NJA 1987 s. 74

Fråga huruvida HovR ägt avgöra brottmål utan huvudförhandling. 51 kap 21 § RB.

TR:n

Allmän åklagare väckte vid Sjuhäradsbygdens TR åtal mot B.A., född 1929, enligt följande:

Olaga hot. B.A. har d 22 aug 1981 på fastigheten Furuhill, Mossebo, Tranemo kommun, hotat J.B. och X.X. genom att med luftgevär skjuta mot dem. De har härigenom känt allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person.

Ofredande. B.A. har d 23 aug 1981 på fastigheten Furuhill Mossebo, Tranemo kommun, ofredat J.B. genom att dels dra henne i håret, dels blåsa i hennes näsa och dels knäa henne vid ett flertal tillfällen.

Olaga hot. B.A. har i aug 1981 i Gislaved hotat J.B. genom att uttala att han skulle döda henne och hennes söner. J.B. har härigenom känt allvarlig fruktan för egen och annans säkerhet till person.

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Molander) meddelade dom d 2 nov 1982.

I domskälen antecknade TR:n inledningsvis följande: B.A. har förnekat gärningarna.

B.A. har närmare hörts varjämte förhör på åklagarens begäran hållits med målsägandena J.B. och - beträffande åtalspunkt 1 - X.X..

Av utredningen har framgått bl a följande. J.B. och B.A. träffades sommaren 1957 och förlovade sig samma år. Förlovningen sprack 1959. J.B. gifte sig sedan med en annan man. Under okt månad 1980 fick hon i en lokal tidningsannons se att B.A. sökte henne. Hon var nu skild och beslöt att återupprätta kontakten med B.A.. Hon besökte därför B.A. under julen 1980 och stannade i två veckor. Ett nytt besök följde under påsken 1981 och paret bestämde sig då för att de skulle gifta sig. Meningen var att J.B. och hennes två söner, X. och V., skulle flytta hem till B.A. i dennes villa. Villan disponerades av B.A. men den ägdes av en tidigare fästmö till honom. B.A. bad henne därför om hjälp med att köpa loss villan och bad henne om hjälp med att tillskjuta ungefär 35 000 kr. B.A. hämtade J.B. och hennes två söner i England, och några dagar senare kom de d 19 aug 1981 till Sverige och flyttade in hos B.A.. Den 23 aug 1981 flyttade J.B. och hennes söner sedan polis tillkallats från B.A. och bosatte sig till en början på hotell. Därefter har parterna - utom med något undantag - ej träffats. De ekonomiska mellanhavandena mellan B.A. och J.B. är föremål för tvist i annat mål vid TR:n.

TR:n fann på anförda skäl att åtalet enligt åtalspunkt i skulle ogillas.

Beträffande övriga åtalspunkter anfördes i domskälen: Åtalspunkt 2. J.B.: Hon diskade men enligt B.A. blev det inte rent nog. Enligt honom skulle disken sköljas fyra till fem gånger. En stor kastrull skulle diskas och hon lade den i vasken och sade att hon skulle ta den senare. När hon skulle gå ut stod B.A. i vägen för henne. När hon skulle gå runt honom tog han tag i hennes hår och slängde henne mot diskbänken. Hon skadade sig därvid lätt i huvudet. Nät hon till sist kom upp, tog B.A. åter tag i hennes hår och skrattade och sade att hon liknade Hacke Hackspett. Han blåste sedan henne i näsan och bet samtidigt henne. Hon vågade inte säga något och han bara skrattade. Ytterdörren var låst och hon gick till källardörren. När hon gick ner för trappan, kände hon hur han sparkade henne i knävecken. Han knäade henne sedan i knävecken så att hon föll omkull. X. befann sig i källaren och hon gjorde tecken åt honom att hon skulle gå ut, varefter hon sprang ut och uppför en stig mot en grannfastighet. B.A. fick tag i henne och drog henne åter i håret tillbaka mot huset. Hon kom loss och sprang åter iväg. Även denna gång hann han fatt henne och drog henne tillbaka till huset. Hon hakade därvid i vänster fot i en vedtrave och ramlade omkull med B.A. över sig. När hon sedermera kom upp igen sprang hon till en grannfastighet från vilken hon sedan larmade polisen.

