NJA 1988 s. 156

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Ulf Andersson) anförde i dom d 12 febr 1987:

Domskäl. B.F - som kommer från Östersund - träffade E.F. när han under åren 1971-1978 arbetade som brandman i Solna. De gifte sig 1976 och har i äktenskapet en son, N. f 1974. De förvärvade år 1978 en jordbruksfastighet i Ås. På gården har de bedrivit bl a djuruppfödning och inackordering av hästar. Det var år 1981 aktuellt med äktenskapsskillnad mellan makarna men de återupptog sammanlevnaden. Sedan E. ånyo väckt talan om äktenskapsskillnad m m, har TR:n genom deldom d 28 jan 1987 dömt till äktenskapsskillnad mellan makarna. I interimistiskt beslut d 8 juli 1986 förordnade TR:n bl a om sammanlevnadens hävande, tillerkände E. vårdnaden om barnet och gav henne rätt att sitta kvar i hemmet. Detta innebär att E. för närvarande bor på jordbruksfastigheten. E. arbetar som polisassistent inom Östersunds polisdistrikt medan B. arbetar deltid som vårdare på Frösöklinikerna.

Åtalspunkt 1 a)

B.F. har - under åberopande av att han på grund av berusning inte har något minne av händelsen - förklarat att han varken kan erkänna eller förneka gärningen.

I denna del har, för utom B.F, hörts E.F. samt som vittnen makarna S. och A-B.W.

Makarna F hade vid tillfället besökt en travfest vid travbanan i Östersund. Även vittnena S.W. och A-B.W. - som var bekanta med makarna F - hade besökt denna fest. Eva har berättat att de kom i delo med varandra på grund av att Bertil inte ville åka hem efter festens slut, att han - när hon tog honom i armen - slog till henne med ett öppet slag mot vänster öra, att hon av slaget föll mot en stenmur, att det susade i örat en-två veckor samt att B. efter slaget sparkade henne på översidan av benen, vilket avbröts först när andra personer kom till platsen. Vittnena S.W. och A-B.W. har i sina vittnesmål bekräftat vad E. uppgett om det slag och de sparkar hon fått. A-B.W. har därutöver uppgett att hon dagen efter ringde till E. som då uppgav att hon inte hörde något på det öra där hon fick ta emot slaget. På grund av vad sålunda framkommit är utrett att B. vid tillfället på det sätt, som angetts, har gjort sig skyldig till misshandel. Brottet kan - då det varit fråga om misshandel under ett mera utdraget förlopp - inte anses ringa.

Åtalspunkt 1 b)

B.F. har förnekat gärningen.

I denna del har, förutom B.F. hörts E.F. och som vittne radioexpeditören G.W.

E. har berättat att hon har en bra hållpunkt angående tidpunkten för gärningen efter som det var SM på skidor för poliser d 12 mars 1986, att hon och B. kom i bråk med varandra om något som hon nu inte kommer ihåg vad det var, att B.l tryckte in henne mot väggen i hallen så att hon föll på golvet samt att han då sparkade henne på låret med en stövel, som var försedd med stålhätta, samt att hon fick ett ordentligt blåmärke, blev som förlamad i benet samt hade svårt att gå efteråt.

B. har uppgett att han inte kan påminna sig händelsen, att han har stövlar med stålhätta samt att han oavsiktligt kan ha kommit åt henne.

G.W. - som tjänstgör som radioexpeditör hos polisen i Östersund - har berättat att Eva för henne i nära anslutning till polis-SM på skidor sagt till henne att förhållandet mellan B. och henne inte var gott, att hon dragit ner byxorna och visat henne ett blåmärke, 10-15 cm långt, på låret samt att detta blåmärke skulle ha uppkommit när B. sparkat henne med stålskodd fot sedan hon hamnat på golvet.

På grund av E:s berättelse - som vinner stöd av vad vittnet W. uppgett - är styrkt att B. tilldelat E. en spark på ena låret med en stövel, som haft stålhätta, och att detta orsakat angivna skador. Enligt TR:ns bedömning är misshandeln - då den skett med stålbeskodd fot - inte att anse som ringa.

