till parternas uppfattning. Enligt vår mening är det också viktigt att man allmänt söker i lag precisera de förutsättningar under vilka telefonanvändning skall före- komma.

[ specialmotiveringen kommer vi att ta upp frågor om i vilka hand- läggningssituationer som telefon skall få användas och vilka förutsätt- ningar som därvid skall gälla. 1 nu förevarande sammanhang skall vi endast behandla några mer allmänna frågor om telefonanvändningen. Det gäller främst några lagtekniska frågor som kommer i ett annat läge i och med att den bedrivna försöksverksamheten får en permanent karaktär och allmän giltighet samtidigt som handläggningsreglerna för tingsrätt nu görs om på ett genomgripande sätt. Vid införandet av regler- na om försöksverksamhet strävade vi nämligen efter att såvitt möjligt undvika ändringar i de processuella reglerna om förhandling i rättegång.

Enligt reglerna för försöksverksamheten anses en förhandling äga rum på den plats där rätten är samlad och parterna tillåts vid den förhandlingen att utföra sin talan m.m. per telefon. Enligt vår mening bör fiktionen med ett sammanträde inför rätten nu överges. Man bör tala om att sammanträde hålls per telefon utan att man anger t.ex. en plats för sammanträdet.

Också i andra hänseenden bör man välja nya lagtekniska lösningar. Detta gäller bl.a. i fråga om kallelser. Vid försöksverksamheten får den som per telefon skall medverka en kallelse från rätten. Kallelse får enligt 5 5 i lagen om försöksverksamhet ske i den ordning rätten finner lämp- ligt. I de tillämpningsföreskrifter som regeringen utfärdat anges att kal- lelsen företrädesvis bör avse ett åläggande för vederbörande att inställa sig vid en domstol eller vid en polismyndighet. Av domstolsverkets rapport över försöksverksamheten framgår dock att kallelserna i de flesta fall innehållit en uppmaning till vederbörande att vid viss tidpunkt hålla sig tillgänglig i bostaden eller på arbetet.

Det framstår som uppenbart att man inte för telefonfallen kan utfor- ma ett kallelsesystem på grundval av RB :s vanliga regler för sammanträ- de inför rätten. De förhållanden under vilka en telefonmedverkan kan aktualiseras och försiggå är nämligen, som anfördes redan vid försöksverksamhetens inledande, högst skiftande. Vi vill i den delen hänvisa till den förut angivna propositionen. De särskilda regler om kallelse som kan behövas fyller dessutom bara en domstolsadministrativ funktion eftersom några direkta rättsverkningar inte är knutna till en underlåtenhet att iaktta vad som sägs i kallelsen. Erforderliga regler bör

därför kunna hållas utanför RB och i stället tas upp i en författning av förordningskaraktär. Tills vidare bör lämnas öppet om det över huvud taget skall utfärdas formliga kallelser i telefonfallen eller om man skall ha ett system byggt på underrättelse om telefonsamtalet.

När vi tog initiativet till försöksverksamheten väckte vi också frågan om vem som skall betala samtalsavgiften för ett telefonmöte i tvistemål (se den förut angivna propositionen s. 24). Vi ansåg frågan svår att besvara innan man genom en försöksverksamhet vunnit klarhet om telefonanvändningens faktiska fördelar. I enlighet med vad vi föreslog har därför statsverket svarat för kostnaderna under försöksverksamhets- tiden.

Otvivelaktigt har många enskilda parter gjort ekonomiska vinster på grund av försöksverksamheten, framför allt genom att de undgått rese- kostnader och tidsspillan. När man tar ställning till frågan om enskilda parter bör åläggas att i fortsättningen till statsverket återbetala dess kostnader bör man emellertid beakta att kostnaderna för själva telefon- samtalen är små. För hela försöksverksamheten har kostnaderna för själva samtalen uppgått till endast 6 420 kronor. Kostnaderna för in- stallation av nya telefonanläggningar i domstolslokalerna och för abon- nemangsavgifter har varit väsentligt högre.

Det kan lika lite som i fråga om de allmänna kostnaderna för dom— stolsverksamheten komma i fråga att låta enskilda parter betala de fasta kostnaderna för domstolarnas telefoner. Samtalsavgifterna är blygsam— ma och även om man redan i samband med att ett telefonsamtal avslutas kan få besked om dessa kostnaders storlek anser vi att det inte finns anledning att ålägga parterna ett kostnadsansvar annat än möjligen genom den allmänna ansökningsavgiften för mål. Det kanske skall till- läggas att erfarenheterna av försöksverksamheten tyder på att telefon- användning kan ge ett gott ekonomiskt resultat för statsverket även om staten står för samtalskostnaderna. De siffror som redovisas i domstols- verkets rapport ger dock inte någon fullständig bild av de statsfinansiella konsekvenserna av en reform. Sålunda har inte inräknats de besparingar statsverket kunnat göra genom att domstolarna med telefonens hjälp fått möjlighet att arbeta effektivare.

Det bör anmärkas att våra förslag inte i sig innebär att domstolarna skall tillföras någon ny telefonutrustning. Frågor om anskaffande av sådan utrustning får i stället prövas i ett senare sammanhang. Våra förslag innebär inte heller att vi tagit ställning till frågan om man i fortsättningen skall använda samma typer av teleteknisk utrustning som de vilka använts under försöksverksamhetstiden. Vi vill tillägga att dom- stolsverket i sin rapport angett att verket avser att undersöka möjlighe- terna till alternativa teletekniska lösningar.

Avslutningsvis vill vi påpeka att vi i detta sammanhang inte har gått närmare in på de många frågor av mera praktisk natur som en använd- ning av telefon vid rättegång kan ge upphov till. Många frågor av detta slag diskuterades i den förut angiva propositionen och de praktiska erfarenheter man vunnit under försökstiden kan i ett senare samman- hang antas bli belysta genom domstolsverkets försorg. En viktig fråga är t.ex. hur man bäst skall tillgodose offentlighetsintresset.

15.4. Vissa frågor angående beräkning av klagotid m.m.

15.4.1. Inledning

Enligt nu gällande processordning spelar muntligheten en mycket framträdande roll vid tingsrätterna. Det finns endast begränsade möjlig- heter att avgöra tvistemål utan huvudförhandling. I brottmål är sådan förhandling obligatorisk när målet skall avgöras i sak.

Vi föreslår i detta betänkande (avsnitt 11) att man ökar utrymmet för rent skriftlig handläggning vid tingsrätt, dvs. för att avgöra mål på handlingarna. Principen bör därvid vara att om muntligheten i det enskilda fallet inte fyller någon funktion bör den skriftliga handlägg- ningsformen, som ofta är mindre kostsam, utnyttjas. En sådan utgångs- punkt bör gälla såväl tvistemål som brottmål.

Vid våra överväganden angående det skriftliga förfarandets närmare utformning har vi stött på ett inte helt lättlöst problem av huvudsakligen teknisk natur. Det gäller konstruktionen av överklagandeförfarandet efter ett avgörande på handlingarna. Eftersom parterna vid sådan hand- läggning normalt inte kan förutse när dom kommer att meddelas, kan med nuvarande system risk för rättsförluster uppstå genom att parterna, ovetande om att dom meddelats, försitter tiden för överklagande. Pro- blem av detta slag föreligger visserligen redan idag, men de blir mer kännbara ju mer utrymmet för skriftlig handläggning vidgas.

Enligt vår mening är det en nödvändig förutsättning för en utvidgning av området för avgörande av mål på handlingarna att de nyss antydda problemen kan lösas på ett sätt som är godtagbart både från rättssäker- hetssynpunkt och från praktisk synpunkt. I det följande diskuteras några olika alternativ, varefter vi lägger fram ett förslag.

I samband med övervägandet av överklagandefrågorna har vi funnit att man knappast kan undgå att samtidigt ta ställning till spörsmålet om avskaffande av vadeanmälan, en fråga som typiskt sett hör till våra kommande överväganden rörande processen i överrätt. Även den frågan tas därför upp i det följande.

15.4.2. Gällande rätt

I den allmänna domstolsprocessen, där muntligheten är domineran- de, har det varit naturligt att låta dagen för avgörandets meddelande bilda utgångspunkt för klagotidens beräkning. Enligt RB är så fallet både i fråga om domar (50 kap. l &, 51 kap. l ä och 55 kap. l ä) och slutliga beslut (52 kap. l ä och 56 kap. 1 5). Detta gäller alltså oavsett om domen eller beslutet meddelats efter en huvudförhandling eller efter ett skriftligt förfarande. Det enda undantaget från denna huvudregel görs för tredskodomar och andra avgöranden, där rättsmedlet är återvinning. Återvinningsfristen räknas nämligen från delgivning av avgörandet. När det gäller icke slutliga beslut, dvs. beslut under rättegången, beräknas klagotiden från beslutets meddelande, förutsatt att detta skett vid sammanträde, men annars från beslutets delgivning.

Småmålslagen och ärendelagen innehåller i dessa hänseenden inga bestämmelser som avviker från de nu redovisade utan RB:s system är tillämpligt.

Enligt RB skall part skriftligen underrättas om utgången i tvistemål och brottmål (17 kap. 9 & och 30 kap. 7 5). Tillämpningsförordningarna till nämnda lagrum föreskriver att underrättelsen skall ske genom att domen eller beslutet sänds till parten i vanligt brev. När det gäller tilltalad i brottmål tilläggs att brevet skall skickas till vederbörandes ”för domstolen kända” adress.

I förvaltningsprocessen, där den skriftliga handläggningsformen av tradition varit den normala, gäller att klagotiden alltid räknas från det part får del av beslutet (7 & förvaltningsprocesslagen). Normalt sker detta genom att parten delges beslutet genom domstolens försorg.

I fråga om vadeanmälan kan i detta sammanhang sägas följande. Enligt 50 kap. l & RB skall part, som vill överklaga en tingsrätts dom i tvistemål, anmäla vad inom en vecka från domens dag. Han skall där- efter fullfölja vadet genom att ge in en vadeinlaga senast tre veckor från domens dag. Vadeanmälan förekommer inte i brottmål och inte heller i

förvaltningsprocessen.

15.4.3. Tid för överklagande av dom på handlingarna

Flerinstanssystemet, där högre rätt överprövar lägre domstols avgö- randen, är betingat av rättssäkerhetsskäl. När prövningen i den högre instansen —- som fallet är i det svenska systemet — förutsätter initiativ från part eller annan klagoberättigad, kräver samma rättssäkerhetshän- syn att part får tillfälle att överväga om han vill föra målet vidare till högre rätt. Detta blir möjligt endast under förutsättning att parten i god tid före klagotidens utgång får reda på vad den lägre rättens avgörande innebär. För att möjligheten att överklaga skall få någon praktisk funk- tion krävs alltså att det skapas rimliga garantier för att parten verkligen får del av avgörandet före klagotidens utgång.

Mot dessa rättssäkerhetssynpunkter står effektivitetsaspekter i mer inskränkt bemärkelse. Av bl.a. kostnadsskäl är det väsentligt att proce- duren för att säkerställa att parten får del av rättens avgörande inte görs onödigt omständlig. Vidare är det, främst med hänsyn till den part som vunnit målet, önskvärt att domen vinner laga kraft så snart som möjligt. Visserligen kan verkställighet erhållas även innan laga kraft inträtt, men möjligheterna är inte helt obegränsade och även om verkställighet sker råder ett osäkert tillstånd.

Förvaltningsprocessens regel om att klagotiden börjar löpa först när domen delgetts parten innebär att rättssäkerhetsaspekterna starkt skjuts i förgrunden. Som ovan nämnts torde regeln ha sitt ursprung i att processen sedan gammalt varit skriftlig. När nu muntligheten börjat vinna insteg även i förvaltningsprocessen, kan det övervägas om inte regeln skulle behöva modifieras. Denna fråga bör dock givetvis inte behandlas i detta sammanhang.

RB:s regel om att tiden för överklagande räknas från domens dag innebär i princip att man godtar en lägre grad av rättssäkerhet än i

förvaltningsprocessen. Övervägandena i denna del har förmodligen ut- gått från att några beaktansvärda rättsförluster i praktiken knappast uppkommer, därför att parterna normalt vid en muntlig förhandling får reda på när dom kommer att meddelas och därmed själva får stå risken om de inte nås av en dom som skickas under deras ordinarie adress. Det är lätt att följa detta resonemang när det gäller tingsrättsprocessen, där muntligheten åtminstone under RB:s första tid spelade en utomordent- ligt stor roll. Svårare är det att förstå att man ansåg rättssäkerheten tillräckligt beaktad i hovrättsprocessen, där avgörande på handlingarna redan från början kom att få ett icke obetydligt utrymme. Möjligen har man — för att slippa särlösningar — sagt sig att några problem i prak- tiken inte uppstår i hovrätt därför att parterna där oftast företräds av ombud. Man kan också ha vägt in den omständigheten att överklagan- defrekvensen till högsta domstolen av olika skäl är förhållandevis låg.

Utvecklingen efter RB:s tillkomst har präglats bl.a. av att skriftlighe- ten fått ett ökat utrymme. Gemensamma ansökningar i familjemål har blivit allt vanligare, och de behandlas helt utan muntlighet. Genom småmålslagen har införts möjlighet att avgöra även mål om tvistiga anspråk utan förhandling. Dessa förhållanden medför att frågan om klagotidens beräkning fått ökad aktualitet. Som ovan sagts blir skälen för en översyn än starkare om vårt förslag om ökad användning av en skriftlig handläggningsform genomförs.

Vad saken gäller är, som framgått av det hittills sagda, att hitta en lösning som är så enkel, praktisk och billig som möjligt och som samti- digt tillgodoser rimliga rättssäkerhetskrav. Det kan inte med fog hävdas att sistnämnda krav väger så olika tungt i skilda typer av mål att det är nödvändigt med flera regelsystem. Så kan t.ex. de påföljder som kan komma i fråga vid avgörande på handlingarna av brottmål (böter eller villkorlig dom) inte anses mer ingripande för den enskilde parten än vad som kan bestämmas i en fullgörelsedom i ett tvistemål eller i en dom rörande vårdnad om barn. Utgångspunkten måste därför enligt vår mening vara att samma regler skall gälla för alla mål som handlagts utan muntlighet på avgörandestadiet.

Mot den nu tecknade bakgrunden bör olika tänkbara lösningar grans- kas.

Den första tänkbara modellen är att ha kvar RB:s nuvarande system med tre veckors klagotid från den dag då avgörandet meddelades. En sådan regel är mycket enkel att tillämpa och medför inga kostnadsök- ningar vid en utvidgning av utrymmet för avgörande av mål på hand- lingarna. Men det uppstår risk för rättsförluster genom att parter, som av helt normala och legitima skäl inte vistas på sin ordinarie adress och som därför inte nås av ett brev med kopia av domen, kan komma att oför- skyllt försitta klagotiden. Det finns praktiska exempel på att sådana rättsförluster uppstått.

Det är givet att sådana situationer som den nu beskrivna i möjligaste mån bör undvikas. Även om olägenheterna för tvistemålens del blir mindre om institutet vadeanmälan avskaffas (se avsnitt 15.4.4.), måste en treveckors klagotid anses innebära beaktansvärda risker för rättsförlus- ter av denna typ. Nuvarande modell för klagotidens beräkning bör

därför inte komma i fråga vid avgörande på handlingarna.

Det effektivaste sättet att höja rättssäkerheten i förfarandet är givetvis att införa förvaltningsprocessens system med delgivning av domen och låta klagotiden beräknas med utgångspunkt från delgivningen. Då har man en absolut garanti för att parterna inte förlorar en enda dag av betänketiden för överklagande. Och det kan sägas att om systemet fun- gerar i förvaltningsprocessen, så bör det också kunna införas vid de allmänna domstolarna.

Som redan framhållits är emellertid ett system som förutsätter delgiv- ning av domen förknippat med avsevärda nackdelar. Nackdelarna hän- för sig dels till kostnaderna för delgivningen, dels till att det kan dröja lång tid innan en dom vinner laga kraft. Av flera skäl blir olägenheterna mer kännbara i den allmänna domstolsprocessen än i förvaltningspro- cessen. Dels torde delgivningskostnaderna genomsnittligt sett vara lägre vid förvaltningsdomstolarna än vid de allmänna domstolarna. Detta beror på att man hos de förstnämnda i regel har att göra med ett mer lättdelgivet klientel, framför allt i skattemålen. Och dels kan i förvalt- ningsprocessen behovet av en snabbt lagakraftvunnen dom minskas i betydligt större utsträckning än i den allmänna domstolsprocessen, ge- nom interimistiska åtgärder av olika slag. Så kan t.ex. skatt drivas in utan hinder av att beslut om påförande av skatt inte vunnit laga kraft, och körkort kan omhändertas interimistiskt i väntan på slutligt avgörande av saken.

Om man inför en obligatorisk delgivningsrutin för mål vid allmän domstol som avgörs på handlingarna, skulle uppenbarligen betydande merkostnader för det allmänna bli följden. Vidare skulle det framstå som otillfredsställande om den förlorande parten — antingen han är tilltalad eller svarande — skulle kunna förhindra faktisk verkställighet av domen genom att dra sig undan delgivning. En ytterligare nackdel med ett delgivningssystem är att olika parter får olika klagotider, vilket bl.a. medför problem om man bibehåller systemet med anslutningsvad. Den vinnande parten måste nämligen delges besked om när motparten del- givits domen, för att han skall veta när tiden för anslutningsvad går ut. Slutligen kompliceras utfärdandet av lagakraftbevis avsevärt.

Sammantagna måste de nu nämnda nackdelarna anses så tungt vägan- de att det framstår som angeläget att undvika ett system med obligatorisk delgivning av domen. Man bör i stället söka efter en annan lösning som tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet.

Ett teoretiskt tillfredsställande sätt att skydda parterna mot rättsför- luster utan delgivning av domen och med beaktande av effektiviteten är att i förväg lämna dem uppgift om datum för domens meddelande. Detta kan ske i samband med en annan delgivning i målet. Systemet skulle innebära att svaranden, företrädesvis i stämningen, fick uppgift om dagen för dom. Han skulle därmed kunna förutse eller t.o.m. få direkt upplysning om när klagotiden löper ut. Käranden måste givetvis också få samma besked, helst i anslutning till någon annan delgivning.

För att ett system av det nyss beskrivna slaget skall fungera, krävs att datum för domens meddelande sätts så långt fram i tiden att målet med säkerhet kan beräknas vara färdigt för avgörande på den förutbestämda

dagen. Ett sätt är därvid att bestämma ett visst datum som ligger t.ex. ett par månader framåt i tiden. Nackdelen med detta är att man får bestäm- ma ett nytt domsdatum och alltså företa en ny delgivning om det visar sig att målet inte kan avgöras på den först bestämda dagen, t.ex. därför att svaranden delgivits stämning så kort tid före domsdagen att han inte haft skäligt rådrum för svaromål.

För att undvika den sist nämnda situationen kan man sätta domsda- gen i relation till datum för stämningens delgivning, om stämning utfär- das, eller annan delgivning. Man kan alltså meddela den berörde att dom kommer att meddelas viss tid (t.ex. en månad) efter delgivningen. Man riskerar då inte att domsdagen behöver senareläggas med hänsyn till tidpunkten för delgivningen. Däremot garderar man sig givetvis inte mot att domen behöver uppskjutas av andra skäl — t.ex. att skriftväx- lingen inte är färdig. Ett system med klagotid i relation till delgivnings- dagen kan vidare vara svårt att förstå för en del parter. Domstolen kan inte ange ett bestämt datum i stämningen, utan får lita till att svaranden själv kan räkna ut när domen skall ges och klagotiden alltså börjar löpa. Det är givet att ett sådant system är mindre tillfredsställande från rätts- säkerhetssynpunkt än ett system där parten vid en delgivning får direkt veta vilken dag domen kommer att meddelas.

Från kostnadssynpunkt har båda de nu skisserade systemen nackde- lar. För att inga merkostnader skall uppstå krävs att delgivning av andra skäl skall ske med båda parterna. Men i många mål behövs ingen delgivning alls. Så är fallet bl.a. i alla familjemål som anhängiggjorts genom gemensam ansökan. Det kan vidare tänkas att mål kan avgöras utan någon delgivning med käranden. I alla sådana situationer innebär systemet merarbete och merkostnader jämfört med dagsläget.

Även i de fall då ett avgörande skulle kunna ske före uppgivet datum uppstår olägenheter. Antingen måste båda parter nås med ny delgivning om dag för avgörandet eller också kommer detta att fördröjas. Systemet kan lätt leda till generella förseningar på så sätt att dag för domen sätts ut med generös marginal, varefter rätten anpassar sin handläggning till denna frist.

Sammanfattningsvis kan om en ordning, som innebär att domsdagen i förväg delges parterna, sägas att den är i stort sett invändningsfri från rättssäkerhetssynpunkt, men att den för med sig icke obetydliga risker för effektivitetsförluster. Man bör därför inte utan vidare stanna för en sådan modell utan undersöka om det finns bättre lösningar.

Den hittillsvarande framställningen har presenterat modeller som är både teoretiskt och praktiskt ägnade att höja rättssäkerhetsnivån för parterna. Det visar sig dock att modellerna är mindre lyckade från effektivitetssynpunkt. Det är svårt att tänka sig några ytterligare model- ler, som är teoretiskt sett helt tillfredsställande från rättssäkerhetssyn- punkt. Det återstår då att söka efter en lösning som medför tillräcklig rättssäkerhet i praktiken, utan att för den skull vara teoretiskt fulländad.

Tidigare har om RB :s nuvarande system, enligt vilket klagotiden löper från domens meddelande, sagts att det erbjuder ett för såväl domstolar som rättssökande enkelt och billigt förfarande men att det lider av vissa brister i rättssäkerhetshänseende. Dessa brister hänför sig framför allt till

klagotidens längd. I det moderna samhället har det blivit allt vanligare att människor av helt legitima skäl är oanträffbara på sin ordinarie adress under en inte alltför kort tid. Det kan vara fråga om utlandsresor i samband med semester eller i arbetet. Men också vistelser utanför ordi- narie bostadsort inom landet är vanliga. En bortovaro av nu aktuellt slag kan ofta sträcka sig över flera veckor.

Det kan inte anses orimligt att den, som planerar att vara borta under längre tid och som vet med sig att han har ett mål pågående vid domstol, på något sätt själv garderar sig mot att rätten under hans bortovaro meddelar en dom som han inte har möjlighet att överklaga. Han kan t.ex. höra sig för med rätten om när domen är att vänta, ge rätten sin adress under bortovaron eller också ge annan person fullmakt att överklaga för hans räkning.

Givetvis finns det vidare en grupp människor, som utan att vara bortresta i nu nämnda bemärkelse inte kan informeras om innehållet i en dom. Det kan antingen vara så att parten medvetet håller sig undan, eller också kan han av oaktsamhet t.ex. ha underlåtit att meddela rätten en ny bostadsadress. Det torde knappast kunna hävdas att de nu nämnda fallen är särskilt förtjänta av att omgärdas med rättssäkerhetsgarantier.

Vid bedömningen av om man kan godta ett system som formellt inte erbjuder ett fullständigt skydd mot rättsförluster, måste man också väga in graden av rättssäkerhet hos de avgöranden det är fråga om. Det bör därvid konstateras att domar i skriftlig process på intet sätt är summa- riskt grundade, utan i princip uppfyller samma kvalitetskrav som om de meddelats efter en muntlig förhandling där båda parter varit närvaran- de. Vidare måste beaktas att domen under alla omständigheter skall skickas till parten under hans ordinarie adress.

Vad som hittills sagts tyder på att en ordning, som innebär att klago- tiden räknas från dagen för domens meddelande, skulle vara godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt, om klagotiden är tillräckligt lång. En sådan regel är enkel att tillämpa för domstolarna och medför inga nämnvärda risker för missförstånd från parternas sida. Den ställer heller inga krav på kostnadskrävande delgivningar. En nackdel med regeln är att en vinnande kärande får vänta något längre på laga kraft. Denna nackdel torde dock inte bli genomsnittligt sett mer framträdande än i vissa andra här presenterade modeller. Man måste också beakta att alternativet till avgörande av målet på handlingarna är avgörande efter huvudförhand- ling. Eftersom en sådan handläggningsform regelmässigt torde medföra att det tar ännu längre tid för käranden att få till stånd en lagakraftägan- de dom, framstår en modell med förlängd klagotid vid avgörande på handlingarna ändå som fördelaktig från den nu aktuella synpunkten. Härtill kommer, som tidigare nämnts, att möjligheterna till verkställig- het av en icke lagakraftvunnen dom numera är ganska stora, vilket givetvis minskar risken för rättsförluster (jfr avsnitt 15.4.4 nedan).

Vid övervägandet av hur lång klagotiden vid skriftlig handläggning bör vara, måste man utgå dels från vad som kan anses skäligt att kräva av den enskilde parten, och dels från att den vinnande parten har befogade anspråk på ett snabbt rättskraftigt avgörande. Sett mot bak- grund av att en normal bortovaro för semester ofta kan sträcka sig över

fem veckor, måste denna tid vara ett minimum. Sex veckor synes inne- bära en rimlig avvägning.

Man bör givetvis ta till vara de möjligheter som finns att undvika tänkbara rättsförluster för parterna. Ett verksamt medel torde därvid vara att i samband med stämningen till svaranden resp. i en annan delgivning till käranden lämna upplysning om hur regelsystemet är uppbyggt, så att parterna blir medvetna om vilka prestationer som krävs av dem för att en eventuell överprövning skall komma till stånd.

Vill man ytterligare förbättra rättssäkerheten i det skisserade systemet, kan man vidga möjligheterna att få förlängd tid för överklagande (32 kap. 7 & RB), t.ex. genom att inte kräva laga förfall. Man kan också tänka sig en utvidgning av reglerna om återställande av försutten tid. Reformer av sådant slag medför emellertid betydande nackdelar för den vinnande parten, eftersom frågan om domens lagakraftvinnande kan förbli öppen under lång tid. Med hänsyn härtill och till att den föreslagna ordningen ändå måste anses uppfylla rimliga rättssäkerhetskrav, bör någon änd- ring av gällande regler i dessa hänseenden inte komma i fråga.

Vi har alltså kommit till den uppfattningen att en tingsrätts dom, som meddelats på handlingarna dvs. utan att huvudförhandling hållits, bör få överklagas inom sex veckor från domens dag. Detta bör gälla dom i såväl tvistemål som brottmål.

Vi har övervägt en regel som skulle begränsa klagotiden i vissa situa- tioner. Det är fullt möjligt att föreskriva att klagotiden skall beräknas från dagen för delgivning av domen i vissa speciella fall. Vi har då tänkt främst på sådana situationer där en part — normalt den vinnande —- har ett särskilt intresse av att domen snabbt vinner laga kraft. Har den förlorande parten bevisligen fått del av domen, finns det givetvis inga skäl att förlänga klagotiden till sex veckor. Om alltså en part delgav motparten domen, skulle klagotiden kunna bestämmas till tre veckor från dagen för delgivningen. Eftersom rätten även i de fall den ena parten avser att delge domen med motparten skickar en kopia under dennes adress, skulle klagotidens absoluta slutpunkt dock alltid vara sex veckor från domens dag. För att treveckorsfristen skulle bli aktuell, måste alltså delgivningen ske inom sådan tid efter dagen för domen att fristen hinner gå ut innan sexveckorsgränsen är uppnådd.

Skälen för en regel av det nyss antydda slaget är störst i tvistemål. Vad man framför allt kan uppnå är ett snabbare lagakraftvinnande och därmed ökade möjligheter till verkställighet m.m. När det gäller brott- mål skulle regeln främst bli tillämplig på domar där påföljden bestämts till böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. I fråga om villkorlig dom föreligger och utnyttjas emellertid ofta möjligheten till nöjdförklaring och vinsten med en möjlighet till något snabbare verk- ställighet av bötesdomar är obetydlig.

En för tvistemål och brottmål gemensam nackdel med undan- tagsregeln skulle bli att olika besvärstider kom att löpa för olika parter. Detta skulle skapa problem vid utfärdandet av lagakraftbevis och kräva utredning om när olika parter delgivits domen.

Som vi redan framhållit är möjligheterna att erhålla verkställighet på icke lagakraftvunna domar goda. Med hänsyn härtill och till vad vi här

i övrigt anfört har vi stannat för att inte föreslå någon regel av det antydda slaget.

Det kan med visst fog ifrågasättas om man inte borde kunna införa den ordning vi nyss föreslagit för domar i tvistemål och brottmål även när det gäller förenklade domar (alltså motsvarigheten till nuvarande tredskodomar och likställda avgöranden). De resonemang som förts här låter sig emellertid inte utan vidare överföras till sådana avgöranden. Dessa måste generellt sett antas vara mindre ”materiellt riktiga” än övriga domar, eftersom de i princip beslutas på ett sämre underlag, nämligen endast den ena partens framställning. Om alltså presumtionen för avgörandets bristande riktighet på detta sätt ökar, bör man måhända kräva ännu större garantier än vad ovan sagts för att den förlorande verkligen får tillfälle att angripa avgörandet. Detta kan vara ett skäl att behålla det utomordentligt säkra systemet med delgivning av förenklade domar. Vi föreslår mot denna bakgrund inte någon ändring i den delen (se 44 kap. 20 å i vårt förslag).

Med tanke på våra kommande överväganden i fråga om överrättsför- farandet är det angeläget att nu undvika andra ändringar i RB:s regler om processen i hovrätt och högsta domstolen än sådana som är nödvän- diga för att genomföra våra förslag angående tingsrättsförfarandet. Även om skälen för en reform är i det närmaste lika starka när det gäller hovrätternas avgöranden på handlingarna bör på grund härav några ändringar i fråga om klagotidernas beräkning inte nu göras beträffande hovrättsdomar.

Vi har i de hittills redovisade övervägandena talat om tingsrätts do- mar. Skälen för en reform är i allt väsentligt desamma när det gäller klagan också mot tingsrätts slutliga beslut. Det kan sägas att ett system med förlängda klagotider i de fall en domstols avgörande sker på hand- lingarna borde genomföras konsekvent. Nuvarande system har emeller- tid såvitt bekant hittills fungerat utan några större svårigheter. Domsto- larnas möjligheter att avgöra mål på handlingarna i nu avsedda situatio- ner ökas dessutom inte genom förslagen i detta betänkande. Däremot kommer vissa avgöranden som idag betecknas som beslut att i f ortsätt- ningen behandlas som domar. Mot den bakgrunden anser vi att reformer i de nu aktuella delarna utan olägenhet kan anstå till dess att mer övergripande frågor rörande utformningen av överrättsprocessen be- handlas.

15.4.4. Vadeanmälan

Ett hittills inte berört problem när det gäller överklagande av domar som meddelats utan föregående huvudförhandling är hur man bör för- fara med institutet vadeanmälan i dessa fall. De rättssäkerhetsskäl som ligger bakom förslaget om en förlängd klagotid talar givetvis för att också tiden för vadeanmälan borde förlängas. Det är å ena sidan inte särskilt konsekvent att begära att parterna skall hinna anmäla vad inom en kort tid från domen, samtidigt som man inför sex veckors klagotid för att skapa rimliga garantier för att de verkligen hinner få del av domen.

Å andra sidan innebär en förlängd frist för vadeanmälan att mycket av dess funktion går förlorad.

Det enklaste sättet att komma ur svårigheterna är naturligtvis att slopa institutet vadeanmälan. En sådan reform kan begränsas till att avse mål som avgjorts på handlingarna eller också gälla alla mål. En delreform förefaller olämplig bl.a. från den synpunkten att olika regler på detta område lätt kan leda till rättsförluster. I stället bör man redan nu under- söka om institutet vadeanmälan bör slopas helt, även om detär en fråga som typiskt sett hör till ett senare stadium av vårt arbete.

Frågan om ett avskaffande av vadeanmälan är inte ny. Dom- stolsverket framhöll i en skrivelse till regeringen är 1975 att särskild vadeanmälan i tvistemål endast utgör en onödig komplikation av regel- systemet och därför bör avskaffas. Vid remissbehandlingen av skrivelsen kom en positiv inställning till verkets förslag till synes, men man ansåg från domstolshåll att frågan borde utredas närmare innan slutlig ställ- ning togs. Departementschefen anslöt sig till denna uppfattning (prop. 1975/76:191 s. 15). Problemet har därefter antytts i översynspromemo- rian (s. 97).

Domstolsverket framhöll i sin skrivelse att kravet på vadeanmälan främst är historiskt betingat. I förarbetena till RB fördes emellertid också fram ett sakligt skäl för att behålla vadeanmälan i den nya processord- ningen, nämligen att det med hänsyn till verkställigheten är av vikt att så snart som möjligt få klarlagt om domen kommer att överklagas (SOU 1938:44 s. 508).

Frågan är då vilken tyngd det nu nämnda argumentet har. För det första gäller det endast i sådana fall där fullgörelsetalan bifallits. För det andra är intresset av mycket snabb verkställighet starkast i de fall där den förlorande drivit saken till process för att få anstånd med betalning, och den allt övervägande delen av sådana mål avgörs i den summariska processen (där f.ö. något institut motsvarande vadeanmälan inte före- kommer). I familjemål, där det ofta finns behov av snabb verkställighet, kan detta normalt tillgodoses genom interimistiska förordnanden (när det gäller äktenskapsskillnadsfrågan, se nedan). Det är alltså i en relativt liten grupp mål där vadeanmälans uppgivna funktion i och för sig får möjlighet att göra sig gällande. Men man kan vidare fråga sig om det i denna grupp finns fall, där det innebär någon praktisk olägenhet för borgenären att vänta några veckor extra på att få ett verkställbart avgö- rande. Som Welamson påpekat (Rättegång VI, s. 42) torde man endast mycket sällan inom treveckorsfristen hinna vidta några andra exekutiva åtgärder än sådana som avser säkerställande av slutlig verkställighet. Åtgärder med detta syfte kan borgenären regelmässigt få till stånd utan att behöva invänta lagakraftvunnen dom (se 3 kap. 4—9 55 utsöknings- balken). Den allmänna meningen bland praktiskt verksamma jurister synes idag vara att det från verkställighetssynpunkt inte innebär några kännbara nackdelar att slopa kravet på vadeanmälan i de nu nämnda fallen.

Det finns emellertid en viss situation, där det stundom kan vara av stort intresse för åtminstone den ena parten att en dom vinner laga kraft mycket snabbt. Vad vi tänker på är de äktenskapsmål, där någon part

står i begrepp att ingå nytt äktenskap omedelbart efter det att en dom på äktenskapsskillnad vunnit laga kraft. I sådana fall skulle ett borttagande av vadeanmälan kunna skapa onödiga praktiska problem, särskilt om tiden för ingivande av vadeinlaga i vissa fall förlängs från tre till sex veckor.

Eftersom parterna numera i praktiken i allt väsentligt tillerkänts civil- rättslig förfoganderätt över frågan om äktenskapsskillnad, föreligger i denna del stora likheter med ett dispositivt mål. Man skulle därför kunna lösa det nyss nämnda problemet med en regel motsvarande den som för de dispositiva målens del finns i 49 kap. l & tredje stycket RB och alltså låta en dom på äktenskapsskillnad vinna omedelbar laga kraft om par- terna utfäst sig att inte fullfölja talan mot domen. Enligt vår mening bör en sådan bestämmelse övervägas. Eftersom den rör endast ett speciellt område av civilrätten, kan den dock inte tas in i RB, utan bör i stället införas i giftermålsbalken. Detta kan ske i samband med följdlagstift— ningen till våra förslag i fråga om RB.

Den omständigheten att vadeanmälan krävs i tvistemål men inte i brottmål medför vissa märkliga konsekvenser. Också detta talar för att vadeanmälan avskaffas. En målsägande som får sin skadeståndstalan avgjord i brottmålet får sålunda vänta tre veckor på laga kraft, medan den vars talan avskilts till tvistemålshandläggning kan få en lagakraft- vunnen dom redan efter en vecka. Något sakligt skäl för denna skillnad kan knappast anföras.

Samtidigt som vadeanmälan tycks fylla en mycket blygsam praktisk funktion, kan man alltså med fog hävda att samma fullföljdsregler bör gälla i brottmål och i tvistemål. Genom att slopa kravet på vadeanmälan uppnår man också en viss arbetslättnad för domstolar, parter och om- bud, ett enklare regelsystem med minskad risk för misstag från parternas sida samt överensstämmelse med förvaltningsprocessens regler. Mot denna bakgrund föreslår vi att denna reform genomförs nu.

15.5. Förenklad dom

1 föregående avsnitt har vi i flera sammanhang uttalat att det nuvaran- de systemet med tredskodom, utslag i lagsöknings- och handräcknings— mål samt bevis i mål om betalningsföreläggande bör ersättas av regler om förenklad dom. Vi har också angett vissa förutsättningar för att rätten skall få meddela sådan dom. I det följande skall vi ta upp några allmänna frågor kring de förenklade domarna.

Det bör till en början påpekas att termen förenklad dom har stora språkliga likheter med det nuvarande begreppet dom i förenklad form (se 17 kap. 8 & och 30 kap. 6 & RB). Med hänsyn till omfattningen av och underlaget för rättens prövning vid det förfarande som enligt vårt förslag leder fram till en förenklad dom har ordet ”förenklad” enligt vår mening avsevärt större berättigande i dessa situationer än — vilket f.n. är fallet — som ett hjälpbegrepp i fråga om innehållet i en dom (se också vad vi anfört i specialmotiveringen till 17 kap. 8 5 och 30 kap. 6 5). Vi föreslår därför att det nuvarande begreppet dom i förenklad form utmönstras ur

balken. Som framgår av specialmotiveringen till 17 kap. 8 & vållar detta inga problem.

Grunden för målets avgörande i de fall som enligt vårt förslag utmyn- nar i en förenklad dom är nästan alltid den ena partens passivitet (underlåtenhet att inställa sig till sammanträde eller underlåtenhet att yttra sig skriftligen). För att passiviteten skall kunna tillerkännas avgö- rande betydelse måste givetvis krävas att parterna har möjlighet att förfoga över saken (dvs. att målet är dispositivt). Att målet avgörs på grund av passiviteten kan sägas innebära att man presumerar att den icke försumlige parten har en rättsligt befogad ståndpunkt i målet. Alterna- tivet till att avgöra målet på grund av passivitet är att tvinga den försum- lige att inställa sig till förhandling, vilket skulle rimma illa med att han — på grund av att målet är dispositivt — kan undgå inStällelse genom att t.ex. medge ett anspråk eller efterge ett krav.

Ett utmärkande drag för rättens avgöranden i här aktuella fall har avseende på principerna för omprövning. Den som förlorar behöver inte föra upp målet i högre rätt utan kan, efter ansökan inom viss tid, få handläggningen av målet återupptagen vid den rätt som avgjort målet på grund av passiviteten.

Enligt gällande rätt finns det flera undantag från de angivna reglerna. För det första kan lagsöknings- och handräckningsmål i vissa fall avgö- ras genom utslag trots att svaranden inte har varit passiv. Avgörandet tillkommer därvid efter en summarisk bevisprövning. Även i sådana fall kan avgörandet sägas innebära att man presumerar att den som vinner har en rättsligt befogad ståndpunkt i målet. Vi behåller denna princip men enligt vårt förslag (se avsnitt 13.4) kan en förenklad dom grundas på summarisk bevisprövning endast när käranden har ett löpande skul- debrev, en växel eller en check till stöd för sitt anspråk. Andra skriftliga fordringsbevis tillmäts alltså inte något bevisvärde i den summariska processen.

Ett annat undantag från de förut angivna reglerna gäller de sällsynta fall i vilka en svarande inte är passiv eller bestrider utan tvärtom uttryck- ligen medger sökandens talan. Eftersom målet är dispositivt blir talan genom medgivandet välgrundad, oavsett om den var det från början eller inte. Man behöver därför inte nöja sig med att presumera att sökanden har rätt. Om medgivandet lämnas i en vanlig process, avgörs målet genom en dom mot vilken talan skall föras i högre rätt. I motsva- rande situation vid summarisk process avgörs f.n. målet enligt de vanliga reglerna för sådan process. Den som gjort medgivandet kan därför få handläggningen av målet återupptagen vid samma rätt —- låt vara att han vid den fortsatta handläggningen kan vara bunden av sitt tidigare med- givande. Trots att det skulle vara följdriktigt att även i summarisk pro- cess vid medgivande avgöra målet genom en vanlig dom har vi i vårt förslag behållit det nuvarande systemet. Skälet härtill är främst att en annan ordning skulle vara svår att förklara för svaranden i ett föreläg- gande att inkomma med svaromål. Det torde också vara ytterst sällan som ett medgivande återtas.

Vi har hittills talat om fall där den icke försumlige parten presumeras ha en rättsligt befogad ståndpunkt. Om utredningen i stället talar för att

det är den försumlige parten som har fog för sin ståndpunkt föreligger vad vi tidigare har betecknat som ett baklängesfall. Enligt gällande regler i RB skall tredskodom mot käranden gå ut på att käromålet ogillas, om det inte har medgetts av svaranden eller det annars uppenbart framgår att käromålet är grundat. Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna i målet såvitt den inte strider mot förhållande som är allmänt veterligt. I den mån framställ- ningen inte innefattar laga skäl för käromålet eller det annars uppenbart framgår att käromålet är ogrundat skall det ogillas (44 kap. 8 & RB). Även vid summarisk process sker i viss utsträckning en saklig prövning av sökandens talan innan målet avgörs till svarandens nackdel. Denna prövning sker emellertid på annat sätt och efter andra kriterier. Det kan inte anses fullt klarlagt hur långt rättens befogenheter i fråga om saklig prövning sträcker sig.

Enligt vårt förslag är reglerna för all tvistemålsprocess enhetliga i det nu aktuella hänseendet. Som vi har antytt i ett tidigare avsnitt (se avsnitt 15.1) har reglerna utformats i nära anslutning till RB:s regler. Förutsätt- ningarna för att en dom skall få ges till förmån för den försumlige parten har dock skärpts. Vid svarandens försumlighet skall målet avgöras till hans fördel, om detär uppenbart att kärandens framställning strider mot allmänt kända förhållanden eller att den inte innehåller laga skäl för käromålet eller att käromålet av annan anledning är ogrundat. Kravet på uppenbarhet har alltså utsträckts till att gälla alla tre alternativen. Vid kärandens försumlighet skall målet avgöras till hans fördel om svaran- den medgivit käromålet eller om käromålet av annan anledning är uppenbart grundat.

En principiell skillnad mellan vårt förslag och det nuvarande systemet ligger i att vi inte betecknar domen i baklängesfall som förenklad dom, dvs. vår motsvarighet till bl.a. tredskodom. I stället skall rätten i sådant fall meddela en vanlig dom. Anledningen härtill är att domen i bakläng— esfall inte grundar sig på någon presumtion i fråga om det befogade i parternas ståndpunkter utan är sakligt väl underbyggd. En konsekvens av förslaget blir att den som förlorar målet inte kan få en omprövning till stånd på annat sätt än genom att föra upp målet i högre rätt. I det hänseendet överensstämmer emellertid vårt förslag sakligt sett med vad som nu gäller (se de ändringar vi gjort i 49 kap. 1 & RB).

Vi skall ta upp några frågor också kring de fall i vilka man har anledning att presumera att den ena parten har en rättsligt befogad ståndpunkt endast i fråga om viss del av saken. Vi tänker därvid mindre på de fall i vilka en viss del av saken kan avgöras medan en annan del måste handläggas vidare. Sådana fall bereder nämligen inga större svå- righeter. Om t.ex. svaranden i en summarisk process bestrider endast viss del av kravet, skall enligt vårt förslag en förenklad dom ges i fråga om den resterande delen. Endast i undantagsfall, såsom när det icke tvistiga beloppet är av helt underordnad betydelse i förhållande till det yrkade, torde det vara befogat att rätten frågar käranden om denne önskar ett delavgörande.

Det finns emellertid även andra fall i vilka olika delar av saken skall prövas på skilda sätt, nämligen sådana i vilka en baklängesdom bör ges

beträffande en viss del av saken medan återstoden bör avgöras till den försumlige partens nackdel. Situationen torde med nu gällande regler vara särskilt vanlig beträffande ränteyrkanden. Enligt de nu gällande reglerna i RB betecknas — som torde ha framgått av det nyss sagda — hela domen som tredskodom, alltså även i de delar den gått den icke försumlige parten emot. Ofta görs i tredskodomen inte ens ett uttryckligt påpekande om att talan i viss del ansetts vara ett baklängesfall enligt de nuvarande reglerna i 44 kap. 8 5. I stället uttalas i tredskodomen t.ex. att ränteyrkandet bifalls ”på det sättet” att svaranden förpliktas utge viss ränta (lägre än den yrkade).

I linje med vad vi tidigare har angett bör rättens avgörande i dessa fall inte betecknas som förenklad dom i den del det går den icke försumlige parten emot, utan i stället — i likhet med alla andra sakligt grundade avgöranden — betecknas som dom. Endast i resterande del bör avgöran- det betecknas som förenklad dom. Givetvis bör båda avgörandena tas upp i en och samma urkund. Vi vill tillägga att det i nuvarande 50 kap. 24 & RB finns bestämmelser angående det fallet att den ena parten överklagar rättens avgörande i viss del samtidigt som den andra parten får handläggningen av målet återupptagen i lägre rätt.

Det hittills sagda har närmast tagit sikte på jämförelser mellan vårt förslag och den nuvarande handläggningen av tvistemål enligt RB och småmålslagen samt summarisk tvistemålsprocess. Vissa civilrättsliga an- språk prövas dock inte i tvistemål utan i brottmål. Detta gäller de flesta enskilda anspråk i anledning av brott. Sådana anspråk kan handläggas gemensamt med åtal för brottet enligt vissa regler i 22 kap. RB. Hand- läggningen av de enskilda anspråken är med nu gällande regler ofta ineffektiv. I specialmotiveringen till 22 kap. kommer vi att behandla vissa frågor om en effektivisering. Andra förbättringar som gäller hand- läggningen av enskilda anspråk i anledning av brott kommer vi att behandla i specialmotiveringen till 45—47 kap. RB.

Ett enskilt anspråk i anledning av brott kan med nu gällande regler avgöras genom tredskodom endast om talan handläggs fristående från brottmålet. Vi har den uppfattningen att möjligheter till förenklad dom i åtskilliga andra situationer skulle ge rätten ytterligare möjligheter att avgöra målen om de enskilda anspråken på ett tillfredsställande sätt och samtidigt vara till fördel för parterna.

Om vi först behandlar det fallet att den tilltalade underlåter att inställa sig till förhandling bör således rätten inte behöva avskilja det enskilda anspråket till särskild tvistemålshantering utan genom förenklad dom kunna förplikta en tilltalad som fälls till ansvar enligt 46 kap. 15 & RB att utge yrkat skadestånd på samma sätt som om skadeståndet prövats i en tvistemålsrättegång. Frikänns han kommer det nästan alltid att röra sig om ett s.k. baklängesfall, varvid skadeståndstalan skall ogillas. Den enda särregel som behövs är en regel om att skadeståndstalan inte får prövas förrän ansvarsfrågan prövats (om inte skadeståndstalan har medgetts).

Ett annat fall föreligger när det är målsäganden som inte inställer sig. Det finns idag olika uppfattningar om hur ett skadeståndsmål då skall hanteras. Vi förutsätter därvid att målsäganden inte biträds av åklagaren och att den tilltalade inte medger hela anspråket. En del domare avskiljer

i detta fall talan angående skadeståndet till tvistemålshandläggning, medan andra uppskattar skadan till ett skäligt belopp — ofta utan något egentligt underlag — och meddelar en vanlig dom. Somliga kanske inte alls tar ställning till målsägandeanspråket.

Avskiljande är av skäl som vi skall närmare utveckla i specialmotive- ringen till 22 kap. 55 en metod som har åtskilliga nackdelar, hur än handläggningen av det särskilda tvistemålet utformas. Den andra prak- tiserade metoden — att döma i sak utan att målsäganden är närvarande och får presentera sin syn på saken — synes bottna i att man uppfattar målsägandeanspråk såsom värda en lägre grad av rättssäkerhet än andra civilrättsliga anspråk. Bakom denna uppfattning torde ibland ligga det synsättet att målsägandens möjligheter att få en dom verkställd i allmän- het är små och att det för målsäganden kan vara bättre att få en dom på ett av rätten som skäligt ansett belopp än ingenting alls. Emellertid saknar rätten oftast möjlighet att inom ramen för brottmålsprocessen bedöma målsägandens kommande möjligheter att få en dom verkställd eller att få ersättning av annan, t.ex. av staten. Den målsägande som vill överklaga ett avgörande som tillkommit i den nyss nämnda ordningen kan också komma att mötas av svårigheter att i hovrätten få åberopa ny bevisning m.m. Ett system med förenklad dom enligt tvistemålsreglerna ger för nu angivna fall möjlighet att inom brottmålsprocessens ram avgöra många mål utan att för den skull rättssäkerheten träds för när.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslår vi att institutet förenklad dom blir tillämpligt också i fråga om de enskilda anspråk som handläggs i brottmålsprocess. Särskilt om en målsägande, som inte företräds av åklagare, uteblir från en förhandling vid vilken en tilltalad fälls till ansvar kommer vad vi nyss sagt om mål vari olika delar av saken skall avgöras på skilda sätt att få betydelse. En förutsättning för att skadestånd skall kunna utdömas är dock att den tilltalade medgett åtminstone något belopp såsom i och för sig skäligt. Med vårt förslag kommer skade- ståndstalan i den medgivna delen att kunna ses som ett baklängesfall. Talan i den delen skall således bifallas genom vanlig dom medan åter- stoden ogillas genom förenklad dom. Vill målsäganden ha hela beloppet måste han begära att handläggningen av målet återupptas (se vidare specialmotiveringen till 46 kap. 16 å).

V Det fortsatta reformarbetet

Det fortsatta arbetet inom utredningen

Som vi angett i ett tidigare avsnitt har våra ursprungliga direktiv, som främst gällde tingsrättsprocessen, flera gånger kompletterats genom till- läggsdirektiv. Genom de senaste tilläggsdirektiven (Dir 1981 :47) har vi fått ett flertal frågor att utreda, bl.a. när det gäller överrättsprocessen.

Tyngdpunkten i de förslag vi lägger fram i detta delbetänkande ligger på tingsrättsprocessen. Nuvarande 42—47 kap. RB som behandlar den processen får således en helt ny lydelse som upptas i 41 —47 kap. Änd- ringarna är till mycket stor del av materiell natur men det finns också exempel på ändringar som är av rent redaktionell art. Också många paragrafer i nuvarande 1—41 kap. RB får en ny lydelse. I fråga om dessa kapitel föreslår vi dock i denna etapp av reformarbetet ändringar endast när detta är påkallat av sakliga skäl. Behovet av redaktionella överarbet- ningar har sålunda lämnats åtsidan. I den mån vi av sakliga skäl föreslår ändringar i en paragraf har den emellertid i språkligt hänseende utfor- mats som om det gällt en helt ny lag.

Under vårt fortsatta arbete kommer vi att behandla de frågor rörande tingsrättsprocessen som vi uppskjutit till en senare etapp (se nedan). Vi kommer emellertid främst att syssla med överrättsprocessen. Vi avser därvid att med förtur undersöka om det är möjligt att lägga fram ett särskilt delbetänkande rörande sådana förslag till ändringar i överrätts- processen som — utan att föregripa våra kommande överväganden — kan genomföras snabbt och som kan minska arbetsbelastningen vid överrätterna eller på annat sätt innebära en effektivare och därmed för alla parter billigare process.

Med den uppdelning vi gjort av vårt arbete har vi haft att ta ställning till om de frågor som rör övergångsstadiet mellan processen vid tingsrätt och processen i hovrätt skall tas upp nu eller senare. Främst gäller detta den i våra direktiv uppmärksammade frågan om införande av ett enhet- ligt fullföljdsinstitut beträffande tingsrätts avgöranden. Många skäl talar för en sådan reform och vi har särskilt övervägt en ordning där talan — utom när det gäller vissa avgöranden på handlingarna — alltid förs genom besvär med en fullföljdstid av tre veckor. Nuvarande regler om missnöjesanmälan och anslutningsvad kan i sak utan svårighet behållas inom ramen för ett sådant system.

Även om det skulle vara i och för sig tilltalande att redan i samband med behandlingen av tingsrättsprocessen lägga fram förslag rörande de nu angivna frågorna har vi funnit att man inte kan åstadkomma en

godtagbar lösning utan att göra omfattande tekniska ändringar i RB:s kapitel om hovrättssprocessen. Sådana ändringar bör inte göras i detta sammanhang.

Frågor om fullföljdsbegränsningar har fått ett stort utrymme i tilläggs- direktiven (Dir 1981 :47). Det är enligt vår mening knappast möjligt att i fråga om sådana begränsningar betrakta förhållandet mellan tingsrätt och hovrätt isolerat i fråga om någon eller några grupper av mål. Detta gäller enligt vår mening trots att det redan i dag finns regler i småmåls- lagen om fullföljdsbegränsningar i fråga om tingsrätts avgöranden i mål om små värden. Fullföljdsfrågan i de fallen kan nämligen med de övriga lösningar vi föreslår i fråga om småmålsprocessen inte ses på riktigt samma sätt som i dag. Handläggningen av mål om små värden skall enligt vårt förslag inte generellt följa några särregler. Det är under sådana förhållanden nödvändigt att se frågan om fullföljds- begränsningar i tvistemål i ett större samanhang. Bl.a är det, om en begränsning skall göras med utgångspunkt från tvisteföremålets värde, enligt vår mening mer konsekvent att utgå från det värde som tvisten gälleri hovrätten än från kärandens yrkande i tingsrätten.

Med hänsyn till det sagda lämnar vi de flesta frågor om fullföljd av talan mot tingsrätts avgöranden utanför detta betänkande. Detta inne- bär att de ändringar vi gör i överrättskapitlen i RB (49—59 kap.) till stor del är betingade endast av de ändringar vi gjort i de tidigare kapitlen.

Nära frågor om fullföljd ligger regler om domstols rätt att ändra sitt eget avgörande. Möjligheter till rättelse eller omprövning minskar anta- let överklaganden. Enligt gällande ordning får en domstol själv rätta ett fel, under förutsättning att detta uppkommit på visst sätt (se t.ex. 17 kap. 15 & RB). Vi har övervägt en ordning enligt vilken en domstol alltid får rätta sitt avgörande om det dels är uppenbart att avgörandet är felaktigt i visst hänseende, oberoende av på vilket sätt felet uppstått, dels är uppenbart vad det i stället rätteligen bort stå i domen eller beslutet. En sådan lösning är emellertid inte problemfri. Med hänsyn härtill har vi låtit frågan anstå till dess vi har möjlighet att överblicka hur en alternativ enkel prövning i hovrätt kan utformas.

En annan fråga som vi lämnat kvar till en senare etapp av reformar- betet gäller ett eventuellt avskaffande av den tilltalades kostnadsansvar i brottmål. Den som fälls till ansvar åläggs nu att betala kostnaderna främst för sitt försvar och för bevisningen i målet. Detta ansvar anses vara motiverat i första hand av skadeståndsliknande skäl. Sålunda har kostnadsansvarets reparativa effekt betonats. Det är emellertid inte så— kert att kostnadsansvaret har några statsfinansiella fördelar. Det är nämligen resurskrävande både att fastställa kostnadsansvaret och att indriva fordringarna. Också för målsägandens möjlighet att få ut skade- stånd och för möjligheterna att återanpassa den tilltalade till samhället kan ett kostnadsansvar ha betydande nackdelar.

Behovet av kostnadsansvaret för att undvika obefogade processer är betydligt mindre i brottmål än i tvistemål. Detta beror dels på att åkla- garen — den normale kärandeparten i brottmål —— kan förväntas avstå från onödigt processande även utan hot om sanktioner och dels på att kostnadsansvaret för den tilltalades del f.n. är så begränsat att det knap-

past har någon avhållande effekt i fråga om t.ex. grundlösa förnekanden.

En rimlig lösning kan möjligen vara att man behåller kostnadsansva- ret för den tilltalade när det gäller de situationer där kostnadsansvaret har fördelar utöver de eventuella statsfinansiella fördelarna. En sådan begränsning kan utformas så att kostnadsansvar åläggs främst som en sanktion mot försumligheter från den tilltalades sida under processens gång. I första hand måste detta gälla de fall då denne underlåter att inställa sig till domstolsförhandling. Vi anser oss emellertid inte kunna göra några närmare överväganden förrän vi gjort ytterligare utredningar om det nuvarande kostnadsansvarets statsfinansiella betydelse.

En fråga som hör nära samman med kostnadsansvaret i brottmål gäller upphävandet av 20 & RP. Enligt den bestämmelsen skall i vissa tvistemål brottmålsreglerna tillämpas i fråga om rättegångskostnader och ordningen för målets fullföljande till högre rätt. De tvistemål som avses är sådana i vilka talan förs å det allmännas vägnar av åklagare eller annan myndighet om annat än brott och i vilka talan inte avser tillvara- tagande av statens eller annans enskilda rätt. Regeringen har på grund av ett riksdagsuttalande (LU 1978/79:12) överlämnat åt oss att pröva om det berörda lagrummet skall slopas helt eller begränsas till vissa mål. En reform bör dock enligt vår mening anstå till dess att vi kan bedöma kostnadsfrågan ur ett vidare perspektiv.

Den arbetsgrupp inom justitiedepartementet som — på vårt initiativ — våren 1978 tillsattes för att utreda främst vissa förundersökningsfrå- gor berörde i departementspromemorian (Ds Ju l979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål vissa reformfrågor när det gäller of- fentlig försvarare i rättegång (s. 116 i promemorian). Enligt promemo- rian borde det ankomma på vår utredning att ta ställning till frågorna. Dessa har emellertid ett nära samband med rättshjälpens omfattning i brottmål och vi väntar med att ta upp dem till närmare behandling till dess läget på rättshjälpssidan klarnar. Statsmakterna har nyligen genom- fört en lagstiftning med syfte att inskränka rättshjälpen (se SFS 1981 11287) och dessutom har en utredning om översyn av rättshjälpssy- stemet inletts (Dir 1981 :75).

Ytterligare en fråga som vi skjutit upp till nästa etapp av reformarbetet gäller gränsdragningen mellan vittnes- och sakkunniginstituten. Den frå- gan gäller inte bara mera sakliga skillnader (såsom t.ex. sanningspliktens omfattning) utan också vissa kostnadsfrågor. En reform kräver en un- dersökning av vilka ökade kostnader som kan tänkas uppstå för samhäl- let i olika hänseenden.

Vi har tidigare (avsnitt 13.2) nämnt att vi i nästa etapp skall behandla också vissa i våra ursprungliga direktiv nämnda forumfrågor som har ett starkt samband med frågor om den ökade flexibilitet i domstols sammansättning som vi genom våra senaste tilläggsdirektiv ålagts att utreda.

Följdfötfattningar till delbetänkandet

De ändringar vi föreslår avser som tidigare nämnts endast RB. Försla- gen behöver kompletteras med följdlagstiftning samt ikraftträdande-

och övergångsbestämmelser. Enligt vår mening bör en målsättning vara att arbetet härmed bedrivs så att en redovisning kan ske ungefär samti- digt som tiden för remissbehandling av det nu förevarande betänkandet löper ut.

I den mån de följdändringar som behöver göras i andra lagar än RB innebär sakliga ändringar är de i många fall omnämnda i motiveringen till det nu förevarande betänkandet. Vi vill redan nu påpeka att den ökade flexibilitet som enligt vårt förslag präglar RB-förfarandet (särskilt möjligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling) i så måtto bör få verkningar också utanför den allmänna domstolsprocessen att behovet av processuella särordningar blir mindre framträdande än nu. I åtskilli- ga lagstiftningssammanhang bör det enligt vår uppfattning bli möjligt att låta RB gälla utan andra reservationer än sådana som är nödvändigt förknippade med speciella förhållanden för vissa måltyper. När det gäller den egentliga följdlagstiftningen till det nu aktuella betänkandet kan emellertid ett så brett perspektiv inte anläggas. Vissa lagändringar är ofrånkomliga för att motsättningar mellan olika lagar inte skall upp- komma.

De lagändringar vi föreslår behöver kompletteras med bestämmelser av förordningskaraktär. Vi har i fråga om gränsdragningen mellan lag och förordning följt moderna principer. RB innehåller många regler som enligt nutida synsätt bör upptas i en förordning. I enlighet med våra direktiv har vi emellertid avstått från att mera allmänt ta upp frågor om vad som skall stå i RB eller förordning. De förordningsbestämmelser som behövs som komplement till de av oss föreslagna lagbestämmelser- na är emellertid enligt vår uppfattning sådana att de aktualiserar frågan om tillskapandet av en allmän rättegångsförordning. Någon sådan finns inte i dag. Bestämmelserna är i stället spridda i flera förordningar, bl.a. protokollskungörelsen (1971 :1066) för de allmänna domstolarna. Till en rättegångsförordning bör kunna föras åtskilliga bestämmelser som f.n. finns i RB. En åtgärd som den nyss nämnda kan enligt vår mening vara lämplig som en del i en avslutande etapp av det reformarbete som inleds genom vårt nu framlagda betänkande. I den avslutande etappen bör dessutom ingå en språklig, redaktionell och i övrigt lagteknisk bearbet- ning av hela RB.

Möjligheter att behandla delar av det nu aktuella betänkandet snabbare

I betänkandet anges inte någon tidpunkt för ett ikraftträdande. Den frågan får i stället tas upp i samband med att följdlagstiftningen utarbe- tas. Med hänsyn till omfattningen och vikten av de förslag vi lägger fram kan dock redan nu med säkerhet antas att ett ikraftträdande inte kan ske före utgången av år 1983. Denna omständighet i förening med det statsfinansiella läget och det därmed förenade kravet på besparingar ger enligt vår mening anledning att överväga huruvida några delar av betän- kandet kan behandlas snabbare.

I och för sig leder ett samlat genomförande av våra förslag till ett enklare reformarbete. Vill man ta ut vissa frågor ur betänkandet till

prövning före de andra är det flera krav som bör vara uppfyllda. För det första bör det röra sig om frågor som är relativt fristående från huvud- principerna i vårt förslag. För det andra bör en särskild behandling av frågorna inte vålla ett omfattande dubbelarbete i lagtekniskt hänseende. Givetvis bör frågorna också ha ett inte alltför obetydligt rationali- seringsvärde. Enligt vår uppfattning kan de berörda kraven anses upp- fyllda när det gäller förslagen om

]. endomarkompetensen i tvistemål ( 2 kap. 4 5),

2. vite (9 kap. 8 och 9 55 samt 32 kap. 6 5),

3. hämtning (9 kap. 10 5),

4. sammanföring av parallella rättegångar (10 kap. 205 och 14 kap. 7 a 5),

5. väckande av ny talan på ett sent stadium av rättegången (14 kap. 3—5 och 7 åå), samt vissa preklusionsregler (43 kap. 11 ä),

6. sammanföring och särskiljande av brottmål (20 kap. 16 & och 30 kap. 4 5),

7. föreläggande utan utsatt vite i visst fall (33 kap. 10 (5),

8. rättegångshinder (34 kap. l ä och 59 kap. 1 5),

9. hörande av medgärningsman (36 kap. 1 och 3 a åå), 10. avgörande utan utfärdande av stämning (41 kap. 7 5), 11. plan för handläggning av tvistemål (43 kap. 2 5), 12. ”summing-up” av parternas ståndpunkter i tvistemål (43 kap. 19 5),

13. medling i tvistemål (43 kap. 21 — 23 55), 14. klagotid när rätten meddelar beslut under rättegången utan direkt samband med förhandling (52 kap. 15).

Vi vill påpeka att den angivna ordningsföljden mellan förslagen inte innebär någon form av värdering.

VI Kostnadsfrågor

I våra ursprungliga direktiv sägs att vi bör sträva efter en ordning som innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt och att vi bör ta hänsyn till de krav som hushållningen med rättsväsendets resurser ställer. I övrigt ses i våra direktiv problemen med höga rättegångskost- nader huvudsakligen ur parternas synvinkel.

Efter det att utredningen tillsattes har statsfinansiella frågor alltmer kommit i förgrunden när det gäller reformverksamhet. Enligt tilläggsdi- rektiv (Dir l978z40) har samtliga kommittéer ålagts att noga överväga hur eventuella kostnadskrävande förslag skall finansieras genom om- prövning av pågående verksamhet och omfördelning av befintliga resur- ser inom det område kommitténs förslag avser. Kommittéer skall också göra en prioritering mellan angelägna önskemål inorn utredningsområ— det och så omsorgsfullt som möjligt belysa indirekta effekter i form av exempelvis ökad administration och byråkrati för myndigheter och en- skilda som förslagen kan medföra. Genom tilläggsdirektiv (Dir 1980220) har samtliga kommittéer fått ytterligare riktlinjer för sitt arbete. Enligt dessa skall utgångspunkten för alla förslag som kommittéerna lägger fram vara att förslagen kan genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser.

Tilläggsdirektivens krav på ett resultat som totalt sett ligger inom de redan gällande ekonomiska ramarna ger uttryck för en lägre ambitions- nivå än den som gäller för vårt förslag. Vårt arbete har nämligen redan från början bedrivits från den utgångspunkten att det gäller att genom tillvaratagande av olika möjligheter till rationalisering göra rättsväsen- det effektivare och därigenom minska parternas och samhällets kostna- der för rättegångar. Åtskilliga av våra förslag har sålunda till syfte att minska kostnaderna för rättegång och vi får i det hänseendet hänvisa till vad vi i andra sammanhang anfört om motiven till skilda delar av våra reformförslag. Särskilt vad vi föreslagit i fråga om summarisk process och avgörande på handlingarna kan antas leda till betydande besparing- ar för domstolarna. Några egentliga beräkningar av hur stora belopp man kan spara genom våra förslag gör vi emellertid inte, eftersom sådana beräkningar skulle vara kostnadskrävande och dessutom komma att bygga på mycket osäkra grunder.

Utan att tilläggsdirektiven ålägger oss någon skyldighet i denna del vill vi här behandla frågan huruvida det finns enskilda delar av vårt förslag som kan leda till att samhällets kostnader blir högre för en viss

processuell fråga sedd isolerad. Det är särskilt det förhållandet att vi arbetat in småmålslagen i RB som tilldrar sig ett intresse i det samman- hanget.

En punkt där vårt förslag åtminstone temporärt kan leda till ökade kostnader gäller fullföljd av talan i mål om små värden. Enligt de nuvarande reglerna i småmålslagen sker en dispensprövning vid klagan till hovrätt. Som vi angett i avsnitt V har vi skjutit upp alla frågor om fullföljdsbegränsning till en senare etapp för att kunna göra en mera samlad bedömning av fullföljdsfrågorna. Vårt förslag, enligt vilket små- målslagen arbetats in i RB, upptar därför inte någon motsvarighet till småmålslagens regler om fullföljdsbegränsning.

Enligt en annan regel i den nuvarande småmålslagen är rätten under hela handläggningen domför med en lagfaren domare medan rätten vid huvudförhandling i tvistemål som handläggs enligt RB ofta skall bestå av minst tre lagfarna ledamöter. Vårt förslag — som täcker såväl de nuvarande småmålen som de nuvarande tvistemålen enligt RB — inne- bär, å ena sidan, att rätten vid huvudförhandling i vissa av de nuvarande småmålen kommer att bestå av tre lagfarna domare, men å andra sidan kan rätten vid huvudförhandling i de nuvarande RB-målen oftare än i dag komma att bestå av endast en domare. Enligt vår uppfattning kan därför vårt förslag i fråga om rättens sammansättning i tvistemål inte antas leda till ökade kostnader för samhället. Tvärtom leder förslaget sannolikt till besparingar.

En ytterligare fråga som gäller de nuvarande småmålen är i vilken omfattning möjligheten att få rättshjälp med biträdesförordnande skall stå öppen. Idag är möjligheterna ganska begränsade. Vi har i avsnitt 13.6 närmare redovisat vår uppfattning om att enskilda bör ha lika lätt att utan juridiskt biträde klara en process enligt vårt RB-förslag som enligt den nuvarande småmålslagen. Om småmålslagen arbetas in i RB i enlig- het med vad vi föreslagit kan man därför åstadkomma en lösning som i sak nära ansluter till vad som gäller i dag genom att i rättshjälpslagen föreskriva att biträdesförordnande i princip inte skall ges i tvister om värden under ett halvt basbelopp. Enligt vad vi uttalat skulle det emel- lertid kunna medföra åtskilliga fördelar att låta möjligheterna till rätts- hjälp med biträdesförordnande bli något vidare än i dag när det gäller mål om mindre värden. Detta kan innebära något ökade kostnader för rättshjälpen men dessa kostnader skall ställas mot besparingar för dom- stolsväsendet. Den nu aktuella etappen i reformarbetet avser emellertid endast RB och frågorna om rättshjälpens närmare utformning i mål om mindre värden får tas upp i ett senare sammanhang.

I avsnitt 12.2.10 har vi föreslagit en utbyggnad av institutet medling i tvistemål. I motsats till nu skall enligt vårt förslag statsverket i vissa fall betala kostnaderna för medlarnas verksamhet. Förslaget skall ses mot bakgrund av att det ibland kan vara lättare att åstadkomma en frivillig uppgörelse mellan parterna i ett särskilt medlingsförfarande än genom den förlikningsverksamhet som sköts av domaren inom ramen för rätte- gången. Enligt vårt förslag skall en förutsättning för förordnande av medlare vara att den kostnadsökning som uppstår genom medlingsför- farandet kan antas bli kompenserad av minskade kostnader för rätte-

gången. Med vårt förslag avser vi således inte någon kostnadsökning för samhället utan ett motsatt resultat. En oriktig tillämpning av de regler vi föreslår kan dock leda till kostnadsökningar för samhället. Om vårt förslag i fråga om medling genomförs, bör därför tillämpningen av reglerna om medling följas med uppmärksamhet, åtminstone under ett inledningsskede.

När det gäller brottmålen finns det enligt vår mening anledning att i detta sammanhang beröra endast ett av våra förslag, nämligen förslaget att åklagaren i regel inte skall ge in hela fömndersökningsprotokollet till rätten. Det är svårt att bedöma vilka kostnadseffekter detta förslag kan få, särskilt därför att både polisens, åklagarens och domstolens arbete påverkas.

Åklagarens arbete påverkas enligt vårt förslag därigenom att han, i stället för att inge förundersökningsprotokollet, i samband med väckan- det av åtal skall ange de ”omständigheter som ger bakgrunden till gärningen eller på annat sätt är ägnade att närmare belysa denna” (45 kap. 4 5 ] RB). Han skall också ange ”grund för bestridande av ansvar som den tilltalade tydligt framfört under förundersökning” (45 kap. 4 5 2 RB) samt ”särskild omständighet som kan medföra att en huvudför- handling tar längre tid i anspråk än vad ansökningen i övrigt ger anled- ning anta” (45 kap. 4 5 7 RB).

De två senare uppgifterna är enligt vår mening mindre betydelsefulla i detta sammanhang. Åklagaren bör redan när han beslutar att väcka åtal ha gjort klart för sig om den misstänkte bestrider och grunden för bestridandet. Redovisningen till rätten kan inte innebära något nämn- värt merarbete, i synnerhet som endast tydligt angivna grunder behöver anges. Också när det gäller beräkningen av tidsåtgången för huvudför- handlingen bör åklagaren rimligen ha bildat sig en grov uppfattning. Vi vill tillägga att det är värdefullt för rätten att få del av åklagarens uppfattning i denna del, om det inte är ett normalfall. Åklagaren bör ofta ha bättre möjligheter än rätten att bedöma vilken tid förhandlingen kan ta. Även om åklagaren får ett visst, ganska obetydligt merarbete talar därför mycket för att man uppnår en effektivitetsvinst genom en bättre planering av rättens tid.

När det gäller åklagarens uppgiftsskyldighet enligt 45 kap. 4 5 1 är att märka att skyldigheten är begränsad till mål där de aktuella uppgifterna behövs ”med hänsyn till utredningens omfattning eller beskaffenhet”. Det är med andra ord bara i större eller mer komplicerade mål som åklagaren skall lämna uppgifter i denna ordning. Även med denna begränsning är det ofrånkomligt att uppgiften vållar åklagaren merar- bete i förhållande till dagens läge. Enligt vår uppfattning måste emeller- tid åklagaren även i dag ha gjort klart för sig vad som anges i den aktuella bestämmelsen, låt var att han f.n. när åtal väcks inte behöver formulera sina slutsatser i ord utan kan hänvisa till förundersökningsprotokollet. En fördel med förslaget är att grunden för åklagarens talan blir bättre preciserad än fallet är i dag i de ofta alltför knapphändiga stämningsan- sökningarna.

Huruvida förslaget innebär nackdelar eller fördelar för domstolarna kommer att bli föremål för debatter. Enligt vår mening blir det emellertid

bara fördelar. Det är som vi framhållit i den allmänna motiveringen oklart i vilken utsträckning domare läser förundersökningsprotokollet, i synnerhet den del som utgörs av förhörsutsagor. För den domare som idag omsorgsfullt läser hela protokollet innebär vårt förslag en lättnad. Genom åklagarens uppgiftsskyldighet enligt 45 kap. 4 & RB får han i stället en koncentrerad framställning i de delar som är av betydelse för att han skall kunna planera huvudförhandlingen m.m. och förbereda sig genom studier av rättsfall e.d. Den domare som i dag inte tar del av förundersökningsprotokollet får genom vårt förslag ett bättre underlag för sin planering m.m. Huvudförhandlingen bör därmed bli effektivare och processen billigare. Vi vill tillägga att vårt förslag har fördelar också när det gäller kopiering och pappershantering.

Som antytts berörs också polisväsendet av vårt förslag. Om förslaget skall fungera som vi avsett krävs nämligen en viss omläggning av ruti- nerna för upprättande, främst redigeringen, av förundersökningsproto- kollen. Som vi framhållit i den allmänna motiveringen finns det, även bortsett från det nu aktuella ämnet, skäl som talar för en sådan omlägg— ning. Den omläggning vi syftar på innebär att protokollet utformas från den utgångspunkten att det skall tjäna till vägledning för åklagaren och inte för rätten. Protokollet bör tillrättaläggas så att det anpassas till bestämmelserna om åklagarens uppgiftsskyldighet i 45 kap. 4 och 5 55 RB. Dessutom bör protokollet redigeras så att brott som leder till åtal behandlas för sig och andra brott för sig. Vidare bör material som gäller misstänkta, som inte åtalas, redovisas så att det kan avskiljas från det material som gäller misstänkta vilka åtalas. Det är givet att en omlägg- ning av detta slag är förenad med vissa kostnader, bl.a. för utbildning, nya anvisningar, nya blanketter etc. Dessa är emellertid till största delen övergångskostnader. Kostnaderna bör dessutom endast delvis belasta vår reform eftersom de delvis motiveras av skäl som ligger utanför våra förslag.

Sammanfattningsvis vill vi erinra om att syftet med åtskilliga av våra förslag är att minska kostnaderna för rättegång men att vi inte har gjort några egentliga beräkningar av hur stora ekonomiska vinster man kan göra. Ser man till de olika delarna menar vi att endast vad vi föreslagit om ett temporärt avskaffande av fullföljdsbegränsningarna i småmål medför ökade kostnader för samhället. I vårt fortsatta reformarbete avser vi att behandla bl.a. frågor om fullföljdsbegränsningar med förtur.

VH Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Inledning

Som framgått av den allmänna motiveringen ligger tyngdpunkten i detta delbetänkande på tingsrättsprocessen. Detta belyses på ett tydligt sätt av att de särskilda reglerna om rättegången i tingsrätt, dvs. 42 — 47 kap., fått en helt ny lydelse (41 — 47 kap. i vårt förslag). Eftersom dessa kapitel är nyskrivna har de ej berett oss några särskilda språkliga eller redaktionella problem. När det gäller RB:s övriga regler har vi däremot haft att utgå från att vi enligt våra direktiv inte skall göra en formell översyn av RB:s terminologi i vidare mån än som krävs för fullgörande av utredningsuppdraget. Av den anledningen har vi i den nu aktuella etappen av utredningsarbetet ändrat endast sådana paragraf er i fråga om vilka vi sett ett sakligt och aktuellt ändringsbehov. Dessa paragrafer har därvid såvitt möjligt fått en modern språkdräkt. Behovet av redaktionel- la Överarbetningar har helt lämnats åt sidan när det gäller övriga para- grafer. Detta medför att det på enstaka punkter kan råda språkliga motsättningar mellan de paragrafer, som omfattas av vårt förslag, och de bestämmelser som har en äldre lydelse.

Genom att reformen är partiell har vi också haft problem med dispo- sitionen av balken. Delvis hänger dessa problem samman med att vi -— i enlighet med vad vi angett i avsnitt 10 i den allmänna motiveringen — har arbetat in ett flertal olika processlagar i balken. Det gäller småmåls- lagen, ärendelagen, lagsökningslagen och handräckningslagen. Vi har ansett att den utvidgning av tillämpningsområdet för balken som härige- nom sker bör komma till uttryck i en regel om balkens nya tillämpnings— område.

RB innehåller inte någon bestämmelse om balkens tillämp- ningsområde. Inte heller finns det någon allmän bestämmelse om hur balkens regler förhåller sig till andra i lag eller förordning givna bestäm- melser. Vidare saknar balken definitioner av sådana begrepp som tvis- temål, brottmål och kärande. Bestämmelser av nu angett slag brukar ofta inleda lagverk av större omfattning. Det första kapitlet i balken handlar emellertid om tingsrätt.

Inom ramen för ett delbetänkande av nu förevarande omfattning går det inte att i det nyss angivna hänseendet åstadkomma en helt tillfreds-

ställande lösning. Som ett provisorium har vi — för att i balkens första kapitel kunna bereda plats åt vissa allmänna bestämmelser — flyttat om vissa kapitel i balkens inledande delar. Nuvarande regler i 1 kap. om allmän underrätt har därvid tillsammans med vissa nya regler fått bilda 2 kap. om tingsrätt. Nuvarande 2 kap. om hovrätt, 3 kap. om högsta domstolen samt 4 kap. om domare har fått bli 3, 4 respektive 5 kap. De nuvarande bestämmelserna i 5 kap. har förts in som 6 kap. 1 — 9 åå samtidigt som de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. fått beteckningen 10 — 20 55.

Ett annat dispositionsproblem har gällt att skapa utrymme i balken för reglerna om summarisk process. Detta problem har vi löst så att reglerna om bevisning till framtida säkerhet i nuvarande 41 kap. införts i 35 kap. som 15 -— 18 55. Det sålunda lediga 41 kap., som nu hänförs till balkens tredje avdelning, som handlar om bevisning, har samtidigt överförts till balkens fjärde avdelning som handlar om rättegången i tingsrätt. Denna avdelning har disponerats så att i 41 kap. tas upp bestämmelser om inledande av tvistemålsrättegång, i 42 kap. bestämmelser om förberedel- se i förenklad form (motsvarande summarisk process), i 43 kap. regler om annan förberedelse samt i 44 kap. regler om avgörande av tvistemål. Någon mera betydande ändring i dispositionen av motsvarande bestäm— melser för brottmål i 45 — 47 kap. har inte gjorts.

Enligt tilläggsdirektiv har vi att närmast gripa oss ari processen i överrätterna. Det är troligt att även våra förslag i den delen kommer att vålla dispositionsmässiga och språkliga problem. Mycket talar därför för att man i en särskild och avslutande etapp av utredningsarbetet bör göra en genomgripande översyn av balken i redaktionellt och språkligt hänseende.

När det gäller språkliga frågor gäller vissa av statsrådsberedningen utfärdade anvisningar för hur en författning bör utformas. Det är därför inte så vanligt att man i ett lagstiftningsärende går in på allmänna frågor om användningen av vissa ord o.d. Vi finner det emellertid naturligt att man vid en revision av en central lagstiftning av RB :s natur också berör vissa viktiga språkliga frågor. Det gäller för RB:s del främst den även inom doktrinen diskuterade frågan om den processrättsliga betydelsen av att man använder de modala hjälpverben får och bör, vilka i lagstiftningssammanhang skall ersätta de äldre verben äger och må. Vi skall också behandla användningen av konjunktionerna om och eller.

När hjälpverbetfåranvänds i en handlingsregel för part har denne full valfrihet i fråga om hur han vill handla. Ordet ges en annan betydelse när det är rätten som skall handla. Trots att det sålunda står att rätten får företa viss åtgärd får rätten inte förfara efter gottfinnande. Rätten är ju en myndighet och får såsom sådan inte låta t.ex. politiska eller personliga sympatier influera på sitt handlande. Men meningen är att rätten diskre- tionärt eller m.a.o. efter ett mer fritt skön skall avgöra, huruvida det föreligger sådana — i lagen icke redovisade — omständigheter, som motiverar att den skall eller inte skall företa den ifrågavarande process- handlingen. Regeln sägs vara fakultativ. Motsatsen är att regeln är obligatorisk — rätten skall företa viss åtgärd.

Det finns, som Ekelöf anger, ingen skarp gräns mellan obligatoriska

och fakultativa regler (Rättegång I 5. 31). Eftersom lagen i de flesta fall anger vissa förutsättningar för att rätten får göra någonting, innehåller en regel av detta slag alltid vissa obligatoriska moment. Dessa kan naturligtvis också redovisas för sig i en fristående regel, som då framstår som obligatorisk. Vidare kan emellertid, som Ekelöf påpekar, förutsätt- ningarna för att rätten skall företa viss processhandling ha en så obe- stämd innebörd att den ifrågavarande regeln, trots valet av hjälpver- bet skall, i själva verket är fakultativ.

Vad nu har sagts om betydelsen av att rätten får företa viss åtgärd medför att det knappast finns något utrymme för att använda hjälpver- bet böri en handlingsregel för rätten. Detta hjälpverb används därför uteslutande i handlingsregler för part och uttrycker därvid att ett hand- lande i enlighet med regeln är värdefullt för parten eller av annan anledning önskvärt.

Vi har eftersträvat att i de skilda paragraferna uttrycka förutsättning- arna för rättens handlande så fullständigt att vi därmed haft anledning använda hjälpverbet skall. I den mån detta inte varit möjligt har hjälp- verbet får använts. I negerade fall förekommer endast uttrycket får inte. Vi vill tillägga att de handlingsregler för rätten i vilka det inte förekom- mer något hjälpverb är obligatoriska.

I stället för den villkorliga konjunktionen om används i RB ibland uttrycket i den män. Det brukar sägas att om skall användas när situatio- nen är antingen/ eller, medan i den mån skall användas när också mel- lanfall är möjliga. Man skall dock inte av den omständigheten att i visst lagrum i RB används ordet om förledas att tro att alla mellanfall är uteslutna. I vissa paragrafer har vi särskilt uttryckt att mellanfall kan förekomma (se t.ex. 17 kap. 4 5).

Ett i viss mån närbesläktat problem finns när det gäller användningen av ordet eller. När detta ord förekommer utan samband med ordet antingen skall det läsas som och/eller. I vissa regler har dock för tydlig- hets skull detta förhållande särskilt angetts (se t.ex. 43 kap. 3 5 första stycket i vårt förslag).

1 kap.

Som angetts inledningsvis har i detta kapitel införts nya bestämmelser om balkens tillämpningsområde och om förhållandet mellan balkens regler och procedurregler i andra författningar. Bestämmelserna tas upp i 1 respektive 2 5. De nuvarande bestämmelserna i 1 kap. har överförts till 2 kap.

Det nya 1 kap. har fått överrubriken ”Inledande bestämmelser” och kapitelrubriken ”Om balkens tillämpningsområde m.m.”.

15

Paragrafen, som är ny, innehåller en allmän bestämmelse om tillämp- ningsområdet för balken. Som nämnts redan inledningsvis saknas idag en sådan regel. Hela uppläggningen av balken visar emellertid att den i första hand är avsedd för de allmänna domstolarna. Särskilt i 23 och 48

kap. finns dessutom bestämmelser som gäller brottmålsförfarandet inför polis och åklagare. I 10 och 19 kap. angående laga domstol finns vidare vissa betydelsefulla föreskrifter om de allmänna domstolarnas sakliga behörighet, som på sitt sätt ger en gräns för balkens tillämpning.

Rättegångsbalkens promulgationslag, RP, innehåller flera andra be- stämmelser som begränsar RB:s tillämpningsområde. I 4 5 första stycket RP sägs t.ex. atti fråga om särskilda domstolar och rättegången vid dessa gäller vad därom är stadgat. Av 5 & framgår att föreskrift i lag eller författning om allmän domstols behörighet att ta upp mål, som tidigare handlagts av förvaltningsmyndighet eller av särskild domstol, skall gäl- la. I 6 5 slutligen görs en erinran om att vissa domstolsärenden skall handläggas enligt ärendelagen.

Även om sålunda den direkta tillämpningen av RB är knuten främst till rättegången vid de allmänna domstolarna har RB en betydelse som går långt härutöver. RB är i sig ett närmast komplett processuellt lagverk och i den mån det har funnits behov av att för särskilda processer skapa en avvikande processordning har det i många fall varit nödvändigt att uttryckligen eller underförstått låta RB vara supplerande i fråga om sådant som man lämnat oreglerat.

Också i fortsättningen bör RB primärt gälla endast rättegången vid de allmänna domstolarna. De ändringar vi föreslår för RB:s del kommer emellertid genom de hänvisningar som i olika lagar och förordningar görs till RB :s regler att få omedelbar betydelse också utanför de allmän- na domstolarnas ram.

Ser man till rättegången vid de allmänna domstolarna och då särskilt till tingsrätterna kan man konstatera att det f.n., förutom vissa mera omfattande processordningar i lagar av materiell karaktär (t.ex. 15 kap. giftermålsbalken och 20 kap. föräldrabalken), finns vissa rent pro- cessuella lagar vid sidan av RB. Enligt vad vi angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 10) har vissa av de sistnämnda lagarna arbetats in i RB-systemet. Det gäller småmålslagen, som ger särskilda processuella bestämmelser för tvister om mindre värden, samt lagsökningslagen och handräckningslagen, som behandlar den summariska processen. Det gäller också ärendelagen, som avser ärenden angående rättsvård, vilka allmän underrätt har att uppta självmant eller efter ansökan och som inte enligt lag eller förordning skall handläggas i den för tvistemål eller brottmål föreskrivna ordningen.

Det finns också mera begränsade processuella bestämmelser för tings- rätt som är intressanta i detta sammanhang, bl.a. vissa bestämmelser i RP. Dessa bestämmelser är säregna.

När en ny processordning kommer till är det oftast behövligt att ange hur man skall förfara med redan igångsatta processer och vilken verkan redan företagna processhandlingar skall ha. Det är också — liksom i många andra mera omfattande lagstiftningssammanhang — nödvändigt att uttala sig om vilka bestämmelser utanför den ifrågavarande lagen som skall anses upphävda och i vissa fall även vilka som fortfarande skall gälla. Sammanfattningsvis brukar bestämmelser av det berörda slaget betecknas som övergångsbestämmelser. Redan i benämningen ligger att bestämmelserna har en begränsad livslängd.

Vid RB:s tillkomst intogs övergångsbestämmelserna i en särskild lag, RP. Den lagen kom emellertid att innehålla också många bestämmelser av mera allmän och bestående natur. Detta är förklaringen till att så många bestämmelser i RP fortfarande har aktualitet.

Sålunda reglerar 17 & RP frågor om hur talan angående förverkande m.m. skall föras, när målet angår någon som inte är tilltalad. I 17 å andra stycket RP finns vissa bestämmelser för det fall talan avser förverkande av beslagtagen egendom och ägaren är okänd. Enligt 18 (5 RP skall mål om utdömande av viten behandlas som mål angående bötesbrott. I 19 & RP ges bestämmelser bl.a. om att den tilltalade i vissa fall skall anses som häktad. Bestämmelsernai 17 — 19 % har delvis sin grund i det förhållan- det att i RB ej utsågs vad som skall vara tvistemål och vad som skall vara brottmål.

De nu berörda bestämmelserna har inte till någon del karaktär av övergångsbestämmelser. De bör därför enligt vår uppfattning arbetas in i RB (se härom 2 kap. 3 5, 20 kap. 1 ($, 21 kap. 12 5, 31 kap. 1 a 5 och 33 kap. 6 5).

I fråga om 20 & RP får vi hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt V).

I förevarande paragraf har med hänsyn till det nu anförda införts den portalbestämmelsen att balken gäller för rättskipning och rättsvård vid allmän domstol. Den omständigheten att de båda begreppen rättskip- ning och rättsvård inte är entydiga utan tvärtom flyter ihop behöver inte vålla några problem. Inte heller den omständigheten att vissa regler företrädesvis avser förfaranden hos polis och åklagare vållar problem.

25

Som förut angetts finns det i RB inte någon allmän regel om hur balkens bestämmelser förhåller sig till andra i lag eller förordning givna bestämmelser. Flera kapitel i balken (10, 12, 27, 28, 31, 38 och 40 kap.) avslutas dock med paragrafer av innehåll att från balken avvikande bestämmelser som finns i annan lag eller författning skall gälla. En likartad bestämmelse finns i 1 kap. 8 (j. Ibland utgör motsvarande före- skrifter endast delar av en paragraf (se t.ex. 5 kap. 1 lj fjärde stycket, 14 kap. 12 & tredje stycket, 17 kap. 14 & fjärde stycket, 30 kap. 12 & tredje stycket, 35 kap. 1 å andra stycket och 45 kap. 2 & tredje stycket). Det finns också en allmän bestämmelse i 4 & andra stycket RP om att vad om rättegången i vissa mål vid allmän domstol är i lag eller författning särskilt stadgat skall gälla även om det strider mot RB. De nu angivna bestämmelserna har stor betydelse. Särskilt är detta fallet beträffande familjerättsliga mål. Både giftermålsbalken och föräldrabalken innehål- ler en omfattande processuell reglering som på grund av de angivna bestämmelserna tar över RB:s motsvarande regler.

Det torde f.n. inte finnas någon processuell bestämmelse i lag eller förordning som skall anses satt ur spel genom RB :s allmänna regler. Sakligt sett torde det därför inte finnas något hinder mot att nöja sig med att ge den allmänna bestämmelsen i 4 lj andra stycket RP en något allmännare formulering än idag. Härigenom skulle regeln bli utformad

i enlighet med vad som numera är vanligt i lagstiftningssammanhang.

Frågan om den rättsliga regleringen av RB:s förhållande till annan lag har emellertid också en annan sida. Om man i RB vill införa en viss bestämmelse som tar över bestämmelser i annan lag måste man göra undantag från en bestämmelse av det slag som 4 & RP utgör. Den bestämmelse om tingsrätts behörighet i vissa fall som kommer att re- dovisas i anslutning till 10 kap. 18 5 är av sådan karaktär. Principen om företräde för annan lag skall alltså enligt vårt förslag inte längre vara ovillkorlig.

Med hänsyn till det sagda har i 1 kap. 2 (j angetts att om i lag meddelats bestämmelse som avviker från balken den bestämmelsen skall gälla, om ej annat sägs i balken. Med en sådan regel kan ett flertal bestämmelser i RB och RP upphävas. Vi har dock inte ansett det nödvändigt att i detta sammanhang göra ändringar i RB i andra fall än de i vilka den ifråga- varande bestämmelsen utgör en fristående paragraf eller då den berörda paragrafen av andra skäl föreslås ändrad.

2 kap.

De nuvarande bestämmelserna i kapitlet har förts över till 3 kap. I stället har i det nu aktuella kapitlet under rubriken ”Om tingsrätt” införts vissa bestämmelser från nuvarande 1 kap. Nuvarande ] kap. 1, 2 och 4 — 6 555 har därvid fått beteckningen 2 kap. 1, 2, 6, 7 respektive 8 &. I en ny paragraf, 3 5, har vi infört vissa för tingsrätt gällande defini- tioner av begreppen tvistemål och brottmål. Reglerna om tingsrätts sammansättning, som f.n. finns i 1 kap. 3 &, har delats upp så att i den nya 2 kap. 4 & endast behandlas sammansättningen i tvistemål. I 5 5 finns motsvarande regler för brottmål.

I nuvarande 1 kap. 8 5 anges att i fråga om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål gäller vad därom är stadgat. Den bestämmelsen blir överflödig med den nya regeln i 1 kap. 2 lj. Nuvarande ] kap. 9 5 innehåller dels regler som begränsar antalet mål som får utsättas till en och samma huvudförhandlingsdag, dels regler om avbrott i handläggningen. De sist angivna reglerna ersätts i vårt förslag av nya regler i 44 kap. 4 (5 och 46 kap. 4 9". I den mån det över huvud taget behövs några bestämmelser motsvarande paragrafens innehåll i övrigt bör de tas in i förordning. Nuvarande 1 kap. 8 och 9 åå bör därför upphävas.

3 &

Paragrafen, som är ny, definierar, såvitt angår tingsrätt, begreppen tvistemål och brottmål.

Enligt paragrafens första stycke skall vid tingsrätt handläggas tviste- mål och brottmål. Även de nuvarande ärendena enligt ärendelagen skall handläggas som mål. Att handlägga tvistemål och brottmål är inte de enda arbetsuppgifterna vid en tingsrätt. Vid tingsrätt handläggs också vissa ärenden som avser domstolens förvaltande verksamhet. I fråga om sådana ärenden är emellertid RB över huvud taget inte tillämplig. Detta följer av 1 (j förvaltningslagen (1971:290).

I andra stycket anges vilka mål som skall handläggas som tvistemål. Det är i första hand mål om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes. Ordalydelsen är hämtad från 8 kap. 2 (j regeringsformen. Regeln om att tvister om enskildas ekonomiska förhållanden skall handläggas som tvistemål är inte undantagslös. Rör det sig om enskilt anspråk i anledning av brott kan anspråket med tillämpning av bestämmelserna i 22 kap. bli handlagt i brottmål.

Som tvistemål skall enligt andra meningen i andra stycket handläggas också annat mål som inte skall handläggas som brottmål. Uppdelningen i tvistemål och brottmål blir på så sätt heltäckande.

Ett exempel på fall som på grund av andra meningen i andra stycket, om ej annat sägs, skall handläggas som tvistemål erbjuder besvärstalan enligt 10 & lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Sådan besvärstalan handläggs enligt nu gällande regler som domstolsärende. I en senare etapp av reformarbetet får prövas vilka ändringar som behöver göras i lagen om felparkeringsavgift. Mål om undanröjande av strafföreläggan- de och av föreläggande av ordningsbot kommer att bli handlagda som brottmål på grund av vad som föreslås i fråga om 59 kap. 5 — 9 (55.

De nuvarande ärendena enligt ärendelagen kommer för övrigt alltid att handläggas som tvistemål. Ärendelagen gäller nämligen inte ärenden som angår straff eller annan med brott förenad påföljd. (Vissa frågor med brottmålsanknytning, såsom t.ex. förordnande av offentlig försva- rare, har dock på vissa håll ansetts vara av det slaget att de tagits upp som ärenden.) Samtliga ärenden i vilka motpart saknas kommer att följa reglerna för indispositiva mål. Det är ologiskt att tänka sig ett fall i vilket någon kan påkalla domstols medverkan i fråga om en förlikningsbar sak, om det saknas motpart.

Enligt vad vi har angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2) skall vissa mål handläggas på ett särskilt enkelt sätt under det summaris- ka stadiet. Vi har kallat dessa mål blankettmål. I sista meningen i para- grafens andra stycke lämnas en allmän upplysning om att det finns blankettmål och att de närmare reglerna i fråga om sådana mål tas upp i 41 kap. 4 5.

Paragrafens tredje stycke räknar upp de mål vilka skall hanteras som brottmål. Enligt första punkten skall som brottmål handläggas mål om ansvar för brott. Fråga om ansvar får inte tas upp av rätten, om inte åtal har väckts (20 kap. 1 Ö). Rätten får dock utan åtal ta upp fråga om ansvar för förseelse i rättegång.

Över rättegångsförseelse dömer enligt 19 kap. 5 5 den rätt där rätte- gången förs. Varje domstol, såväl högre som lägre, har rätt att ådöma påföljd för rättegångsförseelse som begås vid domstolen och denna befogenhet tillkommer domstolen i den sammansättning den har vid förseelsens begående. Det normala är att rätten självmant — alltså utan åtal — tar upp frågan om ansvar. Eftersom det i sådant fall inte är fråga om ett mål blir första punkten i tredje stycket inte tillämplig. Detta innebär att ansvar för rättegångsförseelse kan ådömas även i tviste- målsprocess.

Inom doktrinen anses att ansvar för rättegångsförseelse normalt en- dast får utdömas i den rättegång där förseelsen begåtts (se Rättegång I 5. 154 med där anmärkt litteratur). Det finns dock undantagsfall och i den mån en särskild talan om ansvar för rättegångsförseelse är möjlig skall målet handläggas som brottmål.

Enligt den andra punkten i tredje stycket skall mål om åtgärd enligt 21 — 28 kap. i anledning av misstanke om brott handläggas som brottmål. Rättens åtgärder enligt dessa kapitel är av förberedande natur. Det förutsätts givetvis att det är fråga om allmän domstols förberedande åtgärd. De vanligaste situationerna torde röra förordnande av offentlig försvarare, förlängning av åtalstid sedan egendom tagits i beslag samt häktning av anhållen. Den omständigheten att det i vissa fall kan vara svårt att med RB:s terminologi i övrigt anse en upptagen fråga utgöra ett mål bör inte föranleda att frågan inte handläggs som brottmål.

Mål enligt den andra punkten i tredje stycket bör i princip inte anses avslutade förrän den åtgärd enligt 21 — 28 kap., som rätten beslutar om, har upphört att bestå. Om rätten t.ex. förordnar en offentlig försvarare enligt 21 kap. bör målet inte anses avslutat förrän uppdraget upphört. Detta sker i regel genom att rätten avgör ett senare anhängiggjort brott- mål som förordnandet avsett. Ett mål om förlängning av åtalstid bör inte anses avslutat förrän den förlängda åtalstiden har gått till ända. I flerta- let fall kommer mål enligt den nu berörda punkten att efterföljas av ett åtal. Någon ny domstolsakt bör därvid inte läggas upp utan handlägg- ningen bör fortsätta med användande av äldre målnummer etc. Vi vill i anslutning till det sagda påpeka att rättens avgörande av fråga om t.ex. förordnande av offentlig försvarare liksom hittills skall träffas genom beslut och inte genom dom (se 30 kap. l 5).

Av tredje punkten framgår att mål som avses i 38 kap. brottsbalken skall handläggas som brottmål. Dessa mål gäller åtgärd i fråga om en redan ådömd påföljd för brott.En bestämmelse med samma innehåll finns idag i 19 å andra stycket RP. Bestämmelsen är tillämplig i sådana mål som avser undanröjande av påföljd, ådömande av annan påföljd för brott eller annan åtgärd i fråga om påföljd för brott. Reglerna om i vilka fall sådan talan får föras finns i 27 — 34 kap. brottsbalken.

Enligt en ny bestämmelse i 20 kap. 1 5 RB skall vad som sägs i balken om åtal gälla även i fråga om talan i mål som nu avses. Den mot vilken talan riktas skall betecknas som svarande och om honom skall gälla vad som är föreskrivet om misstänkt och tilltalad (se samma lagrum). I mål av nu angett slag skall den mot vilken talan förs i vissa fall anses som häktad (se 21 kap. 12 5 första stycket). I fråga om ansvar för rättegångs— kostnader har införts en regel i 31 kap. 1 a lj.

Fjärde punkten har en motsvarighet i 17 & RP. Den omfattar mål om förverkande till det allmänna eller om annan särskild rättsverkan i anledning av brott. I de flesta fall framställs yrkanden om förverkande och annan särskild rättsverkan i anledning av brott i samband med åtal. En fristående talan är emellertid i vissa fall möjlig, bl.a. i fall som avses i 36 kap. 4 5 första stycket (1) samt 8 och 9 55 brottsbalken. Det kan också vara så att ägaren till beslagtagen egendom är okänd och att åtal därför inte är möjligt.

I anslutning till vad som nu sagts vill vi påpeka atti 17 & RP föreskrivs att kallelse i vissa fall skall ske vid påföljd att egendomen eljest får förklaras förverkad och att förverkande skall ske, om ej av omständighe- terna framgår, att talan är ogrundad. Vi anser att dessa bestämmelser praktiskt sett är onödiga och att det räcker med de möjligheter till måls avgörande i den tilltalades utevaro som finns enligt 46 kap. 15 5. Den mot vilken talan om förverkande förs — okänd eller känd person — blir att betrakta som tilltalad i den delen (se de nya bestämmelserna i 20 kap. 1 5 som gäller även i mål av nu angett slag). Målet skall, enligt vad vi strax skall återkomma till, anses vara ett bötesmål. I fråga om särskilda delgiv- ningsbestämmelser vid förverkandetalan får vi hänvisa till 33 kap. 65 första stycket.

Femte punkten avser mål om utdömande av förelagt vite. En bestäm- melse om sådana mål finns idag i 18 (5 RP. Den avser endast en fristående talan om utdömande av vite. När rätten utdömer ett vite som rätten själv har förelagt eller som har förelagts av åklagare i samband med åklagar- stämning enligt 45 kap. 19 & i vårt förslag sker det i samma mål som det i vilket vitet har förelagts och inte i ett särskilt mål om utdömande av vitet.

I sjätte punkten ges en erinran om att det i andra lagar än RB kan finnas bestämmelser om att mål skall handläggas i den för brottmål föreskrivna ordningen. Ett exempel på en sådan bstämmelse finns i 13 & lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (bevistalan mot underårig). Ett annat exempel finns i 199 d & konkursla- gen (1921 :225) angående talan om näringsförbud.

Även i fråga om femte och sjätte punkterna gäller de tidigare berörda reglerna i 20 kap. 1 &.

I paragrafens fjärde stycke föreslås en bestämmelse om att mål som avses i tredje stycket 4 och 5 i fråga om handläggningen skall anses gälla brott för vilket ej föreskrivs svårare påföljd än böter. Denna reglering överensstämmer i sak med vad som idag gäller enligt 17 och 18 55 RP. Bestämmelserna får vid överklagande den betydelsen att målet inte övergår till att i hovrätt behandlas som tvistemål (se 51 kap. 31 ä).

4 f

Paragrafen, som delvis motsvarar nuvarande 1 kap. 3 &, reglerar tingsrätts domförhet i tvistemål, medan domförhetsbestämmelserna för brottmål flyttats till 5 5.

I förslaget bibehålls principen att huvudförhandling i tvistemål skall äga rum inför tre eller fyra domare, medan annan handläggning kan skötas av ensamdomare. Grundregeln har dock försetts med undantag i skilda hänseenden i större omfattning än enligt gällande rätt.

Med hänsyn till att den helt övervägande delen av handläggningen i tvistemål — såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget — skall hand- has av ensamdomare har endomarbehörigheten gjorts till huvudregel i första stycket och de fall där flera lagfarna domare krävs tagits upp i andra — fjärde styckena. I femte stycket ges en specialbestämmelse för blankettmålen.

Enligt andra stycket är huvudregeln vid huvudförhandling att tingsrätt skall bestå av tre lagfarna domare. Detta gäller också idag. Enligt gällan- de rätt får huvudförhandling hållas inför ensamdomare bara om det sker i omedelbar anslutning till sammanträde för förberedelse eller inom femton dagar från sammanträdets avslutande. I förslaget har — av skäl som angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.1) — domförheten vid huvudförhandling frikopplats från den tidsmässiga anknytningen till ett sammanträde för förberedelse. I stället har rätten och parterna getts ett mer direkt inflytande över rättens domförhet, på sätt som närmare framgår av andra stycket. Utgångspunkten för bedömningen är det enskilda målets omfattning och svårighetsgrad. Om målet enligt rättens bedömning inte kräver mer än en domare, är rätten enligt försla- get domför med en domare vid huvudförhandling, förutsatt att parterna samtycker till detta. Det bör särskilt betonas att tredomaralternativet bör väljas, så snart det blir fråga om mer omfattande bevisbedömning.

Rätten har enligt förslaget också vissa möjligheter att gå ifrån en parts önskemål om huvudförhandling inför tre domare. Det gäller i sådana fall då målet enligt rättens bedömning är av enkel beskaffenhet. Huvud- förhandling får då hållas inför endast en domare trots parts bestridande. Uttrycket ”enkel beskaffenhet” innebär en lägre nivå i fråga om målets svårighetsgrad än vad som avses tidigare i andra stycket. Möjligheten för en enda domare att avgöra mål mot parts bestridande är avsedd att utnyttjas endast när domaren anser det klart obehövligt med en tre- domarsammansättning vid huvudförhandlingen. Det bör krävas dels att bevisningen i målet är av ringa omfattning och dels att de bedömningar som rätten måste göra vid målets avgörande är av okomplicerad natur.

I gällande rätt jämställs syn på stället med huvudförhandling i allmän- het, dvs. rätten är domför med tre eller fyra domare. Att syn på stället, som äger rum vid huvudförhandling, skall övervaras av samtliga domare som deltar i förhandlingen är självklart och framgår redan av bestäm- melserna om domförhet vid sådan förhandling. När det gäller domför— heten vid syn på stället, som hålls utom huvudförhandling, finns det knappast anledning att införa några särregler. Rättens iakttagelser vid sådan syn får, oavsett hur många domare som deltagit, redovisas vid den kommande huvudförhandlingen med hjälp av protokoll. Syn utom hu- vudförhandling bör därför i domförhetshänseende kunna jämställas med annan bevisupptagning utom huvudförhandling. Några särskilda regler om domförhet vid syn behövs under dessa omständigheter inte.

I tredje stycket föreslås en särskild regel för huvudförhandlingsmål av större omfattning. Om förhandlingen kan beräknas pågå mer än fyra veckor, får rätten bestå av fyra lagfarna domare. Även enligt gällande rätt finns möjlighet att låta fyra domare ingå i rätten vid huvudförhand- ling. Förutsättningarna för att rätten skall få ha denna sammansättning är dock f.n. inte angivna i lagtexten (nuvarande 1 kap. 3 5 första stycket). Avsikten torde dock ha varit att fyra ledamöter skulle delta endast i mål av större omfattning, där förfall för en ledamot under pågående huvud— förhandling med åtföljande omtagning av förhandlingen skulle medföra särskilt stora resursförluster. För brottmålens del infördes år 1975 med tanke på de nu nämnda situationerna en möjlighet att förstärka tingsrät-

ten med en lagfaren ledamot. För att förebygga en onödigt vidlyftig tillämpning av denna regel begränsades användningsområdet uttryckli- gen till mål vari huvudförhandling kan beräknas kräva minst fyra veckor (nuvarande 1 kap. 3 & andra stycket). De skäl som talar för en sådan uttrycklig begränsning har enligt vår mening lika stor giltighet i fråga om tvistemål som när det gäller brottmål. Mot denna bakgrund föreslår vi i tredje stycket att fyra domare skall få delta endast vid sådan huvudför- handling som beräknas kräva mer än fyra veckor. Utgångspunkten för beräkningen skall självfallet vara att förhandlingen hålls på ett normalt koncentrerat sätt, dvs. minst tre dagar per vecka enligt 44 kap. 4 5 andra stycket i vårt förslag.

I fjärde stycket behandlas domförheten när mål avgörs på handling- arna, dvs. utan huvudförhandling. I gällande rätt, där avgörande utan sådan förhandling äger rum endast i normalt mycket enkla fall, har en undantagslös regel om endomarbehörighet varit tillräcklig. I det före- slagna systemet, där även tvistiga mål skall kunna avgöras genom ett skriftligt förfarande, måste regeln kompletteras med ett krav på en mer kvalificerad sammansättning i de fall det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet. På samma sätt som i huvudförhandlingssituationerna har befogenheten att avgöra domförhetsfrågan direkt lagts på rätten och parterna.

Presumtionen i fråga om domförhet när mål avgörs utan huvudför- handling är, i motsats till vad som föreslås i fråga om huvudförhandling, att rätten skall bestå av en domare. Endast om målets beskaffenhet kräver det, skall tre domare delta. Detta kan vara fallet vid avgörande i sak av tvistiga mål av mer komplicerad beskaffenhet. Är målet av mer rutinmässig karaktär — t.ex. normala mål om underhållsbidrag eller mål som avgörs genom förenklad dom — bör en domare nästan alltid kunna döma ensam, om inte part kräver att flera domare skall delta. Vid annat avgörande än dom torde det likaså praktiskt taget alltid vara tillräckligt med en domare, möjligen med undantag för vissa avvisningsbeslut där mer svårbedömda frågor är aktuella. Något praktiskt behov av att i mål som skall avgöras på handlingarna förstärka rätten med en fjärde leda- mot torde inte föreligga.

I paragrafens femte stycke ges en särskild domförhetsregel för blan- kettmålen. Definitionen på blankettmål finns i 41 kap. 4 (i tredje stycket. Sådana mål får alltså handläggas även av en icke lagfaren tjänsteman vid domstolen, förutsatt att vederbörande avlagt domared. Bestämmelsen innebär också att flera domare än en inte får delta vid handläggning av blankettmål.

Ärendelagen, som enligt vad vi angett i avsnitt 10.4 bör inarbetas i RB, innehåller särskilda regler om tingsrätts sammansättning. När ett ärende avgörs i sak skall sålunda rätten bestå av tre domare, om ärendet är tvistigt, om det föreligger särskild anledning eller om ärendet angår vissa uppräknade frågor. Som exempel kan nämnas medgivande till äkten- skap, namnärenden, talan mot överförmyndares beslut, nedsättning av bolags aktiekapital, tillstånd till vinstutdelning i bolag, tillstånd till försäljning av egendom under likvidation, förvaltning av stiftelse eller tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat fall (se vidare 6 & ärendela-

gen). Om ärendet gäller familjerätt uppställs för de flesta fall krav på nämndsammansättning i stället för en sammansättning med tre domare. Till bestämmelserna i ärendelagen anknyter en bestämmelse i 19 & tings- rättsinstruktionen (l979:572) enligt vilken tingsnotarie får handlägga sådant ärende som kan avgöras av ensamdomare.

Den fråga vi har anledning ställa oss är om de allmänna regler i fråga om tingsrätts sammansättning, som vi förut diskuterat, är tillräckliga också för de nuvarande ärendena. Vi bortser därvid från regleringen av notariebehörighet som kanske idag ofta varit skäl för att kräva en tredo- marsammansättning i fråga om viss typ av ärende. Regleringen av nota- riebehörigheten kan i fortsättningen ske fristående. I fråga om de åren- den i vilka det finns en motpart anser vi ställt utom allt tvivel att våra allmänna regler tillgodoser både parternas och domstolens intressen bättre än ärendelagen gör. När det gäller fall utan motpart kan som skäl för regler om särskilt kvalificerad sammansättning anföras att vissa mål kan vara så viktiga eller svårbedömda att det av rättssäkerhetsskäl inte är tillräckligt med en ensamdomare. Vi är dock tveksamma i frågan huruvida någon av de i ärendelagen uppräknade kategorierna av åren- den är av detta slag. Vi vill påpeka att rättssäkerhetsskälen inte väger så tungt i det fall att tingsrätten avslår ansökan eftersom sökanden kan överklaga sådant beslut. Det är alltså närmast olägenheterna av ett bifallande beslut i enpartsärende som kan motivera särskilda samman- sättningsregler. Vi är medvetna om att det naturligvis kan uppstå olägen- heter för utomstående av ett oriktigt bifallande beslut men enligt vår uppfattning bör man även för nu angivna fall kunna anförtro en ensam- domare att i enlighet med våra allmänna regler avgöra om målet bör prövas i tredomarsammansättning. Vårt förslag upptar därför inga sär- skilda regler om domstolens sammansättning i de nuvarande domstols- ärendena.

5 &

Paragrafen behandlar frågor om tingsrätts sammansättning i brottmål. Bestämmelser härom finns f.n. i 1 kap. 3 5.

Enligt första stycket skall rätten i brottmål bestå av en lagfaren domare och nämnd vid huvudförhandling i mål om brott, för vilket föreskrivs svårare påföljd än böter. Detsamma gäller när sådant mål utan hu- vudförhandling skall avgöras genom dom (se 46 kap. 2 (5). Om huvudför- handling i målet kan beräknas kräva minst fyra veckor, får ytterligare en lagfaren domare ingå i rätten. Enligt andra stycket är rätten i annat fall domför med en lagfaren domare. I sakligt hänseende överensstämmer regleringen i stort sett med vad som f.n. gäller. Liksom i fråga om domförheten i tvistemål har dock den ändringen gjorts att rätten är domför med en lagfaren domare vid syn utom huvudförhandling även i sådana fall där rätten vid huvudförhandling skall ha en mera kvalifi- cerad sammansättning. I fråga om den närmare motiveringen för den ändringen kan hänvisas till vad som anförts i fråga om tvistemålen (se 2 kap. 4 (5).

Vi vill påpeka att bestämmelsen om endomarkompetens i paragrafens andra stycke inte utesluter att nämnd ingår i rätten även i andra fall än när detta krävs enligt paragrafens första stycke. Särskilt i det nyss berör- da fallet att rätten vill hålla syn utom huvudförhandling kan det vara lämpligt att nämnd medverkar vid synen.

3 kap.

Detta kapitel, som i fortsättningen kommer att ha rubriken ” Om hovrätt”, överensstämmer helt med nuvarande 2 kap.

4 kap.

Kapitlet, som i fortsättningen kommer att ha rubriken ”Om högsta domstolen”, överenstämmer helt med nuvarande 3 kap.

5 kap.

Detta kapitel, som i fortsättningen kommer att ha rubriken ”Om domare”, överensstämmer med nuvarande 4 kap. Vissa hänvisningsänd- ringar har dock gjorts i 2 Q'.

25

I paragrafen, som handlar om utnämning och förordnande av vissa domare, har hänvisningar till lagrum i 1 — 3 kap. ersatts av hänvisningar till motsvarande bestämmelser i 2, 3 respektive 4 kap.

6 kap.

Kapitlet föreslås i fortsättningen uppta bestämmelser både från nuva- rande 5 kap., som handlar om offentlighet och ordning vid domstol, och från nuvarande 6 kap., som handlar om domstols protokoll. I kapitlet har innehållet i det nuvarande 5 kap. utan ändringar införts som 1 — 9 åå. Nuvarande 6 kap. 1 — 11 55 har därigenom kommit att betecknas 10 -—20 55. Bestämmelsen i nuvarande 6 kap. 12 å, som bara gäller de nuvarande domstolsärendena, blir onödig genom att ärendelagen av- skaffas. Nuvarande 6 kap. 13 å, som anger att regeringen får meddela vissa närmare föreskrifter, har också upphävts såsom onödig. De nya 15 och 18 55, som behandlar frågor om anteckning av utsagor i protokoll och motsvarar de nuvarande 6 och 9 ååhar ändrats främst till följd av vår syn på målsägandeförhör och förhör med part utan sanningsförsäkran (se härom 37 kap. 1 5). I 17 5 har en hänvisning ändrats. Endast dessa tre paragrafer kommenteras i det följande.

Kapitlet har getts rubriken ”Om ordningen vid domstol” samtidigt som i kapitlet införts underrubrikerna ”Offentlighet” för 1 — 5 Gå, ”Tolk” för 6 — 8 55, ”Upprätthållande av ordning vid sammanträde” för 9 5, ”Protokoll” för 10 — 18 55 samt ”Aktbildning och dagbok” för 19 — 20 55.

155

Enligt första stycket i paragrafens nuvarande lydelse skall i rättens protokoll antecknas vissa typer av utsagor, som lämnas i bevisningssyfte. Undantagna från protokolleringsskyldigheten är sådana utsagor av par- ter i tvistemål, som ej avges under sanningsförsäkran, samt utsagor av tilltalade och av personer som hörs vad man brukar kalla upplysnings- vis, dvs. vid ett förhör som inte är upptaget som särskilt bevismedel i RB.

Mot bakgrund av vad som anförs i specialmotiveringen under rubri- ken till 37 kap. föreslår vi att det s.k. fria partsförhöret i tvistemål — dvs. hörandet av part i bevisningssyfte utan sanningsförsäkran — regleras i RB. I och med att det fria partsförhöret så att säga erkänns som ett särskilt bevismedel, avgränsat från partens sakframställning, bör proto- kolleringsskyldigheten utsträckas till denna typ av förhör (angående gränsen mellan sakframställning och förhör i bevisningssyfte, se även 44 kap. 8 5).

Även förhör i brottmål med den tilltalade avgränsas i vårt förslag från hans sakframställning och regleras i 37 kap. RB (se även 46 kap. 8 5). Det kan under sådana omständigheter synas konsekvent att låta även sådant förhör omfattas av förevarande bestämmelse. Emellertid har frågan om en sådan reform — som kan visa sig ha icke obetydliga resursmässiga konsekvenser — uppenbarligen ett nära samband med mer generella spörsmål om domskrivning, särskilt frågan vad som bör tas upp i domen resp. protokollet. Eftersom sådana frågor inte behandlas i detta betän- kande, bör även frågan om dokumentationen av den tilltalades berättel- se tas upp i ett senare sammanhang.

Det finns också andra förhör än de nyss nämnda som hålls i bevis- ningssyfte vid rättegång utan att de är reglerade i RB. Berättelser av sådana personer — som alltså hörs ”upplysningsvis” — bör enligt vår mening i princip protokolleras på samma sätt som övriga förhör som hålls i bevisningssyfte. Reglerna i förevarande paragraf bör därför gälla även dem. Det bör dock tilläggas att det i just dessa fall ofta kan vara tillräckligt att teckna ned de väsentliga uppgifterna i berättelsen i stället för att spela in hela berättelsen på band enligt 18 5.

I enlighet med det nu sagda föreslås att den allmänna regeln om protokolleringsskyldighet i fråga om berättelser som är avsedda till bevis utsträcks till att gälla alla sådana berättelser (ordet ”utsaga” i gällande rätt har här, liksom i vissa andra paragrafer, bytts ut mot det modernare ”berättelse”). Av skäl som ovan nämnts görs i ett nytt andra stycke undantag från protokolleringsskyldigheten i fråga om berättelse av till— talad.

Paragrafens sista stycke föreslås språkligt justerat.

175

I paragrafen, som upptar bestämmelser om protokollets slutliga av- fattning m.m., har en hänvisning till 6 & ändrats till att avse 15 å i anledning av den omflyttning av paragrafer som redovisats i anslutning till kapitelrubriken. Härutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts.

185

Första stycket behandlar möjligheten att ta upp berättelser på steno- grafisk eller fonetisk väg i stället för att anteckna dem i protokollet. Lydelsen har justerats för att täcka alla de berättelser som enligt den föreslagna lydelsen i 15 5 skall tas in i protokollet. Det hade i och för sig varit tänkbart att — med tanke på nuvarande praxis — göra fonograrn- upptagningen till huvudregel i 15 &, men vi har inte ansett tillräckliga skäl föreligga för en sådan ändring.

I andra stycket har vissa språkliga justeringar gjorts.

7 kap.

I detta kapitel, som innehåller bestämmelser om åklagare, har endast gjorts en formell justering av 4 ä.

459

Paragrafen, som behandlar vissa kompetensfrågor rörande åklagare, innehåller f.n. en hänvisning till 2 kap. 2 5. I vårt förslag betecknas detta lagrum 3 kap. 2 & och hänvisningen har ändrats i enlighet härmed. Dessutom föreslås paragrafen språkligt justerad.

9 kap.

De första fem paragraferna i kapitlet innehåller f.n. straffbestämmel- ser för rättegångsförseelse. I fråga om dessa bestämmelser föreslår vi ingen annan ändring än att i 5 & direkt anges ett högsta bötesstraff. Den bestämmelse i detta ämne, som f.n. finns i 9 5, blir överflödig med vårt förslag.

I 7 och 8 55 finns f.n. bestämmelser om vite. Dessa bestämmelser bör effektiviseras på sätt vi föreslagit i den allmänna motiveringen (se avsnitt 15.2). De nya bestämmelserna tas upp i 8 och 9 55.

De nya bestämmelser om hämtning till förhandling vilka vi behandlat i avsnitt 15.2.4 har vi tagit upp i en ny paragraf, 10 5. I anledning härav har vi kompletterat den nuvarande kapitelrubriken ”Om straff och vite” så att också hämtningsreglerna innefattas.

55

Paragrafen innehåller straffbestämmelser för ordningsstörande upp- trädande. Påföljden är böter. Enligt nuvarande 9 kap. 9 lj är lägsta bötesstraff tio kronor och högsta femhundra, när i RB straff är utsatt i böter som inte skall bestämmas som dagsböter. Den paragrafen har, utom såvitt gäller 9 kap. 5 5, avseende på vissa straffbestämmelser i 36 kap. 20 5 och 40 kap. 13 5 för vittnen och sakkunniga som uteblir från sammanträde m.m.

Som angetts i den allmänna motiveringen bör straffbestämmelserna för vittnen och sakkunniga ersättas av effektivare vitessanktioner. Be-

stämmelsen i 9 kap. 9 5 blir härigenom tillämplig endast i fråga om sådant ordningsstörande uppträdande som den nu förevarande para- grafen behandlar. Detta har föranlett att bestämmelsen om bötesstraffets storlek flyttats från 9 5 till 5 &. Samtidigt föreslås att högsta bötesstraffet höjs från 500 kronor — som gällt sedan år 1964 - till 1.000 kronor. Efter de ändringar i 25 kap. 4 & brottsbalken, som vidtagits genom lag (1980:1133) om ändring i brottsbalken, kommer en sådan höjning inte att medföra att böterna skall ådömas som dagsböter.

8 5

I paragrafens första stycke ges bestämmelser om fastställande av vites- belopp. Den nuvarande principen är att vitet skall fastställas till belopp som med hänsyn till den förelagdes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att iaktta föreläggan- det.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 15.2) har vi dragit upp riktlinjer- na för ett utbyggt vitesinstitut innefattande delar av nu gällande skade- ståndsansvar och ansvar för rättegångskostnader enligt 18, 31, 36 och 40 kap. Enligt dessa riktlinjer behålls den nuvarande principen för faststäl- lande av vite som en grundprincip. Påpekandet att den förelagdes eko- nomiska förhållanden skall beaktas har emellertid fått utgå som onödigt. Det är för övrigt långt ifrån alltid som rätten har någon möjlighet att bedöma den förelagdes ekonomiska förhållanden.

Som ytterligare grund för bestämmande av ett vites storlek anges i vårt förslag att beloppet skall fastställas med hänsyn till målets omfattning och beskaffenhet i övrigt och att därjämte skall beaktas statsverkets kostnader om den förelagde underlåter att följa föreläggandet. Innebör- den av detta förslag har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.2.2). Enligt den sista meningen i paragrafens första stycke skall, som också berörts i den allmänna motiveringen, närmare bestämmelser om vitesbelopp meddelas av regeringen.

De nya bestämmelserna om fastställande av vitesbelopp är utformade så att de närmast tar sikte på det särklassigt vanligaste fallet, nämligen att vitet gäller ett föreläggande att närvara vid förhandling. Bestämmel- serna gäller emellertid också bl.a. de situationerna att föreläggandet avser skyldighet att tillhandahålla föremål eller ge in en skrift. Vidare är bestämmelserna tillämpliga i fråga om sådana vitesförelägganden som kan meddelas som säkerhetsåtgärd enligt bl.a. 15 kap.

Nuvarande bestämmelser i paragrafens första och andra stycke röran- de lägsta och högsta vitesbelopp har av skäl som angetts i den allmänna motiveringen utgått. I det nya andra stycket av paragrafen har i stället intagits en bestämmelse från det nuvarande tredje stycket om att staten , inte får föreläggas vite. I paragrafens tredje stycke har införts en bestäm- * melse från det nuvarande första stycket om att Vitesföreläggande skall delges den som föreläggandet avser.

Den nuvarande bestämmelsen i tredje stycket om att vite inte får föreläggas om straff är utsatt har tagits bort med hänsyn till att ett

dubblerat sanktionssystem av den arten inte längre skall förekomma enligt RB (se den allmänna motiveringen, avsnitt 15.2.2 och ändringarna i 36 kap. 20 å). Paragrafens nuvarande fjärde stycke har överförts till nästföljande paragraf.

95

En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i paragrafen före- slås — som tidigare nämnts — i 5 5. I övrigt kan, av skäl som angetts i anslutning till 5 (5, de nuvarande bestämmelserna i paragrafen upphävas. I stället för dessa har i första stycket första meningen tagits in en bestäm- melse från nuvarande 8 5. Enligt den bestämmelsen får vite inte dömas ut om ändamålet med vitet har förfallit när fråga uppkommer om dess utdömande. Regeln har i paragrafens andra mening fått det tillägget att detsamma gäller om någon vid vite har förelagts att inställa sig vid sammanträde och detta inställts av annan orsak än att den som förelagts vitet har uteblivit.

Motsättningsvis kan av andra meningen i paragrafen utläsas att vite får dömas ut även efter det att sammanträdet inställts till följd av att den som förelagts vitet har uteblivit. Det gjorda tillägget bör alltså tolkas så att ändamålet med vitet inte kan anses ha förfallit enbart av den anled- ningen att det sammanträde som föreläggandet gällt har ställts in. Regeln bör vidare läsas mot bakgrund av vårt förslag i fråga om uppskjutande av fråga om vitesutdömande enligt 32 kap. 6 &.

Om det är flera personer som uteblir från en förhandling, bör rätten i beslut om inställande av förhandlingen göra klart vilka personers närvaro som behövts för förhandlingens genomförande. Vitesutdöman- de kan komma i fråga endast för de personerna.

I det nya andra stycket av paragrafen ges regler om jämkning av vite. En av jämkningsanledningarna är knuten till vårt system för fastställan- de av vitesbelopp och innebär att jämkning får ske när underlåtenheten att följa Vitesföreläggandet inte orsakat sådan olägenhet som förutsattes när vitet bestämdes. Jämkningsgrunden måste i det konkreta fallet jäm- föras med de principer som kommer att bära upp de av regeringen meddelade bestämmelserna om vitesbelopp. En annan jämkningsgrund är att den förelagdes underlåtenhet berott på ursäktligt förbiseende. Jämkningsgrunden är något inskränkt i förhållande till vad som gäller i dag (jämför Rättegång 1, s. 162 med i not 44 anmärkta rättsfall).

Det nya tredje stycketi paragrafen handlar om jämkning av annan ersättningsskyldighet enligt RB som kan åvila den som förpliktats utge ett vite. Bestämmelsen tar främst sikte på skyldighet att utge ersättning för t.ex. rättshjälpskostnader eller skyldighet att såsom tilltalad utge ersättning till statsverket enligt reglerna i 31 kap. Som huvudprincip bör gälla att jämkning sker så att vederbörande inte behöver ersätta samma kostnad två gånger.

Om vite döms ut, redovisas inte beslutet direkt av rätten till kronofog- demyndighet. I stället sker en redovisning från rätten i form av saköres- längd till länsstyrelse, som vidarebefordrar uppgiften om beslutet till kronofogdemyndigheten. Det första kravet rörande det utdömda be—

loppet sker med nuvarande regler från den myndigheten men ofta lång tid efter utdömandet.

Om man vill ge själva utdömandet av vitet en preventiv effekt när det gäller skyldigheten att följa ett förnyat föreläggande, bör enligt vår mening indrivningssystemet vara mera direktverkande (se vad vi anfört därom i avsnitt 15.2.3). Ett minimikrav som kan tillgodoses utan lagänd- ring är att rätten i samband med den nya kallelsen talar om för veder- börande att det tidigare vitet har dömts ut. I samband härmed bör rätten också kunna ange ett postgirokonto till vilket betalning kan ske, om indrivningsåtgärd skall kunna undgås. Frågor av nu angivet slag får tas upp vid en senare genomgång angående behovet av administrativa fö- reskrifter.

1039

Paragrafen, som är ny, ger vissa allmänna regler om hämtning till sammanträde, vilka fyller ut de i skilda kapitel upptagna bestämmelser- na om i vilka fall hämtning får beslutas. Paragrafen har ingående be- handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.2.4).

I första stycket upptas grundregeln för verkställande av hämtningsbe- slut. Den som skall hämtas får inte omhändertas tidigare än att han omedelbart, dvs. utan mellankommande förvaring på t.ex. en polissta- tion, kan inställas till sammanträdet.

Från huvudregeln i första stycket görs undantag i andra stycket. För- utsättningarna för tillämpning av undantagsreglerna är att hämtnings- försök förut misslyckats eller att det eljest på grund av vad som är känt om den som skall hämtas finns särskild anledning till omhändertagande tidigare än vad första stycket tillåter. Att hämtningsförsök förut miss- lyckats syftar i första hand på sådana försök som företagits i samma mål som beslutet om hämtning hör till. Också misslyckanden i fråga om hämtning t.ex. till läkarundersökning bör få läggas till grund. Har hämt- ningsförsök misslyckats vid tingsrättens behandling får hovrätt tillämpa regeln. Även hämtningsförsök i andra mål får emellertid läggas till grund för tillämpningen av bestämmelsen i andra stycket. Beslut angående omhändertagande enligt andra stycket fattas av rätten eller polismyndig- het.

