NJA 1984 s. 319

En kvinna, som är iransk medborgare men stadigvarande bosatt i Sverige, födde här ett barn. En svensk man lämnade skriftligt faderskapserkännande, vilket godkändes av modern och socialnämnden. Modern var emellertid gift med en annan man, som var brittisk medborgare. Sedan modern och barnet lämnat Sverige, väckte modern här för egen del talan mot den man som lämnat faderskapserkännandet om att detta skulle förklaras ogiltigt, varvid åberopades bl a att erkännandet inte godkänts av hennes make. Frågan huruvida modern hade rätt att föra sådan talan har bedömts enligt den lag som var tillämplig i fråga om giltigheten av faderskapserkännandet, vilket i förevarande fall ansetts vara svensk lag. Modern har ansetts sakna rätt att föra nämnda talan.

HD

R.Z., som är iransk medborgare, födde d 22 juli 1978 dottern R.. R. föddes i Sverige och har bott tillsammans med sin moder, som var stadigvarande bosatt i Sverige sedan sommaren 1978 till i maj 1981. I vart fall under en del av denna tid bodde de tillsammans med J.F.. Denne, som är svensk medborgare, erkände sig d 29 aug 1978 skriftligen vara fader till R.. Erkännandet godkändes samma dag skriftligen av R.Z. och av Stockholms sociala centralnämnd. R.Z. är sedan 1975 gift med en brittisk medborgare. Hon och R. vistades sedan maj 1981 i Pakistan, tills de i dec 1983 flyttade till England där de nu är bosatta. Enligt beslut av Stockholms TR d 6 sept 1978 har R.Z. och J.F. gemensamt vårdnaden om R.. Vid TR:n pågår emellertid rättegång om vårdnaden, varvid R.Z. yrkat att hon ensam skall erhålla vårdnaden och J.F. yrkat att vårdnaden skall tillerkännas enbart honom.

I det nu aktuella målet väckte R.Z. d 7 okt 1982 vid Stockholms TR talan för egen del mot J.F. med yrkande att faderskapserkännandet skulle förklaras ogiltigt. Som grund för yrkandet åberopades att svensk lag inte är tillämplig på faderskapsfrågan samt, om så skulle vara fallet, att vad som sägs i 1 kap 2 § 2 st FB om faderskapserkännandes godkännande av mannen i moderns äktenskap inte iakttagits. J.F. bestred yrkandet.

J.F. yrkade att R.Z:s talan skulle avvisas på den grunden att hon inte hade talerätt.

TR:n (rådmannen Bredberg-Olsson) meddelade d 6 april 1983 följande beslut: TR:n finner ej laga hinder föreligga för prövning av kärandens yrkande på åberopade grunder. Framställd invändning om rättegångshinder lämnas därför utan bifall.

J.F. anförde besvär över beslutet i Svea HovR med yrkande att R.Z:s talan måtte avvisas.

HovR:n (hovrättslagmannen Anders Hedström, hovrättsrådet Svanström, referent, hovrättsassessorn Svanberg och adj led Nils Hedström) lämnade i slutligt beslut d 14 sept 1983 besvären utan bifall.

J.F. anförde besvär och yrkade att HD måtte avvisa R.Z:s talan.

R.Z. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sandesjö, hemställde i betänkande att HD måtte lämna besvären utan bifall.

HD (JustR:n i, Vängby, Gregow, referent, och Freyschuss) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. - - - Frågan huruvida R.Z. har rätt att föra den talan som hon väckt i TR:n skall bedömas enligt den lag som är tillämplig i fråga om giltigheten av faderskapserkännandet. Med hänsyn till vad som är upplyst i målet bör svensk lag tillämpas.

Varken FB eller annan lag innehåller någon bestämmelse om vem som äger föra talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande. Vid bedömande av frågan om R.Z:s talerätt bör följande beaktas.

I mål om fastställande av faderskap skall enligt 3 kap 5 § 1 st och 6 § FB talan föras av barnet mot viss man, i förekommande fall flera män, eller mot avliden mans arvingar. Barnets moder får, om hon har vårdnaden om barnet, föra barnets talan såsom ställföreträdare (3 kap 5 § 2 st) men kan inte föra talan i saken såsom part. På motsvarande sätt gäller i fråga om mål om förklaring att viss man inte är fader att mannen eller hans arvingar samt barnet är parter i rättegången (3 kap 1, 2 och 4 §§). Inte heller i sådant mål kan alltså modern föra talan som part.

Talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande regleras inte i FB. Sådan talan har emellertid nära samband med talan som avser fastställande av faderskap eller förklaring att viss man inte är fader. När det gäller talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande på den grunden att erkännandet inte överensstämmer med det biologiska faderskapet har ansetts att sådan talan kan föras av den man som lämnat erkännandet eller i vissa fall möjligen hans arvingar samt av barnet (se SOU 1983:25, Internationella faderskapsfrågor, s 155; se även Walin, Föräldrabalken 3 uppl s 38); barnets moder anses alltså inte kunna föra sådan talan för egen räkning. Det torde saknas skäl till att frågan om rätt för modern att föra talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande skall bedömas på annat sätt, när talan förs på annan ogiltighetsgrund. Även i ett sådant fall skulle bifall tilltalan medföra att faderskapserkännandet, med verkan även för barnet, förklarades ogiltigt. Beaktas bör också att en självständig talerätt för modern skulle kunna föranleda svårbemästrade problem, i fall barnet genom behörig ställföreträdare skulle hävda annan mening än modern och anse faderskapserkännandet böra gälla.

På grund av det anförda måste R.Z. anses sakna rätt att föra den talan om ogiltigförklaring av J.F:s faderskapserkännande som hon väckt vid TR:n. Hennes talan skall därför avvisas.

