NJA 1997 s. 121

Bolaget överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av käromålet. Stiftelsen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Didån samt hovrättsråden Olding, Grobgeld och Persson, referent) fastställde i dom d 3 febr 1993 TR:ns domslut.

I domskälen anförde HovR:n: Utöver vad som framgår av TR:ns dom visar utredningen i målet att bolaget i ansökningshandlingarna inte har angett någon annan tidsram för filmens lansering än att den var avsedd att premiärvisas i Sverige under mars 1988. I målet är ostridigt att bolaget har låtit optionen att förvärva visningsrätten till filmen förfalla.

Redan genom att låta optionen att förvärva visningsrätten förfalla har bolaget enligt HovR:ns mening försatt sig i en sådan situation att bolaget inte har kunnat fullgöra sina åtaganden i enlighet med vad som uppgetts i ansökningshandlingarna. Bolaget har inte heller visat att det senare förvärvat eller haft möjlighet att förvärva visningsrätten till filmen. Med beaktande även av dessa omständigheter ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning.

Bolaget överklagade med yrkande - som dess talan fick förstås - att HovR:ns dom skulle undanröjas och käromålet ogillas.

Stiftelsen (ombud advokaten C.F) bestred ändring. HD inhämtade yttrande från HovR:n.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tegner, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Efter huvudförhandling i TR:n förpliktades bolaget att till Filminstitutet utge visst belopp jämte ränta. Bolaget, som överklagade domen till HovR:n, åberopade varken i TR:n eller i överklagandet någon muntlig bevisning. Sedan Filminstitutet i svarsskrivelse hemställt att målet skulle avgöras på handlingarna, framställde HovR:n en förfrågan till bolaget om målet kunde avgöras utan huvudförhandling. Bolaget begärde då att målet skulle företas till huvudförhandling och påkallade dels förhör under sanningsförsäkran med bolagets ställföreträdare, dels vittnesförhör med vissa angivna personer. Härefter förelade HovR:n parterna att slutföra sin talan, då målet kunde komma att avgöras utan huvudförhandling. I slutskrivelse vidhöll bolaget bl a sina tidigare framställda yrkanden om muntlig bevisning och huvudförhandling. Utan ytterligare skriftväxling avgjorde HovR:n målet utan huvudförhandling med stöd av 50 kap 21 § 3 st RB i dess lydelse före d 1 okt 1994. I lagrummet föreskrivs att HovR:n alltid får avgöra ett mål utan huvudförhandling, om det är uppenbart att sådan förhandling är obehövlig.

Bolaget har - såsom dess talan får förstås - bl a gjort gällande att HovR:n gjort sig skyldig till grovt förbiseende genom att inte bifalla yrkandena om muntlig bevisning och huvudförhandling samt att förfarandet omintetgjort bolagets rätt att få sin talan vederbörligen prövad.

Fråga är om HovR:n gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel genom att inte i ett särskilt uppsatt beslut ta ställning till yrkandena om muntlig bevisning och huvudförhandling, samt att, efter det att bolaget i slutskrivelsen vidhållit sina yrkanden, inte klargöra för bolaget att målet skulle avgöras på handlingarna. Tillika fråga om HovR:ns handläggning av målet strider mot artikel 6 i 1950 års konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

HovR:n har i sitt yttrande anfört bl a följande: "HovR:n avgjorde målet på handlingarna av den anledningen att det saknades skäl att tillåta bolaget att först i HovR:n få åberopa muntlig bevisning rörande omständigheter som åberopats redan i TR:n och som bolaget redan där hade kunnat föra bevisning om. HovR:n beaktade dessutom den ostridiga omständigheten att bolagets option att förvärva import- och distributionsrätten till filmen hade förfallit och att bolaget inte ens påstått att bolaget senare hade förvärvat någon options- eller visningsrätt. Mot den bakgrunden bedömde HovR:n att bolaget hade försatt sig i en situation som gjorde det omöjligt för bolaget att undvika återbetalningsskyldighet. HovR:n ansåg därför att målet kunde avgöras på handlingarna utan att den åberopade muntliga bevisningen formellt avvisades. I efterhand kan det möjligen ses som en brist att HovR:n inte i domen eller i särskilt beslut formellt avvisade den bevisningen."

I den uppkomna situationen hade det varit lämpligt att HovR:n i ett särskilt uppsatt beslut redovisat sitt ställningstagande till yrkandena om muntlig bevisning och huvudförhandling. Genom att HovR:n utfärdat slutföreläggande, borde bolaget ha insett att dess processuella yrkanden inte vunnit bifall. Bolaget vidhöll dock i sin slutskrivelse yrkandena. Med hänsyn till att bolaget inte tidigare erhållit något uttryckligt beslut avseende yrkandena, borde HovR:n ha klargjort för bolaget att målet skulle avgöras på handlingarna. De nu påtalade bristerna beträffande handläggningen i HovR:n kan dock, mot bakgrund av vad HovR:n anfört i sitt yttrande, inte anses ha påverkat målets utgång i HovR:n.