Beslutet innebär enligt tredje stycket att den som omhändertagits är skyldig att för hämtningens genomförande stanna kvar på plats som bestäms av polismyndigheten. I allmänhet torde det bli fråga om en polisstation. Det finns dock fall där vederbörande bör kunna tillåtas att under bevakning upphålla sig t.ex. på sin arbetsplats eller i sitt hem.

I tredje stycket ges också vissa bestämmelser om längsta tid för skyl- digheten att kvarstanna. För längre tid än sex timmar krävs beslut av rätten som därvid får bestämma tiden till mellan 6 och 18 timmar. Rättens medverkan torde regelmässigt behöva komma till stånd först efter begä- ran av polismyndighet.

Enligt paragrafens sista mening skall vid prövning av fråga om skyl- dighet att stanna kvar särskilt beaktas vilka olägenheter det kan antas medföra att den, som skall hämtas, inte är närvarande vid

domstolssammanträdet. Den regeln innebär i praktiken att stor hänsyn måste tas till de kostnader som uppstår om sammanträdet måste ställas in.

Avslutningsvis vill vi i fråga om hämtning erinra om att det i doktrinen (Gärde s. 635) sagts att den som skall hämtas också skall kallas till den förhandling som hämtningsbeslutet avser. Det har också sagts att en tilltalad skall delges förordnande om hämtning. Vi vill påpeka att dessa uttalanden inte följs i modern praxis. Detta synes välbetänkt. Någon lagändring torde inte behövas.

10 kap.

Kapitlet innehåller regler om allmän domstols behörighet i tvistemål. Reglerna kallas forumregler. De ändringar som föreslås är föranledda bl.a. av att småmålslagen, lagsökningslagen och ärendelagen byggs in i RB. En ändring i 17 & betingas huvudsakligen av att rätten enligt vårt förslag (se 41 kap. 7 5) inte behöver utfärda stämning i vissa tvistemål.

I övrigt innebär vårt förslag ett fullföljande av tankegångar som vi utvecklat i den allmänna motiveringen under 13.2.3 (forumfrågan under förberedelse i förenklad form), 13.2.4 (överflyttning av mål från en tingsrätt till en annan) och 13.3 (s.k. parallella rättegångar).

Forumreglerna i RB behöver enligt vår mening en mer genomgripan- de översyn än den vi gjort i denna etapp av vårt utredningsarbete. Vi avser därför att i en senare etapp åter ta upp olika forumfrågor, delvis från andra utgångspunkter än de som varit styrande för vårt arbete i denna etapp (se avsnitt V).

8a5

Paragrafen, som är ny i RB men som motsvarar 11 & småmålslagen, upptar en särskild forumregel för konsumentmål.

Grundprincipen för forum i tvistemål är enligt 10 kap. 1 (j RB att talan väcks vid svarandens hemvistforum. Enligt 11 & småmålslagen får dock en konsument, som vill väcka talan mot en näringsidkare, göra det vid sitt eget hemvistforum, om värdet av tvisteföremålet uppenbart inte överstiger ett halvt basbelopp. Motivet till den regeln är att konsumenten i mål enligt småmålslagen inte får ersättning för ett behövligt platsom- bud medan näringsidkaren, som ändå i allmänhet måste anlita ombud, lika gärna kan anlita ett platsombud (prop. 1973:87 s. 158).

I tre fjärdedelar av de konsumentmål som behandlats enligt småmåls- lagen är det emellertid inte konsumenten utan näringsidkaren som är kärande. I de fallen gäller den allmänna forumregeln, att talan skall väckas vid svarandens/ konsumentens forum. När konsumenten väcker talan åberopas den särskilda konsumentforumregeln i omkring hälften av fallen. Man har anledning anta att näringsidkaren och konsumenten har samma hemvistforum i den största delen av de övriga fallen. Nästan alla konsumentmål torde alltså handläggas vid konsumentens hemvist- forum.

Även om regeln om konsumentforum har använts flitigt, är det svårt att bestämt säga i vad mån den har påverkat konsumenternas process- benägenhet. Det är emellertid klart att antalet konsumenter som kärande i konsumenttvister efter småmålslagens tillkomst har ökat något i den typ av tvistemål som handläggs enligt småmålslagen. Den procentuella ökningen är dock inte tillnärmelsevis lika stor som den procentuella ökningen av antalet småmål. Man kan emellertid inte utesluta att färre konsumenter skulle ha uppträtt som kärande, om inte forumregeln fun- nits.

Om man i enlighet med vad vi föreslår tar bort småmålslagens be- gränsning av möjligheterna att få ersättning för juridiskt biträde, mins- kar skälen för den särskilda konsumentforumregeln i styrka. Även med vår lösning kan man emellertid räkna med att näringsidkaren ofta måste ha ett ombud, medan åtminstone vissa konsumenter bör kunna klara en process utan att anlita juridiskt biträde. Ett annat skäl för att behålla regeln om konsumentforum är den processuella obalans som generellt kan sägas råda i konsumenttvister. I avsnittet om rättegångskostnader har vi närmare redogjort för hur denna obalans yttrar sig. Enligt vår mening kan regeln om konsumentforum sägas utgöra ett naturligt komp- lement till den kostnadsregel vi föreslår för konsumentmålen (se 18 kap. 2 5). Lika lite som i fråga om kostnadsregeln bör forumregelns tillämpningsområde vara begränsat med hänsyn till tvisteföremålets vär- de.

I förevarande paragraf har därför upptagits den regeln att i tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som till- handahållits för huvudsakligen enskilt bruk näringsidkaren får sökas där konsumenten har sitt hemvist.

Begreppen näringsidkare och konsument har här samma betydelse som i 1 & lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, ] & konsumentköplagen (1973:877) och 1 & konsumentkreditlagen (1977z981). Även rekvisitet ”vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk” överensstämmer med vad som gäller inom konsumentlagstiftningen (se t.ex. 1 (5 lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor). Tvister om fast egendom omfattas inte av bestäm- melsen.

175

I denna paragraf regleras förhållandet mellan RB:s bestämmelser om forum och de forumregler som finns i andra lagar eller som gäller utan stöd av lag. Paragrafen är utformad så att därav framgår i vilka fall en särskild forumregel utesluter att RB:s bestämmelser tillämpas.

Paragrafen har också en annan funktion, en funktion som hänger samman med regleringen i 18 5 av forumprövningen i tvistemål. Enligt huvudregeln i 18 & kan rätten ingå i prövning av sin behörighet endast om frågan därom tas upp av svaranden eller denne uteblir från förhand- ling. I de fall som avses i den förevarande paragrafen skall emellertid enligt 18 & jämfört med 34 kap. 1 & rätten självmant pröva sin behörighet.

Av den nuvarande inledningen till paragrafens första stycke framgår att rätten i de fall som avses i paragrafen inte kan bli behörig att handlägga ett mål på grund av vad som sägs i 10 kap.

Enligt vad vi närmare utvecklat i den allmänna motiveringen bör tingsrätt vara behörig att, utan hinder av vad som sägs i RB eller annan lag, handlägga mål vid förberedelse i förenklad form, bl.a. i samtliga de fall tvister får tas upp av en tingsrätt. En regel härom har införts i 18 &. För att inledningen av paragrafen inte skall stå i strid med den nya bestämmelsen i 18 5 har den justerats så att paragrafen får avseende endast på de behörighetsregler som tas upp i 1 — 16 55.

En nu gällande bestämmelse i första stycket första punkten angående sådana fall som enligt annan författning än lag skall omedelbart prövas av skiljemän har borttagits såsom onödig. Det finns f.n. inte någon författningsbestämmelse annat än i lag som föreskriver att tvist skall omedelbart prövas av skiljemän. Regeringsformen torde dessutom hind- ra att enskilda, som inte frivilligt underkastat sig skiljeförfarande, ge- nom ett regeringsbeslut utestängs från möjligheten att påkalla en pröv- ning vid domstol av en tvist. I första punkten har beträffande skiljeman- nafallen också gjorts den redaktionella justeringen att ordet omedelbart har flyttats. Härigenom framgår klarare att avtal om att tvist skall prövas av skiljemän inte omfattas av bestämmelsen.

De problem som är förenade med att fastighetsdomstol enligt ett pleniavgörande av högsta domstolen (NJA 1979 s. 107) skall anses utgöra sådan särskild domstol, som i första punkten sägs, kommer vi att ta upp i en senare etapp i anslutning till de övriga forumfrågor, som har med fastighetsdomstolarna att göra. Den nya andra punkten i första stycket av paragrafen motsvarar i sak vissa delar av den nuvarande fjärde punkten.

Återstoden av paragrafens första stycke i dess nuvarande lydelse avser sådana fall för vilka det av lag framgår vid vilken eller vilka domstolar talan skall väckas. I den sjunde punkten finns dessutom en allmän bestämmelse för sådana tvister som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptas av domstol. Den bestämmelsen avser alla de nuvarande ärendena enligt ärendelagen.

Ändringar i de nu berörda delarna av paragrafen är påkallade av flera skäl. Särskilt gäller detta den nuvarande sjunde punkten. Delvis hänger behovet av ändringar samman med vårt förslag om att stämning skall kunna underlåtas om käromålet är uppenbart ogrundat (se härom när- mare 41 kap. 7 5). Införandet av en sådan regel bör inte påverka forum- frågan. Behov av ändringar uppstår också om ärendelagen, enligt vad vi närmare utvecklat i den allmänna motiveringen, upphävs och de nuva- rande ärendena enligt den lagen i stället behandlas enligt RB:s bestäm- melser om tvistemål. Dessa ärenden kan inte infogas under punkterna 2 — 6 i första stycket utan betydande konsekvenser när det gäller forum- prövningen. Det nuvarande systemet innebär vidare — som skall belysas i det följande — att paragrafen är både ofullständig och svårtillämpad. Vi har sökt lösa de angivna frågorna på följande sätt.

I en ny tredje punkti första stycket har tagits upp en regel som ersätter de nuvarande punkterna 2 — 7 utom såvitt avser den bestämmelse från

den nuvarande fjärde punkten som införts i den nya andra punkten. För förståelsen av de företagna ändringarna och deras sakliga innebörd finns det anledning att se närmare på hur en i särskild lag upptagen forumbestämmelse kan vara utformad och vad den har för betydelse enligt de nu gällande reglerna.

Vissa forumbestämmelser i andra lagar än RB är av det slaget att de endast hänvisar till RB:s bestämmelser. Exempel härpå ger 93 & växel- 1agen(l932:130) och 71 & checklagen (l932:131). Av andra bestämmelser framgår att talan får väckas vid viss domstol. Ett exempel härpå finns i 3 kap. 3 & föräldrabalken. Vissa bestämmelser anger att talan skall väckas vid viss domstol. Sålunda sägs exempelvis i 191 & konkurslagen (1921z225) att talan rörande klander av redovisning skall instämmas till den rätt där konkursen är eller har varit anhängig. I 26 (5 lagen (1929 : 145) om skiljemän föreskrivs att rätt domstol i mål enligt 25 få samma lag är domstolen i den ort där skiljedom meddelats.

Endast den sist angivna typen av forumbestämmelser kan utesluta att rätten i tvistemål blir behörig enligt 10 kap. 1 — 16 55. Bestämmelserna brukar benämnas exklusiva. Att det i vissa fall kan vara tveksamt huru- vida lagstiftaren menat det ena eller det andra när man inte använt lokutionerna får eller skall är en annan sak. Den frågan måste avgöras från fall till fall efter forumbestämmelsens syfte.

Inom doktrinen råder oenighet i frågan huruvida rätten skall själv- mant beakta att talan väckts i strid mot en speciell f orumbestämmelse av tvingande karaktär när den ifrågavarande forumregeln inte täcks in av uppräkningen i förevarande paragraf. Alternativet är att forumfrågan får tas upp endast efter invändning av svaranden eller när denne uteblir.

Några i särskilda lagar upptagna forumbestämmelser ger frågan en uttrycklig lösning. Så sägs t.ex. i 76 & militära rättegångslagen (l948:472) att i militärt tvistemål vissa i den lagen angivna forumbestämmelser skall tillämpas och att rätten skall självmant pröva sin behörighet. I de flesta andra lagar med särskilda forumbestämmelser har dock frågor om fo- rumprövningen inte berörts.

Processlagberedningen uttalade (SOU 1938244 s.156) i anslutning till 10 kap. 21 5 att rätten i andra fall än sådana som avses i 17 5 inte skall ingå i prövning av sin behörighet, om inte svaranden gjort invändning därom eller uteblivit. Gärdes kommentar förordar en mera nyanserad tillämpning. Enligt kommentaren har rätten i vissa fall, såsom t.ex. när det gäller den nyss angivna bestämmelsen i konkurslagen, att självmant iaktta sin behörighet. Rätten skall däremot inte agera självmant i andra likartade fall, såsom i fråga om den nyss berörda bestämmelsen i lagen om skiljemän.

I modernare doktrin har rättens officialprövningsskyldighet angetts vara mera utsträckt. Enligt Ekelöf (Rättegång II, 5. 21) bör sålunda även den av Gärde behandlade forumregeln i skiljemannalagen anses utgöra ett officialprövningsfall.

Ärendelagen innehåller inga särskilda forumbestämmelser. Därför skall enligt 11 å i ärendelagen för ärendena gälla vad som föreskrivits i fråga om tvistemål. På grund av den nuvarande bestämmelsen i första stycket sjunde punkten av nu förevarande paragraf kan rätten inte bli

behörig enligt 10 kap. Vidare följer av den hänvisning som i 18 lj görs till 17 5 att rätten i samtliga ärenden självmant skall pröva sin behörighet oavsett vilken karaktär den särskilda forumbestämmelse som gäller för ärendet kan ha. Detta innebär emellertid praktiskt sett endast sällan ett egentligt undantag från huvudregeln eftersom forumbestämmelserna rörande ärenden i allmänhet har en tydligt exklusiv karaktär. Den nu- varande ordningen för ärenden med dess skillnader gentemot vad som gäller för tvistemål är emellertid varken logisk eller praktisk.

I den nya tredje punkten i första stycket i förevarande paragraf har forumfrågan getts en allmängiltig och konsekvent lösning, som omfattar också de nuvarande domstolsärendena. Lösningen innebär att sådana forumbestämmelser i andra lagar än RB som har en exklusiv karaktär skall beaktas självmant av rätten. Som torde ha framgått av redogörelsen för gällande rätt, kan en sådan ordning såvitt avser de nuvarande tvis- temålen knappast sägas stå i strid med vad som nu gäller.

I fråga om de nuvarande domstolsärendena innebär den i tredje punkten upptagna regeln en ändring endast i den mån deti den till grund för ärendet liggande särskilda lagstiftningen anges att talan får väckas vid viss eller vissa domstolar. I sådant fall skall nämligen rätten i fortsätt— ningen — i motsats till vad som nu gäller — inte självmant beakta forumfrågan. Om däremot forumbestämmelsen i den särskilda lagen är exklusiv, dvs. utgör en ”skallregel”, skall rätten liksom hittills självmant iaktta att bestämmelsen tillämpas.

I andra och tredje styckena har gjorts endast några redaktionella änd- ringar.

185

Bestämmelserna i paragrafen ger domstolen rätt att i vissa fall ta upp ett mål till prövning trots att domstolen inte med stöd av reglerna i de tidigare paragraferna i förevarande kapitel är behörig. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.2.2).

Paragrafens första stycke förutsätter att rätten är obehörig av annan grund än i 17 & sägs. Tvisten skall i sådant fall anses väckt vid rätt domstol, om inte svaranden i rätt tid gör foruminvändning. I fråga om vad som skall anses som rätt tid får vi hänvisa till framställningen i anslutning till 34 kap. 2 &.

Enligt den senare delen av paragrafen i dess nuvarande lydelse gör rätten en officialprövning av forumfrågan i det fall att svaranden uteblir från första inställelse eller vid skriftlig förberedelse underlåter att ge in svaromål. Därvid godtas dock kärandens uppgifter i forumhänseende om det inte förekommer anledning tro att de är oriktiga. Motivet till de nu berörda reglerna är hänsynen till svaranden i händelse av tredsko- dom (SOU 1938244 5. 153).

Enligt vårt förslag avgörs målet genom förenklad dom vid svarandens passivitet (se 44 kap. 19 lj). I fråga om förenklad dom på grund av underlåtenhet att inge svaromål i en egentlig rättegång gäller enligt vårt förslag detsamma som i fråga om motsvarande underlåtenhet under det summariska skedet. Vad vi anfört i avsnitt 13.2.2 om att det inte behövs

några särregler för forumprövningen vid summarisk process har därför giltighet också för det fall att svaranden vid en egentlig rättegång under- låter att ge in svaromål.

Om målet direkt sätts ut till en muntlig förhandling är läget delvis ett annat. Den svarande som idag kallas att inställa sig till första förbere- delse i tvistemål vid en domstol där han ej har forum kan — som reglerna nu är - vara passiv och hoppas att rätten före avkunnande av tredsko- dom upptäcker forumfelet och avvisar käromålet. Enligt vår mening bör man dock kunna fordra av honom att han underrättar domstolen om forumfelet. Vårt förslag i fråga om 43 kap. tillåter rätten att beakta ett per telefon lämnat meddelande.

Vid ett ställningstagande till om det för de muntliga fallen behövs en särskild forumprövningsregel bör man vidare beakta att käranden både enligt gällande ordning och enligt vårt förslag har en skyldighet att i ansökan ange de omständigheter som medför att rätten är behörig, om inte behörigheten framgår av ansökningen i övrigt (se 41 kap. 2 & i vårt förslag). Bestämmelsen, som får praktisk betydelse endast vid sådan process som på ett inledande stadium handläggs enligt 43 kap., skall iakttas av rätten ex officio. Det sagda bör enligt vår mening leda till att man avskaffar den nuvarande särskilda forumprövningen vid svaran- dens passivitet i egentlig rättegång.

Det hittills behandlade första stycket i paragrafen saknar betydelse så länge rätten handlägger ett mål enligt 42 kap. — dvs. i summarisk ordning. På grund av bestämmelserna i det nya andra stycket bör näm- ligen, av skäl som vi angett i den allmänna motiveringen, rätten i sum- marisk process anses behörig i betydligt vidare omfattning än enligt första stycket.

Behörigheten enligt andra stycket omfattar samtliga de fall i vilka talan skall väckas vid tingsrätt och oavsett vilken sammansättning som tingsrätten skall ha. Bestämningen inkluderar bl.a. fastighetsdomstols- mål, sjörättsmål och de patentmål som skall gå till allmän domstol. Andra och tredje punkterna i andra stycket ger tingsrätt behörighet att i summarisk ordning handlägga tvister också angående betalning i anställningsförhållanden och angående fordran för avgift till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning eller för allmänt värmesystem. Motsvarande bestämmelser finns f.n. i lagen (1974:372) om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställningsförhål- lande och i lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av statens va-nämnd (lagsökning och betal- ningsföreläggande kan dock ej ske för skadestånd medan vårt förslag omfattar även skadeståndsfallen). De berörda lagarna kan upphävas genom de ändringar, som nu föreslås i 10 kap. RB.

I8a5

Paragrafen, som är ny, tar upp de bestämmelser om överlämnande av mål vilka vi behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.23).

En första förutsättning för överlämnande är enligt första stycket att rätten är obehörig. Frågan om överlämnande kan på grund härav inte bli

aktuell annat än om en tvingande forumregel har trätts för när eller svaranden i rätt tid gjort en foruminvändning. En annan förutsättning för överlämnande är att allmän domstol, fastighetsdomstol, arbetsdom- stolen eller statens va-nämnd är behörig. Om sålunda målet skall prövas av förvaltningsdomstol kan överlämnande inte ske.

En ytterligare förutsättning för överlämnande är, som vi angett i den allmänna motiveringen, att sökanden begär överlämnande eller att frå- gan är uppenbar. Ett typiskt fall där frågan är uppenbar är det som föreligger när en ansökan först prövats i summarisk väg enligt 42 kap. men bestritts eller föranlett begäran om återupptagande enligt 44 kap. 20 5.

I undantagsfall kan flera andra domstolar vara behöriga (dock inte när detär fråga om en tvingande forumregel). Om käranden i sådant fall ej begärt att målet överlämnas till viss annan domstol bör rätten, om förutsättningarna för överlämnande föreligger, kunna göra en allmän lämplighetsprövning av frågan om vilken av de behöriga domstolarna som skall handlägga målet.

Om en ansökan ges in till tingsrätt trots att hovrätt är första instans bör tingsrätten överlämna målet till hovrätten. Paragrafen är tillämplig ock- så i det fallet att talan väckts vid t.ex. fel hovrätt. Om däremot hovrätt efter överklagande av en tingsrätts beslut i en forumfråga finner annan tingsrätt vara behörig gäller 10 kap. 20 5 första stycket och inte den nu förevarande paragrafen.

Enligt andra stycket skall beslut som rätten fattat före måls överläm- nande anses upphävt, om inte annat bestäms i samband med överflyttan— det. Även den bestämmelsen har berörts i den allmänna motiveringen.

Om mål överlämnas från en domstol till en annan skall talan anses väckt när ansökan kom in till den domstol som först handlagt målet. Detta överensstämmer med vad som nu gäller vid hänvisning enligt 10 kap. 20 5 och vid överflyttning av brottmål enligt 19 kap. 7 &. Regeln har utförligt behandlats i avsnitt 13.2.3 i den allmänna motiveringen. Om den domstol till vilken målet har överflyttats i sin tur beslutar om överlämnande påverkar detta givetvis inte frågan om när talan skall anses väckt.

2059

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser angående skyldighet för högre rätt att på hemställan av part anvisa forum för en tvist, när den eller de domstolar, där talan väckts, befunnits obehöriga att ta upp målet.

Till de två nuvarande styckena i paragrafen har lagts ett nytt tredje stycke, som har avseende på den möjlighet till förening av parallella rättegångar som vi behandlati den allmänna motiveringen (avsnitt 13.3). Beslut om förening av de parallella målen skall enligt 14 kap. 7 a & fattas av högsta domstolen.

Enligt det nya tredje stycket skall i fråga om behörighet att ta upp mål, som skall förenas i en rättegång, gälla vad högsta domstolen bestämmer.

Den domstol till vilken mål överlämnats fortsätter att vara behörig även om målen av någon anledning skulle särskiljas vid den domstolen.

] 1 kap.

Kapitlet innehåller regler om part och om ställföreträdare i tvistemål. Kapitlet gäller redan enligt nuvarande system i alla tvistemål och åren- den hos allmän domstol. Det föreligger två vitt skilda anledningar att göra ändringar i kapitlet. För det första bör — som vi förutskickat i avsnitt 10.2 i den allmänna motiveringen — vissa regler i 45 om bevisning i fråga om partsbehörighet m.m. mjukas upp såvitt avser de s.k. blankettmålen (se 41 kap. 4 5 i fråga om definitionen av denna term). För det andra bör vissa regler i 5 5 om parts skyldighet att närvara vid förhandling göras om med utgångspunkt från våra allmänna övervägan- den om tvistemålsprocessen.

4 f

Rätten skall självmant iaktta reglerna om parts- och processbehörig- het, däribland också reglerna om behörighet hos den, som uppträder som ställföreträdare (34 kap. 1 5). Enligt den nu förevarande paragrafen behöver rätten inte infordra bevisning i fråga om behörigheten, om inte rätten finner bevis böra företes. Bestämmelsen är inte avsedd att utgöra något undantag från de allmänna principer som gäller i fråga om upp- giftsskyldighet till rätten rörande partsförhållanden (se 33 kap. 1 5). Paragrafen infördes i RB som en reaktion mot ett äldre system enligt vilket, när ett särskilt bildat rättssubjekt var part, fullständiga legitima- tionshandlingar alltid skulle företes både om partsbehörigheten och ställföreträdarskapet. Processlagberedningen hade ett något annorlunda formulerat förslag än vad den nuvarande lydelsen av paragrafen upptar (SOU 1938:44 s. 59). Rätten skulle infordra bevis endast om det förekom anledning anta att brist var för handen. Den gällande lydelsen tillkom på föranstaltande av bl.a. lagrådet utan att därmed någon ändring i sak åsyftades. Riksdagens lagutskott som behandlade frågan uttalade dock att bestämmelsen borde ges den tolkningen att rätten skall ha möjlighet att infordra behörighetshandlingar så snart det gäller en part eller ställ- företrädare, vars behörighet inte är känd för rätten.

I departementspromemorian (Ds Ju 1981111) Rationellare summarisk betalningsprocess har föreslagits att vid handläggning enligt lagsök- ningslagen särskilda regler skall gälla. Något bevis att den som uppträder som kärande "ller som ställföreträdare för denne är behörig skall sålun- da normalt inte behöva företes. Förslaget har ännu inte föranlett lagstift— ning.

I praxis synes domstolarna regelmässigt kräva bevis om behörighet såvitt avser ställföreträdare för part som är juridisk person, i vart fall när det gäller aktiebolag. Regelmässigt synes domstolarna därvid kräva ett av patent- och registreringsverket utfärdat bevis - i original eller kopia. Vid vissa domstolar ställs dessutom krav på att beviset utfärdats inom viss tid före ansökan (jfr SvJT 1975 referat s. 16).

Den praxis som utvecklats orsakar stort besvär både för de sökande

och för domstolarna. Enskilda och myndigheter kan få tillgång till patent- och registreringsverkets aktiebolagsregister genom successivt le- vererade mikrofilmer och några av de större inkassobyråerna har ut- nyttjat denna möjlighet. De byråerna kan själva ta fram alla behövliga uppgifter ur registren men de kan inte åstadkomma ett för domstolen godtagbart bevis om att uppgifterna är riktiga. Det skall dock anmärkas att av mikrofilmerna inte framgår huruvida en ändring av de aktuella registeruppgifterna är förestående. När patent- och registreringsverket utfärdar bevis brukar beställaren göras uppmärksam på att anmälan om registreringsändringar har lämnats in.

Inom en nära framtid kan uppgifter från aktiebolagsregistret antas bli tillgängliga för bl.a. inkassobyråer via ADB-system och i det läget kan också förestående ändringar i registret tänkas bli tillgängliga.

Särskilt för de i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2) behandlade ytterligt enkla fallen — mål i vilka ansökan enligt 41 kap. 3 5 skall göras på blankett — framstår det nuvarande systemet med krav på bevisning och en restriktiv tillämpning av förevarande paragraf som föga lämpligt. I blankettmål har man, enligt vad som utvecklats i den allmänna moti- veringen, så goda garantier mot skilda slags missbruk av rättegångssy- stemet att man nästan helt bör kunna avstå från kravet på bevisning i fråga om uppgift angående behörigheten. Detta gäller uppgifter om såväl käranden som svaranden. Endast om det finns särskild anledning anta att partens uppgifter är oriktiga bör bevisning infordras. En undan- tagsregel i enlighet härmed har tagits upp i ett nytt andra stycke av paragrafen. Vi vill påpeka att bestämmelsen endast gäller skyldigheten att bevisa en uppgift, däremot inte skyldigheten att lämna uppgift. Undantagsregeln gäller vidare på grund av blankettmålsdefinitionen i 41 kap. 4 5 endast för det summariska stadiet. Den gäller alltså inte om målet går vidare till en egentlig rättegång, som ofta är kostnadskrävande och därför behöver omges med garantier för att alla uppgifter om part m.m. är riktiga (se specialmotiveringen till 42 kap.).

Skulle det i undantagsfall visa sig att någon, som uppträtt i processen som t.ex. ställföreträdare för svaranden, saknat behörighet att företräda parten kan rättens avgörande ofta undanröjas enligt reglerna om besvär över domvilla i 59 kap. 1 5 3. Besvären skall enligt 59 kap. 2 5 ha anförts inom sex månader från det att klaganden erhöll del av rättens avgörande. Den som uppträtt som ställföreträdare utan att ha rätt till det eller som i annat fall lämnat felaktiga uppgifter om behörighet kan givetvis bli skadeståndsskyldig. Om rätten handlat felaktigt kan skadeståndsansvar enligt 3 kap. skadeståndslagen (1972z207) komma i fråga för statsverket.

Även i paragrafens första stycke, vilket motsvarar paragrafens nuva- rande enda stycke, har gjorts vissa ändringar. Ändringarna antyder att paragrafen inte får tolkas alltför restriktivt. Vidare har den nuvarande ordningen — att bevis bara skall företes men däremot inte ges in — ersatts av en ordning enligt vilken bevisen skall ges in. I vissa fall kan den som inger beviset behöva ha det tillbaka genast för ett annat mål. Den nuvarande lydelsen av 21 5 expeditionskungörelsen (1964:618) lägger hinder i vägen för ett återlämnande innan målet avgjorts. Den bestäm- melsen bör ändras.

5 5

Paragrafens första stycke reglerar frågan i vilka fall part är skyldig att infinna sig personligen vid förhandling i tvistemål. Enligt gällande rätt är denna skyldighet av olika omfattning, beroende på vilken sorts sam- manträde det gäller. Gemensamt för alla fallen är att parterna själva inte ges något som helst inflytande. Avgörandet läggs helt i rättens hand. I praktiken torde bestämmelsen på många håll tillämpas så att rätten följer parts önskemål om personlig inställelse för motpart. Praxis är i detta hänseende ingalunda enhetlig.

Parterna är i regel de som bäst kan bedöma om det är av värde att någon part infinner sig personligen. Enligt vår mening är det under sådana förhållanden rimligt att även formellt ge parterna ett förstahands- inflytande över frågan om parts inställelseskyldighet. Rätten bör dock ha möjlighet att gå ifrån parts önskemål i uppenbara fall.

Eftersom paragrafen endast reglerar parts skyldighet —- och inte hans rätt —- att närvara, kan inställelseskyldigheten begränsas till de fall då annan part begärt att han skall närvara.

Det är väsentligt att parterna snarast möjligt lämnar uppgift angående behovet av personlig inställelse för motpart. För kärandens del bör sådan uppgift om möjligt lämnas redan i samband med väckande av talan.

Rätten måste givetvis också ha kvar sin befogenhet enligt gällande rätt att besluta om parts inställelse oavsett begäran från part. Den nuvarande regleringen av inställelseskyldigheten efter sammanträdets art är emel- lertid enligt vår mening onödigt komplicerad. Den kan utan olägenhet ersättas av en för alla sammanträdestyper gemensam bestämmelse av innebörd att rätten — oavsett parts önskemål — skall kalla part person- ligen till sammanträde om det kan antas att sammanträdets syfte främjas genom partens närvaro. I sak avser vi härmed inte att i någon större utsträckning avvika från de grundtankar som ligger bakom gällande rätt. Således bör part vid sammanträde för muntlig förberedelse infinna sig personligen bl.a. när det kan antas att han kan hjälpa till att fastställa vad som är tvistigt och när hans närvaro kan tänkas underlätta en förlikning. Vid huvudförhandling bör part infinna sig personligen om han kan lämna bidrag till sakframställningen eller om han skall höras i bevis- ningssyfte. Det sistnämnda bör gälla såväl tingsrätt som överrätt. Även kostnadsaspekterna bör beaktas vid bedömningen.

Som framgår av det sagda är det viktigt att rätten i varje enskilt fall gör en nyanserad bedömning av frågan om part skall kallas personligen till en förhandling. Schablonmässiga kallelser bör inte få ske. Bedömningen måste därför göras av rättsbildad personal.

I paragrafens andra stycke finns f.n. — utom regler om ställföreträda- res skyldighet att infinna sig personligen — en regel om i vilka fall part, som inte själv får föra sin talan, skall infinna sig. Den av oss föreslagna allmänna regeln om parts skyldighet att infinna sig kommer att täcka även dessa fall. Den särskilda regleringen kan därför utgå.

I anslutning till regleringen av ställföreträdares skyldighet att infinna sig personligen vill vi påpeka att riktlinjerna för parts personliga närvaro

vid förhandling gäller även ställföreträdare. Idag kallar domstolarna ofta firmatecknare personligen på ett slentrianmässigt sätt. Som ovan sagts bör domstolen enligt vår mening i varje särskilt fall göra en under- sökning av om det är befogat att en firmatecknare är personligen när- varande. I många fall torde sådan närvaro inte vara nödvändig, t.ex. normalt inte om målet gäller en rättsfråga.

I tredje stycket har bara gjorts språkliga ändringar.

12 kap.

Kapitlet handlar om rättegångsombud och om fullmakt i tvistemål. Bestämmelserna är tillämpliga vid all process i tvistemål hos allmän domstol. I fråga om processen enligt den nuvarande ärendelagen gäller dock en viss inskränkning. Utan regeländring blir kapitlet med vårt förslag i fråga om ärendelagens infogande i RB tillämpligt också i de nuvarande domstolsärendena. Detta ser vi som en fördel.

Reglerna om företeende och ingivande av fullmakt behöver — såsom vi förutskickat i avsnitt 10.2 i den allmänna motiveringen — mjukas upp för de mål som skall hanteras som blankettmål (jämför vad vi nyss anfört i fråga om 11 kap.). Den paragraf som närmast berörs är 9 5. En följd- bestämmelse har vi tagit in i en ny paragraf, 14 a 5. Härutöver har en formell justering gjorts av 4 5.

45

Paragrafen, som behandlar jävsfrågor rörande ombud, innehåller f.n. en hänvisning till 4 kap. 12 5. I vårt förslag betecknas detta lagrum 5 kap. 12 5 och hänvisningen har ändrats i enlighet härmed. Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts.

95

Paragrafen behandlar frågor om företeende och ingivande av fullmakt för rättegångsombud. Enligt paragrafens första stycke i dess nuvarande lydelse är företeende av fullmakt obligatoriskt för den som vill uppträda som ombud. Regeln gäller på grund av allmänna hänvisningar till RB:s system också för all summarisk process. Enligt 2 5 ärendelagen fordras fullmakt endast om rätten finner fullmakt böra företes.

I departementspromemorian (Ds Ju 1981 :1 l) Rationellare summarisk betalningsprocess har föreslagits att skyldigheten att ge in fullmakt av- skaffas såvitt avser processen enligt lagsökningslagen. Förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.

Självklart måste ett rättegångsombud i alla lägen ha ett uppdrag från parten för att ha rätt att uppträda som ombud. Något utrymme för handlande för annans räkning utan avtal enligt 18 kap. 10 5 handelsbal- ken är knappast tänkbart. Den omständigheten att ett uppdrag är ofrån- komligt som grund för ett ombuds rättsställning behöver emellertid inte leda till att fullmakt också skall ges in till rätten.

Särskilt i blankettmål har man, enligt vad som utvecklats i den allmän—

na motiveringen och som berörts i anslutning till behandlingen av 11 kap. 4 5, garantier mot skilda slag av missbruk av rättegångssystemet (se också 12 kap. 20 5 RB och 25 5 lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område).

Med hänsyn härtill bör enligt vår mening den som påstår sig vara ombud i ett blankettmål inte behöva förete fullmakt annat än om särskil- da skäl föreligger. Däremot anser vi inte att man utan risk för rättsför- luster mera allmänt — dvs. också för icke professionella sökande och sökandeombud — kan ta bort nuvarande krav i fråga om fullmakt.

Den särskilda regeln för blankettmål har intagits i paragrafens första stycke. Liksom bestämmelserna i 11 kap. 4 5 gäller befrielsen från skyl- dighet att ge in fullmakt endast så länge målet handläggs summariskt. Om det efter en summarisk process skulle visa sig att vederbörande saknat fullmakt kan, på motsvarande sätt som vid brist i processbehörig- het som behandlats i anslutning till 11 kap. 4 5, i vissa fall besvär över domvilla och skadestånd tillgripas.

Man skulle kunna överväga att också på ett mera generellt sätt avskaf- fa fullmaktstvånget när det gäller advokater. En sådan reform skulle dock enligt vår mening ha större nackdelar än fördelar och vi har därför avstått från att lägga fram förslag i den delen.

I paragrafens första stycke har också gjorts den ändringen att fullmakt i fortsättningen skall ges in till rätten och inte bara företes. Vill ett ombud återfå fullmakten gäller vad som nyss sagts i anslutning till behandlingen av 11 kap. 4 5.

I övrigt har i paragrafen gjorts vissa redaktionella ändringar. Paragra- fens nuvarande sista stycke har utgått som en följd av ändringarna i första stycket.

I4a5

Paragrafen, som är ny, anger vilken behörighet ett ombud skall anses ha, om han på grund av bestämmelsen i 9 5 första stycket uppträder utan att ha gett in någon fullmakt till rätten. Behörigheten är densamma som enligt 14 5 första stycket. Presumtionen faller, om rätten utnyttjar möj- ligheten enligt 9 5 första stycket att infordra fullmakt och sådan inte ges in. Vill ombudet gentemot motparten göra gällande en mera vidsträckt behörighet än den som följer av 14 5 första stycket, är han tvungen att förete fullmakten.

Behörighet enligt 14 5 första stycket innefattar inte någon rätt att uppbära betalning för huvudfordran. Vid inkassoverksamhet i allmän- het torde emellertid nästan undantagslöst situationen vara sådan att betalning sker till inkassobyrå utan att gäldenären fått se någon fullmakt eller ens försökt ta reda på om det finns någon formlig fullmakt. För flertalet gäldenärer torde den legitimation som ligger i att ombudet anger rätt borgenär och rätt fordringsbelopp vara tillräcklig. Man kan emel- lertid inte utesluta att det i vissa situationer kan vara praktiskt för en gäldenär att ta del av fullmakten innan han inlåter sig på rättshandlingar med det uppgivna ombudet, såsom vid ingående av förlikning. Något

hinder mot att rätten i sådant fall efter en begäran från svaranden förelägger ombudet att ge in fullmakten finns inte (se 12 kap. 9 5).

Den nu förevarande paragrafen påverkar givetvis lika lite som andra paragrafer i RB angående fullmakt förhållandet mellan ombud och huvudman.

13 kap.

Kapitlet behandlar i 1 —- 2 55 möjligheten att få fullgörelse- eller fastställelsetalan upptagen till prövning. I 3 5 finns regler om ändring av talan. Frågor om väckande av talan regleras i nuvarande 4 5. För åter- kallande av talan finns vissa regler i 5 5. Av 6 5 framgår att samma parter inte kan ha två rättegångar pågående om samma sak. I 7 5 finns regler om överlåtelse av tvisteföremålet.

Kapitlet kommer enligt vårt förslag i den allmänna delen att bli tillämpligt också i fråga om de nuvarande domstolsärendena. Någon olägenhet härav är knappast att befara, snarare tvärtom. Det bör påpe- kas att de nuvarande ärendena nästan aldrig innehåller en fullgörelse- eller fastställelsetalan utan i stället en talan om ett rättsgestaltande (kon- stitutivt) avgörande.

Ändringar i kapitlet är påkallade av flera skäl. Reglerna i 3 5 bygger sålunda på att tvistemål alltid avgörs efter huvudförhandling, något som inte är fallet enligt vårt förslag (se 44 kap. 2 5). Reglerna om återkallelse av talan i 5 5 passar inte för den summariska processen som med vårt förslag skall följa reglerna i det nu aktuella kapitlet.

I 7 5 behöver en ändring göras i anledning av att det formella begrep- pet ”ansökan om stämning” inte finns kvar i vårt förslag (se 41 kap. 1 5).

I nuvarande 4 5 finns som nämnts regler om talans väckande. Bl.a. anges att talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat, att ändring av talan får göras muntligen inför rätten eller skriftligen och att svaranden skall erhålla del av ändringen. Vidare finns i lagrummet en bestämmelse om när talan skall anses väckt. Eftersom 13 kap. gäller även rättegången i överrätt gäller bestämmelserna alltså i alla instanser. För brottmålens del finns däremot motsvarande bestämmelser i bl.a. 45 kap. De gäller därmed primärt endast rättegången i tingsrätt.

Enligt vår mening har reglerna i den nuvarande 13 kap. 4 5 en mera naturlig plats bland bestämmelserna om rättegången i tingsrätt än bland bestämmelserna om föremålet för talan. I 41 kap. 1 5 har därför tagits upp nya regler om hur talan skall väckas och om när talan skall anses väckt. Samtidigt föreslås nuvarande 13 kap. 4 5 upphävd. Genom att, liksom idag, låta reglerna om mål, som upptas omedelbart av hovrätt eller högsta domstolen, hänvisa till reglerna om rättegången i tingsrätt (53 kap. 1 5 och 57 kap. 1 5) kan de nya reglerna liksom den nuvarande regeln i 13 kap. 4 5 göras tillämpliga beträffande all tvistemålsprocess.

Vi vill tillägga att bland bestämmelserna i 41 — 44 kap. om rättegång- en i tvistemål vid tingsrätt inte har tagits upp någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 13 kap. 4 5 att ändring av talan får ske muntligen inför rätten eller skriftligen. Avsaknaden av bestämmelser kommer att innebära att ändring av talan får ske på lämpligt sätt.

Genom att den nuvarande 13 kap. 4 5 tagits bort blir den nuvarande kapitelrubriken ”Om föremål för talan och talans väckande” något missvisande. Den har därför inskränkts till att avse frågor om föremål för talan.

35

Rättegångsordningen bygger på att rättegångens föremål inte får änd- ras utan att det anhängiggörs en ny rättegång i stället för den första eller vid dess sida. Från den principen görs vissa undantag i denna paragraf. Bl.a. får enligt första stycket 2 och 3 käranden under rättegången yrka fastställelse av att visst rättsförhållande består eller inte består. Han får också kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse. Vidare får käranden framställa nytt yrkande som stöder sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda. Enligt paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse får käranden dock inte sedan målet företagits till huvudförhandling ändra föremålet för rättegången på det angivna sättet om det nya yrkandet inte kan prövas i målet utan olägenhet.

Den nuvarande lydelsen av paragrafens andra stycke träffar inte sent framställda yrkanden i sådana mål som, enligt vad vi angett i den allmänna motiveringen, bör avgöras efter rent skriftlig handläggning (se avsnitt 11.2 och specialmotiveringen till 44 kap. 2 5). Även i sådana mål kan olägenheterna av att yrkandet framställs sent vara betydande, t.ex. om dom redan beslutats och färdigställts.

I och för sig vore det värdefullt om partens ovillkorliga rätt att ändra sin talan kunde avskäras redan i och med att förberedelsen i målet avslutas. Tidpunkten för avslutandet kan emellertid inte alltid fastställas med exakthet (se 43 kap. 20 5). Det skulle vidare vara jämförelsevis lätt för en part att kringgå en bestämmelse av det skisserade slaget genom att på ett eller annat sätt se till att förberedelsen i målet återupptogs. Att finna någon annan gräns är svårt.

1 paragrafens andra stycke har mot den nu angivna bakgrunden gjorts den ändringen att yrkanden av det berörda slaget, vilka inte utan olägen- het kan prövas i målet, skall avvisas, om de framställts först sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till av- görande. Med det sistnämnda uttrycket avses i första hand att målet slutligt föredragits för avgörande. Om föredragning ej skall ske därför att rätten består av endast en domare avskärs möjligheten att ändra talan först i och med målets avgörande. Det nuvarande absoluta hindret i andra meningen av samma stycke mot att taleändringen sker i högre rätt har behållits.

Vi vill tillägga att rätten — om det föreligger en överhängande risk för att en part kommer att ändra sin talan först i ett sent skede av rättegången — kan minska olägenheterna av en taleändring genom att ge parten ett slutföreläggande enligt 43 kap. 11 5.

Den nuvarande tredje punkten i första stycket har uppdelats i två skilda punkter. Härutöver har vissa andra redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.

5.5

I paragrafen finns bestämmelser om verkan av att käranden återkallar sin talan. Enligt den nuvarande lydelsen av paragrafens första stycke har svaranden i ett dispositivt tvistemål en ovillkorlig rätt till dom, om återkallelsen sker först sedan svaranden ingått i svaromål. Den princi- pen strider mot vad som enligt lagsökningslagen och handräckningsla- gen gäller för den summariska processen. I den summariska processen avskrivs målet om återkallelse sker. Käranden har då möjlighet att senare väcka ny talan om samma sak. Den principen är en av de hörn- stenar på vilken den summariska processen är uppbyggd. Regleringen innebär att en kärande, som vill inleda en summarisk process, inte behöver i varje enskilt fall överväga sina möjligheter i rättegång lika noggrant som vid en egentlig process.

Med den utformning, som tvistemålsprocessen getts i 41 — 44 kap., kommer regleringen i den nuvarande paragrafen att omfatta också de summariska fallen, alltså de fall som i fortsättningen skall behandlas enligt 42 kap. Eftersom det inte finns någon anledning att frångå den hittills tillämpade principen att målet skall avskrivas om käranden åter- kallar sin talan under det summariska skedet har till första stycket av paragrafen gjorts det tillägget att svaranden inte har rätt till en saklig prövning, när målet handläggs vid förberedelse i förenklad form enligt 42 kap. Tillägget är väl förenligt med den föreslagna regeln i 42 kap. 6 5, enligt vilken kärandens passivitet vid förberedelse i förenklad form skall föranleda att målet avskrivs.

I paragrafens andra stycke har gjorts endast en redaktionell justering.

759

Den omständigheten att rättegång pågår utgör inte något hinder för överlåtelse av tvisteföremålet på annan. Detta gäller oberoende av om överlåtelsen sker på kärandesidan eller på svarandesidan. För det fall att överlåtelsen sker på kärandesidan framgår av paragrafens första stycke i dess nuvarande lydelse att det inte behövs någon ny stämning. Förvär- varen får direkt överta kärandens talan i målet sådan den är vid hans inträde i rättegången. Av den omständigheten att det inte behövs någon ny stämning framgår också att det inte behövs någon ny stämningsan- sökan.

Också enligt vårt förslag skall käranden ge in en ansökan till rätten (41 kap. 1 5) men denna betecknas inte i lagen som stämningsansökan. Rätten utfärdar sedan i normala fall — liksom nu — en stämning på svaranden (41 kap. 7 5). För att markera att det inte heller i fortsättningen behövs en ny ansökan, när överlåtelsen skett på kärandesidan, har i paragrafens första stycke gjorts den ändringen att vad som sägs om stämning har tagits bort. Med den lösningen torde det vara klart att varken stämningsansökan eller stämning behövs i den av paragrafen berörda situationen. I paragrafen har också gjorts vissa redaktionella justeringar samtidigt som en hänvisning till 18 kap. 10 5 har tagits bort.

14 kap.

I kapitlet finns bestämmelser om förening av två eller flera tvistemål till handläggning i en rättegång. I anslutning till 3, 4, 5 och 7 55 skall vi lägga fram vissa ändringsförslag som har samband med vårt förslag om att tvistemål skall få avgöras på handlingarna. Reglerna i 7 5 behöver ändras också till följd av att tvistemål enligt förslaget till 10 kap. 18 a 5 kan överflyttas mellan tingsrätter. I en ny paragraf, 7 a 5, kommer vi att ta upp de regler om sammanföring av parallella rättegångar vilka vi behandlat i avsnitt 13.3 i den allmänna motiveringen.

Vi vill påpeka att begreppet mål, som förekommer i flera av paragra- ferna, har avseende på en sådan tvistefråga, som kan handläggas skild från andra tvistefrågor. Dessa tvistefrågor må sedan ha tagits upp i samma ansökan till rätten eller inte.

3 ?

Paragrafen handlar om sådana genkäromål för t.ex. kvitt— ningsfordran, som en svarande kan väcka mot en kärande. Genkäromål skall handläggas gemensamt med huvudkäromålet, om genkäromålet väcks före huvudförhandlingen. Bestämmelsen behöver kompletteras så att också de fall som avgörs på handlingarna täcks in (jfr ändringarna i 13 kap. 3 5).

Principen om gemensam handläggning leder till att en deldom inte får ges över huvudkäromålet ens om detta är ostridigt (se 17 kap. 4 5). Särskilt om genkäromålet ges in till rätten först sedan huvudförhandling i fråga om huvudkäromålet har satts ut uppstår nästan alltid onödiga kostnader och fördröjning av handläggningen. Det torde i många fall finnas godtagbara skäl till att genkäromålet väcks först på ett sent stadium av processen, men i andra fall torde möjligheten till gemensam handläggning utnyttjas endast i förhalningssyfte.

Det är svårt att tänka sig ett mera allmänt undantag från principen om gemensamt avgörande av huvudfordran och kvittningsfordran eftersom en sådan lösning skulle innebära ett allvarligt ingrepp i civilrätten. I många tvåpartssituationer påverkas en parts vilja att åta sig en förplik- telse av att prestationen kan innehållas, om motparten inte fullgör sin prestation. Den ordningen skulle sättas ur spel, om regeln i nu förevaran- de paragraf om svarandens rätt till gemensam handläggning av huvudfordran och kvittningsfordran inte fanns. Intresset av att skydda svaranden behöver emellertid inte leda till att man utan vidare som genkäromål godtar käromål som väcks på ett sent stadium av processen. Enligt vår mening bör man i nu förevarande avseende kunna falla tillbaka på reglerna om slutföreläggande i 43 kap. 11 5. Om sålunda en part enligt vad vi föreslagit i fråga om det lagrummet förelagts att slutligt bestämma sin talan och tiden för yttrande över sådant föreläggande har gått ut, bör parten inte längre ha en ovillkorlig rätt att få t.ex. en kvittningstalan handlagd gemensamt med huvudkäromålet. Samma principer bör gälla också såvitt avser förening av mål enligt 14 kap. 5 5. Med hänsyn härtill har undantagen från principen om gemensam hand-

läggning enligt 14 kap. 3 och 5 55 tagits upp till gemensam reglering i 14 kap. 7 5 som i sin nuvarande lydelse tar upp övriga undantag som finns i fråga om reglerna angående gemensam handläggning.

45

Paragrafen handlar om det fall att någon som inte är part vill ha en talan mot båda parterna eller mot endera av dem handlagd gemensamt med huvudkäromålet. Det undantag som idag finns i fråga om sent framställda yrkanden har liksom motsvarande undantag i 3 5 komplet— terats för att avse också. mål som avgörs på handlingarna. Undantaget har vidare liksom motsvarande undantag i 3 5 överförts till 7 5.

55. I paragrafen, som gäller regresstalan m.m., föreslår vi motsvarande

ändringar som i fråga om 3 5. Vidare har gjorts vissa ändringar av redaktionell natur.

739

I första stycket av denna paragraf anges två allmänna förutsättningar för en förening av mål enligt de föregående paragraferna i kapitlet. Målen skall enligt paragrafens nuvarande lydelse ha väckts vid samma domstol och denna skall vara behörig för dem alla. Vidare skall samma rättegångsform vara tillämplig för målen. Reglerna skall ses mot bak- grund av att det f.n. inte går att överflytta tvistemål mellan två tingsrätter.

Om möjligheter till överflyttning av tvistemål införs i enlighet med vårt förslag i 10 kap. 18 a 5, bör förevarande paragraf justeras så att målen inte behöver ha väckts vid samma domstol. Lydelsen av paragra- fen har därför ändrats så att det för gemensam handläggning räcker med att målen handläggs vid samma domstol och att denna är behörig. Liksom hittills skall vidare samma rättegångsform vara tillämplig. Den sistnämnda bestämmelsen, som i formellt hänseende överensstämmer med vad som idag gäller, får i fortsättningen avseende även på det fallet att ett av målen handläggs summariskt vid förberedelse enligt 42 kap. medan det andra målet av sådana skäl som anges i 41 kap. 8 5 inte kan handläggas i sådan ordning.

I ett nytt andra stycke har införts den undantagsbestämmelse i fråga om gemensam handläggning som har berörts i motiven till ändringarna i 3 — 5 55. Bestämmelsen innebär att en talan som väcks först efter det att huvudförhandling påbörjats eller huvudkäromålet företagits till avgö— rande skall handläggas särskilt, om talan inte utan olägenhet kan prövas i samma rättegång som detta. Detsamma gäller enligt andra meningen, om part väcker talan som avses i 3 eller 5 5 efter det att tiden för yttrande över slutföreläggande enligt 43 kap. 11 5 har gått ut. I fråga om förutsätt- ningarna för att rätten skall få ge slutföreläggande får vi hänvisa till vad som sägs i anslutning till den paragrafen.

7a5

I paragrafen har införts de regler om sammanföring av parallella mål som vi behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.3). En första förutsättning för att målen skall få förenas är att de är sådana att en förening kunnat ske enligt 1—6 55, om målen handlagts vid samma tingsrätt. En annan förutsättning är att de mål som skall sammanföras är anhängiga vid domstol av samma ordning, t.ex. två tingsrätter.

Förening av målen kommer enligt första stycket till stånd efter ansö- kan av någon av parterna eller efter anmälan av tingsrätt eller hovrätt. I de flesta fall är det den part mot vilken talan riktas som har intresse av att en sammanläggning kommer till stånd och därför kommer att göra ansökan. I andra fall kan en eller flera kärande ha ett motsvarande intresse. För att en domstol, som handlägger ett mål, skall kunna göra anmälan måste givetvis domstolen på något sätt ha fått kännedom om att det finns parallella mål vid andra domstolar. I flertalet fall vållar detta inga problem eftersom åtminstone den ena parten har intresse av att ge domstolen behövliga upplysningar. Man kan i och för sig ge parterna också en formell skyldighet att upplysa domstolen om pågående paral- lella mål men en lagreglering härav är förenad med betydande gräns- dragningssvårigheter. Behovet av en formell reglering synes inte heller vara särskilt stort. Vårt förslag upptar därför inte några uttryckliga regler om skyldighet för parterna att vara aktivt verksamma i nu berört hän- seende.

Beslutande organ är högsta domstolen. Även utan uttrycklig lagbe- stämmelse torde det vara klart att högsta domstolen i normala fall inte bör besluta om förening av mål utan att parterna beretts tillfälle yttra sig i frågan.

För att målen skall få förenas, skall en sådan ordning ha väsentliga fördelar. Vidare bör krävas att någon part inte får betydande olägenhet av att målen förenas. Den närmare innebörden av dessa rekvisit har vi berört i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.3). Fördelarna torde regelmässigt vara av processekonomisk natur. Till olägenheterna för part kan främst räknas att parten kan få längre resväg till domstolen och att handläggningen av målet kan komma att fördröjas.

Eftersom det i de fall som avses med de nya sammanföringsreglerna torde vara en vanlig situation att ett eller några mål bör drivas som s.k. pilotfall, bör den domstol, till vilken målen överlämnats, ha möjlighet att särskilja målen. Eri regel härom har tagits upp i en sista mening av första stycket. Genom att målen kan särskiljas kan deldom ges över ett av dem enligt 17 kap. 4 5. Den omständigheten att måleri särskiljs kan inte medföra att den domstol till vilken målet överförts blir obehörig. Detta följer av det tillägg som gjorts till 10 kap. 20 5.

I andra stycket anges att beslut som rätten fattat i sådant mål, som på grund av högsta domstolens förordnande överlämnas från en dcmstol till en annan, skall gälla, om inte den domstol, dit målet överflyttas, bestämmer annat. Den ordningen överensstämmer med vad som vanli- gen brukar gälla inom processrätten när ett behörigt organ överlämnar ett mål till ett annat behörigt organ (se t.ex. 19 kap. 7 5).

17 kap.

Kapitlet innehåller regler om rättens avgörande i tvistemål. Huvud- principen enligt 1 5 är att själva saken avgörs genom dom medan annat avgörande betecknas som beslut. I 2 — 11 55 upptas reglerna om dom. Reglerna om beslut finns i 12 — 13 55. De hänvisari stor utsträckning till reglerna om dom. I 14 5 finns bestämmelser om omedelbar verkställighet och i 15 5 bestämmelser om rättelse av dom och beslut.

Vid process enligt nuvarande ärendelagen, lagsökningslagen eller handräckningslagen avgörs saken aldrig genom dom. I stället finns vissa bestämmelser om sakens avgörande genom beslut, utslag eller bevis. Den viktigaste frågan i det följande är hur de berörda lagarna skall passas in i RB :s mönster när det gäller avgörandet och dess utformning. Det finns också andra skäl att ändra vissa av kapitlets paragrafer. Vårt förslag i 44 kap. 13 5 om möjlighet att inhämta viss utredning efter en avslutad huvudförhandling föranleder sålunda en ändring i 2 5 i fråga om på vilket material en dom får grundas. Också vårt förslag i 41 kap. 7 5 om möjlighet att avgöra tvistemål utan svarandens hörande kräver en änd- ring, nämligen i 3 5, där vi föreslår en regel i frågan på vilka omständig- heter en dom får grundas.

Vi vill tillägga att vi avser att i en senare etapp av reformarbetet ta upp frågan om en ändring av bestämmelsen i 15 5 om rättelse av dom och beslut (se avsnitt V).

];

Paragrafen skiljer mellan sådana avgöranden som skall ske genom dom och sådana som träffas genom beslut. Principen är att avgörande av saken betecknas som dom, medan andra avgöranden är beslut. Beslut varigenom rätten skiljer saken från sig är slutligt beslut. Paragrafen kommer enligt våra förslag i den allmänna motiveringen att gälla också för de summariska avgörandena och för avgörandena i de nuvarande domstolsärendena.

De summariska avgörandena skall — enligt vad vi angett i den all- männa motiveringen — ske genom förenklad dom. Sådan dom skall också ges i de nuvarande tredskodomsfallen. Genom de förenklade domarna avgörs rättsförhållanden av exakt samma natur som genom de egentliga domarna. De förenklade domarna kan därför utan olägenhet i stort sett följa samma regler som de egentliga domarna. Vissa undantag behövs emellertid.

Domstolsärenden avgörs aldrig genom dom utan genom beslut och ingenting hindrar att ärendelagen arbetas in i RB utan att man gör någon ändring i frågan om avgörandenas beteckning. Man kan emellertid — särskilt såvitt gäller ärenden med ett utbildat tvåpartsförhållande — med fog ifrågasätta om den nuvarande ordningen är lämplig. Ett ställ- ningstagande förutsätter att man närmare studerar skillnaderna i karak- tär mellan dom och slutligt beslut.

Reglerna om dom och slutligt beslut är i flera hänseenden lika. I 12 5 hänvisas sålunda i fråga om slutligt beslut till reglerna i 2, 7, 9 och 10 55

som gäller dom. De skillnader som finns i mera materiella frågor fram- går bl.a. av den för domar gällande regeln i 3 5. Enligt den bestämmelsen får dom inte ges över annat eller mera än vad part yrkat och i dispositiva mål inte grundas på omständighet som inte åberopats av part. De regler- na bör enligt vår mening gälla också sådana domstolsärenden i vilka det finns ett tvåpartsförhållande. De flesta domstolsärenden är emellertid indispositiva.

För de slutliga beslutens del finns det inte heller någon motsvarighet till bestämmelserna om deldom, mellandom och stadfästelse av förlik- ning i 4 —— 6 55. Även här kan man mycket väl låta reglerna för dom gälla sådana ärenden i vilka det finns ett tvåpartsförhållande.

Också bestämmelsen i 11 5 om doms rättskraft är av intresse när det gäller att fastställa skillnaderna i karaktär mellan dom och beslut. Be- stämmelsen är formellt sett inte tillämplig i fråga om beslut. Det finns inte heller annars någon regel om besluts rättskraft. Man kunde härav få den uppfattningen att beslut inte har rättskraft. En sådan slutsats är dock felaktig. Utan tvivel har många beslut enligt RB rättskraft enligt de i 1 l 5 upptagna grunderna. Sålunda utgör beslut, varigenom talan på grund av rättegångshinder har avvisats (t.ex. vid res judicata), hinder för att ta upp den frågan till ny prövning utan att resning beviljats (se Lindblom, Processhinder s. 165). När enligt bestämmelser för specialprocess (ären- delagen, lagsökningslagen m.fl. lagar) ett materiellt avgörande beteck- nas som beslut eller utslag är avgörandet i rättskrafthänseende att anse som dom även utan uttrycklig bestämmelse därom (se bl.a. Westerberg, Rättskraft i förvaltningsrätten och Gärde s. 197), åtminstone i de fall det föreligger ett utbildat tvåpartsförhållande. Det är alltså mera tvåpartsförhållandet än avgörandets beteckning som har betydelse i rättskraftshänseende.

Av de i andra kapitel än 17 kap. upptagna bestämmelserna är det främst de som finns upptagna i 49 kap. och följande kapitel, som är av intresse för gränsdragningen mellan dom och beslut. Som vi förutskickat i den allmänna motiveringen kommer vi i ett senare betänkande att ta upp frågan om ett enhetligt fullföljdsinstitut. Tills vidare gäller emeller- tid att talan mot dom förs genom vad inom tre veckor medan talan mot beslut förs genom besvär inom två veckor. För hantering i överrätt av vademål gäller andra regler än för besvärsmål. Även i nu förevarande hänseende anser vi det naturligt att gränsdragningen mellan dom och beslut går mellan de fall i vilka det endast finns en sökande och sådana fall i vilka det råder ett tvåpartsförhållande. I det fall den materiella lag eller förordning, som ett visst ärende bygger på, klart utsäger att saken skall avgöras genom beslut eller genom inskrivning e.d. måste den be- stämmelsen följas (se 1 kap. 2 5) men vi vill påpeka att det kan bli aktuellt att ändra vissa sådana bestämmelser i samband med följdlagstiftningen till det nu aktuella RB-förslaget.

Det kan uppstå ett visst merarbete för domstolarna om en del av de nuvarande ärendena skall avgöras genom dorn, bl.a. genom att en dom alltid måste sättas upp särskilt medan ett slutligt beslut i vissa fall kan få tas upp i t.ex. protokollet. Olägenheterna av sådant merarbete vägs emellertid enligt vår mening upp av att man får ett betydligt mera

enhetligt och lättillämpat system om i princip alla tvåpartsförhållanden avgörs genom dom.

Sammanfattningsvis anser vi oss för de nuvarande domstolsärendena kunna konstatera att avgörandet bör ske genom dom när det förekom- mer ett tvåpartsförhållande och genom beslut i övriga fall. Med hänsyn till att stämning skall utfärdas om det förekommer en motpart till sökan- den (41 kap. 7 5) är det enligt vår mening en fördel att uttrycka saken så, att saken skall avgöras genom dom om stämning har utfärdats. Med den beskrivningen blir det nämligen redan i processens inledning klart hu- ruvida ett avgörande i sak skall betecknas som dom eller inte. Den omständigheten att en motpart — efter utfärdandet av stämning i målet — ansluter sig till den förda talan, vilket kan bli fallet i vissa av de nuvarande domstolsärendena (t.ex. vid förordnande av boutrednings- man) föranleder med den ordningen inte någon ändring i fråga om beteckningen av rättens avgörande.

En regel i enlighet med det sagda har införts i paragrafens första stycke. Paragrafen får betydelse också i fråga om beteckningen av högre rätts avgörande. Det bör tilläggas att de fall, i vilka stämning skall kunna underlåtas därför att talan är uppenbart ogrundad, skall avgöras genom dom. Detta framgår direkt av bestämmelsen i 41 kap. 7 5. Avgörandet i mål om äktenskapsskillnad betecknas f.n. alltid som dom. Detta följer av särskilda bestämmelser i nuvarande giftermålsbalken (se bl.a. 15 kap. 5 5 den balken), alltså oavsett huruvida gemensam ansökan förekommit. _ I andra stycket av paragrafen lämnas en erinran om att tingsrättsdom i vissa fall skall betecknas som förenklad dom. Detta gäller avgöranden enligt 42 kap. 4 5, 43 kap. 13 5, 44 kap. 15 5, 45 kap. 15 5 och 46 kap. 16 5. När talan om enskilt anspråk handläggs enligt reglerna i 47 kap. gäller bestämmelserna om förenklad dom i 43 och 46 kap.

I tredje stycket har införts paragrafens nuvarande bestämmelser angå- ende beslut och slutligt beslut.

2 f

Paragrafen behandlar, såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget, frågan vilket material som skall ligga till grund för dom i målet.

Första stycket avser mål som avgörs efter huvudförhandling. Huvud— regeln att domen i sådana mål skall grundas på vad som förekommit vid förhandlingen bibehålls med vissa språkliga justeringar.

Från den nu nämnda huvudregeln finns idag ett undantag, nämligen att material från förberedelse i vissa fall inte behöver upprepas vid huvudförhandlingen. Vi föreslår att detta undantag, med vissa utvidg- ningar, behålls (se 44 kap. 12 5). Men vi föreslår också — i 44 kap. 13 5 — en annan och helt ny möjlighet för rätten att i vissa situationer göra avsteg från principen att endast det som kommit fram vid huvudför- handlingen får bilda underlag för rättens avgörande. Det gäller sådana situationer där rätten vid huvudförhandlingens slut eller därefter finner behov av en komplettering av processmaterialet. I sådana fall bör det enligt vårt förslag av praktiska skäl göras möjligt att i vissa fall inhämta utredningen på enklare sätt än genom fortsatt eller ny huvudförhand-

ling, t.ex. genom telefonsamtal. För att domstolen skall få formell rätt att grunda domen på den sålunda inhämtade utredningen, krävs ett uttryck- ligt undantag från första styckets huvudregel. Undantaget har lagts till som sista mening i första stycket av paragrafen.

Andra stycket avser mål som avgörs utan huvudförhandling, dvs. på handlingarna. Vi föreslår i denna del endast ändringar som innebär att terminologin anpassas till våra övriga förslag.

I ett nytt tredje styckei paragrafen föreslås en särskild regel om vad som skall utgöra processmaterial när ett mål skall avgöras vid huvudför- handling i ena partens utevaro. Bakgrunden till denna nyhet är följande.

Dispositiva mål skall enligt gällande rätt avgöras genom tredskodom, om ena parten uteblir från sammanträde och avgörande i sak över huvud taget skall äga rum (i vissa fall är det även möjligt att avgöra målet genom en materiellt grundad dom, se 43 kap. 11 5 sista stycket RB samt 19 5 andra stycket småmålslagen). Enligt 42 kap. 18 5 sker ett tredskodomsav- görande under förberedelsen, dvs. utan huvudförhandling. Detta torde anses gälla även i sådana fall då part uteblir från huvudförhandling. Att målet avgörs utan huvudförhandling innebär att regeln i 17 kap. 2 5 andra stycket blir tillämplig i fråga om processmaterialets omfattning.

Enligt det av oss föreslagna systemet skall, när part uteblir från sam- manträde för förberedelse och målet skall avgöras med anlednzng av utevaron, handläggningen övergå till omedelbar huvudförhandling. Om det inte ges några särregler i fråga om processmaterialets omfattning i sådana fall, kommer första stycket i förevarande paragraf att bli tillämp- ligt. Problem uppstår därvid bl.a. i det fall att käranden uteblir och svaranden yrkar att käromålet ogillas genom förenklad dom. Det kan inte utan fog hävdas att rätten är förhindrad meddela en sådan dom, eftersom käranden inte är närvarande och framställer huvudyrkandet i målet. Ett liknande dilemma kan uppstå i de situationer där dom skall meddelas till den tillstädeskomnes nackdel på grund av vad som sägs i 44 kap. 18 eller 19 5. För att det tydligt skall framgå att rätten i sådana fall får i domen beakta vad den uteblivne parten anfört tidigare under målets handläggning, bör ett uttryckligt stadgande om detta införas i förevarande paragraf. Det bör vara tillämpligt i alla utevarosituationer i dispositiva tvistemål, såväl då förenklad dom skall meddelas sen när en materiellt grundad dom skall ges till den tillstädeskomnes nackdel.

I de fall som nu nämnts kan rätten självfallet begränsa sig till att beakta sådant material som är av direkt betydelse för avgörandet. Om 1 det t.ex. är käranden som uteblir, skall rätten i domen beakta kärandens l tidigare i målet framförda yrkanden och grunder, i den mån det är 1 nödvändigt för att avgränsa domens rättskraft. Rätten behöver däremot inte gå in på alla de ytterligare omständigheter som käranden kan ha anfört i målet. .

Den nuvarande regeln i 17 kap. 2 5 första stycket gäller även injispo- , sitiva mål. I sådana mål torde dock bestämmelsen på goda grunder , allmänt tolkas så att rätten får beakta vad en utebliven part anfört " tidigare under målets handläggning, i den omfattning det behövs för avgörandet; i annat fall skulle man t.ex. i svarandens utevaro från huvudförhandling i ett faderskapsmål inte få beakta vad denne sagt

under förberedelsen. Denna praxis överensstämmer helt med vad som ovan föreslagits i utevarosituationer för de dispositiva målens del. Den nya regeln om processmaterial när dom skall meddelas efter parts ute- varo från förhandling kan och bör således omfatta alla tvistemål, såväl dispositiva som indispositiva.

Regeln kan med fördel utformas så att processmaterialets omfattning i utevarofallen blir detsamma som i de fall där dom skall meddelas på handlingarna. I tredje stycket kan därför en direkt hänvisning ske till andra styckets regler. Specialregeln bör som ovan framgått tillämpas i alla situationer där mål avgörs vid parts utevaro från sammanträde. Eftersom handläggningen i sådana fall — oavsett vilken typ av samman- träde parten kallats till — skall övergå till huvudförhandling, kan regeln inskränkas till att avse de fall där mål skall avgöras vid huvudförhand- ling i parts utevaro. Härmed avses alltså såväl utevaro från sammanträde för förberedelse som utevaro från huvudförhandling.

3 SV

Medan 17 kap. 2 5 reglerar avgränsningarna av processmaterialet i vidare mening, innehåller 17 kap. 3 5 ytterligare begränsningar, såvitt avser vissa sorters processmaterial av grundläggande natur. Syftet med bestämmelsen är att garantera upprätthållandet av den s.k. dispositions- principen, som innebär att det är parterna och inte rätten som bestämmer ramen för processen. Därför har i paragrafen föreskrivits att rätten i sin dom inte får gå utöver parts yrkande och i dispositiva mål inte heller döma över ett rättsfaktum som inte åberopats av part.

Vi föreslår inga ändringar i de i första stycket uttryckta bärande principerna för den nu aktuella bestämmelsen. Däremot finns det anled- ning att med tanke på några speciella situationer göra vissa uppmjuk- ningar i de undantagslösa kraven på yrkanden resp. åberopanden av rättsfakta.

En situation som kräver ett sådant undantag är den att ett mål, vari svarande finns, skall avgöras genom dom utan att stämning dessförin- nan utfärdats (41 kap. 7 5 andra stycket). Domen innebär i sådana fall alltid att käromålet ogillas. Vårt förslag i denna del bygger bl.a. på att man — på grund av käromålets uppenbart ogrundade beskaffenhet — anser sig kunna presumera dels att svaranden vill bestrida käromålet och dels att han vill anföra vissa skäl för sitt bestridande, vilka rätten kan förutse. Man bortser alltså t.ex. från den ytterst osannolika eventualite- ten att svaranden vill medge käromålet. Under sådana förhållanden är det följdriktigt att i dessa fall göra undantag från regeln i 17 kap. 3 5.

Vi föreslår att det undantag från bestämmelserna i 17 kap. 3 5 som nu förordats tas in som ett nytt andra styckei paragrafen. Det bör betonas att undantagsregeln endast tar sikte på svarandens yrkanden och åbero- panden av rättsf akta. När det gäller käranden finns det inga skäl att göra motsvarande undantag.

Ett andra undantag från huvudregeln i 17 kap. 3 5 är motiverat i de situationer där en part försummat att följa ett föreläggande vid påföljd

av förenklad dom, men där målet ändå skall avgöras till den försumliges fördel på grund av reglerna i 44 kap. 18 eller 19 5.

I fråga om gällande rätt kan i detta hänseende följande sägas. Regeln i 17 kap. 3 5 är f.n. undantagslös. Nuvarande ordning innebär därför strängt taget att rätten, i de fall då en tredskodom enligt de nuvarande bestämmelserna i 44 kap. 8 5 skall gå emot den tillstädeskomne, inte har möjlighet att följa denna bestämmelse utan åberopande från den ute- blivna parten. Enligt vår mening får man inte tolka avsikten med systemet på detta sätt, utan i stället bör man se reglerna i nuvarande 44 kap. 8 5 som undantag från kravet på åberopande i 17 kap. 3 5. Att detta låter sig göra sammanhänger med att saken i sådana situationer f.n. avgörs ge- nom tredskodom, vars materiella innehåll direkt fastställs i en proces- suell regel, nämligen 44 kap. 8 5.

I det av oss föreslagna systemet skall rätten i de nu avsedda fallen (s.k. baklängesfall) avgöra saken, inte genom förenklad dom, utan genom en materiellt grundad dom. Några direkta anvisningar om domens innehåll ges inte i handläggningsreglerna i 44 kap. 18 och 19 55, utan innehållet får i stället utformas med ledning av allmänna regler — även om det i praktiken alltid är klart vilken utgång målet skall få. Under sådana förhållanden är det givetvis uteslutet att se reglerna i 44 kap. 18 och 19 55 som undantag från de allmänna reglernai 17 kap. 3 5 om krav på parts åberopande av rättsfakta. I stället måste man uttryckligen göra ett sådant undantag.

Detta undantag bör givetvis täcka inte endast de fall som avses i nuvarande 44 kap. 8 5 — dvs. då part uteblivit från sammanträde till vilket han kallats vid påföljd av förenklad dom — utan även övriga situationer där part underlåtit att följa ett föreläggande vid påföljd av sådan dom. Undantaget bör föras in som ett nytt tredje styckei 3 5. Det bör betonas att vi inte anser att rätten skall ha någon undersökningsplikt beträffande omständigheter som kan medföra s.k. baklängesdom. Detta framgår av de uppenbarhetsrekvisit som föreslagits i 44 kap. 18 och

1955.

4 5

Denna paragraf behandlar möjligheterna för rätten att meddela s.k. deldom. Ändringar är påkallade i första hand av hänsyn till att paragra- fen i fortsättningen kommer att omfatta den summariska processens avgöranden. Det är särskilt föreskriften i nuvarande 14 5 andra stycket lagsökningslagen, att klar och förfallen fordran inte får uppehållas för det som är stridigt eller icke förfallet, som står i strid med principerna i den nu förevarande paragrafen. Av dess nuvarande lydelse framgår nämligen att rätten endast får döma i ett sammanhang över huvudford- ran och fordran som åberopas till kvittning, om inte viss del av käromå- let medgetts.

En motsvarighet till 14 5 andra stycket lagsökningslagen har i vårt förslag intagits i 42 kap. 4 5 andra stycket. Enligt den bestämmelsen krävs det av en svarande, som vill göra gällande rätt till kvittning mot en ansökan grundad på löpande skuldebrev, växel eller check, att han visar

skriftligt bevis av samma slag till bevis om sin kvittningsfordran eller att käranden medger att kvittningsfordran finns. I annat fall meddelar rätten förenklad dom över huvudfordringen och svaranden får själv föranstalta om ny rättegång avseende den fordran han åberopat till kvittning. Regeln bygger på de löpande fordringsbevisens säregna ka- raktär.

Bestämmelsen i paragrafens första stycke om att man får döma över huvudfordran och kvittningsfordran endast i ett sammanhang bör med hänsyn till det sagda förenas med ett undantag för det fallet att huvud- fordran grundas på värdepapper av angett slag och skall avgöras genast enligt 42 kap. 4 5 andra stycket.

I ett nytt andra stycke av paragrafen har införts en allmän bestämmelse om betydelsen i nu förevarande hänseende av att part underlåter att i fråga om viss del av målet iaktta föreläggande som förenats med påföljd av förenklad dom. Liksom medgivande grundar eri deldomsmöjlighet bör en sådan möjlighet finnas i underlåtenhetssituationen. Sakligt sett innebär regeln ingen nyhet eftersom den summariska processen idag tillåter delavgörande.

75

I paragrafen ges regler om hur dom skall avfattas. Den nuvarande bestämmelsen i paragrafens tredje stycke, enligt vilken rätten i domen skall tillkännage vad en part har att iaktta om han vill söka återvinning, har ändrats med hänsyn till det nya systemet för återupptagande av mål efter förenklad dom (44 kap. 20 5).

Samtidigt har vi tagit bort den upplysning om innehållet i 54 kap. 14 5 som finns i tredje stycket. I övrigt har i paragrafen gjorts vissa redak- tionella ändringar.

Frågor om domskrivning har också andra aspekter än de som framgår av vårt förslag. Domskrivningen är resurskrävande och det är viktigt att man ser närmare på möjligheterna att förenkla den.

Man kan tänka sig olika lösningar när det gäller att göra domskriv- ningen mindre resurskrävande. Inom den ram, som idag gäller för vad en dom skall innehålla, finns möjligheten att skriva domskälen enklare i många fall. Vilka vinster man kan göra genom en sådan reform — bl.a. med hänsyn till det intresse för domen som kan föreligga från andra än parterna och till eventuella arbetskostnader på annat håll — och vilka vågar man därvid och i övrigt kan välja när det gäller att rationalisera domskrivningen bör analyseras närmare. Därvid bör man också se över frågan om förhållandet mellan vad som bör stå i dom och vad som skall stå i protokoll (se 6 kap. 15 5). Analysen kan också tänkas avse möjlig- heten atti vissa fall underlåta att i den skrivna domen redovisa domskäl.

Vissa frågor om förenklad domskrivning togs upp i proposition 1980/81:175. Förslaget avsåg dock bara några mindre betydelsefulla ändringar av 6 kap. 1 5 och 30 kap. 6 5 som gäller brottmålsdomar. Förslagen har numera lett till lagstiftning. En vidare analys av frågorna om förenklad domskrivning bör enligt vår uppfattning göras men frågan härom faller utanför vårt uppdrag.

8 5

Genom paragrafen görs för vissa fall undantag från reglerna i 7 5 om hur dom skall avfattas.

Den nuvarande lydelsen av paragrafen omfattar tredskodomar, do- mar på grund av medgivande samt högre rätts fastställande domar. I de nu angivna fallen får dom avfattas i ”förenklad form". Detta innebär ett totalt undantag från reglerna i 7 5 om vad en dom skall innehålla. Domens innehåll i de ifrågavarande fallen regleras över huvud taget inte i RB.

Bestämmelserna om hur tredskodomar och domar på grund av med- givande skall avfattas finns i stället i de anvisningar som hör till förord- ningen (1976z819) om avfattning av dom i tvistemål m.m. En jämförelse mellan dessa anvisningar och bestämmelserna i 7 5 ger vid handen att tredskodomar och domar på grund av medgivande följer samma bestäm- melser som andra tvistemålsdomar. De berörda slagen av domar skall bl.a. innehålla uppgift om huruvida de grundas på parts utevaro respek- tive medgivande. Det i vissa sammanhang uttalade påståendet, att do- mar av nu angivet slag inte behöver uppta domskäl, är därför inte riktigt (se t.ex. prop. 1980/81:175 s. 3).

Eftersom tredskodomar och domar på grund av medgivande skall avfattas på samma sätt som andra domar, är hela konstruktionen med att domen utfärdas i förenklad form onödig såvitt gäller dem.

Det hittills sagda utesluter inte att man i fråga om de förenklade domar, som enligt vad vi angett i den allmänna motiveringen skall ersätta dels tredskodomarna, dels de summariska avgörandena av skilda slag, i fortsättningen gör vissa undantag från de allmänna reglerna i 7 5 om vad dom skall innehålla. Vi skall i det följande beröra några möjlig- heter till förenklingar.

Vid bedömande av vilka undantag som kan och bör göras måste stor vikt tillmätas önskemålet att rättens arbete under det summariska skedet inte försvåras. Vad som framför allt skiljer dagens summariska avgöran- den från vanliga domar är att domens innehåll inte är uppdelat på skilda avdelningar enligt reglerna i 7 5. I stället redovisas ofta t.ex. yrkande och domslut i en och samma formulering. En sådan ordning har för de enkla fall som det här är fråga om så klara fördelar framför vad som gäller i fråga om vanliga domar enligt 7 5, att den bör behållas. I paragrafens första mening har därför angetts att förenklad dom inte behöver vara uppdelad i skilda avdelningar.

Att för de förenklade domarna frångå kravet enligt 7 5 4, att domen skall redovisa de omständigheter på vilka yrkanden grundas, är knap- past möjligt. Med en motsatt lösning kan uppstå svårigheter bl.a. att bedöma rättskraftens omfattning. Att de ifrågavarande omständig- heterna kan uttryckas genom t.ex. en hänvisning till en ansökan som utgör bilaga till domen gör också att redovisningsskyldigheten inte be- höver bli alltför betungande.

Domskälen kan i förenklad dom normalt inskränkas till uppgift om att domen grundas på parts utevaro eller underlåtenhet att inkomma med skrift. Domskälens avfattning kan emellertid i vissa fall vålla pro-

blem. I de fall förenklad dom meddelas trots att den part, mot vilken domen ges, inkommit med en skrift - vilket enligt t.ex. 42 kap. 4 5 kan bli fallet om innehållet i skriften inte uppfyller vissa elementära krav — bör i den förenklade domen redovisas vad domstolen har för skäl att döma trots att en skrift inkommit. Ett exempel på den situationen är att svaranden inte angett några skäl för ett bestridande av ansökan.

I sällsynta undantagsfall bestrids ansökningar trots att käranden till stöd för sitt krav åberopat ett löpande skuldebrev eller liknande hand- ling. Enligt vad vi angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.4, se även 42 kap. 4 5) skall i sådant fall kravet bifallas genom förenklad dom trots bestridandet, om inte svaranden kan anföra sannolika skäl för sin inställning. Det är givet att domskälen i fall av detta slag kan behöva få en mera kvalificerad utformning än vad som annars kommer att bli fallet i fråga om de förenklade domarna.

I andra fall torde det knappast bli aktuellt att redovisa några invänd- ningar från svarandens sida. Om sålunda en förenklad dom ges först i ett sent skede av processen, t.ex. därför att svaranden underlåtit att inställa sig till sammanträde, saknar de invändningar han tidigare framfört under rättegången betydelse för den förenklade domen och bör därför inte tas med. Om den förenklade domen ges mot käranden måste dock av rättskraftsskäl grunden för fordringen alltid redovisas.

Utom i den berörda situationen, vari käranden grundat sin fordran på löpande skuldebrev eller likartad handling, torde det aldrig bli aktuellt att i en förenklad dom redovisa någon bevisning, eftersom den bevis- ning, som eventuellt kan ha upptagits i målet innan den förenklade domen ges, på grund av reglerna i 44 kap. 18 och 19 55 måste sakna betydelse i det läge som uppstått.

För överrätts fastställande domar finns bestämmelseri 5 5 protokolls- kungörelsen (1971 :1066) för de allmänna domstolarna. Bestämmelser- na gör undantag från den allmänna regeln i 7 5 om doms avfattning främst i fråga om sådana domskäl som överensstämmer med domskälen i den överklagade domen.

Man kan ifrågasätta om det finns något behov av de nuvarande särbestämmelserna för överrätt. Enligt vår mening bör bestämmelserna emellertid få gälla åtminstone till dess överrättsprocessen reformerats i en senare etapp av vårt arbete men utan att man för den skull använder konstruktionen med dom i förenklad form. Den nu angivna lösningen förutsätter att i paragrafen direkt anges att sådan dom varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom behöver innehålla uppgifter om domskäl endast om de avviker från domskälen i den överklagade domen.

95

Paragrafen handlar om hur dom skall beslutas och meddelas. Bestäm- melser finns också om hur parterna skall underrättas om domen. Änd- ringar i paragrafen är påkallade bl.a. därför att paragrafens tillämp- ningsområde i fortsättningen kOmmer att innefatta alla de summariska avgörandena och därför att mål enligt vad vi angett i den allmänna motiveringen inte längre skall kunna avgöras vid förberedelsen.

Den nuvarande lydelsen av paragrafen bygger på att mål normalt skall avgöras efter ett sammanträde vid vilket rätten består av flera ledamöter. Första stycket inleds sålunda av en bestämmelse om att överläggning skall hållas innan dom beslutas. För att inte den bestämmelsen skall framstå som egendomlig i det nya systemet har vi lagt till det självklara villkoret att flera domare deltar i avgörandet.

Den nuvarande regeln om att överläggning skall hållas samma dag som huvudförhandling eller sist nästa helgfria dag och att dom därvid, om det kan ske, skall beslutas och avkunnas, har ersatts av en regel enligt vilken i huvudförhandlingsfall domen om möjligt skall genast beslutas och avkunnas. Regeln har intagits i paragrafens nya andra stycke. I samma stycke har med vissa justeringar intagits en regel från det nuva- rande femte stycket i paragrafen om att avkunnande av dom sker genom att domens huvudsakliga innehåll återges.

Det nya tredje stycket av paragrafen motsvarar återstående delar av paragrafens nuvarande andra stycke. De ändringar som gjorts är till stor del formella.

Det nya fjärde stycket i paragrafen motsvarar i sak de två första meningarna i det nuvarande fjärde stycket.

Nu gällande lydelse av paragrafen innehåller i fjärde stycket sista meningen och i sjunde stycket vissa bestämmelser om underrättelser till parterna. Bestämmelserna kompletteras av bestämmelser i förordningen (1976:823) om skyldighet för domstol att underrätta part om dom i tvistemål m.m.

Enligt vår mening medför den nuvarande ordningen, enligt vilken reglerna om underrättelseskyldigheten utan någon egentlig saklig linje är delade mellan RB och en förordning, att systemet blir svåröverskåd- ligt. Bestämmelserna om i vilken omfattning och vid vilken tidpunkt parterna skall få underrättelse om processens utgång är vidare enligt vår mening så betydelsefulla att de — även om regeringsformen inte skulle kräva en sådan lösning — bör tas upp i lag (se dock 11 kap. 4 5 regeringsformen).

Bestämmelserna, som tagits in i femte stycket av paragrafen, innebär att part skall tillställas kopia av domen så snart den finns tillgänglig på rättens kansli. Kopia av överrätts dom behöver dock inte innehålla någon redogörelse för lägre rätts dom.

Den nu angivna underrättelseskyldigheten överensstämmer i stort sett med vad som gäller idag. Det finns dock vissa skillnader. För högre rätts del innebär den angivna ordningen bl.a. den nyheten att rätten måste tillställa parterna kopia av rättens avgörande också i de delar domen anger parternas yrkanden och invändningar i den högre rätten, omstän- digheter på vilka de grundas samt domskälen med uppgift om vad som i målet är bevisat. Moderna kopieringsmetoder gör att en sådan utvidgad underrättelseskyldighet inte är betungande.

Såvitt gäller den ändrade uppgiftsskyldigheten för överrätt måste vårt förslag ses mot bakgrund av att vi menar att parts skyldighet att lösa överrätts dom eller beslut kan tas bort. Detta har föreslagits i promemo- rian (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m.m.

Enligt principerna för summarisk process får svaranden inte något

meddelande om rättens avgörande. Detta hänger samman med att avgö- randet inte kan vinna laga kraft förrän viss tid efter det att verkställighet skett eller avgörandet formligen delgetts svaranden. Delgivning av sum- mariska avgöranden ankommer normalt inte på rätten. Enligt vår me- ning kan den berörda ordningen gälla för nästan alla förenklade domar. Det finns dock undantagssituationer i vilka det framstår som befogat att rätten lämnar den part, mot vilken den förenklade domen ges, tillfälle att ta del av domen. Det är sådana fall i vilka han faktiskt har yttrat sig i anledning av rättens föreläggande men där yttrandet av rätten inte ansetts hindra den förenklade domen. I den sista meningen av paragra- fens fjärde stycke har med hänsyn till det nu anförda upptagits den regeln att kopia eller underrättelse av förenklad dom inte behöver till- ställas part som uteblivit från sammanträde eller underlåtit att yttra sig.

Den omständigheten att part i vissa fall skall tillställas en kopia av dom får inte tolkas alltför bokstavligt. Vad som avses är domen i de delar som berör parten. Detta får särskild betydelse vid vissa målsägandean- språk i brottmål. På grund av en allmän hänvisning i 22 kap. 4 5 gäller den nu förevarande paragrafen också i fråga om målsägandens rätt att få del av dom i brottmål angående enskilt anspråk. I flertalet fall torde det räcka med att målsäganden får ett transumt av domen i skadestånds- delen. Särskilt i de fall både ansvars- och skadeståndstalan ogillas torde i allmänhet också domskälen i ansvarsdelen vara av betydelse för måls- äganden.

RB:s regler om rättegångsfullmakt ger ombud behörighet att motta underrättelse om dom. Vi föreslår ingen ändring i denna del.

Paragrafens sjätte och sista stycke är likalydande med det nuvarande sjätte stycket av paragrafen.

105

I paragrafens första stycke i dess nuvarande lydelse anges bl.a. att endast lagfarna domare skall underskriva rättens dom. Lydelsen skall ses mot bakgrund av att nämndemän av praktiska skäl inte ansetts böra medverka i samband med utskriften av dom. Enligt vårt förslag i 2 kap. 4 5 är rätten i blankettmål domför med en icke lagfaren domare. Av det tillägg som gjorts i den nu förevarande paragrafens första stycke framgår att domen i blankettmål skall undertecknas av den domare, som har avgjort målet (alltså oavsett om denne är lagfaren eller inte). Härutöver har i paragrafens första stycke gjorts vissa redaktionella justeringar.

Paragrafens nuvarande andra stycke anger att rättens domar — ord- nade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande — för varje år skall sammanföras till en dombok. Den ordningen är värdefull bl.a. för det fall att en akt skulle förkomma eller behöva utgallras. Såvitt gäller den summariska processens avgöranden finns idag ingen motsvarande be- stämmelse. Beträffande processen med betalningsföreläggande för gäl- denär har domstolen sedan målet avgjorts inte ens kvar en avskrift av det bevis rätten utfärdar, vilket ibland ställer till problem när originalbeviset förkommer för käranden. Om den nu förevarande paragrafen skall kunna tillämpas över hela linjen med den av oss föreslagna ordningen

måste det nuvarande systemet för dombok och aktbildning i tvistemål smältas samman med motsvarade system för den summariska processen. Vilka lösningar som därvid bör väljas är något osäkert. Regleringen bör emellertid enligt vår mening inte ske i RB utan tas upp i protokollskun- görelsen elleri den tillämpningsförordning till RB som enligt vår mening bör ersätta protokollskungörelsen. Paragrafens nuvarande andra stycke har därför fått utgå.

I stället har som ett nytt andra stycke i paragrafen införts en regel om att förenklad dom, som meddelas i samband med dom, skall tas upp i domen. Situationen kan tänkas förekomma bl.a. när det finns flera parter på endera sidan eller när ett anspråk till viss del är av det slag som anges i 41 kap. 7 5 andra stycket och rätten därför i denna del skall meddela en dom. Paragrafen har en motsvarighet i fråga om beslut i 12 5 första stycket. Att den nu ifrågavarande regeln inte får till resultat att samma fullföljdsregler skall gälla för den ordinära och för den förenk- lade domen framgår av 49 kap. 1 5. I tillämpningsföreskrifter bör anges hur domen i fall av nu berört slag bör betecknas.

125

Paragrafen innehåller bestämmelser om slutligt beslut. Ändringarna i första stycket innebär att bestämmelserna i det nuvaran— de andra stycket tagits in i form av en ovillkorlig hänvisning till 7 5 tredje stycket.

Genom att paragrafen hänvisar till 2, 7, 9 och 10 55 får de ändringar, som där görs, betydelse också för de slutliga besluten. Vi vill särskilt påpeka att ändringarna i 9 5 fjärde stycket innebär att kopia av slutligt beslut inte längre behöver tillställas part som underlåtit att yttra sig i målet.

När det gäller slutliga beslut finns vissa särskilda problem i fråga om underrättelseskyldighet. Det gäller i första hand de slutliga beslut som inte uppsatts särskilt utan intagits i protokoll eller tecknats på handling- arna i målet. För sådana fall sägs i andra stycket — i överensstämmelse med vad som redan gäller enligt förordningen (1976:823) om skyldighet för domstol att underrätta part om dom i tvistemål m.m. -— att rätten skall tillställa part underrättelse om innehållet i beslutet i stället för kopia av detta.

En särställning intar sådana slutliga beslut som inte innehåller annat än att ett mål avskrivits på grund av sökandens återkallelse. Sådana beslut är vanliga. Antalet rena avskrivningsbeslut torde enbart såvitt gäller den summariska processen överstiga 80 000 per år. Att som idag kräva att besvärshänvisning sätts ut även i beslut av detta slag är prak- tiskt sett ingenting annat än formalism. Enligt nu gällande bestämmelser skall vidare sökanden underrättas om att målet avskrivits. För en sökan- de är en sådan underrättelse ofta bara till besvär. Särskilt inkassobyråer- na har klagat över att de genom bestämmelsen får onödig information och Stockholms tingsrätt har gjort en framställning till justitiedeparte- mentet om att den berörda underrättelseskyldigheten skall tas bort.

I ett nytt tredje stycke har vi därför fört in vissa nya bestämmelser

angående de rena avskrivningsbesluten. Innebörden av bestämmelserna är att någon fullföljdshänvisning inte behöver sättas ut i beslut av detta slag och att part som återkallat ansökan inte heller får någon underrät- telse om avskrivningsbeslutet. Bestämmelsen är givetvis inte tillämplig om beslutet också innefattar prövning av en kostnadsfråga. Om motpar- ten inte yttrat sig följer av hänvisningen till 17 kap. 9 5 att inte heller han behöver tillställas kopia av beslutet.

Paragrafen gäller, liksom de flesta andra bestämmelser i RB, endast förhållandet mellan rätten och parterna. Den avser inte underrättelser från rätten till andra myndigheter. I fråga om sådana underrättelser kan i stället i vissa fall grunderna för servicecirkuläret (1972:406) vara till- lämpliga. Behovet av att rätten underrättar annan myndighet torde emellertid i första hand avse icke slutliga beslut (t.ex. inhibitionsbeslut).

18 kap.

Kapitlet handlar om rättegångskostnadsansvaret i tvistemål. I sin nuvarande utformning gäller kapitlet i huvudsak endast förhållandet parterna emellan samt deras skyldighet att svara för statsverkets kostna- der. Kapitlet innehåller också regler om ansvar för ombud och ställ- företrädare. För process enligt småmålslagen, lagsökningslagen och handräckningslagen finns däremot särskilda bestämmelser.

De flesta av de ändringar som vi föreslår har behandlats i avsnitt 13.6 i den allmänna motiveringen. I 2 5 har införts en regel om kvittning av rättegångskostnadernai konsumentmål. Vissa bestämmelseri 8 5 om vad som utgör ersättningsgill kostnad har gjorts om i väsentliga delar, bl.a. till följd av att bestämmelserna skall gälla också vid summarisk process. Till 13 5, som handlar om ansvaret för sådan ersättning som utgått av allmänna medel, har lagts vissa bestämmelser angående bl.a. statsverkets kostnader för medling. I 14 5, som behandlar frågor om rättens prövning av kostnadsfrågorna, har gjorts ett flertal ändringar som syftar till att få kostnadsfrågorna bättre handlagda än idag.

259

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.6) föreslår vi en särskild regel om kvittning av kostnaderna i vissa konsumentmål. Regeln har tagits upp i ett nytt andra stycke av denna paragraf. I övrigt handlar paragrafen om kostnadsfrågan i mål om sådana rättsförhållanden, som enligt lag inte får bestämmas på annat sätt än genom dom.

Tillämpningsområdet för det nya andra stycket är — som vi framhållit i den allmänna motiveringen — begränsat till sådana mål där en av parterna är näringsidkare och hans motpart konsument. Innebörden av dessa begrepp och avgränsningen i övrigt av tillämpningsområdet har vi utvecklat i den allmänna motiveringen.

De föreslagna nya reglerna utgör undantag från den allmänna regeln i 1 5 om att förlorande part skall ersätta den vinnande hans rättegångs- kostnad. Något undantag från andra bestämmelser i detta kapitel, t.ex.

regeln i 3 5 om att vinnande part i vissa fall skall ersätta den förlorande dennes kostnader, är sålunda inte avsett. Detta torde framgå av bestäm— melsernas placering.

En förutsättning för tillämpningen av denna kostnadsregel är att det är näringsidkaren som vinner trots att konsumenten haft skälig anled- ning att få tvisten prövad. I den allmänna motiveringen har vi gjort vissa allmänna uttalanden om vad som avses härmed. Kvittning skall således inte ske, om en konsument utan framgång begärt högre ersättning i domstol än vad allmänna reklamationsnämnden ansett honom berätti- gad till eller, i det motsatta fallet, endast går med på en mindre omfat- tande betalningsskyldighet än den nämnden ansett åligga honom. Kvitt- ning bör heller inte ske för kostnaderna i högre rätt, om konsumenten utan framgång överklagat en tingsrättsdom som gått honom emot.

Av andra meningen i paragrafens andra stycke framgår att det för kvittning inte räcker med att konsumenten haft skälig anledning att inleda rättegång eller att gå i svaromål. Kvittning förutsätter nämligen att han inte vid någon tidpunkt under rättegången bort komma till insikt om att hans talan inte kunde bifallas. Det är likgiltigt hur han fått denna insikt. Att hans motpart näringsidkaren påstår att han har fel, torde endast i undantagsfall kunna anses tillräckligt. Om konsumenten vid någon tidpunkt bort komma till insikt om utgången av processen, skall kvittning ske endast för de kostnader som uppstått dessförinnan. Själv- klart kan bestämmelsen vålla praktiska problem i fråga om uppdelning- en av kostnaderna. Som tumregel bör emellertid kunna uppställas den principen att endast sådana kostnader som är uteslutande hänförliga till processens senare skede bör följa de allmänna reglerna om kostnadsan- svar.

Det hittills sagda har närmast haft avseende på sådana konsumentmål som blir prövade i sak av rätten. Om målet avgörs genom förenklad dom (se 44 kap. 18 och 19 55) därför att konsumenten uteblivit från ett sammanträde eller underlåtit att följa ett föreläggande om att inkomma med en skrivelse, finns i normala fall inte någon anledning räkna med att konsumenten haft skälig anledning att få tvisten prövad. Förhållan- dena kan emellertid vara andra, särskilt när sammanträden tidigare har ägt rum i målet eller konsumenten ingett en till synes välgrundad ansö- kan eller ett välgrundat svaromål. I de fall parts talan avvisas eller mål avskrivs på grund av hans återkallelse av talan eller på grund av utevaro från rätten gäller 5 5 och inte den nu förevarande paragrafen (jämför bl.a. NJA 1978 s. 473). Detsamma är fallet när parterna förliks. Regle- ringen i den förevarande paragrafen kan emellertid i konsumentmål få betydelse också i de situationer som avses i 5 5. Särskilt kan så bli fallet när en konsuments talan avskrivs på grund av att han återkallat en talan, som åtminstone i processens inledningsskede haft visst fog. Enligt andra stycket i den angivna paragrafen skall konsumenten i det nämnda fallet ersätta näringsidkaren hans rättegångskostnad, om inte särskilda skäl föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.

Det är inte lämpligt att tvinga konsumenten att vidhålla en omöjlig talan fram till ett avgörande i sak för att han skall komma i åtnjutande av de för honom fördelaktiga reglerna i paragrafen. Mera rimligt är att

de principer som ligger bakom den särskilda kostnadsregleringen i kon- sumentmål får slå igenom också vid återkallelse. Detta kan utan lagänd- ring ske inom ramen för tillämpningen av bestämmelsen i 5 5 andra stycket om att kostnaderna skall kvittas när det föreligger särskilda skäl.

Även reglerna i 6 5 om verkan i kostnadshänseende av försumlig processföring kan vara tillämpliga i konsumentmål.

8 5

Denna paragraf behandlar frågor om storleken av sådan kostnadser- sättning som skall tillerkännas part. Paragrafen har genomgått en bety- dande omredigering samtidigt som den anpassats för att gälla också vid summarisk process.

I det nya första stycket anges att såsom rättegångskostnad ersätts parts arbete, tidsspillan och utgifter för dels förhandling med motpart för biläggande av tvistefråga med omedelbar betydelse för partens talan, dels rättegångens förberedande, dels utförande av talan i målet. Något särskilt påpekande om att ersättning kan omfatta partens kostnader för arvode till ombud eller biträde har inte gjorts lika lite som i övrigt gjorts några närmare påpekanden om i vilket hänseende part kan ha drabbats av kostnad.

I paragrafens nya andra stycke har med viss justering införts en be- stämmelse från den nuvarande första meningen i paragrafens första stycke om att kostnad är ersättningsgill endast om den skäligen varit av behovet påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Bestämmelsen har avseende på alla slags rättegångskostnader, vilket den nuvarande for- mellt sett inte har. Bestämmelsen torde i praktiken ha mindre betydelse för t.ex. bevisningskostnader än för ombuds- eller biträdesarvoden. Onödig bevisning kan nämligen av rätten avvisas enligt 35 kap. 7 5, medan det inte finns någon möjlighet att avvisa ett onödigt ombud eller biträde. Att deti de flesta fall är svårt att påstå att parten över huvud taget inte behövt anlita ombud eller biträde är en annan sak. Som vi angett i den allmänna motiveringen syftar bestämmelsen därför praktiskt sett mera till sådana situationer som att ombud eller biträde överarbetat ett fall eller företagit åtgärder som skulle ha framstått som onödiga om motparten först hade kontaktats.

Om ett arvode jämkas bör jämkningen innefatta också ett hänsynsta- gande till den omständigheten att den som varit försumlig genom onö- digt arbete kan ha vållat motparten kostnader.

Tredje stycket handlar om ränta på rättegångskostnad. Den nuvarande lydelsen innebär att ersättning för rättegångskostnad även skall innefat- ta ränta efter sex procent från dagen då målet avgjordes till dess be- talning sker. Regeln gäller inte i summarisk process. De flesta andra lagbestämmelser om ränta och räntesats anknyter till bestämmelserna i räntelagen (1975 :635). När den lagen tillkom uppmärksammades också bestämmelsen om ränta på rättegångskostnad. Föredragande departementschefen uttalade emellertid — efter påpekande att bestäm- melsen om ränta på rättegångskostnad hade visst samband med reglerna

i 31 5 första stycket rättshjälpslagen (1972:429) om fördelning av rätte- gångskostnad — att frågan om ändring i bestämmelsen borde tas upp i ett senare sammanhang.

Sedan systemet med ränta på rättshjälpskostnad tagits bort genom en ändring av 31 5 första stycket rättshjälpslagen (prop. 1975/76:47, SFS l975:l302) bör enligt vår mening bestämmelsen i RB om ränta på rätte- gångskostnad ha samma konstruktion som de flesta andra legala räntebestämmelser. Liksom nu bör ränta utgå först från dagen för målets avgörande (jämför de uttalanden som gjordes i den frågan när rätten till ränta på rättegångskostnad infördes, prop. 1973 :30 s. 49 och 83). Under- låtenhet att betala utdömd ränta kan med den lösningen sägas vara jämförlig med en typisk dröjsmålssituation. Räntesatsen bör därför be- stämmas enligt 6 5 räntelagen och inte enligt 5 5. Detta innebär att räntan blir det vid varje tillfälle gällande diskontot med tillägg av fyra procent- enheter.

I ett nytt fjärde stycke har införts bestämmelser om ersättning i de fall som skall handläggas vid förberedelse i förenklad form enligt 42 kap. Nuvarande bestämmelser om storleken av ersättning inom ramen för den summariska processen finns i 2 5 kungörelsen (l974z8l 1) om ersätt- ning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning eller betal- ningsföreläggande. Principen är att ersättning skall utgå med skäligt belopp, dock högst med vissa för lagsökning och betalningsföreläggande i kungörelsen angivna belopp. De beloppen får överskridas endast om det föreligger särskilda skäl.

Tillämpningen av den berörda kungörelsen, som alltså förutsätter en differentiering av ersättningen alltefter målets art, har vid vissa tingsrät- ter urartat så att de i kungörelsen angivna beloppen har getts en ovillkor- lig karaktär. Särskilt om den summariska processmöjligheten, såsom vi förespråkat i den allmänna motiveringen, effektiviseras och blir värd att mera allmänt prövas i dispositiva mål, är det nödvändigt att bestämmel- serna om ersättning vid summarisk process omarbetas. Av RB behöver emellertid inte framgå mer än att regeringen skall meddela bestämmelser om ersättning för sådana fall, som avgörs i samband med förberedelse i förenklad form enligt 42 kap. Vi vill redan i nu förevarande samman- hang påpeka att enligt vårt system även svaranden skall kunna få ersätt- ning vid summarisk process och att de av regeringen meddelade bestäm- melserna bör ta sikte även på det fallet. Bestämmelserna bör vidare kunna få betydelse vid återupptagande av ett mål efter förenklad dom, om käranden genast därefter återkallar sin talan i målet.

För att inte en svarande skall orsakas ett onödigt kostnadsansvar genom att käranden utan skäl förbigår den enklare möjligheten till summariskt avgörande, bör de av regeringen utfärdade bestämmelserna vara tillämpliga också i vissa fall som förberetts enligt 43 kap. Det gäller sådana fall vilka endast på grund av kärandens begäran enligt 41 kap. 7 5 tredje stycket 3 förberetts enligt 43 kap. men vilka avgjorts till käran- dens fördel utan att svaranden angett några skäl mot bifall till käromålet. De fall som avses kommer normalt att bli avgjorda genom förenklad dom sedan käranden framställt yrkande om sådan dom. I samband med att käranden framställer detta yrkande, bör han ha goda möjligheter att

också ange sådana omständigheter (t.ex. att svaranden före rättegången skriftligen bestämt förnekat betalningsskyldighet), som kan föranleda att de av regeringen för normala fall angivna bestämmelserna bör från- gås.

Vi vill tillägga att inkassokostnader numera regleras enligt lagen (1981z739) om ersättning för inkassokostnader m.m.

135

I denna paragraf behandlas regleringen mellan parterna av vissa kostnadsfrågor, som inte omedelbart är att hänföra till någondera par- tens processuella åtgärder. Det är främst fråga om sådana kostnader som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel. Sådana kostnader skall

) alltid återbetalas av parterna eller någon av dem. Enligt 14 5 skall rätten Å meddela beslut härom i samband med att rätten avgör målet. i Den nu gällande lydelsen av de angivna reglerna har medfört vissa olägenheter för vittnen, biträden enligt rättshjälpslagen, sakkunniga och andra som haft rätt till ersättning av allmänna medel. I brottmål finns samma problem beträffande de offentliga försvararna.

Det har sålunda i praktiken förekommit att den, som av något skäl framställt anspråk på ersättning av allmänna medel först sedan hand- läggningen av målet avslutats, blivit upplyst från rättens sida att någon rätt till ersättning inte föreligger efter det att målet avgjorts. Som skäl för denna ståndpunkt har inte anförts någon lagbestämmelse; däremot har ibland åberopats grunderna för de bestämmelser i RB som ålägger parterna att framställa sina ersättningsanspråk innan handläggningen av målet avslutas. Dessa bestämmelser syftar till att åstadkomma en sådan ordning att parterna kan bedöma sitt kostnadsansvar i anslutning till att målet avgörs. När grunderna för dessa bestämmelser har åbero- pats kan man ha menat att en utbetalning av allmänna medel inte skulle vara möjlig därför att rätten inte efter målets avgörande kan ålägga någon att återbetala kostnaden till statsverket.

Enligt vår mening är den uppfattning om ersättningsrättens begräns- ning som nu redovisats inte hållbar (jfr NJA 1976 s. 306, 1979 s. 237, 1980 s. 23 och 1980 s. 60). Utan en uttrycklig författningsbestämmelse om att ersättningsrätten bortfallit har vederbörande kvar sin rätt även om han inte framställer sitt anspråk förrän handläggningen av målet är avslutad. Att det inte är möjligt att låta någon annan än den som skall betala ersättningen slutligt stå för kostnaden är därvidlag utan intresse. Den omständigheten att statsverket i detta läge inte kan vältra över kostnaden på part är utan betydelse från den ersättningssökandes synpunkt; den rätt till ersättning som lagstiftaren tillerkänt honom är inte knuten till gäldenären-statens möjlighet att ta ut kostnaden av någon annan. Den fasta praxis i motsatt riktning som utvecklats torde emellertid knappast kunna brytas på annat sätt än genom en lagändring.

Givetvis kan det övervägas att — med hänsyn till det önskvärda i att kunna vältra över kostnaden på part — införa en regel om att rätten till bl.a. vittnesersättning bortfaller i vissa situationer. En sådan regel måste

emellertid förses med omfattande undantag, om den inte skall bli alltför otymplig i tillämpningen. Avgörandet av ett mål kan t.ex. inte alltid behöva vänta på att den som har rätt till ersättning av allmänna medel skall hinna tillfrågas om sina ersättningsanspråk. En regel av det antyd- da slaget måste därför bli ganska uddlös och dessutom medföra risk för icke obetydlig resursåtgång för prövning av om en undantagssituation föreligger. Vi anser därför att någon regel om bortfall av rätten till ersättning inte bör införas.

I stället har genom ändringar i 18 kap. 14 5 öppnats en möjlighet för rätten att besluta om ersättning av allmänna medel även efter det att det ifrågavarande målet avgjorts. Sådana sena ersättningsbeslut får inte påverka den kostnadsbild i målet, som parterna har möjlighet att över- blicka vid bedömning av bl.a. behovet av att överklaga rättens avgöran- de av målet. Därför har i ett nytt andra stycke i förevarande paragraf intagits den regeln att, om fråga om ersättning av allmänna medel uppkommit först efter det att målet avgjorts, kostnaden skall stanna på statsverket. Redan av regelns lydelse framgår att rätten inte i onödan får skjuta upp prövningen av en ersättningsfråga till efter målets avgörande. En likalydande regel har för brottmål tagits in i en ny paragraf, 31 kap. 1 b 5.

Den föreslagna regeln är avsedd för undantagsfall. För att inte regeln skall få oönskade konsekvenser är det angeläget att den inte missbrukas. De som har rätt till ersättning av allmänna medel bör alltså normalt — liksom idag sker — framställa sina ersättningsanspråk redan under målets handläggning, så att rätten i sitt kostnadsbeslut i domen kan ta ställning till vem som slutligt skall belastas med vittnesersättningen. I de allra flesta fall bör detta också vara praktiskt möjligt.

Den nya regeln kan framför allt bli tillämplig på vittnen. Dessa är i allmänhet inte så insatta i det processuella systemet. I den mån handlägg- ningen av ett mål inte avslutas vid en förhandling, där vittnet är närva- rande, bör vittnet genom rättens försorg beredas tillfälle att framställa anspråk på ersättning, innan handläggningen av målet avslutas. Efter- som något krav på delgivning med vittnet inte uppställs, gäller liksom i alla andra dylika fall att delgivning inte behövs. Om det inte är möjligt att inom rimlig tid få fram ett yrkande, kan målet i undantagsfall ändå avgöras.

I övrigt har i paragrafen gjorts justeringari de nuvarande två styckena i paragrafen samt ett nytt fjärde stycke tillagts.

I det nya fjärde stycket sägs att statsverkets kostnader för medling enligt 43 kap. 21 5 skall stanna på statsverket. Ändringen har berörts i den allmänna motiveringen. Den nya regeln omfattar endast medlarens rätt enligt 43 kap. 23 5 till ersättning av allmänna medel. Parternas rättshjälpskostnader under medlingen för ombud och eventuell bevis- ning omfattas däremot inte. I fråga om dessa kostnader gäller i stället de vanliga reglerna om fördelning av rättegångskostnader. Har medlingen lett till förlikning, kommer kostnaderna i allmänhet att kvittas enligt 5 5 tredje stycket. Sker kvittning kommer statsverket att få svara för rätts- hjälpskostnaderna enligt reglerna i rättshjälpslagen (1972:429).

145

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om framställande av yrkan- de angående ersättning för rättegångskostnad och om prövning av så-

dant anspråk. Regeln i paragrafens första stycke att part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas och därvid uppge vari kostnaden består, innebär inte någon saklig nyhet. Återstoden av paragrafens första stycke behandlar frågor om framställande av kostnadsyrkanden vid förberedelse i förenklad form, dvs. den process som motsvarar de nuvarande summariska pro- cessformerna. I lagsökningslagen finns det inte några bestämmelser om hur kostnads- yrkanden skall framställas. I fråga om betalningsföreläggande förut- , sätts dock enligt 22 5 andra stycket att eventuella yrkanden från sökan- j dens sida framställs i samband med ansökan. Något formligt förbud mot i att beakta också sådana yrkanden som framställs kort före målets avgö- , rande finns dock inte ens i fråga om betalningsföreläggande. I 3 5 & handräckningslagen föreskrivs däremot en direkt skyldighet för sökan- l den att ange sitt kostnadsyrkande redan i ansökan.

Den summariska processen präglas av att parterna hela tiden bör vara beredda på att målet snabbt avgörs utan att de hörs vidare. Samtidigt är i processen sådan att de enligt 18 kap. 8 5 ersättningsgilla kostnaderna " utan svårighet kan anges. Det är därför naturligt att i den nuvarande summariska processen varje skrivelse från en ersättningsberättigad bru- kar uppta ett ersättningsyrkande också i de fall där frågan om framstäl- lande av yrkande inte lagreglerats. Särskilda skrivelser med begäran om ersättning torde vara högst ovanliga och skulle vålla problem bl.a. i fråga om delgivning. Mot denna bakgrund har vi funnit skäl att i nu föreva— rande paragraf ange att i mål, som kan avgöras efter förberedelse i förenklad form, käranden skall framställa sitt yrkande i ansökan enligt 41 kap. 1 5 och svaranden sitt yrkande i svaromål enligt 42 kap. 2 5. För det fall att käranden enligt 42 kap. 6 5 andra stycket inkommer med en ny skrivelse och därigenom föranleder en ny summarisk processomgång måste krävas att kostnadsyrkandet tas upp i den skrivelsen. Reglerna har införts i en ny andra mening av paragrafens första stycke.

En sökande, som inte uttryckt något önskemål om handläggningsform och samtidigt väntat med att framställa ett kostnadsyrkande, kan med den nyss angivna regeln förlora sin rätt till ersättning, om rätten hand- lägger målet vid förberedelse i förenklad form enligt 42 kap. I paragra- fens andra stycke, som i sakligt hänseende motsvarar den senare delen av det nuvarande första stycket i paragrafen, sägs nämligen att part, som ej har framställt sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnad inom den förut angivna tiden, inte vidare får föra talan om den kostnaden. Fak- tiskt sett rör det sig om ganska blygsamma belopp som den i systemet obevandrade kan förlora, särskilt som man har anledning anta att han inte företräds av ombud. De taxebestämmelser som enligt 8 5 finns för den summariska processen bör nämligen vara ganska snäva. Det finns också regler om undantag från huvudregeln, dvs. en part kan få ersätt- ning för vissa kostnader även utan yrkande.

De undantag som idag görs i denna del gäller ersättning för ränta på rättegångskostnadsersättning och ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut, s.k. domslösen.

Undantaget för domslösen saknar numera praktisk betydelse för tingsrätt eftersom rättens beslut är avgiftsfritt. Avgifter och lösningsskyl— dighet beträffande överrätts utslag har i departementspromemorian (Ds B 198027) Avgifter vid tingsrätt m.m. föreslagits borttagna. Förslaget har ännu inte föranlett lagstiftning. Vi utgår från att avgiftsskyldigheten kan avskaffas senast i samband med att man tar upp frågor om följdlagstift- ning till de nu föreslagna ändringarna i RB.

I stället för undantaget för domslösen har i vårt förslag införts en möjlighet för rätten att utan yrkande därom tillerkänna part ersättning för sådana ansökningsavgifter som är reglerade i 42 kap. 4 5 samt i avgiftslistan till kungörelsen (1964:618) om expeditionsavgift m.m. (expeditionskungörelsen). Ersättning för ansökningsavgift utgör en be- tydande del av de ersättningsgilla kostnaderna vid summarisk process.

Paragrafens tredje stycke, som handlar om hur rätten skall höra par- terna i kostnadsfrågan, har inte någon motsvarigheti nu gällande lag. Att det f.n. saknas regler innebär dock inte att rätten skulle kunna underlåta att höra parterna i kostnadsfrågan. Tvärtom torde rätten utan uttrycklig föreskrift härom normalt ha en allmän skyldighet att, om det inte är obehövligt, bereda part tillfälle att framställa yrkande om ersättning för rättegångskostnad och att yttra sig över motparts kostnadsyrkande. I tredje styckets första mening har tagits upp en huvudregel enligt vilken rätten uttryckligen åläggs en sådan skyldighet.

Till fall i vilka det regelmässigt framstår som obehövligt att bereda part tillfälle att framställa kostnadsyrkande hör t.ex. att käranden åter- kallat en ansökan utan att ange kostnadsyrkande och att parterna utan kostnadsyrkande begär stadfästelse av förlikning. Inte heller torde det finnas anledning att efterhöra kostnadsyrkande från den som begär att målet skall avgöras genom förenklad dom enligt 44 kap. 18 eller 19 5. Självklart behöver man inte höra parterna över kostnadsyrkande som framställts i samband med gemensam ansökan. Om mål avgörs i sam- band med förberedelse i förenklad form saknas anledning att särskilt höra parterna i kostnadsfrågan. Detta följer av de särskilda reglerna i paragrafens första och andra stycken om framställande av kostnadsan- språk i sådan process och om verkan av att anspråket inte framställs enligt reglerna.

Det finns en undantagssituation i vilken rätten vid process enligt RB :s nuvarande regler inte ger part möjlighet att yttra sig över motparts kostnadsyrkande innan målet avgörs. Den situationen inträder när en part, som kallats till förhandling vid påföljd av tredskodom, underlåter att inställa sig. Om den part som inställt sig yrkar tredskodom och begär ersättning för kostnader, skall målet avgöras och kostnader utdömas utan motpartens hörande. Denne har dock i normala fall rätt att efter återvinning få handläggningen av målet återupptagen. Att nu införa den regeln att utebliven part skall beredas tillfälle att yttra sig över framställt kostnadsyrkande framstår som opraktiskt. Vid återvinning kommer även kostnadsfrågan upp till ny bedömning. Ett i princip likartat betrak-

telsesätt kan man lägga på kostnadsfrågans hantering i sådana fall, som under loppet av en egentlig process skall avslutas genom förenklad dom efter det att en part underlåtit att följa ett föreläggande att skriftligen yttra sig i någon fråga. I enlighet med vad nu sagts har, som ett undantag från huvudregeln om rättens skyldighet att höra parterna i kostnadsfrå- gan, angetts att regeln inte gäller part som gjort sig skyldig till sådan underlåtenhet som medför att målet skall avgöras enligt 44 kap. 18 eller 19 5. Regeln täcker in såväl de fall i vilka målet skall avgöras genom förenklad dom som de fall i vilka målet på grund av att talan är uppen- bart grundad eller ogrundad skall avgöras genom dom (de s.k. bak- längesfallen).

Det fjärde stycket av paragrafen behandlar frågor om rättens prövning av kostnadsyrkande. Regler om denna prövning finns f.n. i paragrafens andra stycke. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motive- ringen (se avsnitt 13.6.2). Principen är att rätten självmant prövar hela kostnadsfrågan. Som angetts i den allmänna motiveringen måste givetvis undantag göras för det fall att en sådan prövning är obehövlig på grund av att ersättningsyrkanden formligen har medgetts. Som vi angett i den allmänna motiveringen är det inte meningen att rätten skall verka för att ett sådant medgivande sker. Den omständigheten att part lämnat mot- parts kostnadsyrkande utan erinran inskränker givetvis inte rättens of- ficialprövningsskyldighet.

I paragrafens fjärde stycke har också gjorts ett tillägg som utmärker att rätten enligt det nya andra stycket i 13 5 kan komma att efter målets avgörande besluta om ersättning av allmänna medel.

19 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om forum i brottmål. Kapitlet är i princip tillämpligt vid både allmänt och enskilt åtal. I 7 5 finns bestäm- melser om överflyttning av mål från en domstol till en annan. Dessa bestämmelser har ändrats bl.a. till följd av vad vi föreslår i fråga om gemensam handläggning av brottmål (se 20 kap. 1 b 5 och 30 kap. 4 5).

7 ?

Paragrafen behandlar två olika frågor. I första stycket anges att dom- stol inte förlorar sin behörighet att handlägga mål på grund av att förhållande som haft betydelse för behörigheten ändrats efter det att stämning delgetts den tilltalade. Detta är sakligt sett samma ordning som gäller enligt den nuvarande lydelsen av paragrafens första stycke.

Andra stycket handlar om överflyttning eller överlämnande av allmänt åtal från en domstol till en annan. Båda domstolarna måste enligt paragrafens nuvarande lydelse vara behöriga för att överflyttning skall få ske. En tillämpning av paragrafen förutsätter för det första att åklaga- ren gör en framställning till domstolen om överflyttning. Paragrafen berör inte åklagarens rätt och skyldighet att göra sådan framställning. Framställning kan inte göras utan att åklagaren vid den andra domstolen vill utföra åtal för brottet. Förhållandet mellan de inblandade åklagarna

regleras närmast av 39 5 åklagarinstruktionen (l974z910) men den nu förevarande paragrafen har en åtstramande effekt vid tillämpningen av den bestämmelsen. Sedan åklagarna kommit överens i forumfrågan är det mindre vanligt att domstolen med tillämpning av den nu förevarande paragrafen avvisar en åklagares begäran om överflyttning.

En annan förutsättning för överflyttning av brottmål från en domstol till en annan är enligt paragrafens nuvarande lydelse att det föreligger synnerliga skäl. Denna förutsättning, som givetvis strider mot den förut berörda tillämpningen av paragrafen, kan för vissa fall stå i skarp motsättning också mot principerna i brottsbalken om ådömande av en enda påföljd. Regeln står vidare i motsatsställning till den bestämmelse i 30 kap. 4 5 enligt vilken det krävs synnerliga skäl för att särskilja två åtal som väckts mot samma person.

I paragrafens andra stycke har mot bakgrund av det nu sagda gjorts en uppdelning av fallen, allteftersom grunden för överflyttning är att det framkommit att den tilltalade är åtalad även vid annan domstol, å ena sidan, och övriga fall, å andra sidan. Samtidigt har i enlighet med 10 kap. 18 a 5 beteckningen ”överflyttning” ersatts med beteckningen ”överläm- nande”.

För det först angivna fallet anges att den ena domstolen på begäran av åklagaren skall överlämna målet till den andra domstolen, om det inte är olämpligt. Av ordalydelsen framgår att varken åklagaren eller rätten genom bestämmelsen är ålagd någon positiv undersökningsplikt i fråga om åtal vid andra domstolar, vilket givetvis inte utesluter att både åklagaren och rätten har ögonen öppna för situationen. Om det fram- kommer att det finns åtal vid annan domstol, presumeras överlämnande böra ske. I fråga om det skall anses lämpligt eller olämpligt att överläm— na målet kan viss vägledning sökas i bestämmelserna i 20 kap. 1 b 5. En viktig anledning till överlämnande kan vara att åtalen därefter skall handläggas gemensamt utan rätt till särskiljande.

För övriga överlämnandefall — främst sådana fall i vilka olika perso- ner åtalats för brott som har samband med varandra — innebär paragra- fen en viss uppmjukning i förhållande till nuvarande regler genom att kravet på synnerliga skäl bytts ut mot ett krav på särskilda skäl.

Den nuvarande lydelsen av paragrafen förutsätter också att den dom- stol som vill överlämna målet i och för sig är behörig att handlägga målet. Annars skall stämningsansökningen avvisas enligt 34 kap. 1 5. Denna förutsättning får betydelse för det fall att den straffrättsliga reak- tionsmöjligheten faller bort på grund av preskription enligt 35 kap. brottsbalken. Sådan preskription avbryts nämligen genom delgivning av åtal, men om åtal avvisas eller mål avskrivs efter delgivningen, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses, som hade delgivningen ej skett (35 kap. 3 5 brottsbalken). Om därför en obehörig domstol avvisar åtalet och åklagaren tvingas väcka åtal vid ny domstol, kan preskription hinna inträda innan det nya åtalet har delgetts.

Skälen för att en tingsrätt skall få överlämna mål till en behörig tingsrätt är emellertid givetvis särskilt starka i det fall att den förra domstolen är obehörig. I paragrafens andra stycke har därför överläm- nandefrågan lösts från sina egna utgångspunkter (dvs. utan hänsyn till

preskriptionsfrågan). Vad man kan ifrågasätta är om den angivna lös- ningen bör förenas med en särskild preskriptionsbestämmelse. Syftet bakom sådana bestämmelser träffar dock knappast den nu förevarande situationen. En särskild regel i 35 kap. brottsbalken synes därför inte böra införas.

Den nuvarande lydelsen av paragrafen förutsätter vidare att den dom- stol, till vilken överlämnande sker, är behörig att ta upp målet. Detta innebär att en hovrätt, som efter överklagande skall pröva ett mål, inte kan överlämna målet till en annan hovrätt, som kan ha ett annat mål mot samme tilltalade. Enligt vår mening är detta en brist. Både påföljdsfrå- gan och effektiviteten kan vinna på att målen förs samman. I vårt förslag har därför den angivna begränsningen tagits bort och i stället införts den regeln att överlämnande får ske endast mellan domstolar av samma ordning.

Vi vill tillägga att vårt förslag såvitt avser denna paragraf inte har avseende på det samarbete under förundersökningsstadiet som bedrivs polismyndigheter emellan med hjälp av bl.a. det s.k. RI-systemet.

20 kap.

Kapitlet upptar regler om rätten till åtal och om målsägande. Det är tillämpligt i alla instanser.

De flesta bestämmelser i kapitlet handlar om rätten eller skyldigheten att väcka åtal. Det finns emellertid också ett flertal bestämmelser av annat slag, t.ex. att allmänt åtal inte får nedläggas efter det att dom fallit och att rätten i vissa fall skall meddela frikännande dom över ett åtal (se 9 5). En bestämmelse som inte alls passar in i mönstret finns i 15 5. Den paragrafen handlar om målsägandens rätt till ersättning vid inställelse inför rätten.

Den utformning som getts åt kapitlet medför att det ganska nära motsvarar 13 kap., som i vårt förslag har rubriken ”Föremål för talan i tvistemål”. Det finns emellertid i 20 kap. ingen motsvarighet till reglerna i 13 kap. 3 5 om ändring av talan eller om s.k. lis pendens i 13 kap. 6 5. I stället finns brottmålsreglerna härom i 45 kap. De får därigenom giltighet endast för processen i tingsrätt. Detta har medfört vissa problem i rättstillämpningen.

En annan systematisk skillnad som idag råder mellan regleringen av brottmål och regleringen av tvistemål gäller bestämmelserna om före- ning av flera mål. För tvistemålens del finns bestämmelserna i 14 kap. De gäller därmed utan vidare för alla instanser. För brottmålens del finns motsvarande bestämmelser i 45 kap.

Samtidigt med att vi har gett 45 kap. en helt ny lydelse har vi fört över de berörda bestämmelserna i 45 kap. om ändring av talan m.m. och om sammanläggning av mål till 20 kap. Bestämmelserna har tagits in i två nya paragrafer, ] a och 1 b 55.

Härutöver har vi till 1 5 lagt vissa bestämmelser rörande de speciella typer av brottmål som anges i 2 kap. 3 5 tredje stycket 3—6.

I 8 5 har vi gjort vissa ändringar som medför att målsäganden inte behöver ha gjort en formell angivelse i fråga om ett brott för att själv få

väcka åtal. I samma paragraf har vi också fört in vissa bestämmelser från 47 kap. om förening av åtal och s.k. rekonventionstalan, som den tillta- lade kan väcka mot åklagaren eller målsäganden.

I 9 5 har vi gjort en ändring för att underlätta rättens handläggning av mål i vilket allmänt åtal har lagts ned. Den ändringen återverkar på regleringen i 10 5. Bestämmelsen i 15 5 om ersättning till målsäganden för inställelse vid domstol föreslår vi skall upphävas. Vi hänvisar därvid till vårt system för hörande av målsägande i rättegång (se 36 kap. 1 5). Med hänsyn till det ändrade innehållet i kapitlet enligt vårt förslag har rubri- ken ändrats till ”Om åtal och om målsägande”.

Det bör här slutligen sägas att systematiken i 20 kap. kan behöva ses över från mer principiella utgångspunkter. Det är inte uteslutet att vi återkommer till den frågan i ett senare sammanhang.

1 5

I paragrafens nuvarande enda stycke, som innehåller vissa grundläg- gande bestämmelser om åtal, har gjorts endast redaktionella justeringar.

I ett nytt andra stycke har förts in regler om sådana brottmål som avses i 2 kap. 3 5 tredje stycket 3 — 6. Dessa brottmål kan avse rättens åtgärd i fråga om en redan ådömd påföljd för brott, förverkande eller annan särskild rättsverkan i anledning av brott eller utdömande av vite. De kan också avse fråga för vilken enligt särskild bestämmelse reglerna om allmänt åtal skall gälla. De nya bestämmelserna överensstämmer i stort sett med vad som enligt RP och praxis gäller redan idag.