Slut. Med upphävande av domstolarnas beslut såvitt nu är i fråga avvisar HD den av R.Z. vid TR:n väckta talan.

JustR Mannerfelt var av skiljaktig mening i frågan huruvida rättegångshinder förelåg och anförde: - - - se HD:s beslut - - - svensk lag tillämpas.

Den grund J.F. åberopat till stöd för sin invändning om att R.Z. saknar talerätt avser att moder inte kan vara part, när det gäller positiv fastställelsetalan rörande faderskap enligt 3 kap 5 § FB, och att hon därför rimligen inte heller bör kunna vara det såvitt avser en negativ fastställelsetalan som går ut på att viss man inte är att rättsligen anse som ett barns fader; såsom en talan av sistnämnd innebörd vill J.F. tydligen betrakta det nu uppkomna fallet att ett faderskapserkännande påstås vara ogiltigt.

När det gäller de talerättsgrundande - och indirekt talerättsbegränsande - bestämmelserna i 3 kap FB, är att beakta att de tar sikte på statusmål, dvs mål vari talan går ut på att i själva domslutet skall utsägas att viss man är ett barns fader eller, såvitt angår barn som är avlat under bestående äktenskap, att mannen i äktenskapet icke är att anse som fader. Av annan beskaffenhet är talan som gäller fråga om ogiltighet av ett föreliggande faderskapserkännande. Sådan talan kan förekomma i två typfall.

Dels kan talan avse det här icke aktuella fallet att ogiltighet är för handen därför att fråga är om ett erkännande som är från biologisk synpunkt oriktigt. Att mål av den typen formellt inte omfattas av 3 kap FB följer av rättsfallet NJA 1973 s 35 (jfr Walin, Föräldrabalken, 3 uppl s 39). Inom doktrinen har dock uttalats att analog tillämpning av de talerättsbegränsande reglerna i 3 kap FB kan komma i fråga i nu avsedda fall (Walin a a s 383 st och SOU 1983:25 s 155).

Dels kan talan gälla att erkännandet är ogiltigt på formella grunder. Härvid kan ifrågakomma ogiltighet därför att civilrättslig ogiltighetsgrund föreligger eller därför att stadgade formföreskrifter inte iakttagits. Såsom tänkbar har från ett håll inom doktrinen betraktats möjligheten att i hithörande fall talerättsfrågan skulle vara att bedöma enligt väsentligen samma grunder som i det nyss berörda fallet att fråga är om biologiskt oriktigt faderskapserkännande (Walin a a s 38 4 st; något liknande antagande görs däremot inte i SOU 1983:25 - se s 154).

När fråga är om ogiltighet på formella grunder, bör enligt min mening särskilt tas i beaktande att faderskapserkännande utgör en rättshandling vars tillkomst förutsätter medverkan av flera intressenter såsom undertecknare. Det förefaller mig utan vidare klart att envar av dessa - alldeles oavsett talerättsregleringen i 3 kap FB - äger föra talan på den grunden att ogiltighet vidlåder den egna underskriften, därför att den är förfalskad eller tillkommen genom tvång, förledande eller liknande; redan härav framgår att en talerättsbegränsning baserad på analogitillämpning av 3 kap FB inte kan komma i fråga i dylika fall. Och något hållbart skäl torde inte kunna uppletas varför en av berörda intressenter i avseende på ett faderskapserkännandes tillkomst skulle sakna rätt att angripa erkännandet på den grunden att ogiltighet på formell grund är för handen såvitt gäller annan intressents medverkan. Det måste tvärtom anses vara ett beaktansvärt rättsskyddsintresse att en person som i en eller annan roll påtecknat en handling, syftande till faderskapserkännande, skall genom rättegång kunna få fastslaget huruvida ett i allo bindande faderskapserkännande med därav följande rättsverkningar kommit till stånd. Detta måste anses gälla även när - såsom i förevarande fall - det i och för sig inte kan bli fråga om ett fastslående av definitiv ogiltighet hos ett faderskapserkännande utan endast ett konstaterande huruvida det för närvarande föreligger ett bindande faderskapserkännande; om R.Z:s make i en framtid kan tänkas påteckna ifrågakommen handling är okänt (jfr härtill Walin a a s 36 sista st).

Vad nyss sagts beträffande förekommande rättsskyddsintresse belyses särskilt väl av omständigheterna i föreliggande fall. R.Z. har sålunda såväl i Sverige som i Pakistan blivit invecklad i vårdnadsrättegångar, vari hon nödgas processa mot en man som enligt hennes bestämda mening inte har formell grund att uppträda som fader till berört barn.

Från mera allmänna synpunkter vill jag tillägga, att restriktivitet bör iakttagas när fråga uppkommer om att genom analogitillämpning vidga talerättsbegränsande bestämmelsers räckvidd till att avse även andra processituationer än dem som lagstiftaren uttryckligen ansett vara förtjänta av en inskränkande reglering. Såvitt angår fastställelsetalan huruvida visst rättsförhållande består eller icke består är att erinra om att den allmänna principen enligt 13 kap 2 § RB är att sådan talan får upptas till prövning, om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna ovisshet länder käranden till förfång; att i förevarande fall föreligger en ovisshet som länder R.Z. till förfång synes i belysning av vad nyss sagts om pågående processer obestridligt. Det måste krävas starka skäl för att den angivna allmänna principen skall vika för ett antagande om talerättsbegränsning som kan baseras allenast på analogier.

I enlighet med det anförda finner jag att R.Z. inte kan anses sakna talerätt såvitt nu är i fråga. Ej heller i övrigt föreligger förhållande av beskaffenhet att utgöra rättegångshinder som rätten har att självmant beakta.

Jag ansluter mig följaktligen till det slut som betänkandet innefattar.