RH 2016:73

P.Z. och J.Z. yrkade att tingsrätten skulle fastställa att L.Z:s faderskapsbekräftelse av den 3 oktober 1946, i vilket han erkänt sig vara far till L.B., saknar verkan. Till stöd för sin talan anförde de att DNA-analys utförd av Rättsmedicinalverket år 2015 visar att L.Z. inte är far till L.B. L.Z. avled den 8 april 2014.

Tingsrätten (tingsfiskalen Caroline Frankow) avvisade i slutligt beslut den 29 juni 2015 käromålet. I skälen anförde tingsrätten följande.

Frågan om vem som har rätt att föra talan om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande enligt 1 kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken (FB) är inte reglerad i lag.

I rättsfallet NJA 1988 s. 525 har Högsta domstolen uttalat att talan om ogiltighet av faderskapserkännande uppvisat stora likheter med talan om hävande av en faderskapspresumtion. I det senare fallet har arvingarna till den avlidne mannen under vissa förutsättningar talerätt. Det framstår därför, enligt Högsta domstolen, som naturligt att talan om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande ska, om mannen är död, få väckas av arvingarna. Men bestämmelsen i 3 kap. 1 § andra stycket FB innehåller också det undantaget att talerätt inte tillerkänns arvingar om mannen varaktigt sammanbott med barnet eller om mannen efter barnets födelse har erkänt barnet som sitt. Högsta domstolen avvisade därför, eftersom mannen hade erkänt barnet som sitt, talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännandet.

Högsta domstolens avgörande i NJA 1988 s. 525 ger alltså uttryck för att fall av ogiltigförklaring av faderskapserkännande och fall av hävande av faderskapspresumtion ska behandlas lika och att i båda fallen ska regleringen i 3 kap. 1 § andra stycket FB tillämpas. Även om rättstillämpningen senare ifrågasatts i den juridiska litteraturen har principen inte rubbats av avgörandet NJA 2006 s. 283, som rörde frågan om hävande av faderskapspresumtion och där prejudikatfrågan var om mannen varaktigt sammanbott med barnet.

I enlighet med denna praxis ska talan i det nu aktuella fallet - som är att jämställa med det av Högsta domstolen bedömda rättsfallet i NJA 1988 s. 525 - avvisas.

P.Z. och J.Z. yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisa målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. Till stöd för sin talan anförde de väsentligen följande.

Tingsrätten har gjort en felaktig bedömning i målet avseende deras talerätt i målet i det att rätten, med konstaterande av avsaknad av lagreglering på området, feltolkat den praxis som finns på området samt inte beaktat den teknikutveckling som skett vad gäller DNA-analyser och den innebörd dessa nya analyser får för synen på talerätt och tolkningen av tidigare praxis. Enligt L.Z. har han aldrig undertecknat något faderskapserkännande utan det var ett avtal om underhåll som han skrev under, utan någon utredning. L.Z. har aldrig sammanbott med L.B. eller haft något umgänge med honom och slutade även efter en tid att betala underhåll. I folkbokföringen finns inte L.B. upptagen som barn till L.Z. Enligt L.Z:s uppfattning var han inte far till L.B. och han ville säkerställa bevisning om detta genom att göra ett så kallat DNA-testamente, vilket innebar att han lät registrera sin DNA-profil vid Rättsmedicinalverket år 2012. L.B. har samtyckt till en DNA-undersökning och av Rättsmedicinalverkets rapport avseende föräldraundersökning framgår att L.Z. inte är far till L.B.

Hovrätten (hovrättsråden Marie Norberg, referent, och Jessica Lovén samt tf. hovrättsassessorn Martin Sjökvist) fastställde den 15 juni 2016 tingsrättens avvisningsbeslut och anförde i skälen följande.

Den fråga hovrätten har att avgöra är om P.Z. och J.Z., som är biologiska barn till L.Z, kan föra talan mot L.B. om att faderskapsbekräftelsen som L.Z. undertecknat gällande L.B. saknar verkan.