Enligt den första meningen i andra stycket skall vad som i balken sägs om åtal gälla även i fråga om talan i de mål som avses i 2 kap. 3 5 tredje stycket 3 —6. Vissa särregler finns dock som senare skall framgå (se t.ex. 45 kap. 7 5 i fråga om innehållet i ansökan). I särskilda lagar finns det andra bestämmelser som medför att talan i de nu berörda målen inte i alla hänseenden kommer att följa reglerna om talan angående ansvar. Särskilt gäller detta forumfrågor.

Enligt de senare meningarna i paragrafens andra stycke skall den mot vilken talan riktas betecknas som svarande. I fråga om honom skall gälla vad som är föreskrivet om misstänkt och tilltalad. Detta innebär bl.a. att offentlig försvarare kan förordnas.

1a5

Paragrafen, som behandlar frågor om bl.a. ändring av och tillägg till åtal, är ny. För tvistemålens del finns vissa motsvarande bestämmelser i 13 kap. 3 och 6 55. Paragrafen motsvarar nuvarande 45 kap. 5 5 första och tredje styckena samt 45 kap. 1 5 tredje stycket.

I paragrafens första stycke anges att väckt åtal inte får ändras. Såsom ändring av åtal anses dock inte att den som för talan om brottet, dvs. åklagaren eller en målsägande, beträffande samma gärning inskränker åtalet eller åberopar annat lagrum eller ny omständighet till stöd för åtalet.

1 sak ansluter första stycket till vad som redan gäller enligt 45 kap. 5 5 tredje stycket. Detta lagrum avser visserligen bara processen i tingsrätt men har i rättstillämpningen i nu förevarande delar ansetts tillämpligt också i fråga om överrättsprocessen. Detta gäller även inskränkning av åtalet, trots att åtal enligt uttrycklig regel i 20 kap. 9 5 första stycket inte får nedläggas i högre rätt (jfr Rättegång 11 s. 133).

I andra stycket anges att åtalet genom tilläggsåtal får utvidgas att avse annan gärning. Även den bestämmelsen ansluter till vad som redan gäller i sak enligt 45 kap. 5 5. Begreppet tilläggsåtal är dock nytt och har införts som en följd av den fasta praxis som utbildats i fråga om använd- ningen av begreppet tilläggsstämning. 1 nu förevarande del kan paragra- fen inte gärna få bli tillämplig i fråga om överrättsprocessen och därför har i en andra mening — i saklig överensstämmelse med vad som nu gäller — angetts att tilläggsåtal inte får väckas i högre rätt. Regeln utesluter inte att åklagare eller målsägande i överrätt väcker åtal för ny gärning enligt reglerna i t.ex. 3 kap. 2 5 om forum privilegiatum.

Paragrafens tredje stycke behandlar en fråga om lis pendens. Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för vilken han står under åtal. Paragrafen motsvarar 45 kap. 1 5 tredje stycket och kan utan olägenhet få tillämpning också i fråga om överrätt.

1b5

Paragrafen, som är ny, behandlar frågor om förening av åtal. Den utgör härigenom för brottmålens del en motsvarighet till 14 kap. som reglerar sådana frågor för tvistemålen. Reglerna om förening av åtal finns f.n. i 45 kap. 3 5. Genom att bestämmelserna flyttas till 20 kap. blir de tillämpliga också i överrätt.

Frågor om förening eller — med ett vardagligare ord — sammanlägg- ning av brottmål kan inte följa samma regler som gäller för tvistemålen. För brottmålens del finns det nämligen speciella faktorer som spelar in. Vad som är särskilt viktigt är att reglerna om sammanläggning av åtal inte försvårar påföljdssystemets tillämpning.

Enligt 1 kap. 6 5 brottsbalken skall, när någon samtidigt döms för flera brott, gemensam påföljd för brotten ådömas, om ej annat är föreskrivet. Om särskilda skäl är därtill, får dock för ett eller flera brott dömas till böter och för annan brottslighet till annan påföljd. Vidare kan fängelse ådömas jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn för brottsligheten i öv- rigt.

Utgångspunkten är alltså att det medför vissa olägenheter om den brottslighet en person gjort sig skyldig till inte kommer till bedömning i ett sammanhang. Dessa olägenheter kan i vissa fall minskas genom en tillämpning av reglerna i 34 kap. brottsbalken, men en samlad lagföring har ändå betydande fördelar i de allra flesta fall. Ett rent pro- cessekonomiskt behov av att kunna handlägga flera åtal gemensamt gör sig gällande när det är fråga om åtal mot flera personer för samma brott.

Genom att det sålunda kan finnas anledning att handlägga alla åtal mot en viss person gemensamt i en rättegång, samtidigt som det finns anledning att i det målet dra in också sådana personer som deltagit i

brottsligheten och i sin tur alla de ytterligare gärningar som dessa per- soner åtalats för, uppstår ett slags ”virkeffekt”. Detta kan bli förödande för effektiviteten och snabbheten i handläggningen. Svårigheter kan uppstå bl.a. när det gäller att passa in en huvudförhandling. Därför måste de förut anförda Skälen som talar för en gemensam handläggning vägas mot nackdelarna av den oformligt stora processen. Den viktigaste grunden för sammanföring bör härvid enligt vår mening vara hänsynen till påföljdsfrågan. Frågor om sammanföring av åtal mot en och samma person har därför getts en särskild reglering.

Paragrafens första stycke avser sådana åtal som riktats mot samma person. I förSta meningen uppställs två huvudregler. I andra meningen görs undantag som torde leda till att sammanföring av åtal kommer till stånd i en något mindre omfattning än enligt de nu gällande reglerna.

En av huvudreglerna är att tilläggsåtal, som väcks mot den tilltalade, skall handläggas i samma rättegång som det ursprungliga åtalet. I fråga om vad som menas med tilläggsåtal får vi hänvisa till framställningen i anslutning till 20 kap. 1 a 5. Enligt den andra huvudregeln skall åtal förenas när det framkommer att vid samma domstol handläggs flera åtal mot samma person utan att det för den skull rör sig om tilläggsåtal. Uttrycket att det skall ha framkommit att det finns flera åtal antyder att det inte är meningen att ålägga rätten någon undersökningsplikt i fråga om huruvida det Vid rätten handläggs flera mål mot samme person. Det kan dock vara lämpligt att åklagaren och rätten har ögonen öppna för situationen. Om det Vid annan domstol pågår rättegång mot samme tilltalade skall den nyss berörda regeln i 19 kap. 7 5 gälla i fråga om överflyttning mellan domstolarna.

Vissa undantag från principen om gemensam handläggning av flera åtal mot samma person anges i andra meningen av första stycket. Åtalen Skall handläggas särskilt om det har fördelar för den tilltalade eller för handläggningen eller annars är lämpligt. Ett exempel på att särskild handläggning kan ha fördelar för den tilltalade erbjuder det fallet att han vill börja avtjäna påföljd för viss gärning trots att utredningen av övriga gärningar inte kan bli klar förrän långt senare. Vad som sägs om fördelar för handläggningen tar närmast sikte på de vinster som en uppdelad handläggning kan ge rätten i processekonomiskt hänseende eller för att skapa ökad överskådlighet. OckSå parternas besvär och kostnader bör emellertid tas med i beräkningen,

Till sådana fall där det kan anses lämpligt att handlägga målen särski lt hör t.ex. att vissa brott genast kan klaras av och bör föranleda en snabb samhällelig reaktion medan andra brott kanske kräver årslång utred- ning. Det kan också vara så att bevisningen blir ”för gammal” om särskiljande inte sker. Ett exempel på fall vari avskiljande bör ske är att någon åtalats både för ett Skattebrott, som kräver lån g utredningstid, och för t.ex. stöld eller rattfylleri.

Särskild handläggning får dock i de nu angivna fallen enligt tredje meningen i paragrafens första stycke inte ske om det skulle innebära en väsentlig olägenhet för beStåntmande av påföljd. Vid bedömandet härav måste tas hänsyn till möjligheterna enligt 34 kap. brottsbalken att genom senare dom korrigera ett tidigare resultat. Särskilt bör uppmärksammas

att rätten — enligt en grundprincip som uttrkaS i 34 kap. 3 5 brottsbal- ken —— efter att ha dömt till fängelse vid senare dom till fängelse kan beakta den tidigare domen så att i huvudsak samma resultat kan uppnås som om en gemensam dom hade getts.

Andra stycket behandlar frågor om sammanläggning av åtal mot flera för brott, som har samband med varandra- Åtalen får handläggas i en rättegång, om det har fördelar för handläggningen OCh även i Övrigt är lämpligt. När det finns anledning till det Skall åtalen åter särskiljas. Ett starkt skäl för särskiljande kan vara att viss Offentlig försvarare annars skulle komma att vara overksam under en betydande del av en hUVUd' förhandling. Ett annat starkt skäl kan vara att en häktad kan dömas något snabbare.

I förhållande till vad som gäller idag innebär förslaget i andra stycket en omkastad presumtion såvitt gäller åtal mOt flera för delaktighet. Idag sammanförs åtal beträffande sammanhängande brott rutinmässigt. En- ligt förslaget krävs alltså att sammanläggningen har fördelar. SåViit gäller sammanläggning av sådana åtal för brott, som har ett svagare samband med varandra än nyss sagts, innebär förslaget inte någon mer betydande ändring.

I sista stycket av paragrafen sägs att Sådant åtal, som rätten inte är behörig att handlägga, inte får förenas med annat åtal. En i princip likartad bestämmelse finns idag i 45 kap- 3 5 andra stycket. Bestämmel- sen torde ha betydelse främst för andra styckets fall, eftersom rätten enligt 19 kap. 6 5 har en vidsträckt behörighet att ta upp åtal för flera brott av samma person.

I paragrafen har inte tagits upp någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 45 kap. 3 5 andra stycket att samma rättegångsform skall vara tillämplig för att åtal skall få handläggas gemensamt Den bestäm- melsen har betydelse endast för det fallet att ett av åtalen Skall handläg- gas som tryckfrihetsmål. Bestämmelser om i vad mån trkaSfTihetSåtal får förenas med annat åtal finns i 1 b 5 lagen (19491164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål OCh den bestämmelsen tar över bestämmelserna i RB i enlighet med vad Vi angett i anslutning till 1 kap. 2 g.

8?

Paragrafen reglerar frågan om målsägandes rätt att väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal. Enligt den nuvarande lydelsen krävs dels att han angett brottet, dels att åklagaren har beslutat att ej väcka åtal. Undantag från denna regel finns för vissa typer av brott i paragrafens tredje stycke. Hur angivelse skall ske regleras i 5 5-

Syftet med kravet på angivelse har under förarbetena till RB angetts vara dels att målsäganden, innan åklagaren fattar Sitt beslut i åtalsfrå- gan, skall ha tydligt tillkännagett sin avsikt att få ett åtal till stånd, dels att åklagaren före sitt beslut i åtalsfrågan skall ha erhållit del av måls- ägandens bevismaterial (prop. 1942:5 s. 502)-

När det gäller brott, som ligger under allmänt åtal, är åklagaren emellertid skyldig att ta ställning till om han skall väcka åtal eller ej utan

att ta hänsyn till målsägandens önskemål. Vidare innebär ett krav på angivelse inte någon garanti för att åklagaren får del av målsägandens bevismaterial. Åklagaren är dessutom oförhindrad att ompröva sitt be- slut att inte väcka åtal, om han senare får kännedom om att det existerar sådant bevismaterial att han finner tillräckliga skäl för åtal föreligga. Sådan kännedom kan åklagaren få t.ex. då målsäganden väckt åtal och presenterat sin bevisning.

Vid de brott, som visserligen ligger under allmänt åtal men som först efter angivelse får åtalas av åklagare, utgör angivelse en förutsättning för åklagarens åtalsrätt. I dessa fall måste målsäganden därför ange brottet för att kunna få ett beslut från åklagaren att denne ej tänker väcka åtal.

Enligt vår mening är det inte motiverat att behålla kravet på angivelse såsom en förutsättning för målsägandens subsidiära åtalsrätt. I vårt förslag har därför i första stycket kravet på angivelse tagits bort. För att målsäganden skall få åtala brott som hör under allmänt åtal skall det således räcka att åklagaren beslutat att ej väcka åtal. Målsäganden är dock givetvis även med vårt förslag oförhindrad att ange brottet om han så önskar.

Vill en målsägande vara säker på att bli underrättad av åklagaren om denne beslutat att ej väcka åtal, bör han ange brottet. Enligt 14 & förun- dersökningskungörelsen bör nämligen underrättelse om att förunder- sökning lagts ned eller beslut fattats om att ej väcka åtal lämnas bl.a. till målsägande, vilken gjort angivelse i fråga om brottet eller anmält enskilt anspråk i anledning av brottet.

Enligt nuvarande tredje stycket har målsäganden en primär åtalsrätt i fråga om vissa brott som faller under allmän åtalsrätt. Vi föreslår ingen ändring i denna del. Åtalsrätten gäller brotten falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott (se 15 kap. 5 —7 Gå brottsbalken). Av nuvarande 47 kap. l å andra stycket framgår att en tilltalad såsom målsägande i samma mål som det i vilket han är tilltalad kan väcka s.k. rekonventionstalan mot åklagaren eller måls- äganden angående brott av detta slag.

I samband med att vi gett 47 kap. en helt ny lydelse har vi överfört bestämmelsen i 47 kap. ] tj andra stycket om gemensam handläggning av huvudåtalet och rekonventionsåtalet till den nu förevarande paragrafen. Bestämmelsen har tagits in som ett nytt fjärde stycke. Målen skall hand- läggas i samma rättegång, om det kan ske. Härmed avses att undantag får göras bara i det fallet att huvudåtalet redan har avgjorts när rekonven- tionstalan väcks.

Utöver vad nu har redovisats har i paragrafen gjorts endast vissa redaktionella ändringar.

Vi vill påpeka att den i andra stycket angivna rätten för målsäganden att fullfölja talan i högre instans — liksom hittills — gäller oavsett om målsäganden biträtt åklagarens åtal eller inte.

Paragrafens nuvarande fjärde stycke definierar målsägandebegreppet och har i vårt förslag tagits in som en första mening i ett nytt femte stycke. I en andra mening i samma stycke har införts en allmän regel om att balkens bestämmelser om målsägande även skall gälla för annan, som utan att vara åklagare eller målsägande har rätt att föra talan i brottmål.

Det kan gälla t.ex. den som efter att ha dömts till villkorlig dom vill ha föreskrift om skadeståndsskyldighet ändrad (se 27 kap. 5 & brottsbalken). Den nya bestämmelsen får betydelse också vid undanröjande av straff- föreläggande och av föreläggande av ordningsbot enligt reglerna i 59 kap. 3 5. I och med att parter av detta slag blir likställda med målsägande blir 47 kap. tillämpligt i fråga om handläggningen av målet vid tingsrätt.

95

Denna paragraf reglerar nedläggande av allmänt åtal. I första stycket har gjorts endast språkliga ändringar. Liksom hittills är således enligt vårt förslag åklagarens rätt att lägga ned åtal begränsad till första instans.

Paragrafens andra stycke behandlar det fallet att allmänt åtal läggs ned därför att åklagaren inte anser att det föreligger tillräckliga skäl att den

i misstänkte är skyldig till brottet. Enligt styckets nuvarande lydelse får ! målsäganden i dessa fall — efter anmälan inom viss tid från det han erhöll vetskap om nedläggandet — överta åtalet. Om målsäganden inte utnyttjar denna rätt, får han inte därefter väcka åtal för brottet. Har åklagaren lagt ned åtalet av skäl som nyss anförts och har det inte övertagits av målsäganden, skall frikännande dom meddelas, om den tilltalade begär det. I annat fall skall målet avskrivas.

Målsägandens rätt att överta åtalet är en del av målsägandens subsi- diära åtalsrätt. Om en målsägande avstått från att biträda åtalet i förlitan på att åklagaren skall föra detta till slut, har målsäganden ansetts böra ha rätt att ta Över åtalet om det visar sig att åklagaren vill lägga ned detta. Denna rätt för målsäganden finns dock bara i de fall då åklagaren lägger ned åtalet därför att — enligt hans mening —— tillräckliga skäl att den misstänkte är skyldig inte föreligger. I andra fall, t.ex. då åtalet läggs ned därför att rätten är obehörig, har målsäganden inte ansetts ha intresse av att överta åtalet.

I de fall då målsäganden är närvarande när åklagaren inför rätten tillkännager sitt beslut att lägga ned åtalet, torde målsägandens rätt att överta detta inte kunna medföra några större praktiska olägenheter. Målsäganden blir då direkt tillfrågad om han vill överta åtalet och om han inte är intresserad härav, kan tingsrätten omedelbart avskriva målet eller — efter yrkande av den tilltalade — meddela frikännande dom.

Olägenheter uppstår däremot, om målsäganden inte är närvarande när åklagaren lägger ned åtalet. I dessa fall måste rätten delge alla kända målsägande åklagarens beslut om nedläggande och avvakta om någon — inom viss förelagd tid — tillkännager att han önskar överta åtalet. Det är inte sällan svårt att nå målsägande med delgivning och det kan därför dra ut på tiden innan tingsrätten kan avsluta handläggningen av målet. Detta är särskilt besvärande i de många fall — säkerligen de allra flesta — då rätten kan vara helt säker på att det inte föreligger något intresse från målsäganden att överta åtalet. Rätten måste ändå uppfylla kravet i denna paragraf på att bereda målsäganden möjlighet att ta över åtalet. Det lär i praktiken förekomma att rätten underlåter att följa bestäm- melserna härom.

i l !.

Det torde vara helt klart att det är ytterligt sällan som en målsägande verkligen utnyttjar sin rätt att ta över åtalet. En målsägande som verkli- gen anser sig ha intresse av utgången i ansvarsfrågan biträder sannolikt åtalet och behöver då inte överta åklagarens talan, om denne beslutat att lägga ned åtalet. Dessutom anser nog sig i regel en målsägande inte ha någon chans till framgång med ett åtal, om åklagaren har beslutat att lägga ned åtalet därför att han inte finner tillräckliga skäl föreligga att den misstänkte är skyldig. Målsäganden tar på sig ett stort kostnadsan— svar om han går vidare med målet.

En målsägande som inte biträtt åtalet blir inte berövad sina möjlighe- ter att föra talan om saken därför att rätten i anledning av åklagarens nedläggande av åtalet avskriver målet eller meddelar frikännande dom. Ett avskrivningsbeslut hindrar nämligen inte ett nytt åtal och en frikän- nande dom kan överklagas.

Enligt vår mening kan man med hänsyn till det sagda utan att i praktiken rubba målsägandens rättsställning avskaffa dennes rätt att överta åtalet. Detta medför att rätten kan avskriva målet eller meddela f rikännande dom utan att ta kontakt med en målsägande som inte biträtt åtalet. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med det sagda. Ändringarna utesluter inte att rätten innan målet avgörs frågar de måls- ägande som är närvarande vid en förhandling huruvida de vill biträda åtalet. I undantagsfall kan åklagaren ha anledning att ta kontakt med målsäganden innan han lägger ned åtalet på grund av bristande bevis- ning. En förutsättning härför bör dock vara att målsäganden kan antas ha ytterligare bevisning att komma med.

Om målsäganden inte får möjlighet att överta åtalet kan det tänkas att han oftare än f.n. kommer att överklaga en frikännande dom. Eftersom en frikännande dom i de nu berörda fallen inte är grundad på saklig prövning är det i och för sig inte önskvärt att målet blir föremål för prövning i hovrätt. Hovrätten kan då komma att fungera som första instans. Även nu gällande regler skapar emellertid samma tekniska problem och vi tror inte att det i praktiken kommer att uppstå några olägenheter av att man även med de av oss föreslagna reglerna behåller målsägandens rätt att överklaga den frikännande domen.

Vi vill påpeka att det hittills sagda endast haft avseende på åtalet. En målsägandes talan om enskilt anspråk kvarstår även om åtalet läggs ned. I anslutning till 22 kap. skall vi beröra frågor om hur handläggningen av talan om enskilt anspråk skall kunna effektiviseras.

Med de av oss föreslagna ändringarna borde denna paragraf rätteli- gen vara placerad tidigare i kapitlet. Eftersom en sådan ändring drar med sig också andra ändringar av redaktionell natur, har vi tills vidare låtit frågan om en ändrad placering anstå.

105

I denna paragraf, som inskränker målsägandens rätt till åtal mot vissa högre statstjänstemän, har en hänvisning till 9 & tagits bort på grund av de ändringar vi föreslagit i den paragrafen.

IZaå

Enligt nuvarande regler i 47 kap. kan en domstol förklara att en målsägande, som efter att ha väckt enskilt åtal uteblivit från förberedel- sesammanträde eller huvudförhandling, har förlorat sin rätt att tala å brottet (47 kap. 14, 18 och 24 så). Förklaringen förutsätter yrkande av den tilltalade. Framställs inte ett sådant yrkande avskrivs målet. Har åtal förklarats förfallet får målsäganden inom viss tid ansöka om målets återupptagande (47 kap. 18 5).

Enligt vår mening hör en bestämmelse om att målsägande i visst fall inte får väcka nytt åtal inte hemma i 47 kap. utan i 20 kap. I samband med att 47 kap. genomgått en total omarbetning har därför bestämmelsen införts i den nu förevarande paragrafen, som är ny. I paragrafen anges att målsäganden har förlorat sin rätt att föra ny talan om brottet, om rätten har förklarat åtal vara förfallet. Regeln bör jämföras med de nya bestämmelserna i 47 kap. 7 och 10 55 enligt vilka det nuvarande påföljds- systemet för målsägandes utevaro delvis ändrats. Åtalet förklaras för- fallet, om den tilltalade yrkar det. I annat fall avskrivs målet. Med att målsäganden inte får föra ny talan om brottet menas att han varken kan väcka nytt åtal eller föra t.ex. en fristående förverkandetalan. Däremot har han kvar sin rätt att begära skadestånd om inte också den rätten förfallit (genom förenklad dom). Även enligt det nya systemet har måls— äganden rätt till återupptagande av målet. Härom finns en bestämmelse i 47 kap. 12 &.

21 kap.

Kapitlet innehåller regler om den misstänkte och hans försvar. För tvistemålens del finns motsvarande bestämmelser i bl.a. 11 kap.

I 2 5 finns vissa invecklade bestämmeler om den misstänktes skyldig- het att infinna sig personligen vid sammanträde inför rätten. Dessa bestämmelser har efter förebild i 11 kap. 5 & radikalt förenklats. Härut- över har i en ny paragraf, 12 &, införts vissa bestämmelser som hämtats från 19 tj RP. Bestämmelserna gäller sådana brottmål som anges i 2 kap. 3 & tredje stycket 3.

25

Paragrafens två första stycken behandlar — liksom enligt gällande rätt — frågan i vilken utsträckning den misstänkte skall vara skyldig att infinna sig personligen vid sammanträde inför rätten. Parts rätt att vara närvarande regleras inte i denna paragraf.

Enligt gällande rätt är den misstänktes inställelseskyldighet beroende av dels om sammanträdet gäller förberedelse eller huvudförhandling, dels om målet gäller allmänt eller enskilt åtal och dels om handläggning- en äger rum i tingsrätt, hovrätt eller högsta domstolen. Regleringen är | ganska omfattande och utgår främst från betydelsen av den misstänktes

närvaro men anknyter i vissa fall också till vilka påföljder som kan bli aktuella eller har ådömts av lägre rätt. I inget fall ges part något som helst

inflytande på frågan om inställelseskyldigheten. Avgörandet läggs i stål- let — om inte skyldigheten följer direkt av lagtexten — formellt helt i rättens hand, men i praktiken har säkert parterna, särskilt åklagaren, betydande möjligheter att påverka rättens beslut.

På samma sätt som i tvistemål kan parterna i brottmål i regel själva bäst bedöma om det är av värde att den misstänkte infinner sig person- ligen. Efter mönster från tvistemålen bör därför parterna även formellt ges ett förstahandsinflytande över frågan om den misstänktes inställelse- skyldighet. Liksom i tvistemål bör rätten ha möjlighet att gå ifrån parts önskemål i uppenbara fall.

Det är självklart att rätten måste kunna besluta om att den misstänkte skall vara skyldig att infinna sig personligen, även oavsett begäran från part. På samma sätt som i tvistemål kan dock nuvarande regler förenklas avsevärt. Det kunde vara frestande att utforma en regel helt efter mönster från tvistemålen och alltså stadga att inställelseskyldighet skall föreligga om sammanträdets syfte främjas av den misstänktes närvaro. En sådan regel skulle emellertid, när det gäller huvudförhandlingar, medföra en alltför långtgående inställelseskyldighet. I bötesmål skulle inställelse- skyldigheten komma att gå avsevärt mycket längre än idag, något som knappast kan anses rimligt.

I stället bör man kunna knyta inställelseskyldighetens omfattning till frågan om den misstänktes närvaro behövs för att målet skall kunna avgöras. Man får alltså se på rekvisiten i 46 kap. 15 & för avgörande i den misstänktes frånvaro. Finner rätten att det kan antas att målet enligt den paragrafen inte kan avgöras utan att den misstänkte är personligen närvarande, skall han alltså åläggas att infinna sig personligen.

De föreslagna reglerna om personlig inställelseskyldighet vid huvud- förhandling är så flexibla att de bör kunna gälla oavsett målets beskaf- fenhet och oavsett i vilken instans förhandlingen äger rum. En gemen- sam regel för alla huvudförhandlingar kan lämpligen tas in i paragrafens första stycke.

Vid muntlig förberedelse i brottmål torde det oftast vara tillräckligt att åklagaren och försvararen träffas under rättens ledning. I vissa fall kan dock sammanträdets syfte främjas om den misstänkte är personligen närvarande, t.ex. när det gäller att klara ut vilka delar av det i målet aktuella händelseförloppet som är ostridiga. I sådana fall bör den miss- tänkte vara skyldig att infinna sig personligen till muntlig förberedelse. En regel om detta har tagits in i paragrafens andra stycke.

Den nuvarande särregleringen i andra stycket av de fall, där den tilltalade lider av sinnessjukdom e.d., kan med de ovan föreslagna reg- lerna utgå. Däremot bör för tydlighetens skull direkt föreskrivas i 46 kap. att domstolen har rätt att avgöra mål utan hinder av att en tilltalad, som lider av sinnessjukdom e.d., inte är närvarande, om hans närvaro på grund av sjukdomen inte är nödvändig (se 46 kap. 15 å). Bestämmelsen i 46 kap. kommer visserligen inte att gälla handläggningen i hovrätt. Intill dess att vi i en senare etapp sett över handläggningsreglerna för hovrätt, bör dock reglerna i 46 kap. 15 å i detta hänseende tillämpas analogt.

I tredje och fjärde styckena har endast gjorts språkliga ändringar.

125

I paragrafen, som är ny, anges att en tilltalad som är intagen i krimi- nalvårdsanstalt i vissa fall skall anses som häktad. Motsvarande bestäm- melser finns f.n. i 19 & RP.

Att en tilltalad är eller skall anses vara häktad har betydelse för bl.a. frågor om förordnande av offentlig försvarare (21 kap. 3 tj) och för vissa tidsfrister i processen (30 kap. 7 & och 45 kap. 17 5). Samma sak har betydelse också efter överklagande (51 kap. 4, 5 och 13 55 samt 55 kap. 4, 5 och 15 så). Tillämpningsområdet för första stycket är begränsat till sådana mål som endast avser rättens åtgärd beträffande en redan ådömd påföljd, dvs. mål som anges i 2 kap. 3 & tredje stycket 3. Att rätten i ett särskilt mål företar någon åtgärd beträffande en redan ådömd påföljd kan förekomma i vissa fall som anges i 27 — 34 kap. brottsbalken. I fråga om ansvar för rättegångskostnader i mål av detta slag gäller 31 kap. 1 a 5, som också är ny.

Paragrafens andra stycke gäller endast vid handläggning i högre rätt. En förutsättning för att den tilltalade skall anses som häktad är att han är intagen i kriminalvårdsanstalt på grund av den lägre rättens dom. Den lägre rättens dom får verkställas utan hinder av att den överklagats, om förutsättningar härför föreligger enligt bestämmelserna i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

22 kap.

Kapitlet innehåller regler om gemensam handläggning av ett brottmål och ett därtill anknutet tvistemål om skadestånd. För att kapitlet skall vara tillämpligt krävs att det rör sig om ett enskilt anspråk i anledning av brott.

Den nuvarande regleringen i RB av hur talan om enskilt anspråk skall handläggas är bristfällig i vissa avseenden. För förståelsen av problemen är det nödvändigt att hålla isär det fallet att en talan om enskilt anspråk handläggs utan samband med brottmål, och det fallet att talan om det enskilda anspråket, enligt någon av reglerna i 22 kap. 1 — 4 55, tas upp till behandling i samband med åtalet. Bestämmelserna i 22 kap. avser endast det senare fallet. Svårigheten att hålla isär de båda fallen har inte blivit mindre av att lagstiftaren i 22 kap. 8 tj infört en regel som har avseende även på sådan skadeståndstalan som förs fristående. Till svå- righeterna med 22 kap. hör också att det inte alltid är målsäganden som för talan. Annan än målsäganden kan nämligen ha övertagit dennes anspråk och talan sägs då ske ”i anledning av brottet” och inte omedel- bart ”på grund av brottet”. Även den nu berörda distinktionen krånglas till av regeln i 22 kap. 8 5.

l Liksom det kan vara olika parter på kärandesidan i en skadestånds— process, som enligt reglerna i 22 kap. förenas med ett brottmål, kan det vara olika parter på svarandesidan. En gemensam handläggning av frågan om ansvar och frågor om enskilda anspråk kan nämligen enligt 22 kap. l & ske även om talan riktas mot annan än den tilltalade. Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse kan den tilltalade eller annan, mot

vilken målsägande för talan, eller tredje man till gemensam handlägg- ning med åtalet också väcka regresstalan enligt reglerna i 14 kap. 5 5. I en ny paragraf, betecknad 1 a &, har vi tagit upp vissa klarläggande regler för de fall i vilka partsställningen är speciell.

En annan teknisk brist i kapitlet är att det saknas mera uttömmande regler om i vad mån olika regelsystem — reglerna för tvistemål eller reglerna för brottmål — är tillämpliga i fråga om talan angående det enskilda anspråket. Vissa ändringar i 4 & syftar till att undanröja den bristen.

Ytterligare en brist är att man idag inte fullt utnyttjar de effektivitets- möjligheter som en gemensam handläggning av brottmålet och talan om skadestånd kan erbjuda. Vissa ändringar i 5 tj syftar till att åstadkomma en rationellare handläggning av skadeståndsanspråken.

I 6 5 har gjorts vissa följdändringar.

Iaf

Paragrafen, som är ny, innehåller regler som syftar till att förklara vissa begrepp. Det gäller dels sådana fall i vilka annan än målsägande väcker talan om enskilt anspråk, dels fall då en av målsäganden förd talan riktas mot annan än den för brott tilltalade. Situationerna har beskrivits närmare i anslutning till kapitelrubriken.

F.n. finns det inga uttryckliga regler om parternas processuella ställ- ning i de berörda fallen. I fråga om handläggningen av talan om enskilt anspråk i brottmål betecknar sålunda RB genomgående parterna som målsägande och tilltalad. 1 Gärdes m.fl. kommentar förutsätts att be- stämmelser om målsägande och tilltalad i vissa fall bör komma till analog användning i fråga om andra parter som är inblandade i målet. Man kan också i vissa fall gå fram en annan väg. Rätten kan t.ex. genom användande av den allmänna vitesmöjligheten i 9 kap. 7 & framtvinga att den mot vilken talan riktas men som inte är tilltalad i egentlig mening inställer sig till sammanträde inför rätten. Målet med den egendomliga partsställningen kan också avskiljas till behandling i den för tvistemål föreskrivna ordningen.

Med vårt förslag blir det betydligt svårare att undvara uttryckliga regler. En av grundtankarna bakom vårt förslag när det gäller de enskil- da anspråken är att dessa i ökad utsträckning skall kunna klaras av inom brottmålens ram. Den gemensamma handläggningen av brottmålet och talan om skadeståndet har nämligen betydande fördelar, bl.a. genom att målsäganden i allmänhet inte behöver ett eget ombud och genom att det bara blir en rättegång för domstolen. I detta syfte föreslår vi bl.a. nya regler i 5 5 om de principer efter vilka målen skall hållas samman. Vi föreslår också — som kommer att framgå av 45 och 46 kap. — att det nuvarande tredskodomssystemet förs in i brottmål såvitt gäller enskilda anspråk.

Mot denna bakgrund har vi funnit det naturligt att i balken införa regler om vad som skall gälla när annan än målsägande för talan om enskilt anspråk och när talan riktas mot annan än den tilltalade. I fråga om den som för talan skall gälla vad som i balken sägs om målsägande

som för talan om enskilt anspråk. Den mot vilken talan riktas är svaran- de. Om honom gäller vad som är föreskrivet om tilltalad (däremot inte vad som är föreskrivet om misstänkt).

Vi vill tillägga att paragrafen saknar betydelse för det fall att en viss bestämmelse förutsätter att det enskilda anspråket ”grundas på brottet” (se t.ex. 2 5).

45

Det finns f.n. inga uttryckliga bestämmelser om vilka regler som gäller i fråga om handläggningen av talan om enskilt anspråk som förenas med åtalet.

Så mycket är dock klart att handläggningsreglerna i 45 -— 47 kap. gäller i stället för motsvarande regler i 41 — 44 kap., när talan om ett eller flera enskilda anspråk i anledning av brott handläggs i samband med åtal för brott. Den omständigheten att det inte annat än i undan- tagsfall förekommit någon förberedelse i målet torde dock medföra att rätten i skadeståndsdelen kan behöva utöva en särskild förlikningsverk- samhet och en materiell processledning liknande den som förekommer i dispositiva tvistemål.

Den omständigheten att procedurreglema för brottmål gäller också för en talan om skadestånd behöver inte innebära att talan också i mera materiella avseenden skall följa brottmålsreglerna.

När det i en bestämmelse utryckligen anges att den gäller bara om parterna har rätt (eller inte rätt) att ingå förlikning i saken uppstår inga problem i fråga om tillämpningen (se t.ex. 35 kap. 3 5). Ansvarsdelen blir då att bedöma efter andra regler än skadeståndsdelen.

En mera öppen fråga är om för skadeståndsdelen skall tillämpas bestämmelserna för brottmål i 19 — 31 kap. eller om motsvarande bestämmelser för tvistemål i 10 — 18 kap. skall tillämpas. I de senare kapitlen finns nämligen inte alltid angivet huruvida bestämmelserna förutsätter att saken är dispositiv eller indispositiv.

Av 4 & i dess nuvarande lydelse framgår att 14 kap. 5 ($ äger tillämpning även när en skadeståndstalan handläggs i brottmål. En motsatstolkning av bestämmelsen i 4 5 skulle kunna ge vid handen att man i övrigt skall tillämpa 19 — 31 kap. En sådan tolkning är emellertid inte avsedd.

I kommentaren av Gärde m.fl. förutsätts att flera regler i 13 — 17 kap. är tillämpliga i nu förevarande fall. Man nämner regler som har avseen- de på talan och dess utförande i rättegång. Ekelöf tar i Rättegång 11 (s. 169) upp också andra regler i 13 — 17 kap., vilka enligt hans mening bör tillämpas i fråga om talan av det nu berörda slaget. Han nämner bl.a.

i reglerna i 13, 14 och 17 kap. om ändring av talan, fastställelsetalan, partssuccession, intervention och verkställighet av icke lagakraftägande beslut.

För en vidsträckt tillämpning av bestämmelserna i 10 — 18 kap. talar enligt vår mening bl.a. det skälet att en talan om skadestånd inte bör få

, ändra rättslig natur av formella skäl. Reglerna i 10 — 18 kap. bör vara tillämpliga i den mån det inte vållar handläggningsmässiga nackdelar.

Enligt vår mening är tiden mogen för en lagreglering av förhållandet

mellan reglerna i 10 — 31 kap. och reglerna i förevarande 22 kap. En sådan reglering har praktiska fördelar, bl.a. om man vill införa möjlighet till förenklad dom i brottmål. Regleringen bör i tekniskt hänseende bygga på att brottmålsreglerna, om annat inte anges, i princip är tillämp- liga i fråga om skadeståndstalan som handläggs i brottmål. I denna paragraf har i enlighet härmed angetts att av bestämmelserna i 10 — 18 kap. vissa bestämmelser i 11 — 17 kap. gäller i stället för motsvarande brottmålsregler.

Såvitt gäller forumreglerna i 10 kap. menar Gärde m.fl. (s. 276) att 22 kap. 4 (j ”innefattar” en forumregel och att därför rätten alltid är behörig att utan hänsyn till forumfrågan handlägga en skadeståndstalan inom ramen för en brottmålsprocess. Det kan emellertid ifrågasättas om saken är så enkel och om de tvingande forumreglerna sätts ur spel när ett tvistemål tas upp inom ramen för ett brottmål. Det är särskilt reglerna om rätt domstol i fastighetsmål som kan vålla problem, som t.ex. när någon smitit från en hotellräkning. Även om innebörden av nu gällande rätt inte kan anses helt klar, bör en reglering av det nu berörda forumpro- blemet få anstå till dess vi i en senare etapp av reformarbetet tar upp forumfrågor ur ett vidare perspektiv.

Såvitt gäller 11 kap. om part och om ställföreträdare för part, som för brottmålens del motsvaras av bestämmelser i 20 — 22 kap., framgår av en uttrycklig regel i 20 kap. 14 & att 11 kap. gäller för målsäganden. För den tilltalades del finns det i 21 kap. bestämmelser som i huvudsak motsvarar bestämmelserna i 11 kap. Även en omyndig person kan dock enligt 21 kap. 1 5 i vissa fall komma att själv få föra sin talan i skade- ståndsfrågan, nämligen om skadeståndstalan är förenad med ansvars- frågan. Däremot kan han inte föra talan om den är fristående.

Enligt vår mening bör det skydd, som tvistemålsreglerna om ställfö- reträdare vill skänka de omyndiga, få gälla också när talan om skade- stånd förs i samband med brottmålet. Bestämmelserna i 11 kap. synes utan olägenhet kunna göras generellt tillämpliga i skadeståndsdelen. I de flesta sammanhang har man dock befogad anledning utgå från att un- deråriga själva kan medge skadeståndsanspråk rörande inte alltför höga belopp. Med den nu angivna lösningen innefattas också de personer som för talan om enskilt anspråk utan att vara målsägande.

Reglerna i 12 kap. om ombud är på grund av bestämmelser i 20 kap. 14 å och 21 kap. 2 5 tillämpliga i fråga om en målsägande och en misstänkt men inte i fråga om annan som är svarande i skadeståndsde- len. De bör ges generell giltighet.

Som kommentarförfattama (Gärde m.fl. och Ekelöf) synes ha menat bör också reglerna i 13 kap. om föremål för talan vara generellt tillämp- liga för skadeståndsmål. Detta innebär bl.a. att målsäganden eller åkla- garen, som utför dennes talan, kan begränsa talan om det enskilda anspråket till en fastställelsetalan. Eftersom en sådan lösning kräver en ny senare process, om tvångsverkställighet skall kunna äga rum, bör dock fastställelsetalan förekomma bara i speciella undantagssituationer.

Reglerna om förening av tvistemål i 14 kap. motsvaras för brottmålens del av bl.a. reglerna i 22 kap. Någon praktisk nytta torde inte finnas av att mera allmänt bygga ut kumulationsmöjligheterna enligt 22 kap. ge-

nom att tillåta kumulation också enligt 14 kap. Däremot finns bestämmelser i 14 kap. 5 & om förening av mål med mål om regresstalan och den bestämmelsen är enligt den nuvarande lydelsen av den nu förevarande paragrafen tillämplig också i fall enligt 22 kap. Regeln härom bör behållas genom en allmän hänvisning till 14 kap. 5 5.

Enligt kommentarerna (Gärde m.fl. och Ekelöf) får vidare interven- tion ske enligt reglerna i 14 kap. 9 — 13 55 även när skadeståndstalan handläggs i brottmål. En uttrycklig bestämmelse härom bör tas upp i den nu förevarande paragrafen. Förhållandet mellan 14 och 22 kap. påkallar i övrigt endast den anmärkningen atti 14 kap. 8 & finns bestämmelser för det fall att på någondera sidan i en rättegång finns flera parter. Dessa bestämmelser måste uppenbarligen vara tillämpliga också när det råder processgemenskap i fråga om skadeståndstalan.

I fråga om de processuella säkerhetsåtgärdema finns åtskilliga olik- heter mellan bestämmelserna för tvistemål i 15 kap. och bestämmelserna för brottmål i 24 —— 28 kap. Bestämmelserna för brottmålen i fråga om t.ex. kvarstad är utformande så att de direkt avser en målsägandes rätt (se bl.a. 26 kap. 1 och 2 55). Någon anledning att göra tvistemålsbestämmel- serna i 15 kap. allmänt tillämpliga för skadeståndstalan enligt 22 kap. torde därför knappast finnas. De enda fall som inte täcks in av reglering— en för brottmål är de i vilka målsägandens talan riktas mot annan än den för brott misstänkte eller i vilka annan än målsäganden för talan om enskilt anspråk i samband med åtal. I kommentaren av Gärde m.fl. till 22 kap. 1 & uttalas att en analog tillämpning av tvistemålsbestämmel- serna bör komma i fråga för dessa fall. Med vår lösning i 1 a 5 blir bestämmelserna i 26 kap. tillämpliga för sådan part som utan att vara målsägande vill föra talan om enskilt anspråk. Såvitt gäller annan sva- rande än den för brottet misstänkte bör enligt vår mening innebörden av kommentarens uttalande skrivas in som en regel i RB i samband med att förhållandet mellan reglerna i 10 — 31 kap. och reglerna i 22 kap. nu lagfästs. Regeln kan tas upp i ett nytt andra styckei förevarande paragraf.

När det gäller frågor om omröstning finns bestämmelser i 16 och 29 kap. I 29 kap. 6 & hänvisas i fråga om omröstning angående enskilt anspråk till reglerna i 16 kap. Reglerna i 16 kap. behöver därför inte genom ändring i 22 kap. göras tillämpliga i fråga om skadeståndsdelen.

Enligt vår mening bör många av bestämmelserna i 17 kap. vara till- lämpliga för skadeståndsdelen i stället för motsvarande bestämmelser i 30 kap. för brottmål. Det gäller bl.a. regeln i 17 kap. 3 5 om att dom inte får ges över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat, regeln i 17 kap. 6 5 om stadfästelse av förlikning, regler om underrättelse angående dom i 17 kap. 9 &, regler i 17 kap. 11 & om domens rättskraft

; och regleri 17 kap. 14 5 om omedelbar verkställighet. Om man i enlighet med vad vi angett i den allmänna motiveringen öppnar en möjlighet till förenklad dom också när skadeståndstalan handläggs i brottmål måste man vidare antingen ge flera regler härom i 30 kap. eller också låta många bestämmelser i 17 kap. vara tillämpliga i skadeståndsdelen. En- ligt vår mening kan det knappast uppstå någon olägenhet av att 17 kap. blir generellt tillämpligt för skadeståndsfall.

I fråga om rättegångskostnader finns regler i 18 kap. för tvistemål och

i 31 kap. för brottmål. I 31 kap. 11 5 finns, i fråga om målsägandens rätt till ersättning och skyldighet att betala sådan, vissa hänvisningar till reglerna i 18 kap. För det fall att annan än målsägande för talan om enskilt anspråk eller talan förs mot annan än den misstänkte finns inga uttryckliga bestämmelser i 31 kap. 11 (j. I allmänhet torde dock reglerna i 18 kap. vara att tillämpa. Den reform som bör ske i fråga om kostnads- ansvaret berör närmast 31 kap. 1 l 5. En reform i denna del bör emellertid enligt vår mening kunna anstå till dess vi i en senare etapp av vårt arbete ser över mera allmänna frågor om kostnadsansvaret i brottmål.

Sammanfattningsvis föreslår vi att i första slycketi den nu förevarande paragrafen intas den bestämmelsen att 11 — 13 kap., 14 kap. 5 och 8 — 13 55 samt 17 kap. skall gälla i skadeståndsdelen när talan om enskilt anspråk handläggs i samband med åtal. Dessutom bör i enlighet med vad vi tidigare angett reglerna om kvarstad i 15 kap. gälla för vissa special- fall. De nu angivna bestämmelserna tas upp i paragrafens två första stycken.

I ett nytt tredje stycke har införts en bestämmelse om att rättens avgörande av saken i mål om enskilt anspråk sker genom dom. ] stycket sägs också att dom över enskilt anspråk, vilken meddelats i samband med dom i ansvarsdelen, skall tas upp i den domen. Bestämmelserna överensstämmer med vad som nu tillämpas.

5 5

Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse har rätten en mycket vid- sträckt rätt att från brottmålet avskilja ett enskilt anspråk att handläggas i den för tvistemål föreskrivna ordningen. Möjligheten att avskilja ut- nyttjas i mycket olika utsträckning vid domstolarna. Vid vissa domstolar avskiljs många anspråk, vid andra domstolar jämförelsevis få. Delvis hänger variationerna samman med hur åklagarna inom distriktet ser på sin uppgift när det gäller att företräda målsäganden. En annan orsak till den skiftande rättstillämpningen återfinns i interna uppgörelser mellan domstolars brottmåls- och tvistemålsavdelningar eller i sådana omstän- digheter som att den som avskilt det enskilda anspråket vid vissa dom- stolar själv har att avgöra tvistemålet.

Det finns många domare som utarbetat system för hur man skall hantera sådana enskilda anspråk, som inte kan avgöras samtidigt med brottmålet. Gemensamt för många av dessa system är att de utgår från att målsägandens anspråk i de flesta fall inte har något ekonomiskt värde. Systemen tar sikte på antingen att målsäganden uppmanas att återkalla sitt anspråk eller att ”den tilltalade” uppmanas att medge. I andra fall utnyttjas den nu gällande småmålslagens möjligheter till skriftlig hantering så långt det går, också i bestridda fall.

Många gånger är det nog så att det enskilda anspråket kan antas sakna värde. Målsägande kan — i likhet med många parter i vanliga tvistemål —— ha anledning att hellre ta en billig förlikning om ett lägre belopp än en kostnadskrävande process om ett högre. Att i samband med målets handläggning avgöra i vad mån en dom kan bli möjlig att verkställa är dock ofta vanskligt.

Förutom den omständigheten att en tilltalad som förefaller medellös senare kan komma att få tillgångar har man anledning uppmärksamma frågor om i vilka fall en målsägande — efter att ha fått ett anspråk mot den tilltalade fastställt i dom — kan vända sig mot en annan med begäran om betalning. Särskilt för trafikmål måste man härvid tänka på betydelsen av att den tilltalade är försäkrad. Också för prövning av fråga om ersättning enligt brottsskadelagen (19781413) kan domen ha en direkt betydelse.

Om skadeståndstalan skall handläggas separat, blir kostnadsaspekten betydligt allvarligare än om 22 kap. kan tillämpas. Detta gäller både för parterna och för samhället. Finessen med 22 kap. är att man i största möjliga utsträckning kan utnyttja de fördelar som ligger i att en gemen- sam handläggning generellt sett är avsevärt billigare än en uppdelad process, särskilt som åklagaren i många fall kan föra målsägandens talan. Processen rörande de enskilda anspråken bör med hänsyn härtill ges en sådan utformning att målsägandens möjligheter till en enkel och billig prövning av det enskilda anspråket inom ramen för brottmålspro- cessen inte försitts i onödan. Vad som härvid i första hand kommer i blickfältet är frågor om inledandet av rättegång rörande enskilda an— språk.

För en rationell handläggning av enskilda anspråk vid domstol är det viktigt att rättegången inleds på ett tillförlitligt underlag. Enligt 22 kap. 2 & har åklagare en skyldighet att förbereda och utföra målsägandetalan som grundas på brott, om det kan ske utan olägenhet och målsägandens anspråk inte finnes obefogat. Undersökningsledare och åklagare har också en skyldighet att, om det kan ske, i god tid före åtal underrätta målsäganden om att enskilt anspråk kan grundas å brottet. Målsäganden är naturligtvis å sin sida skyldig att ge åklagaren ett tillräckligt underlag för talan, t.ex. genom att överlämna skriftlig bevisning.

I promemorian (Ds Ju l979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål har den förut berörda arbetsgruppen (se avsnitt 2.5) föreslagit flera förbättringar av rutinerna såvitt gäller handläggningen på förundersökningsstadiet av frågor om enskilda anspråk. Förslagen, som är riktade till rikspolisstyrelsen och riksåklagaren, går ut på att de enskilda anspråken bör utredas bättre och att riksåklagaren genom anvisningar eller på annat sätt bör klargöra för åklagarna hur de skall handla i olika situationer (s. 72 — 77 och 125 i promemorian). 1 nu förevarande betänkande skall vi inte gå närmare in på sådana frågor.

I fråga om det senare stadiet, när enskilda anspråk skall framställas inför rätten, föreslår vi flera detaljförbättringar av reglerna (se 45 kap. 8 — 10 Gå). När det gäller handläggningen vid domstol har vi också flera förslag som direkt kan påverka möjligheterna att avgöra målet om det enskilda anspråket inom ramen för brottmålsprocessen. Bl.a. föreslår vi att det nuvarande tredskodomssystemet i tvistemål skall införas också i brottmålsprocessen genom att vi öppnar en möjlighet att ge s.k. förenk— lad dom i skadeståndsdelen (se 45 kap. 15 5 samt 46 kap. 5 5).

Genom de nu berörda handläggningsreglerna bör enligt vår mening vara sörjt för att mål om enskilda anspråk skall kunna avgöras inom ' brottmålsprocessens ram i en betydligt ökad utsträckning. Utgångs-

Punkten bör i fortsättningen vara att talan om enskilt anspråk skall klaras av i brottmålsprocessen. Detta är särskilt viktigt om den tilltalade ådömS ett frihetsstraff, eftersom man genom den gemensamma hand- läggningen undgår problem med senare inställelser inför rätten i tviste- nlålsdelen.

Undantag från principen om gemensam handläggning måste dock göras för det fall att avgörandet av ansvarsfrågan, som givetvis är brott- nlålSprocessens primära mål, skulle väsentligt fördröjas. Vad nu sagts gäller givetvis i särskilt hög grad, om den tilltalade är häktad. I de fall den tilltalade kommer att bli ådömd ett frihetsstraff är dock värdet av en gemensam handläggning av brottmålet och talan om det enskilda an- språket särskilt högt. Vad nu sagts gäller givetvis i särskilt hög grad, om den tilltalade är häktad.

Det finns också andra situationer i vilka ett avskiljande framstår som 1fimpligt. I vissa fall kan tvistefrågorna rörande ett enskilt anspråk i anledning av brott vara sådana att sambandet mellan brottmålet och Skacleståndstalan är svag. För sådana fall kan det vara naturligt att man öppnar en vidare möjlighet till avskiljande. En sådan möjlighet blir Såtskilt betydelsefull om prövningen av ansvarsfrågan drar ut på tiden, t.ex. efter beslut om rättspsykiatrisk undersökning. Här inverkar bl.a. frågor om hur rättens avgörande i ansvarsdelen förhåller sig till avgöran— det i Skadeståndsdelen.

Enligt en regel i 29 kap. 6 5 är rättens avgörande av ansvarsfrågan lbindande vid prövningen av det enskilda anspråket. Regeln lider bety- dande inskränkningar genom att den gäller bara när frågorna prövas i Samma rättegång. Vidare kan en överrätts prövning komma att avse Endast brottmåls- eller skadeståndsdelen. Att skapa ett heltäckande SyStem torde vara i det närmaste omöjligt. Såvitt gäller en och samma Iättegång bör man emellertid hålla fast vid den princip som kommer till uttryck i 29 kap. 6 &. Samtidigt måste iakttas att rättens avgörande i skadeståndsdelen inte kan få styra utgången i ansvarsfrågan. I samma mål bör därför talan om det enskilda anspråket inte få avgöras genom t.ex. förenklad dom förrän ansvarsfrågan avgjorts. I medgivandefallen kan emellertid själva medgivandet åberopas som grund för ett avgöran- (ie Varför läget där blir ett annat.

I första stycket har med hänsyn till det sagda angetts att i mål om enskilt anspråk som handläggs i samband med åtal saken inte får avgö- ras förrän rätten avgjort ansvarsfrågan, om inte det enskilda anspråket medgetts. Det förutsätts givetvis att ansvarsfrågan avser det brott på Vilket det enskilda anspråket grundas.

Kan talan om det enskilda anspråket inte prövas i samband med åtalet Utan att prövningen av åtalet fördröjs i väsentlig män eller föreligger annars särskilda skäl, får rätten enligt andra stycket besluta att talan om det enskilda anspråket skall avskiljas och i fortsättningen handläggas Som tvistemål.

Om grunden för avskiljande är att skadeståndsmålet fördröjs, bör nästan alltid målsägandens begäran om särskild handläggning vara en förutsättning för beslut om avskiljande. Begär målsäganden att skade- Ståhdstalan avskiljs därför att skadeståndsmålet försenas, t.ex. därför att

den tilltalade vägrar att inställa sig till förberedelsesammanträde, bör hans begäran nästan alltid bifallas.

6 5

I det nuvarande första stycket, som anger vad som händer med än skadeståndstalan när ansvarsfrågan inte blir föremål för saklig prövning vid rätten, har gjorts vissa redaktionella ändringar. Därjämte har vi tazåit bort en bestämmelse om att talan i målet skall anses förfallen, 0m särskiljande ej yrkas. I stället bör målet i den delen enligt allmän!la processuella grundsatser avskrivas.

Det nuvarande andra stycket reglerar verkan av återkallelse i skade" ståndsdelen. Den bestämmelsen ersätts av att 4 5 i dess nya lydelse hänvisar till 13 kap. 5 &. Det nuvarande andra stycket kan därför upp- hävas.

Av det nuvarande tredje stycket framgår att talan om enskilt anspråk som återkallas skall anses förfallen, om svaranden ej yrkar att målet prövas. Den regleringen har ingen motsvarighet i fråga om tvistemål och har fått utgå, eftersom den kan verka vilseledande.

23 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om förundersökning i brottmål. Det gäller därmed frågor som i stort sett faller utanför ramen för vår översyn- I 18 (5 föreslår vi dock en regel som öppnar en möjlighet för åklagare att före åtalsbeslut hålla sammanträde med den misstänkte eller hans för" svarare. I 22 5 har vissa hänvisningar till andra lagrum ändrats.

185

I paragrafens första stycke föreslås inga ändringar. När det gäller tidpunkten för underrättelse om misstanke enligt detta stycke i vissa få" vill vi dock i detta sammanhang hänvisa till vad vi anfört i specialmo' tiveringen till 36 kap. l 5.

I paragrafens andra stycke föreslås vissa redaktionella justeringar- Vidare ges försvararen uttryckligen samma möjlighet som den misstänk" te att få till stånd en komplettering av förundersökningen.

I tredje stycket föreslås en möjlighet för åklagaren att före åtalsbeslutet hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare- Bakgrunden till förslaget har beskrivits i den allmänna motiveringtin (avsnitt 11.3.2). Där har även angetts vilka frågor som bör diskuteras vid ett sammanträde av detta slag.

Förutsättningen för att ett särskilt sammanträde skall få hållas är att sammanträdet kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. Detta torde — som förundersöknings' gruppen påpekar — vara fallet endast när förundersökningen är omfät' tande eller gäller brott av svårbedömd beskaffenhet. Vidare måste hån- syn tas till eventuella frihetsberövanden i målet. En avvägning måste alltid ske mellan utredningsintresset och den misstänktes intresse av ätt

inte vara berövad friheten längre än nödvändigt. Det kan i praktiken inte sällan vara svårt att få ett sammanträde till stånd därför att försvararen antingen inte hunnit penetrera utredningen tillräckligt eller är upptagen av andra åtaganden. Detta kan medföra att tiden för åtals väckande behöver förlängas. Samtidigt kan ett sammanträde leda till att den totala tiden för häktningen kommer att minska, även om åtalet fördröjs något, på grund av att själva rättegången sedan går fortare. I sådana fall kan det givetvis vara befogat att hålla ett sammanträde, även om den tilltalade är häktad.

För att ett sammanträde skall få avsedd effekt förutsätts att den misstänkte och försvararen är villiga att medverka lojalt. Det har därför inte ansetts nödvändigt med några särskilda sanktioner för att få den misstänkte eller försvararen att infinna sig till sammanträdet.

225?

I paragrafen, som reglerar möjligheterna att underlåta förundersök- ning, har utan sakliga ändringar vissa hänvisningar till nuvarande 45 kap. ändrats i anledning av att det kapitlet har fått en helt ny lydelse. Samtidigt har ett flertal redaktionella ändringar gjorts.

24 kap.

Kapitlet behandlar frågor om häktning och anhållande. Den mera genomgripande reform av reglerna som föreslogs i betänkandet (SOU 1977:50) Häktning och anhållande har lett endast till vissa mindre jus- teringar i kapitlet (se prop. 1980/ 81 :201).

1 12 å, som innehåller bestämmelser om vad åklagare har att iaktta i samband med häktningsframställning, har vi gjort vissa ändringar som en följd av vårt förslag i den allmänna motiveringen (se avsnitt 14.1) om att förundersökningsprotokoll skall ges in till rätten i mindre utsträck- ning än enligt gällande regler. Genom ändringar i 12 och 13 55 har vi främst sökt åstadkomma en rationellare ordning i fråga om samspelet mellan åklagaren och rätten under det inledande häktningsskedet.

125

Första stycket av paragrafen innehåller i sin nuvarande lydelse be- stämmelser om vid vilken senaste tidpunkt som åklagaren skall avlåta häktningsframställning till rätten. Från det att häktningsframställningen kommit rätten till handa räknas sedan den tidsfrist inom vilken rätten enligt 24 kap. 13 5 skall hålla förhandling. I detta stycke föreslår vi enbart redaktionella ändringar.

I ett nytt andra stycke tar vi upp en ny regel till skydd för den misstänkte. Bakgrunden är den att den anhållne f.n. inte åtnjuter något skydd mot att postgången mellan åklagaren och domstolen försenar hans ärende. Ett sådant skydd kan och bör införas. Man synes emellertid inte kunna låta skyddet få den utformningen att häktningsansökan alltid skall ges in till rätten vid den tidpunkt då enligt nuvarande regler

häktningsframställningen skall göras. Särskilt för sådana åklagar- myndigheter som har stora distrikt skulle en sådan ordning leda till extra resor utan någon motsvarande vinst i rättssäkerhetshänseende. I stället har vi valt att ge skyddet den utformningen att den som ansöker om häktningen skall meddela rätten per telefon att ansökan har avsänts. Den ordningen stämmer överens med vad som på många orter redan är praxis. Vårt förslag om att lagfästa nuvarande praxis med telefonsamtal skapar utrymme för att låta rättens tidsfrist för hållande av häktnings- förhandling börja löpa vid en något tidigare tidpunkt än idag (se försla- get till ändring av 13 5). En sådan ordning förutsätter att åklagaren vid telefonsamtalet ger rätten de upplysningar som rätten behöver för att kunna förbereda häktningsförhandlingen och börja införskaffandet av nödvändig personutredning. För den skull behöver givetvis inte åklaga- ren personligen tala i telefon med den ansvarige domaren. I stället bör åtskilliga uppgifter kunna utföras av kanslipersonalen. Vid tingsrätten behöver telefonsamtalet antecknas på ett dagboksblad. Om frågan om förordnande av offentlig försvarare för den anhållne har aktualiserats tidigare, finns det vid tingsrätten redan en diarieföring av målet och ett upprättat dagboksblad.

Om rätten kan få behövliga uppgifter redan i samband med telefon- samtalet, bortfaller det behov som idag finns att i vissa fall anlita särskilt bud för att inge häktningsframställningen till rätten.

Bestämmelserna i paragrafens nuvarande andra stycke har med vissa ändringar flyttats till tredje stycket. De nuvarande bestämmelserna inne- bär att protokoll eller anteckningar från förundersökning skall ges in till rätten i samband med att häktningsframställning görs eller snarast där- efter. Påkallas förhör med annan än den-anhållne skall uppgift lämnas om det.

I den allmänna motiveringen har vi föreslagit att den del av förunder- sökningsprotokollet som innehåller förhörsutsagor i princip inte bör ges in till rätten. Skälen för att inte ge in dessa delar av protokollet har betydelse också på häktningsstadiet. I fråga om den uppgiftsskyldighet gentemot rätten, som bör åvila åklagaren, kan man sålunda anlägga i princip samma betraktelsesätt som i fråga om uppgiftsskyldigheten vid åtals väckande (se 45 kap. 4 5). Detta bör föranleda vissa formella ändringar i den nu förevarande paragrafen. Vi vill dock anmärka att rättens behov av uppgifter inte är så stort på häktningsstadiet. I första hand behövs uppgifter om själva yrkandet, vilka häktningsgrunder som åberopas och uppgifter om brottet. De senare uppgifterna behöver inte ens vara så utförliga att de motsvarar gärningsbeskrivningen vid ett senare åtal. Det räcker med vad man skulle kunna beteckna som en ”summarisk gärningsbeskrivning” varav framgår tid och plats för gär- ningen och vari denna bestått. Gärningen måste dock kunna individua- liseras. De häktningspromemorior med förhörsutsagor som idag ges in saknar f.ö. ofta aktualitet i det skede när häktningsförhandlingen äger rum och blir antagligen jämförelsevis sällan lästa.

I tredje stycket har i enlighet med det sagda angetts att åklagaren i samband med häktningsansökan skall lämna rätten samt den anhållne och hans försvarare uppgift om de omständigheter på vilka yrkandet

grundas. Vi förutsätter att uppgiftsskyldigheten skall kunna fullgöras genom anteckningar på en blankett för häktningsansökan. Principen i 45 kap. 5 5 att uppteckningar från förhör normalt inte får ges in bör anses tillämplig också under häktningsstadiet. Någon uttrycklig regel därom torde inte behövas.

Emellanåt kan särskilda skäl föreligga för att anteckningar från för- undersökning, även förhörsutsagor, bör få återges (jfr 45 kap. 5 5). Detta kan gälla t.ex. fall då häktningsförhandlingen hålls i den tilltalades utevaro och då häktningsbeslutet avses att läggas till grund för framställ- ning till främmande stat om utlämning av den misstänkte. I fall av det sist berörda slaget krävs ibland att i häktningsbeslutet intas en relativt utförlig beskrivning av vad som ligger till grund för beslutet, bl.a. proto- koll över utsagor som avgivits under förundersökningen.

I de fall yrkande om häktning framställs är det särskilt viktigt att frågor om inhämtande av tillräckliga personuppgifter beträffande den misstänkte utreds på ett tidigt stadium av målets handläggning. Som reglerna f.n. är, finns det inte någon formlig skyldighet för åklagaren att underlätta rättens arbete härmed. Ett kriminalregisterutdrag brukar dock ges in till rätten i samband med häktningsförhandlingen.

Vi vill betona vikten av att åklagaren inte i onödan dröjer med att lämna för rätten värdefulla uppgifter, som kan ha betydelse för frågan om inhämtande av personutredning. I paragrafens tredje stycke har intagits en bestämmelse om att åklagaren, så snart ske kan, skall till rätten lämna uppgift om den tilltalades levnadsomständigheter och om särskild omständighet som har betydelse för fråga om ytterligare utred- ning bör inhämtas rörande den anhållnes personliga förhållanden. I vissa fall torde det vara lämpligt att uppgifterna lämnas per telefon till rätten. I samband med att åtal väcks har åklagaren en skyldighet att lämna uppgifter av nu berört slag (se 45 kap. 4 lj 5).

I ett sista stycke av paragrafen har vi tagit in regler enligt vilka den tilltalade och hans försvarare i samma omfattning som enligt nu gällande regler har rätt att få ett exemplar av protokoll eller anteckningar över vad som dittills förekommit under förundersökningen. De skäl som vi anser föreligga mot att förhörsutsagor ges in till rätten har naturligtvis inte någon bärkraft i fråga om underrättelseskyldigheten från åklagaren till den anhållne och hans försvarare.

1339

I paragrafen som delvis behandlats i samband med den närmast föregående paragrafen har gjorts den ändringen att utgångspunkten för rättens tidsfrist för hållande av häktningsförhandling blir det meddelan- de som lämnas enligt 12 å andra stycket. Härutöver har vissa redaktio- nella ändringar gjorts i paragrafen.

30 kap.

Detta kapitel behandlar frågor om dom och beslut i brottmål och motsvarar härigenom 17 kap. som behandlar motsvarande frågor i tvis-

temål. Flera av ändringarna i kapitlet är för övrigt helt parallella med de ändringar som föreslås i 17 kap.

1 l &, som skiljer mellan sådana avgöranden som skall ske genom dom och sådana som träffas genom beslut, har gjorts ett tillägg i fråga om rättens avgöranden av mål enligt 2 kap. 3 & tredje stycket 2, dvs. mål om förordnande av offentlig försvarare etc. I 2 5, som anger vad dom i brottmål får grundas på, har liksom i fråga om 17 kap. 2 5 beaktats att med vårt förslag visst kompletterande material kan inhämtas efter en huvudförhandling. En regel i 4 5 om deldom i brottmål har ändrats som en följd av vad vi föreslagit i fråga om 19 kap. 7 5 och 20 kap. 1 b 5. Begreppet ”dom i förenklad form”, som nu förekommer i 6 5, har utmönstrats, delvis som en följd av vad vi föreslagit i fråga om 17 kap. 8 5. I 7 &, som behandlar frågor om meddelande av dom i brottmål, har gjorts i huvudsak samma ändringar som i motsvarande tvistemåls- bestämmelse, 17 kap. 9 5. Vissa ändringari 8 & är identiska med dem som gjorts i fråga om 17 kap. 10 &. I 10 å, som innehåller regler om slutligt beslut har gjorts ändringar som delvis motsvarar ändringarna i motsva- rande tvistemålsbestämmelse, 17 kap. 12 5. Vi vill tillägga att frågan om en reform av 13 (5, som handlar om rättelse av dom och beslut, kommer att behandlas i en senare etapp av reformarbetet (se avsnitt V).

15

Paragrafen, som motsvarar 17 kap. l 5 för tvistemålen, skiljer mellan sådana avgöranden som skall ske genom dom och sådana som träffas genom beslut. Principen är att avgörande av saken betecknas som dom, medan andra avgöranden är beslut. Beslut varigenom rätten skiljer sa- ken från sig är slutligt beslut. Paragrafen gäller också i mål om åtgärder enligt 21 —28 kap. i anledning av misstanke om brott, dvs. mål om förordnande av offentlig försvarare, mål om beslag m.m. Dessa mål skall nämligen enligt 2 kap. 3 & tredje stycket 2 handläggas som brottmål. För att tydligt utmärka att mål av detta slag inte under några omständigheter skall avgöras genom dom har ett nytt andra stycke tillagts paragrafen, enligt vilket avgörande i fråga som avses i det berörda lagrummet träffas genom beslut.

25

Paragrafen behandlar frågan vilket material som får läggas till grund för dom i brottmål.

Första stycket avser mål som avgörs efter huvudförhandling. Huvud- regeln att domen i sådana mål skall grundas på vad som förekommit vid förhandlingen bibehålls med vissa språkliga justeringar. Principen kom- pletteras dock i vårt förslag — liksom för tvistemål — med det tillägget att domen i vissa fall även får grundas på material som inhämtas efter förhandlingens slut. En regel om detta har tagits in i en ny sista mening i första stycket. Angående regelns närmare innebörd hänvisas till moti- veringen till 17 kap. 2 &.

I andra stycket föreslås vissa språkliga justeringar.

4 &

Paragrafen reglerar möjligheterna till deldom i brottmål. Enligt den nuvarande lydelsen förutsätter sådan dom synnerliga skäl, om det är fråga om samma tilltalade.

I anslutning till 20 kap. 1 b 5 har vi utvecklat vissa allmänna tanke- gångar när det gäller frågan om gemensam eller särskild handläggning av flera åtal mot samma tilltalade. Den reglering av förutsättningarna för gemensam handläggning med möjligheter till särskiljande som vi där har föreslagit bör gå igen när det gäller möjligheterna att meddela deldom (jämför för tvistemålens del med 17 kap. 4 5). Deldomar mot samma tilltalade bör därför kunna ges, men endast under den förutsättningen att åtalen handläggningsmässigt kan särskiljas, vilket inte alltid är fallet (se 20 kap. 1 b 5). Den angivna ordningen passar också när det är fråga om flera åtal mot olika tilltalade i brottmål. Paragrafen har utformats i enlighet med det sagda. I övrigt har i paragrafen gjorts vissa redaktio- nella ändringar.

65

Paragrafen, som behandlar vissa frågor om dom i förenklad form, utgör för brottmålens del en motsvarighet till tvistemålsbestämmelsen i 17 kap. 8 &. Bestämmelserna om innehållet i sådan dom som ges i förenklad form finns i cirkuläret (1973 :749) till hovrätterna och tingsrät- terna om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål samt i de därtill hörande anvisningarna och formulären.

I propositionen 1980/ 81 :175 föreslogs, såsom redan berörts, i anslut- ning till 17 kap. 7 & viss ändring av den nu förevarande paragrafen. Förslaget har numera antagits och trätt i kraft den 1 januari 1982. Enligt de nya bestämmelserna får dom i förenklad form ges om den tilltalade erkänt gärningen och brottspåföljden bestäms till annat än fängelse eller till fängelse i högst sex månader. Vidare får dom i förenklad form i brottmål omfatta också talan om enskilt anspråk i anledning av brott, om den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken vara uppen- bar. Det förutsätts antagligen att talan om det enskilda anspråket är riktad mot den tilltalade.

Att man för tingsrätts dom i brottmål valt konstruktionen med dom i förenklad form torde, liksom i fråga om tvistemål, bero på att man uppfattat institutet dom i förenklad form som ett sätt att undgå skrivan- det av ”egentliga” domskäl (jfr den nyss berörda propositionen s. 3).

På den blankett, som används för dom i förenklad form, finns f.n. förtryckt att ”Domen avser följande brott, som erkänts av den tilltala- de”. För att allmänna krav på domskäl i 30 kap. 5 5 skall vara uppfyllda borde den förtryckta texten enligt vår mening kompletteras med en uppgift om att domen grundas på erkännandet — möjligen också att erkännandet vinner stöd av utredningen i övrigt.

Lika lite som i vanliga domar angående mindre allvarliga påföljder torde valet av brottspåföljd normalt behöva motiveras. Det finns emel— lertid undantag, som när åklagare och försvarare har olika grundsyn i

påföljdsfrågan. I sådana fall kräver enligt vår mening rättssäkerheten att någon form av motivering ges till rättens beslut om lämplig påföljd. Det går som en röd tråd genom processrättens utveckling de senaste decen- nierna att myndigheter skall motivera sina beslut i större omfattning än förut. Att avstå från domskäl i de nu berörda fallen skulle rimma illa härmed.

I den förut berörda propositionen har på s. 11 och 12 gjorts flera vägledande uttalanden om i vad mån valet av påföljd bör vara motiverat och de principer som där anges torde kunna gälla alldeles oavsett om dom skall utfärdas i — med dagens terminologi — förenklad form eller inte.

Det hittills sagda har närmast tagit sikte på de rena fallen av ansvars- talan. I den förut berörda propositionen öppnades en möjlighet att låta också talan om enskilt anspråk, som är medgiven eller uppenbar, tas upp i dom i förenklad form. Enligt vad vi tidigare angett (se 22 kap. 4 &) bör dom i brottmål i vad den avser enskilt anspråk behandlas enligt reglerna i 17 kap. Vi vill emellertid i det nu förevarande sammanhanget se närmare på förutsättningarna för att undvara konstruktionen med dom i förenklad form såvitt avser enskilda anspråk i brottmål.

Om möjligheterna till dom i förenklad form, såsom enligt förslaget i den berörda propositionen, skall kunna omfatta också medgivna skade- ståndsanspråk, måste en ny domsblankett utarbetas. Om i den blanket- ten förtryckt anges att skadeståndsyrkande medgetts, får allmänna krav på domskäl anses uppfyllda (jämför vad som angetts i anslutning till 17 kap. 8 ($). Möjligheten att ge dom i förenklad form över ett icke medgett skadeståndsanspråk, om rätten finner saken vara uppenbar, strider där- emot mot tvistemålssystemet och bör enligt vår mening tas bort av rättssäkerhetsskäl.

Det är emellertid inte bara frågan om domskäl som kan motivera en enklare ordning för de fall som nu kan föranleda dom i förenklad form. En skillnad som idag råder är — som framgått av det redan anförda — att ansvarsyrkande och domslut inte hålls isär i skilda avdelningar. Vi menar att den ordningen bör behållas och har därför i första stycket tagit in en regel om att dom inte behöver vara uppdelad i skilda avdelningar, om den tilltalade erkänt gärningen och brottspåföljden inte bestäms till annat än fängelse eller fängelse i högst sex månader. Vad som i övrigt behövs för att i de nu berörda fallen ersätta konstruktionen med förenk- lad dom är som tidigare nämnts vissa ändringar av den förtryckta texten i domsblanketterna.

När det gäller hovrätts dom varigenom lägre rätts dom fastställs är innebörden av de gällande reglerna —- i denna paragraf och i det förut berörda cirkuläret — att domen behöver innehålla uppgifter om dom- skäl endast om de avviker från domskälen i den överklagade domen. I övrigt gäller allmänna regler i fråga om domsinnehållet. De nu berörda reglerna bör behållas tills vidare, men de kan uttryckas utan användande av konstruktionen dom i förenklad form. En regel som direkt anger vad som åsyftas har tagits in i paragrafen.

Det nu anförda innebär sammanfattningsvis att vi även för brottmå- lens del utmönstrat begreppet dom i förenklad form. Vi har emellertid

behållit möjligheten att utforma brottmålsdomar, där påföljden är av mindre allvarligt slag, på ett enklare sätt än andra domar. I fråga om högre rätts s.k. fastställande domar föreslår vi ingen ändring i sak. När det gäller den del av en brottmålsdom som behandlar enskilt anspråk gäller enligt vårt förslag 22 kap. 4 & och 17 kap.

Mycket av det vi anfört i anslutning till 17 kap. 7 & om möjligheterna att förenkla domskrivningen i tvistemål har avseende även på brottmå- len. I fråga om möjligheterna att förenkla brottsmålsdomarna får vi därför hänvisa till vad vi har anfört i anslutning till den paragrafen.

7?

Denna paragraf anger hur dom i brottmål skall beslutas och meddelas. Dessutom finns bestämmelser om hur den tilltalade skall få underrättelse om domen. Paragrafen motsvarar bestämmelserna för tvistemål i 17 kap. 9 Q'. 1 den del brottmålsdomen innefattar prövning av målsägande- anspråk gäller på grund av 22 kap. 4 & bestämmelserna i 17 kap. i stället för reglerna i 30 kap. Dom i skadeståndsdelen som meddelas i samband med dom i ansvarsdelen skall dock tas upp i domen i ansvarsdelen.

Den nuvarande lydelsen av paragrafen förutsätter, liksom motsvaran- de bestämmelser för tvistemål, att överläggning skall föregå rättens beslut. Eftersom nämndsammansättning är vanlig i brottmål anges dess- utom att ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren domare, denne skall framställa saken och vad lag stadgar därom för nämnden. Någon motsvarande bestämmelse för de ganska vanliga fallen att nämnd ingår i rätten i t.ex. domstolsärende finns inte.

Bestämmelsen att domare skall för nämnden framställa saken och vad lag stadgar därom kompletteras av en regel i 29 kap. 1 & andra stycket enligt vilken ordföranden skall säga sin mening först och därefter in- hämta nämndens mening. Av fjärde stycket samma paragraf framgår att ordföranden även skall ange de skäl på vilka han grundar sin mening.

För att en överläggning mellan en jurist och lekmän som meddomare skall kunna fylla sitt syfte måste uppenbarligen juristen på ett mycket tidigt stadium uttala sig i de juridiska frågorna i målet, åtminstone om den tilltalade saknar försvarare. Vidare finns det säkert fall i vilka det också kan anses lämpligt att han framställer saken för lekmännen. För brottmålens del är emellertid en regel av det nuvarande slaget enligt vår mening obehövlig. Om en överläggning skall kunna fylla sitt syfte på enklaste sätt, måste de medverkande ha en betydligt större frihet i fråga om utformningen än vad som kan uttryckas i en lagregel. Den nuvarande regeln om hur juristdomaren skall inleda överläggningen kan möjligen uppfattas som ett skydd för nämndemän, som enligt 29 kap. 7 & ibland har ett juridiskt ansvar för domen. För den enskilde nämndemännen torde det emellertid vara tillräckligt med den förut berörda bestämmel- sen i 29 kap. l &, att juristdomaren vid omröstning säger sin mening först och därvid anger sina skäl.

På grund av det anförda har bestämmelsen om skyldighet att för nämndemännen framställa saken m.m. tagits bort ur paragrafen. Be-

stämmelsen i första stycket om att överläggning skall hållas innan dom beslutas har däremot behållits men liksom motsvarande bestämmelse för tvistemål försetts med det tillägget att den gäller endast om flera domare (lagfarna domare eller nämndemän) ingår i rätten.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena om beslutande och med- delande av dom har utformats i nära anslutning till bestämmelserna om tvistemålsdom i 17 kap. 9 5. I fråga om domar mot häktade har vi behållit den nuvarande regeln om att domen skall vara färdig inom en vecka efter förhandlingens avslutande i stället för två veckor. Bestämmelserna har emellertid förenklats och fått en modernare avfattning.

Frågor om underrättelse till part har delvis reglerats på ett annat sätt än det vi föreslagit för tvistemål. Bestämmelserna har tagits upp i fjärde stycket och avser endast underrättelse till den tilltalade. De nuvarande bestämmelserna härom finns i paragrafens andra och sjätte stycken samt i förordningen (19781373) om skyldighet för domstol att underrätta part om dom i brottmål m.m.

Vårt förslag i fråga om underrättelse till den tilltalade stämmer i stort sett överens med vad som nu gäller. Den tilltalade får kopia av domens ingress och domslut. I fråga om tidpunkten för underrättelseskyldighe- tens fullgörande finns det dock en skillnad mellan vad som nu gäller och vårt förslag. De nuvarande reglerna innebär att underrättelsen skall lämnas inom en vecka efter domens meddelande. Enligt vårt förslag är tidpunkten knuten till att domen finns tillgänglig på rättens kansli. Detta kan, för det fall att domen avkunnats, innebära en viss fördröjning. För det fall där det är särskilt intressant för den tilltalade att få ta del av domslutet, dvs. det fall att domen inte har avkunnats, skall underrättel-

1 sen emellertid lämnas betydligt snabbare än enligt de nu gällande regler- na. Vi tror inte att detta kommer att innebära någon egentlig merbelast- ning för domstolarna. Om domen finns tillgänglig på rättens kansli, bör det nämligen med moderna kopieringsmöjligheter inte vara några svå- righeter att snabbt ta fram en kopia av domens ingress och domslut.

Paragrafen upptar i sin nuvarande lydelse ingen bestämmelse om underrättelse till målsäganden eller åklagaren. Har målsäganden fört talan om enskilt anspråk gäller dock 17 kap. 9 & i fråga om domen i den delen — både såvitt avser underrättelse till målsäganden och till den tilltalade. I fråga om åklagare (och en målsägande som fört talan endast om ansvar) bör man enligt vår mening — om domen avkunnas — även i fortsättningen kunna avstå från bestämmelser. Underrättelsefrågan får liksom hittills lösas genom överenskommelse mellan rätten, å ena sidan, och åklagaren, å andra sidan. För det fall att domen inte avkunnas utan meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli förefaller detta emellertid vara en opraktisk lösning, eftersom åklagaren (eller måls- ägande som fört talan om ansvar) nästan alltid kommer att vilja ha en underrättelse om utgången. Därför bör det åligga domstolen att i sådant fall tillställa åklagaren (eller målsäganden) en kopia av domen. En regel härom har vi infört som en tredje mening i fjärde stycket. Regeln får särskilt stor betydelse i de mål som enligt vad vi angett i avsnitt 11 i den allmänna motiveringen skall avgöras på handlingarna.

I femte stycket har inte gjorts någon ändring.

Det nuvarande sjätte stycket, som innehåller regler om underrättelse— skyldighet, har utgått med hänsyn till det nya fjärde stycket i paragrafen.

85. I paragrafens första stycke, som motsvarar första stycket i 17 kap. 10 5, har inte gjorts någon ändring. Paragrafens andra stycke, som ger regler

om dombok i brottmål och motsvarar det nuvarande andra stycket i 17 kap. 10 &, har utgått av skäl som anförts i anslutning till den paragrafen.

105?

Paragrafen behandlar de slutliga besluten i brottmål och hänvisar till bestämmelserna om dom i 2, 5, 7 och 8 55. De ändringar vi föreslagit i fråga om dessa paragrafer får därför betydelse också såvitt gäller slutliga beslut. Bl.a. kommer åklagaren att i fortsättningen få kopior av rättens slutliga beslut även utan särskild begäran därom.

Till paragrafens nuvarande två stycken har lagts två nya. Dessa över- ensstämmer i sakligt hänseende med 17 kap.. 12 5 andra och tredje styckena och i fråga om motiveringen får vi hänvisa till vad vi anfört i anslutning till den paragrafen.

I övrigt har i paragrafen gjorts vissa redaktionella ändringar. Vi vill nämna att hänvisningen till 14 & inte längre gäller eftersom den paragra- fen är upphävd (SFS 1976:567).

31 kap.

Kapitlet innehåller regler om rättegångskostnadsansvaret i brottmål. Som vi har angett i avsnitt V om det fortsatta reformarbetet kommer vi i en senare etapp av vårt arbete att ta upp frågor om avskaffande av kostnadsansvaret. I den nu aktuella etappen har vi endast gjort vissa tillägg som vi ansett nödvändiga att göra redan nu. I en ny paragraf, ] a 5, har sålunda upptagits vissa kostnadsregler för sådana mål som enligt 2 kap. 3 (j tredje stycket 3 i fortsättningen skall handläggas direkt enligt RB. I en annan ny paragraf, 1 b 5, har vi för brottmålens del infört en motsvarighet till den nya regeln i 18 kap. 13 5 andra stycket om hur man skall förfara med vissa ersättningsfrågor som uppkommer först efter det att rätten avgjort själva målet.

Iaf

I paragrafen, som är ny, anges att kostnaden för offentlig försvarare och för annan rättshjälp åt den tilltalade skall stanna på statsverket i sådana brottmål som endast angår rättens åtgärd beträffande en redan ådömd påföljd för brott. De mål som avses är sådana som anges i 2 kap. 3 (j tredje stycket 3. Nuvarande bestämmelser i ämnet finns i 195 andra stycket RP och har i sak samma innehåll.

Ib;

Paragrafen, som är ny, innehåller en regel om hur rätten skall förfara när fråga om ersättning av allmänna medel uppkommer först efter det att handläggningen av ett mål har avslutats. Beslut i ersättningsfrågan får meddelas men återbetalningsskyldighet enligt t.ex. 31 kap. 1 9" skall inte åläggas den tilltalade. I stället skall kostnaden stanna på statsverket. För tvistemålens del finns en motsvarande regel i 18 kap. 13 å och vi hänvisar i fråga om motiveringen till vad som har anförts i anslutning till den paragrafen.

32 kap.

I detta kapitel finns vissa allmänna bestämmelser om frister och laga förfall. Med laga förfall menas att någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat (8 5). Reglerna gäller oavsett processform och i alla instan- ser.

I avsnitt 15.2 i den allmänna motiveringen har vi närmare redogjort för vissa olägenheter som kan uppstå vid tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om laga förfall. Vad vi där har anfört har föranlett vissa ändringar i 6 &. Också 7 & har ändrats. Den ändringen är dock närmast av redaktionell art.

65

I denna paragraf meddelas regler om verkan av laga förfall. Lagrum- met avser alla av rätten bestämda frister enligt RB. När det är fråga om inställelse vid sammanträde eller fullgörande av annat föreläggande som meddelats av rätten har rätten enligt denna paragraf att självmant ta hänsyn till laga förfall. Enligt paragrafens nuvarande lydelse räcker det härvid med att det förekommer anledning anta att det föreligger laga förfall. Förekommer sådan anledning får en eljest föreskriven påföljd för utevaro eller försummelse inte tillämpas, även om förfallet ej anmälts eller styrkts. Vårt förslag har fått en delvis annan konstruktion. I första stycket anges att den som underlåtit att inställa sig eller att företa åtgärd skall visa laga förfall för att undgå påföljd. Denna konstruktion förut- sätter en bevisprövning i det enskilda fallet. Regeln kompletteras av en regel i det nya andra stycket. Enligt den regeln skall vederbörande beredas tillfälle att bevisa att han hade laga förfall, om det på grund av särskild omständighet kan antas att han har sådant. Förslaget innebär en skärpning gentemot vad som idag gäller samtidigt som genom förslaget

j öppnas en direkt möjlighet att skjuta upp frågan om utdömande av vitet. * Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.2.3). För att inte försvaga den preventiva kraften i det nya vitesföreläggan- de som kan komma att meddelas bör frågan om utdömandet av vitet inte uppskjutas längre än nödvändigt. För att t.ex. inge läkarintyg om sjuk- dom bör den förelagde regelmässigt inte ges mera tid än två eller tre dagar. Om det blir aktuellt att döma ut ett vite bör — av skäl som vi

angett i anslutning till 9 kap. 9 (j — meddelande om beslutet lämnas i samband med nytt Vitesföreläggande.

Avsikten med förslaget är inte att åstadkomma ett formbundet system med t.ex. skriftliga förelägganden att inge läkarintyg. I stället bör kravet att den som underlåtit att inställa sig eller att företa åtgärd skall beredas tillfälle att visa laga förfall anses uppfyllt genom att den försumlige av domstolspersonal per telefon uppmanas sända in läkarintyg. Det är viktigt att vederbörande härvid får klart för sig att ett läkarintyg inte i sig är tillräckligt som bevis om laga förfall. Av läkarintyget måste också framgå att vederbörande är ur stånd att inställa sig inför domstol.

Syftet med de föreslagna ändringarna rörande vite (se också 9 kap. 8 och 9 55) är att vite skall fastställas till högre belopp än idag och dömas ut oftare. En sådan ordning förutsätter — som vi angett i avsnitt 15.2 i den allmänna motiveringen — att begreppet laga förfall inte får en alltför snäv tolkning (se t.ex. vissa rättsfall anmärkta i Rättegång 111 s. 188). Om den uteblivne gjort vad som skäligen kan anses ankomma på honom för att uppfylla ett föreläggande bör vitet inte dömas ut.

7 59

I paragrafen, som behandlar frågor om laga förfall vid fullföljd av talan m.m., har en bestämmelse i andra stycket om återvinning tagits bort. I övrigt har i paragrafen endast gjorts vissa redaktionella justering- ar.

33 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om inlaga i rättegång och om del— givning. Med inlaga i rättegång bör förstås en av part eller dennes ombud i och för processen upprättad handling som är riktad till rätten. De bestämmelser i kapitlet som handlar om inlagor (] —3 55) har ändrats av flera anledningar. Ett syfte med ändringarna är att åstadkomma ett bättre underlag för delgivningar i målet. Ett annat syfte är att åstadkom- ma en enklare hantering av sådana fall i vilka part eller ombud inte gett in tillräckligt många kopior av inlaga eller glömt att underteckna en inlaga.

I 5 5, som handlar om delgivning av vissa domar, har gjorts vissa ändringar bl.a till följd av att den summariska processen byggs in i RB. Vissa ändringar i fråga om delgivning av stämning har kompletterats med bestämmelser för sådana mål, som enligt 2 kap. 3 5 andra stycket i fortsättningen skall handläggas direkt enligt RB i stället för enligt RP. I en ny paragraf (10 &) föreslås särskilda regler om Vitesföreläggande som skall delges utomlands.

159

I denna paragraf, som är tillämplig både i tvistemål och brottmål, upptas ett antal allmänna bestämmelser om innehållet i rättegångsinla- gor. Syftet med bestämmelserna är framför allt att underlätta kansliar-

betet vid domstolarna. På andra ställen i balken uppställs beträffande vissa inlagor särskilda krav på uppgifter av betydelse för själva process- föringen (se t.ex. 41 kap. 1 5 och 43 kap. 4 5).

Till det viktigaste i fråga om formella krav rörande rättegången hör att parterna blir identifierade på ett säkert sätt. Detta har betydelse inte bara vid verkställighet av rättens beslut utan också för delgivningar under rättegången. Svårigheterna att delge parter förelägganden av skilda slag utgör idag ett allvarligt problem, särskilt vid domstolarna i storstadsdi- strikten.

Medan de grundläggande personuppgifterna förr bestod av parternas namn och hemvist — kanske i förening med deras yrken — har på senare år personnummer kommit att spela en helt dominerande roll i fråga om identifieringen av fysiska personer. För juridiska personer finns ett motsvarande system enligt lagen (l974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m.fl. Enligt den nuvarande lydelsen av förevarande paragraf skall den som inleder rättegång visserligen lämna uppgift om sitt eget personnummer men det finns inte någon skyldighet att uppge svarandens. Däremot är svaranden skyldig att uppge sitt personnummer. Den nuvarande ordningen leder till att identifieringsuppgifterna kan bli ofullständiga om svaromål inte ges in till rätten. Vidare är uppgifts- skyldigheten i fråga om juridiska personers identitetsbeteckningar helt oreglerad.

I fråga om adress krävs enligt de nu gällande reglerna endast uppgift om postadressen. Om denna adress är en boxadress kan den vara otill- räcklig för delgivningsändamål. På landet kan det krävas uppgifter om på vilken fastighet vederbörande bor medan i städerna gatuadresser och antal trappor kan behöva anges. Det finns redan med paragrafens nu- varande lydelse ett krav på att parts telefonnummer skall anges. Ibland bör både hem- och arbetstelefonnummer anges. Vidare är det vid delgiv- ning ofta värdefullt att ha uppgift om partens arbetsplats. Någon skyl- dighet att lämna uppgift därom finns inte enligt RB. Märkligt nog finns det f.n. inte heller några bestämmelser om att ställföreträdares namn och postadress m.m. skall uppges i inlaga. Detta medför olägenheter vid delgivning med juridiska personer och med omyndig part.

Enligt vår mening behöver reglerna om vad inlagor i nu berörda hänseenden skall innehålla ses över och förbättras. De närmare bestäm- melserna om inlagors mera formella utformning och innehåll kan emel— lertid med fördel uteslutas ur RB och i stället tas in i en allmän rätte- gångsförordning (se vad vi anfört därom i avsnitt V).

I vårt förslag anges i första stycket att inlaga skall innehålla de upp- gifter som behövs för att identifiera parter och ställföreträdare och för att underlätta delgivning i målet. Har ombud vidtalats skall uppgift lämnas därom. Enligt sista meningen i stycket skall regeringen meddela närmare bestämmelser om vilka uppgifter som skall lämnas.

Om uppgifterna i en ansökan är ofullständiga eller oriktiga i fråga om svarande skall denne enligt andra stycket anmäla det till rätten.

I det nya tredje stycket har tagits in en regel som gäller det fallet att en tolk behöver förordnas i målet. Enligt nuvarande 5 kap. 6 & (6 kap. 6 5 enligt vårt förslag) skall tolk förordnas om part, vittne eller annan som

skall höras inför rätten inte är mäktig det svenska språket. Tolk skall också förordnas, om den som skall höras är allvarligt hörsel- eller talska- dad. Det finns f.n. ingen skyldighet för den, som ger in en inlaga och därigenom initierar att någon skall höras inför rätten, att upplysa rätten om eventuellt tolkbehov. Trots detta brukar ombud, som är processvana, ge rätten behövliga upplysningar utan att rätten behöver fråga. På den blankett som åklagare brukar använda för ansökan om stämning finns ett särskilt utrymme för angivande av tolkbehov. I de fall ett ombud eller en part, som begår någons hörande, inte är processvan brukar rätten i tveksamma fall ta kontakt med ombudet eller parten i fråga om tolkbe- hovet.

För att underlätta domstolens administrativa arbete i samband med utsättande av sammanträde har vi föreslagit en regel om att part skall anmäla eventuellt tolkbehov till rätten.

I paragrafens fjärde stycke, som behandlar det fallet att uppgivet förhållande ändras under rättegången, har gjorts en redaktionell änd- ring. Härutöver har ett nu gällande skyndsamhetskrav tagits bort efter- som bestämmelser av det slaget bör reserveras för situationer i vilka snabbhet är nödvändig.

2 5

I paragrafen har införts ett nytt första stycke som ger en allmän regel om att inlaga bör vara undertecknad av parten eller ombud för honom. Bestämmelsen ersätter de ovillkorliga regler angående undertecknande av stämningsansökan som enligt nuvarande ordning ges i 42 kap. 2 å andra stycket, 45 kap. 4 & sista stycket och 47 kap. 2 & andra stycket. Den ersätter också vissa regler med motsvarande innehåll som finns i 2 & ärendelagen samt 2 och 19 åå lagsökningslagen. I handräckningslagen finns inte någon motsvarande bestämmelse.

Den nya regeln har ett vidare tillämpningsområde än de nuvarande bestämmelserna om undertecknande av handling. I princip täcker den in också de inlagor som ges in under rättegång.

Till skillnad från vad som gäller enligt de nuvarande reglerna är skyldigheten att underteckna inlaga inte ovillkorligt utformad. lnlaga som inte är undertecknad skall emellertid enligt andra meningen i para- grafens första stycke bekräftas av parten eller ombudet genom under- tecknad handling, om rätten begär det. Att rätten ålägger parten att bekräfta inlaga torde bli särskilt betydelsefullt när det är fråga om ansökningar av skilda slag. Också många andra inlagor kan vara sådana att rätten har anledning att begära en skriftlig bekräftelse. Givetvis finns det ingenting som hindrar att rätten informellt begär en muntlig bekräf- telse i de fall detta är lämpligt.

Genom regleringen i paragrafens första stycke blir den nuvarande regeln i 33 kap. 3 55 tredje stycket, enligt vilken telegram eller annat meddelande som inte är undertecknat skall bekräftas av insändaren om rätten begär det, överflödig.

Verkan av att part vägrar bekräfta en icke underskriven handling regleras inte i paragrafen. Konsekvenserna av en vägran kan emellertid

inte gärna bli annat än att vederbörande inte skall anses ha gett in inlagan.

De nuvarande reglerna i 50 kap. 4 &, 51 kap. 4 5, 52 kap. 3 5, 55 kap. 4 5, 56 kap. 4 5 och 58 kap. 5 & om att fullföljds- och resningsinlagor skall vara egenhändigt undertecknade bör enligt vår mening tills vidare gälla vid sidan av den föreslagna regeln.

Andra stycket motsvarar innehållet i den nuvarande paragrafen. [ andra stycket sägs att inlaga skall åtföljas av en kopia för motpart, om inte rätten bestämmer annat. I förhållande till vad som nu gäller innebär detta att den som ger in en inlaga inte behöver ta ställning till om rätten har skyldighet att formligt delge inlagan med motpart eller annan. I motsats till vad som nu gäller skall parten ge in kopior av inlaga för motparternas räkning utan anknytning till frågan om delgivning skall ske.

Undantaget från skyldigheten att ge in kopia äri första hand avsett för det fallet att handlingen ges in vid en förhandling utan att parten därvid har tillgång till kopior. En i den nuvarande paragrafen upptagen skyl- dighet för rätten att — om antalet kopior av inlaga inte räcker för motparterna — anmana ingivaren att tillhandahålla kopiorna och att annars på partens bekostnad göra en avskrift av handlingen, har utmön- strats ur paragrafen. Frågor om hur rätten skall förfara när kopior saknas bör i stället lösas genom allmänna bestämmelser i expedi- tionskungörelsen.

35

Ändringen i paragrafen innebär att tredje stycket, som behandlar vissa frågor om telegram och andra meddelanden som inte är undertecknade, har fått utgå. Ändringen har berörts i anslutning till 2 5.

55

I paragrafen anges i vilka fall domstol skall delge vad som nu kallas tredskodom och enligt vårt förslag kallas förenklad dom. Paragrafen får i fortsättningen avseende också på den summariska processen eftersom avgörande av saken i den processen sker genom förenklad dom.

De nuvarande reglerna innebär att tredskodom delges genom rättens försorg endast om den innebär att fordran fastställts att utgå med sär- skild förmånsrätt i lös eller fast egendom, om den part som yrkat tred- skodom begär det eller om part beviljats allmän rättshjälp. För lagsök- ningsutslag gäller motsvarande regler (17 (5 lagsökningslagen). Bevis i mål om betalningsföreläggande delges aldrig genom rättens försorg. Enligt 15 & handräckningslagen (1981 :847) delges utslag enligt den lagen genom rättens försorg, om sökandens talan har bifallits i mål vari part beviljats allmän rättshjälp.

Att rätten delger tredskodomar och lagsökningsutslag när fordran fastställs att utgå med särskild förmånsrätt i viss egendom är naturligt med tanke på att rättens avgörande medför en omedelbar utmätnings— verkan (se härom bl.a. prop. 1980/ 81 :84 s. 245). Denna verkan upphör

viss tid efter det att avgörandet vunnit laga kraft, något som blir fallet viss tid efter det att avgörandet delgetts den mot vilken det riktats. Att rätten delger tredskodomar och lagsökningsutslag när part beviljats allmän rättshjälp hänger samman med reglerna om återbetalnings- skyldighet till statsverket i anledning av beviljad rättshjälp (se 33 & rättshjälpslagen).

De för tredskodomar och lagsökningsutslag gällande reglerna om delgivning när fordran fastställts att utgå med särskild förmånsrätt i viss egendom och när part beviljats allmän rättshjälp synes utan praktiska olägenheter kunna gälla alla förenklade domar.

Däremot bör reglerna om att rätten skall delge tredskodomar och lagsökningsutslag, när part begär det, inte få gälla för de förenklade domarna. Delgivning av den förenklade domen kan visserligen bilda utgångspunkt för laga kraft (se 44 kap. 20 lj), men en underlåten delgiv— ning är inte till någon olägenhet för statsverket såsom när part haft rättshjälp. För part som vunnit genom den förenklade domen bör också en begäran hos kronofogdemyndighet om verkställighet i flertalet fall framstå som mera värdefull än att den förenklade domen delges. Även en begäran om verkställighet kan nämligen leda till att domen vinner laga kraft. Om den vinnande av någon anledning vill bespara motparten att bli utsatt för kronofogdemyndighetens ingripande — kanske därför att betalningsuppgörelse träffats — men ändå vill att den förenklade domen skall vinna laga kraft, kan han själv delge motparten domen.

Med hänsyn till det sagda har i paragrafen upptagits den bestämmel- sen att förenklad dom delges genom rättens försorg, om den innebär att fordran fastställs att utgå med särskild förmånsrätt i lös eller fast egen- dom eller om part beviljats allmän rättshjälp.

65

I första stycket görs undantag från vanliga delgivningsregleri fråga om stämning i brottmål.

Paragrafen upptar i sin nuvarande utformning ett absolut förbud mot att stämning i brottmål delges genom kungörelsedelgivning enligt 15 & delgivningslagen (l970:428). För de brottmål som anges i 2 kap. 3 5 andra stycket 4, dvs. mål angående förverkande m.m., är emellertid annan delgivningsform knappast möjlig, om talan riktats mot en okänd person. För sådana mål finns idag möjlighet till kungörelsedelgivning enligt 17 & RP och den möjligheten har i vårt förslag behållits genom ett tillägg till första stycket.

Enligt 17 (j RP finns det också en möjlighet att vid talan om förverkan- de som riktas mot okänd person inskränka delgivningen så att stämning- en utan att införas i tidning anslås på rättens kansli. Den möjligheten förutsätter att värdet av den egendom som kan komma att bli förverkad uppenbarligen inte uppgår till 1 000 kronor. Även enligt delgivningsla- gen kan dock kungörelse i vissa fall underlåtas. Sålunda kan enligt 17 & delgivningslagen kungörelsedelgivning alltid begränsas till anslag på myndighets kansli, om införande i tidning är uppenbart meningslöst. För flertalet förverkandefall torde gälla att den som går i svaromål på

ansökan om förverkande av beslagtagen egendom därigenom riskerar ett åtal för brott. Enligt vår mening kan man därför undvara särskilda regler om begränsning av kungörandet i förverkandefall.

1 andra stycket, som handlar om stämning i tvistemål, har endast gjorts några redaktionella ändringar.

1059

Paragrafen, som är ny, behandlar frågor om delgivning i rättegång med personer som vistas utom riket. I allmänhet är utländska myndig- heter behjälpliga med sådan delgivning. Det finns emellertid undantags— fall. I bl.a. Norge, Västtyskland, Schweiz och öststaterna medverkar inte myndigheterna till delgivning av föreläggande som förenats med ekono- misk sanktion (vite) vid bristande uppfyllelse. Eftersom de flesta föreläg— ganden enligt RB skall förenas med vite uppstår problem. I praktiken brukar de idag lösas så att rätten utan formligt lagstöd avstår från att utsätta vite och låter föreläggandet delges utan någon utsatt påföljd för underlåtenhet att följa föreläggandet.

I paragrafen har tagits upp en bestämmelse som uttryckligen ger rätten en möjlighet att i de nu ifrågavarande fallen underlåta att utsätta vite. Konsekvenserna av regeln blir att inställelseskyldigheten blir osanktionerad. Målet kan dock många gånger avgöras (se t.ex. 46 kap. 15 å). Enligt vissa paragrafer i RB förutsätts för åtgärd från rättens sida att Vitesföreläggande misslyckats (se t.ex. 43 kap. 16 5). Med vitesföreläg- gande enligt de lagrummen bör därför jämställas att föreläggande enligt förevarande paragraf delgivits utan att vite utsatts. En regel härom har vi tagit upp i paragrafens andra mening.

34 kap.

Detta kapitel behandlar frågor om rättegångshinder. RB skiljer mellan rättegångshinder (processhinder) och frågor rörande själva saken och låter denna distinktion få praktisk betydelse i en rad hänseenden (se Lindblom, Processhinder s. 89). Den rådande systematiken har flera olägenheter och starka skäl kan anföras för att processhinderinstitutet borde avskaffas helt och hållet. En så omfattande reform faller dock utom ramen för vårt uppdrag. Härtill kommer att reformbehovet mins- kar om vårt förslag på andra områden genomförs. I en effektiv och flexibel process kommer nämligen processhinderinstitutets nackdelar att bli mindre framträdande än de är idag. Enligt vår mening kan man göra ytterligare vinster genom vissa ändringar i 34 kap. 1 (j. Ändringarna gäller framför allt omfattningen av rättens officialprövning.

I 2 5, som behandlar frågor om framställande av foruminvändning, har gjorts vissa ändringar för att bestämmelserna inte heller i fortsätt- ningen skall bli tillämpliga vid summarisk process.

15

I första stycket av den föreslagna lagtexten dras en gräns upp mellan tvingande och dispositiva rättegångshinder. Lydelsen ansluter nära till

den nu gällande. Officialprövning är huvudregeln och parts åberopande av rättegångshinder är en förutsättning för avvisning endast vid vissa brister i rättens behörighet (10 kap. 18 å) och — enligt praxis — då giltigt skiljeavtal föreligger.

I och för sig kan skäl anföras till stöd för att göra flera frågor om rättegångshinder dispositiva än vad som nu är fallet. En ändring i denna riktning är emellertid rättstekniskt komplicerad. Att s.a.s. vända på den nu gällande huvudregeln och föreskriva att rätten självmant skall pröva frågor om rättegångshinder endast när detta är särskilt stadgat skulle förutsätta ingrepp i ett svåröverskådligt antal bestämmelser, inte bara i RB utan även i andra lagar med processuella inslag. Och att i RB räkna upp vilka processhinder som är dispositiva respektive tvingande låter sig svårligen göra.

Enligt vår mening bör man gå en annan väg. Vi har i andra stycket upptagit en regel som avsevärt minskar behovet av att lagtextvägen föra flera processhinder till den dispositiva sidan. Detta behov är redan idag begränsat mot bakgrund av att det finns ett inte obetydligt manövre- ringsutrymme i här aktuellt hänseende inom ramen för det rådande systemet. Omfattningen av rättens officialprövning i varje särskilt fall är nämligen inte fixerad i lagtexten i dess nuvarande lydelse och det finns all anledning att bibehålla och ytterligare markera denna flexibilitet. Detta gäller särskilt rättens skyldighet att verka för ytterligare utredning när det är oklart huruvida det föreligger rättegångshinder eller ej. Frågan om hur stor rättens aktivitet skall vara i detta hänseende bör nämligen inte lösas enhetligt för alla frågor om processhinder (se Lindblom, Pro- cesshinder s. 99 i not 1). Det avgörande är om det intresse som ifrågavarande processförutsättning är avsedd att skydda är tillräckligt representerat i rättegången. När så ej är fallet, som t.ex. vid frågor om bristande processbehörighet, har rätten anledning att verka för ytterli- gare utredning utöver den parterna presterat om rätten finner denna otillräcklig. Kan parterna anförtros utredningen och är pro- cessförutsättningen uppställd i deras eller rättens eget intresse (som t.ex. vissa forum- och talerättsregler liksom rekvisiten för tillåten fastställel- setalan enligt 13 kap. 2 &) finns det däremot inte anledning för rätten att lägga ner mer tid och arbete på processhinderfrågan än man kan spara om avvisning äger rum.

Möjligheten att begränsa officialprövningen på det nu angivna sättet föreligger, som nyss antytts, i viss mån redan idag men ett sådant hand- lingssätt kan också uppfattas stå i motsatsställning till den gällande regeln att frågor om processhinder alltid skall handläggas och avgöras innan rätten går in på en prövning av själva saken. Detta krav kommer till uttryck i lagtexten genom den undantagslösa regeln att fråga om hinder för målets upptagande skall företagas (till handläggning och avgörande) ”så snart det finns anledning till det”. Bestämmelsen har motiverats med vikten av att avvisningsfrågor om möjligt avgörs innan rätten går in på en behandling av själva saken (SOU 1938:44 s. 375). Att så sker är av processekonomisk betydelse; skulle det sedermera visa sig att kärandens talan skall avvisas är ju den tid och de kostnader som redan lagts ner på en handläggning av själva saken bortkastade.

I svensk doktrin och praxis har man — i motsats till vad som är fallet i flera främmande rättssystem — uppfattat den angivna prioriteringen av frågor om processhinder som en undantagslös turordning för såväl handläggning som avgörande. Rätten får således inte avkunna dom i målet förrän man tagit ställning till samtliga aktuella frågor om rätte- gångshinder och konstaterat att processhinder ej är för handen. Varje dom, bifallande såväl som ogillande, är därför inte bara ett avgörande av själva saken; domen innefattar även ett jakande — ehuru i allmänhet implicit — svar på frågan om processförutsättningarna är för handen.

Otvivelaktigt har den rådande ordningen i allmänhet goda skäl för sig. Men regeln kan också få icke önskade effekter och rent av motverka de processekonomiska ändamål den är avsedd att tjäna. Antag att det är uppenbart att kärandens talan är ogrundad samtidigt som det föreligger en eller flera komplicerade frågor om processhinder, som t.ex. res judi- cata, bristande talerätt eller bristande fastställelseintresse. Lika väl som en prövning av själva saken är meningslös om det sedermera skulle visa sig att talan skall avvisas är en omfattande och komplicerad processhin- derprövning meningslös om det från början står helt klart att sedermera en ogillande dom kommer att följa. Ogillandet skulle kunna föregås av en minimal resursinsats från rätten och parterna om det fick ske direkt, men samtliga tvingas nu först till en onödig process i processhinderfrå- gorna. Om rätten då finner att det faktiskt föreligger processhinder, skall kärandens talan visserligen avvisas i stället för att ogillas. För parterna (liksom för rätten) torde det dock i allmänhet sakna betydelse om pro- cessen slutar med ett avvisningsbeslut eller med en ogillande dom. Den stela turordning som gäller för prövningar av olika brister i kärandens talan leder därför till ökade kostnader för den tappande parten och till resursslöseri för det allmänna.

Vi föreslår i detta betänkande att man på olika sätt skall öka möjlig- heterna att snabbt och billigt komma fram till ett avgörande då saken är uppenbar (förenklad dom, möjligheter att ogilla utan att stämning utfär- dats vid uppenbart ogrundade stämningsansökningar, avgörande på handlingarna osv.). Härigenom accentueras ytterligare behovet av att kunna gå förbi komplicerade eller svårutredda processhinderfrågor när detta är fördelaktigt från processekonomisk synpunkt och en ingående processhinderprövning inte är motiverad av andra skäl. Genom bestäm- melsen i andra stycket öppnas en möjlighet att underlåta att ta upp frågor om rättegångshinder till prövning just i fall som de nyss beskriv- na. Det skall således vara uppenbart att talan skall ogillas medan processhinderfrågan framstår som svårbedömbar eller svårutredd. Huvudregeln skall alltså fortfarande vara att frågor om processhinder skall handläggas och avgöras innan rätten går in på en prövning av själva saken. Det är endast när denna ordning medför uppenbara pro- cessekonomiska nackdelar och inte kan motiveras på andra grunder (varom mera nedan) som det finns skäl att frångå huvudregeln.

I de fall svaranden (eller den tilltalade) bestritt kärandens talan men det är uppenbart att talan skall bifallas om inte processhinder föreligger bör rätten däremot i allmänhet pröva om avvisning skall ske, även om detta kan te sig ofördelaktigt från processekonomisk synpunkt. En bifal-

lande dom bör liksom idag förutsätta att kärandens talan är felfri även i formellt hänseende. Man ökar annars risken för onödiga överklagan- den. Har svaranden svårt att värja sig i materiellt hänseende har han ju desto större anledning att försöka få till stånd en avvisning. Och skulle hovrätten vid ett överklagande ha en annan uppfattning än tingsrätten om det berättigade i att gå förbi processhinderfrågorna tvingas man att antingen pröva avvisningsfrågan — vilket skulle strida mot instansord- ningen — eller återförvisa målet, varigenom den processekonomiska vinsten förbyts i en förlust. (Som framgår nedan är risken för motsvaran- de problem mindre då det är uppenbart att talan skall ogillas). Att en talan är uppenbart välgrundad i materiellt hänseende bör således nor- malt sett ej föranleda en tillämpning av undantagsregeln i andra stycket.

Antag emellertid att svaranden i ett dispositivt tvistemål medger kä- randens talan samtidigt som en svårutredd processhinderfråga aktuali- serats. I detta fall bör det — liksom i fall när det är uppenbart att svaranden ej vill ha till stånd en avvisning — vara möjligt att meddela en bifallande dom utan att pröva processhinderfrågan. Regeln i andra stycket har formulerats så att även detta skall vara möjligt. Är det däremot klart att kärandens talan är behäftad med rättegångshinder skall avvisning ske även om svaranden medgett kärandens talan eller förklarat sig inte åberopa processhinder. Genom regeln i andra stycket regleras nämligen inte i vilken mån processhinder är dispositiva — detta sker i första stycket — utan blott omfattningen av rättens officialpröv- ning när det är ovisst om rättegångshinder föreligger eller ej. Skulle svaranden bestrida käromålet men medge förekomsten av en tvingande processförutsättning förhindrar detta således, som berörts ovan i sam- band med första stycket, inte en officialprövning i och för sig. Däremot torde parternas inställning kunna medverka till att rätten väljer att gå direkt på ogillande dom när detta ter sig processekonomiskt fördelaktigt och det ej från andra synpunkter är nödvändigt med en ingående offi- cialprövning av processhinderfrågan.

Som framgått ovan kan det stundom finnas anledning för rätten att pröva en fråga om processhinder trots att detta framstår som processeko- nomiskt ofördelaktigt jämfört med att gå direkt på ogillande dom (re- spektive bifall grundat på medgivande). Detta är framför allt fallet då det intresse processförutsättningen är avsett att skydda inte kan anses till- räckligt väl representerat av parterna i rättegången. Är det t.ex. tveksamt om käranden är processbehörig, bör hans talan i allmänhet inte ogillas innan klarhet vunnits i denna fråga. Visserligen kommer den presumtivt processobehörige parten på detta sätt att drabbas av högre rättegångs- kostnader än som skulle ha blivit fallet om rätten omedelbart ogillat hans talan. Men detta måste vägas mot risken att ogillandet mera skulle vara en följd av dålig processföring än bristande materiellt underlag för hans talan.

Också i de fall då en ogillande dom skulle äga rättskraft inte bara mellan parterna utan även mot tredje man bör rätten stundom avstå från att utnyttja möjligheten att ogilla utan att pröva processhinderfrågorna. Om domen har rättskraft mot andra än parterna, är det av särskild vikt att käranden äger talerätt. Rätten bör därför pröva om denna processför-

utsättning är för handen även om det kan te sig processekonomiskt omotiverat. (Motsvarande situation kan föreligga i brottmål om åklaga- ren ej för talan och det kan ifrågasättas huruvida den som väckt åtal är målsägande).

Även i andra fall än de här nämnda, som t.ex. vad gäller vissa forum- frågor, kan särskilda hänsyn motivera en processhinderprövning trots att kärandens talan är uppenbart ogrundad. Det bör kunna anförtros åt rätten att avgöra när detta är fallet.

Med den här föreslagna lydelsen i andra stycket skapas således en flexibel ordning av innebörd att rätten i uppenbara fall kan gå förbi processhinderfrågorna och ogilla kärandens talan (eller bifalla på grundval av ett medgivande) utan att ta ställning till om rättegångs- hinder är för handen. Skulle det sedermera visa sig att det faktiskt förelåg ett processhinder torde detta inte medföra några olägenheter. Käranden har knappast anledning att angripa avgörandet på denna grund eftersom han då endast kan få den ogillande domen utbytt mot ett av- visningsbeslut — en framgång av högst begränsad omfattning. Och för svaranden finns det självfallet inte någon anledning att klaga på utgång- en; en ogillande dom bereder honom minst lika stor trygghet som om målet avvisats på grund av rättegångshinder. På grund härav torde svaranden inte ens ha fullföljdsrätt i den här beskrivna situationen.

Svarandens trygghet i nyssnämnda hänseende inskränks ej heller — utöver vad som alltid är fallet — av kärandens möjligheter att anföra vad eller angripa avgörandet med besvär över domvilla. Redan det förhål- landet att tingsrätten ansett hans talan uppenbart ogrundad bör verka avhållande. Visserligen kan det tänkas att käranden skulle vara intresse- rad av att få den ogillande domen utbytt mot ett avvisningsbeslut om den formella brist som föranleder avvisningen är reparabel och avvisningen följaktligen inte skulle stå hindrande i vägen för kärandens möjligheter att senare väcka ny talan om samma sak. Men domvilla enligt 59 kap. 1 5 första punkten i den lydelse vi föreslår förutsätter att målet i strid med 34 kap. 1 & upptagits trots att det förelegat rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta. Och enligt den föreslagna lydelsen av 34 kap. 1 & andra stycket är överrätt liksom underrätt inte skyldig att självmant beakta frågor om rättegångshinder när detta är meningslöst på grund av att kärandens talan är uppenbart ogrundad.

Bl.a. för att parterna och överinstansen skall få upplysning om när rätten valt att gå direkt på ogillande dom bör det anges i domen när processhinderfrågor lämnats åsido på här aktuellt sätt. Hur överrätten skall förfara om frågan aktualiseras där diskuteras i motiveringen till 59 kap. l &.

Paragrafens tredje stycke innefattar i så måtto en nyhet att det framgår av lagtexten vilken rättsföljd som skall inträda om rättegångshinder konstaterats vara för handen. Denna upplysning bör återfinnas i RB och har då sin naturliga plats i 34 kap. Liksom idag har det däremot inte ansetts nödvändigt att ange att rätten, innan avvisning sker, genom ett föreläggande skall ge parten möjlighet att avhjälpa bristen och därmed undvika avvisning, om nu bristen är av sådan beskaffenhet att den kan avhjälpas.

25

I paragrafen behandlas frågor om vid vilken tidpunkt foruminvänd- ningar senast skall framställas och effekterna av att part underlåter att framställa sådan invändning i rätt tid. Med foruminvändning förstås en sådan invändning som grundar sig på att domstolarnas behörighet att ta upp en tvist till saklig prövning är sakligt, funktionellt och lokalt begrän- sad. Också invändningar om att tvist enligt avtal skall prövas av skilje- nämnd faller inom paragrafens tillämpningsområde.

I tvistemål kommer frågan om rättens behörighet inte alltid under rättens prövning, om inte svaranden gör invändning därom (se 10 kap. 18 å). Av den nu förevarande paragrafen i dess gällande lydelse framgår att foruminvändning skall framställas redan då parten första gången skall föra talan vid rätten. Vid muntlig förberedelse måste sålunda in- vändningen framställas vid det första förberedelsesammanträdet och vid skriftlig förberedelse den dag, då svaromål skall avges. Försummelse härav medför att partens rätt att göra invändningen förfaller. Detta gäller även om han uteblir från sammanträdet eller underlåter att inkom- ma med skriftligt svaromål. Rätten har dock — oavsett om svaranden har gjort invändning — kvar sina möjligheter att avvisa en talan som väckts i strid med en tvingande forumregel (se 10 kap. 17 5).

Har parten laga förfall för sin underlåtenhet, får denna inte läggas honom till last. Han måste dock i sådant fall framställa invändningen så snart ske kan efter det att förfallet upphört. En summarisk process, som enligt de nu gällande reglerna föregår en egentlig process enligt RB, anses inte inverka på svarandens rätt att i den egentliga processen framställa en foruminvändning vid första inställelse eller i skriftligt svaromål. Man kan anföra flera skäl för att dessa regler i princip bör behållas om den summariska processen byggs in i den allmänna RB-pro- cessen som ett allmänt förstadium enligt vad vi förordat i den allmänna motiveringen (se också 42 kap. om förberedelse i förenklad form). Ett betydelsefullt skäl är att ett krav på att foruminvändningen skall fram- ställas redan på det summariska stadiet inte är förenligt med ett system enligt vilket tingsrätten ges en mera vidsträckt behörighet att handlägga målet i den summariska ordningen. En foruminvändning skulle i flerta- let fall behöva vara villkorad att gälla i händelse av att en egentlig process kommer till stånd. Ett annat skäl för att behålla den nuvarande ordningen är att den summariska processen inte bör göras mera inveck- lad än att enskilda parter kan klara sig utan anlitande av juridiskt biträde.

I första stycket av paragrafen har därför såsom ett undantag från den allmänna regeln om tidpunkten för framställande av foruminvändning angetts att i tvistemål vid tingsrätt invändning inte behöver framställas förrän parten första gången skall föra talan vid förberedelse enligt 43 kap.

För det fall att det är svaranden, som genom en begäran enligt 44 kap. 20 (j om återupptagande av målet inleder den egentliga processen, upp- ställs den kompletterande regeln att foruminvändningen skall framstäl- las senast i samband med ansökan om återupptagande. Även i den nu

angivna delen överensstämmer förslaget i princip med vad som redan gäller (se NJA 1972 s. 331).

De två senare meningarna i paragrafens nuvarande enda stycke har med förut angivna ändringar införts i två nya stycken i paragrafen. Samtidigt har vissa redaktionella justeringar gjorts i paragrafen.

35 kap.

Kapitlet innehåller allmänna bestämmelser om bevisning. Vi föreslår ändringar i tre paragrafer. I 8 & föreslås en kodifiering av den redan idag gällande principen att bevis som upptas utom huvudförhandling skall upptas på lämpligaste sätt. I 13 & föreslås bl.a. vissa justeringar av bestämmelserna om upptagande av bevis vid huvudförhandling i de fall beviset redan upptagits tidigare under målets handläggning. En viss utvidgning av möjligheterna att åberopa s.k. skriftliga vittnesberättelser föreslås i 14 5.

85

Paragrafen innehåller grundläggande regler om den s.k. bevisomedel- barheten. Enligt första meningen skall bevis, då huvudförhandling hålls, upptas vid denna, om det inte på grund av särskilda bestämmelser är tillåtet att ta upp beviset utom huvudförhandling. I denna del föreslås endast språkliga ändringar.

I paragrafens andra mening regleras bevisupptagningen i sådana fall då upptagningen inte skall äga rum vid huvudförhandling, antingen därför att någon sådan förhandling inte alls skall hållas eller därför att bevisupptagning av något skäl skall ske utom huvudförhandlingen. För sådana fall gäller enligt paragrafens nuvarande lydelse endast att beviset skall upptas vid den domstol där målet är anhängigt eller vid annan domstol. Även om det inte är uttryckligen stadgat, gäller givetvis också i dessa fall principen om det bästa bevismedlet (se Gärde s. 486). Detta innebär att rätten skall välja det sätt för bevisupptagning som ger det säkraste underlaget för bevisvärderingen, under förutsättning att detta upptagningssätt är praktiskt möjligt att använda. Om t.ex. vittnesförhör i ett visst fall får äga rum utom huvudförhandling enligt reglerna i 36 kap. 19 &, skall vittnet förhöras direkt inför rätten, om inte förutsättningarna för förhör per telefon är uppfyllda.

Även om det nu nämnda anses gälla redan idag, bör man enligt vår mening uttryckligen föreskriva att bevis som inte upptas vid huvudför- handling skall upptas på lämpligaste sätt vid den domstol där målet är

: anhängigt eller vid annan domstol. En sådan regel har sitt värde särskilt i mot bakgrund av de ökade möjligheter till sådan bevisupptagning som ; föreslås i detta betänkande. Regeln bör föras in i paragrafens andra mening.

135

Första stycket i gällande lydelse innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar bevis, som tagits upp utom huvudförhandling en-

ligt de särskilda regler som finns därom, skall tas upp på nytt vid en huvudförhandling i målet. Det stadgas därvid att upptagande på nytt skall ske, om det är av betydelse i målet och det inte längre finns hinder mot upptagande. Några skäl att ändra på denna princip föreligger inte.

Det fallet att bevisning tidigare under målet upptagits utom huvudför- handling utgör emellertid endast en av flera situationer, där rätten vid en huvudförhandling har anledning fråga sig om bevisning, som tagits upp tidigare under målets handläggning, skall tas upp på nytt. Bevisningen kan ha tagits upp tidigare i samband med att en förhandling inställts (nuvarande 43 kap. 3 5 andra stycket och 46 kap. 3 lj andra stycket). Den kan också ha tagits upp vid en tidigare huvudförhandling, vari uppehåll gjorts i sådan omfattning att ny huvudförhandling måste hållas (nuva- rande 43 kap. 13 & andra stycket och 46 kap. 13 å andra stycket).

Intresset av att direkt ta upp bevisningen vid senare huvudförhandling väger i princip lika tungt, oavsett av vilket skäl bevisningen tagits upp tidigare i målet. Därför bör förutsättningarna för ett nytt upptagande av bevisningen vara desamma i alla de nämnda situationerna. Så är också förhållandet i gällande rätt. Att regleringen sker i tre olika paragrafer gör dock systemet onödigt svårt att överblicka. Vi föreslår att alla tre situa- tionerna sammanförs i första stycket i denna paragraf. Det är liksom i gällande rätt självklart att stycket avser handläggning inom samma instans; vid handläggning i högre rätt finns särskilda regler om i vilken mån bevisning som tagits upp av lägre rätt skall tas upp på nytt (35 kap. 13 å andra stycket, 50 kap. 23 &, 51 kap. 23 5, 55 kap. 14 5).

När det gäller regelns tillämpning menar vi att rätten normalt bör följa en parts begäran om att bevisningen skall tas upp på nytt. Undantag bör i princip göras endast för det fallet att rätten finner det uppenbart obehövligt att ånyo ta upp bevisningen.

I första stycket föreslås också vissa språkliga ändringar. I andra stycket, som behandlar vissa frågor om bevisupptagning i högre rätt, har gjorts en del ändringar av enbart redaktionell natur.

Tredje stycket innehåller regler för hur bevis skall förebringas när det inte skall tas upp på nytt. Enligt gällande rätt skall förebringandet ske genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen. Denna regel behöver enligt vår mening modifieras. Det kan t.ex. inte sällan vara lämpligt att, i stället för att läsa upp ett protokoll, spela upp en bandupptagning från ett förhör. Vidare kan det i överrätt ofta räcka med att ett vid lägre rätt upptaget förhör återges genom uppläsning av det referat från förhöret som finns i den lägre rättens dom. Ett sådant förfarande bör naturligtvis kräva parternas medgivande. För att göra de nu beskrivna handlingssätten även formellt tillåtna, har vi i tredje stycket tagit upp en regel av innehåll att beviset i de avsedda fallen skall före- bringas genom protokoll eller på annat lämpligt sätt.

145

Paragrafen innehåller, som en nödvändig grund för RB:s princip om bevisomedelbarhet, ett förbud mot åberopande av skriftliga vittnesberät- telser, s.k. vittnesattester. Från förbudet görs vissa undantag. Skriftliga

berättelser får sålunda åberopas om det är särskilt medgivet. Så är fallet i vissa situationer när det gäller utsagor som lämnats under förunder- sökning (se t.ex. nuvarande 36 kap. 16 5 andra stycket). Vidare får skrift- liga berättelser åberopas om det föreligger ”särskilda omständigheter”. Som exempel på sådana omständigheter nämns i kommentaren av Gär- de m.fl. bl.a. att svårigheter möter att höra intygsgivaren vid rätten eller att intyget avgetts av en person, vars trovärdighet varken rätten eller parterna har anledning ifrågasätta. Vid bedömningen av om den skrift- liga berättelsen skall tillåtas, bör enligt kommentaren avseende fästas vid betydelsen av den omständighet som berättelsen avser. Man anvisar också vägen att höra vederbörande utom huvudförhandlingen (s. 492).

I praxis torde den sistnämnda undantagsbestämmelsen ha tillämpats med stor restriktivitet av domstolarna. Ofta torde man ha vägrat att ge tillstånd till att åberopa en skriftlig berättelse, även när det varit mer eller mindre uppenbart att ett muntligt förhör inte kunnat ge något utöver den skriftliga berättelsen. Från flera håll inom det praktiska rättslivet har man numera sagt att man önskar en försiktig uppmjukning av förbudet i denna paragraf.

Redan av de ovannämnda motivuttalandena framgår till en början att lagstiftaren vid RB. s tillkomst avsåg att möjliggöra ett åberopande av skriftliga vittnesberättelser av processekonomiska skäl. Även enligt vår mening bör systemet vara uppbyggt kring att rätten, i det fall svårigheter möter för intygsgivarens hörande vid en huvudförhandling, gör en be- dömning av berättelsens betydelse och ställer denna i relation till kost- naderna eller olägenheterna med en inställelse vid huvudförhandlingen. Rätten får därvid givetvis även överväga alternativen hörande utom huvudförhandling och hörande vid förhandling som inställs. Detta mås- te anses vara innebörden redan av gällande rätt, såsom den kommit till uttryck i motiven. Med uttrycket ”berättelsens betydelse” avses givetvis främst betydelsen inom ramen för målet, dvs. berättelsens betydelse för målets utgång. Men även målets betydelse bör kunna vägas in. Rätten bör alltså i en viss given situation kunna vara mera frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmål än i mål om stora värden eller mål om grova brott.

Det hittills sagda rör närmast den situationen att svårigheter möter att höra uppgiftslämnaren direkt inför domstolen. Men det finns också en annan situation som kräver uppmärksamhet, nämligen den att det med fog kan antas att ett muntligt förhör inte kommer att tillföra målet mer än som kommit fram redan genom den skriftliga berättelsen. I någon mån har man i motiven velat tillåta åberopanden av nu angivna skäl, nämligen när intygsgivarens trovärdighet inte ifrågasätts.

I denna del menar vi att man bör kunna gå ett steg längre. Vi tänker då på fall där man med hänsyn till vad man känner till om uppgiftsläm- naren och om de omständigheter, varunder hans iakttagelser ägt rum, kan erfarenhetsmässigt säga sig att hans hörande inför domstolen inte kommer att lämna något väsentligt bidrag till utredningen i målet. Vi avser främst förhör med offentliga funktionärer och jämställda, som lämnat skriftliga uppgifter om en för dem rutinbetonad händelse i nära anslutning till händelsen. Det kan t.ex. vara fråga om en polismans

anteckningar i samband med en hastighetskontroll. När åtalet för fort- körning skall handläggas vid rätten, har så lång tid förflutit att polisman- nen i de allra flesta fall inte minns något från själva händelsen utan får inskränka sin berättelse till att bekräfta att det är han som gjort anteck- ningarna i fråga. I sådana situationer kan det ofta te sig onödigt kostsamt att kalla in polismannen till en huvudförhandling.

