NJA 1988 s. 325

Domskäl

TR:n (lagmannen Levin) anförde i dom d 14 mars 1986: Riksskatteverket har utfärdat anvisningar för värdering av förmån av fri resp subventionerad lunch vid inkomst av tjänst att tillämpas vid 1986 års taxering, RSV Dt 1984:18 (RSFS 1984:51). Om det sammanlagda värdet av subventionerade luncher under inkomståret tillsammans med övriga förmåner av liknande slag inte överstiger 600 kr för helt år är förmånerna skattefria. Anvisningarna gäller fr o m inkomståret 1985.

Svea HovR har i beslut d 18 jan 1985, nr 6:SÖ 5, prövat om lunchkuponger (rikskuponger) grundar någon fordran på lön i lönegarantilagens mening. I 2 § 1 st lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs stadgas att betalning enligt garantin utgår för bl a sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Enligt sistnämnda lagrum följer allmän förmånsrätt med bl a arbetstagares fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. HovR:n fann i sitt beslut att lunchkuponger eller rikskuponger inom ramen för de av riksskatteverket meddelade anvisningarna närmast framstod som ett substitut för en subventionerad lunch i personalmatsal. Lika litet som sistnämnda förmån borde dessa kuponger - i allt fall inom de beloppsgränser som krävs för skattefrihet - kunna grunda någon fordran på lön i lönegarantilagens mening, enligt vad HovR:n vidare fann i beslutet. HovR:ns beslut vann laga kraft.

TR:n anser sig kunna utgå från att ett utdelande av rikskuponger till borgenärerna i detta mål skulle ha följt riksskatteverkets anvisningar och att förmånen skulle ha varit skattefri för envar av dem.

Vidare anser TR:n att förutnämnda HovR:beslut bör läggas till grund för bedömningen i förevarande mål och därvid tillmätas en avgörande betydelse.

På grund av vad sålunda antecknats och med beaktande av sambandet mellan 2 § 1 st lagen om statlig lönegaranti och 12 § 1 st förmånsrättslagen finner TR:n att de fordringar, varom här är fråga, inte kan anses förenade med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Yrkandet om förmånsrätt ska alltså ogillas.

Domslut

Domslut. Borgenärernas yrkanden om förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen ogillas.

Domskäl

Domskäl. G.S. m fl har i huvudsak anfört följande. Lönebegreppet i förmånsrättslagen är mycket vidsträckt och i detta kan innefattas t ex försäkringsavgifter för privat pension, som arbetsgivaren åtagit sig att teckna för arbetstagaren. Förmånsrättslagen omfattar allt som enligt en gängse definition utgör lön. Rikskuponger betingar ett inte obetydligt värde för arbetstagaren. Om det faktiska värdet av dem inte skulle anses omfattat av förmånsrätt kommer arbetstagarens ersättning för arbetet att bli lägre än vad han har haft anledning att räkna med, eftersom en borgenär ytterst sällan får utdelning. Detta rimmar illa med de regler till skydd för lönen som uppställs i svensk lagstiftning.

Nordmark har anfört: Samtliga förmåner som hänföres under ett lönebegrepp kan rimligtvis ej konstituera förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Skattesystemet har skapat många hybrider, som ej gjort sig förtjänta av den omsorg om lönefordringarna, som varit grundläggande vid förmånsrättslagens tillkomst. Dit hör exempelvis personalrabatter, gratis kaffe, träningsoveraller med reklamtryck, subventionerade semesteranläggningar, m m.

Vad i HovR:n förekommit föranleder ej annan bedömning än den TR:n gjort. G.S:s och medparters yrkande om förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen kan därför inte vinna bifall.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

G.S. och medparter (ombud förbundsjuristen Rolf Kristensson) sökte revision med samma yrkanden som i HovR:n.

Konkursförvaltaren bestred ändring.