Reglerna om faderskapsbekräftelse (tidigare faderskapserkännande) finns i 1 kap. 4 § FB. I första stycket ställs de formella kraven för en bekräftelse av faderskap upp och i andra stycket anges att bekräftelsen får göras även före barnets födelse. I tredje stycket sägs att om det senare visar sig att den som har lämnat bekräftelsen inte är far till barnet, ska rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom. Det finns ingen reglering om vem som har rätt att föra en sådan talan. Enligt tidigare lag om barn utom äktenskap skulle ett erkännande om faderskap gälla där det inte visats att mannen inte var far till barnet. I förarbetena angavs att det torde bli mycket sällsynt att en sådan bevisning skulle lyckas, då det skulle krävas utredning om att barnet inte kunde vara avlat vid samlag som den som erkände faderskapet kunde ha haft med modern (se NJA II 1917 s. 422 f.).

I rättsfallet NJA 1988 s. 525 konstaterade Högsta domstolen att talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande har stora likheter med talan som avser hävande av faderskapspresumtion (då mannen i äktenskap anses vara far till ett barn fött av en gift kvinna, se 1 kap. 1 § FB). Högsta domstolen ansåg det därför naturligt att talan om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande skulle, om mannen var död, få väckas av hans arvingar men då med samma begränsningar som gäller vid hävande av faderskapspresumtion enligt 3 kap. 1 § FB. Där sägs att arvingarna är uteslutna från talerätt om mannen varaktigt har sammanbott med barnet eller om han efter barnets födelse har erkänt barnet som sitt. Eftersom faderskapserkännandet i det fallet lämnats efter barnets födelse avvisades talan.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett rättsfall ansett att ett barn har talerätt ifråga om ogiltigförklaring av en faderskapsbekräftelse (se rättsfallet RH 1997:21). Hovrätten uttalade där att frågan om vem som rätteligen är ett barns far är av största intresse inte minst för barnet själv. I ett fall där den man som lämnat en bekräftelse inte kan förmås att väcka talan om att denna saknar verkan mot honom, trots att erkännandet är biologiskt oriktigt, skulle barnet så länge mannen är i livet vara utesluten från möjlighet att få det riktiga förhållandet fastslaget om barnet inte har talerätt, vilket hovrätten ansåg rimligtvis inte kunde ha varit lagstiftarens avsikt. Att så inte var fallet fick enligt hovrättens mening även stöd i Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA 1988 s. 525.

Avsaknaden av skrivna regler i frågan om vem som har talerätt har uppmärksammats även i litteraturen. Som klagandena har påtalat har f.d. justitierådet Olle Höglund i en artikel i Svensk Juristtidning kritiserat Högsta domstolens avgörande i NJA 1988 s. 525 (Höglund, Om arvinges rätt att föra talan om ogiltighet av faderskapsbekräftelse, SVJT 2006, s. 911 ff.). Olle Höglund menar att utvecklingen i lagstiftningen vad gäller hävande av faderskapspresumtion har gått mot att barnets intresse av att få utrett vem som i själva verket är dess far måste anses väga tyngre än dess intresse av att anses som barn i äktenskap. Med en sådan utveckling är det enligt hans mening inte förenligt att inskränka möjligheten att få faderskap till barn rätt fastställt. Det allmänna intresset av att faderskap blir rätt fastställt har också lett till att det beviljats resning i fall där faderskapet fastställts genom dom, då det efter domen blivit bevisat att den utpekade mannen inte är far till barnet, genom t.ex. blodprov. Olle Höglund menar att det efter Högsta domstolens avgörande år 1988 har skett en snabb utveckling genom införandet av DNA-tekniken och när en sådan säkerhet i faderskapsbestämning nu vunnits finns det synnerliga skäl för en ändring av rättstillämpningen på så sätt att talan av en arvinge inte bör hindras av att faderskapserkännandet har lämnats efter barnets födelse. Rättsfallet NJA 2006 s. 283 gällde talan om hävande av faderskapspresumtion. Där hade mannen sammanbott med barnet i 18 månader och i samband med separationen beställt en DNA-undersökning avseende sitt faderskap till barnet. Högsta domstolen ansåg mot bakgrund av den förhållandevis korta tid som sammanboendet hade varat och till att mannen vidtog åtgärder som tydde på att han velat ifrågasätta faderskapet kunde sammanboendet inte betraktas som varaktigt i den mening som avses i 3 kap. 1 § andra stycket FB. Mannens arvingar hade därför rätt att väcka talan avseende hävande av faderskapspresumtionen.