Det bör påpekas att rätten givetvis inte bör nöja sig med den skriftliga berättelsen, om ett muntligt hörande kan antas vara nödvändigt för att bedöma vittnets allmänna trovärdighet eller vana vid de aktuella arbets- uppgifterna eller för att få vederbörandes rutiner belysta. Enbart den omständigheten att parterna tillerkänner ”vitsord” åt ett åberopat intyg bör — som påpekas i Gärdes m.fl. kommentar — inte föranleda att man underlåter muntligt förhör.

Även om vi — som framgår av det sagda — anser att det finns utrymme för en försiktig uppmjukning av nuvarande praxis i fråga om tillåtande av skriftliga vittnesberättelser, är det angeläget att framhålla att huvudinriktningen mot bevisomedelbarhet enligt vår mening inte bör rubbas. Det muntliga vittnesförhöret inför rätten måste även i fortsätt- ningen vara det normala sättet för rätten att tillgodogöra sig ett vittnes berättelse på.

Vi föreslår att möjligheterna enligt denna paragraf att åberopa skrift- liga vittnesberättelser delas upp i tre punkter. Den första punkten mot- svarar helt gällande rätt. I andra punkten upptas det fallet att vittnet inte kan förhöras, varken vid eller utom huvudförhandling. Härmed avses att den som lämnat en skriftlig berättelse avlidit eller är varaktigt svårt sjuk på sådant sätt att han inte kan förhöras vid eller utom huvudförhandling. Vidare avses den situationen att intygsgivaren befinner sig på helt okänd ort och att det kan antas att han inte kommer att anträffas.

[ tredje punkten preciseras övriga förutsättningar för att tillåta en skriftlig berättelse i enlighet med det ovan sagda. Rätten får i varje enskilt fall göra en sammanvägning av alla omständigheter vid avgöran- det av om muntligt förhör kan underlåtas. De faktorer som bör inverka på bedömningen är dels de processekonomiska — alltså de kostnader och olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra — dels berättelsens betydelse (såsom detta begrepp defi- nierats ovan) och vad som kan antas stå att vinna med ett förhör och dels övriga omständigheter. Nyttan med ett muntligt förhör skall alltså ställas inte bara mot kostnaderna med ett sådant förhör utan även mot t.ex. tvisteföremålets värde och den tidsmässiga vinst man kan göra om den skriftliga berättelsen får åberopas. Det bör emellertid än en gång betonas att muntligt förhör vid eller utom huvudförhandling är den form för bevisupptagning som normalt bör användas.

36 kap.

I detta kapitel, som innehåller bestämmelser om vittnen, föreslås reformer i flera hänseenden. Förslagen är föranledda delvis av våra allmänna överväganden rörande tingsrättsprocessens utformning och delvis av konkreta reformkrav på enskilda punkter. Först och främst

föreslår vi vissa ändringar i fråga om vilka som skall betraktas som vittnen. Sålunda föreslås att målsägande som inte för talan skall anses som vittne. Vidare föreslås att s.k. medtilltalade och likställda undantas från vittnesreglerna (l ä). Medlare föreslås inte få vittna om vad part anförtrott honom i samband med medlingen (5 (j). Systemet för kallelse av vittnen till förhandling och förfarandet när ett vittne uteblir från förhandling föreslås ändrade efter mönster från motsvarande regler för parter (7 och 20 95). De målsägande, som enligt förslaget skall betraktas som vittnen, föreslås undantagna från möjligheten att avlägga ed (13 5). Vi föreslår delvis nya regler för hur ett vittnesförhör skall gå till (17 5). Vidare öppnas vissa möjligheter att ålägga åhörare att lämna rättssalen under ett vittnesförhör (18 5). Vi föreslår också nya regler i fråga om möjligheterna att förhöra vittne utom huvudförhandling (19 å). Slutligen föreslås vissa ändringar i fråga om användande av tvångsmedel för att få fram ett vittnesmål (22 och 23 55).

15

Paragrafen innehåller ett generellt förbud för part att vittna. Någon principiell ändring i detta förbud föreslås inte.

I brottmål har förbudet mot att vittna i gällande rätt utsträckts även till en annan grupp än sådana som för talan i målet, nämligen till målsägan- de (enligt definitionen i 20 kap. 8 5), som ej för talan. Skälet för denna utvidgning torde ha varit att en målsägande, även om han inte för talan, ansetts ha ett så starkt intresse av målets utgång att han bör jämställas med part (se t.ex. prop. 1942:5 s. 516).

Från det praktiska rättslivets sida har framförts krav på att man öppnar möjlighet atti vissa fall behandla målsägande mer enligt vittnes- reglerna än enligt reglerna för part. Kravet gäller framför allt de fall då målsäganden inte för talan i målet utan endast skall höras på begäran av part. Målsäganden är i sådana situationer i praktiken ofta att betrakta uteslutande som bevisning, närmast som ett vittne. Det framstår därför som en egendomlig ordning att förhöra honom i anslutning till åklaga- rens sakframställning och inte i samband med övrig bevisupptagning. Vidare anses det vara en brist att målsäganden i dessa fall inte kan åläggas att lämna rättssalen under åklagarens sakframställning. En möj- lighet att göra detta skulle avsevärt minska risken för att målsäganden påverkas av sakframställningen.

Enligt vår mening bör det inte övervägas att undanta en målsägande från vittnesförbudet i de fall han för talan i målet. Även om talan avser

* endast skadestånd, har denna nära nog alltid så många beröringspunkter med skuldfrågan att det inte kan komma i fråga att låta målsäganden få en generell möjlighet att vittna till styrkande av sina påståenden i ska- deståndsdelen, medan den tilltalade inte har en sådan möjlighet. Att skilja ut de frågor som bara är av betydelse i brottmålsdelen och låta målsäganden vittna rörande dem är inte praktiskt möjligt.

Man måste alltså acceptera att målsägande som för talan — om ansvar eller skadestånd — i målet behandlas som part. Eftersom parter i princip har rätt att närvara vid rättegången, är det svårt att hindra att en måls-

ägande som för talan i målet påverkas av sin medparts, alltså åklagarens, sakframställning. När det gäller tidpunkten för förhöret med målsägan- de som för talan anser vi, som vi närmare utvecklar i anslutning till 46 kap., att man bör skilja mellan målsägandens sakframställning och förhöret med honom i bevisningssyfte. Att den förra hålls i anslutning till att åklagaren utvecklar sin talan är naturligt. Förhöret med målsäganden sker däremot — även i de fall han för talan — i bevisningssyfte och bör därför hållas i anslutning till övrig bevisupptagning. Vi föreslår ingen absolut regel i fråga om ordningen mellan olika förhör, men det kan enligt vår mening ofta vara lämpligt att en kärandepart hörs före en svarandepart. Då kommer målsägandeförhöret, precis som nu är fallet, normalt att äga rum omedelbart före förhöret med den tilltalade, men det finns i vårt förslag inget som hindrar att en motsatt ordning tillämpas, om det är lämpligt i ett enskilt fall.

Målsägande som inte för talan i målet men som skall förhöras på en parts begäran kan i de allra flesta situationer jämställas med vittnen. Det är f.ö. ofta en ren slump om en person kommer att formellt betraktas som målsägande eller som vittne. Man kan enligt vår mening utan olägenhet betrakta dessa målsägande som vittnen både i vad avser rätten att när- vara vid förhandlingen och när det gäller förhörsordningen.

Att helt jämställa målsägande som ej för talan med vittne kan emeller- tid skapa problem. Om man inför en sådan ordning, kan det nämligen finnas en risk för att en målsägande väljer att avstå från att föra skade- ståndstalan i brottmålet, i avsikt att lättare få den tilltalade fälld genom sin av vittneseden förstärkta berättelse, och först sedan brottmålsdomen vunnit laga kraft väcka talan om enskilt anspråk. Ett sätt att förhindra dylika möjligheter men samtidigt uppnå tidigare nämnda fördelar med att jämställa målsägande med vittne är att visserligen låta vittnesförbu- det i denna paragraf omfatta endast målsägande som är part i målet men undanta sådan målsägande som skall betraktas som vittne från möjlig- heten att avlägga ed.

Mot bakgrund av det anförda föreslår vi i första stycket en regel som innebär att förbudet mot att vittna i fråga om målsägande inskränks till dem som är parter i det aktuella målet. Målsägande, som ej för talan, betraktas alltså som vittne, dock att han enligt vårt förslag (se 13 (_j) inte får avlägga ed. Detta innebär bl.a. att sådana målsägande kommer att inordnas under bestämmelserna i 9 5 om vittnes rätt att närvara vid förhandlingen. När det gäller förhöret med målsäganden blir bestäm- melsen i 46 kap. 8 5 andra stycket i vårt förslag tillämplig. Förhöret med den tilltalade bör enligt denna regel äga rum före vittnesförhör.

I tre nya stycken i paragrafen (andra—fjärde styckena) föreslås en specialreglering för förhör med s.k. medtilltalade. Huvudsakligen på grund av sådana personers intressekonflikt vid förhör i rättegång mot en presumtiv medgärningsman föreslås att de undantas från skyldigheten (och rätten) att vittna och att de i stället principiellt jämställs med part. Regleringen innebär bl.a. att de medtilltalade i fråga om skyldigheten att infinna sig vid huvudförhandling jämställs med tilltalad och att de vid förhöret inte skall avlägga ed och inte underställs någon sanningsplikt. Om en medtilltalad skall förhöras i en rättegång som inte direkt berör

honom själv, bör han samtidigt jämställas med vittne på det sättet att han får rätt till ersättning för sin inställelse.

I fråga om bakgrunden till och de närmare skälen för den nu redovi- sade regleringen hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 14.2).

Det kan inträffa att den som skall förhöras visserligen är skäligen misstänkt för ett brott som har omedelbart samband med den gärning som förhöret avser, men att misstanken ännu ej delgivits honom. I ett sådant fall bör det enligt grunderna för 23 kap. 18 5 åligga åklagaren att före förhöret underrätta vederbörande om misstanken.

I många av de situationer som omfattas av undantagsreglerna i andra och tredje styckena kan det antas att rätten inte har kännedom om de omständigheter som gör att reglerna blir tillämpliga. Åklagaren — som normalt får förutsättas ha sådan kännedom — bör ha till uppgift att ge rätten nödvändiga uppgifter, så att förhöret kan följa de adekvata reg- lerna.

Ytterligare en fråga skall beröras i anslutning till denna paragraf. Man har från det praktiska rättslivet för oss redovisat fall där någon, som begärts hörd som vittne i ett brottmål, framställt ett skadeståndsyrkande i målet uppenbart utan fog, enbart i syfte att få ställning som målsägande och därigenom undgå vittnesplikten. Mot målsägande finns enligt gäl- lande rätt inte heller i övrigt några direkta sanktioner för att tvinga fram en berättelse.

Det är givet att situationer som de nu beskrivna i möjligaste mån bör undvikas. Med den av oss föreslagna gränsdragningen mellan målsägan- de och vittnen i denna paragraf kan problemen dock i viss mån antas minska. Rätten kan också förfara så att man avskiljer skade- ståndsyrkandet till handläggning som tvistemål. Målsäganden förlorar då sin ställning som parti brottmålet och kan därigenom inordnas under vittnesreglerna. Målsäganden skall emellertid i denna situation inte av- lägga ed (se 13 å) och han har därigenom i allt väsentligt uppnått sitt syfte med skadeståndsyrkandet.

För att helt komma till rätta med de i uppenbart otillbörligt syfte framställda skadeståndsyrkandena har vi övervägt att föreslå en ny regel, enligt vilken sådana yrkanden skall lämnas utan avseende vid bedömning av om vittnesplikt föreligger eller inte. Vederbörande skulle i detta läge betraktas som ett vanligt vittne med skyldighet att avlägga ed. Eftersom vi saknar underlag för att bedöma det praktiska behovet av en sådan regel avstår vi emellertid nu från att lägga fram något förslag. Visar det sig att ett behov föreligger, finns det enligt vår mening inget som hindrar att en reform i den antydda riktningen genomförs.

55

I paragrafen föreskrivs vissa undantag från den allmänna vittnesplik- ten, betingade av vittnets särskilda ställning i vissa fall. Undantagen avser rätt och skyldighet för vittnet att vägra lämna vissa uppgifter i målet. Däremot medför bestämmelsen ingen rätt för vittnet att underlåta att infinna sig efter kallelse till rätten eller att vägra avlägga ed.

Den enda sakliga nyhet som föreslås i denna paragraf är att medlare, som förordnats enligt 43 kap. 21 ö, inte får vittna om sådant som part anförtrott honom i samband med fullgörande av medlingsuppdraget (tredje stycket). I fråga om bakgrunden till denna bestämmelse hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 12.2.10).

I övrigt föreslås endast redaktionella ändringar i paragrafen. När det gäller vittnes rätt att vägra yttra sig vill vi i detta sammanhang påpeka att sådan rätt kan följa även av andra bestämmelser än av dem som finns intagna i detta kapitel. Ett exempel på detta är bestämmelsen i 2 kap. 2 & regeringsformen, enligt vilken ingen kan tvingas ge till känna sin åskådning i bl.a. politiskt hänseende.

7 5

I paragrafen regleras hur vittne skall kallas till rätten. Systemet före- slås helt ändrat, efter mönster från vad som gäller part som skall infinna sig personligen vid huvudförhandling.

Paragrafens första stycke behandlar f.n. frågan i vilka fall skriftlig kallelse till vittne behöver utfärdas. Principen är därvid att ett vittne som råkar befinna sig vid rätten inte behöver kallas utan är skyldigt att genast avlägga vittnesmål. Enligt vår mening är denna bestämmelse överflödig. Att rätten inte behöver skriftligen kalla någon som man har direkt kontakt med är självklart, och någon särskild regel om detta har inte ansetts nödvändig i andra sammanhang. Huruvida en person är skyldig att omedelbart avlägga vittnesmål får enligt vår mening bedömas efter den allmänna regeln om skäligt rådrum i 32 kap. 1 &. Denna regel torde för de nu aktuella situationerna innebära att vittnet normalt har skyl- dighet att lämna sin berättelse direkt (jfr småmålslagen). Rör vittnesmå- let mer komplicerade förhållanden kan det däremot finnas skäl att på vittnets begäran uppskjuta förhöret en kortare tid. I sådant fall kan vittnet lämpligen kallas muntligen till förhöret.

Den nu aktuella paragrafen bör således behandla endast frågan om vittneskallelsens utformning, i de fall särskild kallelse skall äga rum. Enligt nuvarande system utsätts i kallelsen inget vite. I stället kan ett vittne som underlåter att infinna sig dömas till böter enligt 20 &. Upp- skjuts målet till ny dag, kan rätten däremot i den nya kallelsen förelägga vite.

I enlighet med vad vi förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.2.2) bör vittne i fortsättningen alltid kallas att infinna sig vid vite. Första stycket har utformats i enlighet med detta.

När det gäller part som skall infinna sig personligen föreslår vi en regel enligt vilken vederbörande får hämtas till förhandlingen om det kan antas att han inte följer ett Vitesföreläggande (44 kap. 5 & och 46 kap. 5 5). Det är svårt att se något skäl mot att en sådan åtgärd görs möjlig även när det gäller vittnen. Det är självklart att hämtning av vittne utan föregående konstaterad tredska bör äga rum endast om det finns särskild anledning att tro att vittnet inte kommer att infinna sig till förhandling- en. Rätten bör också ställa åtgärden i relation till betydelsen av att vittnesförhöret kommer till stånd. Man bör t.ex. vara försiktig med

kostsamma och integritetskränkande hämtningar i mål som rör mindre värden. Också den nu antydda regeln har upptagits i första stycket.

Av första styckets lydelse framgår att vite och hämtning kan tillgripas endast när det gäller vittnesförhör direkt inför rätten, antingen i dess ordinarie lokaler eller i annan lokal. Skall vittnet däremot förhöras per telefon — vilket blir möjligt enligt de förutsättningar som anges i 44 kap. ll & och 46 kap. 11 å i vårt förslag — kan någon påföljd enligt denna paragraf inte användas. Bakgrunden till denna ordning har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.3).

I andra stycket ges f.n. ganska detaljerade föreskrifter om vilka upp- gifter som skall lämnas i kallelsen. Enligt vår mening bör endast huvud- dragen av denna reglering ske i lag, medan närmare föreskrifter kan ges i förordning. Stycket föreslås ändrat i enlighet härmed.

135

Paragrafen reglerar frågan vilka vittnen som skall undantas från rät- ten och skyldigheten att avlägga ed.

I första stycket görs i fråga om vissa vittnen undantag från plikten att avlägga ed. Grunden är att eden i fråga om dem inte har någon funktion från straffrättslig synpunkt. I denna del föreslås endast språkliga juste- ringar. Begreppen ”sinnessjukdom, sinnesslöhet och annan rubbning av själsverksamheten” framstår visserligen i dag som ålderdomliga. Enligt vad vi inhämtat överväger emellertid socialberedningen (S 1980:07) f.n. en ny terminologi på detta område. I avvaktan på en sådan reform anser vi att nuvarande termer bör få stå kvar.

I andra stycketundantas från edsplikten f.n. vissa kategorier av vittnen som är närstående till den tilltalade. Grunden för detta undantag är vittnets intressekonflikt. Vi föreslår, av skäl som angetts under l 5, att till denna grupp vittnen förs även sådana målsägande som skall förhöras enligt reglerna för vittnen.

175

Paragrafen handlar om hur vittnesförhöret skall gå till. Lagtexten är i vårt förslag disponerad på samma sätt som enligt gällande rätt. Första stycket upptar sålunda regler om vem som skall leda förhöret. I andra stycket regleras närmare hur vittnet skall förhöras. Tredje stycket upptar ett förbud mot vissa typer av frågor.

Principen i gällande rätt är att rätten leder vittnesförhöret. I praktiken är denna princip emellertid nästan helt åsidosatt. Det föreligger i stället en bred enighet om att deti de allra flesta fall är lämpligast att parterna själva leder vittnesförhöret, framför allt på grund av att det i allmänhet är parterna som bäst kan bedöma vad vittnet skall tillfrågas om.

Med hänsyn till det nu sagda föreslår vi att som huvudregel i första stycket slås fast att förhör med vittne skall ledas av parterna.

Det finns emellertid speciella situationer där det framstår som mindre lämpligt att parterna tar hand om förhöret. Det kan t.ex. föreligga starka motsättningar mellan vittnet och den part som åberopat förhöret. Det

kan också vara så att parten processar utan ombud och saknar förmåga att leda förhöret på ett lämpligt sätt. Vittnet kan vidare ha kallats in ex officio av rätten. Med tanke på sådana fall som de nu nämnda bör det finnas möjlighet för rätten att ta över ledningen av förhöret från parter- na. De fall vi tänker på sammanfattas i den föreslagna lagtexten i uttrycket ”särskilda skäl” i första styckets första mening.

Återstoden av första stycket behandlar frågan vem av parterna som skall inleda förhöret, under förutsättning att detta enligt huvudregeln i första meningen över huvud taget skall ledas av parterna. Det är alltså fråga om vad som brukar kallas huvudförhöret. Vad som skall förekom- ma under denna inledande del av förhöret regleras sedan i andra stycket.

Om förhör med vittnet åberopats av endast den ena parten, ligger det av uppenbara skäl närmast till hands att den parten också inleder för- höret, en ordning som också praktiskt taget undantagslöst tillämpas vid domstolarna. Vi föreslår att denna praxis lagfästs i andra meningen i första stycket.

Den i praktiken inte ovanliga situationen att båda parterna begärt förhör med vittnet måste emellertid också uppmärksammas. I många sådana fall kan parterna på egen hand komma överens om en lämplig förhörsordning, och då uppstår inga komplikationer. Men om båda parterna vill börja förhöret, måste det ankomma på rätten att bestämma vem av dem som skall få göra detta. En regel av denna innebörd föreslås införd som sista mening i första stycket. Det bör betonas att rättens föreskrift härvid, liksom enligt gällande rätt, inte behöver komma till uttryck i ett formellt och skriftligt uppsatt beslut. Det bör också poäng- teras att bestämmandefunktionen ligger hos rätten och inte hos dess ordförande.

Några riktlinjer för rättens beslut i den nu diskuterade frågan ges inte i den föreslagna lagtexten. Rätten får göra en allmän bedömning av vilken part som ligger närmast till hands att börja förhöret. Det torde i tvistemål ofta te sig lämpligast att i dessa fall låta käranden börja förhö- ret. Om svaranden har bevisbördan för den omständighet som vittnet skall uttala sig om, kan det däremot vara bäst att låta svaranden börja. I brottmål bör det i de flesta fall ligga närmast till hands att låta åklaga- ren börja förhöret med ett vittne, som åberopats både av honom och av den tilltalade.

Enligt första meningen i andra stycket skall vittnesförhöret börja med att vittnet avger en såvitt möjligt sammanhängande berättelse. Denna inledande berättelse bör i första hand avges spontant, dvs. utan stöd av frågor. Om en tillfredsställande berättelse inte kan lämnas på detta sätt, något som i praktiken är mycket vanligt, får den som skall inleda förhöret ställa de frågor som behövs för att driva den sammanhängande berättelsen vidare. Detta utgör vad som brukar kallas huvudförhöret (angående den närmare innebörden av denna term, se Rättegång V, 5. 68). I vilken omfattning frågor måste ställas under huvudförhöret får bli beroende av dels vittnets förmåga att berätta själv och dels arten av uppgifter som vittnet skall lämna. Skall vittnet höras om mer komplice- rade förhållanden, kan det stundom vara lämpligt att redan från början styra berättelsen med frågor. Den som leder förhöret i detta skede måste

alltid försöka ställa frågorna på sådant sätt att han undviker att sugge— rera vittnet till ett visst svar (se också vidare nedan).

Efter huvudförhöret får — enligt andra styckets andra mening — vittnet förhöras ytterligare. Motparten skall nämligen få tillfälle att ställa frågor, s.k. motförhör, och den part som åberopat vittnet skall kunna återkomma efter motförhöret med ytterligare frågor till vittnet, s.k. åter- förhör. Även rätten kan behöva ställa kompletterande frågor. Detta motsvarar den ordning som tillämpas på de flesta håll redan idag.

I tredje stycket, som innehåller förbud mot vissa typer av frågor, föreslås endast språkliga ändringar. Bl.a. föreslås att begreppet ”ledande fråga”, som numera måste anses ingå i vanligt språkbruk, används i lagtexten. I fråga om tillåtligheten av ledande frågor till vittnen avser vi i sak inte någon ändring i förhållande till vad som måste anses gälla redan idag. Principen bör till att börja med vara den att ledande frågor under huvudförhöret är förbjudna. Undantag kan visserligen ibland behöva göras, t.ex. i fråga om ett motsträvigt vittne, men i de allra flesta fall bör man av den part som åberopat vittnet kunna kräva att hans huvudförhör syftar endast till att få fram en neutral, sammanhängande berättelse om vittnets iakttagelser (att det kan förhålla sig annorlunda vid parts huvudförhör med motpart, se vid 37 kap. 2 5). Vidare bör undantaget från förbudet mot ledande frågor anses innebära att sådana frågor är i princip tillåtna under motförhör och återförhör. Detta gäller dock inte om förhöret i detta skede kommer in på något helt nytt, något som inte berörts under huvudförhöret; i sådana fall bör principerna för huvudförhör tillämpas (se vidare Gärde s. 510 och Rättegång V, s. 69).

185

Paragrafen innehåller f.n. en bestämmelse om att rätten i vissa fall får förordna att part inte får vara närvarande under ett vittnesförhör. Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra ett fullständigt och sanningsenligt vittnesmål. Förordnande får ges dels när det förekommer anledning att vittnet på grund av partens närvaro — av rädsla för parten e.d. — inte säger hela sanningen och dels när parten stör vittnesmålet genom yttre åtgärder, t.ex. genom att falla vittnet i talet. Det torde inte råda någon tvekan om att rättens befogenheter i denna del måste finnas kvar.

Enligt vad det upplysts oss från bl.a. domstolshåll förekommer det ' numera i alltmer ökad utsträckning att vittnen i rättegångar hämmas i sin " vilja att berätta om förhållanden som är ofördelaktiga för en part, av rädsla för repressalier inte bara från parten själv, utan även från parten närstående åhörare. Problemet gäller i huvudsak kamrater till den tillta- lade i brottmål. Ofta påbörjas bearbetningen av vittnet i dessa fall med mer eller mindre direkta hot före förhandlingen. Kamraterna fullföljer sedan i typfallet sina försök till påverkan med att, utan något påtagligt störande beteende, intensivt iaktta vittnet under förhöret. Åtgärderna torde inte sällan leda till önskat resultat.

Problemet har efter en motion tagits upp av riksdagen, som därvid uttalat att man bör undersöka vilka olika praktiska lösningar som kan väljas för att åstadkomma en önskvärd ordning i det nu aktuella hän-

seendet. Enligt riksdagens beslut överlämnas det åt regeringen att be- stämma i vilken ordning den förordade undersökningen skall utföras (JuU 1980/ 81 :5, rskr 31). Enligt uppgift från tjänstemän i justitiedepar- tementet avvaktar regeringen våra förslag i ämnet.

Med stöd av de uppgifter vi fått anser vi att problemet med att vittnen inte vågar uttala sig av rädsla för vissa åhörare tagit en sådan omfattning att det är angeläget att söka komma till rätta med det. Nuvarande regler i 5 kap. 9 & torde tolkas så att de ger utrymme för att ålägga en åhörare att lämna rättssalen endast när vederbörande stör förhandlingen på ett yttre, mer påtagligt sätt. Däremot torde bestämmelsen normalt inte ge stöd för ett ingripande i de ovan berörda situationerna. Man måste därför tänka sig ytterligare lagstiftning i ämnet, om man vill lösa de problem som finns.

Om ett vittne har svårt att lämna en sanningsenlig berättelse på grund av åhörares närvaro, kan detta bero på flera omständigheter. Vittnet kanske rent allmänt tycker illa om att tala inför en större publik. Det kan också vara så att vittnet visserligen är rädd för en viss eller vissa perso- ner, men att dessa inte har någon avsikt att skrämma vittnet. Och även om en sådan avsikt föreligger, är det givetvis svårt att konstatera detta.

Att lösa de aktuella problemen genom att jämställa sådana åhörare som psykiskt påverkar ett vittne med åhörare som stör förhandlingen med yttre åtgärder framstår mot denna bakgrund som betänkligt. Man riskerar med en sådan lösning att åhörare utan egen förskyllan drabbas av att få lämna rättssalen under pågående huvudförhandling utan möj- lighet att få del av det som avhandlas. En sådan konsekvens innebär enligt vår mening ett alltför stort ingrepp i principen om offentlighet vid rättegångsförhandlingar.

Det finns emellertid ett sätt att åtminstone delvis komma till rätta med de antydda problemen utan att göra ingrepp i offentlighetsgrundsatsen. Den lösningen går ut på att i förevarande hänseende jämställa åhörare med part. Om ett vittne kan antas ha svårt att berätta sanningen på grund av en eller flera åhörares närvaro, kan rätten enligt denna lösning alltså visserligen ålägga dessa att lämna rättssalen under förhöret, men rätten är i gengäld skyldig att i behövlig omfattning återge vad som förekommit under förhöret. En sådan ordning anses enligt nuvarande regler accep- tabel när det gäller part, och enligt vår mening bör en åhörare rimligen i varje fall inte kunna ställa högre krav på att få ta del av ett vittnesförhör än vad en person kan göra i en rättegång som gäller honom själv som part.

Det sist sagda talar enligt vår mening för att den aktuella lösningen är acceptabel från offentlighetssynpunkt. En annan sak är om problemet med vittnens rädsla för åhörare kan lösas på detta sätt. Det kan å ena sidan hävdas att man inte vinner så mycket, när vittnet vid förhöret ändå vet att åhörarna sedermera får tillgång till hans berättelse och kan vidta repressalier mot honom. Å andra sidan kan man enligt vår mening vinna en hel del just genom att vittnet slipper den direkta konfrontationen med åhörarna under själva förhöret. Någon annan lösning som tar tillbörlig hänsyn till offentlighetsaspekterna är svår att hitta. Mot denna bakgrund anser vi att man bör acceptera den nu diskuterade idén och alltså i

förevarande paragraf jämställa åhörare med part när det gäller rätten att ta del av ett vittnesförhör.

I paragrafens första stycke föreslås ändringar i enlighet med det nu sagda. För att rätten skall få förordna att en part eller en åhörare inte får vara närvarande under ett vittnesförhör bör krävas att det finns särskild anledning till misstanke om att vittnet i vederbörandes närvaro inte kommer att lämna fullständiga och sanningsenliga uppgifter. Om det inte föreligger alldeles speciella omständigheter, bör det inte vara till- räckligt att vittnet rent allmänt har svårt att tala inför större publik e.d., utan man måste kräva att vittnets känslor inför viss eller vissa personer kan antas vara sådana att vittnet inte fritt berättar sanningen i deras närvaro. Härav följer också att det inte är motiverat att visa ut andra personer ur rättssalen än sådana som vittnets rädsla e.d. riktar sig emot. Det bör således inte bli aktuellt att med stöd av denna bestämmelse ålägga t.ex. alla representanter för pressen att lämna rättssalen.

Vad som hittills sagts avser de fall då åhörare söker påverka ett vittne under en förhandling utan yttre direkt iakttagbara medel. De situationer där sådana mer påtagliga medel används faller som nämnts under tillämpningsområdet för 5 kap. 9 5. Detta gäller oavsett om det är en åhörare eller en part som stör vittnesmålet. F.n. finns bestämmelser i förevarande paragraf om att part som stör vittnesmålet får utvisas ur rättssalen. Troligen har lagstiftaren genom denna regel velat trygga att parten i efterhand får del av vittnesmålet, något som inte garanteras om parten utvisas med stöd av 5 kap. 9 &. Enligt vår mening finns det emellertid knappast anledning att ha kvar några särregler för parts störande av just vittnesmål. Det är svårt att hitta något skäl till att man bör ha andra regler för sådana fall än för t.ex. den situationen att en part avbryter motpartens sakframställning. De situationer där part genom yttre åtgärder stör ett sammanträde bör i stället i sin helhet regleras av 5 kap. 9 5, och de bestämmelser i förevarande paragraf som reglerar denna situation föreslås därför upphävda.

Andra stycketi paragrafen, som behandlar bl.a. rättens skyldighet att efter vittnesmålets slut läsa upp berättelsen, föreslås uppmjukat på det sättet att vittnesförhöret skall återges endast i behövlig omfattning när parten eller åhöraren åter är närvarande. Detta förslag framläggs mot bakgrund av att det ibland är överflödigt att läsa upp hela förhöret. Vid vissa domstolar har man möjlighet att låta de icke närvarande personer- na lyssna på förhöret via högtalare i ett angränsande rum. Det kan också vara så att den eller de åhörare som ålagts lämna rättssalen inte återvän- der när förhandlingen återupptas efter förhöret. Åhörarna kan vidare förklara att de inte påfordrar att förhöret återges. Slutligen bör det finnas utrymme för rätten att, om det lämpligen kan ske, lämna en sammanfatt- ning av vittnets berättelse i stället för att läsa upp hela berättelsen eller återge hela bandinspelningen.

195

Enligt 35 kap. 8 & skall bevis upptas vid huvudförhandling, då sådan hålls, om det inte på grund av särskilda bestämmelser är tillåtet att ta upp

beviset utom huvudförhandlingen. I förevarande paragraf ges sådana bestämmelser såvitt avser vittnesbevisning.

Nuvarande regler ger möjlighet att förhöra vittne utom huvudför- handling dels om det är omöjligt för vittnet att infinna sig vid förhand- lingen och dels om inställelsen medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Huruvida kostnaden för inställelsen är oskälig får enligt Gärdes m.fl. kommentar (5. 512) bedömas mot bakgrund av dels vikten av att vittnet hörs omedelbart inför rätten och av att rätten därigenom får ett tillförlitligt material för sin bevisprövning, och dels processföremå- lets vikt och den betydelse vittnets berättelse kan antas ha i målet. Rekvisitet synnerlig olägenhet avser de svårigheter som kan uppstå för vittnet personligen, om han måste infinna sig vid huvudförhandlingen.

Från det praktiska rättslivet har — som påpekats i flera andra sam- manhang — framförts önskemål som att RB:s stränga regler om bevis- omedelbarhet luckras upp. Såvitt angår den nu aktuella paragrafen inne- bär detta ett krav på uppmjukning av rekvisiten för vittnes hörande utom huvudförhandling.

Enligt vår mening måste ledstjärnan även framgent vara att all bevis- ning tas upp vid huvudförhandlingen, om sådan förhandling skall hål- las. Vi vill i sammanhanget peka på den möjlighet att ta upp bevisning per telefon vid huvudförhandlingen, som vi föreslår (se 44 kap. 1 l ä och 46 kap. 1 l 5). Sådan bevisupptagning kan ofta vara överlägsen bevisupp- tagning utom huvudförhandling, när det gäller att skapa underlag för en materiellt riktig dom.

Det finns emellertid situationer då man måste acceptera den något sämre kvalitet på underlaget för avgörandet som bevisupptagning utom huvudförhandling generellt sett ger. Detta gäller givetvis först och främst de fall då det framstår som praktiskt sett omöjligt för vittnet att infinna sig till en kommande huvudförhandling. Men det finns också fall — och dessa är de intressanta — när vittnet visserligen kan infinna sig men där inställelsen av något skäl framstår som orimlig. Antingen kan kostnaden (som drabbar part eller statsverket) för att få vittnet till förhandlingen uppgå till orimliga belopp, eller också kan vittnet själv träffas av stora olägenheter för vilka han inte kan gottgöras genom kostnadsersättning. Som framhålls i Gärdes m.fl. kommentar måste rimligheten av en instäl- lelse bedömas mot bakgrund av dels betydelsen för målets utgång av att vittnet förhörs direkt vid huvudförhandlingen och dels målets betydelse. Förhörets och målets betydelse måste emellertid vägas inte bara mot kostnaden för vittnets inställelse utan även mot de olägenheter som en inställelse medför för honom själv.

Om förhör utom huvudförhandling skall tjäna något som helst syfte i nu avsedda fall, måste man givetvis kunna utgå från att vittnet inte behöver förhöras på nytt vid den kommande huvudförhandlingen. Reg- ler om när bevis som upptagits utom huvudförhandling skall tas upp även vid förhandlingen ges i 35 kap. 13 &. Om rätten, när frågan om att förhöra vittne utom huvudförhandling blir aktuell, mot bakgrund av det stadgandet bedömer det som sannolikt att vittnet måste förhöras på nytt vid förhandlingen, bör något förhör utom huvudförhandling inte få hållas.

Det finns emellertid även andra situationer än de nu nämnda, där det kan vara av värde att förhöra ett vittne före en huvudförhandling. Man kan först och främst diskutera om det bör öppnas möjlighet till sådant vittnesförhör i syfte att skapa underlag för ett avgörande som måste fattas på ett förberedande stadium. Det kan t.ex. vara fråga om beslut om tvångsmedel eller om ett interimistiskt beslut i ett vårdnadsmål. 1 brott— mål har man en möjlighet att höra vittne under ed enligt 23 kap. 13 (j. Motsvarande möjlighet finns f.n. inte i tvistemål, något som påtalats som en olägenhet när det gäller just vårdnadsmålen. Eftersom det interimis- tiska beslutet i en vårdnadsfråga mycket ofta blir i praktiken helt avgö- rande för rättens slutliga ställningstagande i frågan, framstår det som egendomligt att samhället -— trots att det rör sig om ett indispositivt mål — tackar nej till möjligheten att få ett genom det muntliga vittnesmålet förbättrat underlag för det interimistiska avgörandet. Det förefaller inte heller riktigt logiskt att, såsom fallet är i dag, tillåta parterna att framträ- da fritt vid en förhandling inför det interimistiska avgörandet, men inte eventuella vittnen. I bästa fall har rätten en skriftlig berättelse från ett vittne att ta fasta på, något som inte anses särskilt eftersträvansvärt i andra sammanhang (se 35 kap. 14 5).

Mot de rättssäkerhetsskäl, som alltså talar för en möjlighet att höra vittnen under förberedelsen i nu avsedda fall, står kostnadsaspekterna. Det blir givetvis dyrare, om samma vittne skall höras två gånger i målet —— både under förberedelsen och vid huvudförhandlingen. För att för- hindra att kostnaderna för en möjlighet att höra vittnen under förbere- delsen blir totalt sett alltför betungande, måste man söka uppnå att vittnen hörs under förberedelsen endast när detta är absolut påkallat av utredningsskäl. Enligt vår mening bör man därför — efter mönster från den nyss nämnda bestämmelsen i 23 kap. 13 5 — uppställa som krav för att vittnesförhör i nu avsedda fall skall få hållas under förberedelsen att det med hänsyn till att beslut skall fattas under förberedelsen är av synnerlig vikt att förhöret hålls redan då. Det är möjligt att en sådan lydelse kommer att i vårdnadsmål tolkas så att det blir tillåtet att höra vittnen under förberedelsen i ett icke obetydligt antal tvistiga fall. Enligt vår mening skulle en sådan utveckling dock inte tyda på att det är något fel på den nu diskuterade regeln, utan snarare visa att nuvarande ord- ning för avgörande av vårdnadsfrågor behöver reformeras på detta sätt.

Det kan också vara av värde med en möjlighet att höra ett vittne under förberedelsen av andra skäl än att ett interimistiskt beslut behöver fattas. Parterna i ett dispositivt tvistemål kan i något fall ha nytta av att under förberedelsen få förhöra ett viktigt vittne under ed, bl.a. för att få bättre underlag för förlikningsförhandlingar. Det är sannolikt att man genom ett sådant förfaringssätt någon gång redan under förberedelseskedet kan få till stånd en förlikning som annars skulle ha dröjt till ett betydligt senare skede av målets handläggning. En möjlighet att av nu nämnda skäl hålla vittnesförhör utom huvudförhandling bör utnyttjas restriktivt.

I enlighet med det ovan sagda föreslår vi att i ett första stycke av 19 & huvudförutsättningarna för förhör med vittne utom huvudför- handling sammanförs under tre punkter. I den första punkten upptas de fall där vittnet inte kan infinna sig vid en huvudförhandling. Härmed

avses framför allt den situationen att vittnet är varaktigt svårt sjuk på sådant sätt att han inte kan infinna sig till en huvudförhandling. Den andra punkten behandlar möjligheten att höra vittnet i de fall ett förhör vid huvudförhandlingen medför orimliga kostnader eller olägenheter. 1 den tredje punkten upptas de situationer där det av utredningsskäl finns ett behov av att höra vittnet redan före huvudförhandlingen. Det bör påpekas att reglerna i denna punkt inte gäller i fråga om häktningsför- handling. I denna del finns det nämligen en specialreglering i 24 kap. 14 å andra stycket.

Det bör än en gång påpekas att förhör utom huvudförhandling — i de fall ett sådant förhör är motiverat av kostnads- eller olägenhetsskäl — inte får äga rum om det är sannolikt att förhöret måste göras om vid en kommande huvudförhandling. I de situationer som avses i första stycket tredje punkten är det däremot givetvis utan betydelse om vittnet måste förhöras på nytt vid huvudförhandlingen; förhöret äger där rum av andra skäl.

I ett nytt andra styckei paragrafen erinras om att rätten vid avgörande av fråga om att tillåta vittnesförhör utom huvudförhandling skall beakta möjligheterna att höra vittnet per telefon vid en huvudförhandling med stöd av 44 kap. 11 (5 resp. 46 kap. 1 1 få i vårt förslag. Som ovan sagts kan telefonförhör i många fall vara ett från utredningssynpunkt bättre alter- nativ än vittnesförhör utom huvudförhandling.

När vittne kallats till en huvudförhandling men förhandlingen av något skäl ställs in, finns det vissa möjligheter att ändå hålla förhör med vittnet, om han infunnit sig (se nuvarande 43 kap. 3 5 och 46 kap. 3 5 samt i vårt förslag 44 kap. 7 5 och 46 kap. 7 5). För att ett sådant vittnesförhör skall tjäna sitt syfte — framför allt för att en uttömmande berättelse skall lämnas — har för dessa fall öppnats möjlighet att i anslutning till förhöret företa också viss annan handläggning. Eftersom ett förhör utom huvudförhandling till sin natur mycket liknar ett förhör som nu sagts, bör enligt vår mening en motsvarande möjlighet öppnas vid vittnesför- hör utom huvudförhandling. En regel om detta föreslås införd i ett nytt tredje stycke i paragrafen.

Slutligen bör påpekas att den nuvarande sista meningen i paragrafen, enligt vilken ett sjukt vittne skall höras där han vistas, föreslås upphävd. Det finns ingen anledning att reglera platsen för vittnesförhöret i just sjukdomsfallen. I stället får rätten i varje enskilt fall göra en bedömning av var vittnesförhöret skall äga rum på ett med hänsyn till föreliggande omständigheter så effektivt och samtidigt billigt sätt som möjligt.

205

Paragrafen reglerar förfarandet vid vittnes underlåtenhet att infinna sig till sammanträde inför rätten.

Som har framgått vid 7 5 föreslår vi att det nuvarande systemet, enligt vilket vittne döms till böter vid frånvaro, överges. Enligt vårt förslag skall vittne i stället behandlas på samma sätt som part, dvs. föreläggas vite redan första gången han kallas till sammanträde i målet. Under sådana förhållanden bör situationen när vittne uteblir regleras likadant

som den när part underlåter att infinna sig personligen (se 44 kap. 17 å och 46 kap. 14 å andra stycket).

Mot denna bakgrund föreslås att rätten, när vittne underlåter att infinna sig vid sammanträde, skall förelägga nytt, högre vite eller förord- na om hämtning. Vilket medel som skall tillgripas får, liksom när det gäller part, bedömas med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet. Allmänt bör givetvis gälla att hämtning till senare tillfälle inte bör tillgripas om det kan antas att vittnet kommer att följa ett föreläggande vid högre vite. Vidare bör, som påpekats vid 7 &, rätten vara restriktiv när det gäller hämtning i de fall vittnesmålet bedöms ha mindre betydelse.

Vi anser det överflödigt att i lagtexten nämna att ett förordnande om hämtning kan avse olika tidpunkter. Självfallet kan rätten besluta att hämtningen skall ske genast eller också till senare förhandlingstillfälle, antingen senare samma dag eller en annan dag.

Befogenheten att förelägga högre vite eller låta hämta vittnet bör givetvis inte omfatta de situationer där det inte längre är aktuellt att höra vittnet, dvs. där målet avgörs på befintligt material eller begäran om vittnesförhör återkallas. En erinran om detta har tagits in i lagtexten. Den ersätter delvis nuvarande andra stycket i 22 (5.

Som vi nämnt bl.a. i anslutning till 7 & är det enligt vårt förslag inte möjligt att tillgripa påföljd i de fall vittnesförhöret skall äga rum per telefon. Detta framgår av att det föreläggande, som vittnet skall ha underlåtit att följa för att påföljd enligt denna paragraf skall bli aktuell, måste avse inställelse vid rätten.

Den föreslagna lydelsen av paragrafen ersätter hela den nuvarande lydelsen utom sista meningen. I fråga om denna kan sägas följande. Frågan om utdömande av förelagt vite i de fall ett vittne hämtas till förhandlingen kan med det nya påföljdssystemet för vittnen gå in under mer allmänna regler. Enligt 9 kap. 9 å i vårt förslag (tidigare 9 kap. 8 & tredje stycket) får vite inte dömas ut, om ändamålet med vitet har förfallit. Detta torde, såvitt angår de nu aktuella situationerna, innebära att vitet inte skall dömas ut om rätten trots vittnets frånvaro genomför förhandlingen och låter hämta vittnet till denna. Om däremot förhand- lingen ställs in och rätten förordnar att vittnet skall hämtas till ett senare rättegångstillfälle, kan ändamålet med vitet inte anses förfallet.

2235

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om tvångsmedel för vittne.

Första stycket i gällande lydelse behandlar minderåriga samt psykiskt insufficienta vittnen. I fråga om dem sägs f.n. att reglerna i 20 och 21 55 inte får tillämpas. Med det av oss föreslagna påföljdssystemet för vittnen kan dessa hänvisningar bytas ut mot direkta anvisningar om att vitesfö- reläggande och häkte inte får tillgripas mot de nu nämnda vittneskate- gorierna. Detta innebär ingen saklig ändring i förhållande till gällande rätt.

I andra stycket finns f.n. en regel om att straff inte får ådömas eller tvångsmedel användas mot vittne, om frågan om vittnesmål har förfallit.

Vi föreslår att denna regel upphävs och ersätts av de allmänna reglerna om vites utdömande i 9 kap. 9 & och av reglerna om föreläggande vid vittnes frånvaro i den nyss behandlade 20 &.

235

Paragrafen upptar en möjlighet för rätten att ålägga vittne, som gjort sig skyldig till försummelse eller tredska, att ersätta rättegångskostnad som han vållat. I det nuvarande första stycket, som avser ersättnings- skyldighet gentemot part, föreslås den ändringen att frågan om ersätt- ningsskyldighet skall tas upp endast på begäran av part. Detta förslag innebär i stort sett endast en kodifiering av gällande praxis. Om parterna har dispositionsrätt i denna del, behöver rätten inte överväga frågan om ersättningsskyldighet varje gång ett vittne uteblir. Med denna lösning kan man samtidigt göra regeln obligatorisk för rätten. Det bör påpekas att regeln givetvis gäller även i mål om allmänt åtal och att det i sådana fall måste anses åligga åklagaren att beakta statens intressen även i denna del.

Andra stycket behandlar f.n. ersättningsskyldighet gentemot statsver- ket. En möjlighet att ålägga vittne sådan ersättningsskyldighet blir över- flödig, om våra förslag när det gäller vitesbeloppens storlek genomförs (se 9 kap. 8 5). Andra stycket av förevarande paragraf kan därför upp- hävas.

37 kap.

När det gäller förhör med part i rättegång har endast förhör under sanningsförsäkran i tvistemål upptagits som ett särskilt bevismedel i RB. Det s.k. fria partsförhöret — dvs. förhör med part i tvistemål i bevis- ningssyfte utan sanningsförsäkran — är inte alls reglerat i balken. När det gäller brottmål är målsägandeförhöret inte direkt närmare reglerat, medan vissa föreskrifter —— t.ex. i fråga om förhörsledning — lämnats för förhöret med den tilltalade. Den omständigheten att endast förhör under sanningsförsäkran i tvis- temål reglerats i RB:s bevisningsdel betyder inte att balken intar den ståndpunkten att partsförhör i övrigt inte kan äga rum i bevisningssyfte. Balken säger tvärtom att allt som förekommit i målet utgör underlag för bevisprövningen (35 kap. 1 5). Skälet till att övriga partsförhör inte tas upp under bevisningsbestämmelserna torde vara att förhören kan in- nehålla inslag av sakframställning. Enligt balkens nuvarande system torde t.ex. målsägandens och den tilltalades berättelser teoretiskt vara att betrakta t.o.m. till övervägande del som sakframställning. I praktiken förhåller det sig emellertid ofta annorlunda. Förhören med målsäganden och den tilltalade torde normalt betraktas nästan helt som bevisförhör. Självfallet kan förhören också innehålla moment av sakframställning, framför allt när vederbörande inte biträds av ombud eller försvarare. Som vi framhållit i den allmänna motiveringen eftersträvar vi en klarare boskillnad än idag mellan sakframställning och bevisupptagning vid huvudförhandling. För brottmålens del kommer detta till uttryck

bl.a. i en regel som gör det möjligt för försvarare att hålla s.k. komplet- terande sakframställning. Vidare föreslår vi att förhöret med målsägan- den och den tilltalade även formellt skall hänföras till den del av huvud- förhandlingen som avser bevisupptagning (46 kap. 8 5). Under sådana förhållanden är det naturligt att låta de regler som skall styra dessa förhör samlas under RB:s bevisningsbestämmelser och inte, som fallet är idag, låta dem ingå i det kapitel som reglerar huvudförhandlingen vid tingsrätt. Genom en sådan reform kommer regleringen också att bli tillämplig i överrätt.

På tvistemålens område har det sedan länge framförts reformkrav, som innebär att det fria partsförhöret skall lagregleras. Det främsta skälet för dessa krav är att förhöret under sanningsförsäkran sägs svälla ut i onödan, när möjlighet till förhör utan försäkran inte finns, och många domare vågar inte tillåta fritt partsförhör utan direkt stöd i RB. Detta reformkrav kan tillgodoses genom att partsförhöret utan sannings- försäkran i tvistemål arbetas in under samma regler som, enligt vad ovan sagts, bör gälla förhör med part i brottmål.

Vi föreslår därför att alla regler om förhör med part i bevisningssyfte sammanförs i RB:s bevisningsbestämmelser. Regleringen kan lämpligen ske i förevarande kapitel, som redan nu behandlar viss typ av partsför- hör. Vi vill understryka att den föreslagna regleringen i kapitlet endast gäller förhör i bevisningssyfte, och inte förhör som direkt avser endast att få fram vad partens ståndpunkt i målet är, dvs. en komplettering av hans sakframställning. Med denna begränsning innebär den omständig- heten att det fria partsförhöret i tvistemål och förhör med part i brottmål tas upp som särskilda bevismedel inte någon saklig förändring. Skillna- den mot gällande rätt är endast att förhören formellt lagregleras.

Rubriken till 37 kap. föreslås ändrad i enlighet med det sagda. I övrigt innebär vårt förslag att kapitlet helt skrivs om. Någon direkt jämförelse paragraf mot paragraf mellan gällande rätt och förslaget är i stort sett inte möjlig.

Inledningsvis bör ytterligare en terminologisk fråga tas upp. I RB skiljer man mellan ”ed”, som avläggs av vittne och sakkunnig, samt ”försäkran”, som avläggs av part. Skillnaden i terminologiskt hänseende hänför sig till det förhållandet att man när det gällde part inte ansåg sig kunna lägga in det religiösa inslag i försäkran, som sedan gammalt ansetts öka en berättelses sanningshalt. År 1975 togs emellertid det religiösa inslaget bort från eden. Ed av vittne och försäkran av part är sedan detta år helt likalydande. Under dessa förhållanden finns det enligt vår mening knappast skäl att komplicera systemet med att ha kvar två olika beteckningar för samma sak. Vid valet mellan orden ”ed” och ”försäkran” menar vi att det förra är så inarbetat och dessutom adekvat att det får anses bäst. Vi föreslår därför att ordet ”försäkran” när det gäller part genomgående byts ut mot ”ed”.

15

Paragrafen inleds med ett — även enligt gällande rätt — självklart konstaterande att part får förhöras i bevisningssyfte. Angående den

närmare motiveringen till detta förslag hänvisas till kapitelrubriken.

Åklagare föreslås uttryckligen undantagna från möjligheten att förhö— ras som parter. Skulle åklagaren undantagsvis kunna lämna upplysning- ar som det kan vara av värde att förhöra honom om — t.ex. på grund av att han deltagit i ett förhör under förundersökningen och kan berätta om vad som förekom vid detta -— får han höras som vittne. Han får sedan inte längre föra åklagarens talan i målet (7 kap. 6 Q' jämförd med 4 kap. 13 & åttonde punkten).

I andra meningen upptas den redan nu gällande möjligheten att i tvistemål förhöra part under straffansvar (angående utbytet av termen ”sanningsförsäkran” mot ”ed”, se under kapitelrubriken).

Under kapitelrubriken har vi påpekat risken för att partsförhör under ed sväller ut i onödan och det angelägna i att sådana förhör begränsas så mycket som möjligt. När nu partsförhör utan ed uttryckligen lagreg- leras i RB, finns det enligt vår mening också skäl att i balken uttryckligen erinra om att förhör som sker under ed bör begränsas till omständigheter som är av särskilt stor betydelse i målet. En regel av denna innebörd har tagits in i paragrafens sista mening. I de flesta fall torde det vara lämpligt att parten först får lämna sin berättelse utan ed och därefter i mån av behov bekräfta vissa särskilt relevanta punkter efter avläggande av ed. Det bör normalt krävas att bevistema för förhöret under ed preciseras noga redan under förberedelsen. Den som begär förhöret måste alltså i sådana fall under förberedelsen ange i vilka hänseenden parten skall uttala sig under ed.

Enligt paragrafens nuvarande andra stycke har part rätt att få till stånd förhör under straffansvar både med sig själv och med motparten. Enligt vår mening är detta så självklart att det inte behöver framgå av lagtexten.

Vi skall i detta sammanhang slutligen beröra frågan om parts san- ningsplikt vid förhör utan ed.

F.n. finns i 43 kap. 6 5 en regel som sägs innebära att part i tvistemål är underkastad sanningsplikt (åtminstone vid huvudförhandling i tings- rätt, eftersom bestämmelsen står i ett kapitel som avser endast detta). Bestämmelsen torde ha huvudsakligen teoretiskt intresse. Sanningsplik- ten blir av större praktisk betydelse endast i den mån straffansvar kan utkrävas vid överträdelse. Vidare bör uppmärksammas att lagstiftaren genom andra bestämmelser i RB söker förmå part att sanningsenligt lägga fram sin syn på saken. Enligt 18 kap. 6 & gäller en oförmånlig kostnadsregel för part som medvetet farit med osanning i processen, och i 35 kap. 4 & erinras om möjligheten att tillägga parts underlåtenhet att yttra sig i processen en för honom oförmånlig bevisverkan.

I brottmål finns däremot ingen sanningsplikt för part direkt stadgad i lag, men ändå finns — på samma sätt som i tvistemål — såväl kostnads- som bevisprövningsregler som verkar för att part skall tala sanning. Enligt vår mening är det svårt att motivera en skillnad när det gäller sanningspliktens omfattning mellan t.ex. en kärande i ett faderskapsmål och en målsägande i ett mål om enskilt åtal.

Mot denna bakgrund föreslår vi att regeln om den allmänna sannings- plikten för part i tvistemål vid huvudförhandling i tingsrätt upphävs. För att formellt få till stånd sanningsplikt för motpart måste alltså en part

kräva förhör under ed. Sakligt sett torde denna formella inskränkning av sanningsplikten inte innebära någon förändring, eftersom de nämnda reglerna i 18 kap. 6 & och 35 kap. 4 & samt möjligheten att förhör under straffansvar kan komma till stånd, vilka utgör de i praktiken verksamma påtryckningsmedlen på part när det gäller att tala sanning, finns kvar.

I fråga om de närmare formerna för partsförhör med eller utan ed ges bestämmelser i de följande paragraferna. 1 stor utsträckning hänvisas därvid till reglerna om vittnesförhör.

25

Paragrafen behandlar frågan hur partsförhöret skall gå till. I stor utsträckning föreslås motsvarande regler som i fråga om vittnesförhör. Vissa ytterligare regler föreslås dock för förhör med part i brottmål. Detta förhållande, jämte reglernas stora praktiska betydelse, motiverar att vi i denna del inte föreslår en hänvisning till 36 kap. utan en särskild regel i 37 kap.

Liksom i fråga om vittnesförhör föreslås i första stycket en bestämmel- se om att partsförhöret som regel bör överlåtas åt parterna själva. Beträf- fande den närmare innebörden av detta hänvisas till våra uttalanden under 36 kap. 17 &.

Vidare sägs i paragrafens första stycke att den part som åberopat förhöret skall inleda detta och att, för den händelse båda parter åberopat förhöret, rätten vid behov skall bestämma vem av dem som skall inleda det. Detta stämmer överens med vad vi föreslår i fråga om vittnesförhör, och vi hänvisar till vad vi anfört i den delen.

När det gäller partsförhör i brottmål föreslår vi emellertid också en presumtionsregel för förhör med den tilltalade och målsäganden. Sådant förhör skall inledas av åklagaren, om inte särskilda skäl talar för att försvararen gör det. Bakgrunden till detta förslag är följande.

1 en mycket stor del av brottmålen är den tilltalades berättelse åkla- garens huvudsakliga bevismedel. Det är under sådana förhållanden ett starkt önskemål från åklagarsidan att få inleda förhöret. Mot detta skall ställas den tilltalades intresse att få tillfälle att framföra sin version av händelseförloppet. För att detta skall ske på bästa sätt kan det stundom vara till fördel att försvararen tar hand om huvudförhöret.

Det råder enighet bland oss om att det i de flesta fall — både i de erkända målen och i många bestridda mål — är från olika synpunkter

, mest rationellt att åklagaren inleder förhöret. I vissa speciella situatio- ; ner, där det kan antas vara till gagn för utredningen att den tilltalade får i en möjlighet att med hjälp av försvararen berätta sin egen version av händelseförloppet, är det däremot enligt vår mening befogat att rätten låter försvararen inleda förhöret. Framför allt tänker vi på sådana fall, där åklagaren och försvararen har helt olika bakgrund till sin bedömning av åtalet, och där det kan antas att den tilltalades egen uppfattning kommer till bättre uttryck om förhöret redan från början leds av försva- raren. Det kan t.ex. gälla ett mål om kvalificerad ekonomisk brottslighet, där parterna har helt olika uppfattning om bakgrunden till de påstådda gärningarna. Undantagsvis kan också en allvarlig psykisk labilitet e.d.

hos den tilltalade göra det lämpligare att försvararen, i kraft av sin bättre kännedom om den tilltalade och sin närmare relation till honom, inleder förhöret.

Man får normalt räkna med att försvararen i förekommande fall själv tar initiativ till att få inleda förhöret med den tilltalade. Det är lämpligt att han först diskuterar saken under hand med åklagaren före huvudför- handlingen. Uppnås enighet mellan dem, vilket vanligen torde bli fallet, finns det normalt knappast anledning för rätten att avvika från deras uppfattning. Kan de inte komma överens får rätten besluta på grundval av de skäl som framförs från ömse sidor. Det är dock angeläget att frågan om vem som skall inleda förhöret inte föranleder mer omfattande argu- mentation. Det bör också sägas att en försvarare inte bör uppmanas att inleda förhöret med den tilltalade utan att han förklarat sig villig till detta.

Den av oss föreslagna presumtionsregeln för inledande av förhör med part i brottmål gäller som nämnts även målsäganden. Om både åklaga- ren och försvararen åberopat förhör med denne är det i de flesta fall naturligt att åklagaren i egenskap av kärandepart inleder förhöret. Har målsäganden eget ombud, kan det stundom vara befogat att ombudet får på begäran inleda förhöret, åtminstone om målsäganden biträder åtalet. Gäller förhöret med målsäganden endast enskilt anspråk, är presum- tionsregeln inte tillämplig.

I paragrafens andra stycke ges närmare regler om hur parten skall förhöras. I denna del överensstämmer vårt förslag helt med vad som föreslås i fråga om vittnen. Vi hänvisar till vad vi anfört i anslutning till 36 kap. 17 &.

Tredje stycket upptar, liksom när det gäller vittnesförhör, ett förbud mot vissa typer av frågor. Lagtexten överensstämmer med vad som föreslås för vittnesförhör. Detta innebär bl.a. att ledande frågor till part får ställas endast om särskilda skäl talar för det. I motiven till 36 kap. 17 5 har vi uttalat att detta för vittnesförhörens del skall tolkas som att ledande frågor under huvudförhöret i princip är förbjudna. När det gäller vissa partsförhör, framför allt åklagarens huvudförhör med den tilltalade, finns det anledning att inta en något annan ståndpunkt. Vis- serligen är det en förstahandsuppgift för åklagaren att i dessa fall på ett neutralt sätt försöka få fram den tilltalades egen berättelse. Men efter- som den tilltalade för åklagarens vidkommande inte bara är en neutral förhörsperson utan dessutom motpart, kan det inte anses oskäligt om åklagaren, sedan den mer objektiva, neutrala delen av huvudförhöret avslutats, får tillfälle att före försvararens motförhör ställa något mer provokativa frågor på de väsentliga punkterna. De nu angivna synpunk- terna bör kunna tillämpas även i tvistemål, när käranden eller hans ombud håller huvudförhör med svaranden.

35

Annan behövlig reglering av partsförhöret än den som tagits upp i det föregående bör enligt vår mening ske genom hänvisningar till reglerna om vittne i 36 kap., med hänsyn till önskemålet att hålla den samman-

lagda textmängden i RB så liten som möjligt. Hänvisningarna sker i denna paragraf i tre olika stycken, varav det första gäller samtliga partsförhör, det andra gäller förhör under ed och det tredje gäller förhör med vissa målsägande. I ett fjärde stycke föreslås en regel som gör det tekniskt möjligt att tillämpa bestämmelserna om vittne på part.

Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 37 kap. 2—5 åå. De vittnesregler som enligt första stycket skall gälla vid samtliga parts- förhör enligt 37 kap. är följande:

1. regeln i 36 kap. 9 5 andra stycket; detta innebär att parterna skall förhöras var för sig och att parter kan höras mot varandra,

2. regeln i 36 kap. 10 5 första stycket; detta innebär att rätten före förhör med part skall ta reda på vissa personliga data om parten samt vissa omständigheter som kan vara av betydelse för bedömningen av hans trovärdighet, något som normalt torde framgå redan av vad som i övrigt förekommit i målet, men det kan stundom behöva tas fram sär- skilt, t.ex. när det gäller förhör med ställföreträdare och med s.k. med- tilltalad,

3. regeln i 36 kap. 13 15 första stycket; detta innebär att ed inte får avläggas av part som är under femton år eller psykiskt insufficient (motsvarar nuvarande 37 kap. 2 5),

4. regeln i 36 kap. 16 5; detta innebär att part skall avge sin berättelse muntligen och att vad han sagt t.ex. under förundersökning får läsas upp endast om den muntliga utsagan inför rätten avviker från den tidigare berättelsen eller om han vägrar yttra sig,

5. regeln i 36 kap. 17 & tredje stycket; detta innebär förbud mot ledande (med vissa undantag) och otillbörliga frågor (se i denna del även special- motiveringen till 37 kap. 2 5),

6. regeln i 36 kap. 18 5; detta innebär att rätten får möjlighet att under partsförhör förordna att annan part eller åhörare, vars närvaro kan antas inverka menligt på förhöret, inte får vara närvarande vid detta,

7. regeln i 36 kap. 19 &; detta innebär att part kan förhöras utom huvudförhandling under samma förutsättningar som gäller vittne (mot- svarar nuvarande 37 kap. 4 5).

De vittnesregler som enligt andra stycketi paragrafen skall gälla vid förhör under ed är följande:

]. regeln i 36 kap. 5 (i; detta innebär vissa begränsningar i skyldigheten att yttra sig under ed, till följd av sekretessbestämmelser m.m. (motsvarar gällande rätt, 37 kap. 5 (j),

2. regeln i 36 kap. 6 &; detta innebär att part får rätt att vägra att under ed uttala sig om omständighet, som skulle röja att han själv eller närstå- ende begått brottslig eller vanärande handling (motsvarar gällande rätt, 37 kap. 5 5),

3. regeln i 36 kap. 8 (5 andra stycket om prövning av vissa sekretessfrå- gor (motsvarar gällande rätt, 37 kap. 5 5),

4. regeln i 36 kap. 1 1 & om vittnesed (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 3 5).

5. regeln i 36 kap. 14 (j; detta innebär att rätten skall erinra parten om hans sanningsplikt m.m. (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 3 (i sista stycket),

6. regeln i 36 kap. 15 &; detta innebär att ed skall avläggas av varje part för sig och att tidigare avlagd ed är bindande (motsvarar gällande rätt, se 37 kap. 5 5).

Enligt tredje stycket skall reglerna i 36 kap. om ersättning till vittne tillämpas i fråga om målsägande som skall höras i anledning av åklaga- rens talan. Detta motsvarar gällande rätt, se nuvarande 20 kap. 15 5. Det bör i sammanhanget påpekas att vi i fråga om s.k. medtilltalade föreslår en särskild regel i 36 kap. 1 & fjärde stycket om rätt till ersättning vid inställelse till huvudförhandling.

I fjärde stycket föreslås — som ovan nämnts — en regel som gör det formellt möjligt att tillämpa vittnesbestämmelserna på part.

38 kap.

I detta kapitel, som innehåller bestämmelser om skriftliga bevis, före— slås en ändring i fråga om bevisupptagning utom huvudförhandling (6 5). Vidare föreslås att 9 5 skall upphöra att gälla med hänsyn till den föreslagna regeln i 1 kap. 2 (j.

65

Paragrafen behandlar möjligheten att ta upp bevis genom skriftlig handling utom huvudförhandling. F.n. är möjligheterna i denna del begränsade till de fall, då synnerligt hinder möter mot att ta upp beviset vid huvudförhandlingen. Enligt kommentaren av Gärde m.fl. (s. 535) syftar detta på dyrbara eller svårtransportabla handlingar eller värde— handlingar.

När det gäller förhör med vittne utom huvudförhandling har vi i 36 kap. 19 (5 första stycket första och andra punkterna föreslagit en delvis ny reglering, som bl.a. innebär att bevisupptagning får ske utom huvudförhandling, om upptagande inte kan ske vid förhandlingen eller om sådant upptagande skulle medföra orimliga kostnader eller olägen- heter. Motsvarande regler kan utan vidare tillämpas även när det gäller skriftliga bevis, och således ersätta den nuvarande regeln i förevarande paragraf.

I 36 kap. 19 5 första stycket tredje punkten föreslås en regel, enligt vilken det görs möjligt att även i andra fall än som nu sagts hålla vittnesförhör före huvudförhandling. Så skall enligt förslaget kunna ske bl.a. för att skapa underlag för ett interimistiskt beslut. För att undvika alltför betungande merkostnader har förutsättningarna för sådant vitt- nesförhör begränsats till de fall då förhöret är av synnerlig vikt.

När det gäller skriftlig bevisning finns det f.n. inga bestämmelser som begränsar möjligheterna till bevisupptagning för avgörande av en inte- rimistisk fråga, vid sidan av den allmänna regeln i 35 kap. 7 & om avvisande av onödig bevisning. De kostnadsskäl, som talar för en be- gränsning i fråga om vittnesbevisning, har givetvis inte tillnärmelsevis samma styrka när det gäller skriftliga handlingar. Det finns heller inget annat skäl att formalisera bevisupptagning genom skriftlig handling vid förberedelse, där handläggningen regelmässigt företas av ensamdomare.

Av nu nämnda skäl behöver en reglering av möjligheterna att ta upp skriftlig bevisning utom huvudförhandling — liksom f.n. — endast avse de fall då bevisupptagning vid huvudförhandlingen inte kan ske eller vållar orimliga kostnader eller olägenheter.

I andra stycket har införts en möjlighet att företa viss annan handlägg- ning i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket. Detta över- ensstämmer med vad som föreslås enligt andra bestämmelser om bevis- upptagning utom huvudförhandling (t.ex. 36 kap. 19 5).

I fråga om tillämpningen av de föreslagna reglerna hänvisar vi till vad som sagts i specialmotiveringen till 36 kap. 19 &.

Det bör slutligen påpekas att denna paragraf självfallet endast gäller mål som skall avgöras efter huvudförhandling. Om det föreligger förut- sättningar att avgöra ett mål på handlingarna, gäller således inte de inskränkningar i fråga om möjligheterna att ta upp skriftligt bevis utom huvudförhandling som uppställs i denna paragraf.

39 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om syn. Vi föreslår en ny reglering av möjligheterna att hålla syn utom huvudförhandling (2 55) och att företa annan handläggning i samband med sådan syn (3 5).

25

Paragrafen reglerar möjligheterna att hålla syn utom huvudförhand- ling.

I fråga om syn gör sig i allt väsentligt samma intressen gällande som i fråga om vittnesförhör, såvitt avser möjligheterna till bevisupptagning utom huvudförhandling. I 36 kap. 19 5 första stycket har vi föreslagit en ny reglering när det gäller vittnesförhör utom huvudförhandling. Mot- svarande regler föreslås i förevarande paragraf för syn utom huvudför- handling. I fråga om tolkningen av bestämmelserna hänvisas till specialmotiveringen till 36 kap. 19 5.

35

I paragrafen regleras förutsättningarna för att företa annan handlägg- ning i anslutning till syn utom huvudförhandlig. Även i denna del bör motsvarande regler gälla som för vittnesförhör utom huvudförhandling. Vi föreslår därför i denna paragraf en regel som motsvarar den som för vittnesförhörens del tas upp i 36 kap. 19 & tredje stycket.

40 kap.

När det gäller sakkunnigbeviset föreligger i ett par viktiga hänseenden reformönskemål, som delvis också tagits upp i våra direktiv. Det är dels ett önskemål om en översyn av gränsdragningen mellan vittnes- och sakkunnigbeviset, och dels ett önskemål om att s.k. privata sakkunniga

i större utsträckning än f.n. skall jämställas med sådana sakkunniga som utsetts av rätten. Båda frågorna är av komplicerad natur och kräver ingående överväganden. Vi har funnit att dessa överväganden utan större olägenhet kan anstå till ett senare stadium av vårt arbete. För att våra reformförslag när det gäller tingsrättsprocessen i övrigt skall kunna läggas fram så snart som möjligt, har vi beslutat att skjuta upp behand- lingen av mer övergripande frågor om sakkunniginstitutet till ett senare betänkande. För en sådan lösning talar också det förhållandet att frågan om sakkunniginstitutets utformning har samband med vissa mer över- gripande frågor om rättens sammansättning, vilka vi med all säkerhet kommer att behandla senare i vårt arbete.

Av skäl som nu sagts tar vi i detta sammanhang upp endast sådana frågor i 40 kap. som har direkt samband med de övriga ändringar som vi föreslår i RB :s bevisningsregler. Förutom de ändringar i vissa para- grafer som redovisas nedan föreslås att 13 och 15 && upphävs (se special- motiveringen till 11 å). Dessutom föreslår vi att 20 9” skall upphöra att gälla med hänsyn till den föreslagna regeln i 1 kap. 2 &.

105

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om hur muntligt förhör med en sakkunnig skall gå till.

Det nuvarande första stycket i paragrafen reglerar frågan vem som skall leda förhöret. I fråga om sakkunnig gör sig i detta hänseende i stort sett samma synpunkter gällande som i fråga om vittne. De av oss i 36 kap. 17 & föreslagna reglerna om förhörsledning vid vittnesförhör kan och bör därför tillämpas. Under sådana förhållanden kan förevarande stycke upphävas och i stället en hänvisning ske till vittnesreglerna (se 11 5).

Enligt paragrafens andra stycke skall rätten vid förhör med sakkunnig avvisa bl.a. otillbörliga frågor. Även här kan man lämpligen hänvisa till vittnesreglerna för att korta ner lagtexten. En hänvisning kommer att omfatta även passusen i 36 kap. 17 lj om att ledande frågor får ställas endast om det föreligger särskilda skäl, något som blir en nyhet för sakkunnigförhörets del. Till detta kan sägas att behovet av ledande frågor ofta kan vara större vid förhör med sakkunnig än vid förhör med vittne. Enligt vår mening bör man ändå, i varje fall i förhörets inled- ningsskede, sträva efter att undvika ledande frågor.

Paragrafens tredje stycke innehåller ett undantag från RB:s förbud mot upptagande av skriftlig berättelse i bevisningssyfte (jfr 35 kap. 14 5). I detta stycke föreslås endast språkliga ändringar.

115

Paragrafen innehåller vissa hänvisningar till reglerna om vittnesför- hör i 36 kap. Hänvisningarna avser i huvudsak offentlig sakkunnig som hörs muntligen (vid muntligt förhör med privat sakkunnig gäller en allmän hänvisning till vittnesreglerna i 40 kap. 19 5 andra stycket).

De ändringar som föreslås i fråga om hänvisningarna i denna paragraf är betingade av de föreslagna ändringarna i vittnesreglerna.

Den nuvarande hänvisningen till 36 kap. 7 & första stycket är med vårt förslag i fråga om vittnen inte längre adekvat. Det kan nämligen inte anses befogat att regelmässigt förelägga offentlig sakkunnig att infinna sig till förhör vid påföljd av vite. Inte heller förefaller det lämpligt att ha kvar böter som påföljd vid utevaro (40 kap. 13 å); det skulle i så fall vara den enda situationen — utom vid störande av förhandling — där det skulle kunna bli aktuellt att ådöma böter enligt RB. I stället menar vi att det måste anses tillräckligt att rätten, om det i något enstaka fall på förekommen anledning anses behövligt med ett påtryckningsmedel för att förmå en sakkunnig att infinna sig till en förhandling, har möjlighet att förelägga vite med stöd av den allmänna bestämmelsen i 9 kap. 7 &. Hänvisningen till 36 kap. 7 & första stycket kan alltså utgå.

Av skäl som redovisats under 10 & bör i förevarande paragraf läggas in en hänvisning till reglerna om förhörsledning vid vittnesförhör i 36 kap. 17 &.

Reglerna i 36 kap. 18 5 om förhör med vittne, som kan befaras inte tala sanning i parts eller åhörares närvaro, och i 36 kap. 19 5 om förhör med vittne utom huvudförhandling kan med fördel tillämpas på förhör med offentlig sakkunnig även med de av oss föreslagna ändringarna. Hän- visningarna till dessa paragrafer kan därför stå kvar.

I 13 & finns f.n. en bestämmelse som behandlar det fallet att en sakkunnig uteblir från förhör. Eftersom vi i förevarande paragraf före— slår att inga andra sanktioner skall vara tillämpliga i fråga om sakkunnig än vad som följer av den allmänna möjligheten att förelägga och utdöma vite, kan 13 & upphävas. Detsamma gäller nuvarande 15 &, enligt vilken fråga om straff eller tvångsmedel inte får tas upp om den sakkunniges uppdrag återkallats eller fråga om hans anlitande av annat skäl förfallit. De nödvändiga begränsningarna i fråga om möjligheterna att döma ut förelagt vite följer redan av de allmänna reglerna i 9 kap. 9 & i vårt förslag.

165

Paragrafen upptar f.n. en regel som ger möjlighet för rätten att ålägga en sakkunnig, som gjort sig skyldig till försummelse eller tredska, att ersätta rättegångskostnad som han vållat.

Första stycket avser ersättningsskyldighet gentemot part. F.n. kan rätten ålägga sådan ersättningsskyldighet oavsett om part yrkar det eller ej. När det gäller vittnen föreslår vi att ett åläggande i motsvarande situation skall kräva yrkande av part. De skäl som anförts till stöd för detta förslag (se specialmotiveringen till 36 kap. 23 &) har bärkraft även när det gäller sakkunnig. Motsvarande reform bör därför genomföras även för de sakkunnigas del.

I övrigt har i de regler som motsvarar det nuvarande första stycket, bortsett från språkliga justeringar, endast gjorts en ändring som är betingad av vårt förslag att 13 5 skall upphävas. Någon ändring i sak avses inte med detta.

Andra stycket behandlar f.n. ersättningsskyldighet gentemot statsver- ket. En möjlighet att ålägga en sakkunnig sådan ersättningsskyldighet

blir överflödig, om våra förslag när det gäller vitesbeloppets storlek genomförs (se 9 kap. 8 5). Andra stycket kan därför upphävas.

41 kap.

De nuvarande bestämmelserna i 41 kap. har överförts till 35 kap. och där intagits som 15 — 18 55 under rubriken ”Bevisning till framtida säkerhet”.

Det nya 41 kap. är det första av de kapitel som särskilt behandlar processen i tingsrätt. Liksom de närmast följande tre kapitlen avser kapitlet all tvistemålsprocess. I fråga om vad som omfattas av tvistemåls— begreppet får vi hänvisa till vad vi anfört i anslutning till 2 kap. 3 5. I detta sammanhang inskränker vi oss till att påpeka att tvistemålsbegrep- pet innefattar såväl de nuvarande egentliga tvistemålen som alla de mål och ärenden som enligt nuvarande regler behandlas i lagsökningslagen, handräckningslagen och ärendelagen.

Kapitlet innehåller, som framgår av rubriken, bestämmelser om inle- dande av rättegång. Det ersätter vissa inledande bestämmelser i det nuvarande 42 kap. förutom givetvis ett flertal bestämmelser i de nuva- rande särskilda processlagarna. Kapitlet är uppdelat i tre un- deravdelningar. Den första underavdelningen, som omfattar 1 — 6 55, har rubriken ”Väckande av talan”. Den andra underavdelningen, som omfattar bara 7 5, har rubriken ”Stämning”. I den tredje underavdel- ningen, som omfattar 8 — 9 55 och har rubriken ”Formen för förbere- delse”, regleras uppdelningen av målflödet i sådana fall som skall hand- läggas summariskt genom förberedelse i förenklad form enligt 42 kap. och sådana mål som skall handläggas vid annan förberedelse enligt 43 kap. Mål avgörs i båda fallen enligt bestämmelserna i 44 kap.

1 59

I paragrafens första stycke sägs att talan skall väckas genom skriftlig ansökan hos rätten. Den ordningen överensstämmer med vad som nu gäller för tvistemål enligt 13 kap. 45 och 42 kap. 1 5, för lagsökning enligt 2 lj lagsökningslagen och för handräckning enligt 2 & hand- räckningslagen. I fråga om domstolsärenden och betal- ningsförelägganden gäller enligt 2 & första stycket ärendelagen respek- tive 19 å lagsökningslagen att ansökan kan göras muntligen. Möjligheten till muntlig ansökan torde emellertid nästan aldrig, om ens någonsin, utnyttjas och har därför ingen motsvarighet i vårt förslag.

Bestämmelsen om ansökan är, till skillnad från vad som nu gäller för tvistemål, inte så konstruerad att en ansökan skall avse själva utfärdan- det av en stämning. Utfärdandet av stämning är ett viktigt moment i en ordinär tvistemålsprocess men det är inte stämningen som en kärande eftersträvar utan en dom. Därför borde det vara riktigare att låta käran- den ansöka om dom eller möjligen om rättegång. Enligt vår mening behöver man emellertid varken i lagen eller i den praktiska rätts- tillämpningen ange vad detär som käranden egentligen ansöker om. Det räcker med att tala om ansökan. Vi vill redan nu nämna att vi i 7 5

behållit begreppet stämning för rättens föreläggande till svaranden att yttra sig.

Sökande betecknas i de följande paragraferna som kärande när det är fråga om ett motpartsförhållande till någon. Motparten kallas alltid svarande. Begreppet ”gäldenären”, som idag används i lagsökningspro- cessen utan att det skett någon prövning av det sakligt befogade i ansprå- ket, används inte i vårt förslag.

Att en part enligt 13 kap. 3 & ändrar sin talan innebär inte att han väcker en talan. Regeln om skriftlighet i nu förevarande paragraf har därför inte avseende på sådan ändring (jämför den nuvarande regeln i 13 kap. 4 5 andra stycket; denna regel upphävs enligt vårt förslag). Särskilt i mera invecklade fall kan det emellertid vara lämpligt att parten inger en skrift om ändringen.

Talan om enskilt anspråk i anledning av brott väcks ofta inom ramen för ett brottmål (se reglerna härom i 22 kap.). I fråga om väckande av talan gäller i sådant fall reglerna i 45 kap. 8 — 10 55 i vårt förslag. I särskilda lagar finns det ibland speciella bestämmelser om hur talan skall väckas (se t.ex. 108 & konkurslagen).

I paragrafens andra stycke har införts en regel om att talan skall anses väckt när ansökningen kom in till rätten. Samma regel finns nu för tvistemål i 13 kap. 4 & sista stycket, för lagsökning och betalningsföre- läggande i 33 & lagsökningslagen och för handräckning i 12 lj handräck- ningslagen.

För specialprocess finns vissa bestämmelser som gör det möjligt att inom ramen för en viss rättegång framställa yrkanden ”utan särskild stämning”. Så kan t.ex. enligt 15 kap. 4 & giftermålsbalken en make i mål om äktenskapsskillnad framställa sådant yrkande i frågor som har sam- band med skillnaden. Framställs yrkandet muntligen, behövs inga be- stämmelser om när talan skall anses väckt, eftersom själva framställan- det av anspråket sker inför rätten. Framställs det i skrivelse får den nu förevarande bestämmelsen tolkas analogt.

Om mål överlämnas från en domstol till en annan enligt 10 kap. 18 a 5 anses talan, enligt vad där sägs, väckt när ansökningen kom in till den domstol som beslutat om överlämnandet.

25

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en ansökan skall innehål- la. Motsvarande bestämmelser finns f.n. i 42 kap. 2 & RB, 13 & småmål- slagen, 2 5 andra stycket ärendelagen, 2 och 19 55 lagsökningslagen samt 3 & handräckningslagen. Från reglerna i förevarande paragraf görs be- tydande undantag i 3 &, främst i fråga om sådana fall som skall handläg- gas summariskt.

Reglerna i 2 och 3 åå är inte fullständiga i fråga om vad en ansökan i tvistemål skall innehålla. I 33 kap. 1 & finns sålunda kompletterande regler om uppgifter i vissa formella hänseenden och i 33 kap. 2 5 finns bestämmelser om undertecknande av inlaga.

Första stycket anger i fem punkter vad en ansökan skall innehålla. Uppräkningen kan sägas ange minimikraven.

Enligt första punkten skall en ansökan uppta ett bestämt yrkande. Ett sådant yrkande är grunden för all form av process. Med att yrkandet skall vara bestämt menas att käranden skall i detalj redovisa innehållet i det domslut som han vill att rätten skall meddela.

Bestämmelsen har lika lite som andra bestämmelser i de särskilda handläggningskapitlen avseende på frågor om rättegångskostnad. I frå- ga om sådana kostnader gäller i stället 18 kap. 14 5.

I andra punkten anges att ansökningen skall innehålla en redogörelse för de omständigheter, som yrkandet grundas på, uppställda efter sitt sammanhang och om möjligt i numrerade punkter. Lydelsen ansluter nära till vad som idag gäller i fråga om stämningsansökan i tvistemål enligt 42 kap. 2 &. Syftet med redogörelsen är dubbelt. För det första blir yrkandet knutet till ett bakomliggande rättsförhållande, vilket har bety- delse för bl.a. rättskraften och svarandens möjlighet att förstå vad saken gäller. I tvistiga fall är redogörelsen också det grundläggande material på vilket sedan processen kommer att vila. Det kan inte nog understrykas att en omsorgsfullt utarbetad ansökan kan underlätta förberedelsen och därigenom minska de sammanlagda processkostnadema i de tvistiga fallen. I de otvistiga fallen fyller redogörelsen inte något motsvarande behov. Den kan därför göras betydligt enklare i dessa fall (se förslaget till 3 5).

Det är inte alltid lätt för en kärande att bedöma huruvida han skall satsa på en fullständig redogörelse eller inte. Gränserna mellan stor och liten process blir inte desamma som emellan dagens tvistemålshantering enligt RB och summarisk process enligt lagsökningslagen och hand- räckningslagen. Vad som är mest betydelsefullt i detta sammanhang är att den summariska processen i vårt förslag fått en sådan utformning att den i händelse av bestridande kommer att utgöra en del i förberedelsen för målets avgörande. Frågor av detta slag kommer vi att ta upp till behandling i anslutning till 8 &. I detta sammanhang vill vi endast nämna att om käranden förutsätter att fallet är otvistigt och därför inte från början inger en fullständig redogörelse för de omständigheter på vilka hans yrkande grundas, måste ansökningen i händelse av bestridande kompletteras för att målet skall kunna tas upp till prövning (se 42 kap. 6 5).

Det bör framhållas att sökanden kan ha anledning att gå betydligt längre i utförlighet än vad som krävs enligt paragrafen. Vet han att svaranden kommer att åberopa visst motfaktum, kan det sålunda vara lämpligt att han redan i sin ansökan behandlar denna fråga. För många sökande kan det dock te sig främmande att utveckla motpartens inställ- ning. Uppgiftslämnandet i ansökningen kan också röra sådana förhål- landen som behovet av muntlig förberedelse eller uttalanden om att målet kan förberedas genom ett skriftligt förfarande.

Tredje punkten handlar om bevisuppgift i en ansökan. Enligt nu gäl- lande regler för tvistemål (42 kap. 2 5 första stycket 3) skall käranden i ansökan uppge de skriftliga bevis som han åberopar. Enligt 42 kap. 2 5 tredje stycket bör bevisen även inges tillsammans med ansökan. Samma ordning gäller enligt 13 & småmålslagen och 2 & ärendelagen. För betal- ningsföreläggandefall finns ingen bestämmelse. Vid lagsökning skall

ansökningen obligatoriskt åtföljas av det skriftliga fordringsbevis den grundar sig på.

I vårt förslag har frågorna om bevisuppgift och om ingivande av eventuell skriftlig bevisning lösts efter flera linjer. För normala fall gäller att käranden skall lämna uppgift om de bevis som åberopas. Detta gäller både muntlig och skriftlig bevisning. Bestämmelsen förutsätter normalt att käranden har kännedom om att motparten kommer att förneka en viss omständighet eller åberopa motfakta. Annars behövs nämligen ingen bevisning, åtminstone inte i de dispositiva fallen. Käranden är oförhindrad att senare under processen åberopa den bevisning han anser behövlig (se bl.a. 43 kap. 1 5). Om käranden antar att det inte föreligger någon tvist mellan parterna gäller enligt 3 &, som vi strax skall behandla, att det inte behövs någon bevisuppgift.

Det räcker inte med att käranden lämnar uppgift om vilka bevis han åberopar. Han måste också ange vad han vill styrka med varje bevis. Härvid räcker det inte med allmänna och intetsägande uppgifter av den typen att viss bevisning åberopas till styrkande av ”händelseförloppet” utan uppgifterna skall konkretiseras till att avse viss faktisk omständig- het som ingår som ett relevant moment i käromålet. På så sätt underlättas förberedelsen i målet och eventuella senare förhör kan hållas korta.

Något allmänt krav på att skriftlig bevisning inte bara skall uppges utan också inges i samband med ansökningen uppställs inte. I den frågan gäller i stället enligt 43 kap. 5 5 att bevisningen skall inges under själva förberedelsen. Den angivna ordningen hindrar givetvis inte käranden från att lägga fram bevisningen redan i samband med sin ansökan. En omedelbar presentation av grundläggande handlingar, såsom kontrakt och dylikt, är i normala fall inte så mycket en bevisningsfråga som ett viktigt moment i redogörelsen för omständigheterna enligt andra punk- ten.

Enligt fjärde punkten skall i ansökningen lämnas uppgift om sådana omständigheter som medför att rätten är behörig, om behörigheten inte framgår av ansökningen i övrigt. En motsvarande regel finns redan idag för nästan all process.

Vi vill tillägga att reglerna i övrigt i paragrafen inte gäller frågor om processförutsättningarna. Sålunda regleras inte skyldigheten för part att inge bevisning om t.ex. att han äger föra talan eller att rätten är behörig.

Andra stycket behandlar en speciell bevissituation. Om käromålet grundas på löpande skuldebrev, växel eller check, bör handlingen näs- tan alltid fogas till ansökningen. Som vi angett i den allmänna motive- ringen har sådana handlingar ett mycket högt bevisvärde och i vårt förslag är, liksom enligt lagsökningslagen, en särskild presumtionsregel knuten till dem (se närmare 42 kap. 4 5 andra stycket). En regel om ingivande av sådana handlingar har därför tagits upp i detta stycke. Det bör tilläggas att begreppet löpande skuldebrev definieras i 11 lj skulde- brevslagen (1936z81).

35

Paragrafens första stycke upptar vissa undantag från reglerna i 2 5. Paragrafen är främst avsedd för sådana fall som skall behandlas sum-

mariskt vid förberedelse i förenklad form enligt 42 kap. I fråga om valet mellan förberedelse i förenklad form och annan förberedelse får vi hänvisa till framställningen i anslutning till 8 och 9 55.

Det viktigaste undantaget avser kravet på redogörelse för de omstän- digheter på vilka yrkandet grundas. Här räcker det med att man genom redogörelsen kan fastställa vad saken gäller. Syftet med redogörelsen är att ge svaranden möjlighet att individualisera kravet. Samtidigt skapas en tillförlitlig grund för att bestämma vilken rättskraft ett avgörande skall ha.

Att mera generellt ange hur enkelt en ansökan kan utformas är svårt. Ofta torde det emellertid räcka med en hänvisning till räkning, skulde- brev, kontrakt eller beställningshandling som i sådant fall biläggs själva ansökningen.

En konsument, som av reklamationsnämnden har fått stöd för en begäran om återbetalning av priset för en tjänst eller vara men ändå inte fått tillbaka det belopp nämnden rekommenderat, bör bifoga nämndens beslut. Eftersom nämndens avgörande inte är verkställbart, vill vi i detta sammanhang ifrågasätta om inte en enkel summarisk handläggning bör anses vara ett naturligt efterled till ett nämndförfarande, vars resultat en näringsidkare vägrat rätta sig efter och där konsumenten med nu gällan- de regler ofta hänvisas till process enligt småmålslagen. Upprättandet av en ansökan till domstol borde vara en enkel uppgift för nämnden. Om nämnden hjälper till härmed, vinner man den fördelen att ett juridiskt biträde eller allmän rättshjälp inte behöver sättas in förrän man vet om näringsidkaren bestrider.

Som vi angett redan i anslutning till 2 & behöver käranden i nu förevarande otvistiga fall inte lämna någon bevisuppgift. Liksom i fråga om de tvistiga fallen blir det emellertid av förut angivna skäl ofta enklast för käranden att inge vissa grundläggande handlingar redan i samband med sin ansökan. Om käranden stöder sitt krav på löpande skuldebrev, växel eller check bör han också ge in handlingen för att komma i åtnjutande av den förmånliga bevispresumtionen enligt 42 kap. 4 (j andra stycket.

I andra stycket av paragrafen har lämnats en erinran om att käranden i otvistiga fall bör framställa sitt yrkande om ersättning för rättegångs- kostnader redan i ansökningen. Möjligheten att få sådan ersättning regleras i 18 kap. 14 å och i den förordning som där förutsätts.

45

I denna paragraf, som behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.2), ges de grundläggande bestämmelserna för de s.k. blankettmålen — en term som definieras i paragrafens fjärde stycke. Paragrafen är avsedd för i första hand de professionellt verksamma inkassobyråerna och tillkommen för att dels underlätta sökandenas arbete med målen, dels underlätta rättens hantering av ansökningarna. Allt som allt leder för- enklingarna till att svarandenas betalningsskyldighet för processkostna- der blir mindre omfattande.

Som vi angett i den allmänna motiveringen bör blankett-

målsprocessen knyta an till inkassolagen (1974: 182) så att datainspektio- nen, som utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag, också får till uppgift att utöva tillsyn över blankettmålsprocessen. Inkassolagen gäller indrivning av egen eller annans fordran genom krav eller annan inkas- soåtgärd (inkassoverksamhet). Enligt 2 & första stycket får inkassoverk- samhet, som avser indrivning av fordringar för annans räkning eller fordringar som har övertagits för indrivning, bedrivas endast efter till- stånd av datainspektionen. Om verksamheten endast utgör ett underord- nat led i en annan verksamhet behövs i vissa fall inte något tillstånd (2 & andra stycket). Enligt 29 tredje stycket behövs ej något tillstånd för inkassoverksamhet som är av tillfällig natur och avser endast enstaka fordringar eller som bedrivs av advokat eller företag under bankinspek- tionens tillsyn. Tillståndsplikten har inskränkts genom lagändring år 1981 (SFS 1981 :738). Många äldre tillstånd gäller dock fortfarande. F.n. torde finnas omkring 400 tillstånd enligt inkassolagen, varav det över- vägande antalet avser bokförings-, revisions- och juridiska byråer med en mycket begränsad inkassoverksamhet.

Med vårt förslag angående en särskilt enkel summarisk process har vi egentligen velat träffa sådana borgenärer och ombud som har en mera omfattande verksamhet. Med nuvarande ordning är dessa fall inte ur- skiljbara. Vi räknar emellertid med att man innan vårt förslag kan träda i kraft antingen kan begränsa antalet tillstånd eller bygga upp ett dubbelt tillståndssystem. Tills vidare anser vi oss kunna bygga på den nu gällan- de ordningen.

Enligt paragrafens första stycke skall den som bedriver inkassoverk- samhet för vilken fordras tillstånd enligt 2 tj inkassolagen (19742182) för ansökan enligt 41 kap. 3 & använda särskild blankett som fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Enligt andra stycket kan även annan än den som bedriver tillståndspliktig inkasso- verksamhet enligt 2 ?) inkassolagen ges rätt att använda de nu ifrågava- rande blanketterna. Det fall som avses är att någon driver in fordringar i större omfattning. Beslut om blankettanvändning fattas av regeringen eller den myndighet som getts rätt att fastställa blanketter. Beslutet förutsätter en ansökan. Bestämmelsen kan t.ex. tillämpas i fråga om kommunala energiverk.

Enligt paragrafens tredje stycke får regeringen eller myndigheten med— dela föreskrifter om användningen av blankett. De viktigaste reglerna som bör uppställas torde hänföra sig till ansökningshandlingarna. Det är särskilt viktigt att dessa blir tillfredsställande från delgivningssynpunkt. En annan viktig regel bör vara att borgenären — om målet går vidare till stor process — även utan särskilt föreläggande från domstolen (se 42 kap. 6 5) ger in en fullständig redogörelse enligt 2 5 första stycket 2 och därvid bemöter uppgifterna i svaromålet, om målet inte kan klaras av genom förberedelse endast i förenklad form. Om reglerna inte följs finns det möjlighet att återkalla det tillstånd på vilket rätten att använda blankett grundar sig.

I fjärde stycket ges den förut berörda definitionen av termen blankett- mål. Ansökan i sådant mål skall ha gjorts på blankett. Målet upphör att vara blankettmål, om det inte längre handläggs enligt 41 eller 42 kap.

eller 44 kap. 19 5. Detta innebär praktiskt sett att blankettmålskaraktären upphör vid den tidpunkt vid vilken käranden — efter ett bestridande från svaranden — begär att handläggningen av målet skall fortsätta genom förberedelse enligt 43 kap. (se 42 kap. 6 5). Det kan också vara så att svaranden efter det att målet avgjorts summariskt begär att handlägg- ningen av målet skall återupptas (se 44 kap. 20 5). För tydlighetens skull bör tilläggas att den blankett som avses i fjärde stycket givetvis är den som förut behandlats i paragrafen.

En utgångspunkt vid blanketternas utformning bör vara att ADB- tcknik kan användas vid handläggningen.

Vi vill påpeka att paragrafen bara handlar om användningen av särskilda blanketter som ett medel att rationalisera handläggningen av fall som normalt kommer att vara mycket enkla och vilka av särskilda skäl är värda en processuell särregleringi skilda sammanhang (se t.ex. 1 1 kap. 4 5 och 12 kap. 9 5). Även andra blanketter än de här avsedda kan tänkas bli behövliga — särskilt för den summariska processen. Vi vill bl.a. erinra om att käranden i processer enligt småmålslagen kunnat använda av staten framtagna blanketter för stämning. Erfarenheterna av detta system är i huvudsak goda.

Även i fortsättningen bör samhället tillgodose särskilt privatpersoners intresse av enkla ansökningsblanketter. En dyrbar advokatmedverkan kan därigenom i någon mån koncentreras till de mera invecklade fallen. Kring blanketter som nu åsyftas behövs det dock inte någon lagteknisk särreglering även om det — beroende på blanketternas utformning — kan finnas skäl att genom systemet med ansökningsavgifter styra använ- dandet av blanketterna. En allmän regel om att blankett alltid måste användas för ansökan skulle emellertid innebära en onödig byråkratise- ring. Vi vill tillägga att vi behandlat vissa blankettfrågor i avsnitt 12.3 i den allmänna motiveringen.

5 &

Paragrafen upptar bestämmelser om ansökningsavgift. Sådan avgift skall enligt de nu gällande reglerna betalas redan i samband med att en ansökan görs. Vi föreslår att den ordningen i princip behålls men att uppbördssystemet rationaliseras för blankettfallen. Enligt vårt förslag får sålunda regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer med- ge att avgiften i blankettmål betalas i efterskott. I sådana mål är det inga problem med kreditvärdigheten hos den som i första hand skall betala avgiften och denne inger också normalt tillräckligt många ansökningar för att det skall vara någon mening med efterskottsbetalning. Själva blanketten är också under målets handläggning ett viktigt kännetecken på att avgift inte behövt betalas i förskott.

Närmare bestämmelser om ansökningsavgift finns i expedi- tionskungörelsen (1964:618). Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att vissa sökande är befriade från avgift och att det finns mål i vilka någon avgift inte skall utgå.

659

Rätten har att tillse att ansökningen avfattats i enlighet med lagens bestämmelser. Rätten får aldrig godta ofullständigheter i förlitan på att närmare utredning skall framkomma vid förhandling inför rätten e.d.

I paragrafens första stycke finns bestämmelser om hur rätten skall förfara när innehållet i en ansökan är otillräckligt eller ansökningsavgif- ten inte betalats. Bestämmelserna sanktionerar de föregående paragra- ferna i kapitlet samt därutöver bl.a. 33 kap. 1 &. I RB finns motsvarande bestämmelser f.n. i 42 kap. 3 och 4 55.

Det nuvarande systemet för egentliga tvistemål enligt RB är att rätten skall förelägga sökanden att komplettera ansökningen så snart denna är ofullständig. Föreläggandet är sanktionerat endast under vissa omständigheter. Härför krävs att ansökningen ej innehåller bestämt yrkande, att grunden ej är tydligt angiven eller att bristen eljest är så väsentlig att ansökningen är otjänlig som grund för rättegång. I ett rättsfall (beslut nr Sö 2812 meddelat den 10 december 1981) har högsta domstolens majoritet ansett en talan inte böra avvisas trots att stäm- ningsansökningen även efter en komplettering var anmärkningsvärt ofullständig i flera avseenden. Som skäl har angetts att ansökningen inte var så bristfällig att den inte gav en ram för den rättegång som käranden avsåg att föra. Det var t.ex. fullt möjligt att på grundval av den lämnade framställningen pröva om rättegångshinder förelåg enligt reglerna om lis pendens och res judicata.

I vårt förslag är ett föreläggande för sökanden att komplettera sin ansökan alltid förenat med avvisningspåföljd. Bestämmelserna om fö- reläggande behandlar emellertid endast sådana situationer i vilka ansök- ningen är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för rättegång. Enligt vår uppfattning är nämligen ett fel i ansökningen antingen så väsentligt att det bör hindra vidare process eller så betydelselöst att det kan klaras av utan ett formligt föreläggande enligt RB. Annorlunda uttryckt innebär vårt förslag att ett formbundet föreläggande skall ges i kanske något minskad omfattning men avvisning ske oftare än nu.

Föreläggande måste utfärdas om ansökningen inte innehåller bestämt yrkande. I fråga om redogörelsen för de omständigheter på vilka yrkan- det grundas bör riktmärket vara att ansökan skall avvisas om den inte uppfyller kraven enligt 2 5 första stycket 2. Rätten bör dock även i vissa sådana fall kunna tillåta att målet ändå tas upp. Om det t.ex. gäller en dispositiv fullgörelsetalan bör sålunda talan kunna tas upp men då endast till handläggning vid förberedelse i förenklad form. Härför krävs också att käranden inte uttryckligen begärt annan förberedelse (se reg- lerna om formen för förberedelse i 8 lj). Om käranden begärt förberedel- se av det senare slaget, kan föreläggande i vissa fall ges den formen att käranden ges alternativ möjlighet att avstå från kravet på sådan förbe- redelse. Riktmärket kan sägas vara att föreläggande skall utfärdas om ansökningen har sådana brister att svaranden inte kan avge ett fullstän- digt svaromål, om målet skall prövas i en egentlig rättegång, eller ett kortfattat svaromål, om målet skall prövas i summarisk ordning. Dess- utom måste ansökningen givetvis fylla nödvändiga krav för att tillgodo-

se behovet av att kunna bestämma rättskraften m.m.

Att ansökningen i tvistiga fall inte innehåller bevisuppgift kan inte föranleda avvisning. Skyldigheten att redan i ansökan ge in bevisuppgift kan i stället i vissa fall bli sanktionerad genom reglerna om ansvar för rättegångskostnader.

Om det i ansökningen saknas sådan uppgift om domstolens behörig- het som anges i 2 5 första stycket 4, kan ansökningen i vissa fall komma att avvisas med stöd av den nu aktuella paragrafen. I fråga om rätte- gångshindren vill vi emellertid peka på det nära sambandet med 34 kap. 1 5. Om det sålunda framstår som klart att det föreligger ett sådant rättegångshinder, som rätten självmant skall beakta, skall ansökningen avvisas enligt 34 kap. 1 &. Det har i doktrinen diskuterats i vad mån sökanden dessförinnan skall ges möjlighet att avhjälpa ett sådant rätte- gångshinder som i och för sig är möjligt att avhjälpa. Den nu förevaran- de paragrafen ger rätten skyldighet att låta sökanden komplettera sina uppgifter men endast i fråga om sådant som hör till bestämmelserna i 41 kap. Även i många andra fall måste emellertid rätten ge sökanden en möjlighet att undanröja en oklarhet i fråga om huruvida det föreligger ett rättegångshinder eller inte (jfr specialmotiveringen till 34 kap. 1 5).

I fråga om förhållandet mellan paragrafen och bestämmelserna i 33 kap. 1 5 om ansökans formella innehåll gäller att föreläggande med avvisningspåföljd skall utfärdas endast om det är oklart vilka som är parter. Är det däremot oklart endast hur man skall anträffa svaranden för delgivning finns inga föreläggandemöjligheter mot käranden enligt den nu aktuella paragrafen.

Man skulle — i enlighet med vad som nyligen har föreslagits i fråga om summarisk process i departementspromemorian (Ds .lu 1981:11) Rationellare summarisk process — kunna införa regler om avvisning också när en ansökan inte går att delge på grundval av de uppgifter käranden lämnat. Man måste emellertid beakta att uppgiftsskyldig- hetens fullgörande i första hand är ett kärandeintresse. Endast i undan- tagsfall har man anledning anta att käranden inte gör vad han anser behövligt med hänsyn till den hjälp med efterforskning han kan räkna med från rättens sida. En annan sak är att han ofta räknar med hjälp i en större omfattning än han faktiskt kan få. Hjälpen har givetvis sina yttersta gränser redan som det praktiskt går till idag, även om det inte finns några regler därom i RB. Om gränserna av samhällsekonomiska skäl förskjuts, kanske man kan få fram en ökad aktivitet på kärandesi- dan. Vi vill dock framhålla att måttet av samhällets insatser liksom hittills bör lämnas utanför RB. Problemen bör i stället tas upp inom ramen för delgivningslagstiftningen.

Vi vill ta upp också en fråga om förhållandet mellan den nu aktuella paragrafen och 33 kap. 2 5 i vårt förslag. Enligt det senare lagrummet kan rätten begära att en inte undertecknad ansökan bekräftas genom en undertecknad handling. Om en sådan begäran inte efterföljs, bör avvis- ning ske enligt förevarande paragraf.

Paragrafen omfattar också det fallet att ansökningen inte åtföljs av föreskriven ansökningsavgift. Även i sådant fall skall sökanden föreläg- gas att komplettera vid påföljd att ansökningen avvisas (se dock 5 &

andra meningen).

Rättens föreläggande enligt paragrafens första stycke bör vara preci- serat och avfattat på ett sådant sätt att sökanden får klart för sig i vilka hänseenden som ansökningen skall kompletteras. Vi vill tillägga att den omständigheten att en ansökan måste kompletteras inte i sig påverkar frågan vid vilken tidpunkt talan skall anses väckt enligt 1 &.

Paragrafens andra stycke upptar en undantagsregel för det fall att det är uppenbart att ett föreläggande enligt första stycket inte kommer att följas. I sådant fall behöver föreläggande inte utfärdas utan avvisning får ske genast. Regeln avser inte det fallet att ett föreläggande över huvud taget inte skulle kunna följas, eftersom en sådan situation bör avse ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas och sådana hinder kan beaktas direkt med stöd av 34 kap. 1 5. I stället har regeln ett nära samband med en regel i 7 5 andra stycket enligt vilken talan i vissa uppenbara fall kan ogillas utan svaromål. Regeln i förevarande paragraf tar emellertid sikte på fall i vilka ett föreläggande framstår som en meningslös omgång och i vilka det inte är möjligt att meddela en dom, t.ex. därför att rättskraf- tens omfattning inte kan bedömas. Vi vill påpeka att en kärande inte kan anses ha följt ett föreläggande förrän han har avhjälpt de brister föreläg- gandet gäller (jämför 43 kap. 14 5).

Genom sin placering kan paragrafen förefalla vara helt knuten till inledningsfasen i en rättegång. Bestämmelsen gäller emellertid även senare i rättegången. Detta överensstämmer med gällande rätt. Om t.ex. vid en förberedande förhandling rätten genom svarandens påpekande finner att ansökningen är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för rättegången, kan sålunda avvisning komma att ske även efter det att svaranden ingått i svaromål. Det behövs emellertid alltid ett föreläggande enligt första stycket.

75

Om ansökningen inte avvisas, skall rätten enligt första stycket genast utfärda stämning. En förutsättning är dock att det finns en svarande. Att rätten utfärdar stämning överensstämmer i princip med vad som nu gäller enligt RB, lagsökningslagen och handräckningslagen. Själva be- greppet stämning är dock med nuvarande regler förbehållet RB-fallen. Enligt vår mening kan och bör stämningsbegreppet användas för samt- liga fall. Sakligt sett innebär paragrafen en ny ordning endast såvitt gäller vissa domstolsärenden i vilka det finns en motpart.

I viss utsträckning kan parterna genom överenskommelse och en gemensam ansökan undvika att stämning utfärdas. Var och en, som självständigt kan påkalla den rättsföljd som det är fråga om i målet, kan också uppträda som en av flera medparter på kärandesidan. Om flera förenat sig om att ge in en ansökan om en rättsföljd som de gemensamt är berättigade till, finns det ibland ingen motpart och stämning kan då undvikas. Ett exempel härpå erbjuder det fallet att samtliga dödsbodel- ägare vill ha ett dödsbo avträtt till förvaltning av boutredningsman och ger in en gemensam ansökan. I familjerättslagstiftningen finns det sär- skilda bestämmelser om gemensam ansökan.

I de nu berörda fallen behövs det ingen stämning. Vi vill i detta sammanhang uttrycka den uppfattningen att de nya bestämmelser om ansökningsavgift, som kommer att behövas om vårt förslag genomförs, bör göra en åtskillnad i kostnadshänseende mellan sådana mål i vilka stämning skall utfärdas och andra mål. Härigenom kan man uppmuntra en sökande i exempelvis ett ärende om dödsbos avträdande till förvalt- ning av boutredningsman att såvitt möjligt ordna en gemensam ansökan.

Stämningen skall tillsammans med ansökningen och därvid fogade handlingar delges svaranden. Innehållet i stämningen regleras i 42 kap. 1 5 för de summariska fallen och i 43 kap. 4 & för övriga fall. I fråga om delgivningen gäller vissa särbestämmelser i 33 kap. 6 å andra stycket.

Paragrafens andra stycke upptar en undantagsregel till första stycket enligt vilken i vissa fall stämning inte behöver utfärdas. Målet kan i stället genast avgöras genom dom. Regeln har ägnats ett avsnitt i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.1, se också 15.5). En tillämpning av undantagsregeln förutsätter att det är uppenbart att kärandens framställ- ning strider mot allmänt kända förhållanden eller att den inte innehåller laga skäl för käromålet eller att käromålet av annan anledning är ogrun— dat. Rekvisiten ansluter nära till de föreslagna rekvisiten i 44 kap. 18 5 för vad vi kallar baklängesdom. En ytterligare förutsättning är att rättens materiella processledning enligt 43 kap. 6 & ej kan ändra på det förhål- landet att käromålet måste anses ogrundat. I den förutsättningen ligger att rätten i t.ex. det fallet att käranden framställt ett icke lagligen grundat yrkande om reparation av en vara i stället för ett yrkande om hävande av ett köp i första hand skall utöva materiell processledning för att få yrkandet ändrat (naturligtvis inom de gränser för sådan processledning som vi dragit upp i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.1.10). Endast i andra hand skall rätten ta upp käromålet till omedelbar prövning. Givetvis kommer domen även i nu förevarande fall att gå i ogillande riktning. Vi vill påpeka att tillämpningen av bestämmelserna i paragra- fens andra stycke förutsätter att målet i sin helhet är sådant att stämning kan undvaras.

859

Uppdelningen av målen i sådana som skall handläggas vid förbere- delse i förenklad form enligt 42 kap. (summariska fall) och sådana som skall handläggas vid annan förberedelse enligt 43 kap. sker i denna paragraf. Vissa av de nuvarande domstolsärendena behandlas i 9 &.

Enligt första stycket skall rätten ta ställning till handläggningsformen i samband med att stämning utfärdas. Det går därvid inte att dela upp en ansökan så att viss fråga handläggs summariskt medan en annan hand- läggs vid förberedelse enligt 43 kap. (se 14 kap. 7 5). Beslutet om val av handläggningsform kan inte överklagas särskilt annat än enligt reglerna i 49 kap. 6 lj (onödigt uppehållande). Endast undantagsvis behöver beslutet komma till uttryck i ett särskilt upprättat beslut.

Andra stycket anger i vilka fall mål skall förberedas enligt 42 kap. medan det tredje stycket anger att övriga mål skall förberedas enligt 43 kap. Innebörden av bestämmelserna är att en av käranden framställd

begäran om viss handläggningsform skall respekteras. Vissa mål skall dock alltid förberedas enligt 43 kap. Detta gäller mål med fastställelse- talan enligt 13 kap. 2 5 samt sådana mål vari förlikning om saken inte är tillåten (indispositiva mål). I övriga fall skall den enklare handläggnings- formen i 42 kap. väljas om det kan antas att en förberedelse i förenklad form är tillräcklig.

De nuvarande målen enligt handräckningslagen är dispositiva i para- grafens mening (se 1 & handräckningslagen). Vad käranden för talan om i dessa fall är en fullgörelse av annat än betalningsskyldighet. Saken är alltså inte handräckningen som verkställighetsåtgärd, lika lite som i betalningsprocessen saken är utmätning.

För att saken i ett mål i här aktuellt hänseende skall anses vara sådan att förlikning därom inte är tillåten räcker det, såsom enligt gällande rätt, med att en del av saken är sådan att ett allmänt intresse inskränker parternas dispositionsfrihet (se vad vi anfört därom i avsnitt 13.7 i den allmänna motiveringen).

Den i paragrafen angivna ordningen får till resultat att mål som gäller vanliga civilrättsliga krav normalt blir handlagda summariskt om inte käranden begär annat. Det kan emellertid vara så att käranden i sin ansökan anger sådana omständigheter att det klart framgår att ansök- ningen kommer att bestridas av svaranden. Om ansökningen i sådant fall uppfyller kraven enligt 2 &, bör rätten välja att förbereda målet enligt 43 kap.

För käranden kommer uppdelningen enligt denna paragraf inte att motsvara den nuvarande uppdelningen i summarisk process och process enligt RB. En viktig skillnad ligger däri att enligt vårt förslag även mål om skadestånd kan behandlas summariskt, vilket bl.a. torde vara ett betydelsefullt alternativ till att handlägga en skadeståndsfråga inom ramen för ett brottmål enligt bestämmelserna i 22 kap., något som enligt våra förslag i 22 kap. dock blir svårare. Avskiljs ett skadeståndsmål från ett brottmål innan den tilltalade hunnit ta ställning till skadeståndsfrå- gan bör målet normalt handläggas enligt 42 kap.

En annan skillnad är att högre krav ställs på svaranden i den summa- riska processen än vad som görs idag (se 42 kap. 4 (j). Såsom vi angett i den allmänna motiveringen skall i fortsättningen blanka bestridanden inte längre godtas. Detta medför att den summariska processen inte så ofta som nu blir en meningslös omgång 1 de bestridda fallen. Käranden får en åtminstone ungefärlig uppfattning om till vilka frågor han skall koncentrera sina insatser i den egentliga processen. Käranden har inte heller något att vinna i kostnadshänseende på att i onödan välja den mera invecklade handläggningsformen. Enligt vad vi angett i anslutning till 18 kap. 8 5 blir ersättningen densamma vare sig målet handlagts enligt 42 kap. eller 43 kap., om ansökningen inte bestrids.

Sammanfattningsvis leder det anförda till att käranden bör vara för- siktig med att begära att målet handläggs utan att gå genom det summa- riska skedet. Den omständigheten att svaranden utomprocessuellt för- nekat ett krav bör inte alltid vara tillräcklig anledning att gå direkt på en stor process genom att kräva en förberedelse enligt 43 kap. En kärande som emellertid med säkerhet vet att käromålet kommer att bestridas har

givetvis anledning att redan från början inge en skrift av i huvudsak samma omfattning som idag är brukligt i tvistemålsprocessen och sam- tidigt begära att målet förbereds enligt 43 kap.

I fråga om de närmare reglerna angående möjligheterna att avgöra ett mål i omedelbar anslutning till det summariska stadiet får vi hänvisa till specialmotiveringen till 42 kap. 4 &.

95

I paragrafen anges att sådana mål i vilka det inte finns någon svarande skall förberedas enligt 43 kap., om de inte kan avgöras genast. Eftersom det inte finns någon motpart blir givetvis förberedelsen oftast av mycket enkel beskaffenhet. Vanligen torde den inskränka sig till att rätten, i den mån det föranleds av den för målet gällande materiella lagstiftningen, före målets avgörande inhämtar yttranden av skilda slag. Flertalet mål utan motpart kan avgöras genast.

42 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om den nya summariska process som enligt vårt förslag skall ersätta processerna enligt lagsökningslagen och handräckningslagen. Av skäl som vi angett i den allmänna motive— ringen (avsnitt 10.2) har vi tagit bort den nu gällande uppdelningen i lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning och i stället in- fört en uppdelning som mera tar sikte på lämpliga skillnader i hantering- en vid domstolen. Sålunda har vi för de fall i vilka käranden eller dennes ombud är professionellt verksam med inkassoärenden i en process för s.k. blankettmål (omfattande ungefär 80 % av alla mål) infört vissa regler som innebär olika förenklingar (se 41 kap. 4 & jämfört med bl.a. 1 1 kap. 4 5 och 12 kap. 9 5). Att vi tagit bort den nuvarande uppdelningen i lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning innebär inte att vi för den skull släppt grundtanken bakom det nuvarande lagsöknings- systemet, nämligen att vissa fordringshandlingar bör tillerkännas en stark bevisverkan (se avsnitt 13.4.3 samt 4 5 andra stycket).

Den nya summariska processen har behandlats utförligt i den allmän- na motiveringen (avsnitt 10.2, 11.2 och 13.4). I detta sammanhang skall vi endast kortfattat ange några av de skäl som föranlett oss att reformera den summariska processen och samordna den med den egentliga tvistemålsprocessen.

Ett av de viktigaste syftena med vår reform är att i ökad utsträckning klara av mål på ett enklare sätt än vid en för parterna och samhället kostnadskrävande egentlig tvistemålsprocess. Detta syfte uppnås 1 f räm- sta rummet genom regler i 4 & som innebär att vi för de vanliga fallen ställer ökade krav på en svarande som vill bestrida ett yrkande. Han måste för att undgå att målet avgörs till hans nackdel ange sådana skäl mot bifall som kan vara av betydelse vid en prövning av saken. Det finns även andra nyheter i vårt förslag som skall verka i samma riktning, bl.a. regler i 7 5 om upprepat föreläggande. De ökade kraven på svaranden har förenats med en möjlighet att avge muntligt svaromål (se 2 (j).

Ett annat viktigt syfte med reformen är att få den egentliga tvistemåls- rättegången inledd på ett bättre materiellt underlag än vad som idag är vanligt efter en summarisk processomgång. Härvid blir främst blankett- målsprocessen av betydelse. I den processen finns det möjlighet att till blankettanvändningen — som i flera hänseenden innebär fördelar för parterna -— knyta krav som tillgodoser det angivna syftet. Kravet på motiverade bestridanden verkar i samma riktning. Ett förbättrat mate- riellt underlag för en egentlig process åstadkoms också genom vissa nya regler om förelägganden inom ramen för den summariska processen (se 5 och 6 55). Vi inför också i 6 & möjlighet att avvisa mål från det egentliga tvistemålsområdet, när materialet inte är tillfredsställande.

Som benämning på hanteringen av målen inom ramen för den sum- mariska processen har vi valt beteckningen ”Förberedelse i förenklad form”. En alternativ benämning skulle kunna vara t.ex. liten process.

Genom att bestämmelserna om summarisk process intagits i RB har vi på ett enkelt sätt kunnat bli av med många sådana särbestämmelser i de särskilda processlagarna som antingen har i stort sett samma innebörd som RB:s motsvarande bestämmelser eller också i många fall innebär omotiverade och olämpliga skillnader. De nya bestämmelserna har i största möjliga utsträckning gjorts enhetliga så att lika fall behandlas lika. Detta anser vi öka förståelsen av systemet och underlätta tillämp- ningen. Den allmänna motiveringen behandlar utförligt de nyss antydda frågorna. I detta sammanhang skall vi endast ta upp de skillnader som nu gäller i fråga om svarandens rätt till ersättning för rättegångskostna- der när målet stannar på det summariska stadiet utan att käranden vunnit.

Vid lagsökning är i princip RB:s ersättningssystem tillämpligt. Vid betalningsföreläggande utgår ingen ersättning i detta fall medan vid process enligt handräckningslagen svarandens möjligheter är väsentligt inskränkta jämfört med RB-processen. Enligt vår mening bör RB:s ersättningsregler kunna gälla för hela den summariska processen (dock med taxereglering). Mot ett sådant system har ibland anförts (se t.ex. departementspromemorian Ds Ju 1977:5 Summarisk process) att det skulle kunna verka hämmande på borgenärers intresse att anlita den summariska processen. Detta anser vi närmast vara ett skäl som talar för systemet, eftersom man liksom vid vanlig process har anledning att låta kostnadsansvaret motverka illa underbyggda ansökningar (se vad vi anfört om kostnadsansvarets processuella betydelse i avsnitt 13.6). Att svaromålet kan göras kort i den summariska processen bör dock medfö- ra att ersättningen till svaranden blir låg.

Enligt vårt förslag skall ett tvistemål alltid avgöras enligt reglerna i 44 kap. För avgöranden av saken efter förberedelse enligt det nu förevaran- de kapitlet gäller därvid 44 kap. 19 5 om förenklad dom. Sådan dom ersätter, enligt vad vi angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.3 och 15.5), de nuvarande utslagen i lagsöknings- och handräckningsfall, bevis i mål om betalningsföreläggande och tredskodom enligt RB och småmålslagen. Den mot vilken förenklad dom getts kan, liksom i den nuvarande summariska processen, inom viss tid från delgivning eller verkställighet begära att få målet återupptaget vid tingsrätten (44 kap.

20 (5). Han får däremot inte klaga till hovrätt. Det finns emellertid undan- tagssituationer i vilka saken efter ett summariskt förfarande i stället skall avgöras genom vanlig dom. Detta gäller i huvudsak sådana fall i vilka enligt nuvarande regler i RB en tredskodom går den tillstädeskomne parten emot.

Man kunde tänka sig att låta saken avgöras genom en till hovrätt överklagbar dom också i andra fall. Vi tänker främst på de fall där rätten redan under det summariska skedet ser att svaranden endast har ovid- kommande invändningar att rikta mot käromålet. Rättsgrunden för avgörandet borde i sådant fall inte vara svarandens passivitet som vid vanliga förenklade domar i den summariska processen utan mera att tvistefrågan är av allra enklaste slag. Av skäl som vi angett i avsnitt 15.5 låter vi emellertid även ovidkommande invändningar föranleda förenk- lad dom, som alltså kan angripas genom ansökan om målets återuppta- gande vid tingsrätten. Rättens avgörande av målet efter förberedelse i förenklad form följer i övrigt vanliga regler, bl.a. om rättskraft.

Genom förslaget i detta kapitel, som alltså har till syfte bl.a. att underlätta arbetet vid de egentliga tvistemålsavdelningarna, får domsto- larnas enheter för summarisk process vissa nya arbetsuppgifter. Dessa enheter kan redan nu vara hårt arbetsbelastade på grund av den väldiga ökningen av antalet mål inom den summariska processen. De nya arbets- uppgifterna hänför sig främst till att vissa av de nuvarande tvistemålen enligt RB kommer att gå den summariska vägen, att en del svaromål kan komma att avges muntligen, att man i vissa fall måste ta ställning till huruvida ett svaromål kan godtas som ett motiverat bestridande och att man ibland måste överväga om komplettering skall begäras från svaran- den. Häremot skall ställas bl.a. att enheterna för summarisk process får sitt arbete underlättat genom den särskilda blankettmålsprocessen. Vi har den uppfattningen att våra förslag sammantagna i inte oväsentlig mån bör kunna minska arbetsbelastningen vid enheterna för summarisk process. Vi är dock medvetna om att särskilt granskningen av inkomna svaromål i undantagsfall kan behöva anförtros juristdomare med erfa- renhet och att sådana f.n. inte alltid tjänstgör på de ifrågavarande enhe- terna.

Hur det än förhåller sig med den av oss antagna minskningen av arbetsbördan, menar vi att vårt förslags inverkan på arbetsbelastningen vid enheterna för summarisk process inte kan tala emot en reform i enlighet med våra riktlinjer. Vid en övergripande bedömning av tingsrätternas totala resursanvändning uppvägs det eventuella merarbe- tet på dessa enheter enligt vår mening under alla omständigheter av de fördelar som vårt förslag innebär för de arbetsenheter som handlägger egentliga tvistemål. Problemen med en alltför stor belastning på den ena eller den andra enheten kan med fördel lösas genom att personal omför- delas.

1 5 I dispositiva tvistemål som förbereds enligt detta kapitel skall svaran- den alltid genom stämning föreläggas att inge svaromål vid påföljd att

käromålet annars kan bifallas helt eller delvis. En bestämmelse härom utgör upptakten till första stycket. 1 stämningen måste givetvis utsättas en tid inom vilken svaromål skall ha kommit in till domstolen. Motsvaran- de tid i den summariska processen är f.n. vid flertalet domstolar omkring tio dagar. Med de något ökade krav vi med vårt förslag ställer på svaromål kan den tiden vara något kort. Också vissa tidsfrister i bl.a. 12 kap. 44 & jordabalken måste beaktas. Enligt vårt förslag är därför nor- maltiden två veckor. Rätten har emellertid möjlighet att föreskriva an- nan tid. Härvid bör iakttas att enligt 32 kap. 1 & en part, som skall fullgöra något i rättegången, har rätt att erhålla skäligt rådrum. Den regeln gäller också för avgivande av svaromål. Särskilt i mål om fordran grundad på växel eller check kan det finnas anledning att ge en kortare tid än 14 dagar för svaromål, jfr 94 & växellagen (l932:130) och 72 & checklagen (l932:131). En situation i vilken en förlängd tid bör beviljas är den att svaranden behöver mer tid för att bedöma viss förutsättning för att inlåta sig på en process. En annan situation, där extra tid kan behövas, är att svaranden är bosatt utomlands.

Eftersom man vid förberedelse i förenklad form har jämförelsevis låga krav på svaromålet bör en begäran om anstånd, grundad på att svaro- målet blir omfattande, långtifrån alltid beviljas. Särskilt om svaranden anger att målet är invecklat och käranden godtar ett anstånd bör dock tiden kunna utsträckas betydligt. Det kan i sådana fall ligga i båda parternas intresse att svaromålet blir så fullständigt som möjligt. Förbe- redelsen antar då karaktären av förberedelse enligt 43 kap. En svarande som vill avge ett fullständigt svaromål bör emellertid beakta att han i händelse av att käranden inte vill gå vidare endast får en taxereglerad ersättning enligt de i anslutning till 18 kap. 8 & berörda kostnadsreglerna.

Särskilt i mål om fordran på grund av löpande skuldebrev, växel eller check är det viktigt att rättens avgörande inte onödigt uppehålls. Det finns också enstaka handräckningsmål som behöver handläggas särskilt snabbt. I sådana mål bör anstånd normalt inte beviljas.

De blanketter som nu används för rättens förelägganden att avge svaromål i summarisk process är både krångliga och mångordiga. Det förefaller onödigt bl.a. att lämna upplysning angående hur en komman- de verkställighet kan komma att ske. En svarande som från rätten får ett föreläggande, varav framgår att rätten kommer pröva ett krav, torde undantagslöst vara på det klara med att ett domstolsbeslut på ett eller annat sätt kommer att verkställas. Om han inte betalar får han tids nog reda på hur.

Att ge föreläggandet i nu förevarande fall en ändamålsenlig utform- ning är en svår uppgift. Tyvärr är det så många motstridiga intressen som gör sig gällande. Å ena sidan måste man beakta det stora informations- behov som kan finnas för svaranden. Det är viktigt att svaranden i föreläggandet får upplysning bl.a. om hur han skall bära sig åt för att få hjälp (se avsnitt 12.3 i den allmänna motiveringen). Det kan vidare finnas ett behov av att upplysa svaranden om reklamationsnämndsför- farandet. En omfattande information i en blankett kan å andra sidan skymma det väsentliga. Att förutom f öreläggandet exempelvis ge svaran- den en tryckt vägledning om processen och dess utformning är kostnads-

krävande. Det är dessutom långtifrån lätt att ge en sådan vägledning, eftersom skriften måste göras så enkel att den kan begripas av alla men samtidigt förklara också många udda processituationer.

Det vore kanske värdefullt om man i likhet med vad som nu gäller för småmål kunde utforma svarsblanketter för svaranden som gör det enk- lare för honom att ange grunden för ett bestridande på ett riktigt sätt. Den vägen är dock av praktiska skäl antagligen inte så lättframkomlig.

Enligt vår mening bör det närmast ankomma på domstolsverket att utforma de erforderliga blanketterna. Vi går därför inte närmare in på frågor om blanketternas utformning. Vi förutsätter att domstolsverket — eller annat organ som kan komma i fråga — anlitar all behövlig expertis och noga studerar olika material som kan belysa frågan hur blanketterna bör utformas.

Andra stycket innehåller en regel om hur rättegångskostnadsfrågor skall behandlas i förelägganden enligt första stycket. Det är inte alltid så att kärandeombudet i ansökningen tillämpat gällande taxeregler på ett riktigt sätt. Enligt nu gällande regler för summarisk process gör rätten redan i samband med föreläggandet för svaranden en bedömning av kärandens kostnadsyrkande och upplyser svaranden om resultatet. I departementspromemorian (Ds Ju 1977 :5) Summarisk process föreslogs att svaranden inte skulle få någon direkt upplysning om storleken av sitt eventuella kostnadsansvar. Vi har den uppfattningen att detta reform- förslag gick i fel riktning. Enligt andra stycket skall därför av föreläggan- det alltid framgå hur stora rättegångskostnader som svaranden kan åläggas att betala, om käromålet bifalls helt.

2 &

Svaromål skall normalt vara skriftligt. Som vi angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.4.2) skall dock en svarande som begär att få svara muntligen tillåtas detta, om inte särskilda skäl talar för att svaro- målet avges skriftligen.

Till de fall i vilka det får anses lämpligt att svaromålet lämnas skrift- ligen hör främst sådana i vilka svaranden vill avge ett långt och invecklat svaromål. Det finns också andra situationer i vilka svarande bör av- fordras skriftligt svar.

Vanligen kommer nog svaranden att vilja lämna ett muntligt svaromål telefonledes. Detta torde normalt inte behöva innebära några särskilda problem (se avsnitt 15.3).

Ett muntligt svaromål måste nedtecknas av rätten (jämför 14 5 små- målslagen). Bestämmelser om detta kan ges i förordning.

3 5

Paragrafen reglerar svaromålets innehåll vid förberedelse i förenklad form.

Svaromålets primära innehåll utgörs enligt första stycket av uppgifter om svarandens inställning till kärandens yrkande. I denna del behövs det bestämda uppgifter. Om svaranden motsätter sig bifall till ansök—

ningen skall han ange sina skäl. Vi har medvetet avstått från att i lagtexten använda termen bestrida eftersom den termen har en dubbel betydelse och är svår att förstå för många.

I anslutning till behandlingen av 4 (5 skall vi närmare uppehålla oss vid frågor om hur ingående svaranden skall behöva ange sina skäl för att undgå att målet avgörs till hans nackdel. Reglerna i den paragrafen syftar emellertid bara till att ange en miniminivå. Många gånger bör ett svaromål vara mer utförligt än så. Storleken av den ersättning som kan utgå till svaranden för arbete med svaromålet skall dock, enligt vad vi angett i anslutning till 18 kap. 8 &, bestämmas enligt taxa för det fall att käranden, efter att ha tagit del av svaromålet, inte vill gå vidare i processen.

