NJA 1988 s. 106
Fråga huruvida HovR ägt avgöra tvistemål utan huvudförhandling. 50 kap 21 § 3 st RB.
AD äger fastigheten Alen 2 i Borgholms kommun. På fastigheten finns en enplansvilla med källare. Fastigheten ligger inom verksamhetsområde för allmän va-anläggning och anslöts år 1969 till bl a kommunens dagvattenledning. I samband med ett regn d 10 aug 1979 uppstod dämning i kommunens dagvattenledning till följd av inväxta trädrötter varvid vatten pressades in i husets källare via dräneringen. Vid översvämningen orsakades skador i källarplanet.
Den 29 okt 1981 anhängiggjorde A.D. talan mot kommunen vid statens va- nämnd och yrkade ersättning i anledning av översvämningen. Kommunen medgav skadeståndsskyldighet men tvist förelåg om de ersättningsgilla skadornas omfattning.
Va-nämnden tillerkände i beslut d 7 okt 1983 A.D. ersättning med 83 700 kr jämte ränta.
Svea HovR
A.D. fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, med yrkande bl a om fullt bifall till sin i va-nämnden förda talan.
Kommunen bestred ändring.
A.D. begärde bl a att målet skulle utsättas till huvudförhandling.
Vattenöverdomstolen (hovrättsrådet Grahn, vattenrättsrådet Udén, hovrättsrådet Bolte samt adj led Nilsson, referent) avgjorde målet utan huvudförhandling efter föredragning av handlingarna och fastställde i dom d 3 juli 1986 va-nämndens beslut.
HD
A.D. sökte revision och yrkade att HD med ändring av vattenöverdomstolens dom måtte bifalla hennes i vattenöverdomstolen förda talan. Hon yrkade vidare att HD skulle tillåta henne att åberopa bevis, som vattenöverdomstolen avvisat.
Kommunen bestred ändring.
HD förordnade att vattenöverdomstolen skulle avge yttrande i fråga om förutsättningarna för avgörande av målet utan huvudförhandling i vattenöverdomstolen.
I yttrande d 17 juni 1986, vilket av Svea HovR d 22 juni 1986 översändes till HD, anförde vattenöverdomstolen: A.D:s ändringsyrkanden innefattade - efter det att vattenöverdomstolen avvisat hennes yrkande till den del de gick utöver vad hon yrkade vid va-nämnden - helt bifall till vid va- nämnden förd talan om ersättning för reparationskostnader, eget arbete m m, värdeminskning, nedsatt boendevärde och rättegångskostnader. Till förtydligande av yrkandet avseende reparationskostnader uppgav A.D. att det särskilda framställda yrkandet om ersättning för infordrande av anbud frånfallits då den kostnaden rätteligen ingår i den del om 70 000 kr, som är hänförlig till skador på stombeklädnad, inredning och dylikt.
Ersättningsyrkandet avseende eget arbete m m borde enligt vattenöverdomstolens mening till den del som det inte var att anse som ett rättegångskostnadsyrkande tagas upp till prövning i likhet med vad va-nämnden gjort eller inom ramen för vad som är en skälig total reparationskostnad. I den frågan förelåg tvist om såväl skadornas omfattning som om åtgärdskostnadernas storlek. Va-nämnden fann att samtliga de av A.D. påtalade skadorna, med undantag av sprickbildningar i villabyggnadens väggar, var orsakade av översvämningen. Till styrkande av orsakssambandet mellan översvämningen och sprickorna åberopade A.D. bl a ett skriftligt utlåtande av geologen H.L. samt fotografier. Vid studium av materialet var det klart för vattenöverdomstolen att orsaken till sprickorna är att söka i andra omständigheter än följder av översvämningen. Det framstod därför som gagnlöst för utredningen med avseende på skadornas omfattning att hålla syn på fastigheten eller att vid förhandling upptaga den av A.D. åberopade muntliga bevisningen. - I fråga om övriga reparationskostnader åberopade A.D. i vattenöverdomstolen inte någon muntlig bevisning medan kommunen åberopade förhör med skadeinspektören C.O. som i ett skriftligt utlåtande beräknat reparationskostnaden till 25 000 kr. Med hänsyn till vad som sålunda uppgivits om parternas bevisning, ansåg vattenöverdomstolen att ändringsyrkandet såvitt det avsåg reparationskostnaderna skulle kunna bedömas med samma säkerhet efter en föredragning av handlingarna som efter en huvudförhandling.
Vad gäller yrkandet om ersättning för värdeminskning åberopade A.D. i vattenöverdomstolen viss skriftlig bevisning samt vittnesförhör med ingenjören A.E. E. hade hörts vid va-nämnden och den fonetiska upptagningen av förhöret med honom fanns tillgänglig i vattenöverdomstolens akt. Den av A.D. sålunda åberopade utredningen pekade i och för sig på att fastigheten kunde ha undergått en värdeminskning på grund av översvämningen och därav föranledda reparationsarbeten. Såvitt utredningen visade bottnade inte E:s ställningstagande i faktisk vetskap därom utan i ett på erfarenhetsgrund gjort antagande. Det är, som va-nämnden också antecknat i sitt beslut, många skilda faktorer som avgör det pris som en fastighet betingar på den öppna marknaden. Mot angiven bakgrund framstod den av A.D. åberopade bevisningen, mot kommunens bestridande, som helt otillräcklig för att hennes talan skulle kunna bifallas till någon del och detta oavsett om målet avgjordes på handlingarna eller efter förhandling.