I rättegången har muntlig förhandling hållits vid TR:n. Av Europadomstolens tillämpning av artikel 6 i konventionen framgår att den som vill ha muntlig förhandling i princip anses berättigad därtill, åtminstone i en instans. Detta minimikrav är uppfyllt i rättegången. Handläggningen i HovR:n kan inte heller anses strida mot innehållet i övrigt i artikel 6 i konventionen.

Med hänsyn till det anförda finns ej skäl att undanröja HovR:ns dom. HD finner ej skäl till annan bedömning i sakfrågan än den HovR:n gjort. HovR:ns dom skall därför fastställas.

HD (JustR:n Knutsson, Solerud, Lars Å Beckman, Danelius, referent, och Lennander) fattade följande slutliga beslut: Skäl: Bolaget begärde i HovR:n att huvudförhandling skulle hållas i målet och att HovR:n vid huvudförhandlingen skulle höra två personer som vittnen och en företrädare för bolaget under sanningsförsäkran. I sitt yttrande till HD har HovR:n upplyst att den ansett skäl saknas att tillåta bolaget att föra muntlig bevisning om omständigheter som åberopats redan i TR:n och om vilka bolaget där hade kunnat föra bevisning. HovR:n meddelade emellertid inte något beslut med anledning av bolagets begäran om muntlig bevisning. Däremot underrättade HovR:n parterna om att målet kunde komma att avgöras utan huvudförhandling och att de hade rätt att inom viss tid skriftligen slutföra sin talan. Bolaget vidhöll i en därefter ingiven inlaga sitt yrkande om huvudförhandling. HovR:n företog sedan målet till avgörande på handlingarna med stöd av 50 kap 21 § 3 st RB i dess då gällande lydelse.

Eftersom bolaget framställt ett yrkande om muntlig bevisning i HovR:n, hade det ålegat HovR:n att ta ställning till denna begäran och att, ifall bevisningen avvisades, underrätta bolaget härom. I sak får emellertid omständigheterna anses ha varit sådana att bevisningen kunnat avvisas med stöd av 50 kap 25 § 3 st RB. Därtill kommer att meddelandet till parterna om att målet kunde komma att avgöras utan huvudförhandling rimligen måste ha uppfattats som ett indirekt besked om att HovR:n inte avsåg att tillåta muntlig bevisning. Med hänsyn till dessa omständigheter utgör HovR:ns underlåtenhet att formellt avvisa bevisningen inte ett sådant rättegångsfel som bör föranleda målets återförvisning.

Det återstår att ta ställning till om HovR:n haft fog för att mot bolagets vilja avgöra målet på handlingarna. Detta kunde enligt 50 kap 21 § 3 st RB i dess dåvarande lydelse ske endast om det var uppenbart att huvudförhandling var obehövlig. Bestämmelsen - som motsvarar den nu gällande bestämmelsen i 50 kap 13 § 3 st RB - skall tillämpas restriktivt. Vägledande för tolkningen bör också vara artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som i princip ger en part rätt till muntlig förhandling vid prövning av tvist om civila rättigheter och skyldigheter.

I HovR:n anförde bolaget till stöd för sitt överklagande en rad argument som hänförde sig till tolkningen av villkoren för det importstöd som stiftelsen beviljat bolaget och till de samtal som förts med företrädare för stiftelsen om när och hur den film som avsågs med stödet skulle "lanseras" i Sverige. Även om bolagets begäran om huvudförhandling och muntlig bevisning i viss mån kunde ses som en helhet, fanns inte grund för att antaga att yrkandet om huvudförhandling var villkorat av att HovR:n skulle tillåta den muntliga bevisningen. Inte heller var bolagets talan i HovR:n av sådant slag att en huvudförhandling kunde anses uppenbart obehövlig. Förutsättningar för att vägra bolaget att utföra sin talan muntligt vid en sådan förhandling förelåg därför inte.

HovR:ns beslut att avgöra målet på handlingarna utgör ett grovt rättegångsfel. Eftersom felet består i att bolaget inte beretts tillfälle att muntligt utveckla och slutföra sin talan i HovR:n, saknas förutsättningar för att bedöma huruvida felet haft betydelse för utgången i målet (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 122ff).

HovR:ns dom skall därför undanröjas på grund av domvilla och målet återförvisas till HovR:n för ny behandling.