RH 1997:21
Barn har rätt att föra talan om att lämnad faderskapsbekräftelse saknar verkan mot den som lämnat sådan bekräftelse.
P.R. var sedan början av år 1980 sammanboende med en man vid namn P.S.. S.R. föddes den 25 september 1985, och den 29 oktober 1985 undertecknade P.S. ett faderskapserkännande. När S.R. var cirka åtta månader gammal separerade P.R. och P.S.. P.R. är ensam vårdnadshavare.
Efter att anledning uppkommit att ifrågasätta riktigheten i P.S:s faderskapserkännande inledde Servicenämnd Råå i Helsingborg i januari 1996 en utredning för fastställande av faderskap. Rättsgenetisk undersökning genomfördes. Resultatet av denna visade att P.S. inte är S.R:s far och att faderskapssannolikheten för att en annan man vid namn J.H., som sagt sig ha haft samlag med P.R. inom konceptionstiden för S.R:s födelse, överstiger 99,99 procent. P.S. har trots den rättsgenetiska undersökningen inte agerat för att faderskapserkännandet skall förklaras sakna verkan mot honom. Kontakten mellan P.S. och S.R. har under åren varit knapp. Däremot har J.H. och S.R. sedan resultatet av den rättsgenetiska undersökningen blev känt haft regelbunden och god kontakt.
S.R. yrkade vid Helsingborgs tingsrätt att tingsrätten måtte förklara att P.S:s faderskapserkännande den 29 oktober 1985 saknar verkan mot honom.
Helsingborgs tingsrätt (1996-08-30, rådmannen Dan Töllborn) avvisade S.R:s talan.
Tingsrätten anförde som skäl följande.
Möjligheterna att upphäva ett genom bekräftelse fastställt faderskap regleras i 1 kap. 4 § sista stycket föräldrabalken. Rätten kan, om det senare visas att den som lämnat bekräftelsen inte är fader till barnet, förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom. Av Walins kommentar till Föräldrabalken, 5 u, s 48y, framgår att det är mannen och hans arvingar som kan föra talan om att bekräftelsen är oriktig, jämför även NJA 1988 s 525. På grund härav och eftersom det inte finns någon annan bestämmelse som möjliggör att barnet väcker talan om ogiltigförklarande av en faderskapsbekräftelse avvisar tingsrätten S.R:s talan.
S.R. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut att avvisa hans talan.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-12-20, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, adjungerade ledamoten rådmannen Anders Nilsson och tf. hovrättsassessorn Lena Petersson, referent) undanröjde tingsrättens beslut och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling.
Hovrätten anförde som skäl följande.
Fråga i målet gäller om barnet har talerätt i frågan att en faderskapsbekräftelse skall förklaras oriktig.
Mål om hävande av faderskap behandlas i 3 kap.föräldrabalken. Kapitlets första paragraf ger rätt åt en man, som enligt 1 kap. 1 § samma balk presumerats vara barnets far, att mot barnet eller dess arvingar väcka talan om förklaring att han inte är far till barnet. För det fall mannen är död kan i stället hans maka eller arvsberättigade under vissa förhållanden väcka sådan talan. Enligt 3 kap. 2 § kan också barnet väcka talan härom mot mannen eller, om han är död, hans arvingar.
I fall som det förevarande, där modern vid barnets födelse inte var gift, fastställs faderskapet för ett barn genom bekräftelse (tidigare erkännande) eller dom. Visas senare att den som lämnat bekräftelse inte är fader till barnet, skall rätten enligt 1 kap. 4 § 3 st. föräldrabalken förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom. Mål om ogiltigförklaring av bekräftelse faller inte in under bestämmelserna i 3 kap.föräldrabalken och någon regel om vem som har talerätt i sådana mål finns inte heller i övrigt.