I HD upplystes att Svea HovR i ett beslut d 19 maj 1987, nr 11:SÖ 36 - efter att ha inhämtat yttrande från riksskatteverket - funnit arbetstagares fordran på ersättning för utebliven förmån av rikskuponger vara förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen i arbetsgivarens konkurs.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. I målet är följande upplyst. G.S. och medparter var anställda som tjänstemän hos Kopparbergs Elektronik AB. Mellan bolaget och tjänstemännen hade överenskommits att dessa såsom en löneförmån skulle erhålla lunchkuponger i form av s k rikskuponger. På grund av ekonomiska svårigheter drog bolaget fr o m aug 1985 ensidigt in nämnda förmån. Bolaget försattes i konkurs d 13 nov 1985. - Systemet med rikskuponger innebär bl a att arbetsgivaren betalar mellanskillnaden mellan kupongernas värde på matstället, kupongvärdet, och det belopp som arbetstagaren betalar för dem. I förevarande fall var kupongvärdet 500 kr i månaden eller 25 kr per dag. Av detta betalade G.S. och medparter 298 kr i månaden eller 14 kr 90 öre per dag. För envar av dem utgjorde således nettovärdet av förmånen för 1985 202 kr per månad eller 10 kr 10 öre per dag. Förmånen utgick enligt riksskatteverkets anvisningar för värdering av fri resp subventionerad lunch vid inkomst av tjänst att tillämpas vid 1986 års taxering (RSFS 1984:51, RSV Dt 1984:18). Detta innebar att den sammanlagda skattemässiga förmånen för 1985 blev 599 kr 40 öre, dvs värdet översteg inte den för nämnda år av riksskatteverket fastställda gränsen, 600 kr, för skattefria naturaförmåner från arbetsgivaren. - Envar av G.S. och medparter har i konkursen bevakat en fordran motsvarande värdet av lunchkupongerna under tiden aug t o m dec 1985, 1 010 kr.

Till ytterligare belysning av användningen av lunchkuponger kan ur riksskatteverkets ovannämnda anvisningar inhämtas följande. Med värdekuponger avses lunchkuponger som gäller som betalningsmedel på flera näringsställen. Av kupongen framgår vanligtvis även kupongens inlösensvärde för kunden. - Det förutsätts att kupongerna utnyttjas under arbetsdagen eller i omedelbar anslutning till arbetstidens förläggning. Det innebär bl a att kupongerna i normalfallet kan utnyttjas endast under lunchtid. Vidare får kupongerna inte bytas mot kontanter. Om kupongerna inte kan utnyttjas vissa dagar eller under viss period (t ex vid sjukdom, vid deltagande i internatkurser, vid tjänsteresor i in- eller utlandet) bör för dessa dagar kupongerna antingen återlämnas eller "kvittas" mot kuponger för senare period. Detta förfaringssätt behöver dock inte användas om antalet sådana dagar under året är obetydligt (ca 20 dagar). Om kupongerna används på annat sätt eller om värdet av lämnade kuponger överstiger 25 kr är kupongvärdet närmast att anse som en form av kontant löneförmån. Värderingen får i så fall ske i enlighet med vad som gäller för sådana förmåner.

Enligt 12 § förmånsrättslagen följer under vissa förutsättningar allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. I förarbetena till bestämmelsen uttalade lagberedningen (SOU 1969:5 s 152) att förmånsrätten avsåg i första hand fordran på lön, vilken term skulle - frånsett pension - inrymma allt som kunde hänföras till avlöningsförmån på grund av anställningen. Det var enligt beredningen likgiltigt, om lönen för arbetsinsatsen utgick i form av tidlön, ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel i vinst, tillägg av olika slag (t ex risk- eller kallortstillägg) eller naturaförmåner eller på annat sätt. Lagberedningen anförde vidare att gratifikationer som arbetstagaren förväntade sig inte hörde hit annat än om arbetsgivaren, ehuru från början ej pliktig därtill, måste anses ha utfäst sig att med anledning av arbetstagarens insats betala beloppet. I propositionen till förmånsrättslagen (prop 1970:142 s 134) godtog departementschefen lagberedningens uttalanden om innebörden av lönebegreppet.