I den sista meningen i första stycket anges att svaromålet bör ta upp de invändningar om rättegångshinder som svaranden vill göra. Genom att framställa en invändning av detta slag kan svaranden i vissa fall hindra att målet avgörs i sak. I fråga om foruminvändningar gäller dock att rätten enligt förslaget till ändring av 10 kap. 18 & har en mycket vidsträckt behörighet på det summariska stadiet. Att rätten på grund av den regeln kan vara behörig under det summariska stadiet utesluter givetvis inte att svaranden redan i detta skede av processen gör ett påpekande i forumfrågan. Om svaranden förbiser att i svaromål göra invändning om rättegångshinder, får han emellertid framställa invänd- ningen senare i processen, om han så önskar. En bestämmelse härom finns i 34 kap. 2 5 första stycket.

Enligt andra stycket skall en svarande som vill bemöta en ansökan grundad på löpande skuldebrev, växel eller check ge in de skriftliga bevis, som han åberopar, till rätten. Förslaget hänger samman med regleringen i 4 5 andra stycket enligt vilken en bevisprövning sker redan på det summariska stadiet, när en ansökan är av det angivna slaget och bestrids. Skriftliga vittnesattester är, i motsats till vad som nu är fallet i fråga om t.ex. handräckning, i princip förbjudna även i den summariska processen (se 35 kap. 14 (5). Med hänsyn till de kraftiga inskränkningar vi gjort när det gäller bevisprövningsfallen i summarisk process anser vi att det inte kommer att uppstå några olägenheter härav. Den skriftliga bevisningen kommer nästan undantagslöst att utgöras av kvitto eller likartad handling.

I tredje stycket finns en bestämmelse som handlar om svarandens rät- tegångskostnader. Som vi angett i anslutning till kapitelrubriken bör RB:s allmänna regler om kostnadsansvar gälla också i fråga om svaran- dens rätt till kostnadsersättning under det summariska skedet.

Den kostnadsregel i RB som kan få betydelse är 18 kap. 5 5. Enligt den regeln skall part anses som tappande om hans talan avvisas. Avskrivs mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda om- ständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt. Förliks parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, om ej annat avtalats.

I den summariska processen leder de angivna reglerna till att svaran- den får ersättning för sina kostnader om målet avvisas eller avskrivs,

men käranden kan — t.ex. genom ett påstående om att skulden har betalats för sent eller att parterna har förlikts på visst sätt — få till stånd andra lösningar av kostnadsfrågan. Går målet efter bestridande vidare till egentlig process avgörs kostnadsfrågan först när målet slutligt avgörs.

Den bestämmelse som intagits i tredje stycket utgör bara en erinran om att svaranden bör framställa eventuella yrkanden om ersättning för rättegångskostnader redan i svaromålet. Han kommer nämligen på grund av en undantagsregel i 18 kap. 14 & tredje stycket inte att beredas något särskilt tillfälle att begära kostnadsersättning, om käranden låter målet förfalla enligt 6 & första stycket eller återkallar sin ansökan. [ fråga om kostnadsersättningens storlek när mål avgörs efter förberedelse i förenklad form förutsätts som nämnts taxebestämmelser gälla. En sva- rande som försummat att framställa kostnadsyrkande redan i svaromålet gör givetvis ingen rättsförlust om målet sedan går till egentlig process. Han kan då framställa yrkandet senare under rättegången.

45

I paragrafen anges under vilka förutsättningar målet får avgöras i sak vid summarisk process. Som vi angett i anslutning till kapitelrubriken betecknas domen i allmänhet som ”förenklad dom” och avgörandet sker alltid enligt reglerna i 44 kap. 19 &.

De vanligaste fallen behandlas i första stycket. Huvudfallet för avgö- rande är att svaranden inte avger något svaromål. Om svaromålet bara avser en del av saken får deldom ges enligt 17 kap. 4 å andra stycket. Lika med att svaromål inte getts in behandlas det fallet att svaranden i svaromålet inte tar ställning till kärandens yrkande. Så långt överens- stämmer förslaget med vad som nu gäller i fråga om betalningsföreläg- gande. Det nya i vårt förslag ligger i möjligheterna att avgöra mål i sak även när svaranden avgett svaromål men därvid inte angett sådana skäl mot bifall som kan vara av betydelse vid prövning av saken.

Som typexempel på motiveringar som bör godtas som skäl mot bifall kan vi nämna följande: ”Kylskåpet fungerar inte”, ”Reparationen av bilen var så dålig att den fick göras om” och ”Bokverket har inte levererats”.

Vi har redan i den allmänna motiveringen framhållit att det i vissa fall kan uppstå svårigheter att bedöma huruvida ett bestridande skall anses innehålla sådana skäl mot bifall, vilka kan vara av betydelse vid pröv- ning av saken (relevanta skäl). Vi skall därför i det följande särskilt uppehålla oss vid den frågan men vi vill redan nu påpeka att bedömning- en av ett svaromål i vissa fall bör göras av en jurist med domarerfarenhet.

Många av de svaromål med bestridanden som idag ges in till tingsrät- terna i betalningsföreläggandemål innehåller inte några skäl mot bifall till käromålet. Exempel härpå är att svaranden anger att han ”bestrider helt”, ”inte häftar i skuld” eller ”inte har någon betalningsskyldighet”. Sådana bestridanden bör inte hindra att målet avgörs till kärandens fördel.

Andra bestridanden kan med lite god vilja sägas innehålla sakinvänd- ningar. De motiveringar som nu avses är t.ex. sådana som att ”kontoku-

ranten inte visar skuld” eller att ”alla skulder är betalda”. Sådana motiveringar kan sägas vara dåligt formulerade påståenden om betal- ning.

Till svårigheterna att dra en gräns mellan vissa allmänt hållna uttalan- den och egentliga invändningar skall läggas att det i fråga om de bestri- danden som upptar en eller flera invändningar endast är mera sällan som invändningen har fått en sådan utformning att den uppfyller den egentliga tvistemålsprocessens krav. Det är många gånger svårt att uttol- ka vad svaranden i en summarisk process har menat. När en invändning — åtminstone med viss komplettering i en egentlig process — skulle kunna leda till ett ogillande av käromålet bör den godtas i den summa- riska processen. Något krav på att svaranden utvecklat sin talan ingåen- de bör inte ställas upp, eftersom processen bör ha en summarisk karak- tär. Inom ramen för en sådan process bör man normalt inte heller bedöma sannolikheten av att påståenden är riktiga. Som tidigare har framhållits skall enligt vårt förslag en bevisprövning få förekomma bara när ansökan grundats på löpande skuldebrev, växel eller check.

I fråga om de ovidkommande invändningar som ibland förekommer vid betalningsföreläggande är problemen delvis andra. Vid en typ av ovidkommande invändning är det alldeles uppenbart att svaranden inte anfört något skäl mot bifall. Det är när svaranden säger att han ”kommer att betala” eller ”inte kunnat betala därför att han varit sjuk”. En annan sak är att svaranden i sådana fall av rätten kan upplysas om att han bör försöka få sökanden att återkalla ärendet. Vi vill påpeka att det många gånger ligger i svarandens intresse att målet avgörs med bortseende från den ovidkommande invändningen. Härigenom kan han nämligen be- sparas kostnadsansvaret för en egentlig process.

I fråga om andra ovidkommande invändningar kan gälla att de svår- ligen kan skiljas från kvalificerade invändningar som är felaktiga. I fråga om invändningar av detta slag torde man inte ha anledning att frånta parten möjligheten att argumentera för sin sak i en egentlig rättegång. Det skulle också ställa utomordentligt höga krav på rätten, om man i varje enskilt fall skulle redan på det summariska stadiet ta slutlig ställ- ning till om en rättsinvändning är välgrundad eller om ett åberopat motfaktum har den rättsliga betydelse svaranden påstår. Utgångs- punkten för den närmare gränsdragningen blir lagtextens krav på att vad svaranden anfört kan vara av betydelse vid prövning av saken. Om svaromålet är så ofullständigt eller oklart att rätten inte kan ta ställning till huruvida målet bör avgöras, skall rätten förfara enligt 5 &.

Det finns ytterligare typer av invändningar. Svaranden kan t.ex. för- klara sig helt ovetande om grunden för ett krav eller begära preciseringar från käranden innan han tar ställning. I sådana fall bör målet inte avgöras i sak. Hur målet i stället skall behandlas kommer vi att ta upp i anslutning till behandlingen av 6 och 7 55.

I fråga om invändningar om rättegångshinder gäller vanliga proces- suella regler, men rättens behörighet under det summariska skedet är — som tidigare framhållits — mera vidsträckt än annars (se 10 kap. 18 å andra stycket). Om svaranden i svaromålet inte gör annat än framför en invändning om rättegångshinder och denna visar sig oriktig, löper han

risken att käromålet bifalls.

En kvittningsinvändning får ses som ett skäl mot bifall till käromålet. Bestämmelsen i andra stycket avser vissa av de nuvarande lagsök- ningsfallen. Bestämmelsen förutsätter att käranden grundat sin ansökan på löpande skuldebrev, växel eller check och att handlingen getts in till domstolen i original eller kopia i samband med ansökningen. Under nu angivna omständigheter måste svaranden anföra sannolika skäl för sitt bestridande, om han vill undgå att käromålet bifalls. Muntlig bevisning är inte tillåten och i fråga om skriftlig bevisning gäller, såsom nyss berörts, ett principiellt, ehuru enligt vårt förslag något uppmjukat, hin- der mot vittnesintyg, däremot inte t.ex. skriftliga sakkunnigutlåtanden. Undantag från regeln om åläggande av betalningsskyldighet gäller för det fallet att svaranden å sin sida kan visa en motsvarande handling till stöd för kvittning eller käranden medger att det finns en fordran som kan kvittas. Delvis ansluter förutsättningarna för målets avgörande i de nu angivna fallen till vad som föreslogs i departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process.

Att mera generellt ange vad som skall anses utgöra sannolika skäl är inte möjligt. Förhållandet i det enskilda målet är bestämmande. Ibland bör man dock ställa ganska låga krav på svaranden. Detta gäller främst i fråga om sådana omständigheter för vilka sökanden är bevisskyldig, t.ex. i fråga om urkundens äkthet vid nekande av hand och förskrivning.

Speciellt i de fall käranden åberopat ett löpande skuldebrev kan det bli aktuellt att fastställa fordran att utgå med särskild förmånsrätt i fast eller lös egendom. I denna del föreslås inga ändringar i gällande rätt.

Vi vill tillägga att enligt vårt förslag varje svaromål som inkommit före målets avgörande skall beaktas. Den ordningen torde överensstämma med dagens praxis (se dock förslaget om motsatt ordning i departementspromemorian Summarisk process).

55

Som torde ha framgått av vad som anförts i anslutning till 4 5 kan det i vissa undantagsfall vara tveksamt om svaranden skall anses ha anfört sådana skäl mot bifall som kan vara av betydelse vid prövning av saken. Vi vill påstå att det rör sig om ett ytterst ringa antal fall. Det skulle kunna hävdas att rätten i sådana fall för säkerhets skull bör avstå från ett avgörande i summarisk ordning. Det är emellertid fördelaktigt för alla — inklusive svaranden — att målet avgörs med minsta behövliga insat- ser. Om svarandens inställning klargörs på ett tidigt stadium kan han slippa dra på sig onödiga kostnader för en egentlig process.

I denna paragraf har vi därför intagit en regel om att rätten på lämpligt sätt skall söka undanröja sådana ofullständigheter eller oklarheter som påverkar frågan om målet kan avgöras i sak efter förberedelse i förenk- lad form (se 4 lj). Rätten har möjlighet att vända sig både till käranden och svaranden. Om telefon används kan det vara lämpligt att båda parterna hörs samtidigt. Vi vill påpeka att en dom som går svaranden emot inte får grundas på omständighet som inte käranden har åberopat

till grund för sin talan (17 kap. 3 g). Innan mål avgörs skall vidare part beredas tillfälle att yttra sig över det som tillförts målet genom annan än honom själv och att slutföra sin talan, om det inte är obehövligt (44 kap. 3 5 andra stycket). Vanliga regler om materiell processledning gäller vid komplettering av processmaterialet enligt paragrafen (se 43 kap. 6 5).

Vi vill påpeka att det inte är meningen att rätten med stöd av denna paragraf mera allmänt skall komplettera svaromål när sådant är ofull- ständigt eller oklart. Paragrafen handlar, som tidigare angetts, bara om de undantagsfall i vilka ofullständigheten eller oklarheten gör att rätten inte kan bedöma huruvida mål bör avgöras i sak efter förberedelse i förenklad form.

65

Paragrafen ger regler för rättens behandling av sådana mål vari käro- målet inte kunnat bifallas efter förberedelse i förenklad form enligt 4 5. Enligt departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process skulle käromålet i nu aktuella fall ogillas. Enligt vår mening passar emellertid en sådan ordning inte för en summarisk process. Situationen är nämligen den att uppgift står mot uppgift och att det inte finns stöd för att bedöma vem som har rätt. Enligt första stycketi vårt förslag skall rätten i stället förelägga käranden att, vid påföljd att målet annars avskrivs, inom viss tid ange om han vill att handläggningen av målet skall fortsätta. En sådan ordning överensstämmer med vad som idag gäller i betalningsföreläggandefallen.

[ de nuvarande lagsökningsfallen går målet i motsvarande situation automatiskt vidare till egentlig tvistemålsprocess utan att käranden be- gär det. Enligt vår mening bör det emellertid alltid ligga i kärandens hand att avgöra om handläggningen av målet skall fortsätta även efter det summariska stadiet. Endast med den lösningen kan han vid ansök- ningens ingivande förutse sitt maximala kostnadsansvar.

Andra stycket handlar om kärandens skyldigheter i det fallet att käran- den önskar att handläggningen av målet fortsätter.

Enligt 29 (j lagsökningslagen skall sökanden i mål om betalningsföre- läggande i samband med begäran om hänskjutande till rättegång uppge de omständigheter och bevis, som han vill åberopa i rättegången. Den regeln efterlevs sällan, vilket åtminstone delvis måste bero på att alltför många mål passerar den nuvarande summariska processen utan att avgöras trots att någon egentlig tvist inte föreligger. En komplettering skulle därför bara vara en kostnadskrävande meningslöshet.

Någon regel motsvarande 29 (5 lagsökningslagen har inte tagits upp i den tidigare berörda departementspromemorian om summarisk process eller i den nya provisoriska handräckningslagen. Delvis torde detta hänga samman med att dessa reformer haft en mycket begränsad mål- sättning och inte alls berört den efterföljande process, som blir nödvän- dig i många tvistiga fall. Både i den allmänna motiveringen och i anslut- ning till kapitelrubriken har vi betonat hur viktigt det är att den egentliga tvistemålsrättegången inleds på grundval av bästa möjliga material. Kä-

randen är i summarisk process enligt 41 kap. 3 & befriad från skyldighet att i ansökningen ge en fullständig redogörelse för de omständigheter på vilka han grundar sitt yrkande. Uppgifterna härom är därför i det skede av processen, som vi nu hunnit fram till att beskriva, ofta mycket kort- fattade. Detta innebär att de behöver kompletteras till minst samma nivå som en ansökan för direkt tvistemålsrättegång har enligt 41 kap. 2 &. En regel sådan som den i 4 5 —— att svaranden inte kan undgå målets avgörande utan att ange skäl — är också ägnad att göra en komplettering av ansökningen meningsfull. Ökade krav på svaranden kan sägas moti- vera ökade krav på käranden.

Med hänsyn till det sagda har i andra stycket angetts att en kärande som önskar att handläggningen fortsätter skall skriftligen utveckla sin talan och därvid yttra sig över vad svaranden anfört. Han skall även lämna uppgift om de bevis han åberopar och vad som skall styrkas med varje bevis.

Paragrafens tredje stycke sanktionerar kärandens skyldigheter enligt andra stycket. Rätten får förelägga honom att lämna behövliga uppgifter vid påföljd att ansökningen annars avvisas. Regeln motsvarar 41 kap. 6 & enligt vilken en ansökan får avvisas om den inte kan läggas till grund för rättegång.

I de uppskattningsvis omkring 80 % av fallen som skall behandlas som blankettmål torde normalt inte behövas något föreläggande enligt tredje stycket. I stället bör som en regel för blankettanvändning gälla att käranden fullgör sina skyldigheter enligt andra stycket utan särskild anmaning.

Vi har förutsatt att rättens föreläggande att komplettera en ansökan enligt 41 kap. 6 lj skall vara så preciserat att det framgår i vilka hänseen- den komplettering önskas. När det gäller komplettering av ansökan enligt tredje stycket kan något motsvarande krav inte ställas upp gene- rellt. I omkring två tredjedelar av de bestridda betalningsföreläggande- fallen återkallar nämligen käranden sin ansökan eller låter den förfalla. I dessa fall skulle arbete med att precisera ett föreläggande vara onyttigt. Man kan dock, åtminstone i vissa fall, med ganska stor sannolikhet bedöma om ett motiverat bestridande kommer att föranleda en rättegång eller inte. Återkallande av ansökan är sålunda mycket vanligt när sva- randen påstår att han betalat eller träffat överenskommelse med käran- den. När svaranden anför något annat skäl mot bifall kan däremot sannolikheten för att målet går vidare vara så pass hög, att det i många fall effektivitetsmässigt lönar sig för rätten att precisera föreläggandet efter vad handlingarna i målet utvisar. Domstolsarbetet härmed uppvä- ger senare behov av domstolsinsatser. Återigen vill vi påpeka att resurs- frågorna bör ses för hela tingsrätten som en enhet.

Om rätten underlåtit att förena ett föreläggande för käranden enligt första stycket (att ta ställning till bestridande) med ett föreläggande enligt andra stycket (att utveckla talan) är det ingenting som hindrar att rätten utfärdar ett nytt föreläggande i det fallet att käranden vill ha handläggningen av målet fortsatt. De dubbla föreläggandena kan dock orsaka visst merarbete. Dessutom förlorar man tid.

Liksom arbetet med att bedöma vissa tveksamma fall av bestridanden

ibland bör ankomma på mera erfarna domare, bör sådana domare också ta hand om mera invecklade frågor angående komplettering enligt den— na paragraf.

7?

I paragrafen tas upp bestämmelser om hur målet skall handläggas om käranden i skrivelse enligt 6 & begär att handläggningen av målet skall fortsätta. Det normala fallet är att målet från förberedelsen i förenklad form går över till annan förberedelse enligt 43 kap. Härför krävs dock att käranden följt ett sådant föreläggande att komplettera som kan ha getts enligt 6 & tredje stycket. I fråga om den fortsatta förberedelsen gäller särskilt 43 kap. 4 & andra stycket.

Om ansökningen i målet gjorts på blankett enligt 41 kap. 4 & bör rätten, innan målet börjar förberedas enligt 43 kap., kontrollera att käranden fullgjort de skyldigheter som åligger honom enligt reglerna för blankett- användning. Det kan gälla kompletteringar av ansökningsuppgifterna eller ingivande av fullmakter och registreringsbevis.

I vissa fall kan forumfrågoma behöva uppmärksammas i samband med att ett mål går över från förberedelse i förenklad form till annan förberedelse. Rättens behörighet att handlägga ett mål summariskt är som tidigare angetts mera vidsträckt än den allmänna behörigheten (se 10 kap. 18 5 andra stycket). Om rätten i och med bytet av för- beredelseform blir obehörig att hantera målet, bör målet överflyttas till rätt domstol enligt 10 kap. 18 a 5 första stycket innan målet förs över till en egentlig tvistemålshandläggning.

Paragrafens andra mening anger en alternativ möjlighet att handlägga målet. Bestämmelsen, som utgör en processuell nyhet, bör ses mot bak- grund av att det f.n. inte bara är de blanka och de därmed jämställda bestridandena som gör att i grunden enkla och otvistiga fall måste gå vidare från summarisk process till en egentlig tvistemålsprocess. Det förekommer sålunda ibland att en svarande bestrider ett krav under framhållande av att han inte vet vad saken rör. Det kan vara fråga om att ett fakturanummer fattas eller har angetts felaktigt. Det kan också vara fråga om en felskrivning eller ett misstag som skett beträffande svaran- dens namn eller omständigheter rörande förhållandet mellan sökanden och svaranden. I andra fall säger en svarande i sitt bestridande att han gjort rätt för sig, medan sökanden vill ha mera betalt, oftast för kostna- der eller för ränta. Bara målen av det sist angivna slaget utgör, enligt de undersökningar vårt sekretariat har utfört, omkring 3,5 % av samtliga småmål vid tingsrätterna eller uppskattningsvis närmare 600 småmål per år.

De nu berörda fallen måste med gällande ordning gå vidare till egent- lig rättegång om inte en återkallelse och ny ansökan kommer till stånd. Detta hänger samman med att det inte finns något utrymme för att i den summariska processen förelägga svaranden två gånger. Härom sades i den tidigare berörda departementspromemorian angående den summa- riska processen att ”det ligger i den summariska processens natur” att antalet skrifter skall begränsas så långt som möjligt. Bortsett från påmin-

nelser från sökanden borde därför inte få växlas mer än en skrift. Den nya provisoriska handräckningslagen upptar i 7 å andra stycket ett liknande stadgande.

Vi ansluter oss till tankegången att antalet skrifter i en summarisk process, liksom i all annan process, skall begränsas, men menar att detta inte bör hindra att man förelägger svaranden två gånger, när detta är motiverat. Särskilt i de förut berörda fallen då svaranden efterlyser en komplettering av grunden för sökandens talan framstår det bl.a. av rättskraftshänsyn i vissa fall som direkt olämpligt att inleda en egentlig tvistemålsrättegång.

Enligt paragrafens andra mening får därför rätten utfärda ett nytt föreläggande för svaranden att avge svaromål som avses i 1 å om käran- den, utan att begära förberedelse enligt 43 kap., inskränker sin talan eller åberopar ny omständighet till stöd för denna. Eftersom käranden enligt 41 kap. 8 å har en ovillkorlig rätt att få målet förberett enligt 43 kap., gäller möjligheten till upprepade summariska förelägganden inte i det fall att käranden i sin skrivelse enligt 6 å uttryckligen begär att målet skall hanteras enligt 43 kap.

43 kap.

Medan 42 kap. i vårt förslag tar upp regler för vad vi kallar förbere- delse i förenklad form — alltså en förberedelse närmast motsvarande den som f.n. äger rum inom ramen för den summariska processen — föreslås i detta kapitel regler för övrig förberedelseverksamhet i tviste- mål. Reglerna motsvarar i huvudsak nuvarande 42 kap. 6— 19 åå RB, de bestämmelser i 44 kap. RB som avser förberedelse, 5—7 och 12— 19 åå småmålslagen samt 4 å första och andra styckena och, delvis, 5 å ären- delagen.

Bestämmelserna i kapitlet blir enligt vårt förslag tillämpliga i huvud- sakligen tre olika situationer. Först och främst skall bestämmelserna gälla när ett mål skall förberedas direkt enligt 43 kap., alltså utan en föregående förberedelse i förenklad form. När så är fallet anges i 41 kap. 8 och 9 åå. Vidare skall reglerna i kapitlet gälla när förberedelse i förenklad form ägt rum, utan att resultera i ett avgörande av målet, och käranden begär att handläggningen av målet fortsätter (se 42 kap. 7 å). En tredje situation där kapitlet blir tillämpligt är den att förenklad dom meddelats —— antingen efter förberedelse i förenklad form eller efter annan förberedelse — och den tappande parten ansökt om att få målet återupptaget (44 kap. 20 å).

En gemensam förutsättning för att bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas i de nu angivna fallen är att förberedelse, utöver den som tidigare kan ha ägt rum, över huvud taget behövs. För att illustrera detta kan vi välja ett mål som förberetts i förenklad form och som på begäran av käranden företas till fortsatt handläggning. Finner rätten i denna situation att materialet från förberedelsen i förenklad form tillräckligt tillgodoser förberedelsens syften, bör någon fortsatt förberedelse inte

ske, utan målet kan då i stället avgöras direkt enligt 44 kap., vid huvud- förhandling eller på handlingarna.

Omvänt bör det inte vara något hinder att tillämpa reglerna i kapitlet, om rätten under handläggningen enligt 44 kap. — alltså under själva avgörandeskedet — finner att det föreligger behov av ytterligare förbe- redelse. Som exempel kan nämnas att det under föredragning av ett mål för avgörande inför en tredomarsammansättning uppdagas ett behov av att få en parts yrkande eller grunder förtydligade på någon punkt. 1 ett sådant fall får man alltså enligt vårt system temporärt avbryta handlägg- ningen enligt 44 kap. och gå tillbaka till förberedelse enligt 43 kap. En motsvarande möjlighet är tänkt även enligt nuvarande regler, se 43 kap. 12 å. En erinran om möjligheten till sådan ytterligare förberedelse finns i 44 kap. 2 å i vårt förslag.

Den allmänna bakgrunden till de föreslagna reglerna i 43 kap. har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 11).

Kapitlet är indelat i fyra underavdelningar med särskilda rubriker. I l——7 åå ges sålunda allmänna bestämmelser rörande förberedelsen. Där behandlas förberedelsens syften, valet mellan muntlighet och skriftlighet samt rättens och parternas allmänna åligganden under förberedelsen. I 8— 18 åå tas föreläggande- och påföljdssystemet upp. Där ges regler för vilka förelägganden som kan användas i olika situationer och för vad som skall ske när någon inte följer ett föreläggande. Förberedelsens avslutande och övergången till målets avgörande enligt 44 kap. regleras i 19—20 åå. Slutligen innehåller kapitlet några bestämmelser (21 —23 åå) om den verksamhet som en av rätten särskilt förordnad medlare skall bedriva.

15

Paragrafen behandlar förberedelsens syfte. En direkt bestämmelse i detta ämne finns f.n. endast i 42 kap. 6 å andra stycket, där det sägs att ett mål skall vid förberedelsen ”så beredas, att det vid huvudförhand- lingen kan slutföras i ett sammanhang”. Man har alltså särskilt velat markera förberedelsens uppgift att trygga koncentrationen vid huvud- förhandlingen. Vad förberedelsen i övrigt syftar till får man indirekt läsa ut av de följande paragraferna i 42 kap.

Även enligt vår mening är det viktigt att rätten och parterna vid förberedelsen verkar för att en huvudförhandling kan genomföras på ett koncentrerat sätt. Det är emellertid inte bara i de mål där huvudförhand- ling skall hållas, som ett koncentrerat förfarande är angeläget, även om termen '*koncentrationsprincipef' närmast för tanken till huvudför- handlingsmålen. Också i mål som skall avgöras på handlingarna är det viktigt med en koncentrerad handläggning.

En bestämmelse om förberedelsens syfte bör därför om möjligt omfat- ta alla mål som skall förberedas enligt 43 kap., oavsett om målet skall avgöras genom ett skriftligt eller genom ett muntligt förfarande eller om en kombination av de båda formerna skall användas.

För att förberedelsen skall fylla sitt ändamål på ett snabbt och effektivt sätt är det enligt vår mening — inte minst från pedagogisk synpunkt —

en fördel om förberedelsens syften kan preciseras på ett mer ingående sätt än f.n. och sammanfattas i ett enda stadgande. Var och en kan därigenom snabbt och enkelt få besked om vad som skall klaras ut under förberedelsen. Handläggningen kan då lättare inriktas på de väsentliga punkterna.

En svårighet när man i lagtext skall beskriva förberedelsens syfte är att detta ter sig delvis olika i skilda typer av tvistemål. Det är med hänsyn till målens i hög grad skiftande beskaffenhet inte möjligt att i lagtexten — eller ens i motiven — närmare reglera förberedelsens ändamål för olika typer av tvister. I stället får man nöja sig med att sammanfatta de viktigaste punkterna.

I enlighet med det nu sagda föreslår vi att förberedelsens syfte preci- seras och sammanfattas i förevarande paragraf. Innehållet föreslås upp- delat i fem punkter. Det bör ytterligare understrykas att vi med den föreslagna lagtexten inte avsett någon ändring i förhållande till vad som måste anses gälla redan i dag i fråga om förberedelsens syfte. När det gäller grunderna för regelns innehåll kan vi också hänvisa till vad som sägs i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.2).

1 punkt 1 talas om behovet av att klarlägga grundvalarna för proces- sen, nämligen kärandens yrkanden, svarandens inställning till dessa yrkanden — medgivande eller bestridande — samt de rättsfakta, dvs. de omständigheter av omedelbar relevans, som åberopas. I sistnämnda hänseende måste utredas dels vilka rättsfakta käranden vill lägga till grund för sina yrkanden och dels vad svaranden vill grunda sitt bestri- dande på. För att processen skall kunna drivas på ett ändamålsenligt sätt är det av yttersta vikt att detta läggs fast på ett så tidigt stadium som möjligt. Samtidigt är det en ofta grannlaga uppgift att i en komplicerad tvist formulera korrekta yrkanden och grunder. Som vi sagt i avsnitt 12.1 bör denna uppgift i första hand ankomma på parterna. Det angelägna i att parterna och deras ombud lägger ner den största omsorg på att formulera sin inställning kan inte nog betonas.

Det bör här vidare påpekas att svarandens inställning till kärandens yrkande med vår terminologi betecknas som ”svarandens yrkande”. Detta överensstämmer inte helt med RB:s nuvarande användning av ordet ”yrkande”, men innebär en anpassning till ett i praxis etablerat språkbruk.

Enligt punkt Zi förslaget skall vid förberedelsen klarläggas vad parter- na är oense om. Delvis kan detta ha slagits fast redan genom att yrkan- den och grunder presenterats. Men det kan ofta vara väsentligt att parterna under förberedelsen får diskutera igenom t.ex. i vad mån man är oense om ett av käranden påstått händelseförlopp. Därvid kan det krävas att man går avsevärt djupare in i detaljerna än vad som behövs för att ta fram grunderna för yrkandena. Att en sådan diskussion förs är viktigt inte minst för att behovet av bevisning skall kunna bedömas.

Bevisfrågorna tas upp i punkt 3. I denna del måste parterna under förberedelsen ta ställning till vilka bevis de vill förebringa och — vilket är minst lika viktigt — precisera vad de vill styrka med varje särskilt bevis. Sker inte detta, ökar risken avsevärt för att en påbörjad huvudför- handling får ställas in eller, i varje fall, att koncentrationen av förhand-

lingen äventyras.

Det kan inte ställas något krav på att man under förberedelsen alltid fastställer vilken part som har bevisbördan för en viss omständighet — den frågan kan ju vara föremål för tvist. Däremot är det normalt av värde att bevisbördefrågor diskuteras och att parterna preciserar sin uppfatt- ning i dessa.

Enligt 43 kap. 5 å andra stycket i vårt förslag är part skyldig att under förberedelsen lägga fram — alltså presentera för rätten och motparten — de skriftliga bevis som han åberopar. Något behov av en regelrätt be- visupptagning under förberedelsen torde däremot normalt inte finnas. Föreligger det särskilda skäl, kan bevisupptagning utom huvudförhand— ling äga rum enligt de speciella regler som finns därom (se t.ex. 36 kap. 19 å).

Enligt punkt 4 skall vid förberedelsen klarläggas om ytterligare utred- ning eller andra åtgärder skall företas innan målet avgörs. En tillämp- ning av denna punkt torde bli aktuell främst i de indispositiva målen. I dessa har rätten i avsevärt högre grad än i de dispositiva ett ansvar för utredningens fullständighet (se avsnitt 12.1.2). Även om uppgiften att ta fram tillräcklig utredning i första hand bör vila på parterna själva, måste rätten i de flesta indispositiva mål fråga sig om det av parterna åbero- pade materialet är tillräckligt.

Men även i dispositiva tvistemål kan det bli aktuellt att tillämpa punkt 4. Rätten kan t.ex. behöva överväga om det finns skäl att förordna en sakkunnig. Vidare kan det vara aktuellt att besluta om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. RB eller att avgöra någon processuell fråga, t.ex. fråga om intervention. Siktet bör hela tiden vara inställt på att förbereda målets avgörande så att det kan ske på ett så snabbt och effektivt sätt som möjligt.

Som antytts flera gånger i det nu sagda, är det i första hand parternas sak att se till att de uppgifter som behövs för målets förberedande kommer fram. Rätten har emellertid också betydelsefulla åligganden i sammanhanget. Fördelningen av ansvaret mellan rätten och parterna följer inte av denna paragraf. Detta får man i stället utläsa av bl.a. 5 å, där parternas åligganden under förberedelsen behandlas, och av 6 (5, jämte motivuttalanden, där rättens s.k. materiella processledning tas upp.

1 punkt 5, slutligen, sägs att det vid förberedelsen skall klarläggas om det finns förutsättningar för förlikning. I rent indispositiva mål kan det ofta direkt konstateras att det inte är intressant att undersöka möjlighe- terna till en frivillig uppgörelse. I vad mån rätten i dispositiva mål skall vara aktiv för att söka få till stånd en förlikning framgår av 7 å jämte motivuttalanden. Eftersom 1 å riktar sig inte bara till rätten utan även till parterna, innebär bestämmelsen emellertid också en skyldighet för dessa att undersöka möjligheterna till förlikning. Det är angeläget att denna undersökning äger rum på ett så tidigt stadium av tvistens handläggning som möjligt. Det måste i många fall kunna krävas att en kontakt mellan parterna i denna fråga sker redan innan tvisten anhängiggörs vid rätten.

25. I 32 kap. 5 å anges i vilka fall ett mål får förklaras vilande. Är förutsättningarna för vilandeförklaring inte uppfyllda, skall — såsom

RB måste förstås — handläggningen av ett mål i princip pågå utan avbrott till dess målet är avgjort.

I praktiken kan emellertid mål vila trots att det inte meddelats någon vilandeförklaring. Vi tänker då inte på sådana förhållanden som att målet i samband med handläggningen blir liggande kortare tider för bestämmande av tid för förhandling, utskrift av kallelser eller dom e.d. Begreppet vila syftar här i stället på längre passivitetsperioder.

Att mål är faktiskt vilande trots att vilandeförklaring inte meddelats kan bero på att en viss domare är överhopad med arbete eller att det är svårt att sammanföra tre domares tjänstgöringstider för en huvudför- handling. Att målet faktiskt vilar utan beslut härom kan göra parternas ställning svår. Tidsutdräkten kan göra att deras rätt kommer i kläm, t.ex. genom att motparten försämrar sin ekonomiska situation. Det finns inte heller något beslut i målet som parten kan överklaga enligt 49 kap. 6 å såsom onödigt uppehållande.

Det är naturligtvis önskvärt att arbetet vid domstol alltid bedrivs på ett sådant sätt att antalet mål i balans inte är onödigt högt. Även om det på en viss rotel finns balanser bör i princip någon form av handläggning pågå i varje mål om inte målet formligen är vilandeförklarat. Begreppet handläggning måste därvid uppenbarligen tolkas i ganska vid mening. Det bör täcka även vissa fall där inga direkta åtgärder vidtas under icke obetydlig tid, t.ex. när ett mål satts ut till sammanträde och alla delgiv- ningar är klara.

Att ett mål vilar utan formell vilandeförklaring kan emellertid bero inte bara på arbetssituationen vid domstolen. Ett inte ovanligt fall är att parterna av något skäl är mindre intresserade av att handläggningen drivs framåt. Som vi angett i den allmänna motiveringen måste emeller- tid rätten ha ett förstahandsansvar för att målet drivs fram mot ett avgörande. Käranden bör ha att välja mellan att agera och att avstå från processen. Också svaranden har ett ansvar för att målet inte fördröjs.

Självfallet kan parternas önskemål om att handläggningen uppskjuts ha fullt godtagbara skäl. Det kan t.ex. vara fråga om förlikningsförhand- lingar eller att man avvaktar en annan domstols avgörande i en likartad tvist. Enligt motiven till 32 kap. 5 å täcker emellertid detta stadgande en stor del av de situationer som nu avses (Gärde s. 438). Något större utrymme för att av hänsyn till parterna låta mål vila i dessa situationer utan formell vilandeförklaring finns enligt vår mening därför i princip inte. En förutsättning för vilandeförklaring är emellertid att hindret för målets handläggning kan antas bli av längre varaktighet. Om detta inte är fallet i ett mål, t.ex. om parterna begär ett kortare uppskov för förlikningssonderingar, kan rätten i stället välja att skjuta upp målets planläggning eller att revidera en redan uppgjord plan (se nedan). Ge- mensamt för alla fall där någon form av uppskov med handläggningen sker bör alltid vara att rätten bestämmer ett datum — inte mer avlägset än som är absolut påkallat — då målets handläggning åter skall tas upp

eller, om en sådan tidpunkt inte är möjlig att bestämma, då frågan om uppskov med handläggningen skall prövas på nytt.

Som framgår av det nu sagda — och även av den allmänna motive- ringen — har rätten en skyldighet att vara verksam för att mål handläggs så snabbt som möjligt. Det är enligt vår mening angeläget att lagstiftaren inskärper detta faktum. I förevarande paragraf föreslår vi nu be- stämmelser i detta ämne såvitt avser förberedelsen i tvistemål. Bestäm- melserna motsvarar närmast nuvarande 42 kap. 10 å första stycket och 12 å första stycket, vilka dock gäller endast muntlig förberedelse. När det gäller den skriftliga förberedelsen är kravet på snabbhet däremot inte klart uttryckt i gällande rätt.

1 första stycket sägs att rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Därav följer till en början att ansvaret för att målets handläggning fortskrider ligger på rätten. Part har i princip inte rätt att påkalla längre uppehåll i handläggningen utöver vad som följer av reglerna om vilandeförklaring. Vidare framgår av stadgandet att ett snabbt avgörande av målet skall prioriteras. Det är exempelvis inte tillåtet för en domare att låta ett mål ”ligga till sig” i hopp om att en förlikning kan uppnås i en oviss framtid (se vidare nedan). Självfallet får snabbheten dock inte drivas så långt att rättssäkerheten nonchaleras. Även om det t.ex. skulle gå snabbare att avgöra ett mål utan huvudför- handling, måste sådan hållas, om det krävs enligt reglerna därom (44 kap. 2 å).

I andra stycket föreslås en principiell skyldighet för rätten atti samråd med parterna upprätta en plan för målets handläggning. Detta förslag innebär en nyhet, även om planer av det slag vi tänker oss i praktiken säkerligen upprättats i många, framför allt större, mål. Vi föreställer oss att regelmässigt upprättade planer för målens handläggning kan bidra till att öka effektiviteten i förfarandet, dels genom att en plan tvingar både rätten och parterna att redan i början av handläggningen tänka igenom vad som skall klaras ut och dels genom att målen kan avgöras snabbare om förhandlingstider bestäms redan från början.

Planen skall, som framgår av den föreslagna lagtexten, upprättas så snart som möjligt. Det torde normalt vara lämpligt att ge svaranden tillfälle att avge s.k. fullständigt svaromål (se 4 å) eller motsvarande, innan planen upprättas. Detta betyder att planen i många fall bör kom- ma till vid en första inställelse inför rätten, om sammanträde skall hållas (se 3 å), eller annars vid telefonkonferens med parterna eller deras ombud. Det kan i vissa situationer vara lämpligt att rätten upprättar ett förslag till plan, som parterna sedan får yttra sig över skriftligen.

I vissa mål kan det vara svårt eller olämpligt att upprätta en plan i ett så tidigt skede av målets handläggning som nu sagts. Det kan t.ex. förhålla sig så att parterna meddelat rätten att de inlett eller avser att inleda förlikningsförhandlingar och därför begär att målets planlägg- ning uppskjuts. I andra fall kan möjligheterna att planera handläggning- en vara närmast obefintliga på grund av att man väntar på t.ex. viss viktig utredning. I sådana fall bör det finnas en möjlighet för rätten att — även om förutsättningarna för vilandeförklaring inte är uppfyllda — efter samråd med parterna låta upprättandet av planen anstå längre än som

angetts ovan. Ett beslut om sådant anstånd bör emellertid alltid ange en viss dag då frågan om planens upprättande ånyo skall prövas. Det bör också åligga rätten att på lämpligt sätt hålla sig underrättad om vad som görs för att undanröja hindren för handläggningens fortsättande. Har upprättandet av en plan uppskjutits på grund av att parterna begärt tid för förlikningsförhandlingar skall rätten alltså hålla regelbunden kon- takt med parterna för att förvissa sig om att förhandlingar verkligen förs. Skulle det visa sig att förhandlingarna ligger nere utan godtagbart skäl skall rätten genast återuppta handläggningen av målet.

Vad skall då planen innehålla? Ja, som framgår av det redan sagda är det inte tillräckligt med att bara bestämma tider för sammanträden o.d., utan man måste först försöka göra klart för sig vilka frågor det är som skall lösas och sedan skapa ett tidsschema för dem. Planen kan exem- pelvis uppta en dag 1 som slutdag för fastställande av parternas stånd- punkter i fråga A, en dag 2 som motsvarande slutdag för fråga B, en dag 3 för slutliga bevisuppgifter, en dag 4 för rättens summing-up (se 19 å) och en dag 5 för huvudförhandling. Vi vill särskilt betona vikten av att datum för huvudförhandling bestäms på ett tidigt stadium, även om man inte då kan överblicka om målet kommer att förlikas. Det är oftast bättre att få stryka några bokade huvudförhandlingsdagar i ett förlikt mål än att nödgas vänta kanske uppåt ett år på att företa ett färdigförberett mål till huvudförhandling. Om domaren har starka skäl att tro att målet verkligen kommer att bli förlikt, kan det dock ibland te sig överflödigt att boka in huvudförhandlingsdagar.

Av den föreslagna lagtexten följer att presumtionen i alla tvistemål är att en plan skall upprättas. Endast om det till följd av målets beskaffen- het inte finns något behov av en plan, får rätten underlåta att upprätta en sådan. Så kan vara fallet t.ex. i mycket enkla mål, där en dom med säkerhet kan antas komma inom en mycket näraliggande framtid eller där man kan förutse förfarandets gång även utan en plan — vi tänker därvid främst på familjemål av okomplicerad beskaffenhet. Likaså kan det te sig onödigt att upprätta en plan, om det i rättegångens inlednings- skede finns anledning att överväga en fråga om rättegångshinder. Frå- gan om avvisning av käromålet bör nämligen normalt avgöras innan en plan för målets handläggning i sak upprättas (se dock förslaget till ändring av 34 kap. 1 å). Däremot får rätten inte underlåta att upprätta en plan enbart av den anledningen att målmaterialet vid det första förbe- redelsesammanträdet verkar svårt att överblicka. I just sådana mål är behovet av ett fast grepp över handläggningen ofta särskilt fram- trädande.

I vissa fall kan det vara lämpligt med en successiv planläggning av målets handläggning. Vi tänker bl.a. på sådana fall där rätten vid det första planläggningstillfället vid förberedelsens början inte kan förut- säga någonting rörande omfattningen av en kommande huvudför- handling. Man vet t.ex. inte om det skall höras ett eller tjugo vittnen. I sådana fall bör man uppskjuta bestämmandet av huvudförhandlingsda- gar, men genomföra planläggningen i övrigt.

Det är naturligtvis av största vikt att såväl rätten som parterna gör sitt bästa för att planen skall kunna följas. Planen är visserligen inte formellt

bindande, men rätten kan utöva påtryckningar på parterna att följa planen genom att tillgripa olika förelägganden och påföljder enligt 8—- 18 åå. En parts underlåtenhet att följa en plan kan vidare vara en omständighet som bör läggas honom till last i rättegångskostnadshän- seende.

En uppgjord plan kan självfallet gå om intet på grund av att hinder för handläggningen uppstår. Ett vanligt fall är att parterna begär att hand- läggningen avbryts på grund av att de vill få tid till förlikningsförhand- lingar. I sådana fall bör rätten göra de ändringar i planen som är påkallade. Uppskov bör givetvis inte medges längre tid än som är absolut nödvändigt. Går det vid den aktuella tidpunkten inte att planera målets fortsatta handläggning, får rätten i stället fastställa en tidpunkt vid vilken frågan om fortsatt uppskov med handläggningen skall tas upp igen (jfr vad vi sagt ovan i fråga om anstånd med upprättande av planen).

Om ett hinder för handläggningen är av längre varaktighet, finns det en möjlighet att vilandeförklara målet enligt 32 kap. 5 å. Vi vill i detta sammanhang ytterligare poängtera vikten av att rätten i samband med beslut om vilandeförklaring ger föreskrifter om målets fortsatta hand- läggning. Det bör inte komma i fråga att — såsom praxis är på vissa håll i dag — ett mål vilandeförklaras ”att återupptas på begäran av part”, utan att ett sista datum för återupptagande av handläggningen fastställs. Genom ett sådant beslut avhänder sig nämligen rätten sina möjligheter att driva handläggningen framåt. Beslutet står därmed i strid med be- stämmelserna i denna paragraf. I stället bör rätten i den utsträckning det är möjligt fastställa ett datum då handläggningen av målet skall återupp- tas. Skulle det till följd av särskilda omständigheter undantagsvis inte vara möjligt att fastställa en sådan tidpunkt, bör rätten som nämnts ovan i stället bestämma ett datum då frågan om återupptagande av handlägg- ningen skall prövas igen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1981/ 82 s.37).

3 &

Paragrafen behandlar avvägningen mellan skriftlig och muntlig för- beredelse. Den ersätter nuvarande 42 kap. 9 å RB, 5 å första stycket och 15 å första stycket småmålslagen samt vissa bestämmelser i lagsöknings- lagen och ärendelagen. Bakgrunden till vårt förslag har behandlats relativt utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.1).

I första stycket redogörs för de handläggningsformer som står till buds. Det talas om sammanträde, skriftväxling och annan handläggning. Med sammanträde avses såväl en sammankomst inför rätten som en telefon- konferens där rätten och parterna deltar. Uttrycket ”annan handlägg- ning” står för all den förberedelseverksamhet som inte äger rum vid sammanträde eller genom skriftväxling. Under denna förberedelseform faller t.ex. den situationen att domaren diskuterar målet per telefon eller vid personligt sammanträffande med ena parten (detta är f.ö. ett förfa- rande som vi anser lämpligt endast när det gäller inhämtande av mycket enkla upplysningar, se avsnitt 12.1.10 under rubriken ”Processledning på olika stadier av rättegången”).

I första stycket sägs vidare att olika former av förberedelse — liksom

enligt gällande rätt — får förenas om det är lämpligt. Ett i praktiken särskilt vanligt och lämpligt förfarande torde vara en kombination av skriftlig och muntlig förberedelse. Detta förfarande berörs mera nedan.

I andra stycket regleras förutsättningarna för att sammanträde för förberedelse skall hållas. Så skall ske när det kan antas att förberedelsens syfte därigenom främjas. Det krävs med andra ord att rätten i det enskilda fallet finner det troligt att sammanträdet har en positiv funktion att fylla. Att slentrianmässigt kalla till muntlig förberedelse bör således inte komma i fråga. 1 den allmänna motiveringen har vi påpekat att ett sammanträde kan ha varierande funktioner i skilda mål. I vissa fall kan sammanträdet sålunda vara till fördel för att fastställa tvistens omfatt- ning —- dvs. gå igenom yrkanden och grunder — och i andra situationer kan intresset av en frivillig uppgörelse i målet tala för att parterna får träffas under rättens ledning.

Även om det enligt vårt förslag alltså krävs en förväntad positiv effekt för att ett sammanträde skall få hållas, talar mycket för att muntlig förberedelse även med vårt förslag kommer att behövas i flertalet fall. Erfarenheterna av RB :s ordning visar — därom är nog de flesta ense —— att sammanträdet i många mål, som inte är helt enkla i sakligt hänseende, är den mest effektiva förberedelseformen. Vad vi vill åstadkomma med vårt förslag är inte en särskilt betydande minskning av antalet mål där sammanträde för förberedelse hålls, utan mer en prövning i varje enskilt fall av om sammanträde är lämpligt. Syftet är givetvis att kostnadskrä- vande inställelser inför rätten i vissa fall skall kunna undvikas. En sådan prövning bör kunna resultera i t.ex. att sammanträde stundom kan avvaras i mål där det inte föreligger oenighet om det sakliga underlaget för rättens prövning, bl.a. i vissa mål om underhållsbidrag.

RB innehåller f.n. ingen regel som maximerar antalet sammanträden för förberedelse. I småmålslagen finns det däremot en bestämmelse som säger att fler än två sammanträden får hållas endast om det föreligger synnerliga skäl. Enligt vår mening kan en sådan regel ha positiva effek- ter. Dels ger den domaren en anvisning om att han måste sätta sig in i målet på sådant sätt att förberedelsen kan avslutas senast efter två sammanträden. Och dels skapas ett påtryckningsmedel mot parterna. Erfarenheten säger också att två sammanträden för förberedelse är till- räckligt i de allra flesta mål.

Även om vi alltså är positiva till småmålslagens ordning i detta hän- seende, anser vi att en regel som uttryckligen maximerar antalet sam- manträden inte kan försvaras. Det är nämligen en självklarhet, som följer redan av vår huvudregel i andra stycket, att man inte skall hålla fler sammanträden än som är absolut nödvändigt. I detta ligger också ett krav på såväl rätten som parterna att i möjligaste mån klara av förbere- delsen vid det första sammanträdet, något som i de allra flesta fall erfarenhetsmässigt också är möjligt. För parternas vidkommande för- stärks detta krav genom den föreslagna regeln i 5 å tredje stycket om att de skall förbereda sig för sammanträdet på sådant sätt att ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte behövs. En regel av den typ småmålslagen innehåller är inte konsekvent i förhållande till ett sådant system. Även om vi alltså inte föreslår någon motsvarande be-

stämmelse, vill vi dock än en gång betona att ett enda sammanträde för förberedelse enligt vår mening är i praktiken tillräckligt i det stora fler- talet mål och att fler än två sammanträden kan motiveras endast i undantagsfall.

Mot bakgrund av praktiska erfarenheter kan det i detta sammanhang finnas skäl att än en gång påpeka att sammanträde ofta torde bli en effektivare förberedelseform om förfarandet inleds med en skriftlig om- gång innan sammanträde hålls. Avsikten med ett sådant förfarande är att kärandeparten skall få åtminstone en grov uppfattning om svarandens ståndpunkt före sammanträdet, för att därigenom vid detta kunna pre- cisera sina egna ståndpunkter bättre. Förberedelsen kan på så sätt föras betydligt längre vid sammanträdet. Skall målet förberedas direkt enligt detta kapitel kan det därför ofta vara lämpligt att först låta svaranden avge ett skriftligt svaromål (se 4 å) innan sammanträde hålls. Även om förberedelsen inledningsvis följt reglerna i 42 kap. och svaranden därvid anfört skäl för ett bestridande (42 kap. 3 å), kan det finnas fog för att inleda förberedelsen enligt förevarande kapitel med en skriftlig omgång, nämligen om käranden i den skrift där han begär fortsatt handläggning (42 kap. 6 å) lämnar sådana nya uppgifter som svaranden bör få yttra sig över före sammanträdet.

Rätten bör självfallet föranstalta om en inledande skriftlig omgång endast om det kan antas att förberedelsen därigenom förs framåt. Ett exempel på mål där så ofta inte är fallet är familjemålen. Enligt vår erfarenhet vinner handläggningen av sådana mål normalt på att muntlig förberedelse hålls direkt.

Ett ofta framfört argument mot skriftlig förberedelse är risken för att parterna ”skriver förbi varandra”. Med detta menar man att rätten när parterna skriftväxlar inte kan utöva någon materiell processledning och att parterna själva inte förmår driva förberedelsen framåt, dvs. precisera yrkanden och grunder samt klargöra sin inställning till motpartens ståndpunkt. Denna risk är naturligtvis särskilt framträdande i mål där parterna processar utan hjälp av advokater eller motsvarande, och bör enligt vår mening föranleda att skriftväxling normalt undviks i sådana fall. Men även i mål med advokatbiträdda parter existerar erfarenhets- mässigt den nu berörda faran; så fort domaren märker att precisionen i de skriftliga uttalandena försämras, bör han överväga att fortsätta för- beredelsen vid ett sammanträde. Ett alternativ kan stundom vara att rätten begär skriftliga svar på preciserade frågor.

Mot bakgrund av det sagda framstår det enligt vår mening som en i många fall lämplig handläggningsordning att förberedelsen inleds med en viss skriftväxling — åtminstone med ett skriftligt svaromål — och att sedan ett sammanträde hålls. Målet bör vara att förberedelsen skall avslutas vid sammanträdet. Visar det sig att detta inte är möjligt att uppnå, får förberedelsen givetvis fortsättas på lämpligt sätt. Man bör emellertid, som tidigare sagts (2 å), generellt sett kunna kräva att rätten och parterna vid sammanträdet kommer överens om en plan för den fortsatta handläggningen, inte bara i fråga om tid för olika åtgärder utan även när det gäller de frågor som skall diskuteras.

När ett mål handläggs med ett inledande skriftligt svaromål och ett

därpå följande förberedelsesammanträde, kan det i många fall vara lämpligt att i samband med stämningen ge svaranden ett s.k. dubbelt föreläggande. Detta innebär att rätten samtidigt förelägger svaranden dels att inom viss tid före sammanträdet — t.ex. två veckor — avge ett skriftligt svaromål och dels att inställa sig till sammanträdet. Ett sådant föreläggande kan spara såväl tid som delgivningskostnader.

Som framhållits i den allmänna motiveringen måste lagstiftaren nu- mera uppmärksamma och reglera möjligheten att hålla telefonsamman- träde med hjälp av s.k. konferenssamtal. Ett förslag i detta hänseende tas upp i tredje stycket. Reglerna skall tillämpas under förutsättning av att det konstateras att sammanträde skall hållas enligt vad som sägs i andra stycket. Sammanträdet skall då enligt förslaget hållas per telefon om endera av två förutsättningar föreligger.

Enligt det första alternativet skall sammanträdet hållas per telefon om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter. Detta alternativ förutsätter alltså att telefonsammanträ- det framstår som, från såväl saklig synpunkt som kostnadssynpunkt, bättre än eller åtminstone likvärdigt med ett vanligt sammanträde inför rätten. De totala kostnaderna — domstolskostnaderna och partskostna- derna — måste kunna hållas lägre med telefonsammanträdet. Och än- damålet med sammanträdet får inte bli lidande av att telefonalternativet väljs. På grund därav torde det i de flesta fall vara uteslutet att med stöd av denna punkt hålla telefonsammanträde när sammanträdet motiveras av att parterna skall få tillfälle till förlikningsförhandlingar. Sådana förhandlingar torde erfarenhetsmässigt föras bäst när parterna har per- sonlig kontakt med varandra. Vidare torde det mestadels vara svårt att finna telefonsammanträde helt likvärdigt när mer omfattande diskussio- ner rörande tvistens avgränsning skall föras. Telefonsammanträde med stöd av första punkten blir därför, enligt vad vi tänker oss, aktuellt främst när det gäller att förbereda mindre komplicerade tvister eller avgränsade frågor inom mer omfattande mål.

Enligt andra punkten får emellertid telefonsammanträde också hållas i vissa fall trots att denna sammanträdesform inte framstår som helt likvärdig med ett sammanträde direkt inför rätten. Förutsättningen är då att ett sammanträde av sistnämnda art skulle förorsaka orimliga kostna- der eller olägenheter. Rimlighetsbedömningen skall göras utifrån bety- delsen av den fråga som föranlett sammanträdet. Med detta avses dels målets beskaffenhet och dels den konkreta fråga som skall avhandlas på sammanträdet. Att hålla ett sammanträde per telefon med stöd av andra punkten kan alltså bli aktuellt dels i mål som rör bagatellbelopp och dels i mål om större belopp, där den fråga som kräver sammanträde framstår som mindre betydelsefull i förhållande till nackdelarna med en samman- komst direkt inför rätten. En gemensam förutsättning för att telefonen skall få användas i de fall som avses i andra punkten är, som framgår av lagtexten, att sammanträdets ändamål kan antas bli i väsentlig mån uppnått även om det hålls per telefon. Är så inte fallet innebär telefon- sammanträdet självfallet endast en onödig omgång.

I fjärde stycket upptas en regel som innebär att bestämmelserna om förelägganden och påföljder inte gäller vid telefonsammanträde. Bak-

grunden till detta förslag har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.3). Regeln innebär att en förutsättning för att telefonsam- manträde skall få hållas är att parterna kan förväntas medverka frivilligt i förfarandet. I annat fall får rätten, om muntlighet behövs, kalla till ett vanligt sammanträde.

Det som hittills sagts om telefonsammanträde har avsett den situatio- nen att ett sammanträde hålls i sin helhet per telefon. Inget hindrar emellertid att den ena parten kallas i vanlig ordning till rätten, medan den andra hörs per telefon, om detta skulle vara lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Så kan vara fallet t.ex. när den ena parten befinner sig på avlägsen ort. I sådana situationer blir de regler som gäller för vanligt sammanträde tillämpliga på den part som kallats att infinna sig direkt inför rätten. Däremot kan givetvis den part, som skall höras per telefon, lika lite som vid ett ordinärt telefonsammanträde bli föremål för föreläg- ganden eller påföljder.

Till sist skall vi i detta sammanhang beröra frågan om muntlighetens innebörd på förberedelsestadiet. I nuvarande 42 kap. 11 & RB finns en ganska noggrann reglering av i vad mån part vid ett sammanträde för förberedelse får ge in eller läsa upp skriftliga anföranden m.m. Någon motsvarighet till detta stadgande finns inte upptaget i vårt förslag, vilket givetvis inte innebär att vi anser det lämpligt att parterna vid samman- träden uteslutande ägnar sig åt att läsa innantill. Vi menar emellertid att en särskild reglering av möjligheterna att hänföra sig till en skrift vid ett sammanträde under förberedelsestadiet är onödigt tyngande. De allmänna reglerna om rättens ansvar för förberedelsens fortskridande torde i de allra flesta fall vara alldeles tillräckliga för att motivera ett ingripande mot en part som handlar på ett olämpligt sätt i detta hänseen- de. Det bör också observeras att vi när det gäller huvudförhandlingar föreslår en särskild regel om muntlighetens innebörd (se 44 kap. 9 5). Den regeln bör — om det i något enstaka fall skulle vara nödvändigt — kunna tillämpas analogt vid sammanträde för förberedelse.

45

Paragrafen innehåller bestämmelser om svaromål. Den motsvarar närmast 42 kap. 7 & och 14 & första stycket RB samt 14 & första stycket småmålslagen.

Första stycket gäller mål i vilka förberedelse i förenklad form ej ägt rum, dvs. mål som skall förberedas direkt enligt detta kapitel. I sådana mål skall svaranden alltid åläggas att avge ett svaromål. Genom ett sådant svaromål kommer svaranden för första gången till tals i målet. Svaromålet skall i princip innehålla ett yttrande över käromålet, sådant det framställts i kärandens ansökan. Vilket innehåll det fullständiga svaromålet skall ha preciseras närmare i fyra punkter, som i det stora hela motsvarar gällande rätt på området (se 42 kap. 7 (5) och som inte torde kräva närmare kommentarer. Det bör dock särskilt observeras att med ”grunden” i tredje punkten avses alla de sakinvändningar som svaranden vill lägga till grund för ett bestridande av käromålet, oavsett om invändningen hänför sig till existensen av en från kärandens sida

påstådd faktisk omständighet (förnekande), till de påstådda rättsliga konsekvenserna av en faktisk omständighet (rättsinvändning) eller till åberopade motfakta.

Föreläggandet för svaranden att avge svaromål skall i de nu aktuella fallen ovillkorligen ges i stämningen, men rätten får bestämma om svaromålet skall avges skriftligen eller vid ett sammanträde. I enlighet med vad vi sagt i anslutning till 3 & kan det ofta vara lämpligt att låta svaranden avge ett skriftligt svaromål, även om man har anledning räkna med att målet i ett senare skede behöver förberedas vid samman- träde. Förberedelsen kan nämligen i allmänhet föras avsevärt längre vid sammanträdet, om käranden i förväg får tillgång till svarandens stånd- punkt i målet. En förutsättning för att ett föreläggande om skriftligt svaromål skall ges bör dock alltid vara att föreläggandets syfte kan antas bli väsentligen tillgodosett på den vägen. I t.ex. ett inte helt okomplicerat mål, där svaranden enligt vad man vet processar utan juridiskt utbildat ombud, kan det ofta vara bättre att låta svaranden avge svaromålet vid ett sammanträde, där rätten och käranden kan genom frågor få ofull- ständigheter och oklarheter avhjälpta.

Det finns flera tänkbara blandformer mellan rent skriftligt och rent muntligt svaromål. För det första bör det vara möjligt att ålägga svaran- den att före ett sammanträde svara skriftligt i fråga om en viss del av käromålet och avge muntligt svaromål vid sammanträdet i övriga delar. Vidare kan det ibland vara praktiskt att förelägga svaranden att avge svaromålet vid ett sammanträde men samtidigt uppmana honom att — frivilligt - avge ett skriftligt yttrande dessförinnan. Ett tredje alterna- tiv, som också nämnts under 3 5, är att på en gång förelägga svaranden att dels avge skriftligt svaromål viss tid före ett sammanträde — even- tuellt vid påföljd enligt 8 5 -— och dels inställa sig till sammanträdet.

Svaromålet enligt denna paragraf avser, bortsett från frågan om rät- tegångshinder enligt första punkten, själva saken. När det gäller andra rättegångsfrågor än sådana som avser rättegångshinder finns inga be- stämmelser i detta sammanhang (ang. vad som betraktas som rättegångs- frågor, se avsnitt 13.72). Det följer i stället av särskilda regler i vad mån svarandens yttrande skall inhämtas innan en rättegångsfråga avgörs. Ett exempel är 15 kap. 26 (5 andra stycket giftermålsbalken, där rätten åläggs att, innan man tar ställning till ett yrkande om interimistiskt underhålls- bidrag, bereda svaranden tillfälle att yttra sig. Ett annat exempel erbju- der reglerna i 15 kap. RB om kvarstad.

Det nu sagda innebär att rätten, om man vill ha ett yttrande i en rättegångsfråga samtidigt som ett skriftligt svaromål enligt denna para- graf, måste ange detta särskilt i föreläggandet. Av 18 5 framgår att underlåtenhet att följa ett föreläggande om yttrande i en rättegångsfråga aldrig får föranleda förenklad dom.

I andra stycket regleras frågan om svaromål i de fall där förberedelse i förenklad form ägt rum. Svaranden skall i sådana fall föreläggas att avge svaromål enligt första stycket endast om förberedelsens syfte där- igenom främjas. Huruvida detta är fallet får bedömas mot bakgrund av vad som förekommit under den tidigare förberedelsen. Har svaranden redan i sitt svaromål enligt 42 kap. 3 & uttalat sig i relevanta hänseenden,

är det överflödigt att ånyo förelägga honom att avge ett svaromål, om inte kärandens uttalanden i samband med begäran om att handläggning- en fortsätter föranleder annat. Ett föreläggande om svaromål bör i de nu avsedda målen komma i fråga främst när det svaromål, som avgetts under förberedelsen i förenklad form, varit knapphändigt och/eller där käranden lagt fram nytt material av grundläggande naturi samband med begäran om handläggningens fortsättande.

Föreläggande att avge svaromål enligt denna paragraf kan förenas med påföljd, beroende på målets att. I dispositiva mål skall föreläggande att skriftligen avge svaromål enligt första stycket alltid förenas med påföljd att förenklad dom annars kan meddelas (8 5). Också när svaro- målet i sådant mål skall avges vid sammanträde, är påföljden förenklad dom obligatorisk (9 5). I indispositiva mål har man som regel — utöver kostnadssanktioner — ingen direkt påföljd för uteblivet skriftligt svaro- mål. Föreläggande att inställa sig till sammanträde kan däremot förenas med vite (10 å). Möjligheten att ålägga försumlig part ett ansvar för rättegångskostnader (18 kap. 6 &) måste också hållas i minnet även i detta sammanhang.

Finns det inte tillräckliga skäl att i mål, som förberetts i förenklad form, ålägga svaranden att avge ett svaromål enligt första stycket, kan det finnas anledning att begära yttrande från honom i mer begränsade hänseenden. I fråga om sådant yttrande gäller 5 &. Även i ett sådant fall kan påföljden förenklad dom användas, se 8 5.

55

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om parternas skyldig- heter när det gäller målets utredning under den fortsatta förberedelsen, alltså den del av förberedelsen som inte täcks av bestämmelserna i 41 och 42 kap. eller av regeln i 4 (5.

I första stycket behandlas parts skyldighet att slutligt precisera yrkan- den och grunder samt att lämna uppgift om bevisning. Stycket motsvarar de två första meningarna i nuvarande 42 kap. 8 & första stycket. Den föreslagna lagtexten har byggts ut något i förhållande till gällande rätt, för att så långt som möjligt ansluta till reglerna i l 5 om förberedelsens syfte. Parternas åligganden sanktioneras — förutom av regler om rätte- gångskostnadsansvar vid försumlig processföring — av reglerna om förenklad dom samt av bestämmelserna om preklusion av rätten att åberopa nytt material (43 kap. 11 lj och 44 kap. 10 5).

Andra stycket behandlar den processuella editionsplikten, alltså parts skyldighet att i rättegång förete åberopad skriftlig bevisning och att på framställning av motparten lämna uppgift om sitt innehav av skriftliga bevis. Vi avser med vårt förslag ingen saklig ändring i förhållande till gällande rätt (se nuvarande 42 kap. 8 5 första stycket in fine), men föreslår ett förtydligande på så sätt att ”föremål, som äger betydelse som bevis” uttryckligen jämställs med skriftligt bevis. Frågan om ett visst föremål äger sådan betydelse får, vid oenighet mellan parterna, liksom enligt nuvarande ordning avgöras av rätten.

I tredje stycket föreslås en uttrycklig skyldighet för parterna att före ett

sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte behöver hållas. Princi- piellt sett innebär förslaget inte någon nyhet. Att parterna redan i dag har denna skyldighet måste nämligen anses följa av allmänna regler om tillbörlig processföring. Att skyldigheten blir direkt reglerad i RB — en reform som även berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 11.2 — har emellertid flera fördelar. Parterna själva uppmärksammas på sina åligganden på ett mer effektivt sätt. Viktigare är att rätten får ett direkt underlag för att tillgripa rättegångskostnadssanktioner och andra medel mot den part som inte uppfyller sin skyldighet. Bestämmelsen uttrycker också lagstiftarens önskemål om att mer än ett enda sammanträde för förberedelse inte skall hållas i det stora flertalet mål.

Bestämmelsen innebär för det första en skyldighet för varje part att före sammanträdet noggrant klargöra sin egen ståndpunkt i målet — såvitt avser både yrkanden och grunder — och att undersöka behovet av och möjligheterna till bevisning. Vidare måste parten redan i förväg noga studera det material motparten presenterat och tänka igenom vilka spörsmål detta material föranleder. Anser parten sig osäker om vad motparten menar på någon punkt, kan det ofta finnas skäl att före sammanträdet ta en underhandskontakt med denne. Särskilt gäller detta i de tvister där parterna företräds av advokater eller motsvarande. En absolut strävan bör vara att förberedelsen av målet skall vid sammanträ- det kunna föras så långt att man kan undvika att hålla ytterligare kost- nadskrävande förberedelsesammanträden.

6?

Medan 5 & behandlar parternas skyldigheter med avseende på målets utredning under förberedelsen, har i denna paragraf tagits upp regler om motsvarande åligganden för rättens del, alltså bestämmelser om vad som brukar kallas rättens materiella processledning. Förslaget har i denna del utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1), och i detta sammanhang är endast några få anmärkningar på sin plats.

Målet för rättens materiella processledning på detta stadium av pro- cessen är att förberedelsens syfte, sådant det definierats i l &, skall uppnås så snabbt och enkelt som möjligt. Samtidigt sätter domarens ställning i processen vissa gränser för hur långt han bör driva processled- ningen.

Avgörande för processledningens omfattning skall, som framgår av 6 5, vara målets beskaffenhet. Med detta uttryck avses såväl sakens beskaf- fenhet — t.ex. om det rör sig om en dispositiv eller indispositiv tvist — som övriga omständigheter i målet, t.ex. om parterna processar ensam- ma eller med hjälp av advokater. Processledningen skall alltså anpassas efter det behov som föreligger i det enskilda målet.

Det bör påpekas att domarens materiella processledning kan avse såväl yrkanden som grunder och bevisning. Lagtextens ord ”att tvistefrå- gorna blir klarlagda” syftar närmast på parternas yrkanden, medan uttrycket ”att parterna anger allt de vill åberopa” har avseende främst på grunder och bevisning.

Paragrafen gäller materiell processledning endast under förberedel- sestadiet. Skulle behov av sådan processledning i nu aktuella hänseen- den uppkomma under ett senare stadium av målets handläggning, alltså under avgörandeskedet, något som i och för sig är ett tecken på att förberedelsens syfte inte uppnåtts, bör — som tidigare sagts — fortsatt förberedelse enligt detta kapitel äga rum i den utsträckning det är nöd- vändigt. Bestämmelsen blir alltså tillämplig även i denna situation. Rät- tens skyldigheter med avseende på målets materiella utredning under avgörandeskedet behandlas däremot i 44 kap. 1 5.

75

Paragrafen reglerar rättens förlikningsverksamhet i dispositiva tviste- mål och ersätter nuvarande 42 kap. 17 & RB samt 6 5 andra stycket småmålslagen. Ämnet har behandlats utförligt i den allmänna motive- ringen (avsnitt 12.2.1 - 12.2.9).

I första stycket anges huvudförutsättningarna för att rätten skall söka förlika parterna. Avgörande skall vara bl.a. omständigheterna i själva saken samt parternas inställning till frågan om en frivillig uppgörelse. I denna del hänvisar vi till den allmänna motiveringen. Det bör särskilt uppmärksammas att den föreslagna regeln är obligatorisk, dvs. rätten är skyldig att verka för förlikning om omständigheterna i målet är sådana att förlikningsförsök är lämpliga.

I andra stycket ges en särskild påminnelse om att rätten inte får utsätta en part, som säger ifrån att han vill ha en dom i målet, för påtryckningar att ingå förlikning. Som vi utvecklat i den allmänna motiveringen är det varje parts självklara rätt att få en strikt juridiskt grundad prövning av sin sak. Ordalydelsen i den föreslagna lagtexten visar att domaren alltid är berättigad att inleda sonderingar om förlikning, i syfte bl.a. att utröna om någon part är emot försök till frivillig uppgörelse. Finner han att så är fallet skall förlikningsdiskussionerna genast avbrytas och förfarandet direkt inriktas på en dom.

85

I paragrafen föreslås en allmän möjlighet för rätten att i ett dispositivt tvistemål förelägga en part att yttra sig skriftligen vid påföljd av att förenklad dom annars kan meddelas mot honom. Förslaget har ingen motsvarighet i RB. Däremot finns det enligt småmålslagen möjlighet att ålägga en part att yttra sig skriftligen vid äventyr av tredskodom. Bak- grunden till förslaget har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.2).

Paragrafen avses ersätta nuvarande 42 kap. 15 & RB samt 14 å andra stycket och 14 a & småmålslagen.

Enligt paragrafens första mening skall föreläggande vid påföljd av förenklad dom alltid ges till en svarande som skall avge skriftligt svaro- mål enligt 4 Zj första stycket, dvs. yttra sig för första gången i målet. Svaranden bör i dessa fall inte komma i bättre läge när det gäller påföljder än om förberedelsen hade börjat i förenklad form. I sådana fall

är ju påföljden förenklad dom obligatorisk i föreläggandet (se 42 kap. 1 g). _

Om rätten befarar att ett föreläggande om skriftligt svaromål kan förorsaka rättsförluster för svaranden på grund av att han kan antas sakna förmåga att uttrycka sin inställning till käromålet tillräckligt väl i skrift, bör rätten — som vi sagt i specialmotiveringen till 45 — kalla till muntlig förberedelse och låta svaranden avge svaromålet vid sam- manträdet.

Enligt paragrafens andra mening får rätten i dispositiva mål även i andra fall än nu sagts förelägga parter att yttra sig vid påföljd av förenklad dom. Ett sådant föreläggande kan användas i flera olika situationer. Först och främst kan det utnyttjas vid föreläggande om svaromål enligt 4 5 andra stycket, alltså när svaranden avgett svaromål redan under förberedelsen i förenklad form men detta inte är tillräckligt med hänsyn till vad käranden anfört i samband med sin begäran om fortsatt handläggning enligt 42 kap. 6 5. Vidare kan föreläggandet använ- das mot en kärande för att få ansökningen kompletterad efter det att handläggningen av ett mål återupptagits på begäran av svaranden enligt 44 kap. 20 5. Ett föreläggande kan också bli aktuellt senare under förberedelsen för att få en part att lämna uppgifter. Föreläggandet måste härvid avse uppgifter i själva saken. Vid föreläggande som avser en rättegångsfråga får påföljden förenklad dom däremot inte användas, se 18 & (jfr avsnitt 13.7.2). Vidare bör det krävas att det är av väsentlig betydelse för processens framåtskridande att f öreläggandet uppfylls. Att använda en så ingripande påföljd som förenklad dom mot en part som underlåter att besvara ett mer perifert spörsmål bör normalt sett inte komma i fråga.

För att undvika tveksamhet om vad en förelagd part skall yttra sig om för att undvika förenklad dom, bör rätten i de nu nämnda fallen normalt förelägga parten att besvara viss eller vissa preciserade frågor.

I propositionen till den ändring i småmålslagen, varigenom möjlighe- ten till tredskodomsföreläggande vid skriftlig handläggning infördes, anförde departementschefen att rätten kunde ha skäl att underlåta på- följdshot i föreläggandet om det fanns anledning anta att käranden inte hade fog för sin talan (prop. 1977/78:67 s. 18). I detta hänseende har vi en annan uppfattning. Vi föreslår en regel som ger möjlighet att ogilla uppenbart ogrundade käromål utan föregående stämning (41 kap. 7 5 andra stycket). Det finns också möjlighet att — om förutsättningarna för att meddela förenklad dom är uppfyllda — i stället döma till den försum- liges fördel i vissa uppenbara fall (44 kap. 18 och 19 55). Att kräva en materiell prövning från rättens sida av det befogade i en parts stånd- punkt som villkor för att motparten skall kunna föreläggas att yttra sig skriftligen vid äventyr av förenklad dom framstår mot denna bakgrund som mindre väl motiverat. Härtill kommer att ett sådant villkor skulle allvarligt försvaga möjligheterna att över huvud taget förena föreläggan— den för parter i dispositiva tvistemål med hot om viss påföljd. Av logiska skäl måste man nämligen också ställa samma krav vid muntlig förbere- delse. För att part skulle kunna kallas till sammanträde vid påföljd av förenklad dom, skulle rätten alltså vara tvungen att dessförinnan pröva

det befogade i motpartens ståndpunkt.

Med hänsyn till det nu sagda anser vi att det inte finns något skäl för rätten att underlåta föreläggande vid påföljd av förenklad dom enbart av den anledningen att rätten misstänker att käromålet resp. svarandens ståndpunkt inte har fog för sig.

Frågan vad en part, som fått ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av förenklad dom, behöver prestera för att undgå påföljden, regleras i 14 å i vårt förslag. Har parten enligt denna bestämmelse inte följt föreläggandet, gäller 13 5, enligt vilken bestämmelse rätten efter yrkande av motparten normalt skall meddela förenklad dom.

959

Om sammanträde för förberedelse skall hållas i ett mål, skall rätten kalla parterna till sammanträdet. I denna paragraf ges bestämmelser om innehållet i sådan kallelse, såvitt avser de dispositiva tvistemålen. Para- grafen motsvarar nuvarande 42 kap. 10 å andra stycket RB samt 16 5 första och andra styckena småmålslagen.

Enligt gällande rätt skall kallelse till förberedelsesammanträde i ett dispositivt tvistemål, som handläggs enligt RB, ske vid påföljd av tred- skodom (dock kan påföljdshot i visst fall underlåtas, se 42 kap. 12 å andra stycket). Denna ordning har bibehållits som huvudregel i små- målslagen. Det finns emellertid också en möjlighet för rätten att, om det föreligger särskilda skäl, kalla parterna i ett småmål till sammanträde vid påföljd av antingen tredskodom eller att målet avgörs utan hinder av hans utevaro. Sistnämnda möjlighet är avsedd närmast som en motsva- righet till RB:s regel i 43 kap. 1 1 & tredje stycket om kallelse till fortsatt huvudförhandling (prop. 1973:87 s. 190).

Den i småmålslagen valda lösningen innebär att man i vissa fall kan åstadkomma ett i princip mer rättssäkert, och därför inte återvinnings- bart, avgörande. Detta gäller mål där tillräcklig utredning kan ske utan ena partens närvaro. I de flesta fall är detta till fördel för den berättigade parten — som i allmänhet torde vara identisk med den part som inställer sig till sammanträdet — genom att han undgår risken att belastas med en återvinningsprocess. Även statsfinansiellt kan, åtminstone teoretiskt sett, vissa effektivitetsvinster uppnås genom denna ordning.

Den nu förevarande paragrafen gäller endast förberedelsestadiet. Den gäller vidare endast mål, där sammanträde bedömts nödvändigt av utredningsskäl. I de allra flesta praktiskt tänkbara situationer torde det vara uteslutet att målets utredning vid sammanträdet kan föras så långt utan ena partens närvaro att rätten får tillräckligt underlag för en mate- riellt grundad dom. Något praktiskt behov av en möjlighet att kalla parterna till ett förberedelsesammanträde vid påföljd att målet avgörs genom dom torde således inte föreligga. Härtill kommer att det är önskvärt att varje part så långt möjligt vet exakt vad han riskerar genom att underlåta att följa ett föreläggande. Från den synpunkten framstår småmålslagens ordning som mindre tillfredsställande. I praktiken torde domstolarna f.ö. nästan uteslutande ha använt tredskodomsaltemativet vid förelägganden i småmål.

Mot den nu tecknade bakgrunden föreslår vi att kallelse av parterna till sammanträde för förberedelse i ett dispositivt tvistemål alltid skall ske vid påföljd av förenklad dom, ett förslag som alltså i praktiken motsvarar gällande ordning i mål som handläggs enligt RB. Huruvida det är befogat att bibehålla en möjlighet att kalla parterna till huvudför- handling vid annan påföljd än förenklad dom diskuteras i anslutning till 44 kap. 5 (j.

1 paragrafens andra mening sägs att varje part, som skall infinna sig personligen, skall kallas vid påföljd av vite. Detta motsvarar helt gällan- de ordning, såväl enligt RB som enligt småmålslagen. Frågan i vilka fall parterna skall infinna sig personligen regleras i 11 kap. 5 &.

Uteblir en part, som kallats vid påföljd av förenklad dom, anvisas olika handlingsvägar för rätten och den eventuellt närvarande motpar- ten i 12 och 13 55. Om en part underlåter att följa Vitesföreläggande enligt denna paragraf, gäller bestämmelserna i 16 å och 17 5 första stycket.

I gällande rätt finns vissa bestämmelser om hur kallelse till parterna skall ske (se t.ex. 42 kap. 10 å första stycket och 12 å andra stycket). Några motsvarande regler finns inte upptagna i vårt förslag. Det följer av rättens allmänna processledande funktioner att man har rätt att utforma kallelserna på lämpligt sätt. Normalt torde det vara mest effektivt —— inte minst med hänsyn till behovet av att kunna kontrollera att parten verk- ligen fått del av kallelsen — att denna sker skriftligen. Men har rätten direkt kontakt med parten, t.ex. vid ett sammanträde, är det bättre att använda den enklare metoden med muntlig kallelse. I vissa brådskande fall bör det också kunna accepteras att rätten kallar parten per telefon. Man måste i så fall kunna med fog anta dels att rätt person får del av kallelsen och dels att vederbörande verkligen uppfattar budskapet på ett tillfredsställande sätt.

105

Paragrafen behandlar frågan hur parterna skall kallas till ett samman- träde för förberedelse i ett indispositivt tvistemål. Den lösning vi föreslår motsvarar i stort sett gällande rätt på området, se 42 kap. 10 & tredje stycket RB. Det bör påpekas att särregler i det nu aktuella hänseendet kan finnas för vissa typer av mål. Om t.ex. käranden uteblir från ett sammanträde i ett äktenskapsskillnadsmål, har svaranden ändå rätt till dom på äktenskapsskillnad (11 kap. 2 & giftermålsbalken).

Käranden skall enligt första stycketi förslaget föreläggas att inställa sig vid påföljd att hans talan annars förfaller, vilket innebär att målet avskrivs (15 5 i förslaget). Om käranden skall infinna sig personligen, skall han föreläggas vite. När det gäller svaranden är det på grund av målets beskaffenhet inte möjligt att tillgripa någon annan direkt påföljd än vite. Svaranden skall således alltid föreläggas vite, oavsett om han skall infinna sig personligen eller ej.

Det förekommer alltför ofta att parter i nu aktuella mål — framför allt på svarandesidan i familjemål — trots vitesförelägganden underlåter att inställa sig, i sabotagesyfte eller av nonchalans. I sådana fall finns det visserligen möjlighet att tillgripa hämtning (16 5), men det är inte alltid

hämtning är genomförbar eller ekonomiskt försvarlig med hänsyn till omständigheterna. Med tanke på de nu aktuella situationerna bör det finnas möjlighet att genomföra förberedelsen och avgöra målet utan hinder av partens obstruktion. En förutsättning måste därvid — med tanke på målets indispositiva karaktär — vara att utredningen kan drivas tillräckligt långt utan partens medverkan.

Vi föreslår, i enlighet med det nu sagda, i 17 5 andra stycket en regel av innebörd att ett förberedelsesammanträde i vissa fall får hållas utan hinder av partens utevaro. För att parten i möjligaste mån skall infor- meras om vad han riskerar genom att utebli från sammanträdet, sägs i andra stycket av förevarande paragraf att parten i kallelsen skall erinras om möjligheten att hålla sammanträdet utan hinder av hans utevaro, om det kan antas att sammanträdets syfte blir i väsentlig mån uppnått även utan hans medverkan. Möjligheten att handlägga målet utan ena partens medverkan torde få sin största praktiska betydelse när det gäller utom- lands bosatta personer som vägrar medverka i förfarandet. I sådana fall bör man kunna tillgripa kallelse enligt andra stycket redan i samband med den första kallelsen till muntlig förhandling i målet. I övrigt bör rätten försöka med ett vanligt Vitesföreläggande innan man använder sig av kallelse enligt detta stycke.

Är det enligt reglerna i 44 kap. även möjligt att avgöra målet trots partens utevaro, vid en huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen, skall parten i kallelsen till sammanträdet erinras också om den möjligheten.

En mycket vanlig situation i framför allt familjemål är att saken har en blandat dispositiv och indispositiv karaktär. Det kan t.ex. vara fråga om äktenskapsskillnad, vårdnad och underhållsbidrag. I sådana fall finns det, varken enligt gällande rätt eller enligt vårt förslag, några direkta lagregler om vilka påföljder som skall tas in i kallelserna (jfr Gärde s. 570 och avsnitt 13.7.1 ovan). Normalt torde det inte vara möjligt att avgöra den dispositiva delen av målet separat, innan den indisposi- tiva delen är färdig för avgörande. Kallelserna får därför, såvitt avser samtliga frågor i målet, utformas efter reglerna för indispositiva tviste— mål. Man får då acceptera den i och för sig ologiska konsekvensen att den dispositiva frågan i partens utevaro avgörs genom dom i samma ordning som den indispositiva frågan — trots att den dispositiva frågan, om den handlagts som särskilt mål, i motsvarande läge skulle ha avgjorts genom förenklad dom och inte genom en materiellt grundad dom. En förutsättning för ett avgörande av den dispositiva frågan i nu aktuella fall måste dock alltid vara att det finns ett tillfredsställande underlag för bedömning av frågan. I annat fall får deldom ges i den indispositiva delen, varefter reglerna för dispositiva mål kommer att gälla i återståen- de frågor i målet.

1159

I paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, upptas dels en regel om möjlighet för rätten att i vissa fall förelägga en part att slutligt bestämma sin talan och dels en därtill knuten preklusionsregel. Förslaget

har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 1 1.2.5) och skall ses som ett led i vår strävan att ge domstolarna bättre vapen mot försumliga eller obstruerande parter.

På grund av att rätten i indispositiva mål har ett ansvar för att sakens utredning håller en viss standard, är det inte lämpligt — i varje fall inte i första instans — att i sådana mål införa regler som begränsar parternas möjlighet att åberopa nytt material. På grund därav har bestämmelsen begränsats till att gälla dispositiva mål (jfr Rättegång VI s. 88).

Rätten får alltså enligt den föreslagna bestämmelsen i dispositiva mål förelägga en part att slutligt bestämma sin talan. Ett sådant föreläggande kallas i den föreslagna lagtexten för ”slutföreläggande”. Med detta avses ett åläggande för parten att en gång för alla fixera sina yrkanden i målet och de grunder han vill åberopa till stöd för dessa samt vidare att lämna en slutgiltig uppgift om vilken bevisning han vill åberopa och vad han vill styrka med varje bevis. Även ett eventuellt genkäromål eller en regresstalan, som parten vill väcka till gemensam handläggning, skall presenteras. Det är alltså fråga om grundläggande material i processen, sådant som parterna i de allra flesta fall förutsätts lägga fram självmant, utan något särskilt föreläggande från rättens sida.

Redan av det sist sagda följer att ett slutföreläggande inte är avsett att användas om det inte finns särskild anledning till det. Kan det antas att parterna lojalt försöker föra förberedelsen framåt så snabbt som möjligt, bör något föreläggande således inte användas. Möjligheten att ge part ett slutföreläggande bör i stället reserveras för de fall där det finns skäl att förmoda att en part söker fördröja ett avgörande i målet utan godtagbar anledning eller — vilket kanske är vanligare — att en part av försumlig- het inte iakttar en tillbörlig processföring. Detta uttrycks i den föreslagna lagtexten genom förutsättningen att ett slutföreläggande skall vara nöd- vändigt ”med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning”.

Föreläggandet får ges den omfattning som är behövlig och lämplig i det enskilda fallet. Har parten på ett tillfredsställande sätt angett sina grunder men däremot slarvat med bevisuppgift, bör föreläggandet alltså avse endast bevisningen. Men i de fall av otillbörlig processföring, där vi i första hand tänker oss att föreläggandet skall komma till använd- ning, är det sannolikt vanligast att såväl grunder som bevisning behöver preciseras, och i så fall bör föreläggandet självfallet avse alla behövliga kompletteringar.

För att ett slutföreläggande skall få effekt i de avsedda fallen behövs uppenbarligen ett hot om påföljd. Eftersom föreläggandet gäller kom- plettering av materialet i målet, ligger det nära till hands att anta att den part, som inte hör av sig med anledning av föreläggandet eller som kommer med ett bristfälligt svar, inte har mer att anföra i den aktuella delen. Det kan med hänsyn härtill inte anses oskäligt att parten därefter i princip förlorar rätten att åberopa nytt material i målet. Detta är vidare en så pass ingripande påföljd att den bör vara verksam i ett betydande antal fall.

Vi föreslår alltså att en part som underlåter att följa ett slutföreläggan- de enligt denna paragraf mister rätten att därefter åberopa nytt material.

Underlåtenhet skall anses föreligga inte bara när svar från parten helt uteblir, utan även när ett avgivet svar är så pass bristfälligt att syftet med föreläggandet inte kan anses väsentligen uppnått. Med nytt material avses nya grunder och ny bevisning, beroende på vilken omfattning föreläggandet haft (om t.ex. föreläggandet gällt enbart bevisning, får en senare åberopad ny grund alltså bedömas efter vanliga regler).

Det bör observeras att förlusten av rätten att åberopa nytt material enligt denna paragraf inte avser yrkanden. Detta beror på att redan bestämmelsen i 13 kap. 3 & torde ge tillräckligt utrymme för att avvisa nya yrkanden från käranden. Genom den föreslagna regeln i 14 kap. 7 5 andra stycket andra meningen kan vidare en part som fått ett slutföreläg- gande mista den ovillkorliga rätten enligt 14 kap. 3 och 5 55 att få ett genkäromål eller en regresstalan handlagd gemensamt med huvudkäro- målet.

Det är vidare av flera skäl nödvändigt att medge vissa undantag från förbudet att åberopa nya grunder och ny bevisning. Parten kan ha haft godtagbar anledning att underlåta att besvara föreläggandet. Det kan också i andra fall förefalla stötande att neka en part rätten att åberopa nytt material, t.ex. förhör med ett vittne, som han inte haft kännedom om då han underlät att besvara föreläggandet.

När man skall bestämma omfattningen av de undantag från preklu- sionsregeln som alltså måste göras, finns det anledning att granska andra liknande regler i RB och deras tillämpning. I nuvarande 43 kap. 10 (5 finns en preklusionsregel för material som kommer fram först vid hu- vudförhandlingen. Där krävs för preklusion att det kan antas att parten dröjt med åberopandet i otillbörligt syfte. Rekvisiten för tillämpning av denna regel torde inte kunna anses uppfyllda särskilt ofta. Vi föreslår f.ö. att preklusion i detta skede skall inträda även vid fall av grov vårdslöshet (44 kap. 10 5 i vårt förslag). En sådan regel, som träffar alla parter, även dem som tidigare under rättegången iakttagit lojal processföring, kan rimligen inte gå mycket längre än så.

Situationen i de nu aktuella fallen är annorlunda. Den preklusion vi nu behandlar skall träffa endast parter som visat försumlighet i fråga om att bestämma sin talan och om vilka det normalt inte finns anledning att värna speciellt. Man bör därför kunna gå avsevärt längre än i den nyss behandlade preklusionsregeln vid huvudförhandling. Av effektivitets- skäl är det givetvis angeläget att preklusionen får så stort användnings- område som möjligt. Det finns då skäl att uppmärksamma regeln i 50 kap. 25 & tredje stycket, enligt vilken parter i tvistemål, som överklagats till hovrätt, får i hovrätten åberopa nytt material endast om de har giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa materialet tidigare eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att materialet åberopas.

En regel, som ger parterna möjlighet att åberopa nytt material om de visar giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa materialet tidigare under processen, skapar enligt vår mening en rimlig balans mellan å ena sidan intresset av att rättegången kan genomföras utan vidare fördröj- ningar och å andra sidan partens krav på att i vissa situationer få åberopa nytt material, när det finns godtagbara skäl för det. Vi föreslår därför att en motsvarande bestämmelse införs för tingsrättsprocessens del. I sam-

band med tillkomsten av bestämmelsen i 50 kap. 25 & tredje stycket gjorde departementschefen en del vägledande uttalanden, som enligt vår mening till stor del bör äga giltighet även i de nu aktuella situationerna (prop. 1971 :45 5.100). Med dessa uttalanden som grund vill vi säga följande i fråga om tillämpningsområdet för undantagen från preklu- sionsregeln i förevarande paragraf.

Begreppet ”giltig ursäkt” bör som regel bedömas utifrån partens egna förutsättningar att föra processen på ett tillbörligt sätt. Man har således t.ex. anledning att ställa högre krav på en part som företräds av advokat än en part som processar ensam. En annan bedömning bör kunna aktualiseras om rätten anser att parten med hänsyn till målets omfattning eller svårbedömda beskaffenhet borde ha vidtalat ett ombud. Giltig ursäkt bör anses föreligga om det nya materialet blivit bekant för parten först efter det att fristen för slutföreläggandet gått ut, under förutsättning att parten redan före fristens utgång gjort rimliga undersökningar. Det- samma bör vara fallet när det nya materialet motiveras av motpartens handlande i processen. Har motparten efter preklusionsfristens utgång åberopat en ny grund eller ny bevisning, bör den part som underlåtit att besvara slutföreläggandet uppenbarligen beredas tillfälle att ta ställning till detta och därvid kunna föra in t.ex. en ny grund för bestridande och ny motbevisning. Om parten inte redan före fristens utgång insett bety- delsen av en omständighet eller ett bevis, bör han också i allmänhet ha kvar rätten att åberopa materialet senare. En annan situation, där giltig ursäkt kan föreligga, är den att parten underlåtit att åberopa visst mate- rial av processekonomiska skäl, i tron att det han redan åberopat skulle räcka för att vinna målet.

I den nämnda propositionen uttalas också att avvisningsmöjligheten bör utnyttjas med särskild försiktighet om det finns anledning befara att avvisning av nya omständigheter eller nya bevis skulle leda till en ma- teriellt otillfredsställande utgång i målet. Detta fall torde vara vad som främst avses med uttrycket "annan särskild anledning” i 50 kap. 25 & tredje stycket (jfr Rättegång VI s. 88). Enligt vår mening bör det nya materialets eventuella betydelse i målet inte få påverka rättens beslut i avvisningsfrågan. Om en part efter preklusionsfristens utgång åberopar t.ex. viss ny bevisning, kan han givetvis i de allra flesta fall påstå att bevisningen har betydelse för utgången i målet utan att rätten har någon möjlighet att kontrollera sanningshalten i detta påstående före bevisupp- tagningen. Preklusionsregeln förlorar därigenom mycket av sin effekt.

Med den nu angivna utgångspunkten, och eftersom den av oss före- slagna preklusionsregeln avser endast dispositiva mål, finns det enligt vår mening inget skäl att efter mönster från 50 kap. 25 & tredje stycket göra undantag från preklusionen om det föreligger ”annan särskild anledning". I stället bör undantag få ske endast vid giltig ursäkt. I samband med vår översyn av hovrättsprocessen kommer vi att ta upp bestämmelsen i 50 kap. 25 5 till närmare granskning. Den bör i avvaktan på detta stå kvar oförändrad. Det bör observeras att en part som drab- bats av preklusion enligt denna paragraf självfallet inte bör komma i ett bättre läge i fråga om möjligheterna att åberopa nytt material enbart av den anledningen att rättegången vid tingsrätten avslutats och målet förts

vidare till högre instans. Bestämmelsen måste därför tolkas så att prek- lusionen — med de undantag som behandlats ovan — gäller genom alla instanser, ända till dess lagakraftvunnen dom föreligger.

Ett slutföreläggande enligt denna paragraf bör givetvis kunna använ- das både vid muntlig och skriftlig förberedelse. Parten bör således kunna föreläggas antingen att lämna begärda uppgifter skriftligen eller att göra detta vid ett sammanträde för förberedelse. Därav följer att det bör vara möjligt att kombinera ett slutföreläggande med ett föreläggande vid påföljd av förenklad dom. Om rätten t.ex. anser det bäst att parten slutligt redogör för sin ståndpunkt vid ett sammanträde, skall han kallas att inställa sig vid påföljd av förenklad dom (9 &) och dessutom ges ett slutföreläggande vid påföljd av preklusion enligt förevarande bestäm- melse.

Slutligen vill vi om den här föreslagna preklusionsregeln säga att den bör kunna få avsevärda positiva effekter för snabbheten i civilprocessen, kanske inte så mycket på grund av antalet fall där den faktiskt tillämpas, utan mer genom en preventiv verkan. Vid hot om preklusion av rätten att åberopa nytt material torde många parters benägenhet att iaktta en lojal processföring öka väsentligt.

125

I paragrafen behandlas den situationen att båda parterna uteblir från ett förberedelsesammanträde som inte bara avser rättegångsfrågor. I sådana fall skall målet — såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget — alltid avskrivas. Detta gäller oavsett om målet är av dispositiv eller indispositiv natur. Paragrafen motsvarar nuvarande 44 kap. 1 & RB samt, delvis, 19 å andra stycket småmålslagen.

Parts utevaro från ett sammanträde som avser rättegångsfrågor be- handlasi 18 &.

1359

Paragrafen behandlar dels den situationen att ena parten uteblir från ett sammanträde för förberedelse i ett dispositivt tvistemål och dels den situationen att en part underlåter att följa ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av förenklad dom. Paragrafen avser att ersätta nuvarande 44 kap. 2 & RB samt 15 å andra och tredje styckena och, delvis, 19 å andra stycket småmålslagen. I de flesta hänseenden överens- stämmer vårt förslag med gällande rätt.

I första stycket regleras det fallet att ena parten uteblir från samman- träde. I sådant fall skall enligt förslaget förenklad dom normalt medde- las, om den närvarande parten yrkar det. Det kan emellertid i vissa undantagsfall framstå som uppenbart att den uteblivna parten bör vinna. I sådana fall —— som definieras närmare i 44 kap. 18 och 19 55 — skall förenklad dom inte meddelas, utan målet skall i stället avgöras genom vanlig dom enligt allmänna regler. Enligt gällande rätt skall i dessa fall meddelas tredskodom till den uteblivnes fördel. Angående motiven till vårt reformförslag i den delen, se specialmotiveringen till 44 kap. 18 5.

I motsats till vad som f.n. gäller enligt RB, är det i vårt system inte möjligt att avgöra mål under förberedelsen. I stället skall rätten, i de fall då dom eller förenklad dom skall meddelas på grund av parts utevaro, företa målet till avgörande enligt reglerna i 44 kap. Enligt 44 kap. 2 & andra stycket fjärde punkten skall huvudförhandling alltid hållas i dessa fall. Det bör med hänsyn till sakens enkla beskaffenhet alltid vara möjligt att hålla huvudförhandlingen i omedelbar anslutning till förbe- redelsen (jfr 44 kap. 4 é). Denna ordning motsvarar i sak helt den som f.n. gäller i mål som handläggs enligt RB.

Om den närvarande parten i fall som avses i första stycket inte yrkar förenklad dom gäller tredje stycket, som i sak helt motsvarar gällande rätt enligt RB (nuvarande 44 kap. 2 5 första stycket sista punkten och andra stycket).

Enligt 19 (5 andra stycket småmålslagen får rätten i den nu avsedda situationen ”bestämma om den fortsatta handläggningen”. Denna regel har i praktiken på sina håll tolkats på ett sätt som onödigtvis komplicerat handläggningen. Med hänsyn härtill och till att de nu föreslagna regler- na torde medge en tillräcklig flexibilitet finns ingen anledning att föra över småmålslagens regel till RB.

I andra stycket regleras den situationen att en part underlåter att yttra sig skriftligen, trots att han blivit förelagd att göra detta vid påföljd av förenklad dom. När underlåtenhet skall anses föreligga regleras i 14 5. Om rekvisiten för underlåtenhet i den paragrafen är uppfyllda, skall förenklad dom — eller i vissa fall dom — meddelas under samma förutsättningar som om parten i stället hade uteblivit från ett samman- träde. Det krävs således, i motsats till vad som f.n. gäller enligt småmåls- lagen, att den icke försumlige parten yrkar att målet avgörs. Till det sistnämnda är följande att säga.

Motivet till att man i småmålslagen inte uppställde ett krav på yrkande i nu avsedda fall var främst att en förfrågan till motparten om denne yrkade tredskodom i praktiken skulle framstå som endast en ren forma- litet. Eftersom motparten vid skriftlig handläggning knappast kunde ha någon väsentlig ekonomisk nackdel av att målet avgjordes, kunde man nämligen förutsätta att han alltid yrkade tredskodom. Vidare pekade man på risken för att den försumlige parten kunde betrakta rätten som partisk, om rätten frågade motparten om tredskodom yrkades (prop. 1977/78:67 s. 19).

Enligt vår mening kan det inte uteslutas att den icke försumlige parten i vissa fall inte önskar att målet avgörs genom förenklad dom, trots att förutsättningarna för det är uppfyllda. Antingen kan det vara så att den försumlige parten nyligen gjort rätt för sig, och då blir en förenklad dom materiellt oriktig. Läget kan också vara det att den icke försumlige parten vet att den försumlige parten vid en förenklad dom avser att ansöka om målets återupptagande och att en förenklad dom därför endast innebär en onödig omgång.

Det finns alltså skäl som talar för att ett måls avgörande genom förenklad dom även vid skriftlig handläggning bör förutsätta yrkande om sådant avgörande. Från effektivitetssynpunkt har man ingen större anledning att hysa tvekan inför en sådan lösning. Parten måste i de flesta

fall ändå tillfrågas om han yrkar ersättning för rättegångskostnader (se 18 kap. 14 & tredje stycket i förslaget), och en förfrågan beträffande yrkande om förenklad dom kan då göras samtidigt utan att merarbete eller merkostnader uppstår. En förfrågan torde ofta kunna ställas på ett enkelt sätt, t.ex. genom ett telefonsamtal. Om parten yrkar förenklad dom, är det enligt vårt förslag inte nödvändigt att delge motparten yrkandet (44 kap. 3 5 andra stycket), och f.ö. inte heller ett eventuellt yrkande om kostnadsersättning (18 kap. 14 & tredje stycket).

Mot denna bakgrund föreslår vi alltså att förenklad dom vid skriftlig handläggning enligt detta kapitel skall förutsätta yrkande från den för- sumliges motpart. Det är att märka att något sådant krav inte uppställs om motsvarande situation inträffar under förberedelse i förenklad form enligt 42 kap.

Denna skillnad har sin förklaring i förberedelseformernas olika syfte och karaktär. Vid förberedelse i förenklad form är det nämligen på ett helt annat sätt naturligt att utgå från att käranden alltid önskar förenklad dom vid uteblivet svaromål. Det finns under sådan förberedelse inte heller anledning fråga käranden om eventuella kostnadsyrkanden. En förfrågan om yrkande skulle därför innebära en extra omgång.

Om den icke försumlige parten inte yrkar förenklad dom trots mot- partens försummelse att avge skriftligt yttrande, gäller samma regler som vid muntlig förberedelse. Målet skall enligt tredje stycketi princip avskri- vas. En kärande har dock i viss utsträckning möjlighet att få till stånd ett nytt föreläggande gentemot en försumlig svarande. Regleringen i denna del överensstämmer med gällande rätt i mål som handläggs enligt RB (44 kap. 2 5).

145

I paragrafen föreslås en reglering av vad en part vid skriftlig förbere- delse skall behöva prestera för att kunna anses ha uppfyllt ett föreläggan- de vid påföljd av förenklad dom. Trots att småmålslagen ger en möjlig- het att meddela tredskodom under skriftlig handläggning, har lagstifta- ren i det sammanhanget inte lämnat några föreskrifter i det nu aktuella ämnet. Detta torde ha medfört att de flesta domare i småmål ansett sig kunna meddela tredskodom endast om yttrande från parten helt utebli- vit. Sådan dom har däremot av dessa domare ansetts utesluten så snart någon form av yttrande kommit in, även om yttrandet varit av den arten att det på intet sätt drivit förberedelsen framåt. Självfallet har denna ordning nackdelar från effektivitetssynpunkt. När vi nu inför en allmän möjlighet att använda påföljden förenklad dom vid skriftlig förberedelse i dispositiva mål, är det angeläget att man — på motsvarande sätt som vi föreslår för det summariska skedets del — tar till vara alla möjligheter att effektivisera förfarandet och i detta syfte så långt som möjligt skärper kraven på parterna i det nu aktuella hänseendet. Det är mot denna bakgrund som bestämmelserna i paragrafen skall ses.

I 42 kap. 4 (j anges vad svaranden behöver prestera i fråga om svaro- mål under förberedelse i förenklad form för att undgå förenklad dom. Sådan dom skall enligt denna bestämmelse meddelas, om svaromål

utblir eller om svaranden visserligen avger svaromål men därvid under- låter att ta ställning till kärandens yrkande eller att ange sådana skäl mot bifall till käromålet som kan vara av betydelse vid en prövning av saken.

Om ett mål inte skall förberedas i förenklad form utan förberedelsen redan från början skall ske enligt 43 kap., skall förberedelsen enligt 4 & börja med att svaranden föreläggs att avge ett svaromål. Avser ett sådant föreläggande skriftligt yttrande skall påföljden förenklad dom knytas till föreläggandet (8 5). När fråga uppstår om svaranden kan anses ha följt ett föreläggande, föreligger en situation som i mycket hög grad liknar den som föreligger enligt 42 kap. 4 &. Svaranden bör inte komma i sämre ställning i fråga om kraven på svaromålets omfattning enbart av det skälet att förberedelse inte sker i förenklad form. Man bör av hänsyn till svaranden alltså inte ställa högre anspråk på svaromålet vid förberedelse enligt 43 kap. än vad man gör vid förberedelse i förenklad form, även om detta givetvis i och för sig skulle vara önskvärt från effektivitetssyn- punkt. Kriterierna för att föreläggande om skriftligt svaromål skall anses uppfyllt bör alltså vara desamma i förevarande paragraf som i 42 kap. 4 ij.

I enlighet med det nu sagda föreslås en särskild regel i andra stycket om vad svaranden behöver prestera i fråga om skriftligt svaromål för att undgå förenklad dom. När det gäller tolkningen av de föreslagna rekvisiten hänvisar vi till vad vi anfört i specialmotiveringen till 42 kap. 4 5.

När det gäller andra förelägganden om skriftligt yttrande under för- beredelsen än sådana som avser svaromål bör man kunna gå längre i fråga om kraven på yttrandets kvalitet än som nyss sagts. Som vi fram- hållit i motiveringen till 8 &, bör sådant föreläggande komma i fråga endast när yttrandet skall gälla avgränsade, preciserade frågor. Det är enligt vår mening rimligt att man under sådana omständigheter i princip kräver av en part, som vill undgå förenklad dom, att han besvarar de l ställda frågorna efter bästa förmåga. Vi föreslår därför i första stycket ' som huvudregel att parten skall anses ha följt föreläggandet endast om hans yttrande bestämt visar hans inställning till de frågor som föreläg- gandet avser. Det kan emellertid inträffa att parten visserligen inte svarar direkt på de frågor som tas upp i föreläggandet, men att det han anför ändå belyser hans ståndpunkt på sådant sätt att föreläggandets syfte kan anses väsentligen uppnått. Även i ett sådant fall är det rimligt att förenk- lad dom inte meddelas.

Som vi nyss antydde bör någon påföljd inte drabba den som försöker föra förberedelsen framåt efter bästa förmåga. Det betyder att förenklad dom inte bör meddelas gentemot den part, som kan antas ha gjort vad som stått i hans makt för att besvara föreläggandet. Man bör i detta hänseende t.ex. kunna kräva mer av en part som företräds av advokat än av en part som processar utan hjälp av ombud (i den mån det över huvud taget blir aktuellt att förelägga part som processar ensam att yttra sig skriftligen vid påföljd av förenklad dom). Vi vill än en gång betona att påföljderna är avsedda att drabba endast den som söker sabotera pro- cessen och den som av nonchalans eller av annat skäl inte vill underkasta sig lojal processföring.

I5å

Paragrafen behandlar kärandens utevaro från ett förberedelse- sammanträde i ett indispositivt tvistemål. Målet skall i denna situation avskrivas, om käranden förelagts att inställa sig till sammanträ- det vid påföljd att hans talan annars förfaller (jfr 10 5). Den föreslagna ordningen överensstämmer i sak med gällande rätt (nuvarande 44 kap. 3 5). Det bör observeras att det i viss civilrättslig lagstiftning kan ha getts specialregler i fråga om parts utevaro från förhandling när det gäller mål som rör den lagstiftningen, se bl.a. ] 1 kap. 2 5 giftermålsbalken. Ett annat exempel är det fallet att en vårdnadsfråga återstår i ett äktenskapsskill- nadsmål sedan skillnadsfrågan avgjorts. Om käranden uteblir från sam- manträde, får rätten då inte avskriva målet.

165

Paragrafen behandlar det fallet att en part underlåter att följa ett Vitesföreläggande enligt detta kapitel. Det kan gälla en part i ett disposi- tivt mål som skall infinna sig personligen (9 55 sista meningen) eller en kärande i ett indispositivt mål som skall infinna sig personligen (10 5 andra meningen). Det kan vidare gälla en svarandei ett indispositivt mål som skall inställa sig personligen eller genom ombud eller också infinna sig personligen (10 & sista meningen).

Om rätten, när det konstateras att parten uteblivit resp. underlåtit att infinna sig personligen, finner att partens närvaro är nödvändig för att sammanträdets syfte skall uppnås, finns två handlingsalternativ. An- tingen kan rätten oberoende av målets beskaffenhet kalla parten på nytt vid högre vite. Om målet är indispositivt, kan rätten i stället låta hämta parten, omedelbart eller till senare tillfälle. Denna ordning över- ensstämmer i allt väsentligt med vad som gäller idag (nuvarande 44 kap. 3 5 andra stycket och 5 5). En skillnad föreligger dock såtillvida som det i lagtexten införs ett krav på att ett nytt Vitesföreläggande skall innehålla ett högre vitesbelopp än det föreläggande som inte åtlyddes. Detta inne- bär i stort sett endast en kodifiering av en i praktiken redan gällande ordning.

Vi har också ansett det överflödigt att tynga lagtexten med självklar- heten att rätten kan välja mellan att låta hämta parten omedelbart och att förordna om hämtning till ett senare tillfälle.

Enligt 17 & i vårt förslag finns det vissa möjligheter att hålla samman- trädet trots den vitesförelagdes utevaro resp. personliga frånvaro. Om förberedelsen därvid kan avslutas utan partens medverkan, uppkommer självfallet inget behov av att tillämpa 16 5. Men om endast en del av förberedelsen kan klaras av i partens frånvaro och det alltså blir aktuellt att kalla till ett nytt sammanträde för förberedelse, blir bestämmelserna i denna paragraf tillämpliga. Parten skall då alltså kallas vid högre vite eller hämtas till sammanträdet.

175

Enligt denna bestämmelse får ett sammanträde för förberedelse i vissa fall hållas, trots att en part inte följer föreläggande att inställa sig eller att

infinna sig personligen. Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 44 kap. 6 5.

Första stycket avser dels fall där parten blivit förelagd att infinna sig personligen vid sammanträdet men uteblir helt eller inställer sig bara genom ombud och dels fall där rätten beslutat att part skall hämtas men det visar sig att hämtning inte kan ske. I sådana situationer får samman- trädet ändå hållas i den mån förberedelsens syfte främjas därav. All den utredning av målet, som kan göras trots partens utevaro resp. frånvaro, skall alltså äga rum, i det självklara syftet att förberedelsen skall drivas så långt framåt som möjligt. Det nu sagda gäller i princip oavsett om målet är dispositivt eller indispositivt. Det är dock att märka att, om part uteblir helt i ett dispositivt mål, denna paragraf inte blir tillämplig. I stället tar då bestämmelserna om förenklad dom m.m. i 13 & över. Paragrafen är inte heller tillämplig om käranden uteblir helt i ett indis- positivt mål. Detta skall då avskrivas enligt 15 &.

Enligt andra stycket får sammanträdet hållas trots att parten uteblir, om han kallats enligt 10 å andra stycket, dvs. vid påföljd av att samman- trädet kan hållas trots hans utevaro. Detta gäller endast indispositiva mål — i dispositiva blir ju endast föreläggande vid påföljd av förenklad dom aktuellt. Som vi anfört i anslutning till 10 5 är bestämmelsen avsedd att tillämpas mot parter som av nonchalans eller i sabotagesyfte underlåter att inställa sig. En förutsättning för att förberedelsen skall få avslutas i nu avsedda fall är — inte minst med hänsyn till målens indispositiva karaktär — att förberedelsens syfte kan anses uppnått i väsentlig mån utan den uteblivne partens deltagande.

I sak överensstämmer den nu skisserade ordningen praktiskt taget helt med vad som måste anses gälla redan idag, på grund av lag och praxis. Enligt vår mening har förslaget framför allt den fördelen framför nuva- rande 44 kap. 6 5 att förutsättningarna för att sammanträde skall få hållas resp. förberedelsen avslutas utan hinder av parts medverkan preciseras i lag.

Det bör i anslutning härtill påpekas att det — enligt det i detta betänkande föreslagna systemet — också finns möjlighet att avgöra ett indispositivt mål i anslutning till sammanträde för förberedelse, genom en i omedelbart samband härmed hållen huvudförhandling. För att detta skall få ske krävs — enligt vad som sägs i anslutning till 44 kap. 16 5 — dels att parten i kallelsen till sammanträdet fått kännedom om att sådan huvudförhandling kan komma att hållas och dels att saken kan utredas tillfredsställande trots partens utevaro, dvs. att det finns ett godtagbart underlag för en dom i målet.

Slutligen skall i detta sammanhang göras ett påpekande i fråga om utdömande av vite, när part underlåter att inställa sig resp. infinna sig personligen till sammanträde för förberedelse trots Vitesföreläggande. I den mån förberedelsen kan avslutas trots partens utevaro resp. frånvaro, bör det inte bli aktuellt att döma ut vitet. Den omständigheten att sammanträdet i viss utsträckning kan hållas enligt första stycket av förevarande paragraf bör däremot i och för sig inte hindra att vitet döms ut. Det avgörande måste i stället vara om partens agerande medför att handläggningen fördröjs. Så snart man vid sammanträdet, i partens

utevaro, inte kan klara av alla de spörsmål som det kan antas att man skulle ha kunnat reda ut i hans närvaro, bör alltså vitet dömas ut.

185

De hittills behandlade bestämmelserna om förelägganden och påfölj- der (8— 17 555) har i första hand tagit sikte på handläggningen av själva saken. I rättegångsfrågor gäller däremot —- såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget — en delvis annan ordning. Eftersom sådana frågor inte avser själva saken, är det varken konsekvent eller i övrigt lämpligt att som påföljd för underlåtenhet att följa ett föreläggande i en rättegångs— fråga föreskriva att saken annars avgörs. Parternas underlåtenhet med anledning av ett föreläggande i en nu aktuell fråga bör därför i princip inte få andra verkningar än att parterna går miste om möjligheterna att påverka rättens beslut. Rätten bör dock, om man vill framtvinga att en part inställer sig till ett sammanträde i en rättegångsfråga, kunna föreläg— ga vite. Det finns i gällande lagstiftning flera stadganden som reglerar föreläggande- och påföljdssystemet vid rättegångsfrågor, bl.a. 42 kap. 13 & sista meningen och 44 kap. 7 & RB. I syfte att förenkla systemet föreslår vi i förevarande paragraf en samlad reglering av nu nämnda frågor. Som redan antytts avser vi inte några sakliga nyheter med förslaget i denna del.

I fråga om vad som innefattas i begreppet ”rättegångsfrågor”, se bl.a. avsnitt 13.72.

195

Bestämmelserna i denna paragraf, som behandlar rättens s.k. sum- ming-up över förberedelsen, saknar motsvarighet i gällande rätt.

En av grundtankarna bakom vårt förslag är, som nämnts i flera sammanhang, att rätten skall driva förberedelsen aktivt och med sikte på ett snabbt avgörande av målet. När handläggningen kommit så långt att ett sammanträde har hållits och parternas ståndpunkter börjat utkristal- lisera sig, inträder med nu gällande regler ofta ett kritiskt skede av förberedelsen. Rätten tar mången gång inget direkt initiativ för att avslu- ta förberedelsen, utan låter skriftväxling pågå under icke obetydlig tid. Enligt vår mening är det viktigt att rätten även i detta läge ser som sin uppgift att snarast både för sig själv och för parterna klargöra vad parterna har för yrkanden, åberopanden och bevisning i målet. Om rätten åläggs att i tvistemål mer regelmässigt göra en sammanfattning av parternas ståndpunkter under förberedelsen, får detta till effekt att för- beredelsen snabbare kommer till ett slut. Särskilt befrämjande för snabb- heten kan en summing-up vara i sådana mål som skall avgöras på handlingarna (jfr föreläggande till part att slutföra sin talan enligt 44 kap. 3 5).

Mot denna bakgrund föreslår vi i första stycket en regel som innebär att rätten får till uppgift att mot slutet av förberedelsen göra en sum- ming-up, dvs. en sammanfattning av parternas yrkanden, grunder och bevisuppgifter. Uppenbarligen måste denna sammanfattning göras ut-

ifrån rättens egen uppfattning om vad som förekommit. Sammanfatt- ningen blir därigenom också ett viktigt kontrollinstrument för parternas del. Genom att parterna får ta del av en sammanfattning av hur rätten uppfattat deras agerande under förberedelsen, minskar risken för över- raskningar under ett senare skede.

Sammanfattningen bidrar därmed till koncentrationen under huvud- förhandlingen. En summing-up kan också medverka till att förkorta huvudförhandlingstiden genom att sakframställningarna inte sällan tor- de kunna förkortas.

Det finns skäl att påminna om att sammanfattningar av det slag vi tänker oss naturligtvis redan utan uttryckligt stadgande upprättas i många mål, med gott resultat. En allmän regel i RB har emellertid den fördelen att den uppmärksammar såväl domare som parter och ombud på fördelarna med denna ordning och att den tvingar även den något mindre aktive domaren till handling.

För att rätten skall få avsedd nytta av en summing-up måste parterna uppenbarligen få tillfälle att yttra sig över den. Efter det att sådana yttranden kommit in, bör förberedelsens syfte i de flesta fall kunna anses uppnått, dvs. målet kan avgöras enligt reglerna i 44 kap. Om parternas synpunkter föranleder tvekan, kan rätten göra en ny summing-up och låta parterna yttra sig över den.

När ett mål skall avgöras på handlingarna, bör den summing-up som kan behövas skickas ut samtidigt som parterna bereds tillfälle att slutföra sin talan enligt 44 kap. 3 &. I huvudförhandlingsmål bör rätten kunna översända en summing-up till parterna i samband med kallelse till huvudförhandling, om det är lämpligt med hänsyn till målets beskaffen— het. Det är emellertid inte i alla mål som en summing-up kan vara till nytta. Många mål är av så enkel beskaffenhet att en summing-up endast skulle framstå som en formalitet. Rättens skyldighet att göra en sum- ming-up bör därför knytas till att en sådan åtgärd är till fördel för handläggningen av målet, antingen på det sättet att den medverkar till att förberedelsen kan avslutas snabbare eller genom att det är av värde för parterna att få en kontroll av att rätten uppfattat deras ståndpunkter på ett korrekt sätt.

Det bör också påpekas att vårt förslag inte innebär att vi anser att alla handläggningspromemorior, som f.n. upprättas vid domstolarna, skall . skickas ut till parterna. Det bör krävas att det i det konkreta fallet är meningsfullt att en kommunikation sker.

Om sammanträde för förberedelse hålls, är det självfallet en stor fördel för snabbheten i förfarandet om sammanfattningen kan göras och parternas synpunkter inhämtas vid sammanträdet. Förberedelsen kan ju då avslutas direkt och målet gå in i avgörandeskedet. Denna form för handläggningen förtjänar att särskilt framhävas, vilket sker i andra stycket.

205

I paragrafen ges vissa bestämmelser om förberedelsens avslutande. Reglerna motsvarar nuvarande 42 kap. 20 & första stycket RB och —

delvis — 19 5 första stycket småmålslagen.

I första stycket ges en definition i frågan när förberedelsen skall anses avslutad. Definitionen anknyter till reglerna i 1 5 om förberedelsens syfte. När detta är uppnått finns det självfallet inget kvar att förbereda. Det är emellertid av värde med en direkt anvisning om när målet skall gå in i avgörandeskedet, framför allt som ett vapen i rättens hand gentemot tendenser till s.k. långrotning från parternas sida.

Definitionen av förberedelsens slutpunkt skall ses i samband med den inledande regeln i andra stycket, enligt vilken rätten efter förberedelsen snarast skall avgöra målet. Detta betyder bl.a. att parterna inte har rätt att påkalla längre uppehåll i handläggningen än som föranleds av regler- na om vilandeförklaring (32 kap. 5 5). Vidare är reglerna en anvisning till rätten om att inte fördröja målets avgörande längre än som är absolut nödvändigt med hänsyn till arbetssituationen vid domstolen.

Avgörande av mål sker enligt reglerna i 44 kap. Enligt dessa kan mål avgöras efter huvudförhandling eller skriftlig handläggning (44 kap. 2 5). Det finns, liksom enligt gällande rätt, möjlighet att hålla huvudförhand- ling i omedelbar anslutning till sammanträde för förberedelse (44 kap. 4 g). Det finns skäl att erinra om denna möjlighet med tanke på regeln i förevarande paragraf om att rätten snarast skall avgöra målet.

I andra styckets sista mening sägs att en sådan del av ett mål som kan avgöras särskilt får företas till avgörande utan hinder av att förberedel- sen i övriga delar inte är avslutad. Regeln motsvarar i sak gällande rätt (42 kap. 20 5 första stycket andra meningen) men har utformats så att den täcker även skriftlig handläggning. När särskild dom över en del av saken är tillåten framgår av 17 kap. 4 och 5 55.

Att rättegångsfrågor får avgöras särskilt har vi ansett det överflödigt att tynga lagtexten med.

215

I denna och följande paragrafer ges vissa bestämmelser om sådan förlikningsverksamhet som skall bedrivas av en i målet särskilt förord- nad medlare. Reglerna ersätter den nuvarande bestämmelsen i 42 kap. 17 å andra meningen. Förslaget i denna del har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, avsnitt 12.2.10.

I paragrafens första stycke regleras förutsättningarna för förordnande av medlare. I denna del hänvisar vi till den allmänna motiveringen.

Enligt andra stycket skall rätten när medlare förordnas bestämma inom vilken tid medlingen skall vara avslutad. Tidsfristen bör naturligt- vis inte sättas längre än som är absolut nödvändigt för att medlingen skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt. Innan någon tidsfrist bestäms, bör rätten samråda i frågan med den tilltänkte medlaren och med par- terna.

Självfallet bör det stå rätten fritt att på förekommen anledning (se under 22 &) förklara medlingförfarandet avslutat före utgången av den bestämda tidsfristen eller ändra denna. Om medlaren före fristens ut— gång finner att fortsatt medling är utsiktslös, skall han avge slut- redovisning till rätten (se 22 5 andra stycket).

225

Paragrafen behandlar medlarens skyldighet att redovisa sina åtgärder och resultaten därav till rätten.

Enligt första stycket skall medlaren fortlöpande redovisa sina åtgärder i målet. Bakgrunden till regeln är rättens ansvar för att handläggningen av målet drivs framåt. Detta ansvar upphör inte enbart av det skälet att medlare förordnas. För att kunna kontrollera att lämpliga åtgärder vidtas under medlingen måste rätten få visst underlag från medlaren. Rättens kontrollfunktion motiverar att uppgift lämnas endast i mera formella hänseenden om vilka åtgärder som vidtagits, t.ex. när samman- träden hållits. Det bör däremot inte komma i fråga att medlaren t.ex. redovisar innehållet i sina förlikningsbud eller parternas inställning till buden. Självfallet behöver någon särredovisning inte ske av varje enskild åtgärd som vidtagits, utan det räcker med en samlad redovisning en gång i månaden eller efter annan lämplig tidsperiod.

Om medlaren inte uppfyller sina åligganden enligt denna paragraf, får rätten överväga att förordna en ännan medlare eller förklara medlingen avslutad. Detsamma bör vara fallet om rätten med ledning av de upp- gifter som medlaren lämnar finner att medlingen inte bedrivs tillräckligt aktivt.

Enligt andra stycket skall medlaren, sedan medlingen avslutats, till rätten lämna en slutredovisning av de resultat som uppnåtts under medlingen. Härmed avses en redogörelse för i vilka sakliga hänseenden parterna uppnått enighet under medlingen, alltså i vilken utsträckning medlingen medverkat till att målet ”sanerats”. Har medlingen resulterat i att hela målet förlikts, skall detta givetvis anges. Däremot behöver ingen information ges om i vilka delar medlingen misslyckats. Inte heller bör medlaren lämna upplysningar om innehållet i sina bud eller om parternas attityder till dessa bud (parterna kan ju t.ex. ha gått med på förlikningsförslag som de inte är beredda att stå för i rättegången). Däremot kan det vara av värde att medlaren redogör för parternas yttre handlande i den mån det kan antas vara av betydelse, t.ex. om det förekommit någon form av obstruktion från en parts sida.

En slutredovisning av det slag som nu nämnts bör komma i fråga inte bara då den av rätten bestämda tidsfristen för medlingen gått till ända eller då rätten eljest förklarat medlingen avslutad, utan också om med- laren före en sådan tidpunkt finner att det med hänsyn till parternas inställning är meningslöst att fortsätta medlingen. Anser medlaren det tveksamt om medlingen bör fortsätta, bör han givetvis kunna rådgöra under hand med rätten. Förfarandet hos medlaren ärinte en del av själva rättegången. När medlingen har avslutats får rätten därför självfallet inte avgöra målet enbart på medlarens rapport. Parterna måste i stället i vanlig ordning göra eventuella justeringar av yrkanden och grunder i enlighet med dispositionsprincipen i 17 kap. 3 5. Om ett medlingsförfa- rande inte har lett till att hela målet förlikts, bör domarens första åtgärd efter medlingen vara att konstatera i vilka hänseenden medlingen lett till ändringar i fråga om parternas ståndpunkter i processen.

23;

I denna paragraf föreslås en regel av innebörd att en medlare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Bakgrunden till förslaget — som innebär en nyhet —— har lämnats i den allmänna motiveringen.

Regeln har utformats efter förebild av andra liknande regler, främst regeln om tolks rätt till ersättning i 5 kap. 8 &. Det finns här, liksom i andra sammanhang, skäl att betona vikten av en noggrann prövning av medlarens yrkanden. Ersättning bör inte utgå för andra åtgärder än sådana som varit absolut nödvändiga med hänsyn till uppdragets be- skaffenhet. Rätten bör särskilt uppmärksamma om medlaren borde ha avbrutit medlingsförsöken på ett tidigare stadium än vad som skett. Om medlaren fortsatt medlingen trots att han insåg eller borde ha insett att en sådan åtgärd inte skulle leda till förlikning, bör någon ersättning för den fortsatta medlingen inte utgå.

Några närmare riktlinjer för storleken av den ersättning som bör tillerkännas medlaren är svåra att ge. Ledning bör kunna hämtas från grunderna för RB :s och rättshjälpslagens regler om ersättning till ombud och biträden. Uppdragets art och omfattning bör således påverka arvo- dets storlek, liksom den tid medlaren lagt ned på uppdraget. I viss utsträckning måste också hänsyn tas till medlarens kvalifikationer för uppdraget.

Om en domare eller annan statstjänsteman förordnas som medlare, är det i de allra flesta fall naturligt att vederbörande fullgör sitt uppdrag i tjänsten. Särskild ersättning enligt denna paragraf torde då inte bli aktuell.

44 kap.

Medan 41 kap. behandlar inledningsskedet av tvistemålsrättegången vid tingsrätt och 42 — 43 kap. förberedelsen av tvistemål, behandlar detta kapitel målens avgörande. Bestämmelserna är tillämpliga på alla slags avgöranden — dom, förenklad dom och slutligt beslut — och oavsett om målet förberetts enligt 42 eller 43 kap.

Av skäl som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.26) har vi övergett den i RB använda terminologin att mål i vissa enkla fall får avgöras under förberedelsen. I stället krävs enligt vårt förslag alltid att förberedelsen skall vara avslutad innan ett mål avgörs. I gengäld föreslår vi en möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling. Detta innebär inte någon saklig skillnad mot vad som gäller idag, utom i så måtto att även vissa tvistiga mål, i motsats till vad som f.n. är möjligt enligt RB, skall kunna avgöras utan huvudförhandling.

Det bör understrykas att vi, när vi föreslår att alla bestämmelser om måls avgörande sammanförs till ett kapitel, givetvis inte syftar till att åstadkomma en omständligare ordning för målens avgörande än den som f.n. gäller. De mål som idag avgörs efter en rent skriftlig handlägg- ning — t.ex. mål om betalningsföreläggande — kommer att kunna avgöras minst lika enkelt med vårt system. Uppdelningen av handlägg-

ningen i två skeden —— förberedelseskedet och avgörandeskedet — skall ses som betingad av endast systematiska skäl. Det är från systematiska synpunkter svårt att godta tanken på att man skulle kunna avgöra ett mål innan förberedelsen är avslutad, dvs. i realiteten innan målet är tillräck- ligt förberett. I praktiken kommer dock gränsen mellan de olika stadier- na av handläggningen ofta inte att avspegla sig i några utåt synliga åtgärder — formella beslut e.d. — från rättens sida, i synnerhet inte i de fall där målet skall avgöras direkt efter förberedelse i förenklad form.

Det bör i detta sammanhang också ytterligare en gång påpekas att det enligt förslaget inte finns något hinder mot att rätten, om det under handläggningen enligt detta kapitel uppdagas ett behov av ytterligare förberedelse, temporärt går tillbaka till förberedelseskedet och tillämpar reglerna om förberedelse i den mån det behövs. Att målet kommit så långt som till avgörandestadiet medför alltså inte att alla dörrar bakåt är stängda.

Reglerna i detta kapitel ersätter nuvarande 42 kap. 20 — 22 55, 43 kap. samt 44 kap. RB i de delar som avser huvudförhandling. Vidare ersätter kapitlet de regler i småmålslagen, lagsökningslagen, ärendelagen och handräckningslagen som avser avgörande av mål.