Åtalspunkt 1 c)

B.F. har förnekat gärningen.

Rörande denna åtalspunkt har den tilltalade och målsäganden hörts.

E. har berättat att de var på väg hem till Ås efter att ha varit på hennes moders begravning och besökt travtävlingar i Mellerud och Oslo, att det uppstod ordväxling mellan henne och B. i frågan om hon skulle få ärva pengar från modern samt att B. slog ut mot henne med ena handen, som träffade i ansiktet och orsakade fläskläpp.

B. har vidgått att han under den diskussion, som uppstod, kan ha slagit ut mot henne med handen men att han inte haft för avsikt att skada henne.

E:s uppgifter - som i någon mån vinner stöd av vad B. själv berättat - bör vinna tilltro. B. måste ha insett att slaget skulle tillfoga E. i vart fall viss smärta. På grund av vad sålunda framkommit är åtalet för misshandel styrkt även såvitt avser denna åtalspunkt. Det är dock fråga om enbart ringa misshandel.

Åtalspunkt 1 d)

B.F. har förnekat gärningen.

I denna del har, förutom B. hörts E. och som vittne kriminalinspektören G.W.

Ifrågavarande händelse skulle ha utspelat sig sedan E. efter ansökan om äktenskapsskillnad flyttat från fastigheten i Ås och var på besök där för att hämta kläder och vissa föremål. B. har vidgått att de kom i bråk med varandra och att han gick omkring och smågruffade i lägenheten. E. har berättat att B. tog henne i armarna, föste henne från hallen och in i vardagsrummet, knuffade henne mot ett element och möbler samt att smärta och blåmärken uppstod på armar och ben när han tog henne i armarna och knuffade henne mot elementet. W. har berättat, att E. vid anmälningstillfället d 24 juni 1986 drog upp ärmarna, att det fanns ett handflatestort blåmärke på vänster överarm samt att detta enligt E. skulle ha uppstått när Bertil tagit ett kraftigt grepp i armarna på henne. På grund av E:s uppgifter sammanställt med vad vittnet W berättat och med beaktande av att B. själv vidgått att han "smågruffat" vid tillfället finner TR:n styrkt att B. greppat tag i E:s överarmar och knuffat henne bl a mot ett element genom vilka åtgärder smärta och blåmärken uppstått. B. måste ha insett att E. genom hans förfarande skulle tillfogas i vart fall viss smärta. Den misshandel, som B. gjort sig skyldig till, är att bedöma som ringa.

Åtalspunkt 2

På grund av B:s F:s erkännande och vad E.F. berättat är åtalet för ofredande styrkt. - - -

Påföljden

Personundersökning har utförts beträffande B. Han är tidigare ostraffad. Upprepad misshandel mot närstående bör ofta medföra att påföljden bestäms till fängelse. Gärningarna har emellertid utlösts till följd av gräl mellan makarna. Skadorna kan inte heller betraktas som särskilt allvarliga. Villkorlig dom - om den förenas med ett kraftigt bötesstraff - är därför i detta fall tillräckligt ingripande påföljd.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.F. jämlikt 3 kap 5 § och 4 kap 7 § BrB för misshandel och ofredande till villkorlig dom jämte 100 dagsböter å 20 kr.

Domskäl

Domskäl. Som domstolarna funnit har B.F. gjort sig skyldig till dels misshandel av E.F. vid något tillfälle i juli 1984 samt d 11 mars, d 5 maj och d 18 juni 1986 (åtalspunkterna 1 a-1 d), dels ofredande av henne d 2-4 juli 1986 (åtalspunkten 2).

De misshandelsbrott som begåtts i juli 1984 och d 11 mars 1986 (åtalspunkterna 1 a och 1 b) är i enlighet med domstolarnas bedömning att hänföra till misshandel som inte är ringa.

