NJA 1988 s. 525

Mannens arvingar har ansetts äga möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring enligt 1 kap 4 § sista stycket FB av faderskapserkännande. Talerätten har ansetts begränsad på samma sätt som arvingars rätt enligt 3 kap 1 § 2 st FB att väcka talan om hävande av faderskapspresumtion.

TR:n

S.K. född d 22 jan 1950, är enligt faderskapserkännande dagtecknat d 20 dec 1950 dotter utom äktenskap till N.B. N.B. avled i New Mexico, USA, d 15 jan 1982.

I stämningsansökan som inkom till Stockholms TR d 4 nov 1982 hemställde S.K. att TR:n skulle utfärda stämning å C.B. maka till N.B. med yrkande i första hand att ett testamente efter N.B. skulle förklaras vara utan verkan och i andra hand att det skulle jämkas för utfående av S.K:s laglott.

C.B. som enligt testamentet - i sin egenskap av hustru - skulle erhålla all N.B:s kvarlåtenskap, delgavs stämningen och bestred yrkandena i jan 1983. Viss skriftväxling ägde därefter rum i febr 1983. I anledning av bl a pågående process i USA ägde muntlig förberedelse i målet rum vid Stockholms TR först d 1 okt 1986. Därvid preciserade S.K. grunderna för förstahandsyrkandet enligt följande: Testamentet skall i första hand förklaras vara utan verkan på den grunden att frågan om äktenskapsskillnad mellan C. och N.B. var anhängig den dag då N.B. dog varför C.B. jämlikt 11 kap 8 § och 3 kap 8 § AB ej skall äga arvsrätt. I andra hand skall testamentet vara utan verkan på den grunden att testamentet ej längre var ett uttryck för N.B:s yttersta vilja.

C.B. yrkade vid förberedelsen att målet skulle vilandeförklaras i avvaktan på resultatet av den negativa bördstalan som hon hade för avsikt att väcka mot Susanne K. I beslut d 8 okt 1986 meddelade TR:n att det ej förelåg skäl att vilandeförklara målet på den av C.B. åberopade grunden enär hon ej har talerätt i frågan om ogiltigförklaring av N.B:s faderskapserkännande.

I inlaga som inkom till TR:n d 28 okt 1986 anhöll C.B. om genstämning å S.K. C.B. yrkade att TR:n måtte förklara N.B:s faderskapserkännande av d 20 dec 1950 sakna laga verkan, att TR:n måtte förordna om blod undersökning beträffande S.K. hennes moder och N.B. samt att TR:n måtte fastställa att S.K. ej är arvsberättigad efter N.B.

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Järvstrand) anförde i beslut d 2 dec 1986: I lag har inte reglerats vem som äger föra talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande. En dylik talan har emellertid ett nära samband med sådan talan om hävande av faderskap som avses i 3 kap 1 § FB och med analogi från den bestämmelsens 2 st kan i vissa fall möjligen arvingar till den man som lämnat faderskapserkännande tillerkännas talerätt. Med fortsatt analogisk tillämpning av nämnda paragraf får arvinge dock ej väcka talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande om mannen efter barnets födelse erkänt barnet som sitt och detta - enligt förarbetena till 3 kap 1 § FB -oberoende av om mannen har känt till eller haft skäl att anta att modern under konceptionstiden haft samlag med annan man (se Walin, Föräldrabalken, 4 uppls 36 f, och prop 1975/76:170 s 169).

I förevarande fall har N.B. erkänt faderskapet efter S.K:s födelse, och han har därefter inte - såvitt visat - själv vidtagit någon som helst åtgärd för att få faderskapserkännandet ogiltigförklarat.

På grund av det anförda finner TR:n att C.B. ej är taleberättigad i fråga om ogiltigförklaring av det av N.B. givna faderskapserkännandet eller den därmed sammanhängande frågan att S.K. ej är arvsberättigad efter N.B. C.B:s genstämning avvisas därför.

C.B. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut att avvisa genstämningen måtte upphävas.

HovR:n (hovrättslagmannen Peter von Möller, referent, samt hovrättsråden Zachrisson och Westberg) lämnade i beslut d 23 jan 1987 besvären utan bifall.

C.B. (ombud advokaten B.L.) anförde besvär och yrkade att HD måtte upphäva TR:ns avvisningsbeslut.