Kapitlet är indelat i fem underavdelningar med särskilda rubriker. Först kommer två paragrafer som gäller i alla sorters mål. De innehåller allmänna bestämmelser om rättens uppgifter under avgörandeskedet samt om uppdelningen i huvudförhandlingsmål och mål som skall av- göras på handlingarna. Den andra underavdelningen tar upp bestäm- melser om förfarandet vid skriftlig handläggning, och i den tredje —— och mest omfattande — ges bestämmelser om förfarandet för huvudförhand- lingsmålens del. 1 den fjärde avdelningen har samlats några bestäm- melser om följderna av parts utevaro från huvudförhandling. Slutligen upptar kapitlet några regler om förenklad dom och om ansökan om återupptagande.

lf

Paragrafen behandlar rättens åligganden med avseende på målets utredning. Det är m.a.o. fråga om vad som brukar kallas rättens materiel- la processledning under avgörandeskedet (sådan processledning under förberedelseskedet regleras i 43 kap. 6 (j i vårt förslag). Bestämmelsen motsvarar närmast nuvarande 43 kap. 4 &. Bakgrunden till förslaget har utförligt beskrivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1). Endast ett par ytterligare påpekanden behövs i detta sammanhang.

Den omständigheten att bestämmelsen fått en så framträdande plats i kapitlet har sin förklaring i att den är gemensam för alla mål — både mål som skall avgöras efter skriftlig handläggning och mål vari huvud- förhandling skall hållas. Placeringen får alltså inte tolkas så att vi avser att markera att rättens materiella processledning under avgörandeskedet skall bli av avsevärt större omfattning än som hittills varit fallet.

Som vi framhållit i den allmänna motiveringen ligger det i den mate- riella processledningens natur att den behövs — och därför bör utövas — främst under förberedelseskedet. Det är under det stadiet som rätten

kan behöva hjälpa parterna att få fram vad de vill yrka och åberopa samt även ta ställning till i vad mån den av parterna åberopade bevisningen kan behöva kompletteras ex officio. En av den materiella processled- ningens huvuduppgifter är ju också att förbereda målet så att en koncen- trerad huvudförhandling blir möjlig.

När målet kommit så långt som till avgörandestadiet, skall åtgärder av nu nämnt slag däremot i princip inte behöva tillgripas. Rättens agerande med avseende på målets utredning kan i stället inskränka sig till att övervaka att målet blir tillräckligt utrett inom den ram som dragits upp under förberedelsen. Detta kan huvudsakligen göras genom att rätten ställer frågor i behövlig omfattning under förhör med parter, vittnen m.fl. I vilken utsträckning detta bör ske får bli beroende av bl.a. i vad mån den civilrättsliga lagstiftning som skall tillämpas i målet ålägger rätten ett ansvar för utredningens fullständighet, m.a.o. i vilken utsträck- ning målet är dispositivt eller indispositivt. Det i den föreslagna lagtex- ten använda uttrycket ”efter vad dess beskaffenhet kräver” är avsett att illustrera detta förhållande.

Ett exempel på en situation där materiell processledning kan bli aktuell under avgörandeskedet är att en grund, som tagits upp i rättens summing-up över förberedelsen, inte upprepas vid huvudförhandlingen. I ett sådant fall bör rätten genom frågor förvissa sig om huruvida partens underlåtenhet att nämna grunden är avsiktlig eller ej. Den materiella processledningen kommer på detta sätt att fungera som en kontroll av att allt relevant material från förberedelsen kommer med vid målets avgö- rande.

Även om målet är av indispositiv karaktär, bör rätten — som vi framhållit i den allmänna motiveringen — låta parterna själva först få tillfälle att prestera tillräckligt underlag för en dom. Rätten bör alltså gripa in med frågor o.d. endast om parterna inte förmår lägga fram ett godtagbart material.

Erfarenhetsmässigt förekommer det då och då att rättens ansvar för utredningens fullständighet i vissa typer av mål motiverar att rätten självmant föranstaltar om en helt annan utredning än den parterna åberopat. I vilken utsträckning detta bör ske har vi berört i avsnitt 12.1. Upptäcker rätten först under handläggningen enligt detta kapitel att det finns ett behov av att komplettera utredningen på detta sätt, bör som vi tidigare sagt reglerna om förberedelse och motivuttalandena till dessa tillämpas.

2 f

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppdelningen i huvudför- handlingsmål och mål som skall avgöras på handlingarna, dvs. utan huvudförhandling. Någon direkt motsvarighet finns inte i gällande rätt.

I första stycket ges vissa grundläggande besked om uppbyggnaden av det föreslagna systemet. Det sägs att mål avgörs på handlingarna eller efter huvudförhandling. Avgörande för frågan till vilken kategori ett mål skall föras är reglerna i andra stycket, där rekvisiten för hållande av huvudförhandling tas upp. Är inget av dessa rekvisit uppfyllt, skall målet

avgöras på handlingarna.

I första stycket erinras också om den under kapitelrubriken berörda möjligheten att under handläggning enligt detta kapitel i mån av behov gå tillbaka till reglerna om förberedelse.

I andra stycket regleras förutsättningarna för att huvudförhandling skall hållas. Utgångspunkterna för förslaget har redovisats i den allmän- na motiveringen (avsnitt 11.2.3 och 11.3.3). Lagtexten ställer upp fyra alternativa villkor. Är något av villkoren uppfyllt, skall målet avgöras efter huvudförhandling. Bedömningen skall göras utifrån förhållandena vid förberedelsens slut.

Enligt första punkten skall huvudförhandling hållas om muntlig bevis— ning skall tas upp. Detta villkor avser att trygga bevisomedelbarheten. Enligt vårt förslag skall muntlig bevisning i princip tas upp endast i direkt samband med ett måls avgörande, i syfte att praktiskt möjliggöra en samlad bedömning av bevismaterialet. Undantag från detta får göras endast såvitt följer av reglerna om bevisupptagning utom huvudförhand— ling (se t.ex. 36 kap. 19 5). I detta hänseende föreligger en viktig prin- cipiell skillnad mellan vårt förslag och småmålslagen, enligt vilken muntlig bevisning kan tas upp vid vilket sammanträde som helst, oavsett om målets avgörande är nära förestående eller ej.

Om rätten skall hålla syn på stället enligt 39 kap. 1 &, torde det oftast vara lämpligast att avgöra målet efter en huvudförhandling i anslutning till synen, när parterna ändå träffas och när rättens intryck från synen är färska. Syn på stället bör därför i det nu aktuella hänseendet uttryckligen jämställas med upptagande av muntlig bevisning. Ett avgörande på handlingarna efter syn på stället får alltså äga rum endast i sådana fall där det enligt 39 kap. 2 5 i vårt förslag är tillåtet att hålla syn på stället utom huvudförhandling. Om det föremål som skall skärskådas kan lämnas in till rätten, inträder däremot ofta samma läge som om endast skriftlig bevisning förekommer. Det bör då inte vara något hinder att avgöra ett mål på handlingarna, om inte något annat skäl talar för huvudförhandling.

Med muntlig bevisning avses förhör i bevisningssyfte med part med eller utan sanningsförsäkran, förhör med vittne eller förhör med sakkun- mg.

Även om muntlig bevisning inte skall tas upp, skall huvudförhandling hållas enligt andra punkten, om det av något annat skäl behövs för utredningen. Denna punkt bör tillämpas, när det kan antas vara till fördel för målets utredning att parterna får utveckla sin talan muntligen vid en förhandling eller plädera på detta sätt. Särskilt torde så ofta vara fallet, när part processar utan ombud. Vad parten vill säga torde i många sådana fall komma fram avsevärt bättre och snabbare vid en förhandling under rättens ledning än genom skriftväxling.

Enligt tredje punkten har parterna — som naturligtvis i de flesta fall själva bäst kan bedöma om förhandling behövs eller ej — tillagts ett mycket stort inflytande över valet mellan muntlig och skriftlig hand- läggning. Om någon av parterna begär det, skall huvudförhandling sålunda i princip hållas. Undantag från detta får göras endast om rätten finner det uppenbart obehövligt med huvudförhandling. Denna undan-

tagsbestämmelse bör tillämpas framför allt när det kan antas att en part försöker förhala ett avgörande i målet eller begär förhandling i annat otillbörligt syfte.

Om svaranden under förberedelse i förenklad form framställer ett yrkande om huvudförhandling i sitt svaromål enligt 42 kap. 3 &, bör detta yrkande aldrig föranleda att förhandling hålls, i varje fall inte i ett sådant skede av handläggningen. I 42 kap. 4 & preciseras noga vad svaranden behöver prestera för att undgå förenklad dom, och de uppgifter som fordras är av så enkel natur att förhandling inte är nödvändig för att lägga fram dem. Muntlig bevisning behövs aldrig i detta skede. Är svaromålet ofullständigt eller oklart i något hänseende, kan rätten enligt 42 kap. 5 & rätta till bristen på ett enkelt sätt. Om svaranden anför sådana skäl mot bifall till käromålet att förenklad dom inte kan meddelas, ankommer det på käranden att ta initiativet till en fortsatt rättegång. I mål som skall avgöras direkt efter förberedelse i förenklad form finns det mot bakgrund av det nu sagda inget utrymme för att hålla huvudförhandling.

Enligt fjärde punkten skall huvudförhandling alltid hållas när ett mål skall avgöras på grund av att någon part uteblir från ett sammanträde. Målet skall i dessa fall avgöras antingen genom förenklad dom eller genom dom, enligt bestämmelserna i 44 kap. 18 eller 19 5. Detta villkor gäller endast dispositiva mål, och endast fall där ena parten uteblir från sammanträde för förberedelse. I sådana situationer föreligger förutsätt- ningar för att — om den närvarande parten yrkar förenklad dom — genast avgöra målet. Självfallet är det mest rationellt om avgörandet sker efter en omedelbart hållen huvudförhandling. Normalt yrkar den när- varande parten givetvis sådan förhandling i nu aktuella fall. Förevaran- de bestämmelse har emellertid tillkommit för att täcka upp den eventua- liteten att yrkande om huvudförhandling inte framställs.

När det gäller valet mellan skriftlig och muntlig handläggning under avgörandeskedet bör slutligen noteras att i den föreslagna lagtexten handläggningssättet under förberedelsen inte tillagts någon betydelse. Om förberedelsen varit skriftlig eller muntlig spelar alltså i princip ingen roll. Valet av handläggningssätt vid avgörandet får ändå träffas med ledning av de i denna paragraf uppställda förutsättningarna. I praktiken torde emellertid förberedelseformen spela en roll såtillvida som det i regel torde bli en omedelbar huvudförhandling, om ett mål kan avgöras i direkt anslutning till ett sammanträde för förberedelse.

35

Paragrafen behandlar tillvägagångssättet vid avgörande på handling- arna, dvs. i mål vari huvudförhandling inte skall hållas. Regleringen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt.

Första stycket innehåller vissa regler för hur rätten skall tillgodogöra sig processmaterialet vid skriftlig handläggning. Enligt förslaget skall målet föredras, om flera domare deltar i avgörandet eller rätten annars finner det lämpligt. Föredragning är alltså —- av effektivitetsskäl — obligatorisk inför fler än en domare. Om endast en domare skall avgöra

målet, torde det i de allra flesta fall vara mest rationellt att han till- godogör sig materialet genom att själv läsa in målet. Om någon annan befattningshavare haft hand om förberedelsen kan det dock undantags- vis vara lämpligare att denne föredrar målet för domaren. Föredragning kan också användas som ett led i utbildningen av notarier eller domaraspiranter.

Till bestämmelsen i första stycket om föredragning av mål vill vi också foga följande kommentar. Frågan i vad mån ett mål som avgörs på handlingarna skall föredras ärinte alldeles lätt att lösa på ett tillfredsstäl- lande sätt. Skilda typer av mål kan vara i olika grad lämpade för före- dragning. I t.ex. ett komplicerat arvsskattemål kan föredragning vara mindre meningsfull. Vidare kan de geografiska förhållandena vid rätten spela in. Om någon av de domare som skall delta i avgörandet befinner sig på annan ort, kan en föredragning framstå som ett ineffektivt alter- nativ. De nu angivna faktorerna talar i och för sig för att man borde överväga mer nyanserade regler än de som föreslagits här.

Det är känt att nuvarande praxis i fråga om föredragningens omfatt- ning i överrätt varierar ganska mycket. Det finns enligt vår mening skäl att ta upp frågan om föredragning även med hänsyn till detta. Mer konkreta och fullständiga regler för handläggningssättet vid avgörande av mål på handlingarna kan vara angelägna för att inte parterna skall uppfatta den icke-muntliga processen som ett sekunda handläggnings- sätt. Eftersom det sagda är en problematik som är gemensam för såväl tingsrätts- som överrättsprocessen, bör frågan om en närmare reglering av föredragningsskyldigheten anstå till ett senare skede av vårt arbete. Därvid bör även bestämmelserna om överläggning till dom tas upp till granskning. I avvaktan på sådana mer övergripande överväganden bör en bestämmelse om föredragningsskyldighet av det enkla slag vi föreslår i första stycket vara tillräcklig.

I mål som avgörs på handlingarna har parterna inte samma möjlighe- ter som i huvudförhandlingsmål att direkt bemöta vad motparten anför. Det är emellertid av rättssäkerhetsskäl mycket viktigt att parterna även vid skriftlig handläggning bereds tillfälle att yttra sig över det material som motparten tillfört målet. Det torde allmänt anses som en självklar- het att parterna skall ha en sådan möjlighet. Sålunda bereds parterna vid skriftlig vadeprocess i hovrätt alltid tillfälle yttra sig över vad motparten anfört. Detta sker utan något uttryckligt stadgande. För att ytterligare inskärpa vikten av det sagda, föreslår vi emellertid — efter mönster från bl.a. förvaltningsprocesslagen -— i andra stycket en regel av innehåll att parten skall beredas tillfälle att yttra sig över det material som någon annan än han själv tillfört målet.

En part får inte heller överraskas av ett avgörande av målet. Han måste på något sätt förvarnas om att rätten planerar att snart döma i målet. Han skall bl.a. få tillfälle att framställa sitt yrkande om rättegångskostnader. Detta kan i många fall ske på samma sätt som i hovrättsprocessen (se 50 kap. 22 5), dvs. genom att han bereds tillfälle slutföra sin talan. Vi föreslår därför i andra stycket att part vid skriftlig handläggning i princip skall få en sådan möjlighet innan målet avgörs.

Principerna om rättens s.k. kommunikationsplikt och om dess skyl—

dighet att ge part tillfälle att slutföra sin talan, vilka alltså uppställts av hänsyn till parternas rättssäkerhet, medför visst merarbete för rätten. Arbetet är ibland av inte oväsentlig omfattning. Man bör därför ta till vara de möjligheter som finns att, utan avkall på befogade rättssäker- hetskrav, göra undantag från de nämnda grundsatsema.

Det kan i vissa fall vara onödigt att låta en part ta del av ett visst material som motparten presterat. Så kan vara fallet när det kan förutses att materialet saknar betydelse för utgången. Ett exempel på detta är att svaranden vid förberedelse i förenklad form visserligen avgett svaromål, men inte av sådan beskaffenhet att han kan undgå förenklad dom. Det kan också framgå av partens egna yttranden att han redan tagit del av materialet på annat sätt.

Det kan ibland också framstå som överflödigt att bereda en part tillfälle att slutföra sin talan. Detta gäller bl.a. när det framgår att parten redan överlämnat målet till rättens bedömning i det skick målet förelig- ger och att ytterligare yrkanden om rättegångskostnader inte föreligger. Ett annat exempel är de situationer som avses i 41 kap. 7 &, dvs. där en uppenbart ogrundad talan skall ogillas utan hörande av svaranden. I sådana fall behöver man givetvis inte ge käranden möjlighet att slutföra sin talan.

Mot bakgrund av det nu sagda föreslår vi att rättens skyldighet att kommunicera material med parterna och att ge parterna tillfälle att slutföra sin talan förses med det undantaget att sådana åtgärder får underlåtas om de är obehövliga.

Även i ett annat hänseende finns det anledning att göra undantag från de nu aktuella huvudreglerna. Det har avseende på en part som enligt 43 kap. 8 & fått ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av förenklad dom, men som underlåter att följa föreläggandet. I ett sådant fall skall förenklad dom meddelas, om motparten yrkar det. Enligt huvudregeln i förevarande paragraf skall även detta yrkande delges den försumlige. Om detta måste ske i en särskild delgivningsomgång kan betydande olägenheter uppstå. Man måste enligt vår mening i denna situation beakta att det för den försumlige parten måste framstå som sannolikt att motparten verkligen avser att yrka förenklad dom. Att få del av yrkandet är därför i princip bara en bekräftelse på något som han redan förutsett. Om försummelsen i stället hade innefattat utevaro från förhandling, skulle parten inte ha fått del av motpartens yrkande om förenklad dom. Under sådana omständigheter menar vi att det måste anses acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt att avstå från att delge yrkande om förenklad dom även i nu avsedda fall. En regel av denna innebörd har införts sist i andra stycket. Man bör i denna del f.ö. uppmärksamma att den försumlige parten enligt vårt förslag inte heller har en rätt att få del av motpartens yrkande om ersättning för rättegångs- kostnader i den nu berörda situationen (se 18 kap. 14 & tredje stycket i vårt förslag).

Det bör påpekas att rätten, i de fall part skall beredas tillfälle att yttra sig enligt denna paragraf, alltid måste delge parten ett meddelande om hans möjlighet att yttra sig. Eftersom delgivningar kan vara kostsamma och tidsödande, finns det skäl att i detta sammanhang erinra om den vid

43 kap. 19 & behandlade möjligheten för rätten att delge parten ett sådant meddelande samtidigt som man delger honom rättens summing-up en- ligt nämnda paragraf.

I fråga om förfaringssättet vid avgörande på handlingarna vill vi avslutningsvis säga att det naturligtvis inte sällan kommer att inträffa att domaren, när han läser in ett mål för avgörande, upptäcker att en eller annan detalj saknas i det av parterna förebragta materialet, att det alltså finns behov av ett förtydligande eller en komplettering på någon punkt. Som vi tidigare sagt skall domaren då gå tillbaka till förberedelsestadiet och använda sig av reglerna i 42 eller 43 kap. Ett praktiskt användbart tillvägagångssätt kan i denna situation vara att — åtminstone om det gäller en mindre komplettering — helt enkelt ringa upp parterna.

459

I paragrafen, som inleder den avdelning i kapitlet som behandlar huvudförhandlingen, ges vissa grundläggande regler för sådan förhand- ling. Bestämmelserna ersätter nuvarande 1 kap. 9 &, 43 kap. 11 och 13 55 samt, delvis, 42 kap. 20 å andra stycket.

1 första stycket fastslås att en huvudförhandling — precis som enligt gällande rätt — kan hållas särskilt eller i omedelbar anslutning till sammanträde för förberedelse. Att en huvudförhandling hålls i omedel- bart samband med sammanträde för förberedelse har enligt gällande rätt två konsekvenser. Dels är rätten vid sådan förhandling domför med endast en domare, och dels behöver man vid förhandlingen inte upprepa vad som sagts vid förberedelsesammanträdet. I det senare hänseendet bibehålls enligt vårt förslag i princip effekten av att förhandlingen hålls omedelbart i anslutning till förberedelsesammanträdet (se 12 å andra stycket). När det gäller domförheten föreslår vi däremot - av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 13.1 — att befogenheten för ensamdomare att avgöra tvistemål vid huvudförhandlingen frigörs från förhandlingens tidsmässiga anknytning till ett eventuellt förbere- delsesammanträde och i stället kopplas till målets svårighetsgrad.

Att hålla en huvudförhandling i omedelbart samband med samman- träde för förberedelse har uppenbara fördelar från effektivitetssynpunkt. Såväl rätten som parterna spar tid och arbete genom en sådan handlägg- ning. Det finns därför starka skäl att rekommendera att institutet ome- delbar huvudförhandling används i all den utsträckning som är möjlig. Som framgår av 2 & skall, vid parts utevaro från sammanträde för förberedelse i dispositivt tvistemål, målet alltid företas till omedelbar huvudförhandling om motparten yrkar att målet avgörs. Omedelbar huvudförhandling bör i många fall också kunna hållas i indispositiva mål, där svaranden uteblir från sammanträde för förberedelse. I denna situation bör dock krävas dels att rätten i kallelsen till svaranden angett att omedelbar huvudförhandling kan komma att hållas, och dels att målet kan utredas tillfredsställande trots svarandens utevaro (se vidare under 5 5).

Våra övriga förslag i denna paragraf ökar f.ö. utrymmet för omedelbar huvudförhandling. Vi syftar här på de mer flexibla reglerna i fråga om

fortsatt huvudförhandling (se vidare nedan). Även om inte hela huvud- förhandlingen kan genomföras omedelbart i anslutning till förberedel- sesammanträdet, finns det alltså ökade möjligheter att börja förhand- lingen omedelbart och slutföra den vid en senare tidpunkt.

Återstoden av första stycket ägnas åt en principdeklaration när det gäller koncentrationen av huvudförhandlingen. Förhandlingen skall en- ligt denna bestämmelse genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang. Några bestämda tidsgränser för hur länge en förhandling bör pågå per dag — av den typ som f.n. finns i 1 kap. 9 5 — upptas inte i vårt förslag: Det får förutsättas att huvudförhandlingen pågår under erforderligt antal timmar i följd, dock inte längre än att rättens och parternas förmåga att rätt tillgodogöra sig vad som sägs hålls på en tillräckligt hög nivå.

I andra stycketlämnas närmare föreskrifter om sådan huvudförhand- ling som inte kan slutföras på en dag. Det är här fråga om en tillämpning av den s.k. koncentrationsprincipen. Är målet av den omfattningen att högst tre dagar behövs för huvudförhandling, skall förhandlingen ge- nomföras inom loppet av en vecka. Tar huvudförhandlingen mer än tre dagar i anspråk, skall förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka. Självfallet avses med ”vecka” inte kalendervecka (måndag — fredag), utan utgångspunkten skall vara den veckodag då förhandlingen börjar. I ett tredagarsmål kan huvudförhandling hållas t.ex. onsdag och torsdag i en vecka samt tisdag i påföljande vecka. Reglerna får naturligtvis inte tolkas så att det räcker med att hålla förhandling en kortare tid varje dag, utan i princip bör förhandlingen pågå hela dagen.

Enligt sista meningen i andra stycket får rätten besluta om längre uppehåll i en huvudförhandling än som följer av de nu nämnda reglerna, när särskilda skäl föreligger. Denna regel tar främst sikte på sådana mål där oförutsedda händelser inträffar sedan tid för huvudförhandling väl bestämts och förhandlingen kanske också påbörjats. Men även vid utsät- tande av en huvudförhandling kan det i undantagsfall finnas skäl att tillämpa regeln. Det gäller framför allt mål med många parter, där det kan vara svårt att hitta förhandlingstider som är lämpliga för alla. I vissa mål kan vidare materialet vara så svårt att tillgodogöra sig att handlägg- ningen vinner på längre uppehåll.

I nuvarande 43 kap. 11 5 finns en ganska ingående reglering av i vad mån en påbörjad huvudförhandling får fortsättas efter uppskov. Lagtex- ten använder här fasta tidsgränser, som av flera skäl framstår som mindre tilltalande. Dessutom är bestämmelserna svårtydda. Gränsen mellan avbrott enligt 1 kap. 9 & och uppskov enligt 43 kap. 1 1 5 är ingalunda knivskarp.

Som antytts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.2.2) menar vi att RB:s reglering på denna punkt är onödigt stel. Det bör i stället kunna läggas i rättens hand att i ökad utsträckning avgöra den mycket viktiga frågan om en huvudförhandling kan fortsätta efter uppehåll eller om ny huvudförhandling skall hållas. Därvid kan man också avstå från de f.n. använda termerna ”avbrott” och ”uppskov”, och i stället endast tala om ”uppehåll” i huvudförhandlingen.

Enligt vår mening kan bestämmelserna om i vad mån uppehåll får

göras i en huvudförhandling, vilka syftar till att trygga koncentrationen vid förhandlingen, byggas upp direkt med utgångspunkt från detta syfte. Om uppehåll inte görs i större omfattning än att koncentrationsprin- cipens ändamål — att möjliggöra en samlad och omedelbar bedömning av processmaterialet — fortfarande upprätthålls, bör förhandlingen få fortsätta. Har syftet däremot i stor utsträckning gått förlorat, skall ny huvudförhandling hållas.

En regel av nu angiven innebörd föreslås i tredje stycket. Frågan huruvida syftet med en koncentrerad huvudförhandling väsentligen gått förlorat får bedömas med ledning av förhållandena i det enskilda fallet. Inte minst bör rätten överväga sina möjligheter att komma ihåg vad som förekommit tidigare under huvudförhandlingen och därvid också ställa sig frågan vilka utsikter det finns att en eventuell ny huvudförhandling kan genomföras på ett avsevärt mer koncentrerat sätt än den tidigare. Det bör dock särskilt poängteras att upptagande av olika bevis, vilkas värde skall vägas mot varandra, i de allra flesta fall bör ske inom en kort tidsrymd. Ett exempel på detta är den situationen att två vittnen, som lämnar motstridiga uppgifter på en avgörande punkt, skall höras vid förhandlingen.

I tredje styckets sista mening klargörs att huvudförhandlingen skall tas om från början, om rätten med anledning av reglerna i denna paragraf bestämmer att ny huvudförhandling skall hållas. Denna ordning över- ensstämmer helt med gällande rätt (nuvarande 43 kap. 13 å andra stycket första meningen). Föreskrifterna om i vad mån bevisning, som tagits upp vid den tidigare förhandlingen, skall tas upp på nytt har överförts till 35 kap. 13 5.

Någon särskild regel om att handläggningen vid fortsatt huvudför- handling skall fortsätta där den avbröts (nuvarande 43 kap. 13 5 första stycket) har vi inte ansett behövlig.

55

Om huvudförhandling skall hållas, skall rätten kalla parterna till förhandlingen. I denna paragraf ges bestämmelser om innehållet i sådan kallelse. Reglerna ersätter nuvarande 42 kap. 21 5 och 43 kap. 1 1 & tredje stycket RB samt 16 5 första och andra styckena småmålslagen.

Första stycket avser dispositiva tvistemål. I ett sådant mål skall parter- na enligt förslaget alltid föreläggas att inställa sig vid påföljd av att förenklad dom kan meddelas mot den som uteblir. Detta innebär, åt- minstone teoretiskt sett, en skillnad gentemot gällande rätt såtillvida som rätten enligt nuvarande ordning —— i såväl småmål som ordinära tviste- mål — i vissa fall har möjlighet att förelägga en part att inställa sig vid påföljd av antingen tredskodom eller att målet avgörs efter en materiell prövning trots utevaron. Denna möjlighet är avsedd för sådana fall där utredningen av målet kan drivas tillräckligt långt i partens utevaro. Möjligheten kan enligt RB användas endast vid kallelse till fortsatt huvudförhandling, och enligt motiven till småmålslagen (prop. 1973 :87 s. 190) är motsvarande användningsområde avsett i mål som handläggs enligt denna lag.

Som vi påpekat i specialmotiveringen till 43 kap. 9 & kan vissa fördelar uppnås med den nu beskrivna ordningen, såväl för den berättigade parten som från statsfinansiell synpunkt. Den har emellertid också nack- delar. Den förelagde parten vet sålunda inte exakt vad han riskerar genom att utebli från förhandlingen. En valmöjlighet ställer också rätten inför ofta besvärliga överväganden, dels när man skall ange påföljd i föreläggandet och dels — framför allt — när partens utevaro är ett faktum. Skall man meddela förenklad dom utan att utreda målet i sak, eller skall man handlägga målet i hopp om att så småningom kunna komma fram till en vanlig dom? Svårigheterna i bl.a. dessa hänseenden synes ha medfört att nuvarande regler, både i RB och småmålslagen, tillämpats så att endast tredskodomspåföljd kommit till användning i praktiken. Mot den bakgrunden, och för att inte onödigtvis komplicera påföljdssystemet, föreslår vi alltså att endast påföljden förenklad dom skall användas vid kallelse till parterna i dispositiva tvistemål.

Om en part skall infinna sig personligen i ett dispositivt tvistemål, skall han, enligt vårt system liksom enligt gällande rätt, föreläggas vite.

1 andra stycket regleras påföljdssystemet i indispositiva tvistemål. I det stora hela innebär förslaget inga sakliga ändringar. Käranden skall således kallas vid påföljd av att hans talan annars förfaller. Om han skall infinna sig personligen, skall han också föreläggas vite. Svaranden skall alltid föreläggas vite. Detta gäller alltså även i de fall där det räcker med att han inställer sig genom ombud. I föreläggandet till svaranden bör också nämnas möjligheten att enligt 16 & företa målet till avgörande trots att han uteblir.

Enligt sista meningen i andra stycket får rätten i stället för att föreläg- ga vite besluta att en part skall hämtas till huvudförhandlingen. Förut- sättningen för detta är att det kan antas att han inte följer ett vitesföre- läggande. Förslaget i denna del innefattar för tvistemålens del en saklig nyhet såtillvida som det för hämtning enligt gällande rätt krävs att parten underlåtit att följa ett Vitesföreläggande (nuvarande 44 kap. 3 5 andra stycket och 5 5 — i brottmål finns motsvarande möjlighet redan idag, se 45 kap. 15 5 andra stycket). Den föreslagna hämtningsmöjligheten är avsedd att tillämpas i sådana fall då rätten har särskild anledning att befara att parten inte kommer att åtlyda ett Vitesföreläggande. Ett i praktiken vanligt fall synes vara att vederbörande i förväg helt enkelt meddelat rätten eller motparten att han inte tänker komma till någon förhandling. I sådana situationer medför ett Vitesföreläggande endast en onödig omgång.

Det bör i detta sammanhang pekas på att det i viss lagstiftning kan ha getts särskilda regler i frågan om verkningarna av parts utevaro. Ett exempel på detta är 11 kap. 2 & giftermålsbalken. När det gäller föreläg- ganden i mål som innehåller både dispositiva och indispositiva moment (s.k. blandade mål) hänvisar vi till vad som anförts i specialmotiveringen till 43 kap. 10 &.

Tredje stycket innehåller en särskild regel för kallelse till sådan huvud- förhandling som avser endast rättegångsfrågor. I detta fall skall parterna kallas att inställa sig vid påföljd att frågan ändå kan företas till avgöran- de. En part, som skall infinna sig personligen, kan också föreläggas vite.

Den föreslagna ordningen motsvarar i sak gällande rätt (bl.a. 42 kap. 13 & sista meningen och 44 kap. 7 & RB). I fråga om den närmare bakgrun- den till förslaget i denna del hänvisar vi till vad som anförts i special- motiveringen till 43 kap. 18 ij.

6 ?

Paragrafen reglerar frågan i vilka fall en huvudförhandling skall stäl- las in. Bestämmelserna avser inte den situationen att en utsatt huvudför- handling ställs in i förväg, t.ex. på grund av att alla som skall närvara inte kunnat nås med delgivning. I stället regleras bara det fallet att målet påropas, varefter det visar sig att någon form av komplikation uppstått. Bestämmelserna motsvarar utan sakliga ändringar nuvarande 43 kap. 1 och 2 55 samt 3 5 första stycket RB.

I första stycket regleras i tre punkter de fall då huvudförhandlingen skall ställas in. Den första punkten behandlar den praktiskt vanliga situationen att en part, vars personliga närvaro behövs, uteblivit eller inställt sig endast genom ombud. Hinder mot huvudförhandling förelig- ger givetvis inte om det är möjligt att avgöra målet — genom förenklad dom, vanlig dom eller slutligt beslut — trots partens utevaro resp. per- sonliga frånvaro. När så är fallet regleras i 14 — 16 && nedan.

1 den andra punkten i första stycket sägs att förhandlingen skall ställas in om någon annan, vars personliga närvaro behövs, inte infunnit sig. Det praktiska fallet är i denna del att ett vittne inte är närvarande.

Tredje punkten ger en allmän möjlighet att inställa en huvudförhand- ling, om det visar sig föreligga något annat hinder än någons personliga frånvaro för att företa målet till slutligt avgörande. Här avses bl.a. det fallet att en part kommer med nya yrkanden eller åberopar nya om- ständigheter eller ny bevisning, i den mån sådana åtgärder över huvud taget bör tillåtas (se 43 kap. 11 å och 44 kap. 10 (5). Även om parten får tillstånd att lägga fram det nya materialet, är det givetvis angeläget att alla möjligheter tas till vara att ändå genomföra huvudförhandlingen som planerat.

Därmed är vi inne på paragrafens andra stycke. Däri sägs att huvud— förhandlingen, trots att hinder enligt första stycket föreligger, får hållas, om det kan antas att hindret kommer att undanröjas utan att ny huvudförhandling behöver hållas. Rätten kan enligt denna bestämmelse påbörja förhandlingen, trots att en part eller någon annan som skall närvara personligen inte infunnit sig, t.ex. om det kan antas vara möjligt att låta hämta vederbörande till en förhandling i sådan tid att förhör med honom kan ske vid fortsatt huvudförhandling. Och kommer en part med nya yrkanden eller åberopanden vid förhandlingens början, kan rätten ändå påbörja denna om man kan göra uppehåll i sådan omfattning att motparten får tillräcklig tid att ta ställning till och bemöta det nya materialet.

Förutsättningarna för att efter uppehåll fortsätta en påbörjad huvud- förhandling regleras i 4 ? tredje stycket. Förslaget innebär i den delen en uppmjukning av nuvarande regler, vilket bör medföra att tillämpnings- området vidgas även för den nu aktuella möjligheten att påbörja en huvudförhandling trots att vissa komplikationer föreligger.

75

I paragrafen ges möjlighet för rätten att företa viss handläggning, främst bevisupptagning, i samband med att en huvudförhandling ställs in. Bestämmelserna ersätter nuvarande 43 kap. 3 & andra stycket.

Det har under senare år förekommit i ökad utsträckning att huvudför- handlingar har behövt ställas in, främst till följd av parters frånvaro. Främst har denna tendens varit tydlig när det gällt brottmål, men även i tvistemål — huvudsakligen av indispositiv natur — har en liknande utveckling kunnat märkas. Att en huvudförhandling måste ställas in till följd av en parts frånvaro är till nackdel bl.a. för de vittnen som skall höras vid förhandlingen. Dessa måste normalt infinna sig till en ny förhandling och får på grund av vittnesersättningsreglernas utformning en ofta ofullständig ekonomisk kompensation för sin inställelse. Mot den nu angivna bakgrunden har det ställts krav på att man borde öppna större möjligheter än f.n. att — trots att en huvudförhandling ställs in —— genomföra förhör med vittnen som infunnit sig till förhandlingen.

Mot en utvidgning i den nu antydda riktningen talar givetvis hänsynen till rättssäkerheten. RB bygger ju på grundsatsen att målet blir avgjort på det materiellt riktigaste sättet om rätten tar del av bevisningen omedel- bart och i ett sammanhang. Enligt vad vi sagt i den allmänna motivering- en bör enligt vår mening några principiella ändringar i detta system inte göras. Vad det kan bli fråga om i detta sammanhang är därför inga stora reformer utan endast vissa mindre justeringar.

Utgångspunkten för en regel om upptagande av bevis vid en huvud- förhandling som ställs in måste enligt vår mening vara bestämmelsen i 35 kap. 13 & första stycket. Där regleras frågan i vad mån bevisning som tagits upp tidigare under målets handläggning behöver tas upp på nytt vid en senare huvudförhandling. I vårt förslag gäller regeln både det fallet att bevisningen tagits upp vid en förhandling som ställts in och den situationen att bevisningen tagits upp enligt de särskilda reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandling (t.ex. 36 kap. 19 5). Regeln är att ett bevis, som tagits upp på något av dessa sätt, skall tas upp på nytt vid huvudförhandlingen om detta är av betydelse i målet och det inte längre föreligger hinder mot att ta upp beviset.

Om rätten vid tiden för den inställda huvudförhandlingen kan förutse att t.ex. ett vittne, som finns tillgängligt, med all sannolikhet måste förhöras på nytt vid en huvudförhandling även om han förhörs i anslut- ning till den inställda förhandlingen, är det självfallet ingen mening med att genomföra förhöret. En förutsättning för att förhöret skall få hållas bör därför vara att det kan antas att ny bevisupptagning med hänsyn till reglerna i 35 kap. 13 5 inte skall behöva äga rum vid en huvudför- handling. Rätten kan få underlag för sin bedömning i denna del bl.a. genom att rådgöra med de parter och/eller ombud som infunnit sig. Praktiskt sett torde det i denna del röra sig nästan uteslutande om vittnen, vilkas trovärdighet inte ifrågasätts av parterna.

För att nytt förhör enligt 35 kap. 13 5 skall företas, krävs att hinder för förhöret inte längre föreligger. Om det framstår som praktiskt taget omöjligt för ett vittne som infinner sig till den inställda huvudförhand- lingen att — t.ex. på grund av långvarig utlandsvistelse —— infinna sig till

en huvudförhandling, bör förhöret givetvis likaså få genomföras trots att det hade varit önskvärt att kunna förhöra vederbörande direkt vid den nya huvudförhandlingen.

Mot denna bakgrund föreslås i en första punkt i paragrafens första stycke att bevisupptagning i samband med en inställd huvudförhandling skall få äga rum om det kan antas att bevisningen inte behöver eller inte kan tas upp på nytt vid den huvudförhandling som så småningom skall hållas.

Det bör emellertid, liksom enligt gällande rätt, vara möjligt att — vid sidan av de fall som nu sagts — av hänsyn till vittnet i viss utsträckning genomföra bevisupptagning i samband med en inställd huvudförhand— ling. Enligt gällande rätt krävs i denna del att vittnet inte utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångs- tillfälle.

I 36 kap. 19 & föreslår vi en ny reglering av förutsättningarna för att höra vittne utom huvudförhandlingen. Vi föreslår att sådant förhör skall få hållas bl.a. om vittnets inställelse vid en huvudförhandling skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till förhörets betydelse. Enligt vår mening bör motsvarande rekvisit kunna uppställas för bevisupptagning vid en huvudförhandling som inställs — en situation som är mycket lik bevisupptagning utom huvud- förhandling. Man har härigenom — utan att påtagligt avvika från grund- tankarna bakom gällande rätt (se t.ex. Gärde s. 512) — avsevärt tydligare betonat sambandet mellan vittnets kostnader och olägenheter, å ena sidan, och förhörets betydelse, å andra sidan. Som vi framhållit i special- motiveringen till 36 kap. 19 & måste rimligheten av en inställelse bedö- mas mot bakgrund av dels betydelsen för målets utgång av att vittnet förhörs direkt vid huvudförhandlingen och dels målets betydelse. Det kan alltså finnas större skäl att ta hänsyn till vittnet i ett mål om bagatell- belopp än i ett mål som rör stora värden. Målets betydelse måste vägas inte bara mot kostnaderna för vittnets inställelse utan även mot de olägenheter som en inställelse medför för honom själv.

En regel med den nu angivna innebörden föreslås som en andra punkt i paragrafens första stycke. För regelns tillämpning finns det skäl att ånyo betona sambandet med regeln om ny bevisupptagning i 35 kap. 13 &. Även om det skulle medföra orimliga kostnader eller olägenheter i den mening som nu sagts för vittnet att infinna sig vid en senare huvudför- handling, bör något förhör i samband med den inställda förhandlingen inte äga rum, om rätten med hänsyn till vad som sägs i 35 kap. 13 5 bedömer det som sannolikt att vittnet måste förhöras på nytt vid en senare förhandling. I sådana fall framstår det som tämligen meningslöst att genomföra förhöret. Enligt vår mening är det nu anförda så självklart att det inte behöver komma till uttryck i lagtexten.

I andra stycket föreslås en regel, enligt vilken annan handläggning får företas i anslutning till bevisupptagning enligt första stycket, om det är av synnerlig vikt för utredningen. Det kan t.ex. komma i fråga att i anslutning till ett vittnesförhör enligt denna paragraf hålla syn eller ta upp viss skriftlig bevisning, om det är nödvändigt för att förhöret skall vara meningsfullt. Av 17 kap. 2 & följer att den handläggning som sker

enligt detta stycke måste upprepas vid en senare huvudförhandling för att bli processmaterial vid avgörande av målet. Regleringen överens- stämmer helt med gällande rätt (43 kap. 3 & andra stycket andra mening- en). Det bör f.ö. påpekas att rekvisiten i denna del är — och givetvis bör vara — desamma som gäller vid annan bevisupptagning utom huvudför- handling (se t.ex. 36 kap. 19 & sista stycket i vårt förslag).

Vid handläggning enligt denna paragraf är rätten domför med en lagfaren domare (2 kap. 4 Ö). Inget hindrar emellertid att fler domare sitter i rätten. Det kan vara lämpligt att så sker särskilt om man kan förutse att samma personer kommer att medverka vid en senare huvud- förhandling i målet.

85

Paragrafen innehåller regler om huvudförhandlingens gång och ersät- ter nuvarande 43 kap. 7 5 första stycket samt 8 och 9 55 RB.

I första stycket anges den ordningsföljd som bör vara normal vid en huvudförhandling: först yrkanden, sedan sakframställning, därefter be- visupptagning och slutligen plädering. Den föreslagna ordningen överensstämmer helt med vad som f.n. gäller (angående protokollering av partsberättelser, se 6 kap. 15 (j i vårt förslag).

I andra stycket föreskrivs att förhör i bevisningssyfte med en part rörande viss omständighet liksom enligt gällande rätt bör äga rum innan någon annan muntlig bevisning tas upp i fråga om samma omständighet. Det bör observeras att vi föreslår (se 37 kap. 1 5) att även partsförhör utan sanningsförsäkran formellt klassificeras som ett bevismedel och att så- dant förhör — om det skeri bevisningssyfte och inte som sakframställ- ning eller plädering — i princip skall äga rum i anslutning till övrig bevisupptagning.

I tredje stycketlämnas en allmän möjlighet för rätten att i den utsträck- ning det är lämpligt dispensera från huvudreglerna i första och andra styckena. Någon sådan möjlighet finns inte direkt uttryckt i gällande rätt, men RB torde på många håll ha tolkats så att rätten med stöd av sitt allmänna ansvar för förfarandets yttre förlopp har rätt att göra vissa avvikelser i de nu aktuella hänseendena. Enligt vår mening är det emel- lertid av värde att rättens befogenheter i denna del kommer till direkt uttryck i lag.

En avvikelse enligt tredje stycket kan exempelvis gå ut på att huvud- förhandlingen genomförs helt beträffande en viss del av målet, innan återstående del behandlas. Man kan också tänka sig att rätten -— t.ex. för att tillgodose ett vittnes önskemål om att kunna lämna förhandlingen vid en viss tidpunkt — tillåter att vittnet hörs på ett tidigare stadium än som annars skulle ha varit fallet. I sistnämnda hänseende bör dock försiktighet iakttas. För att rätten skall kunna helt tillgodogöra sig ett vittnesförhör krävs normalt att man lyssnat till åtminstone sakframställ- ningen.

9 f

1 paragrafen föreslås vissa bestämmelser om muntlighetens innebörd vid huvudförhandling. Bestämmelserna ersätter nuvarande 43 kap. 5 5.

Enligt gällande rätt råder ett absolut förbud mot att ge in skriftliga anföranden och mot att läsa upp annat än yrkanden ur skrift. Även om vi helt delar den syn på muntlighetens fördelar som ligger till grund för RB, anser vi att detta förbud i vissa fall framstår som väl rigoröst. Det förekommer inte så sällan situationer där det är till fördel att anföranden i viss utsträckning får läsas upp och eventuellt också ges in. Samtidigt är det väsentligt att uppläsningar av nu antytt slag inte förekommer i mer allmän utsträckning. Om så blir fallet kan vi snart vara tillbaka i gamla rättegångsbalkens ordning, där förhandlingarna ofta nästan helt ägna- des åt uppläsning och ingivande av skrifter.

Vi föreslår mot den nu angivna bakgrunden att förbudet mot uppläs- ning och ingivande av skriftliga anföranden regleras på ett nytt sätt. I första meningen föreslås ett generellt förbud mot uppläsning eller ingi- vande. Enligt andra meningen får avsteg göras från förbudet, om det underlättar förståelsen av ett anförande eller i övrigt är till fördel för handläggningen.

När det gäller undantag från förbudet mot uppläsning är det till en början självklart att yrkanden och grunder får läsas upp ur en skrift. Det

bör också — liksom f.n. — vara tillåtet för en part att ha vissa centrala delar av en sakframställning eller plädering i ett komplicerat mål ned- skriven i förväg och att stödja sig på dessa anteckningar vid den muntliga framställningen. När en sakframställning eller plädering innehåller di- rekta citat från t.ex. ett rättsfall bör naturligtvis sådana delar också få läsas upp. Även i övrigt kan det finnas skäl att godta en uppläsning av ett skriftligt anförande från en part, om det som parten vill säga kan antas komma fram på ett bättre och mer begripligt sätt den vägen.

När det gäller ingivande av skriftliga anföranden under huvudför- handlingen bör man enligt vår mening inta en mer restriktiv hållning. ; Yrkanden och grunder har i de allra flesta fall klarats ut tillräckligt under förberedelsen. I den delen föreligger normalt alltså inget behov av att ge in nya handlingar under huvudförhandlingen. Men skulle det visa sig nödvändigt för en part att under huvudförhandlingens gång inta en ny ståndpunkt, kan det i komplicerade fall vara till fördel om den nya ståndpunkten — förutom att anges muntligen — också ges in i skriftlig form.

Under sakframställning eller plädering får en part självklart — i anslutning till den muntliga framställningen — överlämna skisser, tabel— ler o.d., som han sedan hänför sig till under anförandet. I komplicerade mål är detta många gånger nödvändigt för att rätten och motparten skall förstå allt som sägs.

Däremot bör man i de allra flesta fall inte tillåta att hela anföranden av sakframställnings- eller pläderingskaraktär ges in. Rör ett sådant anförande t.ex. en komplicerad rättsfråga kan det emellertid någon gång vara till fördel för förståelsen att rätten och motparten har tillgång till en skriftlig version. Man måste då emellertid kräva att parten vid den muntliga framställning som ändå alltid måste hållas hänför sig uteslu-

tande till det anförande som getts in. Om det skriftliga anförandet går utöver vad som sägs i den muntliga versionen, vet motparten inte vad som blir processmaterial och vad han alltså behöver bemöta. Inte heller rätten får klart för sig vad som skall gälla. Är det i något fall till fördel att en sakframställning eller en plädering helt eller delvis ges in, måste man alltså kräva att det ingivna materialet också föredras vid huvudför- handlingen.

Sammanfattningsvis vill vi betona att den ordning som föreslagits nu inte är avsedd att innebära några mer omfattande förändringar i förhål- lande till gällande rätt på området, utan i stort sett endast betyder att en vid många domstolar tillämpad praxis lagfästs. Det fria muntliga anfö- randet är enligt vår mening normalt sett den bästa formen för ett anfö- rande vid ett sammanträde.

I de föreslagna reglerna om förberedelse finns ingen motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 42 kap. 11 (5, enligt vilket part vid ett förbe- redelsesammanträde inte får ge in eller läsa upp ett skriftligt anförande. Ingenting talar för att detta är något nämnvärt praktiskt problem under förberedelsestadiet. Skulle det i något enstaka fall uppkomma ett behov av att förbjuda part att läsa upp en inlaga vid ett sammanträde för förberedelse, bör förevarande paragraf kunna tillämpas analogt.

105

Paragrafen upptar en preklusionsregel för material som en part åbe- ropar först under huvudförhandlingen. Bestämmelsen motsvarar med viss utvidgning nuvarande 43 kap. 10 &.

Att en part först vid huvudförhandlingen vill föra in nytt material i målet är inte ovanligt. Ett sådant agerande är ofta processekonomiskt förkastligt, eftersom det i många fall leder till att förhandlingen måste ställas in. Det bästa sättet att hindra överraskningar av detta slag vid huvudförhandlingen är ett ändamålsenligt förberedelseförfarande. Om parterna redan under förberedelsen noga tänker igenom och klarar ut vilket material som skall ligga till grund för målets avgörande, minskar risken för att huvudförhandlingen behöver ställas in. Flera av de regler som vi föreslår i fråga om förberedelseförfarandet syftar till att uppnå just det som nu sagts.

En väl genomförd förberedelse hjälper emellertid inte för att komma till rätta med sådana parter som i otillbörligt syfte försöker förhala rättegången eller som av grov vårdslöshet underlåter att fullgöra sina åligganden i processen. För att komma till rätta med dessa krävs andra medel. Ett sådant medel är de särskilda kostnadsreglerna i 18 kap. 6 (j vid försumlig processföring. Dessa regler drabbar dock i princip endast den part som vinner processen. Ett annat medel har vi föreslagit i 43 kap. 1 1 &, nämligen en möjlighet att ålägga en försumlig part att slutligt bestäm- ma sin talan vid påföljd av en viss preklusion.

Den nuvarande preklusionregeln i 43 kap. 10 & skall givetvis också ses som ett vapen mot illojala parter. Den har emellertid visat sig ganska uddlös i praktiken. Det har nämligen i allmänhet varit svårt för rätten att finna det antagligt att parten åberopar det nya materialet i otillbörligt

syfte. Enligt vår mening kan en avsevärd förbättring i det aktuella hänseendet uppnås om preklusionregeln utsträcks till att gälla fall av grov vårdslöshet. Rätten slipper då utreda om parten redan under för- beredelsen känt till det nya materialet eller insett dess betydelse i målet, och kan nöja sig med att konstatera att parten gjort sig skyldig till grov vårdslöshet genom att inte ha skaffat sig denna kännedom eller insikt.

Självfallet skulle preklusionsregeln kunna göras ännu mer effektiv. Man skulle t.ex. kunna sänka kraven till att avse oaktsamhet av normal- graden. En regel med den omfattningen skulle emellertid enligt vår me- ning alltför lätt komma i konflikt med intresset av att domen blir så långt möjligt materiellt riktig. Det skulle många gånger framstå som oskäligt mot den åberopande parten att neka honom rätten att få det nya mate- rialet beaktat.

Med hänsyn till det som nu sagts föreslår vi att en preklusionsregel för nytt material vid huvudförhandlingen får omfatta sådana fall där det kan antas att parten dröjt med åberopandet i otillbörligt syfte — t.ex. för att förhala rättegången — eller av grov vårdslöshet. Preklusionen gäller, som framgår av lagtexten, nya grunder och ny bevisning. Däremot nämns inte nya yrkanden, eftersom det i fråga om sådana redan finns tillräckliga möjligheter till avvisning med stöd av 13 kap. 3 5. I motsats till vad som f.n. gäller, bör regeln omfatta endast dispositiva mål. I de indispositiva målen får regeln, med hänsyn till rättens ansvar för utred- ningens fullständighet, ändå inget praktiskt tillämpningsområde. I mål som innehåller både dispositiva och indispositiva moment (s.k. blandade mål) bör regeln tillämpas i de dispositiva delarna.

Vid bedömningen av om grov vårdslöshet enligt denna paragraf före- ligger bör rätten ta hänsyn till om det under förberedelsen upprättats en s.k. summing-up enligt 43 kap. 19 å som parterna fått tillfälle att yttra sig över. Om så skett bör nämligen parterna ha haft särskilt starka skäl att överväga om de fullständigt och korrekt angett sina grunder och sin bevisning.

Slutligen bör i detta sammanhang erinras om att en part, som under förberedelsen fått ett slutföreläggande enligt 43 kap. 1 1 &, är underkastad en hårdare preklusion även under huvudförhandlingsskedet än vad som följer av förevarande paragraf.

1159

I paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, anvisas vissa möjligheter att använda telefon vid huvudförhandling.

När det gäller utrymmet för att använda telefon under handläggning- en enligt detta kapitel, alltså under avgörandeskedet, bör först och främst följande sägas. Under förberedelsen av mål finns i vårt förslag en uttrycklig möjlighet att hålla ett helt sammanträde per telefon (43 kap. 3 5 tredje stycket). Någon motsvarande bestämmelse föreslås däremot inte såvitt avser avgörandeskedet. Bakgrunden till detta är att utrymmet för telefonanvändning under detta skede i praktiken torde bli begränsat, eftersom det i de fall, där huvudförhandling över huvud taget skall hållas, nästan alltid torde vara till fördel för utredningen att förhandling-

en äger rum på vanligt sätt direkt inför rätten. Det nu sagda skall emellertid inte förstås så att vi anser det otillåtet att hålla en hel huvud- förhandling per telefon. Det finns situationer där ett sådant handlägg- ningssätt framstår som lämpligt. Vad vi tänker på är det fallet att ett förberedelsesammanträde hålls per telefon och att det därvid uppkom- mer förutsättningar att avgöra målet direkt. I sådana fall bör man själv- fallet kunna övergå till omedelbar huvudförhandling per telefon.

Att huvudförhandling får hållas per telefon i sådana fall som de nu nämnda torde inte behöva komma till direkt uttryck i lagtexten. I före- varande paragraf tas i stället endast upp en annan fråga, nämligen möjligheten att, inom ramen för en vanlig huvudförhandling, ta upp viss bevisning per telefon. Det kan t.ex. vara fråga om att förhöra ett vittne, som vistas på annan ort och därför anmält hinder mot att infinna sig vid huvudförhandlingen. Man kan också tänka sig det fallet att det under huvudförhandlingen uppstår behov av att höra ett tidigare icke åberopat vittne eller en sakkunning. Finns det i sådana fall en möjlighet att ringa upp vederbörande direkt och låta honom lämna sina uppgifter per telefon, slipper man göra uppehåll i eller ställa in förhandlingen.

En förutsättning för att bevisupptagning skall få ske per telefon på detta sätt bör uppenbarligen vara att syftet med bevisupptagningen i allt väsentligt uppnås lika bra som om den skett vid förhör direkt inför rätten. I annat fall är det ju ingen mening med upptagningen.

I enlighet med det nu sagda föreslår vi i denna paragraf en möjlighet för rätten att vid huvudförhandling ta upp bevisning per telefon. Regeln är uppbyggd på samma sätt som den bestämmelse som reglerar förutsätt- ningarna för telefonsammanträde under förberedelsen (43 kap. 3 & tredje stycket). Bevisning får enligt förslaget upptas per telefon om endera av två förutsättningar föreligger. Det bör betonas att rätten, innan man beslutar i nu aktuella frågor, bör samråda med parterna.

Enligt bestämmelserna för det första fallet — som regleras i första punkten — får bevisningen tas upp per telefon om det med hänsyn till bevisningens art, vad bevisningen gäller och övriga omständigheter inte är till nackdel för utredningen. I detta fall förutsätts alltså att bevisupp- tagning per telefon framstår som ett åtminstone likvärdigt alternativ med bevisupptagning direkt inför rätten, såväl från kostnadssynpunkt som från saklig synpunkt. Det måste vara fråga om upplysningar av sådan beskaffenhet att rätten kan tillgodogöra sig dem per telefon. Möjlighe- terna till värdering av bevisningen får inte heller bli lidande av att upptagningen sker per telefon. På grund härav torde det i de flesta fall vara uteslutet att med stöd av denna punkt hålla förhör med vittne, part eller sakkunnig per telefon, när det blir fråga om något slags trovärdig- hetsbedömning. Det är ju en allmän erfarenhet att en sådan bedömning sker bäst vid direktkontakt mellan rätten och den hörde.

Enligt andra punkten får emellertid upptagande av bevis ske per telefon också i vissa fall när denna form för upptagande inte framstår som helt likvärdig med ett upptagande direkt inför rätten. Förutsättning- en är då att en bevisupptagning av sistnämnda art skulle förorsaka orimliga kostnader eller olägenheter. Rimlighetsbedömningen skall gö- ras utifrån bevisningens betydelse. Med detta avses dels målets betydelse

och dels bevisningens vikt för målets utgång. En tillämpning av denna punkt kan alltså bli aktuell dels i mål som rör bagatellbelopp och dels i mål om större belopp, där den fråga som bevisningen avser framstår som mindre betydelsefull i förhållande till nackdelarna med att åstadkomma en bevisupptagning direkt inför rätten.

En gemensam förutsättning för de nu nämnda fallen är att syftet med en muntlig bevisupptagning blir väsentligen tillgodosett även per tele- fon. Rätten skall t.ex. kunna i stort sett göra nödvändiga trovärdighets- bedömningar.

Reglerna om bevisupptagning per telefon gäller naturligtvis också vid s.k. omedelbar huvudförhandling. Om alltså förberedelsen avslutas vid ett sammanträde och huvudförhandling behövs endast på grund av att ett vittne skall höras, finns det under de förutsättningar som anges i denna paragraf möjlighet att ringa upp vittnet direkt, förhöra honom och därefter slutföra handläggningen. Om förberedelsesammanträdet i det nu nämnda exemplet hålls per telefon, bör det — som nämnts inledningsvis — inte möta något hinder att ändå tillämpa motsvarande förfaringssätt.

Det bör observeras att det, vid kallelse av ett vittne till förhör per telefon enligt denna paragraf, inte är möjligt att tillgripa någon påföljd vid utevaro, se specialmotiveringen till 36 kap. 7 5.

En förutsättning för att telefon skall få användas i här angiven ut- sträckning är självfallet att rätten förfogar över lämplig teknisk appara- i tur, t.ex. konferenstelefon eller högtalande telefon. Det sistnämnda kan f.ö. vara nödvändigt för att tillgodose offentlighetsintresset, när åhörare finns närvarande vid huvudförhandlingen. Även bildtelefon bör kunna bli ett bra alternativ.

Man kan naturligtvis tänka sig att i framtiden även andra tekniska hjälpmedel än de nu nämnda kan bli aktuella i dessa sammanhang. Användningen av telefon är emellertid det enda som det enligt vår mening finns ett praktiskt behov av att reglera nu. Lagstiftaren bör dock fortlöpande följa den tekniska utvecklingen på telekommunikations— sektorn och närliggande områden, så att alla möjligheter att underlätta rättegångarna snabbt kan tas till vara.

125

Enligt 17 kap. 2 5 skall domen i huvudförhandlingsmål grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. Detta är ett uttryck för vad som brukar kallas omedelbarhetsprincipen. I denna paragraf har samman- förts vissa modifikationer i denna princip. De innebär delvis nyheter i förhållande till gällande rätt.

Första stycket avser upptagande av skriftlig bevisning. F.n. tolkas RB :s bestämmelser ofta så att ett åberopat skriftligt bevis måste läsas upp vid huvudförhandlingen. Detta är onödigt tyngande i vissa fall, när rättens ledamöter tagit del av beviset före förhandlingen. Enligt vår mening bör man — som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.2.2) — öppna en möjlighet för rätten att förordna att beviset anses upptaget utan att det behöver läsas upp. En första förutsättning för ett sådant förord-

nande bör vara att parterna går med på det -— de kan ju av speciella skäl vilja ha en föredragning av beviset. Vidare måste en förutsättning vara att rättens ledamöter redan tagit del av beviset. Om så inte skett finns det nämligen risk för att de inte helt inser målets alla problem under återsto- den av huvudförhandlingen. Som en tredje förutsättning har i den före- slagna lagtexten uppställts att rätten med hänsyn till särskilda omstän- digheter finner det lämpligt att man underlåter att läsa upp beviset. Häri ryms ett krav på att andra intressen, t.ex. offentlighetsintresset, inte får bli nonchalerade.

Rent praktiskt kan rätten i det nu aktuella hänseendet förfara så att man vid huvudförhandlingens början eller när bevisupptagningen inleds talar om för parterna vilka handlingar i målet som rättens ledamöter tagit del av och på det sättet kommer överens med parterna om vad man kan underlåta att läsa upp.

Paragrafens två sista stycken innehåller vissa bestämmelser som med- ger att det som förekommit vid ett förberedelsesammanträde i nära anslutning till huvudförhandlingen inte behöver upprepas vid denna. Bestämmelserna ersätter nuvarande 42 kap. 20 & tredje stycket och har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 13.1.

1 andra stycket föreslås att, vid en huvudförhandling som äger rum i omedelbar anslutning till sammanträde för förberedelse, det som sagts vid detta sammanträde inte behöver upprepas vid huvudförhandlingen. Denna ordning överensstämmer med gällande rätt. Vi föreslår emeller- tid också att rätten får möjlighet att förordna om undantag från denna huvudregel. Undantaget är avsett framför allt för den situationen att ytterligare domare ingår i rätten vid huvudförhandlingen. Detta kan bli aktuellt i det av oss föreslagna systemet, där domförhetsfrågan frikopp- lats från huvudförhandlingens tidsmässiga anknytning till förberedelse— sammanträdet.

Enligt gällande rätt behöver det som sades vid förbere- delsesammanträdet inte heller upprepas vid huvudförhandlingen, om denna visserligen inte äger rum direkt men dock inom femton dagar från förberedelsesammanträdets slut. Även om vi som nämnts övergett be- greppet huvudförhandling i förenklad form och konstruerat om domförhetsreglerna, finns det givetvis skäl att ta till vara denna möjlig- het till lättnad i omedelbarheten, som ju är betingad av att rättens ledamöter vid en förhandling kort tid efter förberedelsen får antas kom- ma ihåg vad som sades vid denna.

Som vi har uttalat i den allmänna motiveringen (avsnitt 13.12) är RB :s nuvarande reglering i det nu aktuella hänseendet enligt vår mening onödigt stel. När det gäller möjligheterna att efter uppehåll fortsätta en påbörjad huvudförhandling föreslår vi i 4 5 en flexibel regel av innebörd att ny huvudförhandling i sådana fall behöver hållas endast om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en i ett samman- hang hållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat. I fråga om möjligheterna att underlåta att upprepa processmaterial från ett förbe- redelsesammanträde gör sig i princip samma synpunkter gällande som när det gäller den nu nämnda frågan. Vi anser därför att motsvarande regel kan införas i förevarande paragraf.

I enlighet med det nu sagda föreslås i tredje stycket att det som sagts vid ett förberedelsesammanträde inte behöver upprepas vid huvudför— handlingen, under förutsättning att denna förhandling äger rum inom så kort tid från förberedelsesammanträdet att syftet med en koncentrerad huvudförhandling blir tillgodosett även om materialet från förberedel- sen inte upprepas vid huvudförhandlingen.

Frågan om det föreligger förutsättningar för att underlåta att upprepa processmaterial skall, som framgår av andra meningen, avgöras av rät- ten och parterna gemensamt. Självfallet får förhållandena i det enskilda fallet bli avgörande. Den tid som gått från förberedelsens slut måste beaktas, liksom målets art och övriga omständigheter. Rätten måste överväga möjligheterna att komma ihåg vad som sades vid förberedel- sen, om inte protokollet och övriga handlingar ger tillräcklig ledning. I ett mål om mer komplicerade förhållanden bör krävas att endast en kort tid förflutit mellan förberedelsesammanträdet och huvudförhandlingen. Gäller huvudförhandlingen däremot i huvudsak endast ett enkelt för- hållande, t.ex. att ställa en okomplicerad fråga till ett vittne, bör man kunna acceptera ett längre mellanrum mellan förberedelsesammanträ— det och huvudförhandlingen. Sitter någon annan domare i rätten vid huvudförhandlingen än den som handlagt målet vid den muntliga för- beredelsen, måste materialet från denna givetvis upprepas.

135

I paragrafen föreslås vissa regler för hur rätten skall förfara om man vid huvudförhandlingens slut eller därefter finner att utredningen behö- ver kompletteras. De föreslagna reglerna saknar motsvarighet i gällande rätt.

Det förekommer då och då att rätten under överläggning till dom eller vid avfattandet av dom upptäcker att det föreligger sådana oklarheter eller ofullständigheter i det förebragta materialet som — om de hade upptäckts under huvudförhandlingen — rätten hade bort avhjälpa. Rät- ten har m.a.o. i ett sådant fall brustit i sin materiella processledning. Ibland är bristen så väsentlig att rätten helt enkelt inte kan fastställa vad man skall döma över, men för det mesta rör det sig om någon mindre viktig fråga.

Somliga domare anser att rätten i denna situation måste ta om hela huvudförhandlingen från början. Har förhandlingen en gång avslutats, kan den enligt denna mening nämligen logiskt sett omöjligen fortsätta. Andra domare har låtit sådana argument stå tillbaka för processekono- miska skäl och alltså hållit fortsatt huvudförhandling.

Enligt vår mening är det orimligt att behålla ett system som tvingar rätten att alltid hålla ny huvudförhandling i nu avsedda fall. I stället bör i princip vanliga regler om fortsatt resp. ny huvudförhandling gälla. Enligt vad vi föreslåri 4 & tredje stycket skall alltså ny förhandling hållas endast om det i något enstaka undantagsfall förflutit så lång tid från den förra förhandlingens avslutande att syftet med ett samlat framläggande av materialet väsentligen gått förlorat. I annat fall — vilket i dessa situationer bör vara det allra vanligaste — får kompletteringen inhämtas

vid fortsatt huvudförhandling. Om det är lämpligt med hänsyn till sa- kens natur, bör rätten givetvis konsultera parterna, innan man beslutar sig för att hålla en förhandling i enlighet med vad nu har sagts.

För att undanröja alla oklarheter i fråga om hur RB skall tolkas på denna punkt, föreslår vi i förevarande paragraf en uttrycklig möjlighet att hålla fortsatt eller ny huvudförhandling i de nu avsedda fallen.

Det finns emellertid situationer där det framstår som orimligt kost- samt eller besvärande att sammanföra rättens ledamöter och parterna till en fortsatt eller ny huvudförhandling i de nu aktuella fallen. Detta gäller när de förtydliganden eller kompletteringar som behövs är av liten omfattning eller av mindre betydelse. Det finns emellertid enligt gällan- de rätt inga möjligheter att inhämta den nya utredningen på enklare sätt.

Med hänsyn till det praktiska behov som alltså i vissa fall föreligger av en sådan enklare kompletteringsform, föreslår vi att rätten får möjlighet att inhämta utredningen på annat lämpligt sätt, om fortsatt eller ny huvudförhandling anses förorsaka kostnader eller olägenheter som är orimliga i förhållande till betydelsen av en förhandling. Innan rätten beslutar om en sådan åtgärd, skall samråd med parterna ske.

Med hänsyn till principen att varje part skall få del av vad motparten tillför målet bör en komplettering alltid bringas till motpartens känne- dom. För att det skriftliga förfarandet skall få användas, måste det med hänsyn till denna kommunikationsplikt finnas anledning att anta att någon mer omfattande eller tidsödande skriftväxling inte följer. I mot- satt fall är det bättre att kalla till fortsatt huvudförhandling.

Vi vill betona att de möjligheter, som vi föreslår i denna paragraf i fråga om inhämtande av ytterligare utredning efter den ordinära huvud- förhandlingens slut, är avsedda att användas mycket restriktivt, alltså endast när det är oundgängligen nödvändigt. Vi vill också understryka vikten av att rätten redan vid huvudförhandlingen noga överväger de kompletteringsbehov som kan föreligga.

Om ytterligare utredning inhämtas på ett enkelt sätt efter huvudför- handlingens slut med stöd av denna paragraf, innebär detta inte att målets karaktär av huvudförhandlingsmål ändras. Vanliga regler röran- de tid för domens meddelande gäller alltså fortfarande. Dock kan den omständigheten att ytterligare utredning behövs vara ett sådant ”synner- ligt hinder” som enligt 17 kap. 9 & tredje stycket medför att tidpunkten för domens meddelande uppskjuts. Vidare bör påpekas att vanliga regler i fråga om klagotidens längd i huvudförhandlingsmål gäller även i dessa fall.

145

I paragrafen regleras den situationen att båda parter uteblir från huvudförhandlingen. Målet skall då avskrivas. Om förhandlingen avser endast en rättegångsfråga, följer dock av 5 & tredje stycket att förhand- lingen får hållas och frågan avgöras utan hinder av utevaron.

Regleringen överensstämmer med gällande rätt (44 kap. 4 5 första stycket och 7 5).

155

Paragrafen behandlar ena partens utevaro från en huvudförhandling i ett dispositivt mål. Enligt 5 5 första stycket skall parter i sådana mål alltid föreläggas att inställa sig till huvudförhandling vid påföljd av förenklad dom. I konsekvens härmed föreskrivs i denna paragraf att rätten, om parten uteblir från förhandlingen, skall meddela förenklad dom, under förutsättning att motparten yrkar det och sådan dom inte är utesluten på grund av vad som sägs i 18 resp. 19 5 (i sistnämnda fall skall vanlig dom meddelas, se specialmotiveringen till 43 kap. 13 å). Yrkas inte förenklad dom, skall målet avskrivas.

En annan skillnad mot gällande rätt är att den möjlighet som f.n. finns att avgöra målet genom vanlig dom i partens utevaro (nuvarande 44 kap. 4 & andra stycket) tagits bort. Bakgrunden till denna reform har redovi- sats i specialmotiveringen till 5 5.

165

Paragrafen behandlar den situationen att den ena parten uteblir från en huvudförhandling i ett indispositivt mål. Regleringen överensstäm- mer i sak i stort sett med gällande rätt (44 kap. 4 & första stycket och 6 5).

Käranden skall i indispositiva mål kallas till förhandlingen vid på- följd att hans talan förfaller om han uteblir. 1 konsekvens härmed före— skrivs i denna paragraf att målet avskrivs om käranden uteblir.

Svaranden skall enligt 5 5 andra stycket föreläggas vite. Inställer han sig inte, finns det enligt 17 (j möjlighet att förelägga högre vite eller förordna om hämtning. Det finns emellertid fall där Vitesföreläggande inte hjälper och där hämtning av något skäl inte kan genomföras eller medför orimlig kostnad eller olägenhet. Vi tänker särskilt på vissa fall där svaranden är bosatt utomlands och vägrar medverka i förfarandet. Vissa indispositiva mål är av den arten att det framstår som mycket angeläget att de avgörs snabbt. För fall som de nu nämnda måste det —— liksom enligt gällande rätt —- finnas en möjlighet att avgöra målet trots att svaranden inte inställer sig. Av rättssäkerhetsskäl måste man dock givetvis kräva en godtagbar nivå på utredningen även i dessa fall. Enligt vår mening bör detta uttryckas så att saken skall kunna utredas tillfreds- ställande trots svarandens utevaro. Denna lydelse stämmer överens med vad vi föreslår för motsvarande situation i brottmål (46 kap. 15 å) och torde avspegla domstolarnas gängse tolkning av nuvarande 44 kap. 6 5.

I de fall då svaranden uteblir bör käranden -- även formellt — ges ett avgörande inflytande på frågan om målet skall avgöras genom dom eller ej. Vi föreslår därför att dom i svarandens utevaro skall förutsätta yrkan- de från kärandens sida. Kan saken enligt rättens bedömning utredas tillfredsställande trots svarandens utevaro, bör käranden inte ha obe- gränsade möjligheter att förlänga handläggningen. Därför föreslås att målet i dessa fall skall avskrivas, om käranden inte yrkar avgörande genom dom. Denna möjlighet är avsedd att utnyttjas endast när det kan antas att käranden försöker sabotera handläggningen.

De möjligheter att avgöra mål utan svarandens medverkan, som be-

hövs enligt det nu sagda, gäller dels den situationen att svaranden underlåtit att följa ett Vitesföreläggande och dels det fallet att rätten beslutat hämta svaranden till förhandlingen men det visar sig att hämt- ning inte kan ske. 1 paragrafens första stycke upptas endast den förra situationen. I andra stycket klargörs att motsvarande skall gälla om hämtning inte kan genomföras.

Om målet — vilket inte sällan är fallet — är av delvis indispositiv och delvis dispositiv karaktär, kan vissa komplikationer uppstå vid parts utevaro. Vi hänvisar i denna del till vad vi anfört i specialmotiveringen till 43 kap. 10 &.

I vissa sorters mål kan speciella regler gälla angående de möjligheter som finns att avgöra målet trots en parts utevaro. Så är fallet enligt t.ex. 11 kap. 2 & giftermålsbalken.

Om det blir aktuellt att avgöra ett mål i svarandens utevaro enligt denna paragraf, är det självklart att vad svaranden kan ha anfört under förberedelsen i målet får föredras. Det följer nämligen av rättens ansvar enligt 1 5 för utredningens fullständighet i ett indispositivt mål att rätten är skyldig ta hänsyn även till svarandens eventuellt framförda stånd- punkt eller berättelse (jfr också 35 kap. 6 5). En regel motsvarande den som f.n. finns i 43 kap. 7 få sista stycket är därför överflödig.

Det bör slutligen observeras att paragrafen endast gäller det fallet att en part uteblir helt från huvudförhandling. Inställer han sig endast genom ombud trots att han förelagts att infinna sig personligen, gälleri stället 17 5, enligt vilken rätten kan förelägga honom högre vite eller låta hämta honom. Också i dessa fall finns det givetvis möjlighet att avgöra målet trots hans frånvaro, men detta följer inte av denna paragraf utan av de allmänna reglerna om hinder för huvudförhandling i 6 5. Om partens personliga närvaro inte är nödvändig, får huvudförhandlingen alltså hållas och målet avgöras. Frågan huruvida närvaron är nödvändig får i de indispositiva målen naturligtvis avgöras främst med hänsyn till om rätten kan få ett tillfredsställande underlag för domen även utan partens medverkan.

1759

Paragrafens första stycke innehåller vissa regler om rättens handlings- möjligheter när en part, som ålagts personlig inställelse i ett dispOsitivt eller ett indispositivt mål, underlåter att infinna sig. Om partens närvaro är nödvändig även vid den följande huvudförhandlingen — dvs. om målet inte avgjorts vid den första förhandlingen trots hans frånvaro och man inte heller avstått från hans hörande — skall han föreläggas högre vite. I indispositiva mål kan rätten i stället välja alternativet att låta hämta honom, antingen omedelbart eller till senare tillfälle.

Enligt andra stycket skall vad som sägs i första stycket också gälla om en svarande i ett indispositivt mål förelagts att inställa sig personligen eller genom ombud men uteblir helt.

Den föreslagna ordningen överensstämmer i sak med gällande rätt.

185

Paragrafen upptar bestämmelser om innehållet i förenklad dom som riktas mot en kärande (jfr 17 kap. 1 5 andra stycket i förslaget). Sådan dom kan bli aktuell sedan käranden underlåtit att iaktta föreläggande enligt 43 kap. 9 5 eller 44 kap. 5 5 att inställa sig till förhandling eller underlåtit att iaktta föreläggande enligt 43 kap. 8 & att yttra sig skriftli- gen. Förutsättningarna för förenklad dom framgår i fråga om förhand- lingsfallen av 43 kap. 13 5 första stycket respektive 44 kap. 15 å och i fråga om det skriftliga fallet av 43 kap. 13 5 andra stycket jämfört med 43 kap. 14 5 första stycket. Motparten skall ha yrkat förenklad dom och sådan dom får inte vara utesluten på grund av bestämmelserna i den nu förevarande paragrafen.

Enligt huvudregeln i paragrafen skall käromålet ogillas om förenklad dom skall meddelas mot käranden. Förenklad dom får dock inte med- delas om svaranden medgett käromålet eller om käromålet av annan anledning är uppenbart grundat. I sådana fall — vilka vi betecknar som baklängesfall (se avsnitt 15.5) —— skall målet i stället avgöras genom dom. Givetvis blir en dom av det nämnda slaget bifallande (jämför reglerna i 17 kap. 3 & tredje stycket om vad domen i nu berörda fall får grundas på).

Den nu angivna ordningen överensstämmer i sakligt hänseende i stort sett med vad som gäller enligt nuvarande 44 kap. 8 (5 första stycket. Vissa ändringar har dock, i enlighet med vad vi anfört i den allmänna moti— veringen (avsnitt 15.1), gjorts i fråga om uppenbarhetsrekvisitet (se även 41 kap. 7 5). Tekniskt sett föreligger en skillnad också så till vida som i baklängesfallen domen enligt nu gällande rätt betecknas som tredsko- dom, den nuvarande motsvarigheten till de förenklade domarna i vårt system. Anledningen till att vi inte betecknar avgörandet i baklängesfall som förenklad dom är att avgörandet är sakligt grundat och — både med vårt system och enligt nu gällande regler — skall överprövas av hovrätt om den som genom domen har förlorat vill gå vidare med saken. Enligt vår uppfattning blir systemet enklare om förenklad dom alltid innebär att den som förlorat kan få saken omprövad av tingsrätten (se 20 å och 49 kap. 1 5). Möjligheten att få saken omprövad på det sättet bör i största möjliga utsträckning reserveras för de fall i vilka domen endast grundas på en presumtion i anledning av parts underlåtenhet att följa ett föreläg- gande. Det finns dock som angetts i anslutning till rubriken till 42 kap. vissa undantag från principen.

Det hittills sagda har utgått från att talan antingen är sådan att den skall bifallas eller sådan att den skall ogillas. Även deldomar är dock möjliga. Om sålunda en part underlåter att i fråga om viss del av målet iaktta föreläggande som förenats med påföljd av förenklad dom, får sådan dom ges särskilt över den delen enligt 17 kap. 4 5 andra stycket. I t.ex. det fall att käranden i skrift underlåter att ta ställning till svaromålet kan i undantagsfall den situationen tänkas uppstå att rätten samtidigt med en förenklad dom enligt den förevarande paragrafen vill ge en dom över återstoden enligt de allmänna reglerna om avgörande på handling- arna i 44 kap. 3 &. Därvid skall den förenklade domen tas upp i domen (se 17 kap. 10 å andra stycket). Detta påverkar givetvis inte avgörandets karaktär av förenklat avgörande. I den delen får sålunda målet på

begäran av käranden återupptas enligt 20 5. Detta kommer att framgå av fullföljdshänvisningen.

I fråga om avfattningen av förenklad dom gäller särskilda bestämmel- ser (se 17 kap. 8 (j). Rätten behöver normalt inte tillställa käranden domen (se 17 kap. 9 5 fjärde stycket).

19;

Paragrafen upptar bestämmelser om sådan förenklad dom som riktas mot svaranden (jfr 17 kap. 1 & andra stycket i förslaget). Paragrafen har ojämförligt mycket större betydelse än föregående paragraf, främst ge- nom att den omfattar den summariska processens avgöranden.

Möjligheterna att förelägga svaranden att fullgöra något vid påföljd av förenklad dom regleras i 42 kap. l 5, 43 kap. 8 och 9 åå samt 44 kap. 5 &. Förutsättningarna för att förenklad dom skall få ges finns i 42 kap. 4 &, 43 kap. 13 och 14 åå samt 44 kap. 15 &. Käranden skall ha yrkat förenklad dom och sådan dom får inte vara utesluten på grund av bestämmelserna i den nu aktuella paragrafen. I den summariska proces- sen behöver något särskilt yrkande om förenklad dom dock inte fram- ställas av käranden.

Enligt huvudregeln i paragrafen skall käromålet bifallas om förenklad dom skall meddelas mot svaranden. Förenklad dom får dock inte med- delas om det av skäl som anges i 41 kap. 7 (j andra stycket är uppenbart att käromålet är ogrundat. I sådant fall skall målet i stället avgöras genom dom. De skäl som avses är att det är uppenbart att kärandens framställning strider mot allmänt kända förhållanden eller att den inte innehåller laga skäl för käromålet eller att käromålet av annan anledning är ogrundat. Givetvis blir domen i sådana fall ogillande.

Den angivna ordningen överensstämmer i sakligt hänseende i stort sett med vad som f.n. gäller enligt 44 kap. 8 & andra stycket. Tekniskt sett föreligger dock -— liksom i fråga om föregående paragraf — en skillnad genom att i baklängesfallen domen enligt gällande rätt betecknas som tredskodom, den nuvarande motsvarigheten till förenklad dom i vårt system. I fråga om anledningen till den gjorda ändringen får vi hänvisa till vad vi har angett i anslutning till 18 5. Även i fråga om behandlingen av den situation som kan uppstå när viss del av ett mål bör avgöras genom förenklad dom medan återstoden bör avgöras genom en vanlig dom får vi hänvisa till vad vi anfört i anslutning till 18 5.

205

I paragrafen finns bestämmelser om parts rätt till återupptagande av mål som avgjorts genom förenklad dom — vad som f.n. med en term som är svårförståelig för många betecknas som återvinning.

Det är endast den part mot vilken den förenklade domen meddelats som har rätt till återupptagande. Detta innebär att käranden kan göra gällande rätt till återupptagande endast vid ogillande domar — svaran- den endast vid bifallande. Återupptagande förutsätter enligt första styc— ket en ansökan hos den tingsrätt som meddelat den förenklade domen.

Ansökan skall göras skriftligen inom en månad från den dag då domen delgavs sökanden eller helt eller delvis verkställdes mot honom. I fråga om utgångspunkten för återvinningsfristen överensstämmer förslaget med förslaget i departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. När denna promemoria remissbehandlades var det flera remiss- instanser som ville göra återvinningsfristen helt oberoende av skedd delgivning eller verkställighet, eftersom det ibland kunde vara svårt att anträffa en gäldenär. Enligt vår mening skulle emellertid återvinnings- frister om t.ex. en månad från rättens avgörande stå i strid med den summariska processens karaktär. Man kan uttrycka saken så att reglerna om i vilka fall ett summariskt avgörande bör tillåtas redan har avvägts med tanke på att möjligheterna till återupptagande skall vara jämförel- sevis liberala. Färre mål skulle kunna avgöras summariskt om reglerna för återupptagande var mer restriktiva. Vi har därför godtagit departe- mentspromemorians lösningar.

För att verkställighet skall kunna bilda utgångspunkt för fristen måste krävas att parten fått kännedom om verkställigheten. Ett misslyckat utmätningsförsök får inte återvinningsfristen att löpa. Fristen räknas givetvis från den först inträffade händelse som uppfyller kravet som utgångspunkt för frist.

I andra stycket finns det regler om vad en ansökan om återupptagande skall innehålla. När det gäller förenklade domar som föranletts av un- derlåtenhet att avge svaromål eller att inställa sig till sammanträde krävs att i ansökningen anges sådana skäl för ändring av domen som kan vara av betydelse vid prövning av saken. I andra fall skall sökanden i ansök- ningen bestämt ange sin inställning till de frågor som föreläggandet avser eller eljest yttra sig på sådant sätt att föreläggandets syfte kan anses tillgodosett i väsentlig mån. Bestämmelserna skall läsas mot bakgrunden av bestämmelserna i 42 kap. 4 5 och 43 kap. 14 5 om i vilka fall part skall anses ha följt ett föreläggande att yttra sig skriftligen. Principen är att parten i ansökan om återupptagande skall bidra till utredningen i minst samma utsträckning som han behövt göra för att följa det ursprungliga föreläggandet.

Enligt tredje stycket skall rätten förelägga en sökande, vars ansökan om återupptagande inte uppfyller föreskrifterna i andra stycket, att komplettera ansökningen vid påföljd att ansökningen annars avvisas.

I sista stycket anges, i enlighet med nuvarande 44 kap. 10 (5 andra stycket, att ansökningen skall avvisas om parten tidigare har beviljats återupptagande av målet.

Om svaranden får målet återupptaget efter en sådan förenklad dom som meddelats efter förberedelse i förenklad form går målet direkt till förberedelse enligt 43 kap. Hade svaranden bestritt redan under det summariska skedet, hade rätten enligt 42 kap. 6 & kunnat förelägga käranden att vid påföljd av avvisning komplettera ansökningen så att den kvalitativt nått den nivå som behövs för en egentlig tvistemålspro— cess. För det fall att målet gått till egentlig process genom en av svaran- den framställd begäran om återupptagande finns det ingen bestäm- melse som direkt motsvarar 42 kap. 6 5. Ett praktiskt sett likartat resultat som enligt den paragrafen kan emellertid uppnås genom att rätten med

stöd av 43 kap. 8 & inleder förberedelsen enligt 43 kap. med att förelägga käranden att vid påföljd av förenklad dom företa behövliga komplette- ringar.

Den som har rätt att ansöka om målets återupptagande kan enligt 49 kap. 1 5 andra stycket inte överklaga rättens avgörande till hovrätt. Även om han skulle vara missnöjd endast med rättens beslut i en kostnadsfrå- ga måste han enligt vårt förslag gå vägen över tingsrätten. Situationen är emellertid praktiskt sett inte så vanlig, bl.a. eftersom den som har rätt att ansöka om återupptagande aldrig får ersättning för rättegångskostnader och den ersättning som motparten kan ha tillerkänts i de flesta fall är taxereglerad. Särskilda regler om överklagande av kostnadsbeslut skulle också göra systemet onödigt krångligt. Om den, som genom en förenklad dom vunnit i sak, överklagar till hovrätt för att få högre kostadsersätt- ning samtidigt som motparten med stöd av den nu förevarande paragra- fen får målet återupptaget vid tingsrätten, faller grunden för överklagan- det bort. Den kostnadsfråga som avgjorts genom den förenklade domen kommer nämligen att omprövas av tingsrätten efter den förnyade pröv- ningen av målet (se 50 kap. 24 å i fråga om hovrättens hantering av klagomålet).

Om målet efter en förenklad dom, given efter förberedelse i förenklad form, återupptas på begäran av svaranden och käranden omedelbart lägger ned sin talan bör svaranden i normalfallet inte rimligen tillerkän- nas högre ersättning för kostnader än om han framfört sin ståndpunkt under det summariska skedet.

45 kap.

Detta kapitel handlar i första hand om rättegångens inledande vid allmänt åtal. Kapitlet upptar också bestämmelser om förberedelse vid sådant åtal. Härigenom motsvarar kapitlet nuvarande 45 kap. Om måls- ägande eller annan vill väcka åtal gäller liksom nu 47 kap. och inte 45 kap.

De sakliga ändringarna i kapitlet går i stor utsträckning tillbaka på två av de förslag som vi lagt fram i den allmänna motiveringen, nämligen förslagen angående förundersökningsprotokollets ingivande till rätten och hållandet av muntlig förberedelse (avsnitt 14.1 resp. 11.32 i den allmänna motiveringen).

Enligt nu gällande regler i 45 kap. 7 & skall åklagaren i samband med att åtal väcks tillställa rätten utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökning, om sådan hållits. Av skäl som vi angett i den allmänna motiveringen ersätts i vårt förslag skyldigheten att ge in förundersök- ningsprotokollet med en annorlunda konstruerad skyldighet att i vissa fall lämna särskilda uppgifter. Regler härom föreslås främst i 4 (5. I 5 & föreslås vissa kompletterande bestämmelser som ger åklagaren olika alternativ när det gäller uppgiftsskyldighetens fullgörande.

Det nya straffprocessuella förberedelseinstitutet finns reglerat i 13— 17 55.

I övrigt har kapitlet fått undergå en genomgripande modernisering. Härvid har vissa bestämmelser i nuvarande 45 kap. 1 & tredje stycket, 3 &

samt 5 5 första och tredje styckena, vilka skiljer sig från övriga regler i nuvarande 45 kap. genom sin mera materiella karaktär, överförts till 20 kap. 1 a och 1 b åå.

Kapitlet har också uppdelats i underavdelningar. Sålunda avser 1 —7 åå frågor om väckande av åtal, 8—1055 frågor om väckande av talan om enskilt anspråk i anledning av brott, 11— 18 && frågor om stämning och förberedelse samt 19 5 frågor om stämning genom åklagare.

1 ?

Paragrafen innehåller vissa formella bestämmelser i fråga om väckan- de av allmänt åtal. Materiella bestämmelser om samma sak finns i 20 kap. Av bestämmelserna där framgår att det, utom såvitt avser rätte- gångsförseelser enligt 9 kap., alltid krävs åtal för att rätten skall kunna pröva fråga om ansvar för brott.

I första stycket sägs att åtal skall väckas genom skriftlig ansökan hos rätten. Denna ansökan betecknas dock inte — såsom enligt nu gällande rätt — som en ”ansökan om stämning”. I fråga om skälen för denna ändring får vi hänvisa till vad vi anfört i anslutning till 41 kap. l 5. Det anges också att åtal som väcks hos rätten genom skriftlig ansökan skall anses väckt när ansökningen kommit in till rätten. Detta överensstäm- mer med gällande rätt.

Från regeln att åtal väcks hos rätten görs undantag i 19 å, som avser stämning genom åklagare. I fråga om skriftlighetskravet görs vissa un- dantag i andra stycket. De sistnämnda undantagen måste ses mot bak- grund av nu gällande regler om muntligt åtal och om utfärdande av stämning i sådant fall.

Enligt nuvarande 45 kap. 6 (j jämförd med 45 kap. 2 & har åklagaren en ovillkorlig rätt att väcka åtal muntligen när det gäller rättegångsför- seelse enligt 9 kap. eller brott begånget inför rätten vid dess sammanträ- de. Åklagaren har också en ovillkorlig rätt att muntligen få utvidga åtalet att avse annan gärning. Möjligheten att väcka åtal muntligen komplet- teras av en möjlighet för rätten att vid muntligt åtal avstå från utfärdande av stämning. I fråga om rättegångsförseelser behövs f.n. aldrig stämning. För brott förövade inför rätten vid dess sammanträde får rätten avstå från stämning, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finnes lämpligt. En åtalsutvidgning skall i princip alltid följas av stämning.

Vi har mot bakgrund av att åklagare inte längre skall ”ansöka om stämning” förenklat de nuvarande reglerna. Därvid har vi av praktiska skäl överfört rättens nuvarande lämplighetsprövning från att gälla utfär- dandet av stämning till att gälla frågan om muntligt åtal skall tillåtas. Begreppet ”utvidgning av åtal” har — som angetts i anslutning till 20 kap. 1 a & — bytts ut mot begreppet ”väckande av tilläggsåtal”.

Reglerna om under vilka förutsättningar som åklagaren får väcka åtal muntligen finns som redan nämnts i andra stycket. I fråga om rättegångs- förseelser är den rätten ovillkorlig. I fråga om åtal för annat brott som förövats under sammanträde inför rätten samt tilläggsåtal gäller att åtal får väckas muntligen, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet,

utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt. Självklart är det närmast fråga om fall där det redan pågår ett sammanträde men begreppet sammanträde bör i detta sammanhang inte uppfattas alltför formellt. Också vad som sker i nära anslutning till ett sammanträde kan omfattas av bestämmelsen.

1 11 å andra stycket finns en regel om att stämning inte behöver utfärdas, om talan väckts muntligen vid sammanträde.

25

I paragrafen finns de grundläggande bestämmelserna om vad en ansökan skall innehålla. Paragrafen motsvarar närmast nuvarande 45 kap. 4 &. Enligt 3 och 4 (55 skall åklagaren lämna också vissa andra uppgifter i samband med att åtal väcks. Dessa uppgifter har emellertid en något annan karaktär. De avser främst att underlätta handläggningen vid rätten och att förbereda målet för avgörande.

Det finns ytterligare bestämmelser i och utanför RB om vad en ansö- kan skall innehålla utöver de som tagits upp i detta kapitel. Bl.a. finns i 33 kap. 1 (j RB bestämmelser om vissa formella uppgifter som skall lämnas i en ansökan. Av 33 kap. 2 & RB framgår att skrivelser till rätten bör vara undertecknade. I vissa fall krävs angivelse från en målsägande medan i fråga om åtal för annat brott kan krävas ett särskilt tillstånd från regeringen eller annat organ.

Vi skall inte i detta sammanhang gå närmare in på alla frågor om vad en åklagare har att iaktta i samband med väckande av åtal. Det bör emellertid nämnas att det åligger undersökningsledare/ åklagare att till rätten anmäla eventuellt behov av offentlig försvarare för den tilltalade (23 kap. 5 5). Denna anmälningsskyldighet kan ibland fullgöras i sam- band med väckandet av åtal men bestämmelsen om anmälningsskyldig- het varken är eller bör vara begränsad till åtalstillfället.

De två första punkterna i den nu aktuella paragrafen handlar om de uppgifter angående den brottsliga gärningen som anger ramen för dom- stolens rättsliga prövning av ansvarsfrågan. Åklagaren skall ange den gärning för vilken han yrkar ansvar samt tid och plats för denna. Han skall också ange lagrum som är tillämpligt för gärningen samt sådana rättsliga beteckningar som denna kan ha. Uppgiftsskyldigheten enligt de två första punkterna överensstämmer med den som förekommer idag. Liksom nu bygger alltså bestämmelserna på att åklagaren yrkar ansvar endast för viss gärning. Vi har inte velat ta det radikala steget att kräva att åklagaren liksom käranden i tvistemålsprocessen skall framställa ett yrkande som täcker hela det önskade domslutet. Påföljdsfrågan blir i stället liksom hittills en ren officialfråga. I andra sammanhang har vi dock tillmätt åklagarens uppfattning i påföljdsfrågan en särskild bety- delse, bl.a. i fråga om valet av handläggningsform för målet. Vidare har vi i fjärde punkten förutsatt att åklagaren skall framställa yrkanden bl.a. i fråga om sådan särskild rättsverkan av brott som kan följa på brottet förutom själva påföljden. Någon bestämmelse i detta hänseende finns f.n. inte.

Enligt tredje punkten skall åklagaren ange huruvida den tilltalade

erkänt. Han skall också ange andra bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis. Uppgiftsskyldigheten överensstämmer i stort sett med den som gäller idag men vi vill liksom i fråga om tviste- målsprocessen påpeka att det inte räcker med att ange att en person skall höras till styrkande av ”händelseförloppet”. Det krävs att åklagaren anger vilket moment i gärningsbeskrivningen som skall styrkas. Bl.a. behöver i många fall anges huruvida det är de subjektiva eller de objek— tiva rekvisiten som skall styrkas.

I fjärde punkten behandlas frågor om vissa särskilda yrkanden som en åklagare kan ha anledning att framställa. Främst anges förverkande och annan särskild rättsverkan, som enligt 1 kap. 8 & brottsbalken kan följa på brott förutom själva påföljden. De närmare bestämmelserna om förverkande och särskild rättsverkan finns bl.a. i 36 kap. brottsbalken.

Frågor om förverkande och annan särskild rättsverkan är i princip underkastade officialprövningsprincipen på samma sätt som frågor om påföljd. Lika fullt är det vanligt att åklagare i ansökan om stämning påpekar t.ex. att viss egendom bör förverkas och att han även framställer ett direkt yrkande härom. Enligt vår mening bör man av praktiska skäl bygga vidare på den rättstillämpningen. Enligt vårt förslag skall därför åklagaren i ansökningen ange ett särskilt yrkande av nu angett slag. Om yrkandet av någon orsak inte kan anges redan när ansökningen ges in får det givetvis framställas senare. Att åklagaren helt underlåter att framstäl- la yrkande inverkar inte på rättens skyldighet att självmant pröva huru- vida förverkande eller annan särskild rättsverkan bör följa på ett visst brott.

Utom påföljd och särskild rättsverkan enligt brottsbalken kan ett brott föranleda att gärningsmannen utvisas ur riket. Bestämmelser härom finns i 40—42 && utlänningslagen (1980:376). Åklagaren kan inte alltid framställa utvisningsyrkande redan i samband med åtal. Detta hänger bl.a. samman med att utvisningsfrågan kan vara beroende av vad som kommer fram i samband med rättens personutredning.

Utvisningsfrågan är betydelsefull inte bara för den tilltalade. Rätten kan bl.a. behöva inhämta särskild personutredning för att kunna pröva frågan. Enligt vår mening bör därför åklagaren redan i ansökningen ange eventuellt utvisningsyrkande, om han redan i det skedet av proces- sen, t.ex. på grund av sådan utredning som verkställs under förundersök- ningen, kan ta ställning i utvisningsfrågan. En regel härom har intagits i fjärde punkten. Liksom i fråga om särskild rättsverkan bör gälla att avsaknaden av yrkande inte fritar rätten från att pröva om utvisning bör ske.

I femte punkten sägs att åklagaren i ansökningen skall ange kostnaden för eventuell bevisning under förundersökningen och för blodundersök- ning, om återbetalningsskyldighet kan åläggas den tilltalade. Bestäm- melsen har ingen motsvarighet i gällande rätt. Reglerna om under vilka förutsättningar den tilltalade kan åläggas återbetalningsskyldighet finns, förutom i 31 kap. RB, i lagen (1946:864) om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål. De kostnader för bevisning under förun— dersökning som åsyftas med vårt förslag är främst andra än de som fastställs genom beslut av rätten i samband med t.ex. vittnesförhör enligt

23 kap. 13 (5. Vi vill tillägga att vi (som vi antytt i avsnitt V) har för avsikt att i en senare etapp ta upp frågor om den tilltalades återbetalningsskyl- dighet ur ett vidare perspektiv.

Sjätte punkten behandlar uppgifter om sådana frihetsberövanden som enligt 33 kap. 5 & brottsbalken kan föranleda att påföljd till viss del skall anses verkställd. En motsvarande bestämmelse finns f.n. i 45 kap. 4 & tredje stycket RB. Uppgiftsskyldigheten avser den tid under vilken fri- hetsberövande pågått och förutsätter att den tilltalade är eller har varit anhållen, häktad eller tagen i förvarsarrest på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet.

Enligt sjunde punkten skall åklagaren lämna uppgift om reseförbud, om sådant har ålagts och fortfarande består. Bestämmelsen är viktig sedan genom en är 1981 beslutad reform (prop. 1980/81:201) rätten ålagts att hålla huvudförhandling inom viss tid i de fall den tilltalade är ålagd reseförbud (se 18 5). I vissa fall kan det vara av betydelse vid vilken tidpunkt den tilltalade delgivits beslutet om reseförbud. Uppgiftsskyldigheten enligt denna punkt innefattar i sådana situationer också dagen för delgivning av beslutet.

Till följd av bestämmelsen i 25 kap. 2 & sista stycket RB i dess lydelse enligt SFS 1981 :1294 skall vad som sägs i sjunde punkten om reseförbud också gälla i fråga om anmälningsskyldighet. Är den tilltalade ålagd anmälningsskyldighet, skall åklagaren alltså lämna uppgift om detta och, om det behövs, även ange när den tilltalade delgavs beslutet om anmälningsskyldighet.

Enligt åttonde punkten skall åklagaren lämna uppgift om sådant be- slag som kan ha verkställts och som fortfarande består när ansökningen ges in. Någon motsvarande uppgiftsskyldighet finns f.n. inte enligt lag men uppgifter brukar lämnas i anslutning till förverkandeyrkande enligt fjärde punkten. Den nya bestämmelsen är tillkommen för att rätten' enkelt skall kunna fullgöra sina skyldigheter enligt 27 kap. 8 & tredje stycket att vid målets avgörande pröva om beslag fortfarande skall bestå. Åklagaren kan med fördel fullgöra sin uppgiftsskyldighet genom att hänvisa till polisens beslagsprotokoll, som biläggs ansökningen.

I nionde punkten anges att åklagaren i ansökningen skall uppge om- ständighet som medför att rätten är behörig, om inte behörigheten fram- går av vad som i övrigt anförs. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 45 kap. 4 i; första stycket 5.

355

Vi hari den allmänna motiveringen (avsnitt 1 1.3) föreslagit att huvud- förhandling inte skall vara obligatorisk för avgörande av saken i ett brottmål. I vissa fall skall målet få avgöras på handlingarna (se 46 kap. 2 5). Om någon av parterna i ansvarsdelen begär det, skall dock huvud- förhandling alltid hållas. I den nu aktuella paragrafen har med hänsyn härtill i första stycket införts en regel om att åklagaren vid åtalets väckan- de skall ange sin inställning till frågan om huvudförhandling skall hållas.

Eftersom åklagaren enligt vårt förslag normalt inte skall ge in förun- dersökningsprotokollet till rätten, kan rätten ha svårt att bedöma huru-

vida den tilltalade enligt reglerna i 21 kap. 2 & bör närvara personligen vid en huvudförhandling. I enlighet med vad vi angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 14.1) bör därför åklagaren i samband med åtalet upplysa rätten om sin inställning till den frågan. Också den regeln har intagits i paragrafens första stycke.

Andra stycket handlar om vissa påföljdsfrågor. Enligt nu gällande regler har åklagaren som tidigare nämnts inte ålagts att uttrycka någon uppfattning i påföljdsfrågan i samband med åtalet. Den ordningen är särskilt besvärande när det gäller den viktiga gränsdragningen mellan bötesbrott och andra brott. Den tilltalade vill ofta låta försvararfrågan påverkas av påföljdsfrågan. Han kan också vilja höra vittnen till stöd för att det rör sig om ett bötesfall. För rätten spelar skillnader mellan bötesfall och andra fall en roll i flera handläggningshänseenden. Sålun- da påverkas ofta frågor om förordnande av offentlig försvarare och om inhämtande av personutredning. Det sistnämnda gäller framför allt personundersökning enligt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål.

Också möjligheterna att avgöra brottmål utan huvudförhandling, dvs. på handlingarna, berörs av åklagarens uppfattning i påföljdsfrågan. Enligt vårt förslag förutsätts för avgörande på handlingarna att det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter. Med sådana påföljder skall likställas förordnande enligt 34 kap. 1 & första stycket 1 brottsbalken (dvs. förordnande att tidigare ådömd påföljd skall avse även de aktuella brotten).

I den nu aktuella paragrafens andra stycke har vi med hänsyn till det sagda intagit en regel som innebär att åklagaren vid åtalets väckande skall ange att endast böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening bör komma i fråga eller att rätten bör förordna enligt 34 kap. 1 5 första stycket 1 brottsbalken.

Åklagarens uppgiftsskyldighet enligt paragrafen synes i regel kunna fullgöras genom kryssmarkering på en ansökningsblankett.

4 f

1 paragrafen finns bestämmelser som kompletterar 2 och 3 55 i fråga om vilka uppgifter som skall lämnas i samband med åtal. Bestämmelser- na, som inte har några direkta motsvarigheter i gällande rätt, garanterar på ett betydligt bättre sätt än nu gällande regler att rätten får ett bra underlag för en rationell handläggning av brottmålen. En direkt kopp- ling finns mellan regleringen i paragrafen och de nya principerna när det gäller frågor om ingivande av förundersökningsprotokollet vilka vi be- handlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 14.1). Kopplingen framgår bl.a. av efterföljande 5 &, vari anges att uppgiftsskyldigheten enligt den nu aktuella paragrafen helt eller delvis kan bytas ut mot ett ingivande av protokoll eller anteckningar från förundersökning. För att åklagaren på enklaste sätt skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt paragra- fen bör givetvis förundersökningsprotokollet anpassas till åklagarens uppgiftsskyldighet. Bestämmelser därom bör meddelas i samråd mellan

rikspolisstyrelsen och riksåklagaren.

Bestämmelserna i paragrafens första punkt har ett nära samband med bestämmelserna i 2 5 1 om att åklagaren skall ange den gärning för vilken han yrkar ansvar. Redan idag är det många åklagare som, när ansökning- en gäller omfattande och juridiskt komplicerade mål, gör en utvidgad beskrivning av gärningen för att ge rätten en bättre bild av denna. Härigenom kan skapas ett gott underlag för processen och denna kan bli enklare. Att processens grundmaterial är gott har lika stor betydelse i brottmål som i tvistemål. Risken med den nu tillämpade ordningen är dock att själva gärningsbeskrivningen blir flytande och att den tilltalade inte klart ser vad han måste försvara sig mot för att undgå en fällande dom.

Mot bakgrund av det sagda har i första punkten införts en bestämmel- se enligt vilken åklagaren i ansökningen skall ange omständigheter som ger bakgrunden till gärningen eller på annat sätt är ägnade att närmare belysa den, dock endast om målets omfattning eller beskaffenhet är sådan att uppgifterna kan antas främja handläggningen av målet. Själv- klart får det inte bli någonting normalt att åklagaren gör en sammanställ- ning av detta slag. Bestämmelsen är avsedd för större mål, t.ex. sådana som gäller kvalificerad ekonomisk brottslighet. I dessa mål är åklagaren alltid undersökningsledare och bör med bestämmelserna i paragrafen som utgångspunkt direkt påverka förundersökningsprotokollets utform- ning.

Frågan om i vilka fall åklagaren bör lämna bakgrundsuppgifter har en nära koppling till frågor om förberedelse i brottmål. Om rätten på grund av att det inte har lämnats bakgrundsuppgifter t.ex. tvingas hålla ett förberedelsesammanträde uppstår totalt sett en icke godtagbar resurs— förlust. Behovet av att åklagaren lämnar bakgrundsuppgifter måste så- ledes bedömas mot bakgrund av hela den senare handläggningen av målet. Riktpunkten bör vara att bakgrundsuppgifter skall lämnas om en sådan åtgärd kan antas leda till ett resultat som — sett för förfarandet som helhet — är resursmässigt fördelaktigt.

Genom bestämmelserna i första punkten skapas för de mål som där berörs en möjlighet att klarare än idag avgränsa den gärning för vilken åklagaren enligt l & yrkar ansvar. Bakgrundsuppgifterna enligt den nu förevarande paragrafen bör lämnas i ett avsnitt som är skilt från gär- ningsbeskrivningen enligt 2 5 1. Bakgrundsuppgifterna får inte någon betydelse för frågor om vilken gärning rätten enligt 30 kap. 3 5 kan döma över. De av åklagaren lämnade uppgifterna bör däremot många gånger vara till hjälp för domstolen när det gäller målets handläggning och domskrivningen. Vi vill tillägga att det ibland kan vara lämpligt att uppgifterna lämnas i t.ex. numrerade punkter så att en försvarare kan hänföra sig till punkterna i ett eventuellt svaromål (jämför för tvistemå- lens del 41 kap. 2 & första stycket 2).

Av den andra punkten framgår att åklagaren också skall ange sådan grund för bestridande av ansvar som den tilltalade tydligt framfört under förundersökningen. I den allmänna motiveringen har vi angett att det räcker med ett kortfattat besked av typen ”gör gällande nödvärn”, ”förnekar uppsåt att tillgripa” o.d. Normalt framgår den tilltalades

inställning av förundersökningsprotokollet. Det är emellertid som tidi- gare sagts inte meningen att åklagaren skall leta i protokollet efter en ståndpunkt från den tilltalade och detta har i lagtexten utmärkts med ordet ”tydligt”.

Enligt tredje punkten i paragrafen skall åklagaren lämna uppgift om den tilltalades inkomst- och förmögenhetsförhållanden, om det finns anledning anta att påföljden kommer att bestämmas till dagsböter. Uppgifterna skall enligt 4 & tredje stycket förundersökningskungörelsen (1947z948) tas fram under förundersökningsstadiet och åklagarens upp- giftsskyldighet enligt denna punkt överensstämmer därför med den nu gällande.

I fjärde punkten sägs att åklagaren skall ange den tilltalades levnads- omständigheter, om det finns anledning anta att påföljden blir svårare än böter. Vad som avses är sådana uppgifter som under förundersökningen inhämtats med stöd av 21 och 21 a && förundersökningskungörelsen (1947z948). Eftersom sådana uppgifter redan med nu gällande regler skall ges in till rätten innebär bestämmelserna inte någon saklig nyhet.

Genom uppgiftsskyldigheten enligt tredje och fjärde punkterna samt genom registerutdrag och äldre domstolsakter får rätten i allmänhet en god bild av vilken ytterligare personutredning som behövs. Det ligger i linje med våra övriga förslag om ökad tyngd åt åklagarens uppfattning i påföljdsfrågan att åklagaren uppmanas att ange sådana särskilda om- ständigheter han anser ha betydelse för frågan om ytterligare utredning bör inhämtas i fråga om personalia. Den femte punkten i paragrafen har utformats i enlighet härmed.

Det är emellertid inte meningen att åklagaren skall behöva ange sådant som ändå måste stå klart för rätten. Uppgiftsskyldigheten avser i stället främst sådana omständigheter som kommit fram under förun- dersökningen men vilka inte framgår av de till rätten ingivna hand- lingarna, såsom att den tilltalade förefaller vara i behov av vård av något slag.

I anslutning till fjärde och femte punkterna vill vi erinra om att sekretessfrågor bör beaktas när uppgifterna lämnas.

I sjätte punkten sägs att åklagaren skall ange sådana särskilda omstän- digheter som medför att skriftlig eller muntlig förberedelse enligt detta kapitel bör ske. Även i fråga om denna punkt vill vi påpeka att det inte är meningen att åklagaren skall ange sådant som framgår av det i övrigt till rätten översända materialet. Uppgifter från åklagaren behövs emel- lertid om åklagaren anser att den tilltalade på vissa punkter genom skriftligt svaromål skall åläggas att precisera sin ståndpunkt. För åkla- garen kan en sådan precisering i många fall vara värdefull genom att han kan avstå från vittnesförhör eller på annat sätt begränsa processen. Om åklagaren anser att muntlig förberedelse enligt 12 & tredje stycket skall hållas inför rätten, bör han alltid lämna rätten besked härom. Om det inte är uppenbart onödigt bör han också ange skälen för sin ståndpunkt. För att rätten skall få hålla muntlig förberedelse krävs nämligen enligt 12 & tredje stycket att särskilda skäl föreligger.

Enligt sjunde punkten skall åklagaren ange sådana särskilda omstän- digheter som kan medföra att en huvudförhandling tar längre tid i

anspråk än vad ansökningen i övrigt ger anledning anta. Åklagaren är den som närmast kan bedöma hur lång tid sakframställningar och förhör kan beräknas ta.

1 normala fall kan dock rätten även utan uppgift från åklagaren om tidsåtgången göra en någorlunda riktig förhandsbedömning. Åklagarens uppgiftsskyldighet är därför begränsad till sådana fall i vilka han kan förutse att sakframställningar och förhör kommer att bli mer invecklade och omfattande än vad som kan framgå av de i övrigt till rätten lämnade upplysningarna.

55

I paragrafen finns regler som ger åklagaren den förut berörda möjlig— heten att undvika ett onödigt upprepande av vad som redan står i förundersökningsprotokollet. Enligt huvudregeln i paragrafen får sålun- da uppgiftsskyldighet enligt 4 5 helt eller delvis fullgöras genom att åklagaren till rätten ger in protokoll eller anteckningar från förunder- sökning.

Av skäl som vi angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 14. 1) måste dock iakttas att uppteckningar från förhör inte ges in. En regel härom har tagits in i paragrafens andra mening. Undantag görs för det fallet att åklagaren anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling. I det fallet kan nämligen antas att processen kommer att vara rent skriftlig och de vid förundersökningen nedtecknade utsagorna blir då processmate- rial. Vi vill påpeka att den skriftliga handläggningsformen är avsedd för sådana fall som i utredningshänseende är jämförelsevis enkla och att svårare påföljd än villkorlig dom i förening med böter inte kan komma i fråga (se 46 kap. 2 (j).

Undantag från förbudet mot att ge in uppteckningar från förhör görs också för det fallet att det föreligger särskilda skäl. Ett exempel på fall som här åsyftas är att åklagaren begär en interimistisk säkerhetsåtgärd, t.ex. beslag, eller förlängning av åtalstid.

Ett fall som har vissa drag gemensamma med det nyss angivna exemp- let är det som föreligger när åklagaren anser att rätten bör besluta om rättspsykiatrisk undersökning. Om den undersökte erkänt, beslutas så— dan undersökning i regel utan att huvudförhandlings hålls, ofta vid en häktningsförhandling. Det enda material som då finns att tillgå för att belysa den aktuella brottsligheten är en mer eller mindre komplett för- undersökning. Om något erkännande inte föreligger, beslutas sinnesundersökning efter en huvudförhandling vid vilken bevisning upptas i skuldfrågan. Detta innebär att man får ett gott och från förun- dersökningen fristående underlag för att bedöma olika omständigheter med anknytning till den tilltalade och det påstådda brottet.

Det torde i dag vara regel att rätten i båda de nu antydda situationerna, om man fattar beslut om sinnesundersökning, tillhandahåller den under- sökande läkaren förundersökningsprotokollet, som ju ingår i domsto- lens akt. Detta innebär att läkaren kan komma att bygga sitt utlåtande på ett material som inte utgör processmaterial och som inte till sitt innehåll stämmer överens med det material som rätten har att grunda sin dom på.

Riskerna är störst i det fallet att huvudförhandling hålls. I sådana fall bör läkaren tillhandahållas — utom de handlingar som inges av åklagaren när åtal väcks — utskrifter av vid huvudförhandlingen upptagna vittnes- förhör m.m. samt ett referat av den tilltalades berättelse inför rätten. När beslutet om sinnesundersökning fattas utan föregående huvudförhand- ling, synes det däremot ofrånkomligt att läkaren tillställs förhören från förundersökningen.

Motsvarande frågor som de nyss berörda kan uppkomma även när rätten beslutar om annan undersökning än sinnesundersökning. Enligt vår mening skulle hela det nu antydda frågekomplexet vara förtjänt av en närmare analys. Därvid borde man också belysa frågan vilka uppgif- ter den undersökande läkaren behöver för att fullgöra sitt uppdrag.

När vi i den allmänna motiveringen vänt oss mot nuvarande regler om ingivande till rätten av förundersökningsprotokoll är det inte bara för- hörsutsagorna som vi haft i åtanke. Vi har också talat bl.a. om riskerna för att rätten genom förundersökningsprotokollet får ovidkommande upplysningar om att den tilltalade under förundersökningen varit miss- tänkt för brottslighet som sedan inte åtalats. I promemorian (Ds Ju l979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål har av de nu berörda skälen och av vissa sekretesskäl angetts några riktlinjer för hur ett förundersökningsprotokoll bör ställas upp.

Nya principer för hur ett förundersökningsprotokoll bör ställas upp kan emellertid aldrig ge garanti för att det i förundersökningsprotokollet för visst brott inte kommer med uppgifter också om brott för vilka åklagaren inte vill väcka åtal. Vissa skäl kan därför åberopas till stöd för att man inför en bestämmelse om att protokoll eller anteckningar som upptar misstanke om brottslighet som ligger utanför vad som åtalats inte får ges in till rätten. En sådan bestämmelse bör emellertid enligt vår mening inte införas.

Uppgifter till rätten av det ifrågavarande slaget är nämligen olämpliga inte bara när de lämnas i samband med åtal eller när de lämnas skrift- ligen utan också när de senare under rättegången lämnas muntligen. I princip gäller en allmän skyldighet för parter såväl i brottmål som tvistemål att inte genom antydningar av olika slag eller på annat sätt väcka eller sprida misstankar om att motparten begått brott som inte är åtalat. Det kan emellertid ibland vara legitimt att åklagaren gör avsteg från den principen och upplyser rätten t.ex. om att det kommer ett ytterligare åtal mot den tilltalade. Frågan är mera invecklad än den i förstone kan verka. Härtill kommer att en bestämmelse i nu angett hänseende i vart fall inte bör ha sin plats i denna paragraf.

Enligt vår mening bör i stället vid utformningen av förundersöknings- protokollens stomme (dvs. framför allt den del av protokollet som inte utgörs av utsagor) i största möjliga utsträckning beaktas att det inte kommer med material som hänför sig till misstankar mot den tilltalade, vilka inte föranlett åtal. De närmare föreskrifterna för upprättandet av protokollen bör, som vi tidigare antytt, ändras för att passa åklagaren när denne skall fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt 4 &.

Vi vill tillägga att paragrafen handlar bara om ansökningstillfället. Huruvida man senare får ge in t.ex. förhörsutsagor framgår av andra

regler. Ett fall i vilket åklagaren har anledning ge in en uppteckning av den tilltalades förhörsutsaga är att målet skall avgöras vid huvudför- handling i den tilltalades utevaro (se 46 kap. 15 5). Givetvis följer av den nu aktuella paragrafen att rätten inte bör begära att få ta del av proto- kollet i vidare mån än åklagaren har rätt att ge in det till domstolen. Om rätten anser att ytterligare uppgifter behövs för att huvudförhandling skall kunna hållas bör rätten i stället tillämpa 13— 15 555.

65

Paragrafens första mening handlar om ingivande till rätten av skrift- liga handlingar som åklagaren åberopar som bevisning.

Enligt nu gällande regler i 45 kap. 7 5 skall åklagaren i samband med åtalet alltid tillställa rätten de skriftliga handlingar och föremål som han ämnar åberopa som bevis.

Enligt vårt förslag i paragrafens första mening skall åklagaren till rätten ge in de skriftliga handlingar som han åberopar som bevis, i den mån det lämpligen kan ske. Mer omfattande skriftlig bevisning eller särskilda föremål som åberopas bör i allmänhet åklagaren ha hand om och visa upp i samband med förhandling i målet. Rättens lokaler ärinte en lämplig förvaringsplats för brottsverktyg m.m. eller sådan omfattande bokföring som kan vara aktuell som skriftlig bevisning i t.ex. mål om gäldenärsbrott och redan nu torde det vara vanligt att åklagaren avstår från att ge in material av nu angivet slag. Den tilltalade och försvararen kan beredas tillfälle att se materialet hos polis eller åklagare, t.ex. i samband med att de tar del av förundersökningen enligt 23 kap. 18 &.

Enligt paragrafens andra mening gäller vad som sagts om skriftlig bevisning också i fråga om sådan utredning om den tilltalades personliga förhållanden, som åklagaren inhämtat och som bör vara tillgänglig för rätten innan målet avgörs. Bestämmelsen syftar i första hand på per- sonbevis och registerutdrag som under förundersökningsstadiet inhäm- tats enligt 4 lj förundersökningskungörelsen (1947 :948).

75

I fråga om talan i sådana brottmål som avses i 2 kap. 3 & tredje stycket 3—6 gäller enligt 20 kap. l 5 vad som sägs om åtal. Den ordningen överensstämmer i sak med vad som redan gäller.

Reglerna i 2—4 55 om vad åklagarens ansökning skall innehålla passar emellertid inte för de berörda brottmålen. Förhållandet är i stort sett detsamma enligt nu gällande ordning. Enligt vår mening är det en fördel om man i balken inför särskilda regler i fråga om ansökningens innehåll i nu berörda fall.

Reglerna har tagits upp i den nu aktuella paragrafen och innebär att ansökningen skall innehålla ett bestämt yrkande samt en redogörelse för de omständigheter som yrkandet grundas på. Ansökningen skall också innehålla uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis. Härutöver skall uppgift lämnas om sådana omständig-

heter som medför att rätten är behörig om inte behörigheten framgår av ansökningen i övrigt.

De angivna bestämmelserna har betydande likheter med motsvarande regler i 41 kap. 2 5 för tvistemål. I fråga om sättet för väckande av talan m.m. och i fråga om ingivande av handlingar till rätten gäller vanliga regler för åtal (] och 6 åå).

Vi vill tillägga att i fråga om brottmål enligt 2 kap. 3 & tredje stycket 2 redan finns vissa bestämmelser om ansökan i 21 —28 kap.

På grund av en hänvisningi 59 kap. 6 5 blir paragrafen tillämplig också när det gäller mål om undanröjande av strafföreläggande och av föreläg- gande av ordningsbot.

8 5

I paragrafen finns de inledande bestämmelserna om väckande av talan om enskilt anspråk i anledning av brott. Paragrafen bygger på regleringen i 22 kap. angående möjligheterna att handlägga en civilrätts- lig skadeståndstalan i brottmål. Den som däremot vill väcka en friståen- de skadeståndstalan i anledning av brott skall rätta sig efter bestämmel- serna i 41 kap.

Huvudregeln enligt första stycket är att talan om enskilt anspråk i anledning av brott skall väckas genom skriftlig ansökan hos rätten. Talan anses väckt när ansökningen har kommit in till rätten. Den regle- ringen stämmer överens med vad som gäller för tvistemål enligt 41 kap. 1 5. Enligt en undantagsregel i paragrafens andra stycke gäller emellertid — i motsats till vad som är föreskrivet för tvistemål i allmänhet — att talan i vissa fall får väckas muntligen inför rätten. Detta förutsätter dock att åtal redan har väckts, att talan riktas mot den för brott tilltalade och att rätten, med hänsyn till utredningen och andra omständigheter, finner det lämpligt. Det sista rekvisitet är en nyhet i förhållande till vad som nu gäller. Idag gäller en motsvarande lämplighetsprövning men endast i fråga om det senare utfärdandet av stämning. Enligt vårt förslag behöver stämning inte utfärdas, om talan väckts muntligen (se 11 (5 andra styc- ket).

I vissa fall bör det vara möjligt att tillåta målsäganden att framställa sina anspråk per telefon t.o.m. under det att huvudförhandlingen i brottmålet pågår.

Ett ytterligare undantag från huvudregeln om skriftlig ansökan hos rätten finns i 19 &. Enligt det lagrummet får nämligen av åklagaren utfärdad stämning uppta även skadeståndsyrkande.

Enligt tredje stycket skall åklagare, som enligt reglerna i 22 kap. har för avsikt att utföra målsägandens talan, om möjligt framställa skadestånds- anspråket samtidigt med åtalet. Någon motsvarande regel finns inte f.n. men redan nu brukar åklagare oftast förfara på detta sätt. Att anspråket framställs redan i samband med åtalet underlättar i betydande grad domstolsarbetet. Vi vill påpeka att regeln i tredje stycket inte på något sätt ålägger åklagaren en skyldighet att framställa målsägandens an- språk. Härom gäller i stället andra regler, vilka vi delvis berört i anslut- ning till 22 kap. 5 (j.

9 5

Paragrafen reglerar frågor om innehållet i ansökan angående enskilt anspråk. F.n. finns regler härom endast såvitt avser sådant enskilt an- språk som framställs genom åklagaren (se nuvarande 45 kap. 4 5 andra stycket). Den nu föreslagna paragrafen har en vidare räckvidd och bygger i princip på tvistemålsbestämmelserna. Målsäganden ges dock vissa lättnader i förhållande till tvistemålsprocessen. Detta beror på att rätten och den tilltalade redan i samband med åtalet tillförts ett flertal viktiga uppgifter vilka kan utnyttjas även för talan om det enskilda anspråket.

Något avsteg från kravet på ett bestämt yrkande går inte att göra. I fråga om grunden för anspråket har emellertid i första stycket använts den — jämfört med tvistemålsprocessens regler — något mjukare for- muleringen att ansökan skall innehålla behövliga uppgifter. Bestämmel- sen bör ses mot bakgrund av att åtalet oftast innehåller upplysning om de moment som i sig konstituerar en skadeståndsskyldighet. Om måls- äganden ej säger annat, har man anledning utgå från att han stöder sitt skadeståndsanspråk på de av åklagaren angivna omständigheterna. I allmänhet behövs härutöver inga andra uppgifter från målsäganden än sådana som hänför sig till de yrkade beloppen.

Enligt andra stycket skall i ansökningen lämnas uppgift om de bevis som åberopas till stöd för det enskilda anspråket och vad som skall styrkas med varje bevis. Regeln överensstämmer med vad som gäller för vanliga tvistemål och för åtal (se 41 kap. 2 & 3 och 45 kap. 2 & 3).

Tredje stycket handlar om ingivande av skriftlig bevisning som åbero- pas. Enligt reglerna för tvistemål behöver bevisningen inte ges in i samband med ansökningen. Detta hänger samman med att det skall ske en förberedelse. I brottmål är läget ofta ett annat och därför har i tredje stycket angetts att skriftlig handling som åberopas och som inte redan finns hos rätten (på grund av åtalet) skall ges in till rätten i den mån det lämpligen kan ske. Oftast torde det röra sig om ett värderingsbevis, inköpskvitto eller läkarintyg.

105

Som vi angett i anslutning till 41 kap. 6 (5 skall rätten i tvistemål förelägga sökanden att komplettera en ansökan som är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för rättegång. Om sökanden inte följer föreläggandet skall ansökningen avvisas. Är det uppenbart att ett före- läggande inte kommer att följas, får avvisning ske genast. Enligt den nu aktuella paragrafen gäller 41 kap. 6 & även i fråga om skadeståndstalan i brottmål. Vi vill påpeka att i fråga om skadeståndstalan i brottmål ett föreläggande till målsäganden inte alltid är den väg som lättast leder till resultat. Det kan ofta vara enklare och mera praktiskt att rätten vänder sig till åklagaren med en förfrågan om åklagaren vill hjälpa målsägan- den att föra dennes talan.

Vi vill tillägga att paragrafen i princip gäller också i fråga om muntlig ansökan enligt 8 lj andra stycket. Vid muntlig ansökan torde emellertid eventuella brister kunna avhjälpas utan egentligt föreläggande.

115

Paragrafen handlar om utfärdande av stämning och avser både åtal och talan om enskilt anspråk. Enligt första stycket skall stämningen tillsammans med ansökningen delges den tilltalade. Om i undantagsfall talan om enskilt anspråk riktats mot annan person än den som åtalats för brottet skall stämningen delges honom och inte den för brottet åtalade (se 22 kap. 1 a 5). Bestämmelserna härom innebär ingen saklig ändring i förhållande till vad som gäller nu.

I andra stycket av paragrafen tas upp det tidigare berörda undantaget från första stycket. Stämning behöver inte utfärdas om talan väckts muntligen vid sammanträde. Frågan om huruvida stämning skall utfär- das bör avgöras främst efter hur invecklad frågan om ansvar är. Att den tilltalade (eller annan mot vilken talan om skadestånd i undantagsfall riktas) genast kan gå i svaromål utgör ett starkt skäl för att underlåta utfärda stämning. För att undantagsregeln i andra stycket skall tillämpas förutsätts normalt att den tilltalade varit närvarande vid det sammanträ- de där talan väckts muntligen. Under alla omständigheter måste han ges tillfälle att enligt 46 kap. 3 5 andra stycket yttra sig.

För tvistemålen har vi som tidigare nämnts infört en regel i 41 kap. 7 5 andra stycket enligt vilken ett käromål som inte har några utsikter att vinna bifall kan prövas i sak utan svarandens hörande. Enligt tredje stycket blir den regeln tillämplig även i fråga om sådan skadeståndstalan som förs inom ramen för ett brottmål.

125

Paragrafen innehåller vissa regler för vid vilken tidpunkt under förfa- randet som rätten skall kalla den tilltalade att inställa sig till huvudför- handling. Reglerna, som närmast motsvarar nuvarande 45 kap. 15 å andra stycket första meningen, avses medverka till att huvudförhandling — om sådan över huvud taget skall hållas —— kan äga rum så snart efter åtalets väckande som möjligt.

Som vi utvecklat i den allmänna motiveringen är behovet av ett förberedelseförfarande i brottmål i de flesta fall avsevärt mindre än i tvistemål. Normalt kan tid för huvudförhandling bestämmas redan då åtal väcks. Den tilltalade bör då kallas till förhandlingen i samband med stämningen. Denna ordning medför effektivitetsvinster dels därigenom att tid för målets slutliga handläggning fastställs genast när målet an- hängiggörs och dels genom att antalet nödvändiga delgivningar med den tilltalade skärs ner till ett minimum.

Enligt våra undersökningar tillämpar man det nu beskrivna förfa- ringssättet vid de flesta tingsrätter. Det finns emellertid domstolar där man i en stor andel av brottmålen inleder handläggningen med s.k. bevisstämning, vilket innebär att den tilltalade i stämningen föreläggs att ange sin bevisning. Detta sker på vissa håll helt rutinmässigt, således även i sådana fall där den tilltalade erkänt gärningen under förundersökningsstadiet och det därför kan antas att han inte avser att åberopa någon bevisning.

Mot bakgrund av det nu sagda framstår det som angeläget att i lagtexten betona att den tilltalade normalt sett skall kallas till huvudför- handling redan i samband med stämningen. En regel av den innebörden föreslås i första stycket.

I vissa fall kan det dock vara omöjligt eller olämpligt att bestämma tid för huvudförhandling redan i samband med att stämning utfärdas. I mål om mer omfattande och/eller mer komplicerad brottslighet kan det stundom krävas att rätten känner den tilltalades ståndpunkt till åklaga- rens yrkanden och har uppgift om den bevisning han åberopar, för att kunna beräkna tidsåtgången för en förhandling. 1 andra fall måste utredning göras om t.ex. den tilltalades psykiska status och detta kan kräva en längre, icke i förväg bestämbar tid. Med tanke på sådana fall som de nu nämnda föreslås i andra stycket en regel av innebörd att kallelsen till den tilltalade får uppskjutas om det av särskilda skäl inte är möjligt att bestämma tid för huvudförhandling redan vid tidpunkten för stämningen. Givetvis skall i sådana situationer kallelsen utfärdas så snart som möjligt.

Det bör betonas att den omständigheten att rätten vill före huvudför- handlingen få vetskap om den tilltalades ståndpunkt till åklagarens yrkanden, och därför t.ex. förelägger den tilltalade att avge ett skriftligt svaromål, inte alltid behöver medföra att kallelse till huvudförhandling skjuts upp. Ett lämpligt förfaringssätt bör nämligen — på motsvarande sätt som i tvistemål — vara att sätta ut målet till huvudförhandling och samtidigt förelägga den tilltalade att komma in med ett skriftligt svaro- mål, exempelvis ett par veckor före förhandlingen.

