NJA 1987 s. 867

Domskäl

TR:n (t f chefsrådmannen Åhslund, rådmannen Sjögren och hovrättsfiskalen Lindgren) anförde i dom d 25 sept 1984: Yrkanden m m B.A. förvärvade genom köp d 21 juni 1979 en segelbåt av typ Magnifik Midget, byggd 1975, för 35 000 kr. Sedan polismyndigheten i Göteborg i aug 1980 omhändertagit segelbåten, som legat i fritidshamnen i Hinsholmskilen, och d 1 april 1981 utlämnat båten till försäkringsbolaget Folksam, har tvist uppkommit huruvida B.A. är berättigad till skadestånd på grund av polismyndighetens handläggning av ärendet.

B.A. har nu yrkat att staten förpliktas utge 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 5 april 1982 tills betalning sker under påstående att polismyndigheten i Göteborg genom fel eller försummelse underlåtit att dels vidta tillräckliga åtgärder för att utröna vem som ägde segelbåten, dels kungöra fyndet enligt hittegodslagens bestämmelser.

Staten, som vitsordat att den omhändertagna segelbåten tillhört B.A., har bestritt yrkandena på den grund att fel eller försummelse av sådan beskaffenhet att skadeståndsskyldighet föreligger inte har förekommit. Skulle TR:n finna att fel eller försummelse förekommit vid polismyndighetens handläggning av ärendet, har staten gjort gällande, att skadestånd likväl inte skall utgå, eftersom de krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på polismyndigheten inte har blivit åsidosatta samt att adekvat kausalitet inte föreligger mellan vållandet och skadan. Det kan nämligen med fog antas att polismyndighetens underlåtenhet att kungöra fyndet på lämpligt sätt inte har påverkat B.A:s handlande eller hans möjligheter att få tillbaka båten. I sista hand har staten gjort gällande, att ett skadestånd bör jämkas till noll på grund av medvållande från B.A:s sida, då B.A. varken disponerat båtplats i Hinsholmskilen eller vinterförvaringsplats i Torslanda eller givit den som senast disponerat båten erforderliga instruktioner beträffande båtplats och förvaring.

Domskäl. B.A. har till utveckling av sin talan i huvudsak anfört följande: Båttypen Magnifik Midget är inte serietillverkad. De flesta båtar har byggts av privatpersoner som köpt skrov. Båtarna har därför ej heller något serienummer. Båtarna är individuellt inredda av varje köpare. En Magnifik Midgetbåt skiljer sig från en annan genom att olika riggar används, segelnummer, planlösning av inredning samt personliga föremål. Den båt, som B.A. förvärvade, hade som tillbehör en 3,9 Hk Johnson-utombordsmotor. Som personliga tillhörigheter låg i båten bl a en blå seglarkeps, märkt GKSS, en gitarr i ljust trä, en kikare 7 X 50 m m blå stövlar, diverse verktyg, köksutrustning, spännen, en spinnaker Radial head, segeluppsättning med nr 393, grå plyschdynor och ett nytt batteri. B.A. hade ingen egen båtplats men hade för säsongen 1980 av Göteborgsregionens Fritidshamnar AB (GREFAB) erhållit en låneplats i Hinsholmskilen på brygga A plats 39. Båten lades vid denna plats i maj 1980. En affärsbekant, som heter I.G., fick under sommaren 1980 lov att disponera båten mot att han ombesörjde höstupptagning av båten på anvisad uppläggningsplats i Torslanda. I.G. kom efter nyttjandet av båten att lägga den på fel båtplats Hamnvakten i Hinsholmskilen kunde vid kontroll inte finna att någon Magnifik Midget skulle finnas vid den aktuella platsen och misstanke uppstod om att båten var stulen. Saken anmäldes till polisen, varefter polisen tog hand om båten och lät vinterförvara den i Torslanda. När hösten kom, kunde B.A. konstatera, att båten ej låg på sin plats i Hinsholmskilen. Däremot fann han båten avmastad och i vagga på uppläggningsplatsen i Torslanda. Enligt uppgift hade I.G. i sin tur funnit, att båten ej låg kvar i Hinsholmskilen och då utgått från att båten omhändertagits av B.A.. Polisen efterhörde - vid sina efterforskningar för att finna båtens ägare - hos olika försäkringsbolag om någon båt av den aktuella typen fanns anmäld som stulen. Folksam lät därvid meddela, att en försäkringstagare på Orust, vid namn K.E., i okt 1978 anmält en Magnifik Midget som stulen. Båten besiktigades därför vid uppläggningsplatsen i Torslanda av en varvsägare som heter B.N. och som tidigare hade utfört reparationsarbeten på den stöldanmälda båten. B.N. tyckte att den omhändertagna båten var densamma som den han hade reparerat tidigare, varefter båten, utan att polisen kungjorde omhändertagandet, överlämnades till Folksam. Folksam har sedan sålt båten vidare för 15 000 kr. Detta belopp har Folksam sedermera utbetalat till B.A.. Polismyndigheten kontaktade aldrig K.E.. Om denne exempelvis tillfrågats om båtens segelnummer, planlösning, rigg eller olika inredningsdetaljer hade man genast kunnat konstatera att det inte rörde sig om samma båt. Skadeståndsbeloppets storlek har beräknats såsom skillnaden mellan B.A:s inköpspris och vad han erhållit av Folksam.