Brotten d 5 maj och d 18 juni 1986 (åtalspunkterna 1 c och 1 d) har bestått, det förra i att B. slagit E. i ansiktet med baksidan av sin öppna högerhand, så att hennes läpp svullnat upp, och det senare i att han tagit ett kraftigt grepp om hennes överarmar samt flera gånger knuffat henne bl a mot ett element och mot olika möbler, varvid blåmärken uppstått. Även om det våld som Bertil vid de nu aktuella tillfällena utövat varit begränsat och skadorna förhållandevis lindriga talar, med hänsyn till att fråga varit om upprepade övergrepp mot nära anhörig, övervägande skäl för att också dessa brott bör bedömas som ej ringa misshandel.

För misshandel som inte är ringa bör i regel frihetsberövande påföljd tillämpas. Genomgående för den misshandel av E. som B. har gjort sig skyldig till gäller att den inte har varit av allvarligare beskaffenhet, om man endast ser till det våld som förövats och de skador som uppkommit. Vad B. och E. berättat vid huvudförhandlingen inför HD får vidare anses ge vid handen att misshandelsbrotten inte haft sin grund i någon egentlig önskan från B:s sida att skada sin dåvarande hustru eller att göra henne illa; brotten får snarare ses som impulshandlingar och tillskrivas bristande behärskning i samband med meningsbrytningar mellan makarna. Att misshandeln förövats mot en nära anhörig och därtill en fysiskt svagare person utgör emellertid i sig försvårande omständigheter. Den upprepade misshandeln har - liksom ofredandet - också varit ägnad att på ett påtagligt sätt kränka E:s personliga integritet, och hennes uppgifter i målet visar att brotten för henne inneburit en stark psykisk påfrestning. Även om B. och E. lämnat olika uppgifter om vad som föregått misshandelsbrotten, saknas stöd för ett antagande att B. vid något av tillfällena blivit provocerad på sådant sätt att det kan påverka bedömningen. En sammanvägning av vad som sålunda anförts leder till den bedömningen att det inte med utgångspunkt i omständigheterna vid brotten finns skäl att i förevarande fall frångå huvudprincipen om att misshandel som inte är ringa bör bestraffas med fängelse.

Vad som genom den i målet gjorda personundersökningen och i övrigt har framkommit om B:s personliga förhållanden visar att han från social synpunkt är skötsam. För närvarande saknar han fast arbete och har en ansträngd ekonomi. Han är mycket fäst vid sin och E:s 14-årige son och strävar efter att i så stor utsträckning som möjligt utöva umgänge med denne. Någon mera ingripande påföljd än villkorlig dom torde inte behövas för att B. skall avhållas från fortsatt brottslighet. De skäl som med utgångspunkt i hans personliga förhållanden talar mot att fängelse väljs som påföljd har dock med hänsyn till brottens art ej den tyngden att de kan motivera att annan påföljd tillämpas.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att påföljden för B.F. bestäms till fängelse 2 mån.

JustR Palm var skiljaktig i fråga om påföljden och fastställde HovR:ns domslut samt anförde såsom domskäl i stället för sista stycket i majoritetens motivering följande: Vad som genom den i målet gjorda personundersökningen och i övrigt har framkommit om B:s personliga förhållanden visar att han från social synpunkt är skötsam. För närvarande saknar han fast arbete och har en ansträngd ekonomi. Han är mycket fäst vid sin och E:s 14-årige son och strävar efter att i så stor utsträckning som möjligt utöva umgänge med denne. Misshandeln inträffade i slutskedet av ett sextonårigt, enligt båda parter till största delen lyckligt äktenskap och relativt lång tid har förflutit efter händelserna. Det är uppenbart att någon mera ingripande påföljd än villkorlig dom inte behövs för att Bertil skall avhålla sig från fortsatt brottslighet. Det kan också befaras att ett fängelsestraff skulle skada honom allvarligt när det gäller framtida arbetsmöjligheter och förhållandet till sonen. De angivna skälen talar starkt emot att välja fängelse som påföljd. Hänsyn till allmän laglydnad har enligt min uppfattning i detta fall inte en sådan tyngd att en frihetsberövande påföljd ändå måste tillämpas. Jag ansluter mig därför till TR:ns och HovR:ns val av påföljd.