De undantag från principen om omedelbar kallelse till huvudförhand- ling som hittills redovisats har tagit sikte på sådana fall där omständig- heterna i målet medför att tid för förhandling inte kan bestämmas redan vid tidpunkten för stämningen. Också arbetssituationen vid tingsrätten eller hos åklagarmyndigheten kan emellertid skapa problem i detta hänseende. Om t.ex. tingsrättens arbetsschema är fulltecknat under en avsevärd tid framöver, brukar man hävda att det är mindre lämpligt att sätta ut ytterligare förhandlingar. Det sägs nämligen att risken att de som kallas till förhandlingen glömmer att infinna sig ökar markant om alltför lång tid får förflyta mellan kallelsen och förhandlingstidpunkten. Enligt vår mening är emellertid sådana farhågor i många fall överdrivna. Om en längre tid förflyter mellan utsättandet och förhandlingen ökar dess- utom chanserna för att eventuellt erforderliga stämningsmannadelgiv- ningar skall lyckas. Att av nu aktuella skäl underlåta att kalla den tilltalade till huvudförhandling redan i stämningen bör därför komma i fråga bara i undantagsfall.

Det bör i sammanhanget erinras om att rätten före utsättandet av en huvudförhandling självfallet bör kontrollera att tiden passar såväl åkla- garmyndigheten som en eventuell försvarare.

135

I paragrafen regleras förutsättningarna och formerna för förberedelse i brottmål mellan åtals väckande och målets avgörande enligt 46 kap. De

föreslagna bestämmelserna har behandlats relativt utförligt i den all- männa motiveringen, avsnitt 11.32. De ersätter nuvarande 45 kap. 10— 13 (55 men är delvis nykonstruktioner.

Som vi redan nämnt i flera sammanhang är behovet av förberedelse totalt sett avsevärt mindre i brottmål än i tvistemål. I mål där den åtalade gärningen erkänts under förundersökningen behöver rätten normalt endast föranstalta om erforderlig personutredning samt eventuellt för- ordna offentlig försvarare innan målet företas till avgörande. Även i många mål där den tilltalade förklarat sig ha någon invändning mot åtalet är behovet av förberedande åtgärder litet. Vad som förevarit under förundersökningen ger nämligen i de flesta fall tillräckliga besked om den tilltalades ståndpunkt i olika hänseenden. Ibland är det emellertid nödvändigt — eller åtminstone till fördel — för handläggningen av målet att viss förberedelse äger rum. Ett sådant fall föreligger när målet kan avgöras utan huvudförhandling. Den tilltalade måste då beredas tillfälle att komma till tals och detta kan ske under förberedelsen. Det kan också finnas ett behov av att före en huvudförhandling konstatera huruvida den tilltalade vill åberopa någon bevisning. Vidare kan en planläggning av en långvarig huvudförhandling behövas i vissa fall. Det kan stundom också vara av värde att före huvudförhandlingen söka klargöra i vilka hänseenden oenighet föreligger mellan åklagaren och den tilltalade. Ett behov av att på det sist beskrivna sättet ”rensa målet” föreligger främst i mål om mer komplicerad brottslighet. Man kan ge- nom en sådan förberedelseomgång erfarenhetsmässigt slippa ar- gumentation och bevisning i fråga om omständigheter som i själva verket är ostridiga mellan parterna. Man aktualiserar och understryker också parternas skyldighet att redan före huvudförhandlingen noga tänka igenom sin ståndpunkt samt behovet av bevisning, något som kan av- sevärt minska risken för att en huvudförhandling måste ställas in.

Mot bakgrund av att alltså icke obetydliga effektivitetsvinster kan göras genom ett förberedelseförfarande i vissa fall, föreslår vi i denna paragraf en regel om att förberedelse — precis som enligt gällande lag och praxis — kan äga rum. Det är samtidigt viktigt att framhålla att en förberedelse av större omfattning inte behövs och enligt vår mening inte heller bör äga rum i det stora flertalet brottmål. Rätten bör få förordna om förberedelse endast om förhållandena i det enskilda fallet motiverar det. Riktpunkten vid bedömningen av om förberedelse i någon form skall äga rum bör vara att förberedelsen skall främja en snabb och effektiv handläggning och minska kostnaderna för det allmänna och för parterna, m.a.o. att den totala resursåtgången för målets avgörande därigenom nedbringas.

I enlighet med det nu sagda fastslås i första stycket att förberedelse- möjligheten skall utnyttjas när det behövs för att målet skall kunna avgöras snabbare och för att en huvudförhandling skall kunna genom- föras på ett ändamålsenligt sätt. Rätten torde normalt få tillräcklig ledning för sin bedömning genom det material som åklagaren redovisar redan i samband med åtalets väckande. Vid tvekan kan en telefonkon- takt med åklagare och försvarare vara lämplig.

I andra stycket sammanfattas vad som skall klaras ut under förbere-

delsen. I princip är det fråga om samma saker som när det gäller tviste- mål. Ordalagen överensstämmer därför i stora delar med motsvarande bestämmelse för tvistemål (43 kap. 1 (5). I fråga om den närmare innebör- den av stycket kan vi hänvisa till vad vi har anfört i specialmotiveringen till sistnämnda bestämmelse. Det är angeläget att betona att det i det enskilda målet kanske finns behov av att klarlägga endast någon eller några av punkterna, medan det övriga framgår redan av det material åklagaren gett in.

Tredje stycket innehåller regler om olika handläggningsformer vid förberedelse i de fall då sådan skall hållas. Först nämns den förberedel- seform som i allmänhet torde vara lämplig och tillräcklig för att uppnå förberedelsens syfte, nämligen ett föreläggande för den tilltalade eller hans försvarare att avge ett skriftligt svaromål. Vad ett svaromål skall innehålla framgår av 14 5. Ett svaromålsföreläggande kan emellertid ofta med fördel preciceras till att avse viss eller vissa punkter. Ett vanligt fall är t.ex. att förberedelsen endast behöver avse den tilltalades önske- mål om bevisning. Föreläggandet om svaromål skall i sådant fall natur- ligtvis endast omfatta just bevisuppgift. Som vi nämnti anslutning till 12 5 kan det ofta vara lämpligt att ge den tilltalade ett svaromålsföreläggan- de samtidigt som man utfärdar stämning och kallar honom till huvudför- handling.

Om den tilltalade eller försvararen lojalt följer ett föreläggande om skriftligt svaromål, torde behovet av förberedelse i de flesta fall vara fullt tillgodosett med att svaromålet översänds till motparten. I vissa fall kan svaromålet föranleda ytterligare skriftväxling och/eller telefonsamtal. ] tredje styckets andra mening erinras om möjligheten till sådan ytterliga- re förberedelse. Självfallet skall lagtexten tolkas så att möjligheten till skriftväxling eller annan handläggning för förberedelse står öppen även utan att svaromålsföreläggande dessförinnan utfärdats.

Som vi framhållit i den allmänna motiveringen bör det också i vissa fall vara möjligt att hålla ett förberedelsesammanträde i brottmål. Lik- som enligt gällande rätt är det dock angeläget att sådana sammanträden hålls endast när det finns ett absolut behov av det eller när ett samman- träde kan skapa betydande fördelar för målets senare handläggning. Vi föreslår mot bakgrund av det nu sagda en regel (sista meningen i tredje stycket) enligt vilken sammanträde får hållas om det finns särskilda skäl. Vilka skälen är preciseras ej i lagtexten. Sammanträde kan vara lämpligt med hänsyn till behovet av tidsplanläggning eller angelägenheten av att diskutera i vilka hänseenden parterna är oense. En gemensam förut- sättning för alla fall bör emellertid vara att sammanträdet kan antas medföra att den totala resursåtgången för målets avgörande minskar. Redan av det sist sagda följer att förberedelsesammanträde enligt vår mening bör få äga rum i princip endast i mål som rör omfattande eller komplicerad brottslighet.

145

I paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, ges bl.a. bestämmelser om innehållet i sådant svaromål, som rätten enligt 13 &

tredje stycket i vissa fall skall förelägga den tilltalade att avge.

I första stycket uppräknas i fem olika punkter vad ett svaromål skall omfatta. Det bör betonas att stycket gäller i den män inte annat sägs i föreläggandet från rätten. Som sagts i specialmotiveringen till 13 & bör rätten ofta kunna precisera ett svaromålsföreläggande till viss eller vissa punkter.

I fråga om den närmare innebörden av de olika punkterna kan vi i stor utsträckning hänvisa till vad vi anfört i anslutning till motsvarande bestämmelse för tvistemål (43 kap. 4 g). Det bör därutöver sägas att orden ”grunden för denna inställning” i tredje punkten avser ett kort angivan- de av skälen för hans ståndpunkt, inte ett återgivande av den tilltalades berättelse. Vidare bör noteras att behovet av utredning (femte punkten) avser såväl själva skuldfrågan som påföljdsfrågan. Om försvararen t.ex. vill ha till stånd en läkarundersökning enligt 7 5 lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, skall detta anges i svaromålet.

Enligt andra stycket skall en eventuell begäran om huvudförhandling från den tilltalades sida framställas i svaromålet. En sådan begäran blir aktuell i de fall där såväl åklagaren som rätten anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling. I sådana situationer torde det alltid bli aktuellt att förelägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål. Han får därvid möjlighet att åstadkomma en muntlig handläggning (se 46 kap. 2 5).

Det bör i detta sammanhang betonas att den omständigheten att den tilltalade inte följer ett föreläggande att avge svaromål inte behöver innebära att möjligheterna till avgörande utan huvudförhandling omin- tetgjorts. Även om svaromål inte avges, finns det nämligen inget hinder att avgöra målet på handlingarna, under förutsättning att saken kan utredas tillfredsställande på grundval av de uppgifter — t.ex. från för- undersökningen — som finns tillgängliga för rätten.

I tredje stycket upptas — efter mönster från vårt förslag i fråga om tvistemål (43 kap. 5 5 andra stycket) — en regel, enligt vilken varje part under förberedelsen är skyldig att lägga fram av honom åberopade skriftliga bevis, som han inte redan företett, och att för motparten lämna uppgift om sitt innehav av bevis. Bestämmelsen innebär för brottmålens del en nyhet. Motivet bakom vårt förslag i denna del är att det framstår som minst lika angeläget i brottmål som i tvistemål att undvika överrask- ningseffekter vid själva huvudförhandlingen med åtföljande risk för uppskov. Det bör betonas att en underlåtenhet att i brottmål följa en regel av nu nämnt slag inte kan ges några direkta påföljder för parten, t.ex. i form av preklusion av rätten att åberopa nytt material.

155

Flera av våra förslag syftar till en effektivare behandling av mål om enskilda anspråk, som handläggs i samband med brottmål. I stor ut- sträckning föreslås denna rationalisering ske genom att påföljdssystemet för dispositiva tvistemål görs tillämpligt i fråga om sådana enskilda anspråk. Denna paragraf innehålleri linje med det nu sagda bl.a. en regel om att rätten får möjlighet att förelägga enskild part att avge svaromål

eller annars yttra sig skriftligen vid påföljd av förenklad dom (jfr för tvistemålens del 43 kap. 8 5).

Föreläggande att avge svaromål vid påföljd av förenklad dom — vilket alltså kommer att riktas mot den tilltalade — bör framför allt komma till användning dels när brottmålet kan avgöras utan huvudförhandling och dels när det finns utrymme att avgöra brottmålet vid huvudförhandling i den tilltalades frånvaro enligt 46 kap. 15 5. Det bör emellertid inte föreligga något hinder mot att utnyttja föreläggandet äVen i fall då huvudförhandling skall hållas i brottmålet och den tilltalade måste när- vara vid en sådan förhandling. På grund av den föreslagna bestämmel- sen i 22 kap. 5 5 får målet om det enskilda anspråket visserligen inte avgöras före brottmålet, men enligt vad som sägs nedan kan prövningen av det enskilda anspråket även i sådana fall ges en huvudsakligen for- mell karaktär, vilket är till fördel från effektivitetssynpunkt.

I fråga om föreläggande till part att yttra sig skriftligen vid sidan av svaromålssituationen bör — i linje med vad vi anfört för tvistemålens vidkommande (43 kap. 8 (j) — användningsområdet begränsas till såda— na fall där det är av väsentlig betydelse för processens framåtskridande att föreläggandet uppfylls.

Liksom i tvistemål bör föreläggande vid påföljd av förenklad dom inte användas när man kan misstänka att ett föreläggande kan medföra rättsförluster för den tilltalade (svaranden) på grund av att han saknar förmåga att skriftligen uttrycka vad han menar.

I tvistemål föreslås en särskild reglering av frågan vad den förelagde skall behöva prestera för att undgå förenklad dom (43 kap. 14 6). Den bestämmelsen bör, även utan uttryckligt stadgande därom, tillämpas också i de nu aktuella fallen.

Om en part underlåter att följa ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av förenklad dom, bör i princip samma läge inträda som om målet handlagts som separat tvistemål. Hänsyn måste dock tas till den i 22 kap. 5 & uttryckta grundsatsen att dom över det enskilda anspråket inte får ges innan brottmålet avgjorts. Med sistnämnda undantag gäller alltså reglerna i 43 kap. 13 och 14 55 samt 44 kap. 18 och 19 555 i tillämpliga delar, vilket framgår av sista meningen i förevarande para- graf. På motpartens yrkande skall således förenklad dom meddelas, om inte i stället vanlig dom skall ges på grund av bestämmelserna i 44 kap. 18 och 19 55 (s.k. baklängesfall). I annat fall skall målet om det enskilda anspråket avskrivas. Käranden har dock viss möjlighet att i stället få till stånd ett nytt föreläggande för svaranden.

Om det enligt vad nu sagts blir aktuellt att avgöra målet genom dom, måste rätten med hänsyn till 22 kap. 5 & vänta med avgörandet till dess brottmålsdelen avdömts. Detta gäller givetvis oavsett om brottmålet skall avgöras efter huvudförhandling eller på handlingarna. I sistnämn- da f all torde inga särskilda komplikationer uppstå. I huvudförhandlings- målen kan man däremot fråga sig hur man bör behandla den situationen att den tilltalade — sedan han gjort sig skyldig till en underlåtenhet som enligt denna paragraf skall föranleda förenklad dom — sedermera in- ställer sig till huvudförhandlingen och bestrider det enskilda anspråket. Enligt vår mening bör man betrakta denna situation på följande sätt.

Enligt de regler som föreslås gälla i tvistemål för skriftligt yttrande vid påföljd av förenklad dom, skall den förelagde i princip undgå förenklad dom om han yttrar sig på sådant sätt att föreläggandets syfte blir väsent- ligen uppnått. Detta gäller även om han inte följer alla föreskrifter i föreläggandet till punkt och pricka (43 kap. 14 5). I de nu aktuella fallen —- som på grund av en hänvisning i denna paragraf följer samma regler som vanliga tvistemål — måste syftet med ett föreläggande anses väsent- ligen uppnått, även om yttrandet över det enskilda anspråket dröjer till huvudförhandlingen, eftersom rätten på grund av regeln i 22 kap. 5 & ändå i stort sett saknar möjlighet att döma över anspråket innan ansvars- frågan avgjorts. Man bör därför vid huvudförhandlingen beakta ett bestridande av en tilltalad i fråga om ett enskilt anspråk, även om denne dessförinnan underlåtit att följa ett föreläggande att yttra sig skriftligen vid påföljd av förenklad dom.

På vad sätt utgången i brottmålsdelen skall påverka innehållet i en förenklad dom i skadeståndsdelen framgår av 46 kap. 16 5 andra stycket.

165

Om sammanträde för förberedelse skall hållas i ett brottmål, skall kallelse utgå till dem som skall inställa sig. I denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt, ges bestämmelser om innehållet i sådan kallelse.

För det första klargörs i paragrafen att endast de som bör närvara skall kallas att inställa sig. Om sammanträde t.ex. är nödvändigt för att klar- lägga en tilltalads ståndpunkt, skall kallelse utgå till denne och hans försvarare, men däremot inte till en annan tilltalad i målet, om inte särskilda skäl talar för att även denne bör vara närvarande. Och om sammanträdet gäller ansvarsfrågan, behöver målsägande, som endast för talan om enskilt anspråk, inte kallas. Att försvararen skall kallas till sammanträdet framgår av 21 kap. 9 & andra stycket.

1 de flesta situationer där sammanträde skall hållas torde det — med hänsyn till sammanträdets ändamål — vara tillräckligt att åklagaren och försvararen träffas under rättens ledning. I sådana fall behövs det enligt vår mening inga särskilda påföljder för att garantera att kallelser- na hörsammas. Endast i det fall att en enskild part — en målsägande eller en tilltalad — skall infinna sig personligen, kan det bli nödvändigt att sätta ut påföljd i kallelsen. I sådana fall bör motsvarande påföljder tillämpas som vid kallelse till huvudförhandling. En hänvisning till 46 kap. 5 5 har därför gjorts i lagtexten. Parten får alltså föreläggas vite eller, om det kan antas att han inte följer ett sådant föreläggande, hämtas. I fråga om den som är anhållen eller häktad skall rätten förordna om inställelse till sammanträdet.

175

I paragrafen behandlas den situationen att någon part underlåter att följa ett föreläggande att infinna sig personligen vid ett sammanträde för förberedelse. Bestämmelserna saknar motsvarighet i gällande rätt.

Enligt första stycket får sammanträdet hållas trots partens frånvaro, i den mån förberedelsens syfte därigenom främjas. Denna regel överens- stämmer med vad som för tvistemålens del föreslagits i 43 kap. 17 (5 första stycket. I fråga om regelns innebörd hänvisas till vad vi anfört i anslut- ning till den bestämmelsen.

Möjligheten att trots partens frånvaro hålla sammanträdet bör precis som i tvistemål avse inte bara det fallet att parten underlåtit att lyda en kallelse till sammanträdet utan även den situationen att rätten beslutat om hämtning av parten men det visar sig att hämtning inte kan äga rum. Med hänsyn till att sistnämnda belägenhet torde bli mycket ovanlig, har det emellertid ansetts onödigt att tynga lagtexten med en reglering av den.

Enligt andra stycket har rätten ytterligare ett medel mot part som underlåter att infinna sig personligen vid sammanträde, nämligen att låta hämta honom genast eller till senare tillfälle. Detta stämmer överens med vad som gäller i indispositiva tvistemål. Det bör observeras att man i brottmål — i olikhet mot tvistemål — enligt förslaget inte kan nöja sig med att enbart förelägga högre vite. För att det skall framstå som me- ningsfullt att sätta ut ytterligare ett sammanträde för förberedelse i brottmål måste man enligt vår mening nämligen med stor säkerhet kunna utgå från att de som behöver närvara också finns på plats.

1859

I paragrafen ges vissa bestämmelser om förberedelsens avslutande och om tidpunkten för avgörande av målet. Särskilda tidsfrister ges för de fall att den tilltalade är häktad, anhållen eller ålagd reseförbud.

I första stycket sägs inledningsvis att rätten snarast skall avgöra målet, när nödvändiga förberedande åtgärder enligt detta kapitel vidtagits. Liksom i tvistemål innebär detta bl.a. en anvisning till rätten om att inte fördröja målets avgörande mer än som är absolut nödvändigt med hänsyn till arbetssituationen vid domstolen eller till parterna. Avgöran- de av mål sker enligt 46 kap. efter huvudförhandling eller på handling- arna.

Enligt andra meningen i första stycket får en sådan del av målet som kan avgöras särskilt (se 30 kap. 4 (j) företas till avgörande trots att förberedelsen i övrigt inte är avslutad. Detta överensstämmer med gäl- lande rätt (45 kap. 14 5 första stycket). Vi hänvisar i övrigt i denna del till vad som sagts för tvistemålens del i anslutning till 43 kap. 20 5.

I andra stycket ges speciella tidsfrister för mål där den tilltalade är anhållen eller häktad. Regleringen överensstämmer med gällande rätt (45 kap. 145 andra stycket). Vårt förslag upptar emellertid också en regel om den åtminstone teoretiskt tänkbara situationen att ett mål mot den som är häktad eller anhållen skall avgöras på handlingarna. I sådana fall krävs att målet ”företas till avgörande” inom en vecka från åtalets väckande. Härmed avses att målet måste föredras slutligt för avgörande inom den angivna tiden. Liksom i huvudförhandlingsfallen räknas där- emot tid för överläggning och domskrivning inte in i tiden.

I tredje stycket föreslås tidsfrister för huvudförhandling i mål där den

tilltalade är ålagd reseförbud. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak gällande rätt (45 kap. 14 (5 tredje stycket i dess lydelse enligt SFS 1981:1294). Huvudförhandling skall enligt huvudregeln hållas inom en månad från åtals väckande, om den tilltalade är ålagd reseförbud. I motsats till vad som gäller enligt den nyss nämnda regeln menar vi dock att en förutsättning för att tidsfristen skall börja löpa bör vara att den tilltalade delgetts beslutet om reseförbud — i annat fall framstår skälen för en extra snabb handläggning inte som särskilt starka. Man kan jämföra detta med situationen vid huvudförhandling i mål mot den som förklarats anhållen eller häktad i sin frånvaro, där tidsfristen räknas från det att frihetsberövandet verkställdes. Om beslutet om reseförbud med- delats efter åtalets väckande, räknas tiden — liksom enligt gällande rätt — från dagen för delgivning av beslutet.

Till följd av regeln i 25 kap. 2 & andra stycket gäller vad som nu sagts om reseförbud även i de fall den tilltalade ålagts anmälningsskyldighet. Denna ordning motsvarar gällande rätt.

195

Paragrafen handlar om stämning genom åklagare. Det institutet finns redan idag enligt 45 kap. 16 5 men tillämpas endast sällan. I avsnittet om jourdomstolar har vi sökt belysa några praktiska tillämpningsområden för institutet. De ändringar vi i den nu förevarande paragrafen gjort i förhållande till vad som f.n. gäller är dock nästan helt betingade av de ändringar vi i övrigt föreslagit i 45 kap.

Enligt första stycket får rätten i den omfattning det är lämpligt tillåta åklagare att själv utfärda stämning och att i samband därmed utfärda kallelser på den tilltalade, målsägande och vittnen.

I fråga om uppgiftsskyldigheten till rätten gäller enligt andra stycket i princip samma regler som enligt de tidigare paragraferna i kapitlet. Eftersom rätten inte kommer att ge den tilltalade något skriftligt föreläggande skall dock åklagaren lämna denne uppgifter enligt 2—5 55. Om brottmålet är sådant som avses i 2 kap. 3 lj tredje stycket 3 —6 skall i stället lämnas uppgifter enligt 7 &. Eventuell skriftlig bevisning skall ges in till rätten enligt reglerna i 6 lj. Om stämningen innefattar ett enskilt anspråk gäller 8 &. Utfärdar åklagaren stämning bör han lämpligen ge den tilltalade hela förundersökningsprotokollet, om denne inte redan fått protokollet på grund av bestämmelserna i 23 kap. 18 5.

Enligt tredje stycket skall stämningen med därtill hörande uppgifter delges den tilltalade. Talan anses väckt när delgivning skett. Bevis om delgivningen skall tillställas rätten. På nu angivna punkter överensstäm- mer förslaget med vad som redan gäller.

46 kap.

Medan 45 kap. reglerar inledandet av rättegången vid allmänt åtal samt förberedelsen av mål vid sådant åtal, tas i detta kapitel upp bestäm- melser om avgörande av nu aktuella mål. Bestämmelserna är tillämpliga vid alla slags avgöranden, såväl genom dom som genom slutligt beslut.

På samma sätt som i tvistemål föreslår vi nämligen att RB:s nuvarande terminologi, enligt vilken vissa avgöranden kan träffas under förbere- delsen, överges. En närmare utveckling av skälen bakom detta förslag har gjorts i specialmotiveringen till 44 kap. (under kapitelrubriken).

De nyheter av större betydelse som vi föreslår i fråga om avgörande av brottmål har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 1 1.3. Nyheter- na innefattar bl.a. förslag om en möjlighet att avgöra mål på handling- arna, alltså genom ett i princip skriftligt förfarande, och vidare förslag om vissa lättnader i fråga om omedelbarheten och koncentrationen vid huvudförhandling. I betydande utsträckning föreslås samma reformer för brottmålens del som vi tidigare, i anslutning till 44 kap., har redogjort för när det gäller tvistemål. Till stora delar kan vi därför hänvisa till vad vi anfört i specialmotiveringen till 44 kap. 1 den mån vi därvid gjort skilda uttalanden för dispositiva och indispositiva mål, är det givetvis uttalandena i fråga om den sist nämnda målkategorien som i tillämpliga delar skall gälla för brottmålens del, när det gäller handläggningen av ansvarsfrågan.

Ett mål om enskilt anspråk har däremot i hög grad släktskap med ett vanligt dispositivt tvistemål, även när det handläggs i samband med brottmålet. Med hänsyn till detta föreslår vi att reglerna för dispositiva tvistemål i större utsträckning än f.n. görs tillämpliga på mål om enskilda anspråk som handläggs i samband med brottmål. Härigenom kan man uppnå avsevärda effektivitetsvinster.

Kapitlet är uppbyggt på samma sätt som 44 kap. Någon särskild avdelning med bestämmelser om förenklad dom fordras emellertid inte för brottmålens del. Kapitlet är indelat i fyra underavdelningar med särskilda rubriker. Inledningsvis kommer en avdelning med vissa all- männa bestämmelser för alla brottmål. Där regleras rättens allmänna uppgifter under avgörandeskedet samt uppdelningen i huvudförhand- lingsmål och mål som skall avgöras på handlingarna. Den andra under- avdelningen tar upp bestämmelser om förfarandet vid skriftlig handläggning och den tredje ger motsvarande regler för huvud- förhandlingsmålens del. I en särskild fjärde avdelning finns föreskrifter om följderna av parts utevaro från huvudförhandling.

1 f

Paragrafen reglerar rättens åligganden under avgörandeskedet med avseende på målets utredning, m.a.o. rättens materiella processledning. Samma formulering föreslås som för tvistemålens del, och vi hänvisar till vad vi sagt i anslutning till den bestämmelsen (44 kap. l 5) samt i den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1.12). Det bör dock tilläggas att det faktiska behovet av materiell processledning under huvudförhandlingen i brottmål ofta kan vara större än i tvistemål, beroende på att avgöran- deskedet i brottmål normalt inte föregåtts av något regelrätt för- beredelseförfarande på samma sätt som i tvistemål.

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar närmast nuvarande 46 kap.

45.

25

Paragrafen innehåller bestämmelser om uppdelningen i huvudför- handlingsmål och mål som skall avgöras på handlingarna. Bestämmel- serna saknar naturligtvis direkt motsvarighet i gällande rätt. I fråga om förutsättningarna för att avgöra mål på handlingarna föreslås delvis andra regler än för tvistemålens del (se 44 kap. 2 5).

I första stycket ges vissa grundläggande besked om uppbyggnaden av det föreslagna systemet. Lagtexten är i stort sett likalydande med mot- svarande bestämmelse för tvistemål. Vi hänvisar till vad vi sagt i den delen (44 kap. 2 & första stycket).

Andra stycket anger förutsättningarna för att huvudförhandling skall hållas. Utgångspunkterna för förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 11.3.4). Lagtexten ställer upp fyra alternativa vill- kor, och är något av dessa uppfyllda, skall målet avgöras efter huvudför- handling.

Den första punkten upptar vad man kan kalla en generalklausul för hela uppdelningen i muntlig och skriftlig handläggning, en bestämmelse som sedan preciseras och kompletteras i återstoden av paragrafen. Hu- vudförhandling skall enligt denna punkt hållas, om det inte är obehöv- ligt för utredningen. Presumtionen är alltså att huvudförhandling skall hållas. Endast om det i det enskilda fallet framstår som överflödigt att målet utreds vid sammanträde får ett avgörande på handlingarna äga rum. Muntligheten skall vara överflödig för bedömning av såväl skuld- frågan som påföljdsfrågan. Generellt sett kan man säga att man har större anledning att vara försiktig med att tillåta avgörande utan huvud- förhandling ju grövre brott saken gäller och ju mer ingripande påföljder det kan bli fråga om.

Enligt den andra punkten skall huvudförhandling alltid hållas om muntlig bevisning skall tas upp eller om rätten skall hålla syn på stället. Som vi har nämnt i anslutning till tvistemålen bygger denna regel på grundsatsen att muntlig bevisning i princip skall tas upp endast i ome- delbar anslutning till målets slutliga handläggning, så att rätten får möjlighet att göra en samlad bedömning av bevismaterialet. Undantag från detta förfaringssätt får göras endast såvitt följer av reglerna om bevisupptagning utom huvudförhandling (se t.ex. 36 kap. 19 Q' och 39 kap. 2 5).

Med muntlig bevisning avses förhör i bevisningssyfte med målsägan- de, tilltalad, vittne eller sakkunnig. Redan av denna punkt följer alltså att avgörande på handlingarna som regel kan komma till användning endast i erkända mål (se vidare kommentaren till tredje stycket nedan).

I tredje punkten tas upp en regel som innebär att huvudförhandling alltid skall hållas om det finns anledning att döma till mer ingripande påföljd. Skriftlig handläggning kan sålunda komma i fråga endast när det i ett enskilt fall inte finns anledning ådöma annat än böter, villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med böter. Vilka strafflatituder som finns föreskrivna för de åtalade brotten har alltså inte tillmätts någon betydelse, utan avgörande skall i stället vara den påföljd som brottet kan antas förskylla i det konkreta fallet. Skälet för begränsningen i denna del

av möjligheterna att avgöra mål på handlingarna är nämligen att det, när mer ingripande påföljd kan bli aktuell, torde vara praktiskt sett omöjligt för rätten att kunna fastställa en lämplig påföljd utan direkt kontakt med den tilltalade. Även om bara villkorlig dom och/eller böter kommer i fråga, bör emellertid huvudförhandling hållas, om det behövs för att fastställa lämplig påföljd.

Som vi nämnt i den allmänna motiveringen måste man i brottmål av flera skäl låta parterna få en ovillkorlig rätt att påkalla huvudförhand- ling. En bestämmelse av den innebörden har tagits upp i fjärde punkten.

Enligt tredje stycket jämställs förordnande som sägs i 34 kap. 1 55 första stycket 1 brottsbalken, dvs. förordnande som innebär att en tidigare ådömd påflöjd skall omfatta ytterligare brott, med de påföljder som anges i andra stycket 3, alltså böter och villkorlig dom. Mål, vari bifall till åtalet inte kan förväntas leda till annan åtgärd i påföljdshänseende än sådant förordnande, kan alltså avgöras på handlingarna. Förslaget i denna del hänger samman med den föga ingripande karaktären av ett förordnande av detta slag. Om det i samband med ett förordnande är aktuellt att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad, ändras situa- tionen avsevärt. Det torde i de flesta sådana fall vara betydligt bättre för utredningen i påföljdsdelen att huvudförhandling hålls. Enligt andra meningen görs därför undantag för de sist nämnda situationerna (jfr 46 kap. 15 å).

Liksom i övrigt bör, när det gäller de i tredje stycket angivna fallen, gälla som en förutsättning för att ett mål skall få avgöras på handling- arna att huvudförhandling inte behövs för utredningen i målet. När åtalet avser grövre brott behövs oftast en förhandling för att klarlägga den tilltalades skuld. Vidare måste det krävas för avgörande på hand- lingarna att det även utan en förhandling kan klart bedömas att det inte är aktuellt med någon annan åtgärd i påföljdshänseende än ett förord- nande av det nu aktuella slaget. Detta innebär bl.a. att avgörande på handlingarna i dessa fall främst bör komma i fråga när den åtalade brottsligheten ligger i tiden före den tidigare domen. Vilken påföljd — t.ex. fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom — som den tidigare domen innehåller spelar däremot självfallet ingen roll. Är den tidigare ådömda påföljden internering, bör målet givetvis inte få avgöras på handlingarna, om det kommer i fråga att bestämma ny minsta tid för den fortsatta anstaltsvården.

I fjärde stycket ges en specialregel för icke erkända mål. Sådana mål får avgöras utan huvudförhandling endast om det är uppenbart att huvudförhandling inte behövs. Bestämmelsen är givetvis dikterad av rättssäkerhetshänsyn. Man får nämligen utgå från att en huvudför- handling i de allra flesta fall ger ett säkrare underlag för bedömningen av ansvarsfrågan än en skriftväxling. Bestämmelsen måste anses lägga hinder i vägen för att avgöra mål utan huvudförhandling, så fort det blir fråga om något slags trovärdighetsbedömning från rättens sida. Även om den tilltalades egen berättelse är den enda bevisning som åberopas, måste huvudförhandling alltså hållas, om det kan finnas anledning att ifrågasätta sanningshalten i berättelsen. Huvudförhandling bör däremot kunna underlåtas i vissa fall, när åklagaren och den tilltalade är överens

om händelseförloppet och när det kontroversiella i målet alltså bara är en rättsfråga, t.ex. frågan om ursäktlig rättsvillfarelse förelegat.

Rent praktiskt bör rättens handläggning av frågan om huvudförhand- ling skall hållas gå till på följande sätt. Åklagaren skall enligt 45 kap. 3 5 i mål om lindrigare brott ange sin inställning till frågan om huvudförhandling behöver hållas. Anger åklagaren att han anser att målet kan avgöras utan huvudförhandling, skall domaren, om han pre- liminärt instämmer i åklagarens bedömning, i stämningen förelägga den tilltalade att avge skriftligt svaromål enligt 45 kap. 13 & tredje stycket. Därvid skall han anmodas att ange huruvida han begär att hu- vudförhandling hålls eller ej. Om svaromål avges, får rätten med ledning av detta ta slutlig ställning till frågan om lämplig handläggningsform. Kommer något svaromål inte in, kan detta vara ett tecken på att huvud- förhandling behövs för att närmare utreda den åtalade gärningen. Om emellertid förundersökningen ger tillräckligt besked om den tilltalades ståndpunkt och det inte finns anledning att tvivla på de uppgifter han lämnat i samband därmed, bör dock målet kunna avgöras utan huvud- förhandling även om svaromål inte kommit in. Självfallet måste rätten härvid ta hänsyn till brottets beskaffenhet. Möjligheten att i dessa fall avgöra mål på handlingarna bör tillämpas restriktivt.

I paragrafen har inte getts några särbestämmelser i fråga om enskilt anspråk som handläggs i samband med åtalet. Om huvudförhandling skall hållas i brottmålet, bör det enskilda anspråket givetvis behandlas vid förhandlingen, även om sådan förhandling i och för sig inte är nödvändig för att åstadkomma tillräcklig utredning i den delen.

35

Paragrafen behandlar tillvägagångssättet i mål som skall avgöras på handlingarna, dvs. mål vari huvudförhandling inte skall hållas. Bestäm- melserna, som saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, är identiska med motsvarande bestämmelser i tvistemål (44 kap. 3 5).

I fråga om förslagets närmare innebörd hänvisar vi till vad vi anfört med anledning av 44 kap. 3 5.

4 f

1 paragrafen, som inleder den avdelning av kapitlet som behandlar huvudförhandlingen, ges vissa grundläggande regler för sådan förhand- ling. Bestämmelserna ersätter för brottmålens del nuvarande 1 kap. 9 5 samt 46 kap. 11 ä.

1 motsvarande bestämmelse för tvistemål (44 kap. 4 &) har inlednings- vis upptagits en erinran om att huvudförhandling kan hållas särskilt eller i omedelbar anslutning till förberedelsen. Eftersom det i brottmål prak- tiskt sett knappast torde vara möjligt att hålla huvudförhandling i ome- delbar anslutning till ett sammanträde för förberedelse, har någon mot- svarande bestämmelse inte ansetts erforderlig för brottmålens del. Detta skall dock givetvis inte tolkas så att det är förbjudet att hålla en huvud-

förhandling direkt i anslutning till ett förberedelsesammanträde, om det i något fall skulle bli aktuellt.

Paragrafen överensstämmer i övrigt helt med 44 kap. 3 &. Vi hänvisar till vad vi anfört i anslutning till denna bestämmelse. Det bör dessutom påpekas att hänsynen till den tilltalade ofta särskilt starkt kan motivera en koncentrerad huvudförhandling i brottmål. Speciellt gäller detta na— turligtvis om den tilltalade är berövad friheten.

559

Om huvudförhandling skall hållas, skall rätten kalla parterna till förhandlingen. I paragrafen ges bestämmelser om innehållet i sådan kallelse. Reglerna ersätter nuvarande 45 kap. 15 5. Regleringen motsva- rar i allt väsentligt gällande rätt. Vi föreslår dock en möjlighet att kalla en enskild part vid påföljd att mål om enskilt anspråk avgörs genom förenklad dom (andra stycket).

Enligt första stycket skall varje part, som skall infinna sig personligen, föreläggas vite. Målsäganden och den tilltalade skall alltså föreläggas vite, under förutsättning att de enligt reglerna i 11 kap. 5 & resp. 21 kap. 2 5 skall infinna sig personligen. Däremot innebär förslaget inte att åklagaren skall föreläggas vite. När det gäller åklagarsidan finns det nämligen inget krav på att någon viss person infinner sig.

Om det kan antas att målsäganden eller den tilltalade inte kommer att följa ett Vitesföreläggande, får rätten enligt förslaget besluta att veder- börande hämtas till förhandlingen. Detta förslag motsvarar gällande rätt såvitt avser den tilltalade men innebär för målsägandens del en nyhet. Enligt gällande rätt krävs nämligen för hämtning av målsägande att vederbörande uteblivit från en huvudförhandling. Motsvarande reform föreslås när det gäller part i tvistemål. Som nämnts i anslutning till den bestämmelsen (44 kap. 5 5) är hämtningsmöjligheten avsedd att använ- das när rätten har särskild anledning befara att parten inte kommer att åtlyda ett Vitesföreläggande. Det kan t.ex. vara så att vederbörande meddelat sin avsikt att inte infinna sig vid förhandlingen.

Liksom enligt gällande rätt ges en särskild regel för det fall att den tilltalade är anhållen eller häktad. I sådana situationer skall rätten för- ordna att han skall inställas till förhandlingen.

Enligt 15 5 finns det vissa möjligheter att avgöra ett brottmål, trots att den tilltalade inte infinner sig vid förhandlingen. På motsvarande sätt som svaranden i ett indispositivt tvistemål bör den tilltalade i kallelsen erinras om rättens möjligheter att avgöra målet i hans frånvaro.

I andra stycket föreslås som redan nämnts en nyhet, nämligen att part i mål om enskilt anspråk, som förs i samband med åtalet, skall kallas att inställa sig till huvudförhandling vid påföljd av förenklad dom. Försla- get grundar sig på den omständigheten att målet om det enskilda ansprå- ket är av dispositiv natur. Vi har därför ansett det konsekvent att tillämpa de påföljder som gäller för dispositiva tvistemål. Principen kan dock inte tillämpas fullt ut. När parts utevaro är ett faktum och det således blir aktuellt att överväga förenklad dom, måste man nämligen i viss utsträck- ning ta hänsyn till utgången i brottmålet (se 16 å och 22 kap. 5 5 i värt

förslag). På förevarande stadium av handläggningen behöver man inte ta sådana hänsyn, utan kallelse kan i denna del alltid ske vid påföljd av förenklad dom. Det bör observeras att regeln gäller inställelseskyldighet personligen eller genom ombud, inte skyldighet att infinna sig personli- gen. Skall part i skadeståndsdelen närvara personligen, får vitespåföljd enligt första stycket användas.

Det bör slutligen observeras att åklagare, som i tjänsten utför måls- ägandens talan om enskilt anspråk, inte får föreläggas att inställa sig vid påföljd av förenklad dom.

659

Paragrafen reglerar frågan i vilka fall en huvudförhandling skall stäl- las in. De föreslagna bestämmelserna är likalydande med motsvarande regler för tvistemål (44 kap. 6 5). De ersätter nuvarande 46 kap. 1 och 2 55 samt 3 & första stycket.

I fråga om den närmare innebörden av de föreslagna reglerna hänvi- sas till vad vi anfört i anslutning till 44 kap. 6 5.

7 5 Enligt denna bestämmelse ges möjlighet för rätten att företa viss handläggning, främst bevisupptagning, i samband med att en huvudför- handling ställs in. Regeln ersätter nuvarande 46 kap. 3 5 andra stycket. Den föreslagna bestämmelsen är likalydande med motsvarande regel för tvistemål, 44 kap. 7 5. Vi hänvisar till vad vi anfört med anledning av den bestämmelsen.

8 ?

Paragrafen innehåller regler om huvudförhandlingens gång och ersät- ter nuvarande 46 kap. 6 5 första — tredje styckena samt 8— 10 55. De närmare regler om förhöret med målsäganden och den tilltalade som f.n. finns i 46 kap. 6 och 7 55 har överförts till RB:s bevisningsdel (se specialmotiveringen till 37 kap. 3 (5). I fråga om nuvarande 46 kap. 6 & sista stycket hänvisar vi till specialmotiveringen till 15 5.

De föreslagna reglerna stämmer i stora delar överens med motsvaran- de bestämmelser för tvistemål. Vissa skillnader föreligger dock, beroen- de på brottmålens speciella karaktär.

Enligt första stycket första punkten bör huvudförhandlingen — precis som enligt gällande rätt — inledas med att åklagaren och målsäganden framställer sina yrkanden och att den tilltalade, på egen hand eller genom försvararen, anger sin inställning till dessa yrkanden och kort anger grunden för den. Om gärningen erkänns, behöver någon grund normalt inte anges. Bestrids ansvar, räcker det i de allra flesta fall med att grunden för bestridandet anges med några få ord. Det viktiga är att rätten och motparten får klart för sig om bestridandet hänför sig till hela, eller till någon viss del av gärningsbeskrivningen eller om något motfak- tum, t.ex. invändning om nödvärn, görs gällande.

Efter denna inledande del av huvudförhandlingen skall enligt andra punkten i första stycket åklagaren och målsäganden utveckla sin talan, en ordning som överensstämmer med gällande rätt. Enligt förslaget skall den tilltalade eller hans försvarare därefter beredas tillfälle att hålla s.k. kompletterande sakframställning. Att en sådan möjlighet skrivs in i RB innebär i stort sett endast en kodifiering av en praxis som tillämpas vid många domstolar.

Det är viktigt att i detta sammanhang skilja mellan kompletterande sakframställning och förhör med den tilltalade. Förhöret skall hållas i ett senare skede av huvudförhandlingen. En kompletterande sakframställ- ning får t.ex. inte ges formen av att den tilltalade eller försvararen berättar stora delar av den tilltalades version. Sakframställningen skall i stället begränsas dels till ett angivande av den tilltalades ståndpunkt i huvuddrag och dels till sådana omständigheter som är ägnade att belysa den tilltalades inställning till åtalet men som kan antas inte komma fram vid förhöret med den tilltalade eller som behöver klargöras redan före bevisupptagningen. Det bör betonas att den tilltalades berättelse i de allra flesta fall är tillräcklig för att klargöra hans inställning och att kompletterande sakframställning därför normalt inte behövs. Det torde framför allt vara i mer komplicerade mål som en kompletterande sak- framställning fyller någon funktion.

Den tilltalade skall enligt förslaget endast beredas tillfälle att lämna kompletterande sakframställning. Man kan alltså inte tvinga honom till det.

Enligt tredje punkten i första stycket skall efter sakframställningen målsäganden och den tilltalade höras och övrig bevisning förebringas. Detta överensstämmer i sak med gällande rätt. Förhören med målsägan- den och den tilltalade betraktas dock i vårt förslag även formellt som förhör i bevisningssyfte (se härom under rubriken till 37 kap.).

Efter bevisupptagningen följer enligt fjärde och femte punkterna ge- nomgång av personalia samt plädering, en ordning som inte innebär någon förändring mot vad som f.n. gäller.

Andra och tredje styckena överensstämmer helt med motsvarande be- stämmelser för tvistemål. Vi hänvisar i den delen till vad vi anfört i anslutning till 44 kap. 8 5 andra och tredje styckena.

95

1 paragrafen föreslås vissa föreskrifter om muntlighetens innebörd vid huvudförhandling. Bestämmelserna ersätter nuvarande 46 kap. 5 5.

En likalydande bestämmelse föreslås för tvistemålens del. Vi hänvisar till vad vi anfört i anslutning till den (44 kap. 9 5). Därutöver bör sägas att förbudet mot upplåsning av skriftliga anföranden givetvis inte får tolkas så att det skulle vara otillåtet för t.ex. åklagaren att använda förundersökningsprotokollet som underlag för sin sakframställning.

1059

Bestämmelsen upptar en preklusionsregel för mål om enskilt anspråk,

som handläggs tillsammans med ett brottmål enligt detta kapitel. Regeln saknar motsvarighet i gällande rätt.

Som vi nämnt i flera andra sammanhang är det angeläget att behand- lingen av mål om enskilda anspråk vid domstolarna effektiviseras. Dessa strävanden bör innefatta bl.a. åtgärder i syfte att förmå parterna till att fullgöra sina åligganden i processen. Det är m.a.o. fråga om att förbättra sanktionssystemet vid underlåtenheter av olika slag när det gäller mål om enskilda anspråk. En principiell utgångspunkt bör som tidigare nämnts vara att mål om enskilt anspråk, som handläggs i samband med ett brottmål, på grund av sin dispositiva natur kan föras in under i stort sett samma påföljdssystem som ett fristående mål om t.ex. utomobliga- toriskt skadestånd. Vi har tidigare talat om ett steg i denna riktning, nämligen möjligheten att ålägga part att inställa sig till huvudförhand- ling vid påföljd av förenklad dom (5 5).

Vi föreslår i 44 kap. 10 & för de dispositiva tvistemålens del en preklu- sionsregel, enligt vilken en part vid huvudförhandlingen inte får åberopa nytt material, om det kan antas att han dröjt med åberopandet i otillbör- ligt syfte eller av grov vårdslöshet. En sådan regel — som syftar till att stävja illojal och nonchalant processföring — har lika stort berättigande när det gäller dispositiva enskilda anspråk, som handläggs i samband med brottmål. Mot denna bakgrund föreslår vi i denna paragraf en preklusionsregel av samma innehåll som för de dispositiva tvistemålens del. I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisar vi till vad som anförts vid 44 kap. 10 &.

115

I paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, regleras möjlig- heterna att använda telefon vid huvudförhandling. En regel av samma lydelse föreslås för tvistemål (44 kap. 11 5). Vi kan i detta sammanhang i stort sett hänvisa till vad vi anfört i anslutning till den regeln. Vad vi har sagt rörande möjligheterna att i tvistemål hålla en hel huvudförhandling per telefon torde i praktiken inte ha någon betydelse för brottmålens del.

Vi vill också påpeka att bestämmelsen öppnar möjlighet för rätten att, om t.ex. den tilltalade uteblir från huvudförhandlingen, ringa upp denne och hålla förhöret per telefon. En förutsättning för ett sådant förfarande är självfallet att rekvisiten för bevisupptagning per telefon är uppfyllda. Framför allt kan en sådan möjlighet vara av värde, om målet ligger nära gränsen för att kunna företas till avgörande i den tilltalades frånvaro enligt 46 kap. 15 5.

125

I paragrafen behandlas upptagande vid huvudförhandling av skriftlig bevisning. Det öppnas en uttrycklig möjlighet att i vissa fall underlåta uppläsning vid huvudförhandlingen av sådan bevisning. Bestämmelsen är likalydande med den som för tvistemål föreslås i 44 kap. 12 5 första stycket och vi hänvisar i fråga om tillämpningen till den regeln.

135

I paragrafen föreslås vissa regler för hur rätten skall handla i det fall att man vid huvudförhandlingens slut eller därefter finner att utredning- en i målet behöver kompletteras. De föreslagna reglerna saknar motsvarighet i gällande rätt. I fråga om den närmare innebörden av regeln hänvisar vi till motsvarande bestämmelse för tvistemål (44 kap. 13 5).

145

I paragrafen behandlas vissa konsekvenser av parts utevaro från hu- vudförhandling. Reglerna motsvarar i sak gällande rätt (46 kap. 2 5 första stycket första punkten och 14 5).

Enligt första stycket skall ingen i RB upptagen påföljd drabba den åklagare som uteblir från en huvudförhandling. I stället skall förhand- lingen ställas in.

Enligt andra stycket skall part, som trots Vitesföreläggande underlåter att infinna sig personligen, föreläggas nytt vite eller hämtas till rätten omedelbart eller till senare tillfälle. Självfallet gäller detta inte om målet avgörs enligt 15 eller 16 5 trots vederbörandes frånvaro, eller om frågan om hans personliga närvaro vid rättegången av annat skäl förfaller, t.ex. därför att den som begärt hans hörande avstår från det.

155

I paragrafen behandlas möjligheterna att avgöra mål i samband med huvudförhandling trots den tilltalades frånvaro. Bestämmelserna mot- svarar nuvarande 46 kap. 15 5. Liksom enligt gällande rätt avser reglerna både det fallet att den tilltalade uteblir helt och den situationen att den tilltalade inte infinner sig personligen men däremot låter sig represente- ras av ett ombud eller en försvarare. Det avgörande för paragrafens tillämpning är alltså att den tilltalade inte är personligen närvarande vid en huvudförhandling.

Möjligheterna att avgöra mål vid huvudförhandling i den tilltalades frånvaro inskränker sig enligt nu gällande regler — frånsett de fall där den tilltalade avvikit — till mål i vilka det endast är aktuellt att ådömå böter. Frågan om en utvidgning av dessa möjligheter är emellertid f.n. föremål för riksdagsbehandling med anledning av en proposition (prop. 1981/82:105). Propositionen grundar sig på en promemoria i ämnet, som vi avlämnade till justitiedepartementet i januari 1981 och som sedermera remissbehandlades. De lösningar som föreslås i proposi- tionen avviker delvis från dem som vår promemoria utmynnade i.

Något slutligt ställningstagande från riksdagens sida i det pågående lagstiftningsärendet föreligger således inte när vi i detta betänkande framlägger vårt förslag till ett reviderat tingsrättsförfarande, där möjlig- heterna att avgöra mål i den tilltalades frånvaro skall ingå som en nödvändig del. Med hänsyn till det läge, i vilket frågan om en ändring av 46 kap. 15 & f.n. befinner sig, har vi ansett det lämpligast att i vårt

förslag utgå från de sakliga lösningar som valts i den nämnda proposi- tionen.

I första stycket anges huvudförutsättningarna för att mål skall få avgöras i den tilltalades frånvaro. Förutsättningarna har delats upp i tre punkter. Är rekvisiten i någon av punkterna uppfyllda, får huvudför- handlingen hållas och målet avgöras trots den tilltalades frånvaro. De två första punkterna överensstämmer — utom i fråga om en detalj, se nedan — med förslagen i den tidigare nämnda propositionen. Enligt den tredje punkten får mål i vissa fall avgöras, trots att en tilltalad som lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet inte är personligen närvarande. Detta innebär endast ett förtydligande av vad som gäller redan i dag (se vad vi anfört i specialmotiveringen till 21 kap. 2 5).

I fråga om en detalj avviker vårt förslag i andra punkten från det som upptas i propositionen. Det gäller den i förslagen upptagna förutsätt- ningen att den tilltalade håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas. I propositionen synes detta gälla hämtning till den aktuella förhandlingen. Enligt vår mening för en sådan ordning alltför långt. Om man vid förhandlingen t.ex. kan anta att det går att hämta den tilltalade till en ny förhandling några veckor senare, bör det inte vara tillåtet att hålla förhandlingen i hans frånvaro med tillämpning av denna punkt. Detta markeras i vårt lagtextförslag av orden ”till huvudförhandling”, vilket skall jämföras med propositionens ordval ”till huvudförhandling- en”. Det bör alltså krävas att den tilltalade håller sig varaktigt undan från hämtning.

Andra stycket innehåller vissa speciella förutsättningar för att fängelse skall få ådömas i den tilltalades frånvaro. Förslaget överensstämmer — bortsett från några redaktionella ändringar — med det som upptas i propositionen.

Enligt tredje stycket jämställs förordnande enligt 34 kap. 1 5 första stycket 1 brottsbalken i vissa fall med sådana påföljder som enligt första stycket första punkten av förevarande paragraf kan ådömas i den tillta- lades frånvaro. Vårt förslag i denna del överensstämmer med det som upptas i propositionen.

I fjärde stycket upptas en regel av innehåll att mål får avgöras trots att den tilltalade inte delgetts kallelse till förhandlingen i fall som avses i första stycket andra punkten, dvs. när han har avvikit eller håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till förhandling. Även i denna del motsvarar vårt förslag det som upptas i propositionen.

Enligt paragrafens nuvarande sjätte stycke, som återfinns i sak oför- ändrat i propositionen, får rättegångsfrågor avgöras trots att den tillta— lade har uteblivit. Enligt vår mening är denna ordning sakligt befogad. Vi anser emellertid att frågan om möjligheterna att i brottmål handlägga rättegångsfrågor i parts utevaro — precis som när det gäller tvistemål — bör göras till föremål för en mer generell reglering. Vi föreslår därför en ny bestämmelse i ämnet, se 17 &.

Om det blir aktuellt att avgöra ett mål i den tilltalades frånvaro enligt denna paragraf, är det självklart att man vid förhandlingen får föredra vad den tilltalade kan ha anfört under förundersökningen i målet eller eljest under målets tidigare handläggning. Det följer av rättens ansvar

enligt 1 5 för utredningens fullständighet i brottmål att rätten är skyldig att ta hänsyn även till den tilltalades tidigare framförda ståndpunkt eller berättelse (jfr också 35 kap. 6 5 samt vad vi anfört när det gäller motsva- rande situation i indispositiva tvistemål, se specialmotiveringen till 44 kap. 16 5). En regel motsvarande den som f.n. finns i 46 kap. 6 ($ femte stycket är därför överflödig.

165

Paragrafen upptar vissa möjligheter att avgöra mål om enskilt anspråk utan hinder av parts utevaro. Bestämmelserna, som saknar motsvarighet i gällande rätt, är ett led i vår strävan att förbättra sanktionssystemet, och därmed effektiviteten, vid handläggning av mål om enskilda anspråk i samband med brottmål. För att bestämmelserna över huvud taget skall bli tillämpliga förutsätts givetvis att det är fråga om ett klart yrkande rörande enskilt anspråk.

Enligt första stycket skall målet om det enskilda anspråket avskrivas, om såväl målsäganden som den tilltalade uteblir från huvudförhandling- en, givetvis under förutsättning att de blivit kallade enligt 5 5. Denna rättsföljd motsvarar helt vad som skulle ha gällt om målet handlagts som ett fristående tvistemål, och innebär att målsäganden när som helst kan väcka ny talan mot den tilltalade om samma sak.

Uteblir endast den ena parten, trots att han blivit förelagd att inställa sig vid påföljd av förenklad dom, skall enligt andra stycket — i linje med vad som gäller i dispositiva tvistemål — förenklad dom i princip med- delas, om den närvarande parten yrkar det. Eftersom rättens avgörande i skadeståndsfrågan inte kan få styra utgången i ansvarsfrågan får, i enlighet med vad som sägs i 22 kap. 5 &, förenklad dom inte meddelas förrän dom i brottmålsdelen ges (undantag görs endast för det fallet att skadeståndsyrkandet medges). Rättens avgörande i ansvarsfrågan skall enligt förevarande bestämmelse styra prövningen av om förenklad dom kan meddelas enligt vad som sägs i 44 kap. 18 och 19 55 (se också avsnitt 15.5).

Några exempel får belysa den föreslagna ordningen. Om åtalet ogillas på grund av att den tilltalade finnes inte ha begått den åtalade gärningen, skall förenklad dom till den tilltalades nackdel inte ges i fråga om det enskilda anspråket, trots att den tilltalade uteblivit från förhand- lingen. I stället skall vanlig dom över anspråket ges till målsägandens nackdel, enligt vad som sägs i 44 kap. 19 &. Det nu sagda gäller dock endast om målsägandens yrkande grundar sig uteslutande på brottet. Har även en annan grund åberopats, kan rättens bedömning bli en annan. Ytterligare en situation som bör uppmärksammas är den att en målsägande, vars talan ej förs av åklagaren, inte inställer sig till huvud- förhandlingen men att den tilltalade däremot infinner sig och att an- svarsfrågan företas till huvudförhandling. Om den tilltalade därvid be- strider ansvar för brottet men medger skäligheten av målsägandens yrkande i och för sig och blir dömd i enlighet med åtalet, skall inte målsägandens yrkande ogillas genom förenklad dom trots utevaron. Målsägandens talan skall i stället bifallas genom en vanlig dom enligt

vad som sägs i 44 kap. 18 &. Detta innebär att en målsägande, som med hänsyn till vad som kommit fram under förberedelsen känner till den tilltalades inställning till det yrkade beloppet, i vissa fall kan underlåta att inställa sig till en huvudförhandling.

Om det sist nämnda exemplet varieras så att den tilltalade vitsordar endast en del av det yrkade skadeståndsbeloppet som i och för sig skäligt, föreligger en i praktiken mycket vanlig situation. Tingsrätternas praxis torde f.n. skifta en hel del i fråga om hanteringen av målsägandens yrkande i sådana fall. En del domare avskiljer yrkandet till tvistemåls- handläggning, medan andra uppskattar skadan till ett skäligt belopp — ofta utan något egentligt underlag — och meddelar en vanlig dom. Båda dessa handläggningssätt är behäftade med nackdelar. Av skäl som an— getts i den allmänna motiveringen (avsnitt 15.5) anser vi att man i den beskrivna situationen bör meddela en bifallande dom på det såsom skäligt vitsordade beloppet och ogilla resten av yrkandet genom en förenklad dom.

175

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att rättegångsfrågor får avgöras vid huvudförhandling trots parts utevaro. Regeln saknar delvis motsvarighet i gällande rätt.

F.n. finns i 46 kap. 15 & sista stycket en bestämmelse om att den tilltalades utevaro inte hindrar att rättegångsfrågor avgörs. Hur åklaga- rens eller målsägandens utevaro skall påverka handläggningen av en rättegångsfråga sägs däremot inget om i RB. Lagrådet, på vars begäran regeln i 15 & sista stycket kom till, menade för sin del att målsägandens frånvaro däremot ”i allmänhet” inte borde hindra handläggningen av rättegångsfrågor och att åklagarens utevaro inte var ett fall som behövde beaktas i lagtexten, eftersom åklagarens inställelse till förhandling är en tjänsteplikt (prop. 1942:5 s. 231).

För tvistemålens del finns, såväl enligt gällande rätt (44 kap. 7 5) som enligt vårt förslag (44 kap. 5 & tredje stycket), en allmän möjlighet för rätten att avgöra rättegångsfrågor utan hinder av att båda parterna eller en av dem uteblivit.

Enligt vår mening finns inga hållbara skäl för en annan ordning i brottmål än den som gäller i tvistemål i fråga om möjligheterna att avgöra rättegångsfrågor i parts utevaro. Man kan visserligen säga att behovet av en lagreglering är mindre för brottmålens del, därför att frågor om avvisning av talan i praktiken knappast förekommer vid allmänt åtal. Samtidigt kan det emellertid vara av värde att uttryckligen slå fast att sådana rättegångsfrågor som inte utmynnar i ett slutligt beslut och som är vanliga även i brottmål får handläggas utan hinder av att part uteblivit.

Mot den nu angivna bakgrunden föreslås i denna paragraf en regel motsvarande den som för tvistemålens del finns i 44 kap. 5 & tredje stycket i vårt förslag. Att regeln placerats på ett annat sätt i detta kapitel än i tvistemålskapitlet hänger samman med att man för tvistemålens del har ett särskilt behov av att reglera innehållet i kallelse till sådan för-

handling som gäller enbart rättegångsfråga — ett behov som inte förelig- ger i mål om allmänt åtal — och att en regel om rättens behörighet att avgöra rättegångsfrågor i parts utevaro lämpligen kan placeras i anslut- ning till en sådan bestämmelse.

47 kap.

Kapitlet reglerar förfarandet i sådana brottmål vari endast målsägan- den (dvs. annan än åklagaren, se 20 kap. 8 5) för talan i brottmål. Härvid är det fråga om antingen ett s.k. målsägandebrott (se 20 kap. 3 5 första stycket motsättningsvis) eller ett s.k. angivelse- eller åklagarbrott, som åklagaren ej åtalat (se 20 kap. 8 & första stycket). Övertar målsäganden med stöd av 20 kap. 9 & ett av åklagaren nedlagt allmänt åtal, gäller bestämmelserna i 47 kap. i fråga om den fortsatta handläggningen av målet. Om målsäganden med stöd av 20 kap. 8 få andra stycket endast biträder ett allmänt åtal gäller 45 —46 kap. och inte 47 kap. Vi vill påpeka att en målsägandes åtal enligt 20 kap. 11 & gäller även för övriga målsägande (ang. innebörden härav se Gärde s. 250).

Enskilda åtal är sällsynta. Målsägandens rätt att väcka enskilt åtal och att överta allmänna åtal har ockå ifrågasatts av flera tidigare verksamma kommittéer (se trafikmålskommittén i betänkandet (SOU 1963 :27) Trafikmål s. 112, 1968 års brottmålsutredning i betänkandet (SOU 1974:27) Mindre brott s. 109 och åtalsrättskommittén i betänkandet (SOU l976:47) Färre brottmål). Målsägandens åtalsrätt finns dock av olika skäl kvar och enligt våra direktiv skall vi inte ta upp frågor om målsägandens ställning i det här angivna hänseendet. I det nu aktuella kapitlet måste emellertid göras åtskilliga sakliga ändringar i konsekvens med vad vi tidigare föreslagit i fråga om 41 —46 kap., och vi har därför liksom i fråga om de kapitlen valt att ge hela kapitlet en ny lydelse.

I handläggningshänseende finns det f.n. flera skillnader mellan enskil- da och allmänna åtal. Främst beror detta på att mål angående enskilt åtal ofta måste beredas på annat sätt än ett mål angående allmänt åtal, eftersom det inte förekommit någon förundersökning. I huvudsak sker förberedelse enligt samma regler som för tvistemål. I lagtekniskt hän- seende innebär de nuvarande reglerna i kapitlet att förberedelseskedet fått en ganska fullständig reglering medan i fråga om avgörandeskedet hänvisningar sker till reglerna om huvudförhandling vid allmänt åtal.

Enligt vår mening blir bestämmelserna åtskilligt enklare om man i stor utsträckning hänvisar till förfarandereglerna i de tidigare kapitlen. I fråga om väckande av det enskilda åtalet eller en talan om enskilt anspråk i samband med sådan talan bör härvid hänvisning ske till de bestämmelser som finns för allmänt åtal. När det gäller rättens behand- ling av ansökan och förberedelsen i målet är det naturligare att hänvisa till tvistemålsreglerna som upptar ett mera fullständigt förberedelseinsti- tut. Vi vill påpeka att en målsägande visserligen kan förlikas med en tilltalad men att en sådan förlikning inte kan avse den straffrättsliga saken. De kan sålunda inte komma överens om en påföljd men väl om en civilrättslig ersättning i anledning av brottet. Det enskilda åtalet angår sålunda en indispositiv fråga medan ett enskilt anspråk givetvis faller

under det dispositiva regelsystemet. En annan sak är att ett förliknings- initiativ från rättens sida i den civilrättsliga delen kan få till konsekvens att en total uppgörelse mellan parterna kommer till stånd.

I fråga om avgörandeskedet har vi funnit det vara naturligt att i stora delar låta reglerna för allmänt åtal gälla. I samband med den genomgri- pande modernisering kapitlet undergått har det liksom 41 —46 kap. uppdelats i underavdelningar. I de fyra första paragraferna behandlas frågor om väckande av åtal och talan om enskilt anspråk. 1 5 & behandlas frågor om stämning. Bestämmelser om förberedelse har tagits in i 6—8 55. I 9— 10 55 finns bestämmelser om avgörandeskedet, vilka motsvarar 46 kap. angående allmänt åtal. En bestämmelse om återupptagande av mål finnsi 11 55.

If

Paragrafen upptar de grundläggande bestämmelserna om väckande av åtal. Hänvisning görs till 45 kap. 1, 2 och 7 55.

Hänvisningen till 1 5 innebär bl.a. att ansökan skall göras skriftligen hos rätten och att åtal skall anses väckt när ansökningen har kommit in till rätten. Undantagen från huvudregeln om skriftlighet är angivna i 45 kap. 1 5 andra stycket. Bl.a. tilläggsåtal kan få väckas muntligen. I åtskilliga fall är målsägandens möjlighet att väcka muntligt åtal begrän- sad genom att hans åtalsrätt är sekundär i förhållande till åklagarens. Ett annat undantag från kravet på skriftlighet finns i paragrafens andra stycke.

Hänvisningarna till 2 & gäller innehållet i målsägandens ansökan när han väcker åtal om ansvar för brott. Målsäganden skall ange bl.a. den gärning för vilken han yrkar ansvar samt tid och plats för denna, tillämp- liga lagrum, bevisning samt särskilda yrkanden (45 kap. 2 & 1—4). I 45 kap. 2 & 5 finns bestämmelser om vissa förundersökningskostnader som inte torde få betydelse för de enskilda åtalen. Bestämmelserna i den berörda paragrafens sjätte punkt — att tiden för vissa frihetsberövanden skall anges -— kan få betydelse i vissa undantagsfall. I fråga om uppgifts- skyldighetens fullgörande måste beaktas att målsäganden av sekretess- hänsyn kan vara utesluten från möjligheten att lämna upplysning om t.ex. frihetsberövanden. Uppgiftsskyldigheten sträcker sig givetvis inte längre än att målsäganden i och för sig skall ha möjlighet att fullgöra den.

Enligt 45 kap. 2 5 7—8 krävs uppgift om vissa reseförbud och beslag. I allmänhet torde dessa bestämmelser sakna aktualitet vid enskilt åtal. Däremot är bestämmelsen i 45 kap. 2 (5 9 om att ansökningen i vissa fall skall innehålla uppgift om varför rätten är behörig lika betydelsefull vid enskilt åtal som vid allmänt.

Enligt 45 kap. 3—5 (55 skall åklagaren vid väckande av åtal lämna rätten också andra uppgifter än de som framgår av 45 kap. 2 &. Denna uppgiftsskyldighet grundar sig på att det skett en förundersökning röran- de brottet. Eftersom det vid enskilt åtal är vanligt att förundersökning inte har skett är målsägandens uppgiftsskyldighet på processens inledan- de stadium inte lika omfattande som åklagarens. Behövliga uppgifter får i stället tas fram under förberedelse enligt 6—8 55.

I fråga om ingivande av bevisning gäller enligt den hänvisning till 43 kap., som görs i 6 5, tvistemålsreglerna i stället för brottmålsreglerna. Bevisningen skall således ges in i samband med förberedelsen i målet (se 43 kap. 5 5).

Den hänvisning som i paragrafen görs till 45 kap. 7 lj gäller ansökning- ens innehåll i de brottmål som avses i 2 kap. 3 5 tredje stycket 3—6. Vi vill nämna att det är mycket sällsynt att en enskild person för talan i sådant brottmål. Reglerna blir emellertid tillämpliga t.ex. om en person som dömts till villkorlig dom och därvid fått föreskrift om fullgörande av skadeståndsskyldighet vill ha föreskriften ändrad (se 27 kap. 5 5 andra stycket brottsbalken) och när en make i äktenskapsmål vill ha ett besöks- förbudsvite utdömt (se nuvarande 15 kap. 11 & giftermålsbalken och 14 kap. 7 & förslaget till äktenskapsbalk i betänkandet SOU 1981:85). Reg- lerna skall tillämpas också när en målsägande vill föra en fristående förverkandetalan i fall då det inte går att föra en ansvarstalan (se 36 kap. brottsbalken).

Vid enskilt åtal finns det ytterligare ett undantag från kravet på skrift- lighet. Det undantaget gäller s.k. rekonventionstalan. Med rekonven- tionstalan menas en sådan talan som en tilltalad såsom målsägande väcker mot den eller dem som initierat rättegången mot honom — dvs. åklagare eller målsägande. Det brott som den tilltalade lägger åklagaren eller målsäganden till last är falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott (se brottsbalken 15 kap. 5—7 55). Beträffande brott av nu angivet slag är den enskilda åtalsrätten primär (se 20 kap. 8 & tredje stycket RB).

Rekonventionstalan får enligt andra stycket i paragrafen väckas muntligen i den rättegång som gäller det bakomliggande av åklagaren eller målsäganden påstådda brottet, alltså vid en förhandling enligt 45, 46 eller 47 kap. Givetvis är det ingenting som hindrar att talan i stället väcks skriftligen. Väcks rekonventionstalan efter avslutandet av rätte- gången rörande huvudbrottet måste det ske genom skriftlig ansökan. Den nu angivna ordningen överensstämmer med vad som enligt 47 kap. 1 5 andra stycket redan gäller. Om talan väckts muntligen behövs ingen stämning. Detta framgår av 5 & andra stycket.

2 5

För de flesta brott gäller att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren beslutat att inte väcka åtal (se 20 kap. 8 5 första stycket). Enligt den nu aktuella paragrafen skall målsägande, som väcker åtal för brott av sådant slag, till ansökningen foga ett bevis om att åklagaren beslutat att inte åtala. Om bevis inte ges in, skall rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökningen annars avvisas. Den angiv- na ordningen överensstämmer med vad som nu gäller enligt 47 kap. 2 & tredje stycket. Vi vill påpeka att det inte räcker med ett bevis om att en åklagare eller en polismyndighet beslutat att lägga ned förundersökning- en.

3 f

1 paragrafen anges att en målsägande som i samband med enskilt åtal vill föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott skall göra ansökan hos rätten och att i fråga om sådan ansökan 45 kap. 8 & och 9 5 första och andra styckena skall gälla. Härigenom kommer samma regler att bli tillämpliga som om talan angående det enskilda anspråket hade väckts i samband med allmänt åtal. Någon bevisning skall dock inte ges in förrän i samband med förberedelsen.

4 5

För tvistemålen finns det i 41 kap. 6 & regler som bl.a. skall garantera att en rättegång inte inleds på ett alltför dåligt material. Är ansökningen så ofullständig att den inte kan läggas till grund för rättegång skall sålunda rätten förelägga sökanden att avhjälpa bristen vid påföljd att ansökningen annars avvisas. Om det är uppenbart att föreläggandet inte kommer att följas behöver föreläggande inte utfärdas utan rätten kan genast avvisa ansökningen.

Av samma skäl som bestämmelser av det angivna slaget behövs i fråga om tvistemål behövs de i fråga om de nu behandlade brottmålen (se vad vi anfört härom i den allmänna motiveringen, avsnitt 15.1). 1 den aktu— ella paragrafen anges därför att 41 kap. 6 5 gäller när ansökningen är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för rättegång.

55

Enligt paragrafens första stycke gäller (i likhet med vad som gäller i fråga om tvistemål och allmänt åtal) att rätten genast skall utfärda stämning om ansökningen tas upp till prövning. Stämningen skall till- sammans med ansökningen delges den tilltalade.

I enlighet med vad som gäller för brottmål med allmänt åtal (i vilka talan också kan väckas muntligen) har i andra stycket föreskrivits att stämning inte behöver utfärdas, om talan väckts muntligen vid samman- träde. I fråga om regelns innebörd får vi hänvisa till vad vi anfört i anslutning till 45 kap. 11 &. Liksom i fråga om allmänt åtal måste den tilltalade få tillfälle att yttra sig även över det muntliga åtalet (se hänvis- ningen i 47 kap. 9 5 till 46 kap., varigenom bl.a. 46 kap. 3 5 blir tillämplig).

Om en talan i tvistemål eller en talan om enskilt anspråk som förs i samband med allmänt åtal är uppenbart ogrundad av skäl som anges i 41 kap. 7 5 andra stycket, behöver stämning inte utfärdas. I stället kan saken genast avgöras genom dom. Reglerna har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 15.1). Enligt den nu aktuella paragrafen skall samma ordning gälla i fråga om enskilt åtal och i fråga om talan om enskilt anspråk som förs i samband med sådant åtal. I fråga om den närmare innebörden av regeln får vi hänvisa till vad vi anfört i den allmänna motiveringen och i anslutning till 41 kap. 7 5.

65

Som vi angett i anslutning till kapitelrubriken har förberedelseinstitu- tet i tvistemål i princip gjorts tillämpligt också i fråga om enskilda åtal. Förberedelse skall ske efter det att stämning utfärdats (första stycket). 1 paragrafens andra stycke upptas en regel om förberedelse i det fallet att talan väckts muntligen vid sammanträde. I fråga om förberedelsen hän- visas allmänt till 43 kap. För tydlighets skull har i paragrafen angetts att vid tillämpningen av bestämmelserna i 43 kap. bestämmelse som avser käranden i stället skall gälla målsäganden och bestämmelse som avser svaranden i stället gälla den tilltalade. I övrigt får vi hänvisa till vad vi anfört i fråga om de enskilda bestämmelserna i 43 kap. Såvitt gäller åtalet skall målet, som berörts i anslutning till kapitelrubriken, anses angå en fråga om vilken förlikning inte är tillåten. En talan om enskilt anspråk är naturligtvis förlikningsbar.

Vissa undantag från principen att 43 kap. är tillämpligt i fråga om förberedelsen tas upp i 7 och 8 55.

759

Enligt paragrafen skall målsägande som för talan enligt 1 & (dvs. en målsägande som väckt enskilt åtal eller biträtt ett allmänt åtal) kallas att inställa sig till eventuellt förberedelsesammanträde vid påföljd att åtalet annars förfaller. Detta innebär en skillnad i förhållande till vad som gäller f.n. Enligt de nuvarande reglerna i 47 kap. 9 5 andra stycket skall nämligen målsäganden kallas att infinna sig vid påföljd att han förlorar sin rätt att tala å brottet. Genom vissa ändringar vi i övrigt har gjort (se också 1 1 få och 20 kap. 12 a 5) uppnås emellertid i stort sett samma resultat som med de nuvarande reglerna.

Enligt andra och tredje meningarna i paragrafen skall åtalet förklaras vara förfallet om den tilltalade yrkar det. I annat fall skall målet avskri- vas. Systemet fungerar som en motsvarighet till förenklad dom i fråga om civilrättsliga anspråk. Att man dock inte kan använda det systemet beror på att man i fråga om det straffrättsliga ansvaret bör undvika att en och samma domstol först frikänner en person för ett brott och senare fäller honom för samma brott. Vi vill påpeka att rätten — om det finns flera målsägande — med vårt system inte kan låta åtalet från en utebliven person förfalla. Vi ser detta som en fördel. Enligt 20 kap. 11 (5 gäller nämligen åtal som väckts av en målsägande till förmån för övriga måls- ägande och nuvarande system skulle, som reglerna är utformade, kunna uppfattas på sådant sätt att åtalet delas så att samma gärning dels blir föremål för överprövning i hovrätt, dels efter ansökan av en utebliven person om återvinning blir föremål för förnyad tingsrättsprövning. En sådan ordning är inte godtagbar. Åtalet måste vara odelbart.

Till paragrafens regler anknyter en regel i 20 kap. 12 a 5 om att målsäganden förlorar sin rätt att föra ny talan om brottet i fall rätten förklarar åtalet vara förfallet. Enligt 47 kap. 11 5 i vårt förslag kan målsäganden däremot liksom nu få målet återupptaget vid tingsrätten.

83?

I 45 kap. 18 å andra och tredje styckena upptas regler om tidsfrister för hållande av huvudförhandling i sådana mål vari den tilltalade är berö- vad friheten såsom anhållen eller häktad eller är underkastad reseförbud och delgiven beslut därom. Även för enskilda åtal finns f.n. regler om särskilda tidsfrister för hållande av förhandling i nu angivna fall. Dessa regler är emellertid annorlunda konstruerade, eftersom förfarandet är uppbyggt kring att förberedelsen i målet skall ske inför rätten och inte vid en förundersökning. Principen är f.n. i häktnings- och anhållande- fallet att ett första förberedelsesammanträde skall hållas inom en vecka från det att åtalet väcktes och att sedan mer än en vecka inte får förflyta mellan de för målets avgörande behövliga sammanträdena (47 kap. 9, 1 1 och 22 55). För reseförbudsfallet gäller att ett första sammanträde skall hållas inom en månad från det att åtalet väcktes och att huvudförhand- ling skall hållas inom en månad från det att förberedelsen avslutats.

Enligt vår mening kan de berörda särreglerna för enskilt åtal tas bort och i stället de allmänna reglerna i 45 kap. 18 å få gälla också dessa fall. Behovet av förberedelse får normalt tillgodoses under den vecka eller månad som enligt det lagrummet får löpa innan huvudförhandling i målet skall hållas. Är detta inte möjligt, finns enligt undantagsregler i 45 kap. 18 lj utrymme för längre uppskov. I paragrafen har därför upptagits en regel om att 45 kap. 18 å andra stycket gäller om den tilltalade är berövad friheten såsom anhållen eller häktad. Har den tilltalade ålagts reseförbud och delgetts beslut därom skall 45 kap. 18 & tredje stycket gälla.

På grund av en hänvisning som görs i 25 kap. 2 5 andra stycket kommer bestämmelserna i 45 kap. 18 lj tredje stycket att gälla också för det fall att den tilltalade ålagts anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 2 & första stycket.

9 f

1 paragrafen upptas vissa allmänna regler om avgörande av mål med enskilt åtal. Såsom vi angett i anslutning till kapitelrubriken gäller i princip 46 kap. i fråga om avgörandet. Vissa undantagsregler tas upp i 10 5.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i 46 kap. skall bestämmelse som gäller åklagaren i stället gälla målsägande som för talan enligt 1 & (dvs. målsägande som väckt åtalet eller övertagit ett av annan väckt åtal). Bestämmelse som avser målsägande gäller endast målsägande som för talan om enskilt anspråk. För samma målsägande kan givetvis båda regelsystemen vara tillämpliga samtidigt.

105

I paragrafen upptas de undantag från reglerna i 46 kap. som berörts i den föregående paragrafen.

I första stycket behandlas frågan om rätt för part att kräva huvudför- handling. Vid allmänt åtal gäller enligt 46 kap. 2 5 att både åklagaren och

den tilltalade har en ovillkorlig rätt till huvudförhandling. I tvistemål däremot behöver en parts begäran om huvudförhandling inte bifallas om förhandling är uppenbart obehövlig (44 kap. 2 5 andra stycket).

1 brottmål som rör enskilt åtal ligger den nu aktuella frågan något annorlunda till än i brottmål där åklagaren för ansvarstalan. Man kan å ena sidan inte på samma sätt som i åklagarmålen utgå från att begäran om huvudförhandling från kärandesidan framställs endast i de fall där sådan förhandling är sakligt befogad; på det sättet företer målsägande— målen likheter med tvistemålen. Å andra sidan har de skäl, som ansetts motivera den tilltalades ovillkorliga rätt till huvudförhandling i åklagar- mål, principiellt sett samma genomslagskraft i mål där endast målsägan- den för ansvarstalan, eftersom ett sådant mål kan röra en lika ingripande påföljd och vara av lika chikanerande natur som ett åklagarmål. Hänsy- nen till den tilltalades rättssäkerhet motiverar alltså samma rätt till huvudförhandling i målsägandemålen. Mot denna bakgrund föreslår vi i första stycket av paragrafen en specialreglering rörande parts rätt till huvudförhandling i mål om enskilt åtal. Målsäganden (som i detta hänseende jämställs med en kärande i ett tvistemål) föreslås få rätt till förhandling utom i sådana fall där sådan är uppenbart obehövlig. I fråga om den tilltalade föreslås inga särregler. Detta innebär att han enligt 46 kap. 2 (j åtnjuter samma ovillkorliga rätt till huvudförhandling som i åklagarmål.

Enligt paragrafens andra stycke gäller i fråga om kallelse av målsägan- de till förhandling och påföljd för dennes utevaro i princip samma regler som enligt 7 &. Målsäganden kallas sålunda att inställa sig vid påföljd att åtalet annars förfaller. Uteblir han, skall åtalet förklaras vara förfallet, om den tilltalade yrkar det. I annat fall skall målet avskrivas. Om åtalet förklaras förfallet gäller enligt 20 kap. 12 a 5 att målsäganden inte vidare kan föra talan om brottet. Enligt 11 (j i detta kapitel kan han dock få målet återupptaget.

Enligt tredje stycket skall målet avskrivas om båda parterna uteblir från förhandling. Det är samma regel som den vilken enligt 6 & jämförd med 43 kap. 12 & gälleri fråga om förberedelsestadiet.

115

I paragrafen finns bestämmelser om återupptagande av mål efter det att rätten enligt 7 eller 10 & förklarat åtal förfallet. Målsäganden skall skriftligen ansöka om återupptagande hos tingsrätten inom en månad från den dag då åtalet förklarades vara förfallet. Ansökningen skall avvisas om målsäganden tidigare beviljats återupptagande av målet.

Den nu angivna ordningen överensstämmer i sakligt hänseende med vad som gäller idag.

49 kap.

Kapitlet innehåller regler om hur man klagar över tingsrätts dom och beslut. I nästa etapp av vårt reformarbete kommer kapitlet, liksom alla senare kapitel i RB, att behöva göras om i stora delar. Vissa ändringar

behöver emellertid göras redan nu. Det beror på att vi —— enligt vad vi angett i anslutning till 44 kap. 18—20 55 — gjort om tredskodomssyste- met. Det beror också på att vi infört vissa möjligheter till överflyttning av tvistemål mellan tingsrätter (se 10 kap. 18 a 5).

1 f

1 paragrafen finns bestämmelser för hur man klagar över tingsrätts dom. Enligt första stycket skall det ske genom vad. Paragrafens andra stycke utesluter part från möjligheten att vädja till hovrätten, när saken i stället bör omprövas av tingsrätten. Enligt det nuvarande systemet kommer sådan omprövning till stånd efter s.k. återvinning. Den mot vilken tredskodom getts får inte fullfölja talan mot domen utan hänvisas i stället till att ansöka om återvinning enligt reglerna i 44 kap. 9 &.

Enligt vad vi föreslagit i 44 kap. 20 & ersätts tredskodom av förenklad dom och återvinning av återupptagande. Andra stycket i paragrafen har i enlighet härmed ändrats så att där sägs att part, mot vilken förenklad dom givits, inte får fullfölja talan mot domen. Han får samtidigt en hänvisning till 44 kap. 20 5 i fråga om sin rätt till återupptagande av målet.

I övrigt har i paragrafen gjorts vissa redaktionella ändringar. Vi vill påpeka att enligt vårt förslag endast svaranden kan få målet återupptaget vid tingsrätten om den förenklade domen innebär att talan bifallits. På motsvarande sätt kan endast käranden — i brottmål måls- ägande som för talan om enskilt anspråk — få målet återupptaget om talan ogillats. Den part som inte kan få målet återupptaget kan vädja på vanligt sätt. Behov därav torde förekomma företrädesvis i fråga om beslut angående rättegångskostnader (se 5 5 andra stycket). Om ena parten vädjar och den andra begär återupptagande gäller 50 kap. 24 5 eller 51 kap. 23 a (5.

75

I paragrafen uppräknas vissa typer av beslut mot vilka talan inte får föras. Det gäller beslut varigenom domare förklaras jävig, beslut varige- nom rätten ogillar jäv mot särskild ledamot av nämnd och beslut varige- nom rätten bifaller en begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål. Andra typer av beslut som inte bör få överklagas är beslut om överflytt- ning av mål från en tingsrätt till en annan. Annars uppstår problem bl.a. i fråga om s.k. lis pendens.

Mål kan redan enligt nu gällande ordning överflyttas mellan två domstolar enligt 19 kap. 7 5 och särskild talan mot sådant beslut anses inte vara tillåten i annat fall än då den tilltalade vill göra gällande att målet genom beslutet onödigt uppehålles (se Gärde s. 231 och 49 kap. 6 5). Då överflyttning sker anses nämligen att handläggningen vid den senare domstolen är att betrakta som en fortsättning av det tidigare målet och ett beslut av tingsrätt att överflytta mål är därför inte ett sådant slutligt beslut som kan överklagas enligt 49 kap. 2 &.

Frågan om huruvida ett överflyttningsbeslut skall anses vara ett slut-

ligt beslut eller inte kommer emellertid i ett något annat läge om man inför en regel som — i motsats till vad som nu gäller — medger att även en domstol som inte är behörig att pröva målet i sak meddelar över- flyttningsbeslut. Vi föreslår den ordningen för såväl tvistemål som brott- mål (se 10 kap. 18 a 5 och 19 kap. 7 5). För den skull har vi till de i paragrafen uppräknade typerna av beslut mot vilka talan inte får föras lagt beslut om överflyttning. Härigenom blir även särskild talan enligt 49 kap. 6 & utesluten i fråga om överflyttningsbeslut.

50 kap.

1 kapitlet finns handläggningsreglerna för vädjade tvistemål. Med anledning av de ökade möjligheterna enligt vårt förslag att avgöra tvis- temål på handlingarna i tingsrätt, behövs en delvis ny reglering av frågan om tid och sätt för överklagande av tingsrätts dom i tvistemål. Vidare måste ändringar ske därför att reglerna om huvudförhandling i hovrätt hänvisar till reglerna om huvudförhandling i tingsrätt. Ändringar behövs också i anledning av att det nuvarande tredskodomssystemet gjorts om (se 44 kap. 18—20 55).

15

I paragrafen regleras frågor om tiden och sättet för överklagande av tingsrätts dom i tvistemål. Enligt gällande rätt skall vad anmälas hos tingsrätten inom en vecka från den dag domen meddelades (nuvarande första stycket). Vadet skall sedan fullföljas inom tre veckor från den nämnda dagen. Detta sker genom att en vadeinlaga ges in till tingsrätten (nuvarande andra stycket).

Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 15.4), före— slår vi att vadeanmälan avskaffas för samtliga tvistemål och att en särskild klagotid införs när det gäller domar som beslutats utan någon föregående huvudförhandling, dvs. domar som grundas på vad hand— lingarna i målet innehåller. Med anledning av dessa förslag har föreva- rande paragraf fått genomgå avsevärda förändringar.

I första stycket upptas en huvudregel av innebörd att den som vill överklaga en tingsrätts dom skall komma in med en vadeinlaga till tingsrätten inom tre veckor från den dag domen meddelades. På grund av det undantag som görs i andra stycket kommer denna huvudregel, såvitt avser klagotidens längd, att gälla endast i huvudförhandlingsmål. För sådana mål överensstämmer den föreslagna regleringen helt med gällande rätt, bortsett från att kravet på vadeanmälan slopats. Det bör betonas att uttrycket ”inkomma med vadeinlaga” självfallet inte betyder att den klagande måste personligen överlämna inlagan i tingsrättens lokaler. Det avgörande är att inlagan kommit rätten till handa på något sätt inom den angivna tiden.

I andra stycket föreslås en särskild reglering i fråga om klagotidens längd för mål som avgjorts på handlingarna. En dom i ett sådant mål får enligt förslaget överklagas inom sex veckor från den dag då domen meddelades.

I 5 5

Paragrafen innehåller f.n. ett flertal hänvisningar till reglerna i 43 kap. om huvudförhandling i tvistemål vid tingsrätt. Eftersom vi i detta betän- kande föreslår helt nya regler i sistnämnda hänseende, måste även hänvisningarna göras om. En målsättning bör därvid enligt vår mening vara å ena sidan att i möjligaste mån ersätta de nuvarande hänvisning- arna med nya hänvisningar, så att ytterligare särregler för hovrättspro- cessen undviks, och å andra sidan att den förestående översynen av hovrättsprocessen inte skall onödigtvis föregripas. Med hänsyn till det nu sagda föreslår vi att hänvisningarna får omfatta i princip samma frågor som fn. med ett par ganska självklara undantag.

Mot den nu angivna bakgrunden föreslås i paragrafen att följande stadganden i det av oss föreslagna 44 kap., som handlar om avgörande av tvistemål vid tingsrätt, skall gälla även i hovrätt:

l. 1 5, som behandlar rättens materiella processledning under avgö- randeskedet (motsvarar nuvarande 43 kap. 4 5),

2. 4 &, som behandlar koncentrationen av huvudförhandlingen och möjligheterna att fortsätta en huvudförhandling efter uppehåll (motsva- rar nuvarande ] kap. 9 lj samt 43 kap. 11 och 13 55),

3. 6 och 7 åå, som ger regler för när huvudförhandling skall ställas in samt för bevisupptagning vid inställd huvudförhandling (motsvarar nu- varande 43 kap. 1—3 55),

4. 9 &, som behandlar muntlighetens innebörd vid huvudförhandling (motsvarar nuvarande 43 kap. 5 ä),

5. 10 &, enligt vilken parts rätt att åberopa nytt material vid huvudför- handlingen i vissa fall prekluderas (motsvarar nuvarande 43 kap. 10 5),

6. 11 &, enligt vilken bevisupptagning vid huvudförhandling får äga rum per telefon i vissa fall (saknar motsvarighet i gällande rätt),

7. 12 & första stycket, som ger möjlighet att i vissa fall underlåta uppläsning av skriftliga bevis vid huvudförhandling (saknar motsvarig- het i gällande rätt),

8. 13 5, enligt vilken material i vissa fall får inhämtas av rätten efter huvudförhandlingens slut (saknar motsvarighet i gällande rätt).

Den föreslagna regleringen innebär att vissa av de förslag som för tingsrättsprocessens vidkommande avses medverka till ett mer effektivt förfarande görs tillämpliga även i hovrätt. Det är framför allt fråga om mer flexibla regler i skilda hänseenden, bl.a. i fråga om möjligheterna att hålla fortsatt huvudförhandling samt när det gäller den s.k. bevisome- delbarheten. Vidare inskränks parternas möjligheter att åberopa nytt material i hovrätten något genom den nämnda preklusionsregeln. Det är i samtliga fall fråga om reformer som passar lika bra i hovrättsprocessen som vid tingsrätt och vilkas genomförande inte innebär att några grund- läggande drag i hovrättsförfarandet rubbas i avvaktan på våra komman- de överväganden i den delen.

Det bör avslutningsvis sägas att ett par av de nuvarande hänvisning- arna i paragrafen inte har några motsvarigheter i vårt förslag. Det gäller dels 43 kap. 6 (5, som inte motsvaras av något stadgande i reglerna om tingsrättsrättegången utan i stället av vissa regleri 37 kap., som ju gäller även i hovrätt. Inte heller någon motsvarighet till 43 kap. 12 & återfinns

bland hänvisningarna; vi anser att hovrätten har tillräckligt stöd för att förordna om förberedelse av mål redan genom reglerna i 50 kap. 10— 12 åå.

Något särskilt påpekande om vilka regler som gäller för kallelse till fortsatt huvudförhandling (sista delen av nuvarande 50 kap. 15 &) behövs inte med den föreslagna ordningen.

245

När en tingsrätt meddelar en förenklad dom kan det inträffa att båda parterna är missnöjda. Den som vunnit i huvudsaken kan vara missnöjd med t.ex. ett kostnadsbeslut. Han kan i sådant fall få kostnadsfrågan prövad av hovrätt enligt reglerna i 49 kap. 5 5 andra stycket efter vad. Den som vunnit i huvudsaken kan också ha förlorat saken i viss del därför att talan varit uppenbart ogrundad — ett s.k. baklängesfall. Sam- tidigt som den ena parten vädjar kan hans motpart få målet återupptaget vid tingsrätten enligt reglerna i 44 kap. 20 5.

I avsikt att förebygga att samma mål tas upp till prövning i såväl hovrätt som tingsrätt sägs i den nu aktuella paragrafen enligt dess nuva- rande lydelse att om den som yrkat tredskodom vädjar mot domen och tingsrätten tar upp en av motparten gjord ansökan om återvinning, skall målet av hovrätten visas åter till tingsrätten att handläggas i samband med återvinningsmålet.

I de nu berörda reglerna är ändringar påkallade av flera skäl. Sålunda ersätts tredskodom i vårt system av förenklad dom. I många fall behöver part inte såsom nu framställa särskilt yrkande om att han vill ha sådan dom. De förenklade domarna täcker inte heller de s.k. baklängesfallen, vilka nu avgörs genom tredskodom. I vårt system avgörs målet i den delen genom dom och parten skall vädja. Återvinning ersätts vidare med begäran enligt 44 kap. 20 & om målets återupptagande.

Enligt vårt förslag till ändrad lydelse av paragrafen skall hovrätten visa målet åter till tingsrätt om, sedan tingsrätt meddelat förenklad dom, den ena parten vädjar och handläggningen på motpartens begäran åter- upptas vid tingsrätten enligt 44 kap. 20 5. Vårt förslag tar hänsyn till de förut berörda skillnaderna mellan vårt system och det nuvarande, men innebär ingen egentlig saklig ändring i förhållande till vad som gäller idag.

Reglerna i paragrafen utesluter inte att en part begär målets återupp- tagande vid tingsrätt först efter det att hovrätten prövat motpartens vadetalan.

51 kap.

Kapitlet innehåller handläggningsregler för vädjade brottmål. I hu- vudsak samma reformkrav föreligger nu i fråga om dessa regler som angetts för motsvarande tvistemålsregler under rubriken till 50 kap. Härtill kommer ett behov av att upphäva en obsolet regel om komplet- terande av förundersökning i hovrätt.

I 5

I paragrafen regleras frågor om tiden och sättet för överklagande av tingsrätts dom i brottmål. Enligt gällande rätt sker överklagandet genom att en vadeinlaga ges in till tingsrätten inom tre veckor från den dag då domen meddelades. Denna ordning behålls som huvudregel i paragra- fens första stycke. På grund av det undantag som sedan görs i andra stycket, kommer huvudregeln — precis som på tvistemålssidan — endast att omfatta de mål som avgörs efter huvudförhandling.

] andra stycket föreslås en särskild reglering i fråga om klagotidens längd för mål som avgjorts på handlingarna. Den föreslagna ordningen är densamma som den som föreslås för tvistemålens del.

115

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om förberedelse i brottmål som handläggs i hovrätt och om hovrättens möjligheter att förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen.

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 12.1.12), anser vi tiden mogen att ur RB utmönstra regler som ger domstolarna möjlighet att förelägga åklagare att komplettera förundersökningar. Sådana regler fyller numera ingen praktisk funktion. I vårt förslag till regler för brott- målsprocessen i tingsrätt återfinns därför inte någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 45 kap. 11 5. I konsekvens därmed bör även bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf upphävas.

Paragrafens två första stycken innehåller åtskilligt som kan vara in- tressant vid en översyn av hovrättsprocessen. Också en språklig överar— betning är befogad. Med hänsyn till att vi i fråga om tredje stycket endast föreslår att stycket upphävs, anser vi emellertid att en sådan överar- betning kan anstå till en senare etapp av reformarbetet.

155

1 första stycket görs f.n. ett flertal hänvisningar till reglerna i 46 kap. om huvudförhandling i brottmål vid tingsrätt. Vi föreslår i detta betän- kande att bestämmelserna i sistnämnda kapitel görs om helt, vilket kräver att även förevarande hänvisningar ändras.

De hänvisningar som behöver göras är av nästan exakt samma art och omfattning som i tvistemål. Vi kan därför i denna del hänföra oss till vad som anförts i anslutning till 50 kap. 15 (j. Det skall härutöver sägas att den nuvarande hänvisningen till 46 kap. 7 5 enligt vårt system blir obehövlig på grund av att en motsvarande bestämmelse införts i 37 kap., som ju gäller även hovrätt. Någon motsvarighet till den nuvarande hänvisning- en till 46 kap. 9 &, som behandlar framläggandet av den tilltalades personalia vid huvudförhandlingen, återfinns inte i vårt förslag; det får anses självklart att personalia skall föredras även i hovrätt i behövlig omfattning. Någon motsvarighet till 46 kap. 16 & finns inte i vårt förslag i fråga om tingsrättsprocessen — bestämmelsen är enligt vår mening obsolet — och någon hänvisning i den delen i förevarande paragraf kan således inte ske.

1 andra stycket regleras möjligheten att hålla förberedelse efter det att en huvudförhandling ställts in. Som vi nämnt vid 50 kap. 15 & anser vi att någon regel om detta inte behövs, eftersom hovrätten redan genom reglerna i 10— 12 åå måste anses ha tillräckliga möjligheter att förbereda mål även i denna situation.

23a59

Paragrafen, som är ny, utgör för brottmålens del en motsvarighet till 50 kap. 24 &. Paragrafen avser den sällsynta situationen att tingsrätt, enligt de av oss föreslagna nya reglerna, meddelat förenklad dom över ett enskilt anspråk och att den ena parten vädjat medan den andra parten fått målet återupptaget vid tingsrätten enligt 44 kap. 20 &. I sådant fall skall hovrätten visa det vädjade målet åter till tingsrätten. I fråga om motiven för bestämmelserna får vi hänvisa till vad vi anfört i anslutning till 50 kap. 24 5.

52 kap. 1 f

I denna paragraf regleras hur och inom vilka tidsfrister besvär mot tingsrätts beslut får föras. De nuvarande reglerna innebär att, när beslut har meddelats vid sammanträde för förhandling, klaganden skall ha kommit in med besvärsinlaga till tingsrätten inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Detta gäller för såväl slutliga beslut som beslut under rättegången. Har däremot ett beslut meddelats annorledes än vid sammanträde för förhandling, gäller olika regler beroende på om det är fråga om ett slutligt beslut eller ett beslut under rättegången. För slutliga beslut utgör även i dessa fall besvärstiden två veckor från dagen för beslutets meddelande. Beträffande beslut under rättegången, som inte meddelats vid ett sammanträde för förhandling, räknas däremot besvärstiden från den dag, då klaganden fick del av beslutet.

Den nu förevarande paragrafen innehåller åtskilligt som kan behöva ändras. Det kan sålunda ifrågasättas varför deti fråga om slutliga beslut — i olikhet mot beslut under rättegången — alltid skall gälla en klagotid av två veckor från beslutets dag, oavsett om beslutet avkunnats vid förhandling eller ej. Vidare har vi föreslagit en särskild reglering av klagotiden för domar som meddelats efter skriftlig handläggning. Det kan därför övervägas om vi inte i konsekvensens namn samtidigt borde föreslå en motsvarande utvidgning av klagotiden vid slutliga beslut. Under vårt fortsatta reformarbete kommer det emellertid med all san- nolikhet att bli aktuellt med genomgripande reformer när det gäller fullföljdsreglerna över huvud taget. Vi anser därför att man inte nu bör göra några större ingrepp i denna paragraf.

Regeln att besvärstiden beträffande beslut under rättegången, som inte meddelats vid sammanträde för förhandling, skall räknas från del- givningsdagen har medfört problem i praktiken. Det förekommer näm- ligen olika tolkningar av uttrycket att ”beslut meddelats annorledes än

vid sammanträde för förhandling”. Många domare har tillämpat regeln så att om det vid en förhandling har tillkännagetts när ett beslut under rättegången kommer att meddelas, t.ex. senare samma dag eller viss annan dag, beslutet har — såvitt avser utgångspunkten för besvärstidens beräkning — ansetts jämställt med ett beslut som meddelats vid en förhandling. Besvärstiden har därför räknats från dagen för beslutets meddelande och delgivning har inte ansetts behövlig. Andra domare har inte i dessa fall jämställt beslutet med sådana som meddelats vid för- handling utan har låtit delge beslutet och räknat besvärstiden från del- givningsdagen.

Denna skillnad i rättstillämpning har i några fall lett till rättsförluster, på grund av att klaganden utgått från att besvärstiden räknats från delfåendet medan tingsrätten ansett beslutsdagen vara utgångspunkt för klagotiden. JO har, i anledning av en till honom ställd skrivelse angåen— de ett sådant fall av försutten klagotid, uttalat att han även tidigare erfarit att ifrågavarande bestämmelses tillämpning vållat problem. Han har dock inte funnit skäl att uttala en egen åsikt i den aktuella rättsfrågan utan har informerat oss för att på så sätt fästa lagstiftarens uppmärksam- het på frågan.

l anledning av vad sålunda anförts har vi funnit det angeläget att redan nu försöka komma till rätta med denna olikhet i rättstillämpning- en.

En strävan har för oss varit att undvika delgivningar där detta kan ske utan att kravet på rättssäkerhet eftersätts. I de fall då det vid ett samman- träde tillkännagetts när beslut under rättegången kommer att meddelas, har den som kan vara intresserad av att klaga alltid varit kallad till det sammanträdet. Även om en part inte kommit till sammanträdet måste han anses vara medveten om att beslut kan komma att meddelas och det är då rimligt att kräva av honom att han hör efter hos rätten om något beslut meddelats eller kommer att meddelas.

Vi anser därför att man såvitt avser utgångspunkten för besvärstidens beräkning bör jämställa de fall då det vid ett sammanträde tillkännagi- vits när ett beslut under rättegången kommer att meddelas med de fall då beslutet avkunnats vid sammanträdet. I samtliga dessa fall räknas enligt förslaget besvärstiden från den dag då beslutet meddelades. I andra fall räknas besvärstiden såvitt avser beslut under rättegången från den dag då klaganden fick del av beslutet.

53 kap.

Kapitlet innehåller bestämmelser om förfarandet i sådana mål som upptas omedelbart i hovrätt som första domstol. Enligt nuvarande 2 kap. 2 & tillkommer det hovrätt att som första domstol ta upp mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i allmän underrätt eller krigsrätt eller av konkursdomare, inskrivningsdomare eller annan som vid inskrivnings- myndighet har förordnats att handlägga inskrivningsärenden. Hovrätt kan vara första domstol också på grund av stadgande i annan lag än RB.

Kapitlets regler om förfarandet hänvisar till bestämmelserna i nuva-

rande 42—47 kap. angående tingsrättsprocessen. Reglerna behöver änd- ras på grund av de omfattande ändringar dessa kapitel har undergått.

lf

Paragrafen gäller förfarandet i sådana tvistemål som prövas av hovrätt som första instans. Den hänvisning som f.n. sker till 42—44 kap. har utbytts mot en hänvisning till 41 —44 kap. Vi vill påpeka att detta innebär en saklig ändring såtillvida som de summariska processreglerna i 42 kap. blir tillämpliga också i hovrätt. Med nu gällande regler i lagsöknings- lagen om att betalningsföreläggande ej får avse skadestånd har det inte funnits anledning låta lagsökningslagen vara tillämplig också i mål vari talan skall väckas i hovrätt. Eftersom i 44 kap. 20 & sägs att ansökan om måls återupptagande skall göras i tingsrätt har vi i paragrafens andra mening för tydlighets skull angett att ansökan om återupptagande skall ske hos hovrätten. 1 övrigt har vissa redaktionella justeringar gjorts i paragrafen.

25

Paragrafen gäller förfarandet i sådana brottmål som prövas av hovrätt som första instans. Enligt de nuvarande reglerna gäller med vissa undan- tag tingsrättsbestämmelserna i 45—47 kap. Undantagen anges i fyra skilda punkter. Enligt den första punkten får åklagaren inte utfärda stämning i de nu aktuella målen. Bestämmelser om åklagarstämning i tingsrättsprocessen har vi tagit upp i 45 kap. 19 lj och den nu aktuella paragrafen bör i fortsättningen inte hänvisa till den paragrafen.

Andra punkten i dess nuvarande lydelse ger hovrätt möjlighet att anordna en skriftlig förberedelse i målet. Sådana möjligheter — också innefattande möjligheter till muntlig förberedelse —— har enligt vårt förslag införts också för tingsrättsprocessen (se 45 kap. 11— 18 55). De särskilda bestämmelserna i den andra punkten behövs därför inte längre.

Enligt tredje punkten i dess nuvarande lydelse behöver hovrätten inte som tingsrätt hålla huvudförhandling inom en vecka från åtalet när den tilltalade är anhållen eller häktad. I stället gäller en tid av två veckor. Den regeln bör behållas som ett undantag.

Enligt den nuvarande fjärde punkten får hovrätt avgöra bötesmål utan huvudförhandling. Enligt vår mening bör förutsättningarna för ett så- dant avgörande vara desamma som de vi föreslagit i fråga om brottmåls- processen vid tingsrätt (se 46 kap. 2 5). För den skriftliga handläggningen blir med vår lösning vissa regler i 46 kap. 3 & tillämpliga i stället för 51 kap. 22 å som det hänvisas till i den nuvarande lydelsen av den nu aktuella paragrafen.

I brottmål av nu angett slag kan en målsägande få handläggningen av en talan om enskilt anspråk återupptagen enligt 44 kap. 20 5. Han kan också i vissa fall få handläggningen av ett åtal återupptagen (se 47 kap. 11 5). För nu angivna fall behövs en bestämmelse om att ansökan om återupptagande skall göras hos hovrätt och inte hos tingsrätt.

Med hänsyn till det sagda har i paragrafen angetts att i brottmål som

upptas av hovrätt som första domstol 45 kap. 1— 18 55 samt 46 och 47 kap. har motsvarande tillämpning med de undantag i fråga om tid för huvudförhandling och rätt domstol för ansökan om måls återupptagan- de som vi nyss berört.

54 kap.

Kapitlet innehåller regler om hur man klagar över hovrätts dom och beslut. Det motsvarar härigenom 49 kap. som behandlar motsvarande frågor när det gäller tingsrätts dom och beslut. Den enda ändring som behöver göras nu orsakas av att återvinningssystemet görs om. Återvin- ning i fråga om hovrätts dom kan ske endast i de fall hovrätt är första instans (se 53 kap.).

If

I paragrafen har gjorts i huvudsak samma ändringar som i 49 kap. 1 (5. Någon upplysning om rätten till återupptagande enligt 44 kap. 205 jämfört med 53 kap. 1 och 2 åå lämnas dock inte i paragrafen. I fråga om innebörden av ändringarna får vi i övrigt hänvisa till vad vi angett i anslutning till 49 kap. 1 5.

59 kap.

Kapitlet innehåller i 1—4 55 bestämmelser om hur domstols dom eller beslut kan undanröjas efter besvär över domvilla. 1 5—8 55 finns det bestämmelser om hur ett godkänt strafföreläggande kan undanröjas efter besvär. Bestämmelserna i 5—8 && gäller enligt 9 (5 också i fråga om godkänt föreläggande av ordningsbot. Be'svär enligt 1—4 && prövas av den rätt vid vilken domen eller beslutet skulle ha överklagats. Besvär enligt 5—9 55 prövas av tingsrätt som skulle haft att pröva ett åtal. Vid prövning av besvär enligt 5—9 && gäller i princip reglerna i 52 kap. om hovrätts prövning av besvärstalan.

Den nuvarande lydelsen av 1 5 är inte anpassad till ett system enligt vilket rätten kan ogilla talan utan beaktande av en fråga om rättegångs- hinder (se 34 kap. 1 5) och enligt vilket talan kan ogillas utan att svaran- den hörts i målet (se 41 kap. 7 5). Bestämmelsen har därför ändrats.

Bestämmelserna i 5—9 55 om undanröjande av godkänt strafföreläg— gande och föreläggande av ordningsbot tilllämpas ganska ofta. År 1980 undanröjdes 121 strafförelägganden och 566 ordningsbotsföreläggan- den. I många fall skedde undanröjandet inte i syfte att den förelagde skulle gå fri från ansvar utan därför att i föreläggandet förekom något fel i fråga om datum för gärningen e.d. Efter det att undanröjande skett återbetalas inbetalade böter till den misstänkte som sedan efter nytt föreläggande får betala en gång till. Den nu angivna ordningen är givetvis opraktisk. Det kan ifrågasättas om inte felaktigheter av det angivna slaget i fortsättningen bör få rättas av åklagare utan rättens medverkan och utan undanröjande av föreläggandet. De frågor som en sådan reform aktualiserar är emellertid delvis av samma slag som de

frågor som en vidgad rättelsemöjlighet för domstol när det gäller dess egna beslut ger upphov till. Frågor av det sist angivna slaget kommer vi att behandla först i en senare etapp av reformarbetet och frågorna om införandet av nya rättelsemöjligheter när det gäller strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot bör enligt vår mening anstå till den etappen.

De ändringar som nu har gjorts i 5—8 555 innebär endast att reglerna har anknutits till de nya reglerna för tingsrätt om handläggning av sådana brottmål som inte innehåller en ansvarstalan (se bl.a. 2 kap. 3 & tredje stycket och 45 kap. 7 (j). Samtidigt har de nuvarande bestämmel- serna i 9 5, som tillfogades i samband med att ordningsbotssystemet infördes, byggts in i 5—8 55 varigenom 9 5 har kunnat upphävas.

15(;

I paragrafen anges under vilka förutsättningar besvär över domvilla kan bifallas. Ett fall är att målet tagits upp trots att det förelegat ett rättegångshinder, som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta (punkt 1). Ett annat fall är att domen getts mot någon som ej varit rätteligen stämd (punkt 3).

Enligt de ändringar vi gjort i fråga om 34 kap. 1 5 kan rätten i vissa fall pröva ett mål i sak trots att det kanske föreligger ett rättegångshinder. I punkt 1 har med hänsyn härtill gjorts det tillägget att målet skall ha tagits upp i strid med 34 kap. 1 5 för att domvilla skall föreligga. Att rätten tagit upp målet med bortseende från frågan om rättegångshinder förelegat bör framgå av domen och domvilla är då ej för handen. Skulle överrätt finna att saken ej är så uppenbar som underrätten ansett kan målet återförvisas för handläggning av frågan om processhinder. Överrätten har också möjlighet att avvisa direkt om den — i motsats till underrätten — finner det uppenbart att rättegångshinder föreligger (50 och 51 kap. 26 och 29 55).

Enligt 41 kap. 7 5 i vårt förslag skall en talan i vissa uppenbara fall få ogillas utan att stämning på svaranden först utfärdas. I och för sig kan det göras gällande att redan den nuvarande lydelsen av den nu föreva- rande paragrafen utesluter bifall till domvillobesvär som grundas endast på att svaranden enligt 41 kap. 6 & inte varit stämd. För tydlighets skull har vi emellertid ändrat den berörda förutsättningen för bifall till dom- villobesvär så att domen skall ha givits mot någon som skulle ha varit stämd men ej stämts på rätt sätt.

I övrigt har vissa redaktionella justeringar gjorts i paragrafen.

559

I paragrafen anges f.n. förutsättningarna för att godkänt strafföreläg- gande skall undanröjas. Enligt 9 & gäller paragrafen också för undanrö- jande av föreläggande av ordningsbot. I enlighet med vad vi har angett under kapitelrubriken har paragrafen getts giltighet både för strafföre— läggande och föreläggande av ordningsbot. Samtidigt har gjorts några redaktionella justeringar.

6 5

Enligt paragrafens första styckei dess nuvarande lydelse skall den som vill besvära sig över strafföreläggande ge in en besvärsinlaga till den tingsrätt som ägt uppta åtal för brottet. Bestämmelserna har ändrats dels så att de i enlighet med det tidigare anförda omfattar också ordnings- botsförelägganden, dels så att den som vill besvära sig skall ge in en ansökan om undanröjande i stället för en besvärsinlaga. Genom den sistnämnda ändringen blir det möjligt att låta vanliga handläggningsreg- ler för brottmål gälla i fråga om målet angående undanröjande.

Det nuvarande andra stycket innehåller bl.a. en bestämmelse om att besvär skall föras inom viss tid från det att föreläggandet verkställdes. Fristen har genom en lagändring år 1966 utsträckts till ett år från att tidigare ha varit sex månader. Bestämningen av fristens utgångspunkt föranleder vissa svårigheter. Både Cars (SvJT 1964 s. 347) och Welamson (Rättegång VI, s. 242) har framhållit att det kan ifrågasättas om det över huvud taget finns skäl att behålla någon frist eftersom besvär inte kan leda till någon försämring för den misstänkte och någon frist inte gäller för resning till hans förmån. Som reglerna är nu måste de ärenden i vilka fristen överskridits gå resningsvägen och detta är enligt vår mening onödigt omständligt och dyrbart. Fristregeln har därför i vårt förslag tagits bort ur paragrafen.

Det nuvarande andra stycket i paragrafen innehåller utöver den berör- da fristregeln vissa hänvisningar till 52 kap. i fråga om handläggningen av besvär. Som framgått av vad vi angett i anslutning till kapitelrubriken anser vi att handläggningen av mål om undanröjande kan följa de vanliga reglerna om handläggning vid tingsrätt av brottmål utan an- svarstalan. Vissa särskilda regler behövs dock. I det nya andra stycket i den nu aktuella paragrafen sägs sålunda att i fråga om innehållet i ansökan gäller 45 kap. 7 &. Hänvisningen innebär att ansökningen skall innehålla bestämt yrkande, redogörelse för de omständigheter som yr- kandet grundas på, uppgift om den bevisning som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt uppgift om sådan omständighet som medför att rätten är behörig, om inte behörigheten framgår av ansök- ningen i övrigt.

Övriga särregler för handläggningen av mål om undanröjande av föreläggande tas upp i nästa paragraf.

7 f

Paragrafen upptar i sin nuvarande lydelse vissa regler om fullföljd av talan mot tingsrätts avgörande i fråga om undanröjande av strafföreläg— gande.

I vårt förslag upptas i paragrafens första stycke en regel om att allmän åklagare är motpart till den bötfällde i mål om undanröjande av strafföreläggande eller av föreläggande av ordningsbot. Den ordningen överensstämmer med vad som nu gäller (se bl.a. nuvarande 9 5 som ger en bestämmelse som utesluter polismyndigheten från talerätt i mål om undanröjande av föreläggande av ordningsbot).

Det nya andra stycket handlar om det fallet att ansökan om undanrö- jande görs av åklagare. I sådant fall gäller 45 och 46 kap. i fråga om handläggningen. Hänvisningarna innebär bl.a. att stämning skall utfär- das på den bötfällde. Den fortsatta handläggningen torde i nästan samt— liga fall kunna vara rent skriftlig. Undanröjande av föreläggande skall ske genom dom.

Paragrafens nya tredje stycke handlar om det fallet att det är den bötfällde som begår undanröjande. I sådant fall gäller 47 kap. i fråga om handläggningen. Därvid skall bestämmelse som avser målsäganden i stället gälla den bötfällde. Talan skall vid tillämpningen av bestämmel— serna i 47 kap. anses utgöra åtal. Reglerna innebär bl.a. att stämning skall utfärdas på allmän åklagare i distriktet. Om den bötfällde underlåter att inställa sig till en eventuell förhandling kan han förlora rätten att föra talan om undanröjande.

I paragrafens nuvarande andra stycke finns en regel om att talan inte får föras mot ett hovrättsavgörande. Den har med viss redaktionell justering tagits in i det nya fjärde stycket. Vi vill tillägga att vi i en senare etapp av reformarbetet kommer att ta upp frågor om fullföljdsbegräns- ningar ur en mera allmän synvinkel.

859

I paragrafen ges regler om inhibition av verkställighet av föreläggan- de. Den hänvisning som enligt paragrafens nuvarande lydelse görs till 6 5 har tagits bort med hänsyn till det nya innehåll det lagrummet har fått. Samtidigt har vissa redaktionella ändringar gjorts.

VIII Reservationer och särskilda yttranden

Reservationer

Reservation av Ella Ericsson Köhler

Småmålslagen och RB

Enligt direktiven har utredningen haft att överväga bl.a. om småmåls- lagen bör arbetas in i RB. Utredningen har under allmänna övervägan- den (avsnitt 9) redogjort för småmålslagen och därvid tagit lagens inne- håll till en utgångspunkt för reformer. Efter sina överväganden har utredningen föreslagit att en stor del av reglerna från småmålslagen förs över till RB. Resultatet härav har i de flesta fall blivit en väl genomtänkt sammansmältning. En del av reglerna i lagen avskaffas emellertid, om utredningens förslag genomförs. Några av de regler som sålunda ej överförs till RB har enligt min mening inneburit så väsentliga fördelar i processrättsligt och processekonomiskt avseende, att jag anser att ut- redningen borde ha lagt fram förslag även i dessa avseenden om ett bibehållande av reglerna.

Att en värdegräns motsvarande ett halvt basbelopp sådan som den som nu finns i småmålslagen medför att mål av likartad svårighetsgrad och beskaffenhet i övrigt kan komma att följa olika regler ligger i sakens natur. Man kan naturligtvis i och för sig säga att en fördelning av mål efter denna enda grund leder till en egendomlig uppdelning av målen. Mot detta resonemang skall emellertid ställas de fördelar som en sådan värdegräns har när man skall skilja målen åt så att man uppnår ett enklare, smidigare och billigare förfarande i vissa av dem. Det är en självklarhet att det ofta inte går att med ledning av en stämningsansökan eller av en föregående summarisk process avgöra om ett mål är ”svårt” eller ”lätt”. Däremot är det typiskt sett så att det är mindre tidsödande för rätten att förbereda och avgöra ett mål om mindre värden, eftersom sådana mål oftast inte är så omfattande och bl.a. inte innehåller tvister om ett stort antal delposter eller om juridiska specialproblem. Såvitt jag kunnat finna finns inte någon annan bra möjlighet att utsortera de mål som lämpligen kan handläggas med ett enklare förfarande än att utgå från en värdegräns. Vilket värde som skall vara riktmärke är naturligen en annan sak; vid småmålslagens tillkomst spekulerades deti om värdet, ett halvt basbelopp, kanske sattes för lågt. I dag har utvecklingen gått därhän att värdegränsen möjligen är för hög.

Rättegångskostnaderna i småmål

Med den nu angivna utgångspunkten vill jag till en början uttala som min uppfattning att för vissa mål, som sålunda alltjämt bör sorteras ut med hjälp av en värdegräns, bör man bibehålla småmålslagens regler beträffande rättegångskostnaderna, måhända i en något reviderad form.

När det gäller storleken av ombudsarvodena visar utveckligen att arvodena tenderar att öka kraftigt; om det sker i takt med andra prisök- ningar kan jag inte bedöma. Jag ansluter mig till det resonemang som fördes i samband med förarbetena till småmålslagens tillkomst att det inte annat än undantagsvis kan vara rimligt att rättegångskostnaderna ligger i nivå med tvisteföremålets värde (se prop. 1973:87 s. 130). Helt orimligt ter det sig när ombudskostnaderna överstiger ett sådant värde. Detta resonemang måste gälla oavsett vem som slutligen skall bära kostnaden: parten själv, motparten eller staten p.g.a. rättshjälpslagstift- ningen. Att för mål om små värden eftersträva advokatlöshet i processen är för mig därför naturligt. I vart fall bör en enskild part beredas möjlighet att välja mellan att antingen anlita advokat eller att vända sig till rätten och där få, såsom f.n., viss hjälp och råd om hur han skall kunna sköta en process själv.

Kritik har med fog riktats mot småmålslagens rätte- gångskostnadsregler när det gäller mål i vilka den ena parten eller båda parter är juridisk person, typiskt sett näringsidkare. I de målen borde enligt min mening införas en regel om rätt för parterna till ersättning enligt en taxa. En sådan taxa skulle inte vara konstruerad på samma sätt som de taxor som nu gäller för gemensam ansökan om äktenskapsskill- nad och för brottmål, i vilka taxebeloppen är grundade på en s.k. timkostnadsnorm. Den av mig tänkta taxan skulle vara strikt eller helt eller delvis relaterad till tvisteföremålets värde.

Utan att en närmare analys sker av vad en taxesättning skulle medföra i de olika avseendena anser jag det f.n. inte möjligt att nu lägga fram ett förslag till lösning i detalj. En sådan analys skulle kunna bygga på erfarenheter av bl.a. utländsk lagstiftning, eftersom frågor om rätte- gångskostnader lösts enligt flera olika principer utomlands, i flera stater just genom taxor. En taxa skulle också kunna tänkas bli tillämpad när rätten i det särskilda fallet finner det skäligt och rimligt.

En annan möjlighet att åtminstone till en del komma till rätta med de olägenheter som småmålslagens kostnadsregel kan ha medfört i de mål varom nu är fråga vore, att man skapar en regel enligt vilken part skulle kunna tillerkännas ersättning för tidsspillan vid inställelse i rätten.

För de mål däremot som gäller en tvist mellan enskilda parter (var- dagslivets tvister) har enligt min erfarenhet småmålslagens regler funge- rat bra och av parterna uppfattats som naturliga. Parterna har särskilt satt värde på att de i det stora hela kunnat förutse vilka kostnader de haft att räkna med.

Utredningens påstående (i avsnitt 12.3.3) att professionella rådgivare, dvs. advokater och biträdande jurister på advokatbyrå, generellt sett bäst tillvaratar den enskildes rätt skall ställas mot det förhållandet att de flesta enskilda parter — enligt vad erfarenheterna av småmålslagens

tillämpning visat — har stor förmåga att med någon vägledning klara av att redovisa sin inställning till de frågor som uppkommer i mål som handläggs enligt denna lag. Jag anser att parter i de flesta av dessa mål om mindre värden kommer att kunna föra sin egen talan utan annan hjälp av advokater än sådan rådgivning som hittills lämnats dem och också upptagits bland de kostnader som ersätts enligt småmålslagen. Dessa parter kommer vidare att ha tillgång till den hjälp som utred- ningen förordar alltjämt skall vara kvar i form av upplysningsverksam- het från rättens sida. Därtill kommer att parter kommer att få stöd av domarens materiella processledning, om utredningens uttalanden i detta avseende kommer att få gehör. I detta sammanhang måste man väga mot varandra två fakta, nämligen å ena sidan att advokat av god kvalitet säkerligen tillvaratar partens intressen såväl från juridisk som ekono- misk synpunkt men å andra sidan att advokat av mindre god kvalitet även väger in sina personliga ekonomiska intressen, något som inte minst kommer till uttryck när parten har rättshjälp. Jag har i anledning av vad nu sagts den uppfattningen att småmålslagens kostnadsregler alltjämt bör gälla för mål mellan privatpersoner.

I detta sammanhang vill jag redovisa att jag inte delar utredningens uppfattning att möjligheterna att få rättshjälp med biträdesförordnande bör ökas i mål om mindre värden. Enligt min mening kommer sådana bestämmelser att avsevärt öka samhällets kostnader för rättshjälpen.

Som ett alternativ till de av mig nu förespråkade lösningarna för hur reglerna om kostnaderna skall utformas i mål om mindre värden kan man tänka sig en lösning som ligger något i linje med vad utredningen föreslår för konsumentmål.

Utredningen har sålunda föreslagit att man i 18 kap. 2 & RB inför en regel om kvittning av rättegångskostnader i konsumentmål, oavsett tvis- teföremålets värde. Enligt den föreslagna paragrafen skall i konsument- mål vardera parten bära sin rättegångskostnad, om näringsidkaren vin- ner men konsumenten har haft skälig anledning att få tvisten prövad.

För mål om mindre värden skulle en regel kunna införas om att kvittning av kostnaderna skulle få ske om den förlorande haft skälig anledning att få tvisten prövad.

Rättens upplysningsverksamhet

Särskilt i detta sammanhang är det viktigt att understryka, att —— som utredningen uttalat (avsnitt 12.3.3) — en mera formell upplysningsverk- samhet, utformad i huvudsaklig överensstämmelse med departements- chefens uttalanden i samband med tillkomsten av småmålslagen, fyller en viktig funktion i många mål. Att man också lämnar vissa upplysning— ar av materiellt innehåll som förutsättningar för en process ser jag inte som någon nackdel, om sådan upplysningsverksamhet sköts med för- siktighet.

Reglerna om rättens upplysningsverksamhet återfinns nu i förord- ningen 1974:465 om tillämpning av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Utredningen har uttalat att dessa bestäm- melser inte behöver arbetas in i RB. För att sådana regler skall få tyngd

och genomslagskraft bör enligt min mening reglerna — åtminstone för mål om mindre värden — inflyta i RB, trots att det kan vara svårt att passa in dem i balkens systematik.

Målets koncentration

Enligt 18 (j småmålslagen skall, om sammanträde hålls, målet om möjligt slutbehandlas vid sammanträdet. Flera än två sammanträden får hållas endast om synnerliga skäl föreligger. Denna bestämmelse har vid tillämpningen av lagen haft utomordentligt stor betydelse för att man snabbt skall uppnå att målen avgörs. Parterna har från början klart för sig att det är angeläget — för att inte säga nödvändigt — att de i förväg har gått igenom sitt material så att de kan lägga fram det inför rätten redan vid ett första sammanträde. Rätten har å sin sida kunnat räkna med att parten ej begär uppskov i onödan. Därtill kommer att även rätten har ett krav på sig att försöka få hela målet genomgånget och bedömt vid ett enda tillfälle. Vid flera domstolar har utvecklats en praxis, innebärande att ett andra sammanträde hålls endast i de fall då vittnes- bevisning åberopas och vittnena ej är tillstädes redan vid det första sammanträdet.

Utredningen har för handläggningen av tvistemål oavsett tvisteföre- målets värde föreslagit att RB:s regler om förberedelse och huvudför- handling behålls. I förslaget till 43 kap. 5 (5 tredje stycket sägs, att part skall före sammanträdet för förberedelse sätta sig in i saken på sådant sätt att ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte behövs.

Enligt min uppfattning är den här redovisade regeln visserligen ett steg i rätt riktning, men den kan inte ersätta den nyss nämnda stränga bestämmelsen i 18 & småmålslagen. Jag förordar därför att småmålsla- gens bestämmelser om antalet sammanträden inarbetas i RB när det gäller mål om mindre värden. Något hinder att behålla dessa bestäm- melser utgör heller inte reglerna om förberedelse respektive huvudför- handling. En bestämmelse av det nämnda slaget kan nämligen ta sikte på att maximera det totala antalet sammanträden i målet oavsett om de hålls för förberedelse eller huvudförhandling.

Tingsrättens domförhetsregler

I detta sammanhang har två frågor särskilt intresse: domförheten med en eller flera domare och frågan i vad mån möjligheterna till överpröv- ning av tingsrättens avgöranden skall vara begränsade.

Enligt 12 & småmålslagen består tingsrätt vid handläggningen av en lagfaren domare. I 18 å i lagen stadgas vidare att om mer än ett samman- träde hålls, skall samme domare sitta i rätten, om ej synnerligt hinder möter.

Enligt utredningens förslag får huvudförhandling hållas inför endast en lagfaren domare, om det är tillräckligt med hänsyn till målets omfatt- ning och svårighetsgrad. Om målet inte är av enkel beskaffenhet, gäller detta dock endast om parterna samtycker.

Bestämmelsen syftar till att mål i större utsträckning än som nu är

fallet skall avgöras av endast en domare. Härvid har utredningen inte använt sig av en värdegräns för att välja ut de mål som kan avgöras av en ensam domare. Utredningen har i stället beskrivit de mål som på grund av sin särskilda beskaffenhet skall lämpa sig för sådant avgöran- de. Jag är medveten om att även i mål om högre värden en sådan regel säkerligen är till gagn, om man vill åstadkomma ett snabbt avgörande.

Men en direkt regel som föreskriver att mål, där tvisteföremålets värde understiger ett visst belopp, skall avgöras av en domare som grundregel är mera effektiv. Härvid förutsätter jag att också den nyss citerade bestämmelsen om samme domare skulle kvarstå. Jag är därför emot vad utredningen anfört (under avsnitt 13.1.5) om att det inte finns tillräckliga skäl att nu ha några särskilda domförhetsregler för mål om mindre värden och mot förslaget att samma domförhetsregler tills vidare skall tillämpas i alla tvistemål oavsett vilket värde tvisten gäller.

Utredningen har att i nästa etapp analysera bl.a. reglerna om över- prövning av domar och avser att — åtminstone delvis — behandla denna fråga med förtur. Jag har med hänsyn härtill ingen erinran mot att dispensprövningen inte behandlas i detta betänkande, även om det i hög grad hade varit önskvärt.

Det nu sagda innebär att jag anser att reglerna i 12 och 18 55 småmåls- lagen bör gälla alltjämt för mål i vilka tvisteföremålets värde understi- ger ett visst belopp.

Ett ytterligare skäl till denna min uppfattning är den att man inte — såsom utredningen uttalar i avsnitt VI — kan förvänta sig en utveckling som medför att mål i större omfattning avgörs vid förhandling inför endast en domare och att därmed kostnaderna inte behöver bli större om man upphäver reglerna om att rätten är domför med en domarei mål om mindre värden. Min tro är i stället att ett system med uppskov och tre domare vid avgörandet mycket snart kommer att utvecklas även i mål om mindre värden, något som varken för parter eller från statsfinansiell synpunkt är lämpligt. Jag tror i vart fall ej att någon besparing som utredningen förutspår, kommer att uppstå.

Reservation av Sten Styring

När det gäller omfattningen av rättens materiella processledningi vissa dispositiva tvistemål har jag beträffande motiveringen en annan mening än majoriteten. Jag instämmer i huvudsak med vad utredningen anför i denna del (avsnitt 12. 1) —— nämligen att domarens materiella processled- ning i dispositiva tvistemål bör vara mera aktiv än i den nuvarande ordinära processen utan att gå fullt så långt som i småmålsprocessen.

Med hänvisning till grundtankarna i Per Henrik Lindbloms särskilda yttrande vill jag dock ange som min mening att domaren i vissa mål bör vara mer aktiv, utöva starkare materiell processledning, än vad utred- ningen givit uttryck för i den allmänna motiveringen till de föreslagna 43 kap. 6 & och 44 kap. 1 5 (avsnitt 12.1.8). Detta gäller mål där fråga är om tillämpning av civilrättslig lagstiftning, som innefattar tvingande regler till skydd för typiskt sett svagare parter. Jag tänker härvid främst på konsumentköplagstiftningens skyddsregler.