Staten har i huvudsak vitsordat B.A:s uppgifter utom påståendena att B.A. disponerat båtplats i Hinsholmskilen eller vinterförvaringsplats i Torslanda.

Från statens sida har såsom i och för sig skäligt skadeståndsbelopp vitsordats 10 000 kr och någon erinran mot ränteyrkandet i och för sig har inte framställts.

B.A. har hörts under sanningsförsäkran. Vidare har på B.A:s begäran vittnesförhör ägt rum med I.K., vilken sålt ifrågavarande båt till B.A., och med J.S., som arbetat åt GREFAB och som köpt båten av Folksam. På statens begäran har polisinspektören T.N. hörts som vittne. T.N. har tillsammans med polisinspektören S.A., vilken hörts som vittne på begäran av båda parter, haft hand om utredningen beträffande båten.

I målet är ostridigt, att B.A. genom att polismyndigheten överlämnat båten till Folksam kommit att förlora äganderätten till sin båt. Frågan är då om de krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning därvid blivit åsidosatta.

B.A. har uppgivit, att I.G. ensam disponerat båten efter midsommarhelgen 1980 eller någon vecka därefter och att denne skulle ombesörja vinterförvaring av båten på anvisad plats i Torslanda. Emellertid har B.A. vidare medgivit, att han inte betalat för någon låneplats i Hinsholmskilen säsongen 1980 och ej heller före upptagningsperiodens början till GREFAB gjort någon föranmälan för vinteruppläggning hösten 1980. Någon kontakt har dessutom inte förekommit mellan B.A. och I.G. efter det att denne ensam disponerat båten. Risken för att båten kunde komma att omhändertas såsom hittegods var därför uppenbar. Bristen i tillsyn av båten under en relativt lång tid har medfört att GREFAB "lappat" denna och därefter i augusti 1980 hos polismyndigheten anmält den såsom övergiven. Om båtens skick har J.S. berättat, att den - då J.S. för GREFABS räkning omhändertog den och bogserade den till Torslanda - var fylld med vatten, troligen regnvatten, att det fanns två hål i kölens plastdel och att dynor, täcken och teakbeklädda delar av inredningen var angripna av mögel. Seglen var missfärgade. I båten fann J.S. bl a en illa medfaren gitarr. Enligt J.S. var båten "risig". S.A. och T.N. undersökte båten vid flera tillfällen på uppläggningsplatsen i Torslanda. De har omvittnat, att det rådde oordning i båten. Varken J.S. eller S.A. och T.N. fann något föremål som kunde ge upplysning om ägarens namn. Någon namnskylt hittades inte. På storseglet fanns siffran "393". Denna siffra utgjorde troligen båtens tillverkningsnummer Ägaren kunde dock inte spåras via tillverkaren, eftersom alla handlingar beträffande båten hade förstörts vid en brand hos tillverkaren. Enligt vad som framkommit har T.N. och S.A. inte i något hänseende brustit vid undersökningen av båten och omständigheterna gav skäl för antagandet att båten var stulen.