B.A.: J.B:s hjärna är nikotinskadad. - Han nämnde bara att hon skulle skölja bort diskmedlet. Hon blev arg och gick ifrån disken. Tjugo minuter senare stod hon och rökte. Han tog tag i armen på henne för att hon skulle diska färdigt. Han har aldrig blåst henne i näsan, men han har berättat för henne att han haft en pudel och att det bästa denna visste var när man blåste den på näsan. Han följde med henne ner i källaren, men han drog henne inte i håret och han knäade eller sparkade henne inte heller. När hon sedan var på väg upp till grannen tog han henne i armen och tog tillbaka henne till huset. De snubblade därvid och ramlade. Han ville inte att grannarna skulle bli inblandade.

Åtalspunkt 3. J.B.: B.A. körde henne och sönerna till Gislaved där de skulle besöka bostadsförmedlingen för att ordna bostad åt dem. De parkerade bakom Domus. B.A. lämnade bilen och kom sedan tillbaka med två matkassar. Han krävde pengar av henne. Hon vägrade att ge honom några. B.A. körde då ut dem ur bilen och förklarade att han skulle tillbaka till Tranemo. Sedan slängde han ut alla kläder och matvaror på marken. Han reste sin ena knytnäve i ansiktshöjd och yttrade sedan till henne: "Hoppas att jag aldrig ser er igen era zigenare. Om jag ser er igen så skall jag döda er". V. och hon gick bort från bilen. X. var kvar bland packning och matvaror. När hon och V. hade kommit framför Domus körde B.A. förbi med sin bil. Han gjorde då tecken åt dem genom att dra ena handens pekfinger tvärs över sin hals. Hon blev mycket rädd för B.A. och är än idag rädd för honom, kanske mer nu än då.

B.A.: De ringde till honom från sitt hotell eftersom de inte hade några pengar. För att få loss dem fick han betala 205 kr. Hon hade också ordnat en lägenhet för 1 337 kr i Ulricehamn. Han ordnade också med annullering av ett lägenhetskontrakt därvid han fick tillskjuta pengar. De körde sedan till arbetsförmedlingen och parkerade bakom Domus. Han var inne och handlade. När han skulle betala kom han på att han hade lagt ut för henne och eftersom han inte hade några pengar att lösa maten bad han henne om pengar. Klockan var tre och det var stängningsdags. På arbetsförmedlingen frågade han om de kunde hjälpa J.B. med bostad. De ansåg dock att arbete skulle ordnas först. Han förklarade detta för J.B. och föreslog att de skulle åka hem till honom och vila ut och försöka på nytt nästa dag. J.B. blev då arg och ville inte tillbaka till huset igen. Hon slängde sina prylar. Han sade då att de uppförde sig som zigenare, värre än de. De gick sedan iväg med matvarorna. Han uttalade varken hotelser eller gjorde några hotande tecken.

TR:n gör följande bedömning.

J.B:s berättelse om vad som förekom d 23 aug 1981 framstår enligt TR:ns mening som mycket trovärdig. Den stöds också av att hon från en grannfastighet tillkallade polis och att hon och barnen lämnade B.A. efter händelsen. TR:n anser också att tilltro bör sättas till hennes uppgifter om den hotelse B.A. uttalat och om hur B.A. med gester understrukit allvaret i denna. Det är därför styrkt att B.A. gjort sig skyldig till ofredande och olaga hot i enlighet med åklagarens påståenden.

Brotten kan dock inte anses svårare än att påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.A. enligt 4 kap 5 och 7 §§ BrB för olaga hot och ofredande till 50 dagsböter om 40 kr.

HovR:n för Västra Sverige

B.A. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillan, de av åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Beträffande handläggningen av målet i HovR:n hänvisas till HD:s beslut.

HovR:n (hovrättslagmannen Arning, f d hovrättslagmannen Bogren, hovrättsassessorn Nilsson, referent, och adj led Rundegren) fastställde i dom d 25 nov 1983 TR:ns dom.

HD

B.A. sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Riksåklagaren yrkade att HD skulle, med undanröjande av HovR:ns dom, visa målet åter till HovR:n för erforderlig behandling. För den händelse målet inte återförvisades bestreds ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Molin, hemställde i betänkande om följande beslut:

Domskäl

Skäl. B.A. är åtalad för att i aug 1981 ha gjort sig skyldig till olaga hot i två fall och ofredande i ett fall. På åklagarens begäran hölls vid TR:n målsägandeförhör med B.A:s tidigare sambo J.B. och en son till henne i fråga om det första fallet av olaga hot och med J.B. i fråga om åtalet i övrigt. B.A. förnekade gärningarna. TR:n ogillade åtalet för olaga hot vid det första tillfället men biföll åtalet i övrigt och bestämde påföljden till 50 dagsböter.