Avsaknaden av skrivna regler i frågan har uppmärksammats i såväl rättspraxis som litteratur. I det betänkande som lämnats av utredningen om internationella faderskapsfrågor (SOU 1983:25 s. 155) nämns att talan om ogiltigförklaring av biologiskt oriktiga erkännanden torde kunna väckas dels av den man som har lämnat erkännandet (eller i vissa fall möjligen av hans arvingar) mot barnet eller dess arvingar, dels av barnet mot mannen eller hans arvingar. Hänvisning gjordes till Walins Kommentar till Föräldrabalken (3 uppl. 1979) och till lagrådets yttrande i prop 1982/83:8 s. 19-20, vilka syntes förutsätta att talerätt tillkom bl.a. barnet. Vidare har frågan uppkommit bl.a. i NJA 1984 s. 319 och NJA 1988 s. 525. I 1984 års fall konstaterade Högsta domstolen att talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande har nära samband med talan som avser fastställande av faderskap eller förklaring att viss man inte är fader, samt att barnets mor i dessa fall saknar talerätt. Rättsfallet från 1988 behandlar frågan om mannens arvingar har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännanden. Liksom i avgörandet från 1984 noterades likheten mellan denna talan och talan om förklaring att viss man inte är fader, vilket enligt 3 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken kan väckas av mannens släktingar om mannen är död. Högsta domstolen fann att det framstod som naturligt att talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande, om mannen är död, skall få väckas av var och en som frånsett barnet är berättigad till arv efter honom. Högsta domstolen uttalade därvid: "Andelen barn, vilkas föräldrar inte är gifta med varandra när barnet föds, har ökat under senare år. Många av barnens föräldrar lever tillsammans som sambor. Mannens faderskap fastställs i dessa fall oftast genom erkännande, vilka (som nyss antytts) är formaliserat och underkastat kontroll på ett helt annat sätt än det erkännande som avses i 3 kap. 1 § 2 st. föräldrabalken. Mot bakgrund av det nu angivna förhållandet får de skäl som anförts för en begränsning av arvingarnas talerätt i bördsmål anses motivera motsvarande begränsning av arvingarnas rätt att påkalla ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande. Ett sådant synsätt ligger f.ö. helt i linje med den utveckling som pågår mot minskade skillnader både i faktiskt och rättsligt hänseende mellan barn vilkas föräldrar är gifta med varandra och barn vilkas föräldrar inte är det."
Frågan om vem som rätteligen är ett barns far är av största intresse inte minst för barnet själv. I ett fall som det förevarande, där den man som lämnat en bekräftelse inte kan förmås att väcka talan om att denna saknar verkan mot honom trots att erkännandet är biologiskt oriktigt, och inte barnets mor självständigt kan föra talan, skulle barnet så länge mannen är i livet vara utesluten från möjlighet att få det riktiga förhållandet fastslaget om barnet inte har talerätt. Detta kan rimligen inte ha varit lagstiftarens avsikt. Att så inte är fallet får enligt hovrättens mening också stöd av Högsta domstolens ovan redovisade uttalanden. I 1988 års rättsfall görs således en viss analogi mellan bestämmelserna i 3 kap. och talan som avses i 1 kap. 4 § 3 st. föräldrabalken, vilket snarare talar för en tolkning att barnet kan väcka den sistnämnda talan än att barnet skulle vara utesluten denna möjlighet. Inte heller kan de uttalanden som i femte upplagan av Walins Kommentar till Föräldrabalken görs i frågan anses utesluta en sådan tolkning. Jämförelse kan också göras med 1 kap. 2 § 2 st. föräldrabalken som stadgar att den gifte mannens faderskapspresumtion kan hävas av en faderskapsbekräftelse som görs av en annan man. En sådan regel saknas för det fallet när två bekräftelser står mot varandra. Konkurrensfrågan bör åtminstone kunna lösas genom att barnet får väcka talan i saken. Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten att S.R. har rätt att mot P.S. väcka talan om att faderkapserkännandet saknar verkan mot P.S.. Överklagandet skall därför bifallas.