I det här aktuella fallet gör hovrätten följande bedömning.

Lagtexten saknar bestämmelser om vem som får väcka talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande, men enligt Högsta domstolens uttalanden i NJA 1988 s. 525 har mannens arvingar rätt att väcka sådan talan med de begränsningar som följer av 3 kap. 1 § andra stycket FB. Det betyder att om fadern som i detta fall är död och han inte har sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse bekräftat barnet som sitt kan makan och den som vid sidan av barnet eller näst efter barnet är arvsberättigad väcka talan om att mannen inte är far till barnet. L.Z.s faderskapserkännande lämnades efter det att barnet föddes 1946 och dessutom en gång till år 1958. Enligt den bedömning som Högsta domstolen lagt fast har P.Z. och J.Z. därmed inte rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännandet. Frågan hovrätten har att ta ställning till är därför om det finns något skäl att frångå den bedömning Högsta domstolen gjorde i rättsfallet NJA 1988 s. 525.

P.Z. och J.Z. har anfört att det numera genom DNA-teknik går att fastställa faderskap med en sådan säkerhet att den begränsning av talerätten som Högsta domstolens nämnda avgörande medför inte längre är motiverad. Denna åsikt delas av Olle Höglund i hans artikel i SvJT. År 1991 började DNA-analyser användas i faderskapsärenden i vissa fall och sedan år 1994 är faderskapsundersökningarna helt baserade på DNA-analyser (se prop. 2004/05: 137 s. 50 f.). Med DNA-analys kan man utesluta praktiskt taget samtliga felaktigt utpekade män i ett faderskapsärende. Redan vid tiden för Högsta domstolens avgörande år 1988 användes emellertid rättsgenetiska undersökningar som med mycket stor sannolikhet kunde fastställa faderskap (se t.ex. avgörandena NJA 1984 s. 49 och 1985 s. 236 I och II). Att utvecklingen på det medicinska området gått framåt kan därför inte i sig medföra en annan bedömning av talerätten än den Högsta domstolen gjorde i NJA 1988 s. 525.

Nästa fråga är om de åtgärder L.Z. vidtagit före sin död ger anledning att bedöma frågan från en annan utgångspunkt. L.Z. har, enligt P.Z. och J. Z., ifrågasatt att han var far till L.B. Han lät därför registrera sin DNA-profil vid Rättsmedicinalverket. Han sammanbodde aldrig med L.B. och hade inget umgänge med honom. Dessa omständigheter liknar de som förelåg i rättsfallet NJA 2006 s. 283, där mannen sammanbott med barnet under en kortare tid och även beställt en faderskapsundersökning. Högsta domstolen kom där fram till att detta innebar att mannen inte kunde anses varit varaktigt sammanboende med barnet. Frågan om ett sammanboende kan anses som varaktigt är en bedömningsfråga. I förevarande fall står det klart att L.Z. inte alls sammanbott med L.B. L.Z. har två gånger efter L.B:s födelse bekräftat L.B. som sitt barn. Att L.Z. så sent som 2012 lät registrera sin DNA-profil kan enligt hovrättens mening inte påverka utgångspunkterna för hur frågan om talerätt ska bedömas. Med beaktande av den utveckling som skett på det medicinska området med DNA-tekniken och dess tillgänglighet har bevisläget i aktuella frågor förändrats. Den begränsning i talerätten som medför att en arvinge i fall som det aktuella inte kan föra talan om ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse framstår med hänsyn till detta inte längre som särskilt välgrundad. Det är emellertid en sak för lagstiftaren att reglera talerätten i nu aktuella frågor eller för Högsta domstolen att ändra rättstillämpningen på oreglerade områden. Eftersom tingsrättens beslut att avvisa P.Z:s och J.Z:s talan är överensstämmande med rådande praxis ska överklagandet avslås och tingsrättens beslut stå fast.

Hovrättens beslut meddelat: den 15 juni 2016.

Mål nr: Ö 808-15.

Lagrum: 1 kap. 4 § och 3 kap. 1 § andra stycketföräldrabalken.

Rättsfall: NJA 1988 s. 525; NJA 2006 s. 283; RH 1997:21.

Litteratur: SvJT 2006 s. 911 ff.