Vad härefter gäller yrkandena om ersättning för nedsatt boendevärde och rättegångskostnader vid va-nämnden, åberopade parterna inte någon muntlig bevisning i vattenöverdomstolen. Framförallt A.D. förde dock i inlagor till både va-nämnden och vattenöverdomstolen en utförlig och till synes uttömmande argumentation i angivet hänseende. Med hänsyn till anförda omständigheter samt till tvistefrågornas karaktär var det enligt vattenöverdomstolens uppfattning osannolikt att ett avgörande av nu berörda frågor skulle leda till en annan bedömning om målet avgjordes efter föredragning av handlingarna eller om det företogs till avgörande vid huvudförhandling.
Sammanfattningsvis har vattenöverdomstolen väsentligen med hänsyn till nu anförda omständigheter, funnit det vara uppenbart att huvudförhandling var obehövlig. Målet har därför med stöd av 50 kap 21 § 3 st RB företagits till avgörande utan huvudförhandling.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Andersson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. A.D. har i HD gjort gällande att vattenöverdomstolen inte ägt företa målet till avgörande utan huvudförhandling, enär hon dels begärt sådan förhandling, dels haft för avsikt att förebringa bevisning vid förhandlingen.
Enligt 50 kap 21 § 3 st RB jämfört med 21 § lagen (1976:839) om statens va-nämnd får ett mål varom nu är fråga alltid avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhandling, om det är uppenbart att sådan förhandling är obehövlig. Parternas vilja saknar därvid formellt sett betydelse.
Nyssnämnda bestämmelse trädde i kraft d 1 juli 1984. Dessförinnan kunde enligt 3 st nämnda lagrum i RB ett dispositivt tvistemål på båda parters begäran avgöras utan huvudförhandling, om HovR:n fann uppenbart, att sådan inte erfordrades.
Av förarbetena till lagändringen (se DsJu 1983:1 s 56 ff samt prop 1983/84:78 s 49 och 81) framgår bl a följande. HovR:n bör vara skyldig att hålla huvudförhandling endast om det i det enskilda fallet finns sakliga skäl för en sådan handläggningsform. Normalt bör HovR:n inte gå emot en från båda parter framförd önskan om huvudförhandling. Däremot kan bestämmelsen få betydelse om den ena parten i obstruktionssyfte vägrar att gå med på att målet avgörs på handlingarna under det att den andra parten anser att huvudförhandling inte erfordras. Avgörande för frågan om huvudförhandling skall hållas eller inte måste dock alltid vara om målet kan bli tillfredsställande utrett utan en förhandling.
I vattenöverdomstolen har till bedömande förelegat ett flertal frågor om ersättning, bl a för sprickor i villabyggnadens väggar och för värdeminskning. Av handlingarna framgår att A.D. begärt att målet skulle företas till huvudförhandling samt att hon beträffande de två ovan nämnda ersättningsfrågorna påfordrat förhör med de personer som på hennes begäran hörts vid va-nämnden. Vidare framgår att hon i vattenöverdomstolen tillåtits att åberopa ny skriftlig bevisning rörande sprickbildningarnas orsak. Därjämte får hon anses ha hemställt om att vattenöverdomstolen skulle företa syn på fastigheten i samband med huvudförhandlingen.
Vattenöverdomstolen har i det till HD avgivna yttrandet anfört att det vid studium av materialet varit klart för domstolen att orsaken till sprickorna är att söka i andra omständigheter än följder av översvämningen d 10 aug 1979, varför det framstått som gagnlöst för utredningen med avseende på skadornas omfattning att hålla syn eller att vid förhandling uppta den av A.D. åberopade muntliga bevisningen.
Av va-nämndens beslut framgår att va-nämnden funnit, att det i och för sig inte var uteslutet att sprickorna kunde ha uppstått på det sätt som A.D. gjort gällande men att flera andra orsaker till sprickbildningen kunde ha förelegat och att utredningen inte visade med tillräcklig grad av säkerhet att händelseförloppet varit det påstådda. Den av A.D. i vattenöverdomstolen åberopade nya skriftliga bevisningen utgjordes av ett av geologisk expertis i anslutning till besiktning av hennes fastighet avgivet utlåtande i vilket konstaterades bl a att ett klart samband fanns mellan sprickornas uppkomst och översvämningen. Mot bakgrund av det anförda förefaller det sannolikt att en huvudförhandling med förebringande av bevisning skulle ha kunnat ge ytterligare underlag för ställningstagandet till frågan, om sprickbildningen i fastighetens väggar var en följd av översvämningen. Det är vidare inte uteslutet att målets avgörande vid förhandling kunnat bidra också till utredningen om fastighetens värdeminskning.
På grund av det anförda finner HD att vattenöverdomstolen inte ägt avgöra målet på handlingarna. Vattenöverdomstolens förfarande utgör sådant rättegångsfel som även utan yrkande av part bör föranleda undanröjande av den överklagade domen och återförvisning av målet till vattenöverdomstolen för ny behandling.
Domslut
HD:s avgörande. Med undanröjande av vattenöverdomstolens dom visar HD målet åter till vattenöverdomstolen för ny behandling.
HD (JustR:n Welamson, Vängby, Heuman, Lars Å Beckman, referent, och Törnell) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.