Värdekuponger eller lunchkuponger utges av arbetsgivaren till arbetstagaren i enlighet med ett mellan dem träffat avtal. Det får antas att så sker i anledning av tjänster som utförts av arbetstagaren. Arbetsgivaren har således en rättslig skyldighet att utge förmånen. Kupongerna kan inte jämställas med förmåner, som syftar till att främja trivseln på arbetsplatsen och som utgår beroende av arbetsgivarens ensidiga utfästelse eller goda vilja och oberoende av arbetstagarens insats. Härtill kommer att lunchkuponger i form av rikskuponger rent faktiskt används för måltider utan direkt anknytning till arbetet och att de i praktiken är överlåtbara. Värdet av kupongerna är enkelt att beräkna. Förmånen är på grund av att den normalt är skattefri av icke obetydligt ekonomiskt värde för arbetstagaren. Förmånens skattefrihet bör dock inte användas som utgångspunkt för bedömningen av om fordringen skall anses vara förenad med förmånsrätt.

På grund av det anförda och med beaktande av den vida innebörd lönebegreppet getts i förarbetena bör ifrågavarande lunchkuponger vara att hänföra till sådan avlöningsförmån på grund av anställning, vilken är förenad med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

G.S:s och medparters talan skall således bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förklarar HD att G.S:s, G.M:s, U.L:s, D.S:s och A.W:s fordringar å vardera 1 010 kr är förenade med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Domskäl

Domskäl. Frågan om förmånsrätt gäller för var och en av G.S. och medparter en fordran på 1 010 kr, motsvarande värdet av lunchkuponger - s k rikskuponger - som de gått miste om under tiden aug-dec 1985. Konkursförvaltaren har medgivit betalningsskyldighet för det fordrade beloppet men bestritt förmånsrätt.

Av handlingarna i målet framgår att de ifrågavarande lunchkupongerna utgjordes av värdekuponger till högre värde än det belopp som den anställde betalade för dem och att bolaget såsom arbetsgivare tillsköt mellanskillnaden. De kunde användas som betalningsmedel på olika näringsställen. Kupongvärdet var 500 kr i månaden eller 25 kr per dag, varav den anställde betalade 298 kr i månaden eller 14 kr 90 öre per dag. Förmånsvärdet för den anställde uppgick alltså till 202 kr i månaden eller 10 kr 10 öre per dag.

Enligt 12 § förmånsrättslagen följer, med vissa begränsningar, allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att termen lön har avsetts inrymma allt som kan hänföras till avlöningsförmån på grund av anställningen, oavsett i vilken form förmånen utgår, och att alltså även t ex naturaförmåner hör hit (Utsökningsrätt IX, SOU 1969:5, s 152 och prop 1970:142 s 134).

Såvitt framgår av handlingarna i målet var det vid den tid som är i fråga överenskommet mellan bolaget och dess tjänstemän att bolaget skulle tillhandahålla rikskuponger. Förmånen har uppenbarligen utgjort vederlag för utfört arbete och grundas alltså på anställningen. Den kan utan svårighet värderas i pengar. Att förmånen av rikskuponger under vissa förutsättningar är fri från skatt måste anses sakna betydelse vid bedömande av frågan om förmånsrätt. Detsamma gäller det förhållandet att G.S. och medparter inte synes ha varit berättigade till kompensation av arbetsgivaren, i fall de hade frivilligt avstått från förmånen.

På grund av det anförda får förmånen av rikskuponger anses ha varit en sådan avlöningsförmån som medför allmän förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förklarar HD att G.S:s, G.M:s, U.L:s, D.S:s och A.W:s fordringar i konkursen å envar 1 010 kr är förenade med allmän förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979).