Sedan B.A. fullföljt talan i HovR:n med yrkande att bli helt frikänd, bestred åklagaren ändring samt förklarade att målet kunde avgöras utan huvudförhandling. HovR:n underrättade parterna att målet kunde komma att avgöras utan huvudförhandling och beredde dem tillfälle att slutföra sin talan. B.A. inkom med skrift vari han motsatte sig att målet avgjordes på handlingarna. HovR:n beslutade därefter vid föredragning att målet skulle sättas ut till huvudförhandling och förelade parterna att lämna bevisuppgift. Åklagaren framställde då begäran om nytt förhör med J.B.. B.A. anförde bl a att de poliser som varit i kontakt med J.B. omedelbart efter det påstådda ofredandet inte hade blivit hörda eller åberopade som vittnen. Sedan åklagaren därefter - med anledning av uppgift om att J.B. flyttat till England - avstått från förhöret med henne och hemställt om avgörande på handlingarna, inställde HovR:n den utsatta huvudförhandlingen. I inlaga till HovR:n förklarade sig B.A. godta ett avgörande utan huvudförhandling endast om han blev frikänd. Efter föredragning av målet fastställde HovR:n TR:ns dom.

B.A. har i HD anfört bl a följande. Åtalet bygger på osanna uppgifter av J.B.. HovR:n har fastställt TR:ns fällande dom utan att ha berett honom tillfälle att föra sin talan vid en huvudförhandling. Han påkallar nu liksom tidigare att de polismän som var i kontakt med J.B. efter det påstådda ofredandet skall lämna sin version av det inträffade.

Riksåklagaren har anfört att HovR:n torde ha varit berättigad att avgöra målet på handlingarna oaktat B.A. begärt huvud förhandling. Som grund för yrkandet om återförvisning till HovR:n har riksåklagaren angett, att det kan bli erforderligt att vid en huvudförhandling på nytt uppta muntlig bevisning som redan förebragts i målet och eventuellt förebringa ytterligare utredning.

51.

51 kap 21 § RB reglerar i vilka fall HovR:n kan avgöra ett brottmål utan huvudförhandling. Möjligheterna utvidgades genom en lagändring som trädde i kraft d 1 juli 1984. Alltsedan balkens tillkomst har HovR:n fått avgöra ett brottmål på handlingarna när, som i forevarande fall, underrätten dömt till böter och det saknas anledning för HovR:n att bestämma påföljden till annat än böter. En förutsättning ar dock att målet kan anses tillfredsställande utrett. Vid den nämnda lagändringen infördes även en bestämmelse att huvudförhandling skall hållas om sådan begärts av en part och det inte är uppenbart obehövligt. Bestämmelsen torde enligt forarbetena i stort sett endast innebära en kodifiering av vad som tidigare gällt (DsJu 1983:1 s 66 och s 131).

TR:ns dom grundas på en bedömning att målsäganden J.B:s utsaga inför domstolen förtjänat tilltro framför B.A:s. Mot bakgrund av att starka motsättningar rått mellan J.B. och B.A. står det klart att de bästa betingelserna för en överprövning av TR:ns dom skulle ha skapats genom en huvudförhandling i HovR:n med nya förhör med dem båda. HovR:ns inställning efter den första föredragningen av målet var också att huvudförhandling skulle hållas. Det förhållandet att HovR:n erhöll uppgift om att J.B. flyttat till England och att åklagaren därför avstod från hennes hörande och hemställde om målets avgörande på handlingarna borde inte ha föranlett HovR:n att ställa in huvudförhandlingen. Vid denna skulle B.A. ha hörts på nytt och ytterligare utredning ha kunnat förebringas.

På grund av det anförda finner HD att HovR:n inte bort avgöra målet på handlingarna. HovR:ns dom bör därför undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för ny behandling.

Domslut

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns dom visar HD målet åter till HovR:n for ny behandling.

HD (JustR:n Persson, Palm, Bengtsson, Freyschuss, referent, och Lars Å Beckman) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.