T.N. har uppgivit, att man under den efterföljande utredningen till en början avvaktade en stöldanmälan. När inte någon sådan anmälan inkom till polismyndigheten, skedde förfrågningar om båten hos samtliga försäkringsbolag. Vidare kontrollerades ingivna stöldanmälningar via polisens dataregister. Det framkom så småningom såsom enda ledtråd att båten kunde vara identisk med en båt som K.E. stöldanmält hos Folksam. Polismännen kontaktade dock inte K.E.. T.N. och S.A. har förklarat denna underlåtenhet med att de har "dåliga erfarenheter" av målsägandes biträde vid identifiering av gods som stöldanmälts och för vilket försäkringsersättning utbetalats. Vidare var enligt försäkrings bolagets uppgifter till T.N. omständigheterna vid K.E:s förlust av dennes båt oklara. Visserligen kunde det ha varit av värde för utredningen om K.E. hörts. Möjligen hade även en kungörelse i orts tidning kunnat uppmärksamma B.A. på omhändertagandet (jfr prop 1982/83:59 s 5). Emellertid har enligt polismännens uppgifter i båten funnits ett batteri märkt med initialerna "K.E.", och varvsägaren B.N. har, enligt T.N., funnit reparationer på båten som motsvarat reparationer som B.N. tidigare utfört på K.E:s båt. Härigenom har polismännen enligt TR:ns uppfattning haft fog för antagandet att den omhändertagna båten var identisk med K.E:s båt. Mot bakgrund härav och i betraktande av övriga omständigheter, särskilt den förhållandevis långa utredningstiden under vilken ingen efterfrågat båten, får polismännen anses ha fullgjort vad som rimligen kan fordras av dem. Något fel eller försummelse som bör grunda skadeståndsskyldighet för staten kan sålunda inte anses ha förekommit. Käromålet skall således ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har B.A. och vittnena J.S. och T.N. hörts på nytt. Förhöret med vittnet I.K. i TR:n har återgivits genom att en utskrift av hans på fonetisk väg upptagna utsaga lästs upp. Vad därvid och i övrigt förekommit föranleder ej annan bedömning av målet än den vartill TR:n kommit.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

B.A. (ombud advokaten R.S.) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda skadeståndstalan.

Justitiekanslern bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domslut. HD fastställer HovR:ns dom, såvitt nu är i fråga.

Domskäl

Domskäl. Enligt 1 § 2 st lagen (1983:121) om hittegods i dess lydelse före d 1 jan 1983 ålåg det polismyndigheten att när en upphittare anmält hittegods kungöra fyndet på lämpligt sätt eller, om ägaren till godset var känd, underrätta honom. Av bestämmelsen framgår att fyndet inte behövde kungöras, om kännedom på annat sätt kunde vinnas om ägaren. Det kan därför inte anses som fel eller försummelse att de utredande polismännen till en början inriktade sina ansträngningar på att utan kungörande finna ägaren. Tvärtom framstår polismännens förfarande som i och för sig ändamålsenligt med hänsyn till egendomens art och värde.

Av vad som förekommit i målet framgår, att båten var i dåligt skick när den omhändertogs. Med hänsyn härtill är det förklarligt om polismännen fick den uppfattningen att fråga var om en övergiven stulen båt. Vidare framgår att polismännen vid sin fortsatta utredning kom fram till att någon annan stöldanmälan beträffande en båt av förevarande typ än den K.E. gjort hos Folksam inte framkommit, att det i båten fanns ett batteri märkt med initialerna "K.E." och att varvsägaren B.N. funnit reparationer på båten som motsvarade de reparationer han utfört på K.E:s båt. Vidare är att märka att ingen efterfrågade båten under den förhållandevis långa utredningstiden. Med hänsyn till dessa omständigheter, pekande på att båten var den från K.E. stulna, kan det inte heller läggas polismyndigheten till last som fel eller försummelse att den inte senare kungjorde fyndet.

Enbart den omständigheten att kungörande ej skett är därför inte av beskaffenhet att grunda skadeståndsskyldighet för staten.

B.A. har emellertid vidare påtalat att polismyndigheten inte tog kontakt med K.E. för att få klarlagt huruvida båten var den från honom stulna eller inte.

Med hänsyn till vad som blivit känt efteråt är anledning anta att en kontakt med K.E. skulle ha givit vid handen, att båten inte var den som stulits från K.E.. Det kan därför med fog påstås att B.A. inte skulle ha gått förlustig båten, om polismyndigheten tagit denna kontakt. Vid bedömningen huruvida skadeståndsgrundande försummelse förekommit i denna del är att beakta den i 3 kap 3 § skadeståndslagen intagna s k standard regeln, enligt vilken ersättningsskyldighet för staten föreligger endast om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning.

Grunden för standard regeln är enligt förarbetena till skadeståndslagen bl a, att allmänheten ansetts inte rimligen kunna kräva absoluta garantier mot de ekonomiska följderna av mindre brister i den allmänna förvaltningen, varvid i sammanhanget närmast avsetts överträdelser av författningsföreskrifter (prop 1972:5 s 326). I förarbetena till standard regeln anfördes vidare att man inte borde ställa alltför stränga krav på en myndighets värdering av bevisningen, t ex då den har godtagit en bristfällig utredning om vissa faktiska förhållanden (a prop s 518; NJA II 1972 s 666).

En bedömning efter dessa riktlinjer av polismyndighetens handlande leder till att de utredande polismännens underlåtenhet att komplettera utredningen genom att höra K.E. inte kan anses utgöra fel eller försummelse av sådan beskaffenhet att staten enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen, jämförd med 3 § i samma kapitel, kan förpliktas ersätta B.A. dennes skada.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.