S.K. (ombud advokaten H.L.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: HD fastställer domstolarnas beslut att avvisa genstämningen.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Sterzel och Törnell, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Erkännande av faderskap enligt 1 kap 3 § FB kan enligt 4 § 3 st samma kapitel förklaras sakna verkan mot mannen, om det visas, att han inte är far till barnet. Varken FB eller annan lag upptar någon bestämmelse om vem som äger föra talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande. I rättspraxis har slagits fast att barnets mor saknar rätt att föra sådan talan (NJA 1984 s 319) och att testamentstagare inte har rätt att föra talan om ogiltigförklaring av ett av testator avgivet faderskapserkännande (NJA 1975 s 655).

Talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande företer stora likheter med talan som avser hävande av presumtion enligt 1 kap 1 § FB att viss man är far. Sådan talar får, om mannen är död, väckas av var och en som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter mannen (se 3 kap 1 § 2 st FB i den lydelse närmast före d 1 jan 1988, som skall tillämpas i målet; i numera gällande lydelse enligt SFS 1987:790 har efterlevande maka särskilt angetts som taleberättigad). Det kan också nämnas att talan om fastställande av faderskap kan föras av barnet mot avliden mans arvingar (se 3 kap 6 § 1 st tredje meningen FB).

Mot bakgrund av det anförda framstår det som naturligt att talan om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande, skall, om mannen är död, få väckas av var och en som, frånsett barnet, är berättigad att taga arv efter mannen.

Den nyssnämnda bestämmelsen i 3 kap 1 § 2 st FB innehåller vissa begränsningar i talerätten. Arvingarna är numera uteslutna från talerätt om mannen varaktigt har sammanbott med barnet eller om han efter barnets födelse har erkänt barnet som sitt. Att märka är att här inte avses ett formellt faderskapserkännande enligt 1 kap 4 § FB utan endast att mannen givit ett bestämt uttryck för sin vilja att barnet skall anses som hans eget.

Andelen barn, vilkas föräldrar inte är gifta med varandra när barnet föds, har ökat under senare år. Många av barnens föräldrar lever tillsammans som sambor. Mannens faderskap fastställs i dessa fall oftast genom erkännande, vilket som nyss antytts är formaliserat och underkastat kontroll på ett helt annat sätt än det erkännande som avses i 3 kap 1 § 2 st FB. Mot bakgrund av nu angivna förhållanden får de skäl som anförts för en begränsning av arvingarnas talerätt i bördsmål anses motivera motsvarande begränsning av arvingarnas rätt att påkalla ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande (prop 1975/76:170 s 131 ff och 169 f). Ett sådant synsätt ligger f ö helt i linje med den utveckling som pågår mot minskade skillnader både i faktiskt och rättsligt hänseende mellan barn vilkas föräldrar är gifta med varandra och barn vilkas föräldrar inte är det.

N.B:s faderskapserkännande lämnades efter S.K:s födelse. Med hänsyn till vad som förut anförts får C.B. därför anses sakna rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av erkännandet. Hennes talan vid TR:n skall därför som domstolarna funnit avvisas.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

JustR Lars K Beckman var skiljaktig och anförde: Erkännande av faderskap - - - se HD:s beslut - - - anses som hans eget.

Nu angivna begränsningar har en speciell bakgrund (se prop 1975/76:170 s 131 ff och 169 f) och omständigheterna är normalt inte heller jämförbara med situationen när ett formellt faderskapserkännande har lämnats. Det bör särskilt framhållas att formella faderskapserkännanden i allmänhet lämnas först efter barnets födelse.

I och för sig kan skäl anföras för en ordning som innebär att mannen kan föra talan om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande men att hans arvingar i praktiken är avskurna från talerätt. Utan stöd av någon lagreglering i fråga om rätten att föra talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande bör det dock inte komma i fråga att analogivis tillämpa vissa begränsningar av talerätten som är avsedda för en annan situation.

C.B. är, om man bortser från S.K. berättigad att taga arv efter N.B. Med hänsyn till vad som tidigare anförts är hon därför också berättigad att föra talan om ogiltigförklaring av det av N.B. lämnade faderskapserkännandet. Hennes genkäromål borde alltså inte ha avvisats. Med upphävande av domstolarnas avvisningsbeslut skall målet återförvisas till TR:n för fortsatt handläggning.