Reservation av John Thörngren

När det gäller omfattningen av rättens materiella processledningi vissa dispositiva tvistemål har jag beträffande motiveringen en annan mening än majoriteten. Jag hänvisar därvid till vad Per Henrik Lindblom anfört i sitt särskilda yttrande.

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av Ella Ericsson Köhler Domsmotivering

Utredningen uttalar — i specialmotiveringen till 17 kap. 7 & RB — att en vidare analys av frågorna om förenklad domskrivning bör göras men att utredningen finner att frågan härom faller utanför utredningens uppdrag. Trots att utredningens direktiv inte talar direkt om denna fråga anser jag att den ligger så i linje med vad utredningen i övrigt övervägt och föreslagit i syfte att göra domstolsarbetet mera rationellt och billi- gare, att utredningen bort göra denna analys och framlägga förslag härom.

Under den tid utredningen har arbetat har frågan om domskrivningen aktualiserats bl.a. i den s.k. ”lagmännens skrivelse” till justitiedeparte- mentet den 22 augusti 1979 och propositionen 1980/ 81 :175.

I anledning av lagmännens skrivelse uppkom en debatt om att rätts- säkerheten kunde komma att eftersättas, om domar inte liksom nu motiverades skriftligen. Härvid nämndes dock inte att ett stort antal avgöranden i fråga om brott meddelas utan att några som helst ”dom- skäl” redovisas, varken skriftligen eller muntligen, nämligen genom strafföreläggande och genom ordningsbot. Och dessa avgöranden har inte ansetts utgöra ett sådant hot mot rättssäkerheten att man krävt att domskäl borde redovisas i dem.

När man i debatten har förkastat möjligheterna att rationalisera be- stämmelserna om avfattande av domskäl har man enligt min mening inte tagit tillbörlig hänsyn till att det i domstolarna finns massor av okom- plicerade mål med tämligen given utgång och därtill många mindre komplicerade mål. I samtliga dessa fall skulle parterna säkerligen låta sig nöja med att få rättens bedömning muntligen redovisad, när domen avkunnas. (Det har sagts att c:a 90 % av alla domar avkunnas muntligen i parternas närvaro.) Detta resonemang hänför sig naturligtvis först och främst till brottmålen men även för domar i en hel del av de enklare tvistemålen, t.ex. underhållsmålen, skulle parterna säkert nöja sig med enbart en muntlig_redovisning_.

Frågan är inte bara vad som domaren skall redovisa skriftligen i domskälen. Andra lösningar kan tänkas, bl.a. efter utländska mönster. Exempel härpå har jag haft anledning att studera bl.a. i England och Canada. Domaren låter med en bandspelare ta upp domen med domskäl och domslut samtidigt som han avkunnar domen. Domslutet avfattas skriftligen och tillställs parterna. Från bandet kan den part eller annan som vill ta del av domskälen få en utskrift. Vid överklagande av en sådan

dom skrivs upptagningen regelmässigt ut på begäran antingen av part eller överrätt.

Det finns skäl att anta att ett system med muntligt återgivande av domskäl, som bevaras med tekniskt hjälpmedel, skulle innebära en betydande ekonomisk fördel. Även om de domskäl som jag här talat om — i enklare och okomplicerade mål — inte är svåra att formulera tar det ändå en icke obetydlig tid för domaren och domarkansliet att låta dem få skriftlig form. I och med att domarna avlastas detta arbete bör ett resultat kunna bli att varje domare kan handlägga något flera mål än i dag. Förfarandet blir alltså snabbare och billigare. Arbetet måste också bli mer stimulerande.

Ett system för att förenkla arbetet med de typiskt sett mindre kvalifi- cerade domskälen — på det sätt jag nämnt eller annorledes — kan alltså innebära en besparing. Inte bara för rättens ledamöter utan även för övrig personal inom domstolarna skulle åtgärder av nu nämnt slag innebära lättnader. I detta sammanhang bör också nämnas de höga kostnaderna för utskrifter och kopiering som kan undvikas i övervägande antalet fall.

Med denna fråga hänger — som utredningen påpekar — samman förhållandet mellan vad som bör stå i en dom och vad som skall stå i protokollet. Som framgår av vad utredningen anfört vid behandlingen av 6 kap. 15 lj andra stycket RB lägger utredningen inte nu fram förslag om att sådant förhör med en tilltalad som sker i bevisningssyfte skall antecknas i protokollet.

En stor del av en förhandling i brottmål åtgår just till att ta upp ett sådant förhör och att teckna ned minnesanteckningar om vad som sägs. Vid domskrivningen är redovisningen av förhöret en tidskrävande upp- gift. Redovisningen i domen kan utan svårighet avvaras om en regel införs om att förhöret i stället skall tas upp i protokoll av protokollföra- ren eller genom bandupptagning som bevaras viss tid.

Enligt min mening är mycket att vinna från rationaliseringssynpunkt om de nu angivna problemen med domskrivning och återgivande av förhör med den tilltalade i bevisningssyfte blir lösta. Utredningen borde därför ha behandlat dem i den nu avslutade etappen.

Särskilt yttrande av Nils Olof Wentz Avvägningen muntlighet — skriftlighet

Enligt min mening borde strävandena mot ökad flexibilitet i den allmänna processen ha drivits längre än som skett i betänkandet. Vad jag framför allt tänker på är möjligheterna att avgöra tvistemål på blandat muntligt och skriftligt underlag. En sådan möjlighet finns enligt förvalt- ningsprocesslagen och har, såvitt jag har mig bekant, ansetts vara vär- defull där. Att t.ex. det förhållandet att muntlig bevisning skall tas upp i ett begränsat avsnitt av målet skall medföra att målet i dess helhet måste företas muntligen synes inte rationellt.

Huvudinvändningen mot ett blandat system liknande det i förvalt- ningsprocesslagen är att man därmed överger koncentrations- och ome- delbarhetsprinciperna. Dessa anses leda till att det nuvarande systemet

med fullständig huvudförhandling i princip måste behållas även i fort- sättningen, så snart det finns behov av muntlighet åtminstone i någon del av målet. Föreligger inte något sådant behov, skall däremot avgörandet framdeles kunna ske på handlingarna.

Enligt min mening är den viktigaste förutsättningen för att man skall uppnå koncentration och omedelbarhet i processen, att förberedelsen fyller sitt egentliga syfte att klart och entydigt fastlägga parternas stånd- punkter i målet. Uppnår man väl detta, är det närmast en praktisk fråga hur — muntligen eller skriftligen — det material som återstår att presen- tera för rätten skall läggas fram. ] ”enfrågemål”, där det skall tas upp muntlig bevisning, blir det naturligt att genomföra en huvudförhandling av nuvarande modell. Gäller däremot målet ett flertal frågor, av vilka bara någon eller några kräver muntlig förhandling, synes deti regel vara mest rationellt att muntligheten i princip begränsas till dessa delar. Några problem beträffande vad som blir processmaterial i ett sådant fall bör inte kunna uppstå. I vart fall kan de inte vara annorlunda än när ett mål avgörs uteslutande på handlingarna.

Föreställningen att ett blandat muntligt-skriftligt system leder till att koncentrationen i avgörandeskedet förloras i väsentlig mån är enligt min mening knappast grundad. Risken härför skall man naturligtvis inte bortse från, men den bör i det stora hela kunna elimineras genom lämpliga regler.

Synpunkten att ett blandat muntligt-skriftligt system i avgörandeske- det innebär en minskning av offentligheten vid domstol är enligt min mening försumbar, i synnerhet när man är beredd att införa en ordning med avgörande av tvistemål på handlingarna, en ordning som jag för min del tillstyrker.

Slutligen vill jag framhålla att det av mig förordade blandade systemet ställer något större krav på domarna än det nuvarande när det gäller att planera för målets avgörande. En viktig uppgift blir i förekommande fall att — efter samråd med parterna — bestämma vilka avsnitt av målet som i avgörandeskedet skall företas till muntlig förhandling. Jag är emellertid övertygad om att domarkåren vid de allmänna domstolarna har alla förutsättningar för att gå i land med den uppgiften.

Avgörande på handlingarna i brottmål

Jag är tveksam om det innebär någon verklig vinst att införa institutet avgörande av brottmål på handlingarna. Tillämpningsområdet för insti- tutet bör bli ganska begränsat med hänsyn till att de allra flesta bötesmål kan avgöras och avgörs genom strafföreläggande. En klar nackdel är att det redan ganska komplicerade fullföljdssystemet i RB måste ökas ut med en ny variant.

Man bör enligt min mening vara restriktiv med att bygga ut regelsy- stemet, om det inte leder till verkliga effektivitetsvinster eller andra påtagliga fördelar. Så synes inte vara fallet med institutet avgö— rande av brottmål på handlingarna. Det är underlägset strafföre- läggandeinstitutet i rättssäkerhetshänseende såtillvida att den tillta- lade inte på förhand är informerad om påföljden när han har att ta

ställning till om han skall försvara sig med alla till buds stående medel eller välja en bekvämare ordning. Att det skulle ligga någon egentlig rättssäkerhetsvinst i att domaren mäter ut straffet vid sitt skrivbord framför att åklagaren gör det i ett strafföreläggande har jag svårt för att inse.

Avsteg från principen att den som riskerar ett straff skall personligen möta upp inför rätten bör inte göras för annat än strafföreläggandefallen och ”46:15-fallen”. Vill man minska belastningen på domstolarna av mindre brottmål synes mig den naturliga vägen vara att vidga tillämp- ningsområdet för strafföreläggande.

Särskilt yttrande av Jan Lindegård

Polis och åklagare är samverkande myndigheter för att beivra brott. Detta gäller vare sig åklagaren eller polisen leder utredningen. I det senare fallet äger åklagaren rätt att meddela anvisningar för utredning- ens bedrivande. Vilka utredningar som skall ledas av polis respektive åklagare anges i särskilda anvisningar som har utarbetats av rikspolissty- relsen och riksåklagaren gemensamt. Dessa anvisningar innebär att po— lisen leder utredningar av brott som är av enkel beskaffenhet medan åklagaren tar hand om mera komplicerade måltyper. Rent praktiskt är åklagare undersökningsledare t.ex. angående ansvar för gäldenärsbrott, grova skattebedrägerier, valutabrott, grov varusmuggling, miljöbrott m.m., narkotikabrott, grova våldsbrott och omfattande förmögenhets- brott. Ytterligare exempel finns självklart.

Utredningarna av brott där åklagaren är undersökningsledare är tids- ödande. Det kan därför dröja innan åtalsbeslut fattas och målet prövas i domstol. Det uppstår av olika skäl ”proppar” i ärendets gång från utredningens början till dess åtal väcks 1 domstol. Rättegångsutredning- ens s. k. förundersökningsgrupp har 1 sin promemoria Översyn av utred- ningsförfarandet 1 brottmål (Ds Ju 1979: 15) föreslagit åtgärder för att förbättra förundersökningsförfarandet. Gruppen har emellertid inte ifrågasatt de grundläggande dragen i det nuvarande utredningsförfaran- det.

Enligt min mening är utredningsläget i landet sådant att det framstår som nödvändigt att ta radikalt nya grepp beträffande utredningarna av de svårutredda brotten. Följande exempel kan belysa min tankegång.

Såvitt man kan förstå kommer i dag till polis och åklagare in mer information om misstänkta brott av i synnerhet ekonomisk natur än tidigare från länsstyrelsernas skatteavdelningar, tillsynsmyndigheterna hos kronofogdarna, tullmyndigheterna, riksbanken m.fl. myndigheter. För åklagarväsendets del talar 1981 års statistiska uppgifter om antalet diarieförda misstänkta personer starkt för mitt påstående.

Hur behandlas då denna nya arbetssituation? Det ärinte särskilt ofta fråga om nya brottstyper utan om misstänkta konkursbrott och skatte- brott som nu tas fram genom ett samarbete berörda myndigheter emel- lan. Revisorer och kronofogdar förser åklagarna och polisen med så mycket material att vi tvingas prioritera inom utredningarna av denna

allvarliga brottslighet. En normalutredning av detta slag tar i regel sex månader att genomföra. Det krävs i genomsnitt en åklagare med två förhörsledare. Åklagare och polis kan enligt min mening i bästa fall hinna med tre ä fyra sådana kvalificerade utredningar under en sex- månadersperiod. Till detta kommer tiden för åklagarens arbete vid hu- vudförhandlingen i rätten. Det finns dessutom i dag inga möjligheter att hålla en godtagbar framförhållning. Ansvarig åklagare kan inte ”binda upp” förhörsledare för kommande utredningar. Åklagaren har inte ”be- fälsrätt” över de utredningsmän som tilldelas honom i den meningen att åklagaren självständigt placerar polismannen på utredande uppgifter. Polisen har självklart behov av att från tid till annan enligt sina instruk- tioner använda utredningsmannen till andra akuta uppdrag. Dessa frå- gor löses praktiskt i samförstånd med åklagaren men att ”hoppa” från en utredning till en annan är inte rationellt eller tidsbesparande. Åkla- garen kan givetvis underlätta arbetet för utredningsmannen genom att vara mer aktiv i åklagarledda förundersökningar och ge anvisningar om utredningens mål och medel. Men det förekommer inte så sällan ”åkla- garbyte” — särskilt i storstäderna.

Rättegångsutredningen föreslår i sitt delbetänkande några nyheter som enligt min uppfattning är av intresse i detta sammanhang. Förun- dersökningsprotokollet skall inte ges in till rätten utan ersättas av en bakgrundsredovisning till åtalet i stämningsansökningen. Allt åberopat bevismaterial skall naturligtvis fortfarande ges in men däremot alltså inte förhörsutsagor. Reglerna om bakgrundsredovisningen är avsedda för de tunga och komplicerade målen. I övriga fall kan redovisningen ersättas med ett undersökningsprotokoll, dock utan förhörsberättelser. Man skall komma ihåg att i dag föreligger ett erkännande i cirka hälften av alla brottmål. Det är då i regel inte fråga om komplicerad brottslighet. Enligt min mening bör man i detta sammanhang inte heller bortse från att utredningen också föreslår dels nya regler om sammanträde före åtalsbeslutet enligt 23 kap. 18 & rättegångsbalken mellan åklagare och tilltalad/ försvarare, dels förberedelse i domstol i de ”stora” målen. Detta är som jag ser det en samlad lösning som är ägnad att snabba upp såväl utredningsförfarandet som processen i domstol.

Kan då dessa samlade förslag förbättra polisens och åklagarens arbete med sina utredningar?

Enligt de nya reglerna måste ansvarig undersökningsledare —— åkla- gare — redan i sin planläggning av utredningen beakta ansvaret för protokollets utformning. De nuvarande problemen med onödigt vidlyf— tiga förundersökningsprotokoll eller bristfälliga sådana bör därmed kunna elimineras. ”Åklagarens plats blir mer hos polisen än f.n.” Utred- ningsarbetet kommer att följas upp i sådan omfattning att bakgrundsre- dovisningen i stämningsansökningen inte bör medföra något merarbete för åklagaren utan tvärtom kommer att bilda slutfasen i åklagarens aktiva undersökningsledning. Dessutom får åklagaren direktinforma- tion om läget under utredningens gång. Detta är värdefullt för åklaga- rens agerande vid huvudförhandlingen. Sammantaget är det min upp- fattning att åklagarnas ansvar för åklagarledda förundersökningar blir större enligt de föreslagna reglerna och att åklagarna därmed får tillfälle

till en insyn i det praktiska polisarbetet som måste anses vara av bety- delse.

När det gäller de polisledda utredningarna anser rätte- gångsutredningen att förslaget om att förundersökningsprotokollet ej skall ges in till rätten kan leda till ett visst merarbete för polis och åklagare. Jag delar inte den uppfattningen. Samråd sker i dag mellan polis och åklagare på alla nivåer. Riktlinjer kan därvid dras upp för hur protokollet skall se ut i princip, lika väl som man f.n. från åklagarhåll ger polisen anvisningar om hur ett förhör bör läggas upp i mindre utredning- ar. Det viktiga är enligt min mening att åklagaren ger polisen stöd när man därifrån begär det. Det är ju inte meningen att åklagaren opåkallat skall styra polisen i förundersökningar, som leds av dem. Viss utbildning måste ske. Sådan äger ständigt rum på lokal och regional nivå när det gäller nya rutiner i anledning av ändrad lagstiftning. Efter en viss inkör- ningsperiod får det antas att rutinerna börjar fungera.

Konsekvenserna av rättegångsutredningens förslag beträffande för- undersökningsprotokollet m.m. synes mig kunna sammanfattas så:

1. Protokollet blir bättre planerat och disponerat än f.n.

2. Åklagarnas ansvar för utredning och protokoll ökar.

3. Snabbare åtalsbeslut kan förväntas.

4. Försvararna måste redan vid delgivning enligt 23 kap. 18 & RB vara väl insatta i målet.

5. Rättegångarna blir mer koncentrerade än i dag.

6. Merkostnaderna blir försumbara. Det förs i debatten då och då fram nya förslag angående brottmåls- processens utformning. En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet har nyligen lagt fram en idéskiss om en integrerad process för skatte- brottmål och skattemål (BRÅ PM 1982:1). Denna skiss berör skilda myndigheters befattning med bl.a. skattebrottmålen. Studierna av denna promemoria leder mig fram till följande uppfattning angående polisens och åklagarnas utredningar av den komplicerade brottsligheten. Det kan med visshet förutses att åklagarna inte kommer att hinna med att vid sidan av sin övriga verksamhet ägna sig åt en tillräckligt aktiv undersökningsledning i mål om komplicerad brottslighet. Det borde kanske i stället finnas möjligheter att med utgångspunkt från åklagarvä- sendets nuvarande personaltillgångar på förhand ge en eller flera åkla- gare inom storstadsdisktrikt och regioner ute i landet rätt att till sig knyta ett antal revisorer, poliser och andra experter för bekämpning av vissa typer av grov brottslighet. Dessa personer bör ingå i en grupp, som antalsmässigt omprövas med beaktande av arbetssituationen per varje årsskifte. Ledningen av och ansvaret för gruppen läggs på en åklagare, som självständigt kan kalla in utredningsmän för olika utredningar. Det avgörande är att åklagaren vet att det finns personal för att utreda ärendet i fråga. Gruppen bör ges befogenhet att själv avgöra om ett ärende skall läggas över på lokal åklagarmyndighet eller tas över där- ifrån. Erfarenheten tyder enligt min bedömning på att om polis och åklagare på regional nivå får en sådan beredskapsgrupp kan påföljd följa på gärningen snabbare än vad som sker i dag. Jag är medveten om att rättegångsutredningen inte ansett utrednings-

direktiven ge stöd för att diskutera frågor av den nyss skisserade arten men jag har ändå velat kasta fram tanken. Enligt min mening behövs ett reglerat samarbete över olika myndighetsgränser. Man bör följa upp utredningarna bättre. Preskriptionstider bör bevakas. Spanings- och ut- redningsmetodiken bör utvecklas. Åtgärder som kan leda till att sådana önskemål tillgodoses är mycket angelägna.

Särskilt yttrande av Per Henrik Lindblom

Det är utomordentligt svårt att i lagtext fånga den avvägning mellan olika intressen som måste företas då det gäller att bestämma gränserna för domarens materiella processledning i dispositiva tvistemål. Bestämmel- serna blir nästan med nödvändighet vaga och får närmast karaktär av generalklausuler. Så är fallet även med de regler rättegångsutredningen föreslår om processledningen i tvistemål (43 kap. 6 5 och 44 kap. 1 5).

En konsekvens av lagregleringens vaga karaktär är att de övervägan- den som redovisas i betänkandet får särskilt stor betydelse. Jag instäm- mer i stort sett med vad utredningen anför i denna del (avsnitt 12.1) och uppfattar uttalandena så att omfattningen av domarens materiella pro- cessledning i dispositiva tvistemål bör ligga i närheten av den nivå som i allmänhet tillämpas i mål som handläggs enligt småmålslagen. Utred- ningens förslag innebär således en förstärkning av den materiella pro- cessledningen i sådana mål som idag handläggs enligt RB.

Mot bakgrund av att domaren enligt utredningens förslag skall bedri- va en jämförelsevis aktiv materiell processledning i alla dispositiva tvistemål kan det förefalla överflödigt att anbefalla en särskilt kraftfull processledning beträffande vissa frågor. Tveksamt är dock om detta gäller även i mål som rör rättsområden med tvingande lagstiftning. Utredningen ställer denna fråga i avsnitt 12.1.8 och anför:

”Enligt vår mening måste det krävas av civilrätten att den uttrycker i vad mån undantag från de vanliga reglerna för handläggning av dispositiva tvistemål skall göras. Har så icke skett, bör den processrättsliga utgångspunkten vara att målet skall handläggas som rent dispositivt. Huruvida lagstiftningen på det förproces- suella planet är tvingande eller dispositiv spelar därvid ingen roll.”

Jag kan inte dela denna uppfattning. Redan utgångspunkten att det skulle åligga den civilrättsliga lagstiftningen att ange i vad mån särskilda handläggningsregler skall gälla finner jag föga ändamålsenlig; anser man att t.ex. alla mål på områden med tvingande lagstiftning bör hand- läggas på ett avvikande sätt i något eller några hänseenden är det redan av lagstiftningstekniska skäl att föredra att en regel om detta förs in i rättegångsbalken. Alternativet att i varje tvingande civilrättslig regel föra in motsvarande bestämmelse förefaller mig föga lockande. Jag anser inte heller att man i det civilrättsliga lagstiftningsarbetet alltid har möjlighet att överblicka en processuell särregels konsekvenser för rättegångens ändamålsenlighet i stort. Regler om förfarandet har sin naturliga plats i rättegångsbalken.

Av det föregående följer att man enligt min uppfattning av t.ex. konsumentköplagens och konsumentkreditlagens tystnad i fråga om

materiell processledning inte kan utläsa att samma regler skall gälla som i mål rörande helt dispositiva rättsförhållanden. Jag är snarare böjd att anta det motsatta: den materiella processledningen harmonierar bäst med ändamålen bakom den civilrättsliga lagstiftningen om den anpassas till den genomslagskraft lagstiftaren önskat ge reglerna. Och som anförs på ett annat ställe i betänkandet (i slutet på avsnitt 8) är det av stor vikt att processen utformas på ett sådant sätt att den materiella rätten kan realiseras; reglerna om förfarandet får inte motverka de ändamål man avsett att tillgodose genom civilrättslig lagstiftning. 1 linje med det nyss anförda har domaren enligt min uppfattning att vara särskilt aktiv i sin processledning då målet rör ett rättsförhållande som är föremål för tvingande lagstiftning. Den materiella regleringen riskerar annars att stanna på papperet, trots att lagstiftaren särskilt markerat den vikt man fäster vid att bestämmelsen slår igenom i praktiken.

Tvingande civilrättslig lagstiftning avser ofta att råda bot på en oba- lans mellan parterna; den svagare behöver backas upp med tvingande lag för att inte den starkare skall kunna utnyttja sitt övertag i fråga om bl.a. professionalism och juridiska kunskaper. Eftersom t.ex. en konsu- ment ofta agerar utan hjälp av rättsbildat ombud i avtalssituationen måste avtalsfriheten begränsas för att han inte (många gånger sig själv ovetande) skall efterge sina — enligt lagstiftaren —- rättmätiga intressen. Men den hjälp lagstiftaren ger på detta sätt ges s.a.s. i tysthet och risken är stor att den hjälpte inte inser vad han har rätt att fordra. Detta gäller även om en tvist går till process, eftersom den svagare i processer av här aktuellt slag ofta saknar ombud. Så är förhållandet i dag på grund av småmålslagens kostnadsregel och så torde i allmänhet bli fallet även i framtiden; de förbättringar utredningen föreslår i det hänseendet blir i stor utsträckning beroende av vilka resurser som ställs till förfogande för rättshjälp. För att processen skall kunna fullgöra sin handlingsdirigeran- de funktion torde därför en aktiv materiell processledning bli nödvändig även fortsättningsvis.

I samma mån som förlikning är möjlig i ett mål är detta att betrakta som dispositivt även om det gäller ett rättsområde med tvingande civil- rättslig lagstiftning. Den särskilt aktiva materiella processledning jag förespråkar för sådana mål står dock inte i strid med dis- positionsprincipen såsom denna kommer till uttryck i 17 kap. 3 & RB; det är tvärt om så att dispositionsprincipen är en av grundförutsättningarna för att en aktiv processledning kan anbefallas. Domaren kan inte tvinga parterna att processa om annat än de själva önskar. Finner han, vid utövandet av sin frågerätt eller då han upplyser om de tvingande regler som finns i ett visst avseende, att parterna inte önskar ändra sina yrkan- den eller åberopanden har han givetvis att rätta sig efter det. Det är parterna som bestämmer gränserna för processen. (Huruvida detta gäller även vid fastställelsetalan rörande ett rättsförhållande som regleras av tvingande lagstiftning får jag lämna åt sidan).

I det föregående har jag antytt att den materiella processledningen i mål av här aktuellt slag många gånger torde kunna ske i form av kortfat- tad information om lagens innebörd i särskilt väsentliga hänseenden. Detta leder över till frågan om man inte kan uppnå målet att få genom-

slag för den materiella lagstiftningen också på andra sätt än genom materiell processledning, så t.ex. genom en intensifierad informations- verksamhet utom processen. Jag anser dock inte att det ena här kan ersätta det andra; båda metoderna behöver tillgripas för att man skall nå ut med lagen i praktisk tillämpning.

För domaren torde en processledning av det slag som här rekommen- deras inte innebära några ökade krav på civilrättsliga kunskaper jämfört med vad som erfordras redan nu enligt principen jura novit curia — domaren känner lagen! Omsätts dessa kunskaper i en aktiv materiell processledning kan domaren avhjälpa missförhållandet att parterna sak- nar tillräckliga juridiska kunskaper, ett missförhållande som är särskilt allvarligt när lagstiftaren ansett sig föranlåten att gå in med tvingande regler till skydd för ena parten.

IX Bilagor

Bilaga 1 Viss nu gällande lagtext

Bilaga 1.1 42—47 kap. rättegångsbalken

FJÄRDE A VDELNINGEN Om rättegången i underrätt

I. Om rättegången i tvistemål 42 Kap. Om stämning och förberedelse

1 5 Vill någon erhålla stämning å annan, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan därom.

2 (j 1 stämningsansökan skall käranden uppgiva:

1. de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda efter sitt sammanhang och, när så lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda punkter;

2. det yrkande käranden framställer;

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, om ej denna framgår av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

3 & Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 lj eller är den eljest ofullständig, skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen.

4 5 Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består bristen däri, att ansökan ej innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter, varå käranden grundar sin talan, ej äro tydligt angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång, skall ansökan avvisas.

Lag samma vare, om rätten finner uppenbart, att målet på grund av rättegångshinder icke kan upptagas till prövning.

5 5 Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å käromålet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade hand- lingar delgivas svaranden.

6 5 Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhand- lingen kan slutföras i ett sammanhang.

7 5 Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehål- lande:

1. de invändningar om rättegångshinder, som svaranden vill göra;

2. bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande;

3. om kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttrande rörande de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angi- vande av de omständigheter svaranden vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar. Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

8 5 Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig att på framställning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig. Lag (1971 1218).

95 Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna om skriftlig förberedelse, om parts inställelse skulle medföra oskälig kost- nad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest finnes lämpligare.

105 Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kallelse och svaranden i stämningen. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom. Skall part infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite. Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall föreläggas vite.

1 1 5 Part äge ej vid muntlig förberedelse ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning, som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock upp- läsas; vid första inställelsen äge svaranden som svaromål åberopa av honom ingiven skrift. Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fullstän- digt svaromål, skall rätten genom frågor till svaranden söka avhjälpa bristen.

12 5 Vid första inställelsen skall förberedelsen om möjligt avslutas. Kan det ej ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestäm- mes av rätten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas.

Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 5 andra och tredje styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skrift- växling.

135 För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Om sådant sammanträde äge vad i 10 och 12 55 är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där sägs, part föreläggas vite.

14 5 Vid skriftlig förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att till rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall det med därvid fogade handlingar delgivas käranden. Finnes ytter- ligare skriftväxling erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter svaranden att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom muntlig förhandling.

15 5 Rätten äge meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mel- lan parterna och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra s1g.

16 5 Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga om måls avvisan- de.

17 5 Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, bör rätten, om det finnes lämpligt, under förberedelsen söka förlika parterna. Finnes sär- skild medling böra ske, må parterna föreläggas att inställa sig till förlik- ningssammanträde inför medlare, som förordnas _av rätten.

18 5 Under förberedelsen må meddelas tredskodom så ock, om saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, dom i anledning av talan om anspråk, som medgivits eller eftergivits. Förlikning må ock stadfästas av rätten.

19 5 Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan för- beredande åtgärd vidtages, skall beslut därom meddelas under förbere- delsen.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom meddelas under förberedelsen.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan, göra framställning därom hos rätten.

20 5 Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjligt givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras sär- skilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 5 och tillika parterna samtycka därtill, hållas i förenklad form. Sådan huvudförhandling må äga rum i omedelbart samband med för- beredelsen eller, under förutsättning att samma domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den muntliga förberedelsen avslu- tades. Oavsett om parterna samtycka, må huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart samband med förberedelsen, om saken finnes

uppenbar. Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som förekommit

under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades anses hava förekommit även vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna. Lag (1969:244).

21 5 Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 5 andra och tredje styckena samt 13 5 sägs. Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är

stadgat.

225 Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke uppgivit under förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse om beviset och vad han vill styrka därmed.

43. Kap. Om huvudförhandling

1 5 Då målet upprepas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hin- der möter för målets företagande till slutlig handläggning.

2 5 Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag: 1. om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast genom ombud; 2. om vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

3. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga; eller

4. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig hand- läggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handlägg- ningens slut, må huvudförhandling hållas.

3 5 Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 5, må likväl förhandlingen påbörjas, om det kan antagas, att denna enligt 1 1 5 andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudför- handling, och tillika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra part, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes, om det kan antagas, att han icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle. Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Om bevis, som sålunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages utom huvudförhandlingen, är stadgat.

45 Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas, samt äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätten söka avhjälpa otyd- lighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden.

5 5 Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock upplä- sas ur skrift.

6 5 Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åbero- par i målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara framställda frågor.

Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller förekommer eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att förklara sig däröver.

7 5 Vid förhandlingen skall käranden framställa sitt yrkande och sva- randen angiva, huruvida han medgiver eller bestrider det. Parterna skola vidare var i sin ordning utveckla sin talan och yttra sig över vad motpar- ten anfört.

Då omständigheterna föranleda därtill, må vid förhandlingens början rätten kort redogöra för tvisteläget.

Vad part anfört under förberedelsen må icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhandlingen avviker från den tidigare utsagan eller han underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

Äger förhandling rum, ehuru ena parten icke är tillstädes, skall genom

rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.

8 5 Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.

Skall part höras under sanningsförsäkran, bör förhöret, om ej särskil- da skäl föranleda annat, äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständighet, varom parten skall höras.

9 5 Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande av sin talan akta nödigt.

10 5 Ändrar part uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången, eller gör han tillägg därtill eller åberopar han omständighet eller bevis, som ej uppgivits före huvudförhandlingens början, må vad parten sålun- da andrager av rätten lämnas utan avseende, om det kan antagas, att partens förfarande skett för att förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otillbörligt syfte.

11 5 Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som må föran- ledas av bestämmelserna i 1 kap. 9 5, såvitt möjligt fortgå i ett samman- hang till dess målet är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 5 första stycket eller efter handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen kan ske.

Överstiger, då målet efter ett eller flera uppskov återupptages, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum ej femton dagar, må huvud- förhandlingen fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfattning att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor rätten med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller annan särskild omständighet finner synnerliga skäl att i stället fortsatt huvudförhandling hålles. Uppskjutes huvudförhandling som hålles i förenklad form, skall hållas ny huvudförhandling utan tillämpning av 42 kap. 20 5 andra stycket.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 5 andra och tredje styckena samt 13 5 sägs; utsättes mål till fortsatt huvudförhandling, må i stället för föreläggande enligt 10 5 andra stycket part föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att eljest tredsko- dom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro. Lag (1969:244).

12 5 Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall ånyo äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

13 5 Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig hand- läggning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupp- tagningen.

44 Kap. Om parts utevaro

1 5 Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet avskrivas.

25 Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, ena parten från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom, skall, om den tillstädeskomne parten yrkar det, sådan dom meddelas. Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas. Är det svaranden, som uteblir, må dock på yrkande av käranden målet utsättas till fortsatt muntlig förberedelse. Kommer svaranden ej heller då tillstädes, gälle vad i första stycket stadgas.

35 Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, käranden från sammanträde för muntlig förberedelse och har före- läggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller, skall målet avskrivas. Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

4 5 Om parts utevaro från rättegångstillfälle för huvudförhandling gälle vad i 1 5, 2 5 första stycket och 3 5 sägs.

Har föreläggande meddelats part att komma tillstädes vid påföljd att eljest tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro, och meddelas ej tredskodom, äge rätten på yrkande av den tillstädeskomne parten företaga målet till förhandling. Framställes ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

5 5 Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom ej är tillåten, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

6 5 Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

7 5 Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

8 5 Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt ej detta medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är grundat.

Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställ- ningen och den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.

Domen skall betecknas som tredskodom.

9 5 Part, mot vilken tredskodom givits, äge hos den rätt, där talan väckts, söka återvinning inom en månad från den dag, då domen delgavs honom. Sökes ej återvinning, skall domen stå fast i vad den gått honom emot.

Ansökan om återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom gi- vits under förberedelsen, bör skriften innehålla allt vad från sökandens sida erfordras för förberedelsens fullföljande.

105 Upptages ansökan om återvinning, skall målet, i den mån åter- vinning sökts, ånyo företagas i det skick, vari det förelåg före det sam- manträde, då parten uteblev. Uteblir parten ånyo och meddelas tredskodom mot honom, vare hans rätt till återvinning förfallen.

II. Om rättegången i brottmål

45 Kap. Om väckande av allmänt åtal

1 5 Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan om stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning. Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, om åklagaren utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade. Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan står under åtal.

2 5 Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning. Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt. Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan stämning, vare det gällande.

3 5 Hava åtal väckts mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång, om ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare. Åtal, som väckts mot flera för skilda brott, må handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen.

Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.

När skäl äro därtill, må åtal, som förenats, åter särskiljas. Lag (1956:587).

4 5 1 stämningsansökan skall åklagaren uppgiva:

1. den tilltalade;

2. målsäganden, om sådan finnes;

3. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess känne- tecknande, samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

4. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis; samt

5. de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, om ej den- na framgår av vad eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. 2 5 väcka talan om enskilt anspråk, skall han i ansökan uppgiva anspråket och de omständigheter, varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen, häktad eller tagen i förvarsarrest på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, skall åklagaren angiva detta i stämningsansökan. Uppgift skall dessutom lämnas om tiden för frihetsberövandet.

Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren. Lag (1973:45).

5 5 Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till utred- ningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stäm- ning mot den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständighe- ter finner det lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stäm- ningen uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet. Lag (1969:588).

6 5 Vill åklagaren enligt 2 5 första eller andra stycket väcka åtal för brott eller enligt 5 5 utvidga åtalet eller vill åklagaren, målsäganden eller den, som övertagit målsägandens anspråk, enligt sistnämnda paragraf väcka talan om enskilt anspråk, må det ske muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför rätten. Lag (1969:588).

75 Har förundersökning i målet ägt rum, skall åklagaren, då åtalet väckes eller så snart ske kan därefter, tillställa rätten utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen så ock skriftliga handlingar och föremål, som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

8 5 Stämningsansökan skall avvisas, om rätten finner uppenbart, att den som väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder icke kan upptagas till prövning.

9 5 Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade hand- lingar delgivas den tilltalade.

10 5 1 stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att munt- ligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om det på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet kan antagas, att uppgift om bevis ej erfordras. Om inkommen uppgift skall åklagaren genom rättens försorg erhålla känne- dom. Lag (197621137).

1 1 5 Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om för- undersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge rätten meddela åklagaren föreläggande därom.

12 5 Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan för- beredande åtgärd vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan, göra framställning därom hos rätten.

13 5 Finnes för prövning av fråga, som avses i 11 eller 12 5, part eller annan böra höras, förordne rätten därom på sätt den finner lämpligt. Om inställande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

14 5 Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom en vecka från den dag, då åtalet väcktes, om ej till följd av åtgärd, som avses i 11 eller 12 5, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom en månad från den dag då åtalet väcktes, om inte längre uppskov är nödvändigt till följd av åtgärd som avses i 11 eller 12 5 eller annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet. Lag (1981 :1294).

15 5 Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder måls- äganden åtalet eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna sig personligen, förelägge rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom särskild kallelse. Erfordras att han inställer sig personligen eller att han eljest kommer tillstädes, förelägge rätten honom vite. Förekom- mer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må förordnas att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande eller förordnande som nu sagts, skall den tilltalade erinras om att målet kan komma att avgöras utan hinder av hans utevaro. Om inställande av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat. Lag (1976:1137).

16 5 Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 5 stadgas om stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Detta gäller dock ej, om åklagaren på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet finner uppenbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade uppgivas. Om det är lämpligt, må åklagaren i stämningen kalla den tilltalade till huvudför- handling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 5.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltala- de. Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas rätten. Lag (1976:1137).

175 Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut uppgivit, skall han omedelbart giva rätten och motparten under- rättelse om beviset och vad han vill styrka därmed.

46 Kap. Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres

] 5 Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hin- der möter för målets företagande till slutlig handläggning.

2 5 Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om åklagaren icke är tillstädes;

2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;

3. om, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är närvarande och försvarare icke omedelbart utses;

4. om målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

5. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga; eller

6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig hand- läggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handlägg- ningens slut, må huvudförhandling hållas.

3 5 Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 5 första stycket 4-6, må likväl förhandlingen påbörjas, om det kan antagas, att denna enligt 1 1 5 andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tillika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra målsägande, vitt- ne eller sakkunnig, som kommit tillstädes, om det kan antagas, att han icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle. Är för utredningen av synnerlig vikt, att sam- tidigt även annat bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Om bevis, som sålunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages utom huvudförhandlingen, är stadgat.

45 Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas, samt äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätten söka avhjälpa otyd- lighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden.

5 5 Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock upplä- sas ur skrift.

6 5 Vid förhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande och den tilltalade uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omstän- digheter, varå det grundas. Sedan höres målsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört.

Med rättens tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig upp- teckning av vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Äger huvudförhandling rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.

7 5 Förekommer anledning, atti parts närvaro annan part av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättelse genom att falla parten i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts om part gälle ock målsägande, även om han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter förekallats, skall han erhålla kännedom om vad i hans frånvaro förekommit.

8 5 Sedan målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen fö- rebringas.

9 5 Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifråga- komma, eller förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utred- ning förebringas rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans levnadsomständigheter och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av betydelse.

10 5 Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande av sin talan akta nödigt.

11 5 Huvudförhandlingen skall, utan annat avbrott än som må för— anledas av bestämmelserna i 1 kap. 9 5, såvitt möjligt fortgå i ett sam- manhang till dess målet är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudför- handling må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 5 första stycket eller efter handläggningens början nytt viktigt skäl an- förts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt. Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen kan ske. Är den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Överstiger, då målet efter ett eller flera uppskov återupptages, den sammanlagda tid varunder uppskov ägt rum ej femton dagar, må huvudförhandlingen fortsättas. I annat fall skall ny huvudförhandling hållas, om ej i mål av sådan omfattning att huvudförhandlingen beräk- nas kräva minst fyra veckor rätten med hänsyn till utredningens beskaf-

fenhet eller annan särskild omständighet finner synnerliga skäl att i stället fortsatt huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse. Om föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 5 sägs. Lag (1969 :244)

12 5 Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten förordna om de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall kunna slutföras. Om sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11-13 55 är stadgat.

13 5 Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig hand- läggning. Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom protokoll och andra handlingar rörande bevisupp- tagningen.

14 5 Underlåter målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att infinna sig personligen vid rättegångstillfälle för huvudför- handling, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

15 5 Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller kommer han tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Förekommer ej anledning att ådöma annan brottspåföljd än böter, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller ute- blivit.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes saken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit, även om kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

Lag (1964:166).

165 Är, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke tillstädes, förordne rätten, om det kan ske, någon, som är vid rätten närvarande och är behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den tilltalade.

47 Kap. Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari sådant åtal föres

1 5 Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansö- kan om stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten. Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning munt- ligen inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall erhålla del därav. Lag (1948 :453).

2 5 [ stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:

1. den tilltalade;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess känne- tecknande, samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa, samt de omständigheter, varå anspråket grundas;

4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt

5. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, om ej denna framgår av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal, med mindre åklagaren beslutat att ej åtala, skall vid ansökan fogas intyg, att sådant beslut meddelats. Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

3 5 Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 5 eller är den eljest ofullständig eller har sådant intyg, som avses i 2 5 tredje stycket, ej företetts, skall rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen.

4 5 Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består bristen däri, att den brottsliga gärningen ej är tydligt angiven, eller är bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång i ansvarsfrågan, eller har sådant intyg, som avses i 2 5 tredje stycket, ej företetts, skall ansökan avvisas.

5 5 Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade hand- lingar delgivas den tilltalade.

6 5 Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhand- lingen kan slutföras i ett sammanhang.

7 5 Vid förberedelsen bör den tilltalade angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter, varå åtalet grundats, och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

85 Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna om skriftlig förberedelse, om parts inställelse skulle medföra oskälig kost- nad eller synnerlig olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest finnes lämpligare.

9 5 Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så snart det kan ske. Är den tilltalade häktad, skall första inställelse äga rum inom en vecka från dagen för hans häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter. Är den tilltalade ålagd reseförbud skall första inställelse äga rum inom en må- nad från dagen för delgivning av beslutet. Till första inställelsen skall parterna kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han eljest förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Om inställande av tilltalad, som är häktad, förordne rätten. Lag (1981:1294).

10 5 Part äge ej vid muntlig förberedelse ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning, som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock upp- läsas; vid första inställelsen äge den tilltalade som svaromål åberopa av honom ingiven skrift. Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fullstän- digt svaromål, skall rätten genom frågor till den tilltalade söka avhjälpa bristen.

] 1 5 Vid första inställelsen skall förberedelsen om möjligt avslutas. Kan det ej ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestäm- mes av rätten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Är den tilltalade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från dagen för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande, om ej på grund av särskilda omständigheter längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom sär- skild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 5 andra och tredje styckena

sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skrift- växling.

125 För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Om sådant sammanträde äge vad i 9 och 1 1 55 är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där sägs, målsäganden föreläggas vite.

135 Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förbe- redelse, skall målet avskrivas.

14 5 Uteblir målsäganden från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att han eljest förlorar sin rätt att tala å brottet, skall, om den tilltalade yrkar det, förklaring härom givas; göres ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Uteblir den tilltalade och har vite förelagts honom, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

15 5 Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

16 5 Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

17 5 Utebliva under förberedelsen båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av rättegångsfråga, må frågan av- göras utan hinder därav.

18 5 Då rätten enligt 14 5 förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt att tala å brottet, äge han hos rätten göra ansökan om målets återuppta- gande. . Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt till målets återupptagande förfallen.

19 5 Vid skriftlig förberedelse skall den tilltalade i stämningen föreläg- gas att till rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkom- mit, skall det med därvid fogade handlingar delgivas målsäganden. Finnes ytterligare skriftväxling erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter den tilltalade att inkomma med svaromål, skall rätten

genast kalla parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förord- na, att förberedelsen skall fortsättas genom muntlig förhandling.

20 5 Rätten äge meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mel- lan parterna och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra

srg.

21 5 Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga om måls av- visande.

22 5 Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjligt givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras sär- skilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall huvudförhandling hållas inom en månad från dagen för förberedelsens avslutande. Har reseför- budet meddelats därefter, skall tiden räknas från dagen för delgivning av beslutet. Lag (1981 :1294).

23 5 Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 5 andra och tredje styckena samt 12 5 sägs. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakt- taga sådant föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Om inställande av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Om kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är

stadgat.

245 Om enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 5 tredje stycket samt 2, 3, 5, 6, 8, 12 och 17 55 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, äge be- stämmelserna i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:

1. Om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part gälle vad i 23 5 i detta kapitel är stadgat.

2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfälle för huvudför- handling, skall målet avskrivas. Om påföljd för målsägande, som uteblir eller underlåter att infinna sig personligen, så ock om måls återuppta- gande skola bestämmelserna i 14-16 och 18 55 i detta kapitel äga motsva- rande tillämpning. Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten i stället för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 5, förordna, att förberedelse skall ånyo äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

Bilaga 1.2 Lag (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden;

Tillämpningsområdet m.m.

1 5 Denna lag skall tillämpas på rättegången i tvistemål vari förlikning om saken är tillåten, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Första stycket gäller ej om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar att denna lag ej skall tillämpas och därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist rör högre värde eller att utgången eljest är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhål- landen. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall part som begår målets hänskjutande till rättegång senast därvid framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som vid tiden för talans väckande kan antagas gälla. Har talan väckts genom ansökan om lag- sökning, betalningsföreläggande eller handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses värdet vid rättens beslut att tvisten skall hand— läggas som tvistemål. Vid bedömningen skall hänsyn ej tagas till rätte- gångskostnad. Lag (1981 :1201).

2 5 Är värdet av vad som yrkas högre än som anges i l 5 första stycket, skall denna lag ändå tillämpas, om

1. tvisten huvudsakligen rör fråga varöver utlåtande avgivits av all- männa reklamationsnämnden, eller

2. parterna överenskommit att lagen skall tillämpas och rätten finner detta lämpligt.

Första stycket gäller endast om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar att denna lag skall tillämpas och därvid åberopar utlåtandet eller överenskommelsen. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande äger 1 5 andra stycket andra punkten motsva- rande tillämpning. Lag (l980:797).

3 5 Denna lag skall ej tillämpas i fråga om mål som av tingsrätt handläg- ges i särskild sammansättning eller med tillämpning av konkurslagen (1921 :225) eller ackordslagen (1970:847) eller om mål som skall uppta- gas omedelbart av högre rätt eller arbetsdomstolen. Lag (1974:387).

45 I stället för bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 6—22 55 rättegångsbalken och om huvudförhandling i 43 kap., 50 kap. 15— 18 55 och 21 —22 55 samt 55 kap. 12 och 15 55 samma balk, gäller denna lags bestämmelser om sammanträde och skriftlig handläggning. I övrigt till- lämpas rättegångsbalken i den mån dess bestämmelser ej strider mot denna lag. Därvid jämställes sammanträde enligt denna lag med huvud- förhandling.

Beträffande rättegången i mål som enligt lagen (1974:371) om rätte- gången i arbetstvister skall fullföljas till arbetsdomstolen i stället för till hovrätt tillämpas första stycket endast om det icke strider mot vad som enligt särskild föreskrift i den lagen skall gälla om rättegången i arbets- domstolen som fullföljdsinstans. Lag (1974:387).

Allmänna bestämmelser om rättegången

5 5 Mål beredes för avgörande vid sammanträde eller genom skrift- lig handläggning. Med iakttagande av 15 5 första stycket och 27 5 bestämmer rätten efter omständigheterna i vilken mån handläggningen skall vara muntlig eller skriftlig.

Dom skall grundas på vad som förekommit vid sammanträde och vad handlingarna innehåller. Lag (1977:1144).

6 5 Rätten skall vägleda parterna vid talans utförande samt skall tillse att tvistefrågorna blir klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver.

Rätten skall söka förlika parterna, om ej särskilda skäl föranleder annat.

7 5 I tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk (konsumenttvist) skall rätten, om det är till gagn för utredningen, inhäm- ta yttrande från allmänna reklamationsnämnden. Lag (1980:797).

8 5 Ersättning för rättegångskostnad får ej avse annat än kostnad för

1. rådgivning enligt rätthjälpslagen (1972:429) vid ett tillfälle för varje instans,

2. ansökningsavgift,

3. resa och uppehälle för part eller ställföreträdare i samband med sammanträde eller, om personlig inställelse ej föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,

4. vittnesbevisning,

5. översättning av handling. Ersättning utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Ersättning som anges i första stycket 3 utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Med kostnad som sägs i första stycket 1 jämställes kostnad för annan rådgivning som lämnas av advokat eller biträdande jurist på advokat— byrå, i den mån den ej överstiger i rättshjälpslagen bestämd rådgivnings- avgift.

Har mål till en början handlagts i annan ordning än enligt denna lag, utgår ersättning för kostnad som uppkommit i samband därmed enligt vad som gäller därom. Lag (1981:742).

9 5 Ersättning till vittne skall bestämmas efter de grunder som gäller om ersättning av allmänna medel till vittne.

10 5 Beslutar rätten att yttrande av sakkunnig skall inhämtas, bestäm- mer rätten efter parternas hörande vem som skall anlitas. Kostnaden för sådan sakkunnig betalas av allmänna medel. Om särskilda skäl förelig- ger, får rätten förordna att kostnad för utlåtande av sakkunnig, som ej utsetts av rätten, skall betalas av allmänna medel efter de grunder som gäller för av rätten utsedd sakkunnig.

1 1 5 1 konsumenttvist får näringsidkaren sökas där konsumenten har sitt hemvist, om värdet av vad som yrkas uppenbarligen ej överstiger hälften av basbelopp som anges i 1 5.

Rättegången i tingsrätt

12 5 Tingsrätten består vid handläggning enligt denna lag av en lagfa- ren domare.

13 5 Ansökan om stämning skall innehålla uppgift om vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas och om de omständigheter som betingar rätten behörighet, såvida ej denna framgår av ansökan i övrigt. Skriftliga bevis bör inges samtidigt som ansökan göres.

145 Utfärdas stämning, skall svaranden föreläggas att yttra sig över käromålet. Yttrandet får göras skriftligen eller muntligen. Muntligt ytt- rande skall upptecknas genom rättens försorg. Rätten får förelägga svaranden att yttra sig vid påföljd att tredskodom annars kan meddelas mot honom. Lag (1977:1 144).

14a5 Har mål om betalningsföreläggande hänskjutits till rättegång enligt denna lag eller har mål upptagits efter ansökan om återvinning, får rätten förelägga svaranden att yttra sig över käromålet vid påföljd att tredskodom annars kan meddelas mot honom. Lag (1977:1 144).

15 5 Sammanträde skall hållas, om ej enbart skriftlig handläggning med hänsyn till målets beskaffenhet finnes lämpligare.

Efterkommer ej svaranden föreläggande enligt 14 5 andra stycket eller 14 a 5, får rätten meddela tredskodom. Beträffande sådan dom tillämpas bestämmelserna i 44 kap. 8— 10 55 rättegångsbalken om tredskodom med anledning av svarandens utevaro.

Tredskodom enligt andra stycket får meddelas utan hinder av att käranden ej har framställt yrkande därom. Lag (1977:1144).

165 Part skall kallas att inställa sig till sammanträde vid påföljd att tredskodom annars kan meddelas mot honom. Föreligger särskilda skäl får part i stället kallas vid påföljd att annars tredskodom kan meddelas mot honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro. Om part skall inställa sig personligen, skall rätten förelägga honom sådan inställelse vid vite.

Vid kallelse till sammanträde, som avser enbart bevisupptagning, skall påföljd enligt första stycket ej föreläggas.

17 5 Vid sammanträde skall parterna redogöra för sina ståndpunkter och bevisningen upptagas. Om det är lämpligt, får bevisning upptagas även vid annan domstol. Sakkunnig som utlåtit sig skriftligen får höras muntligen endast om rätten finner det nödvändigt.

Föreskrifter om innehållet i och avfattningen av protokoll vid sam- manträde meddelas av regeringen. Lag (1977:1 144).

185 Hålles sammanträde, skall målet om möjligt slutbehandlas vid sammanträdet. Endast om synnerliga skäl föreligger får flera än två sammanträden hållas. Hålles sammanträde vid mer än ett tillfälle skall samme domare sitta i rätten, om ej synnerligt hinder möter. Har muntlig bevisning upptagits vid rättens sammanträde och blir den domare som höll sammanträdet förhindrad att döma i målet, skall bevisningen upp- tagas ånyo, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför ej föreligger. Har handläggningen ej avslutats vid sammanträde, skall rätten bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

19 5 När målet är berett, skall rätten avgöra det utan dröjsmål.

Uteblir båda parterna från sammanträde, som ej avser enbart bevis— upptagning, skall målet avskrivas. Uteblir ena parten från sammanträde, får rätten på yrkande av den som kommit tillstädes, i enlighet med föreläggande enligt 16 5, antingen meddela tredskodom eller avgöra målet utan hinder av hans utevaro. Framställes ej sådant yrkande, be- stämmer rätten om den fortsatta handläggningen.

20 5 Närmare föreskrifter om avfattning av dom och beslut meddelas av regeringen. Lag (1977:1144).

Rättegången i hovrätt

21 5 Talan mot tingsrätts dom eller beslut får ej prövas av hovrätten i vidare mån än som framgår av 22 5, om ej hovrätten meddelat parten prövningstillstånd.

Prövningstillstånd behövs ej vid talan mot beslut som rör annan än part eller intervenient, beslut varigenom tingsrätt ogillat jäv mot domare, beslut angående ådömande av förelagt vite eller om ansvar för rätte- gångsförseelse eller beslut varigenom vade— eller missnöjesanmälan eller ansökan om återvinning eller vade- eller besvärstalan avvisats.

I fråga om meddelat prövningstillstånd äger 54 kap. 1 1 5 andra stycket och 13 5 rättegångsbalken motsvarande tillämpning.

22 5 Prövningstillstånd får meddelas endast om

1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt,

2. part åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts och som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång,

3. den rättstillämpning som ligger till grund för domen eller beslutet måste antagas vara oriktig,

4. målets utgång kan antagas ha påverkats av falsk handling som åberopats eller av falsk utsaga som avgivits under ed eller försäkran,

5. domvilla förekommit, eller

6. anledning förekommer till ändring i det slut, vartill tingsrätten kommit.

23 5 Talan mot tingsrätts beslut angående fråga som avses i 1 eller 2 5 föres i samma ordning som talan mot beslut varigenom rätten ogillat invändning om rättegångshinder.

24 5 Vid behandling av fråga om prövningstillstånd består hovrätten av två ledamöter. Vill en av ledamöterna bevilja prövningstillstånd, gäller hans mening som hovrättens beslut.

25 5 1 fullföljdsinlaga skall anges de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan om prövningstillstånd, om sådant tillstånd behövs. Vidare skall fullföljdsinlaga innehålla uppgift om överklagade domen eller beslutet, om den ändring som yrkas däri och om grunderna för den fullföljda talan. Uppgift skall även lämnas om de bevis som åberopas. Skriftligt bevis som ej tidigare förebragts skall fogas vid fullföljdsinla- gan.

26 5 Behövs prövningstillstånd, beslutar hovrätten sedan skrift- växlingen avslutats om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl förelig- ger till det, får frågan upptagas utan att skriftväxling skett.

27 5 I mål som fullföljts genom vad, skall handläggningen vara skriftlig, om ej särskilda skäl föranleder att sammanträde hålles. Bestämmelserna i 17, 18 och 20 55 äger motsvarande tillämpning vid rättegången i hovrätt.

Rättegången i högsta domstolen

285 Mot hovrätts beslut att meddela prövningstillstånd får talan ej föras.

295 Bestämmelserna i 175 äger motsvarande tillämpning vid rätte- gången i högsta domstolen.

Bilaga 2

Domstolsverkets rapport (198129) Försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång

1 Bakgrund

I februari 1977 tillsattes rättegångsutredningen med uppdrag att göra en översyn av rättegångsförfarandet vid allmän domstol. Översynen syftar till att göra förfarandet mer flexibelt samt såvitt möjligt snabbare, enklare och billigare utan att befogade rättssäkerhetskrav sätts åt sidan. I skrivelse den 22 juni 1978 till regeringen hemställde utredningen att en försöksverksamhet i fråga om användning av telefon vid rättegång skulle anordnas.

I proposition 1978/79:88 framlade regeringen förslag till lag om försöks- verksamhet med användning av telefon vid rättegång. Propositionen antogs av riksdagen och lagen (SFS 1979:103) trädde i kraft den 1 april 1979. Efter förlängning gäller lagen till utgången av år 1982.

Lagen innebär bl. a. att försöksverksamhet får anordnas vid högst två hovrätter och tio tingsrätter. Regeringen har, efter förslag från domstolsver- ket, förordnat att Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge (avd. 4 och 5), Handens tingsrätt, Stockholms tingsrätt (avd. 2 och 19), Gotlands tingsrätt, Värnamo tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Malmö tingsrätt (avd. 5 och 6), Trollhättans tingsrätt, Sunne tingsrätt, Haparanda tingsrätt och Piteå tingsrätt skall delta i försöksverksamheten.

Genom domstolsverkets försorg har hos försöksdomstolarna installerats en för rättegångsförhandling särskilt konstruerad konferenstelefonutrust- ning.

2 Utvärdering

För att möjliggöra en utvärdering av försöksverksamheten har domstolarna ombetts att i varje mål vari fråga om telefonanvändning uppkommit lämna vissa uppgifter angående telefonanvändningen till domstolsverket. På grundval av dessa uppgifter har gjorts nedanstående sammanställningar. Uppgifterna omfattar perioden från anläggningarnas installation, slutet av år 1979 och början av 1980, till den 1 november 1981.

3 Målantal

Under perioden har 230 rapporter om mål vari telefonanvändning aktuali- serats skickats in till domstolsverket. Målen fördelar sig enligt följande.

Antal mål i vilka telefonanvändning aktualiserats

Domstol T-mål FT-mål B-mål Ärenden Totalt Göta hovrätt 3 1 13 17 Hovr ö Sk o Bl 5 12 17 Handens tr 18 5 25 1 49 Stockholms tr 10 9 19 Gotlands tr 2 8 10 Värnamo tr 2 10 12 Kristianstads tr 1 5 6 Malmö tr 39 2 41 Trollhättans tr 1 5 6 Sunne tr 1 2 10 13 Haparanda tr 2 16 18 Piteå tr 4 4 14 22 Summa 34 66 129 1 230

&_—

Från hovrätterna rapporterade mål fördelade på avd ___—__ Hovrättsavd T-mål FT—mål B-mål Totalt

___—_— Göta hovrätt

— avd 1 1 3 4 — avd 2 2 1 5 8 — avd 3 3 3 — avd 4 2 2 Hovr öv Sk o Bl — avd 4 4 9 13 — avd 5 1 3 4

___—E—

4 Initiativ till telefonanvändning

Telefonanvändning har i 159 fall aktualiserats av rätten. I övriga fall har telefonanvändningen aktualiserats av en part i 53 fall, av båda parter i 7 fall och av annan person i 13 fall.

5 Bortfall

Telefonanvändning har inte kommit till stånd i alla de fall där den aktualiserats.

Antal mål i vilka telefonanvändning aktualiserats, men inte kommit till stånd

T-mål FT-mål B-mål Totalt

5 6 10 21

Orsaker till att telefon inte kommit att användas

Förhöret återkallat 10 Parts samtycke saknats 5 Förhandlingen inställd 4 Annan orsak 2 6 Förhandlingstyp

Typ av förhandling där telefon använts

Sk stor huvudförhandling i dispositivt tvistemål 10 Annan förhandling i dispositivt tvistemål 5 Sk stor huvudförhandling i indispositivt tvistemål 5 Annan förhandling i indispositivt tvistemål 8 Förhandling i FT-mål 62 Huvudförhandling i sk notariebrottmål 11 Huvudförhandling i annat brottmål 107 Bevisupptagning i annat sammanhang 1

7 Mål vari förhindrats att förhandlingen behövt ställas in

Beträffande 14 ordinära tvistemål, 27 förenklade tvistemål och 62 brottmål har domstolarna uppgivit att förhandlingen måst inställas om telefonanvänd- ning inte kunnat ske. 1 14, 19 respektive 59 av dessa mål har en uppskattning skett av de kostnader statsverket åsamkats om förhandlingen inställts. Storleken av dessa kostnader fördelar sig enligt följande.

Inbesparad kostnad T-mål FT-mål B-mål Ingen 2 12 9

1— 99 kr — 1 4 100— 499 kr 6 6 24 500—1 999 kr 4 — 19 mer än 2 000 kr 2 — 3

8 Snabbare handläggning genom telefonanvändning

Beträffande 100 av de rapporterade målen har uppgivits att avgörandet påskyndats genom att telefon kunnat användas. I 83 av dessa mål har uppskattning av tidsvinsten gjorts.

___—ä

Tidsvinst Antal mål mindre än en vecka 3 en vecka—en månad 51 mer än en månad 29

9 Telefonteknisk utrustning

Vid försöksdomstolarna har installerats teleteknisk specialutrustning för att möjliggöra telefonanvändning vid rättegång. Specialutrustningen består av hörlurar med mikrofon för samtliga som medverkar vid förhandlingen vid domstolen samt högtalare för att möjliggöra för åhörare att lyssna på samtalet. Till Specialutrustningen kan bandspelare anslutas. Genom denna typ av utrustning har man minimerat riskerna för att något av vad som sågs av den som medverkar per telefon inte skall uppfattas av rätten. Även annan typ av utrustning har dock kunnat användas.

Specialutrustningen har enligt uppgift använts vid 188 av förhandlingarna. I 12 rapporterade fall har 5. k. lågtalande konferenstelefon använts och i 3 fall har annan utrustning kommit till användning. I sex fall saknas uppgift.

10 Olägenheter med utrustningen

Beträffande 35 mål har domstolarna uppgivit att olägenheter med den teletekniska utrustningen förekommit. Följande exempel på sådana olägen- heter har lämnats.

Rundgång (12 fall) Brus (4 fall) Dålig hörbarhet i Specialutrustningen (3 fall) Dålig ljudåtergivning i högtalarna (3 fall) Fel på enskilda detaljer i Specialutrustningen (4 fall) Bandupptagning har inte gått att genomföra via kabel (2 fall) Samtalet brutet (2 fall) Svårt att upprätthålla samtalsdisciplinen (1 fall)

11 Person som utfört sin talan eller hörts per telefon I de 230 mål som rapporterats till domstolsverket har hörts 256 personer. Dessa fördelar sig på följande kategorier.

Person som utfört sin talan eller hörts per telefon _x

Kärande/vadekärande 22 Svarande/vadesvarande 25 Ombud 32 Målsägande 27 Tilltalad 21 Vittne 121 Sakkunnig 6 Annan person 2

Summa 256

&

Av de ombud som utfört sin huvudmans talan per telefon har 21 förekommit i förenklade tvistemål.

12 Plats där den uppringde vistats

Typ av plats där den uppringde vistats

Tingsrätt 17 Polisstation 44 Kriminalvårdsanstalt 3 Sjukvårdsinrättning 5 Kommunalkontor 6 Pastorsexpedition 1 Advokatkontor 11 Arbetsplats 98 Bostad 70

Anm. I den ovanstående uppställningen har ombud och polisvittnen som medverkat per telefon från sin arbetsplats redovisats under denna rubrik och således inte under rubrikerna advokatkontor respektive polisstation.

13 Kostnader

Nedan redovisas de beräknade kostnaderna för telefonanvändningen vid rättegång under den hittillsvarande försöksperioden. Vidare har en beräk- ning gjorts av de utgifter som statsverket inbesparat genom att personlig inställelse inför domstolen inte ägt rum.

13.] Installationskostnader

_/_______—————————

Göta hovrätt (tre salar) 34 632 kr Hovrätten öv Sk o Bl (två salar) 22 231 kr Handens tingsrätt uppgift saknas Stockholms tingsrätt uppgift saknas Gotlands tingsrätt 10 302 kr Värnamo tingsrätt uppgift saknas Kristianstads tingsrätt 12 738 kr Malmö tingsrätt (tre salar) 32 883 kr Trollhättans tingsrätt 8 604 kr Sunne tingsrätt * 15 035 kr Haparanda tingsrätt 10 497 kr Piteå tingsrätt 10 697 kr

_______________——_————

Den genomsnittliga abonnemangsavgiften för anläggningarna uppgår för närvarande till ca 550 kr per kvartal och anläggning. De under den hittillsvarande försöksperioden utbetalade abonnemangsavgifterna uppgår till omkring 4 000 kr per anläggning.

Utbetalade trakta- Markerings— Summa menten och rese- kostnader ersättningar

1 887 kr 6 420 kr 8 303 kr

Den genomsnittliga kostnaden för själva telefonsamtalen uppgår således till 25 kr per samtal. Den sammanlagda rörliga kostnaden uppgår genom- snittligen till omkring 32 kr.

Reseersättningar Traktaments- Övriga er- Summa ersättningar sättningar 48 472 kr 11 308 kr 13 461 kr 73 241 kr

"Övriga ersättningar” avser ersättning till advokater för tidsspillan och liknande ersättningar. Det bör understrykas att det i beräknade inbesparade kostnader inte ingår någon beräkning av de ekonomiska besparingar och effektivitetsvinster som domstolarna gör genom att förhandling inte behöver ställas in eller kan påskyndas.

14 Bedömningar 14.1 Inledning

De ovan redovisade uppgifterna har enbart hämtats från de rapporter domstolarna lämnat till domstolsverket. Rapporteringen har skett på ett av domstolsverket utarbetat formulär. För att få en mer nyanserad bild av domstolarnas erfarenheter från den hittillsvarande försöksverksamheten har domstolsverket, efter det att försöksdomstolarna fått del av de ovanstående sammanställningarna, talat med företrädare för samtliga försöksdomstolar. De synpunkter som framkommit vid dessa samtal redovisas i det följan- de.

Försöksverksamheten med telefonanvändning i rättegång har vid flertalet försöksdomstolar pågått sedan början av år 1980. Från denna tidpunkt fram till den 1 november 1981 har 230 rapporter avgivits till domstolsverket. Denna siffra kan synas låg. Möjligheterna till användning av telefon i rättegång kan dock inte bedömas enbart med utgångspunkt från detta

faktum. Införandet av telefonanvändningen måste ses som en förhållandevis stor nyhet i den svenska processordningen. Det är därför naturligt att en viss övergångsperiod krävs innan telefonanvändningen kan nå full omfattning. Från flertalet försöksdomstolar har framhållits att man hittills saknat rutiner för att skilja ut de mål där telefonanvändning skulle kunna ersätta en personlig inställelse. Vidare kan det inledningsvis ha förelegat ett visst motstånd mot att börja använda den nya möjligheten. Brister i informa- tionen till parter och ombud kan vara ytterligare en anledning till den låga användningsfrekvensen. Vid Handens tingsrätt har tillsatts en arbetsgrupp med bl. a. uppgift att underlätta och följa upp införandet av telefonanvänd- ningen. Antalet rapporterade mål från denna tingsrätt ger stöd för antagandet att problem föreligger i inledningsskedet men att dessa kan undanröjas. Från några försöksdomstolar har uppgivits att vissa brister i rapporteringsrutinerna förekommit. Det är således inte uteslutet att telefonanvändning vid dessa domstolar aktualiserats i fler mål än vad som framgår av rapporterna.

Flera försöksdomstolar har uttalat att man nu övervunnit svårigheterna i inledningsskedet och att användningsfrekvensen ökar. Antalet rapporter till domstolsverket under november månad 1981, ett tjugotal, stöder också dessa uppfattningar.

Med hänsyn till de ovan angivna omständigheterna finner domstolsverket att det för närvarande inte är möjligt att säkert uttala sig om vilken omfattning telefonanvändningen kan få när inledningsproblemen helt har övervunnits. Samtliga försöksdomstolar har mycket goda erfarenheter av den försöksverksamhet som hittills förekommit. Det finns därför anledning att anta att användningsfrekvensen kan ökas ytterligare.

14.3 Kostnaderna

Installationskostnadema avser betalning till televerket för arbets- och resekostnader i samband med inmonteringen av Specialutrustningen. De varierar från 8 604 kr (Trollhättans tingsrätt) till 15 035 kr (Sunne tingsrätt) per anläggning. Skillnaderna beror huvudsakligen på att arbetena utförts på löpande räkning och att olika lång arbetstid åtgått vid de olika installatio- nerna. I viss män kan detta förklaras av domstolsbyggnadernas olika utformning.

Den genomsnittliga installationskostnaden uppgår till 11 250 kr per anläggning. Abonnemangsavgiften för en anläggning uppgår idag till 2 200 kr per år. Vid en avskrivningstid på tio år för Specialutrustningen kan de fasta kostnaderna beräknas uppgå till omkring 3 325 kr per år. De rörliga kostnaderna uppgår som tidigare nämnts i genomsnitt enligt rapporterna till 32 kr per samtal. De genomsnittliga besparingarna uppgår enligt rapporterna till 275 kr för varje person som medverkat per telefon. Under dessa förutsättningar kan antalet ”telefonförhör” vid vilka anläggningen blir ekonomiskt lönsam beräknas till 14 stycken per år. Det bör dock anmärkas att beräkningen är förenklad, bl. a. har inte någon räntekostnad medta- gits.

Vid Malmö tingsrätt har telefon använts nästan uteslutande i FF-mål. Av bilaga A framgår att de påvisbara ekonomiska besparingarna för statsverket

härigenom blivit blygsamma. Anledningen härtill är givetvis att parterna i dessa mål själva har att stå för de uppkomna rättegångskostnaderna i större utsträckning än i andra mål. I sammanhanget bör dock beaktas att även andra vinster såsom bättre effektivitet hos domstolen och inbesparade kostnader för parterna i flera fall gjorts genom telefonanvändning.

Under den hittillsvarande försöksperioden har endast ett mindre antal av försöksdomstolarna använt telefonen i sådan utsträckning att kostnaderna för Specialutrustningen fördelade på en tioårsperiod samt abonnemangskost- naderna och de rörliga kostnaderna täcks genom mätbara besparingar för statsverket. Det måste dock ännu en gång framhållas att i de beräknade besparingarna inte ingår de vinster av ekonomisk och effektivitetshöjande natur som gjorts av domstolarna och även åklagarna. Det bör uppmärksam- mas att Gotlands, Haparanda och Piteå tingsrätter synes ha täckt sina kostnader trots att användningsfrekvensen inte varit anmärkningsvärt hög. Anledningen är givetvis de långa resor som ofta skulle ha behövt företas om inte möjligheten till telefonanvändning hade stått till buds.

Användningsfrekvensen har som tidigare framhållits varit låg. Detta har lett till att kostnaderna hittills inte lett till motsvarande besparingar. Med hänsyn till att den fortsatta försöksperioden kan komma att utvisa en ökad användningsfrekvens bör några definitiva slutsatser inte dras på grundval av det hittills insamlade materialet.

14.4. Den teletekniska utrustningen

Den specialutrustning som använts under den hittillsvarande försöksperio- den har i stort fungerat väl. Utrustningen kräver emellertid omfattande fasta installationer som dragit förhållandevis höga kostnader. Möjligheterna att använda telefon vid rättegång har på grund härav begränsats till en förhandlingssal vid flertalet försöksdomstolar. Endast vid de avdelningsin- delade försöksdomstolarna har installationer gjorts i mer än en sal. Den nuvarande teletekniska utrustningen har utformats bl. a. med utgångspunkt från att under telefonsamtalet kommunikation skall kunna gå i båda riktningarna samtidigt. Utrustning med envägskommunikation förutsätts däremot inte komma till användning. Möjligheter att medföra specialutrust- ningen vid tingsresor har inte heller funnits. Denna begränsning till viss lokal är självfallet mindre bra. Möjligheterna till en mer flexibel lösning bör därför undersökas.

14.5. Övrigt

Det har tidigare framhållits att samtliga försöksdomstolar ansett sig ha ytterst positiva erfarenheter av telefonanvändning vid rättegång. Samtliga dom- stolar har också varit av den meningen att möjligheten bör permanentas och utvidgas att omfatta samtliga allmänna domstolar. Från flera håll har framförts att man per telefon genomfört förhör med personer som endast med största svårighet kunnat inställa sig personligen till en förhandling. I flera av dessa fall har personen ifråga varit bosatt på domstolens kansliort.

Det kan av det ovanstående konstateras att även andra vinster än direkt

ekonomiska stått att göra genom att införa telefonanvändning. Framför allt syns man i ett flertal fall ha lyckats förhindra inställelse av förhandling genom att ringa upp en part eller ett vittne som uteblivit. Därigenom har man sparat såväl tid som pengar. Som framhållits tidigare har samtliga försöksdomstolar förklarat sig mycket nöjda med de hittillsvarande försöken. Det bör dock samtidigt framhållas att man från ett flertal håll velat understryka att telefon inte kan förväntas komma till användning annat än i en mindre del av de mål man handlägger. Domstolsverket har den uppfattningen att många fördelar kan stå att vinna med telefonanvändning i rättegång. Vid vissa typer av förhör kan telefonanvändningen bli ett normalt inslag i rättegången. Däremot finns det inte anledning att räkna med att telefonanvändningen generellt eller ens i huvuddelen av alla mål skall ersätta de personliga inställelserna. Den skall istället ses som ett substitut till den personliga inställelsen i vissa mål för att förhindra höga kostnader eller stora problem för de som har att medverka vid rättegången.

Av de synpunkter som framkommit vid domstolsverkets samtal med företrädare för försöksdomstolarna och som inte redovisats ovan kan följande noteras.

I Göta hovrätt, avd. 3, skall frågan om möjligheten att ersätta personlig inställelse med telefonsamtal tas upp på den kontrollista som används av rotelfiskalerna vid deras genomgång av målen. Man hoppas att härigenom på ett tidigt stadium kunna uppmärksamma de mål där telefonanvändning kan komma ifråga.

Vid Gotlands och Värnamo tingsrätter har överenskommelse träffats med åklagarmyndigheten om att det i åklagarens bevisuppgift skall anges om något av åberopade förhör kan hållas per telefon.

Från Piteå tingsrätt påpekas att av delgivningskvittot (vitt kort) inte framgår var detta undertecknats. Om en person som varit bosatt på orten flyttat får domstolen ibland inte kännedom. om detta förrän vid förhandling- en. I flera sådana fall hade telefonförhör bort ersätta den personliga inställelsen.

Sunne tingsrätt anser att det varit av stort värde om telefonanvändning kunnat ske även på tingsställen.

Från Haparanda tingsrätt påpekas att det inte är nödvändigt att även nämndemännen använder hörlurar och mikrofon. Nämnden kan avlyssna samtalet genom högtalarna och ställa eventuella frågor via ordföranden.

15 Den fortsatta försöksverksamheten 15.1 Inledning

Regeringen har i proposition 1981/82:54 föreslagit riksdagen att lagen (1979:103) om försöksverksamhet med användning av telefon vid rättegång får fortsatt giltighet till utgången av år 1982. Domstolsverket ämnar, under förutsättning att propositionen antas av riksdagen, vidta åtgärder för att stimulera en ökad användning av telefon vid rättegång. Vidare bör inför en slutlig utvärdering möjligheterna till olika teletekniska lösningar undersö- kas.

15.2 Information till parter, ombud m. fl.

I propositionen 1981/82:54 anför departementschefen bl. a.:

För att försöksverksamheten skall ge ett så bra underlag som möjligt för det slutliga ställningstagandet är det angeläget att domstolsverket och försöksdomstolarna ger information, inte minst till parter och ombud, om de möjligheter till kostnadsbespa- ringar och effektivisering av verksamheten som användningen av telefon i rättegång kan ge.

Inom domstolsverket utarbetas för närvarande en folder med information till parter och ombud om möjligheterna till telefonanvändning. Avsikten är att på ett tidigt stadium av handläggningen i lämpligt sammanhang tillställa foldern de berörda personerna. Syftet är att informera om den pågående försöksverksamheten och därigenom få parterna eller ombuden att själva initiera telefonanvändning. Det kan i vissa fall också vara lämpligt att informera vittnen och sakkunniga om försöksverksamheten.

Även en bredare information än den som foldern kan ge bör förekomma. Från några försöksdomstolar har framhållits att personalen vid polismyndig- heter dit vittnen kallats för att höras per telefon inte känt till denna form av förhör. Vissa problem har därigenom uppstått när förhören skulle genom- föras. Det bör undersökas hur en sådan bredare information skall kunna genomföras.

15 .3 Den teletekniska utrustningen

Som framhållits tidigare vore det värdefullt om en mer flexibel och mindre kostsam specialutrustning kunde användas vid rättegångarna. Domstolsver- ket ämnar därför undersöka om alternativa utrustningar kan tas fram till rimliga kostnader. En förutsättning för detta kan dock vara att man i fortsättningen ger avkall på kravet på samtidig tvåvägskommunikation under telefonanvändningen.

16. Sammanfattning

Telefonanvändning har fram till den 1 november 1981 aktualiserats i 230 mål. Sammanlagt har 256 personer medverkat per telefon. Försöksdomstolarnas erfarenheter av telefonanvändning under den hittillsvarande försöksperio- den är mycket goda. De problem som kan ha förelegat under inlednings- skedet anses nu övervunna. Förutsättningarna torde därför föreligga för att öka användningsfrekvensen. Hittills har endast ett fåtal försöksdomstolar täckt kostnaderna för telefonanvändningen genom en motsvarande inbespa- ring för statsverket. Med en ökad användning kan dock en ändring av detta förhållande förväntas. Även andra än rent ekonomiska vinster har gjorts. Så har t. ex. målens handläggning i flera fall påskyndats. Några större problem med den tekniska utrustningen har inte förekommit. Domstolsverket avser att vidta åtgärder för att ytterligare öka användningsfrekvensen av telefon i rättegång och att undersöka möjligheterna till alternativa teletekniska lösningar.

Rättegångsutredningen har underhand uppgivit att man under början av

1982 kommer att avge ett delbetänkande där bl. a. frågan om telefonan- vändning vid rättegång kommer att behandlas. Domstolsverket utgår från att verket kommer att anmodas avge yttrande över betänkandet. Det är domstolsverkets avsikt att i yttrandet göra en mer slutgiltig bedömning av

försöksverksamheten. Bilaga A Domstol Installations- Abonnemangs- Rörliga Totalkostnad Beräknad kostnader avgifter kostnader för försöks- besparing verksamhet

Göta hovrätt 34 632 uppg saknas 587 5 204 Hovrätten över Skåne och

Blekinge 22 231 7 836 501 30 568 5 522 Handens tr uppg saknas 4 000 1 759 — 14 186 Stockholms tr uppg saknas uppg saknas 1 219 — 5 584 Gotlands tr 10 302 4 000 342 14 644 11 873 Värnamo tr uppg saknas 4 000 596 — 4 268 Kristianstads tr 12 738 4 000 48 16 786 870 Malmö tr 32 883 12 000 1 157 46 040 970 Trollhättans tr 8 604 4 000 107 12 711 1 987 Sunne tr 15 035 4 000 198 19 233 2 992 Haparanda tr 10 497 4 000 668 15 165 9 827 Piteå tr 10697 4000 1 119 15 816 7 308

Bilaga 3

Rättegångsutredningens undersökning av tingsrätternas handläggning av dispositiva tvistemål — utom småmål — samt brottmål

1 Inledning

Den allmänna domstolsstatistik som finns tillgänglig har visat sig otillräcklig för att belysa behovet av reformer inom det område som omfattas av rättegångsutredningens direktiv. Det har därför varit nödvändigt för utredningen att genomföra egna undersökningar av tingsrätternas handlägg- ning av tvistemål och brottmål för att få ett bättre underlag i nämnda hänseende. Vissa undersökningar rörande småmål redovisas i bilaga 4. Nedan skall tas upp resultatet av en undersökning av handläggningen av övriga mål.

I början av år 1979 har utredningen genomfört en undersökning av handläggningen av dispositiva tvistemål — utom småmål — samt brottmål. Undersökningen avser handläggningen vid tingsrätt. Eftersom det självfallet skulle ha ställt sig onödigt kostsamt att undersöka samtliga mål i landet inom en given tidsperiod, har undersökningen begränsats till ett från statistisk synpunkt representativt urval. Urvalet har gjorts dels på så sätt att endast mål vid vissa tingsrätter har undersökts (i fråga om urvalet av tingsrätter, se nedan) och dels genom att vissa begränsningar har skett när det gäller antalet undersökta mål vid varje tingsrätt (se nedan).

Med hänsyn till undersökningens syfte har endast sådana mål som avgjorts genom dom eller tredskodom varit av intresse. Undersökningen har därför begränsats till sådana mål. De mål som undersökningen avser har avgjorts under år 1977.

Urvalet av tingsrätter har gjorts på följande sätt. Landets tingsrätter har indelats i tre grupper, nämligen dels storstadsområdenas tingsrätter (Stock- holms, Göteborgs och Malmö), dels medelstora tingsrätter (mer än 1 000 inkomna brottmål per år) och dels övriga tingsrätter. Alla de tre största tingsrätterna har tagits med i undersökningen. Inom gruppen medelstora tingsrätter (16 stycken) har två tagits ut genom slumpmässigt urval (Huddinge och Linköpings). Inom gruppen övriga tingsrätter har på samma sätt två eller tre per hovrättsområde tagits ut, dock att endast tre tingsrätter har tagits med från de båda norrländska hovrättsområdena tillsammans. Sammanlagt uppgår antalet undersökta tingsrätter till 19.

När det gäller tvistemål har undersökningen omfattat samtliga avgjorda mål vid de aktuella tingsrätterna, utom när det gäller de tre största, där undersökningen begränsats till ett slumpmässigt urval av 300 mål per tingsrätt. I fråga om brottmålen har ett sådant urval — omfattande 130—400 mål per tingsrätt — gjorts vid 14 tingsrätter, medan samtliga avgjorda brottmål undersökts vid de återstående fem tingsrätterna. Sammanlagt uppgår antalet undersökta mål till 5 680, varav 1 218 tvistemål och 4462 brottmål.

2 Tvistemål

Undersökningen har omfattat ett urval av 1 218 dispositiva tvistemål, som under år 1977 avgjorts genom dom eller tredskodom av tingsrätt (ej fastighetsdomstol eller vattendomstol). I undersökningen har ej ingått småmål, mål om arbetstvister, mål med flera parter på någon sida, mål där parterna varit ömsom kärande och svarande, mål där statsverket varit kärande samt mål rörande tvist enligt patentlagen eller sjölagen. Målen har fördelat sig enligt följande.

Tingsrätt Antal mål Stockholms 234 Huddinge 88 Nyköpings 47 Ludvika 17 Mora 11 Linköpings 44 Motala 23 Oskarshamns 18 Skövde 29 Karlshamns 18 Eslövs 38 Landskrona 40 Malmö 204 Varbergs 68 Göteborgs 267 Uddevalla 36 J ämtbygdens 21 Svegs 7 Umebygdens 8

Tabell utvisande hur stor procent av målen som är avgjorda vid viss tidpunkt vid varje tingsrätt

Tingsrätt Tid efter målets anhängiggörande i månader & l 3 6 9 12 18 24 36 48 >48 & Stockholm 8,9 45,5 67,8 78,1 86,7 91,8 96,6 98,7 100,0 Huddinge 3,4 46,6 64,8 68,2 76,1 93,2 97,7 97,7 100,0 Nyköpings 2,1 46,8 78,7 82,9 87,2 97,9 100,0 Ludvika 11,8 76,4 94,1 100,0 Mora 9,1 63,6 81,8 81,8 81,8 81,8 100,0 Linköpings 20,4 59,1 77,3 81,8 86,4 93,2 95,4 97,7 97,7 100,0 Motala 27,3 69,6 78,3 95,4 95,4 100,0 Oskarshamns 16,7 50.0 77,8 88,9 94,5 100,0 Skövde 24,1 62,1 72,4 79,3 89,7 93,1 96,6 100,0 Karlshamns 22,2 50,0 61,1 72,2 77,8 88,9 94,4 100,0 Eslövs 31,6 73,7 84,2 92,1 94,7 100,0 Landskrona 10,3 69,2 82,1 84,6 87,2 100,0 Malmö 19,3 63,4 80,2 87,6 91,6 96,5 97,5 100,0 Varbergs 17,6 45,6 69,1 77,9 88,2 97,1 98,5 100,0 Göteborgs 21,1 62,4 80,1 87,2 91,4 94,7 97,0 98,9 100,0 Uddevalla 5,6 41,7 66,7 77,8 86,1 91,6 97,2 97,2 97,2 100,0 Jämtbygdens 14,3 47,6 66,7 85,7 85,7 90,5 100,0 Svegs 42,9 57,1 57,1 57,1 71,4 71,4 85,7 100,0 Umebygdens 12,5 62,5 100,0 &

Samtliga 15,5 56,2 75,2 82,8 88,4 94,6 97,5 99,2 99,8 100,0 &

Genomsnittlig handläggningstid, uppdelad tingsrättsvis

Tingsrätt Handläggningstid i dagar Stockholms 193 Huddinge 216 Nyköpings 144 Ludvika 68 Mora 159 Linköpings 179 Motala 92 Oskarshamns 118 Skövde 147 Karlshamns 215 Eslövs 90 Landskrona 120 Malmö 129 Varbergs 161 Göteborgs 137 Uddevalla 209 J ämtbygdens 171 Svegs 279 Umebygdens 77

Samtliga 156

Genomsnittlig handläggningstid, uppdelat efter avgörandets art

Avgörandets art Handläggningstid i dagar Tredskodom 109 Stadfäst förlikning 177 Dom i övrigt 163 Samtliga 156

Frekvensen av allmän rättshjälp

Allmän rättshjälp för Antal fall Antal fall i % Kärande enbart 366 30,0 Svarande enbart 103 8,5 Båda 307 25,2 Ingen 442 36,3

Frekvensen av ombud

1. Samtliga mål

___—"___” Käranden Svaranden Summa (käranden)

Advokat! Annat Inget bitr jurist ombud ombud

Antal % Antal % Antal % Antal % ___/__- Advokat! bitr jurist 516 42,4 60 4,9 399 32,8 975 80,0 Annat ombud 55 4,5 14 1,1 76 6,2 145 11,9 Inget ombud 30 2,5 10 0,8 58 4,8 98 8,1

___/___—

Summa 601 49,3 84 6,9 533 43,8 1 218 100,0 (svaranden)

___—[___—

2. Mål som ej rör konsumenttvist ___—___!!— Käranden Svaranden Summa (käranden) Advokat] Annat Inget bitr jurist ombud ombud Antal % Antal % Antal % Antal % ___/___— Advokat! bitr jurist 487 44,0 52 4,7 356 32,1 895 80,8 Annat ombud 49 4,4 12 1,1 58 5,2 119 10,7 Inget ombud 26 2,3 10 0,9 58 5,2 94 8,5 ___—___”— Summa 562 50,7 74 6,7 472 42,6 1 108 100,0

(svaranden)

/

3. Konsumenttvist, konsumenten kärande & Käranden Svaranden Summa & (käranden) Advokat! Annat Inget bitr jurist ombud ombud Antal % Antal % Antal % Antal % & Advokat] bitr jurist 10 27,8 6 16,7 15 41,7 31 86,1 Annat ombud 0 0,0 1 2,8 4 11,1 5 13,9 Inget ombud 0 0,0 0 0,0 0 0,0 0 0,0

_ ___—ax Summa 10 27,8 7 19,4 19 52,8 36 100,0 (svaranden)

&

4. Konsumenttvist, konsumenten svarande & Käranden Svaranden

Summa & (käranden) Advokat] Annat Inget bitr jurist ombud ombud Antal % Antal % Antal % Antal %

& Advokat/

bitr jurist 19 25,7 2 2,7 28 37,8 49 66,2 Annat ombud 6 8,1 1 1,4 14 18,9 21 28,4 Inget ombud 4 5,4 0 0,0 0 0,0 4 5,4

& Summa 29 39,2 3 4,1 42 56,7 74 100,0 (svaranden) &

Avgörandets art

1. Samtliga mål &

Antal fall Antal fall i % & Tredskodom 235 19,3 Dom, varigenom för-

likning fastställts 279 22,9 Dom i övrigt 704 57,8 x_— 1 218 100,0 & 42

2. Konsumenttvister ___—_________—

Konsument Konsument Summa kärande svarande

Antal % Antal % Antal % Tredskodom 14 38,9 26 35,2 40 36,4 Stadfäst förlikning 10 27,8 20 27,0 30 27,2 Dom i övrigt 12 33,3 28 37,8 40 36,4

36 100,0 74 100,0 110 100,0

3. Andra tvister är konsumenttvister

Antal % Tredskodom 195 17,6 Stadfäst förlikning 249 22,5 Dom i övrigt 664 59,9 Summa 1 108 100,0

Sätt för avgörandets offentliggörande

Antal % Avkunnande 629 51,6 Kanslidom 589 48,4 1 218 100,0 Skede för målets avgörande Antal fall % Under förberedelsen (fb) 689 56,8 Efter förenklad hf i omedel- bart samband med fb 338 27,8 Efter förenklad hf inom 15 dagar från szs avslutande 3 0,2 Efter särskild hf 184 15,2

1 214 100,0

Muntlig förberedelse

Målen fördelade efter antal sammanträden för muntlig förberedelse ___—x_— Antal sammanträden Antal mål Antal mål i % & 0 196 16,1 1 815 66,9 2 161 13,2 3 36 2,9 4 7 0,6 5 1 0,1 8—10 2 0,2 1 218 100,0

R_—

Genomsnittligt antal sammanträden för muntlig förberedelse 1,3

Rättens beslut vid muntlig förberedelse ang. fortsatt handläggning

& Typ av beslut Antal fall %

___—___ 1. Beslut om fortsatt

muntlig fb viss dag 142 26,3 2. Beslut om fortsatt skriftlig fb 123 22,8

3. Beslut om hf viss dag 36 6,7 4. Beslut om fortsatt muntlig fb/hf på dag som bestäms senare 69 12,8

5. Annat beslut 142 26,3 6. Inget beslut 27 5,0 539 100,0

& Anm. I de mål där beslut enligt grupp 4 och/eller 6 förekommit, var den genomsnittliga

handläggningstiden 399 dagar, mot 156 för samtliga mål.

Skriftlig förberedelse

Målen fördelade efter antalet kommunicerade rättegångsskrifter under skriftlig förberedelse

& Antal skrifter Antal mål Antal mål i % &

0 52" 4,3" 1 651 53,5 2 225 18,5 3 99 8,1 4 69 5,7 5 37 3,0 6 23 1,9 7 17 1,4

Antal skrifter Antal mål Antal mål i % 8 11 0,9 9 5 0,4 10 8 0,7 11—15 17 1,4 16—20 4 0,3 1 218 100,0

" Denna grupp torde bestå av mål om hänskjutna betalningsförelägganden, som satts ut till muntlig förberedelse utan kommunikation av borgenärens begäran om hänskjutande.

Uppskov

Målen fördelade efter antalet formellt beviljade uppskov under muntlig eller skriftlig handläggning (som uppskov räknas inte det fallet att en utsatt muntlig förhandling ställts in på grund av laga förfall)

Antal uppskov Antal mål Antal mål i % 0 940 77,2 1 155 12,7 2 74 6,1 3 23 1,9 4 13 1,1 5 7 0,6 6 2 0,2 7 2 0,2 8—10 2 0,2

Medling enligt 42 kap. 17 % RB

Antal mål %

Medling har förekommit 1 0,08 Medling har ej förekommit 1 217 99,92

Tvisteföremålets värde ]. Fall där tvisten gäller bestämt belopp

Tvisteföremålets Ej konsumenttvister Konsumenttvister Samtliga tvister värde i kr (antal fall 475) (antal fall 566)

Konsumenten käran— Konsumenten svaran- de (antal fall 25) de (antal fall 66)

Kumul. Kumul. Kumul. Kumul. % % % % % % % % mindre än 1/2 bas- belopp 8,0 8,0 4,0 4,0 9,1 9,1 7,9 7,9 1/2 basbelopp—10 000 36,0 44,0 32,0 36,0 57,6 66,7 38,3 46,2 10 001— 15 000 13,7 57,7 28,0 64,0 12,1 78,8 14,1 60.3 15 001— 20 000 9,5 67,2 20,0 84,0 6,1 84,9 9,5 69,8 20 001— 25 000 6,1 73,3 5,1 74,9 25 001— 30 000 2,7 76,0 1,5 86,4 2,5 77,4 30 001— 50 000 8,8 84,8 8,0 92,0 12,1 98,5 9,2 86,6 50 001— 100 000 8,4 93,2 4,0 96,0 1,5 100,0 7,4 94,0 100 001— 200 000 3,6 96,8 4,0 100,0 3,3 97,3 200 001— 500 000 2,4 98,2 1,9 99,2 500 001—1000 000 0,4 99,6 0,4 99,6 >1 000 000 0,4 100,0 0,4 100,0

Anm. Att vissa mål handlagts som vanliga dispositiva tvistemål och ej som småmål, trots att tvisteföremålets värde understiger ett halvt basbelopp, kan bero bl. a. på att kärandens yrkande ursprungligen har varit högre men nedsatts under målets handläggning.

2. Fall där tvisten ej gäller bestämt belopp men där tvisteföremålets värde ändå kunnat fastställas med ca 20 % marginal (antal fall 304)

Tvisteföremålets värde % Kumulerad % i kr & mindre än 1/2 basbelopp 1,0 1,0 1/2 basbelopp—10 000 34,9 35,9

10 001— 15 000 12,2 48,1 15 001— 20 000 10,2 58,3 20 001— 25 000 5,6 63,9 25 001— 30 000 4,3 68,2 30 001— 50 000 14,8 83,0 50 001— 100 000 13,8 96,8 100 001— 200 000 2,0 98,8 200 001— 500 000 1,0 99,8 500 001—1 000 000 0,3 100,1 >1 000 000

Yrkad ersättning för rättegångskostnader, totalt

___—___—____—_—-_——

Yrkat belopp Käranden Svaranden Båda (kr) Antal fall Kumule- Antal fall Kumule— Antal fall Kumule- i % rad i % rad i % rad % % % ___—___— 0 17,4 17,4 56,5 56,5 11,4 11,4 1— 500 7,7 25,1 5,1 61,6 7,4 18,8 501— 1 000 23,6 48,7 13,5 75,1 19,5 38,3 1 001— 2 000 24,1 72,8 9,4 84,5 24,5 62,8 2 001— 5 000 17,4 90,2 9,4 93,9 21,6 84,4 5 001—10 000 6,2 96,4 3,5 97,4 8,4 92,8 över 10 000 3,6 100,0 2,6 100,0 7,2 100,0

Yrkad ersättning för rättegångskostnader, uppdelat på kostnadsslag

1. Ombudsarvode

____________—_—————_———

Yrkat belopp Käranden Svaranden (kr) —————— Antal fall Kumulerad Antal fall Kumulerad i % % i % % ___—__________—_—— 0 19,5 19,5 57,5 57,5 1— 500 8,1 27,6 4,5 62,0 501— 1 000 23,6 51,2 13,6 75,6 1 001— 2 000 23,2 74,4 9,2 84,8 2 001— 5 000 16,8 91,2 9,7 94,5 5 001—10 000 5,7 96,9 2,9 97,4 över 10 000 3,1 100,0 2,6 100,0

___—______—_——_——

2. Parts eget arbete och tidsspillan

Yrkat belopp (kr) Käranden Svaranden Antal fall Kumulerad Antal fall Kumulerad i % % i % % ___—_______—_——— 0 96,1 96,1 97,0 97,0 1— 1 000 2,6 98,7 1,8 98,8 Över 1 000 1,3 100,0 1,2 100,0

___—______—__—_———

3. Ersättning till vittne

Yrkat belopp (kr) Käranden Svaranden Antal fall Kumulerad Antal fall Kumulerad i % % i % % ___h 0 96,6 96,6 98,4 98,4 1—500 2,1 98,7 0,8 99,2 över 500 1,3 100,0 0,8 100,0

4. Ersättning till sakkunnig ___—%— Yrkat belopp (kr) Käranden Svaranden Antal fall Kumulerad Antal fall Kumulerad i % % i % % ___—__ 0 98,4 98,4 99,5 99,5 1—500 0,7 99,1 0,1 99,6 över 500 0,9 100,0 0,4 100,0

___—

5. Övriga kostnader (domslösen ej medräknad)

Yrkat belopp (kr) Käranden Svaranden Antal fall Kumulerad Antal fall Kumulerad i % % i % % & 0 56,3 56,3 93,8 93,8 1—100 32,7 89,0 4,4 98,2 101—500 9,3 98,3 0,9 99,1 över 500 1,7 100,0 0,9 100,0

___—_—

Yrkade rättegångskostnader i relation till tvisteföremålets värde (avser båda parters sammanlagda kostnadsyrkanden)

Kostnadsyrkande (kr)

0 1— 500 501— 1 000 1 001— 2 000 2 001— 5 000 5 001-10 000 över 10 000

Tvisteföremålets värde

1/2basbe-10000— 15 001— 20001— 25 001— 30001— 50001— 100001— 200001— 500001— över lopp— 15000 20000 25000 30000 50000 100000 200000 500000 1000 000 1000 000 10000 Ku- Ku— Ku- Ku- Ku- Ku- Ku— Ku- Ku- Ku- Ku- % mul % mul % mul % mul % mul % mul % mul % mul % mul % mul % mul % % % % % % % % % % % 13,5 13,5 7,7 7,7 8,2 8,2 8,7 8,711,1 11,1 8,2 8,2 6,0 6,016,7 16,7 7,1 7,133,3 33,3 12,3 25,8 7,7 15,4 7,1 15,3 4,3 13,011,1 22,2 5,2 13,4 4,8 10,8 4,2 20,914,3 21,4 28,2 54,0 26,5 41,9 21,2 36,5 23,9 36,9 29,6 51,8 26,8 40,214,3 25,1 4,2 25,1 23,3 77,3 24,0 65,9 25,9 62,4 21,7 58,6 25,9 77,7 23,7 63,9 31,0 56,120,8 45,9 21,4 42,8 12,0 89,317,9 83,8 27,1 89,519,6 78,211,1 88,818,6 82,5 20,2 76,3 20,8 66,714,3 57,1 6,7 96,012,0 95,8 5,9 95,413,0 91,2 7,4 96,2 9,3 91,8 9,5 85,8 4,2 70,9

Summa

Ku- % mul % 10,4 10,4 8,7 19,1 24,1 43,2 24,2 67,4 16,6 84,0 8,1 92,1

4,0 100,0 4,2100,0 4,6 100,0 8,8 100,0 3,8 100,0 8,2 100,0 14,2 100,0 29,1 100,0 42,9 100,0 66,7 100,0 100,0 100,0 7,9 100,0

Tillämpning av regler om rättegångskostnadernas fördelning enligt dom- slutet

1.18kaplåRB

Antal fall % Tillämpat 604 49,6 Ej tillämpat" 614 50,4

" I denna grupp ingår ett fall där någon kostnadsersättning ej yrkats i målet, något som givetvis gör uppgiften mindre intressant.

2.18kap3515tRB

Antal fall % Tillämpat 4 0,3 Ej tillämpat 1 214 99,7 3. 18kap352stRB

Antal fall % Tillämpat 0 0,0 Ej tillämpat 1 218 100,0 4. 18 kap 4 & RB

Antal fall % Tillämpat 110 9,0 Ej tillämpat 1 108 91,0

När det gäller 18:4 RB har vidare gjorts en speciell undersökning av lagrummets tillämpning i de fall fullgörelsetalan beträffande bestämt belopp bifallits endast till en del. Resultat:

Antal fall % Tillämpat 12 5 ,1 Ej tillämpat 224 94,9

Summa 236 100,0

5.18kap5535tRB

Antal fall % ___________________ Tillämpat 209 17,2 Ej tillämpat 1 009 82,8 ______________——————— 6. 18 kap 6 & RB ____________.__———_

Antal fall % ___—_l,”— Tillämpat 1 0,1 Ej tillämpat 1 217 99,9 7. 18 kap 7 & RB ______________———————

Antal fall % f_— Tillämpat 0 0,0 Ej tillämpat 1 218 100,0 ___/___”—

Utdömd ersättning för rättegångskostnader (till part och/eller till statsverket)

ffa—___;

Utdömd ersättning (kr) Antal fall i % Kumulerad % f_—

0 48,9 48,9

1— 500 6,8 55,7 501— 1 000 13,5 69,2 1 001- 2 000 13,8 83,0 2 001— 5 000 10,6 93,6 5 001—10 000 3,9 97,5 över 10 000 2,5 100,0 _______________—_——-————

Tillämpning av 18 kap 8 & RB — skälighetsprövning av yrkade rättegångs- kostnader

Målen fördelade efter å ena sidan rättens tillämpning i domslutet av 18:8 RB och å andra sidan avgörandets art

Tillämpning av 18: 8

Nedsatt begärd er- sättning för om— budsarvode Nedsatt annan be- gärd ersättning Ej nedsatt begärd er- sättning

Totalt antal fall

3 Brottmål

Avgörandets art

Tredskodom Antal fall % 3 1 ,3 0 0,0 225 98 ,7 228 100,0

Stadfäst förlikning

Antal fall

137

148

%

5,4 2,0 92,6

100,0

Dom i övrigt

Antal fall

26

16

507

549

%

4,7 2,9 92,4

100,0

Undersökningen har omfattat 4 462 statistiskt utvalda brottmål, avgjorda år 1977 genom dom av tingsrätt, med följande fördelning. Militära mål har inte ingått i undersökningen.

Tingsrätt

Stockholms Huddinge Nyköpings Ludvika Mora Linköpings Motala Oskarshamns Skövde Karlshamns Eslövs Landskrona Malmö Varbergs Göteborgs Uddevalla J ämtbygdens Svegs Umebygdens

Antal mål

369 396 194 192 396 380 124 124 129 183 197 199 394 193 400 189 197 103 103

Summa

Antal fall

%

4,0 2,1 93,9

100,0

Genomsnittliga handläggningstider i dagar, uppdelat tingsrättsvis

Tingsrätt Samtliga mål Samtliga nota- Samtliga ”övri- ”Övriga mål”" Mål där hand- (4462) riemål (1012) ga mål" (3450)” utom mål med läggningen in- häktad el. ung- letts med stäm- domsmål (2951) ning utan kal-

lelse till hf ( 1293)

Stockholm 183 200 170 194 215 Huddinge 134 100 143 156 269 Nyköping 162 232 141 151 222 Ludvika 95 80 95 98 148 Mora 119 78 128 133 216 Linköping 99 92 101 106 146 Motala 70 59 72 75 107 Oskarshamn 47 62 45 48 92 Skövde 49 23 51 56 71 Karlshamn 85 79 85 88 119 Eslöv 53 69 46 50 96 Landskrona 93 66 98 107 142 Malmö 58 24 81 84 121 Varberg 83 101 76 82 128 Göteborg 110 155 90 93 132 Uddevalla 77 79 77 76 109 J ämtbygden 54 36 56 58 100 Sveg 117 41 124 129 399 Umebygden 108 104 109 116 120

Samtliga 101 108 99 105 156

” Med ”övriga mål" avses, om ej annat framgår av sammanhanget, samtliga mål utom notariemål

Handläggningstidernas längd i samtliga undersökta mål, uppdelat på notariemål, ”övriga mål” samt ”övriga mål” utom mål mot häktad och ungdomsmål

Handläggningstid Samtliga mål Notariemål ”Övriga mål” ”Övriga mål” utom mål mot häktad och ungdomsmål

Antal fall Kumule- Antal fall Kumule- Antal fall Kumule- Antal fall Kumule— i % rad i % rad i % rad i % rad % % % % mindre än 1 månad 24,4 24,4 23,3 23,3 24,8 24,8 19,7 19,7 1— 3 månader 41,2 65,6 34,1 57,4 43,3 68,1 46,4 66,1 3— 6 " 20,7 86,3 25,7 83,1 19,2 87,3 20,6 86,7 6— 9 " 6,4 92,7 92,6 5,5 92,8 5,7 92,4 9—12 ” 3,2 95,9 3,3 95,9 3,2 96,0 3,3 95,7 12—18 ” 2,5 98,4 3,3 99,2 2,3 98,3 2,3 98,0 18—24 ” 0,7 99,1 0,4 99,6 0,8 99,1 0,9 98,9 mer än 24 månader 0,9 100,0 0,4 100,0 0,9 100,0 1,1 100,0

Antal domar i de undersökta målen

xx—

Antal domar Antal mål Antal mål i % & 1 4 374 97,6 2 79 1,8 3 7 0,2 4 2 0,04

Antal domar totalt 4 543, dvs. 1,02 per mål

Erkännandefrekvensen i bötesmål

I 2 837 mål (64 %) har målet resulterat i dom på böter. I dessa mål har samtliga gärningar erkänts i 1 816 fall (64 %). Är dessa siffror riktiga, bör (%%=) 41 % av brottmålen vid domstolarna vara erkända bötesmål.

Antal tilltalade i de undersökta målen & Antal tilltalade Antal mål Antal mål i % ___— 1 3 967 88,9 2 346 7,8 3 87 2,0 4 41 0,9 5 10 0,2 6 5 0,1 7 5 0,1 8 0 9 0 10 1 0,02 & Antal tilltalade totalt 5 205 , dvs. 1,17 per mål

Antal stämningsansökningar i de undersökta målen

&

Antal stg-ans Antal mål Antal mål i % & 1 3 822 85,7 2 392 8,8 3 129 2,9 4 48 1,1 5 25 0,6 6—10 39 0,9 11— 7 0,2 x Antal stämningsansökningar totalt 5 691, dvs. 1,28 per mål

Antal inställda huvudförhandlingar (hf) i de undersökta målen (obs att hf som ställts in pga bristande delgivning ej räknats med)

Antal inställda hf

OUIANNHO

6—1

Antal inställda hf totalt 855, dvs 0,19 per mål

Orsak till inställd hf

1. Tt misstänkt för nytt brott Tt anmält förfall . Målsäg. el. vittne anmält förfall 4. Tt uteblev från hf . Målsäg. el. vittne uteblev från hf 6. Tt kom med nya upp- gifter i sak 7. Tt åberopat ny bevisning 8. Tt begärt överprövning av åtalet 9. Annan orsak

w.»

Ut

(Tt = den tilltalade)

Antal mål

3 820 493 117

22 8 0 2

Antal fall

84 157

78 163

27

31

8

2 305

855

Antal mål i % 85,6 11,0

2,6 0,5 0,2

0,1

% 9,8 18,4

9,1 19,1

3,2 3,6 0,9

0,2 35,7

100,0

Åtgärd som vidtagits beträffande varje särskild stämningsansökan

Stämning med kallelse till huvudförhandling Stämning med bevisföre- läggande Stämning enbart Annan åtgärd (stämning ej utfärdad)

Antal

4 278

1 619 105

172

6 174

%

69,3

26,2 1,7

2,8

100,0

Andel mål vid varje särskild tingsrätt som börjat med ”stämning med bevisföreläggande” eller ”stämning enbart"

Tingsrätt % av samtliga mål vid tingsrätten Stockholms 22,5 Huddinge 16,9 Nyköpings 53,6 Ludvika 13,5 Mora 21,0 Linköpings 52,1 Motala 37,1 Oskarshamns 12,1 Skövde 7,0 Karlshamns 27,9 Eslövs 21,0 Landskrona 48,2 Malmö 10,9 Varbergs 28,5 Göteborgs 35,5 Uddevalla 47,6 Jämtbygdens 23,9 Svegs 14,6 Umebygdens 79,6 Samtliga 29,0

Tid för tingsrättens första åtgärd i målet

Antal fall åtgärdade inom 2 veckor 4 276 = 69,4 % Antal fall åtgärdade efter 2 veckor 1 884 = 30,6 %

I 284 av de 1 884 fall som åtgärdats senare än 2 veckor var åtgärden stämning med bevisföreläggande eller stämning enbart (4,6 % av samtliga fall).

Antal bevisuppgifter, avgivna av de tilltalade

Totalantal 155 Antal bevisuppgifter i genomsnitt per mål: 0,03 Antal bevisuppgifter i genomsnitt per tilltalad: 0,03 Antal bevisuppgifter i genomsnitt per bevisföreläggande: 0,1

Hämtning till förhandling

Antal hämtade tilltalade 41 (0,8 % av samtliga) Antal hämtade målsägande 1 Antal hämtade vittnen 0

Uppgifter om målsägande som fört talan om enskilt anspråk

]. Samtliga målsägande

Målsägande pers. Målsägande ej pers. Summa närv. vid hf närv. vid hf Antal % av tot Antal % av tot Antal % av tot Åkl ombud 81 4,9 1 155 70,3 1 236 75,3 Annat ombud 23 1,4 20 1,2 43 2,6 Utan ombud 236 14,4 127 7,7 363 22,1 Summa 340 20,7 1 302 79,3 1 642 100,0

2. Målsägande, vars anspråk avskilts till tvistemålshandläggning

Målsägande pers. Målsägande ej pers. Summa närv. vid hf närv. vid hf

Antal % av Antal % av Antal % av

tabell 1 tabell 1 tabell 1 Åkl. ombud 0 0,0 24 2,1 24 1,9 Annat ombud 3 13,0 4 20,0 7 16,3 Utan ombud 16 6,8 20 15,7 36 9,9 Summa 19 5,6 48 3,7 67 4,1

3. Målen fördelade efter antalet målsägande

Antal målsägande Antal mål Antal mål i % 0 3 570 80,0 1 634 14,2 2 122 2,7 3 50 1,1 4 25 0,6 5 15 0,3 6 15 0,3 7—10 21 0,5 11—20 9 0,2 > 20 1 0,02

Bilaga 4

Statistiska undersökningar av mål enligt småmålslagen 1 Inledning

Den målundersökning som redovisas i bilaga 3 omfattar bara sådana mål som handlagts enligt RB. Närmare hälften av alla dispositiva tvistemål handläggs dock enligt småmålslagen, som infördes år 1974. Åren 1975, 1978 och 1980 kom det till domstolarna in 7 611, 10 838 resp. 16 449 småmål.

Småmålslagen ansågs redan från början utgöra något av ett experiment. Som underlag för en utvärdering av reformen lämnade tingsrätterna under åren 1974, 1975 och 1976 uppgifter till statistiska centralbyrån enligt ett särskilt formulär. Centralbyrån har i samarbete med domstolsverket redovisat undersökningens resultat. På grund av främst underlåten rappor- tering från tingsrätterna och av att i många fall väsentliga uppgifter saknats vid rapporteringen har undersökningarna ett statistiskt sett betydande bortfall. För år 1975 är det 949 mål eller ungefär 15 % av det totala målantalet som har fallit bort. Motsvarande siffror för år 1976 är 1 526 mål eller ungefär 19 % av hela målantalet. Undersökningens resultat måste på grund härav bedömas med försiktighet. Vissa intressanta uppgifter ur undersökningen redovisas i avsnitt 2.

Rättegångsutredningens sekretariat har gjort en kompletterande och delvis mera inträngande undersökning av småmål anhängiggjorda under år 1978 vid tre utvalda domstolar i stockholmsområdet. Vid Stockholms tingsrätt har 30 % av målen undersökts. Vid Solna och Huddinge tingsrätter har samtliga mål undersökts. Undersökningens statistiska värde begränsas av att endast tre tingsrätter ingår i undersökningen och av att endast stockholmsområdet omfattas. Däremot finns det inte något sådant bortfall på grund av underlåten rapportering m. in. som statistiska centralbyråns undersökning har. Undersökningen redovisas i avsnitt 3. I avsnitt 4 lämnas en särskild redovisning i fråga om sådana mål i vilka talan väckts av enskild person som inte är näringsidkare._

Sekretariatets undersökning av småmålen anknyter nära till en undersök- ning som år 1971 gjordes av personal inom justitiedepartementet som ett underlag för småmålsreformen. Den undersökningen avsåg mål om mindre värden som år 1970 anhängiggjorts vid tre domstolari stockholmsområdet, tre tingsrätter i Uppsala och Södertälje tingsrätt. Justitiedepartementets undersökning är redovisad i prop. 1973:87 s. 210. I avsnitt 3 lämnas vissa jämförande uppgifter för år 1970 vilka hämtats från den redovisningen.

2 Statistiska centralbyråns undersökning

Undersökningen omfattar de småmål som avgjordes åren 1974, 1975 och 1976. Eftersom småmålslagen trädde i kraft den 1 juli 1974 är uppgifterna för det året inte baserade på ett helt år. De utelämnas därför i det följande. Åren 1975 och 1976 avgjordes 7 611 resp. 8 082 småmål vid domstolarna. Undersökningen omfattar för år 1975 5 408 mål och för 1976 6 588 mål.

De undersökta småmålens fördelning på olika domstolar skilde sig åren 1975 och 1976 inte på något mera anmärkningsvärt sätt från fördelningen av tvistemål i övrigt. Vid Stockholms tingsrätt avgjordes 16,0 resp. 16,2 % av samtliga undersökta småmål. Vid Göteborgs tingsrätt avgjordes 6,8 resp. 11 % och vid Malmö tingsrätt 6,5 resp. 5,6 %. Endast vid åtta tingsrätter översteg antalet avgjorda småmål 100 per år.

Antalet konsumenttvister utgjorde omkring en fjärdedel av målantalet. För de båda undersökta åren var antalet konsumenttvister 1 297 (omkring 24 % av samtliga mål) resp. 1 793 (27,2 %). I omkring tre fjärdedelar av dessa mål (73,6 resp. 78,4 %) hade dock talan inte väckts av konsumenten utan av näringsidkaren. I de fall konsumenten anhängiggjort tvisten (343 resp. 387 mål) utnyttjade han i knappt hälften av fallen (45,2 resp. 48,8 %) en särskild forumbestämmelse i 11 & småmålslagen enligt vilken näringsidkare får sökas där konsumenten har sitt hemvist. Målen avsåg åren 1975 och 1976 till omkring en fjärdedel (26,4 resp. 24,1 %) köp av lös egendom, till 13,2 resp. 14,4 % arbetsbeting och till 10,5 resp. 11,1 % utomobligatoriskt skadestånd. Den återstående hälften av målen är inte specificerad.

Beträffande tvisteföremålets värde visar undersökningen att drygt en fjärdedel av tvisterna rörde mindre belopp än 500 kr. I cirka hälften av målen låg värdet under 1 000 kr. och i nästan tre fjärdedelar under 2 000 kr. Endast en fjärdedel avsåg alltså belopp mellan 2 000 kr. och halva basbeloppet som år 1975 motsvarade 4 500 och 1976 4 850 kr. (se tabell 1). Någon nämnvärd skillnad i värdehänseende mellan konsumenttvister och övriga mål förekom inte.

Tabell 1 ___—___! Tvisteföremålets värde Antal Antal 1975 % 1976 % ___—___f 0— 100 341 6,3 437 6,6 101— 250 473 8,7 577 8,8 251— 500 746 13,8 879 13,3 501—1 000 1 091 20,2 1 227 18,6 1 001—2 000 1 288 23,8 1 455 22,1 2 OOl—halvt basbelopp 1 395 25,8 1 848 28,1 högst halvt basbelopp 64 1,2 147 2,2 halvt basbelopp— 10 0,1 18 0,3

___—#4;

Av de mål som åren 1975 och 1976 registrerades som småmål överfördes 80 resp. 55 till ordinär handläggning enligt RB. Anledningen till överföringen var i 29 resp. 17 fall att det ursprungligen beräknade värdet visat sig överstiga

beloppsgränsen ett halvt basbelopp. I 46 resp. 30 fall överskreds värdegrän- sen under handläggningens gång till följd av nya yrkanden. Endast i två resp. fem fall var orsaken till överföringen att utgången hade synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. I tre fall vartdera året saknas uppgift om orsaken till överföringen.

Bestämmelsen i 2 5 första stycket småmålslagen, enligt vilken lagen i vissa fall gäller även om värdet av tvisten överstiger ett halvt basbelopp, har kommit till användning sparsamt. Lagens tillämpning utöver värdegränsen grundades åren 1975 och 1976i de undersökta målen på yttrande av allmänna reklamationsnämnden i två resp. sju fall och på parternas överenskommelse i fem resp. tio fall.

Ett viktigt syfte med småmålslagen är att parterna så långt möjligt skall kunna föra sin talan i målet utan biträde av advokat eller annat ombud. Denna strävan har 1975 och 1976 uppfyllts i något mindre än hälften av målen. I 39,1 resp. 32,8 % av de undersökta fallen förekom sålunda varken på kärande- eller svarandesidan något ombud. På endast kärandesidan fanns ombud/biträde i 47,8 resp. 47,4 % av målen (se tabell 2). Det bör emellertid här noteras att en avsevärd del av parterna utgörs av bolag eller annan juridisk person som ofta låter sig företrädas av ombud eller biträde.

Tabell 2 Ombud/biträde Antal mål Antal mål

1975 % 1976 % endast käranden 2 586 47,8 3 122 47,4 endast svaranden 277 5,1 368 5,6 båda 428 7,9 583 8,8 ingen 2 117 39,1 2 515 38,2

Allmän rättshjälp förekom i 251 resp. 192 fall eller 4,7 resp. 2,9 % av de undersökta målen. Rättshjälp var något ovanligare i konsumenttvister än i övriga mål. Biträdesförordnande förekom i 132 resp. 141 fall.

Mer än hälften av målen, 2 780 resp. 3 471, avgjordes utan sammanträde. Nästan alla andra mål (2 418 resp. 2 878) avgjordes efter ett enda sammanträde. Endast i knappt 4 % av målen förekom två eller flera sammanträden. Muntlig bevisning förekom i bara 396 resp. 428 fall eller i 7,3 resp. 6,5 % av målen. Sammanträden var något vanligare i konsumenttvister än i övriga mål. Några nämnvärda skillnader i fråga om muntlig bevisning mellan konsumenttvister och övriga mål kan inte utläsas av materialet.

En tanke bakom småmålslagen var att främja en enhetlig konsument- politisk syn i domstol och i den allmänna reklamationsnämnden. Nämndens utlåtande har dock i de av statistiska centralbyrån undersökta målen åren 1975 och 1976 bifogats stämningsansökan endast i 70 resp. 80 fall — drygt 1 % av målantalet. I ännu färre fall, 8 resp. 21 fall, inhämtades yttrande av domstolen. I det förra hänseendet rörde det sig i 56 resp. 64 fall om konsumenttvist och i det senare i 8 resp. 17 fall om sådan tvist.

Drygt hälften av de undersökta småmål som avgjordes åren 1975 och 1976 (56,6 resp. 55,3 %) avslutades genom avskrivningsbeslut. Tre fjärdedelar av

avskrivningsbesluten (77,2 resp. 76,7 %) meddelades utan att något sammanträde hade ägt rum. Förmodligen var anledningen till avskrivningen oftast att parterna förlikts eller svaranden betalat fordringen. Mer än 10 % av målen avgjordes genom tredskodom och mer än 30 % genom dom i sak (se tabell 3). Någon nämnvärd skillnad i dessa avseenden fanns inte mellan konsumenttvister och övriga mål.

Tabell 3 Avgörandets art Antal mål Antal mål

1975 % 1976 % tredskodom 622 11,5 717 10,9 dom 1 670 30,9 2 168 32,9 avskrivning 3 062 56,6 3 644 55,3 avvisning 54 1,0 59 0,9

I nästan 40 % av de undersökta fall som avslutades genom dom eller tredskodom utdömdes inte någon kostnadsersättning. I omkring en fjärdedel av fallen höll sig kostnadsersättningen under 100 kr. Endast i omkring 5 % av fallen översteg kostnadsersättningen 250 kr.

Tabell 4 Till part utdömd ersättning Antal mål Antal mål 1975 % 1976 % 0 846 36,9 1 148 39,8 1— 100 625 27,3 655 22,7 101— 250 696 30,4 910 31,5 251— 500 93 4,1 126 4,4 501—1 000 19 0,8 26 0,9 1 001—2 000 10 0,4 17 0,6 2 001—halvt basbelopp 3 0,1 3 0,1

3 Undersökningen genom sekretariatet

Undersökningen omfattar 874 mål som år 1978 anhängiggjorts vid Stock- holms, Solna och Huddinge tingsrätter. För Stockholms tingsrätts del har gjorts ett 30-procentigt slumpmässigt urval om 438 mål. När det gäller Solna och Huddinge tingsrätter omfattar undersökningen samtliga mål vilka avgjorts enligt småmålslagen, 167 resp. 269 mål, utom två mål som ännu inte avgjorts. Undersökningen omfattar även överklagade mål. Hänsyn har därvid tagits endast till den handläggning som skett vid tingsrätten.

Vid undersökningen har formellt inte gjorts någon åtskillnad mellan näringsidkare och juridiska personer. I praktiken är dock så gott som samtliga juridiska personer vilka uppträder såsom parter i småmål (utom dödsbon) också näringsidkare.

Tabell 1. Fördelning av målen med hänsyn till saken

StockholmSolna Huddinge Summa 1970 % % % Antal % % A avbetalningsköp 1,1 0,6 1,1 9 1,0 2,2 B köp av lös egendom i övrigt 25,6 32,3 23,0 226 26,0 35,8 C arbetsbeting 6,8 7,2 5,2 56 6,4 37,7 D saklega 2,3 3,0 4,1 26 3,0 1,9 E tjänstelega 21,2 17,4 14,9 161 18,5 2,1 F försträckning 4,1 3,0 2,2 29 3,3 2,1 G växel och check 0,0 0,0 0,0 0 0,0 1,4 H utomobligatorisk skada 7,8 9,0 14,9 89 10,3 9,7 I mål som rör fast egendom 0,0 0,0 1,9 5 0,6 0,5 J övriga mål 31,1 27,5 32,7 269 30,9 6,6 därav tele, el, gas och parkering 21,0 15,6 26,4 188 21,6 därav mål om inkasso- eller rätte- gångskostnad 2,5 8,4 1,5 29 3,3 Summa 100,0 100,0 100,0 870 100,0 100,0

Tabell 2. Fördelning av målen med hänsyn till partsställningen

Stockholm Solna Huddinge Summa 1970 % % % Antal % % A näringsidkare ./. privatperson 42,7 47,3 54,3 410 47,1 34,8 B privatperson ./. näringsidkare 12,8 7,8 5,9 85 9,8 5,1 C näringsidkare ./. näringsidkare 32,6 35,9 19,7 255 29,3 46,0 D privatperson ./. privatperson 11,9 9,0 20,1 120 13,8 14,1 Summa 100,0 100,0 100,0 870 100,0 100,0

Tabell 3. Fördelning av målen med hänsyn till sättet för talans anhängiggörande

StockholmSolna Huddinge Summa 1970 % % % Antal % % A stämningsansökan 25,1 16,1 19,4 188 21 ,6 34,1 B lagsökning 0,2 1,2 3,0 11 1,3 2,2 C betalningsföreläggande 58,7 70,1 54,2 517 59,4 57,3 D återvinning 13,9 8,4 15,2 116 13,3 6,4 E avskilt skadestånd 2,1 4,2 8,2 38 4,4 — Summa 100,0 100,0 100,0 870 100,0 100,0

Anm. Grupp E har inte särredovisats i 1970 års undersökning. Sannolikt har de avskilda skadestånden redovisats såsom anhängiggjorda genom stämningsansökan

Tabell 4. Fördelning av målen med hänsyn till avgörandets art ______________________———————

Stockholm Solna Huddinge Summa 1970 % % % Antal % % A avvisning 1,4 1,8 0,4 10 1,2 0,7 B avskrivning 48,4 52,7 49,1 429 50,1 68,3 C dom varigenom förlikning fastställts 3,7 2,4 3,3 28 3,1 1,8 D tredskodom 20,3 14,4 24,9 178 20,1 18,6 E annan dom 26,2 28,7 22,3 222 25,5 10,6 Summa 100,0 100,0 100,0 870 100,0 100,0 ________—___——_———

Tabell 5. Förekomst av ombud för näringsidkare som anhängiggjort talan mot konsument

StockholmSolna Huddinge Summa % % % Antal % ___/___— A advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå 7,0 6,2 3,4 23 5,6 B annat ombud 76,5 78,8 80,1 320 78,1 C ej ombud 16,5 15,0 16,5 67 16,3 Summa 100,0 100,0 100,0 410 100,0

___—__”;—

4 Särskild undersökning av mål vilka anhängiggjorts av enskilda personer som inte varit näringsidkare

Undersökningen omfattar 242 mål som under år 1978 anhängiggjorts vid Stockholms, Solna och Huddinge tingsrätter. För Stockholms tingsrätts del har gjtxts ett 35-procentigt urval om 145 mål. När det gäller Solna och Huddinge tingsrätter omfattar undersökningen samtliga mål som avgjorts före år 1982, 70 resp. 27 mål. I övrigt får i fråga om undersökningens uppläggning hänvisas till avsnitt 1 och 3.

Saken ___—___,— antal %

___/___— köp av bil 31 12,8

köp av annan lös egendom 24 9,9 arbetsbeting 20 8,3 saklega 7 2,9 tjänstelega 32 13,2 försträckning 24 9,9 växel och check 0 0,0 utomobligatoriskt skadestånd 68 28,1 fast egendom 6 2 5

övriga 30 1214

___/_—

Omtvistat belopp

0— 100 kr. 101— 250 kr. 251— 500 kr. 501—1 000 kr. 1 001—2 000 kr. 2 001 kr. eller mer

47,9

Målets anhängiggörande

stämningsansökan lagsökning betalningsföreläggande återvinning avskilt skadeståndsanspråk

antal

12 24 26 59 116

antal

184

17 10 27

Saken tidigare prövad i den allmänna reklamationsnämnden?

ja nej

Ombud för käranden (den enskilde personen)

advokat eller annan anställd vid advokatbyrå därav rättshjälpsbiträden 7 2,9 % annat professionellt ombud annat ombud inget ombud

Svaranden

juridisk person (utom dödsbo) annan näringsidkare annan fysisk person eller dödsbo

antal

11 231

antal 39 11 16 176

antal

68

134

%

2,2 5,0 9,9 10,7 24,4

%

76,0 1,7 7,0 4,1 11,2

%

4,5 95,5

% 16,1 4,6 6,6 72,7

%

28,1 16,5 55,4

Ombud för svaranden

antal % advokat eller annan anställd vid advokatbyrå 25 10,3 annat professionellt ombud 26 10,7 annat ombud 11 4,6 inget ombud 180 74,4 Avgörandets art

antal % avvisning 6 2,5 avskrivning 101 41,4 dom varigenom förlikning fastställts 10 4,1 tredskodom 40 16,5 annan dom 85 35,1

Statens offentliga utredningar 1982

Kronologisk förteckning

Real beskattning. B. Real beskattning. Bilaga 1—3. B. Real beskattning. Bilaga 4—6. B. Tandvården under 80—talet. S. De förtroendevalda i kommuner och Iandstingskommunar. Kn. Sockernäringen. Jo. Talböcker-utgivning och spridning. U. Videorekiamfrågan. Ju. Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. Bo. Sanering efter industrinedläggningar. Bo. Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkararbets- kraft. 5. Statlig fondförvaltning m.m. E. Kommunalföretaget. Kn. Tillväxt eller stagnation. E. Internationella företag i svensk industri. I. Skatt på energi. B. Skatt på energi. Bilagor. B. Förvärvsarbete och föräldraskap. A. Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. U. . Kommunerna och näringslivet. Kn.

. Ett effektivare vite. Ju. . Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. Jo. . Fritidsboende. Bo. . Vidgad Iänsdemokrati. Kn. . Översyn av rättegångsbalken 1. Processen itingsrätt. Del A.

Lagtext och sammanfattning. Ju. . Oversyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del B.

Motiv m.m. Ju.

Statens offentliga utredningar 1982

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Videoreklamfrågan. [8] Ett effektivare vite. [21] Rättegångsutredningen. 1. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del A. Lagtext och sammanfattning. [25] 2. Översyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Del B. Motiv m.m. [26]

Socialdepartementet

Tandvården under 80-talet. [4] Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på läkararbetskraft. [11]

Ekonomidepartementet

Statlig fondförvaltning m.m. [12] Tillväxt eller stagnation. [14]

Budgetdepartementet

Realbeskattningsutredningen. 1. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Bilaga 1—3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga 4—6. [3] Energiskattekommittén. 1. Skatt på energi. [16]2. Skatt på energi. Bilagor. [17]

Utbildningsdepartementet-

Talböcker—utgivning och spridning. [7] Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. [19]

Jordbruksdepartementet

Sockernäringen. [6] Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. [22]

Arbetsmarknadsdepartementet Förvärvsarbete och föräldraskap. [18]

Bostadsdepartementet

Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10] Fritidsboende (23]

Industridepartementet Internationella företag i svensk industri. [15]

Kommundepartementet

De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. [5] Kommunalföretaget. [13] Kommunerna och näringslivet. [20] Vidgad Iänsdemokrati. [24]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.