NJA 1988 s. 715

Domskäl

TR:n (lagmannen Eliasson samt rådmännen Holm och Qviström) anförde i dom d 5 maj 1986:

Domskäl. Det är i målet ostridigt, att landstinget i dess sjukhus, sjukhem och hem för omsorgstagare dels till patienter och omsorgstagare framfört radiomusik, TV-musik och annan musik, dels till personal framfört radiomusik i slutna personalutrymmen. Såsom parterna bestämt sin talan skall frågan huruvida landstingets musikframföranden därmed gjorts tillgängliga för allmänheten prövas oavsett om ett större eller mindre antal patienter eller omsorgstagare varit under vård i ett sjukhus eller hem.

Enligt 2 § 1 st upphovsrättslagen innefattar upphovsrätt uteslutande rätt att göra ett verk tillgängligt för allmänheten genom att, såvitt nu är i fråga, framföra det offentligt. Verket görs enligt 3 st första meningen samma § tillgängligt för allmänheten bl a när det framförs offentligt. Enligt andra meningen samma st anges att lika med offentligt framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets. Det saknar därvid betydelse om verket förmedlas omedelbart till en vid framförandet närvarande publik eller med hjälp av tekniska anordningar. Begreppet offentligt skall, som framgår av förarbetena (prop 1960:17 s 62), i upphovsrättsliga sammanhang ges en vidsträckt innebörd. Riktpunkten bör enligt lagutskottet vara att upphovsmannens rätt omfattar alla framföranden som inte äger rum inför helt slutna kretsar. I förarbetena (prop 1960:17 s 60) anges vidare som en principiell utgångspunkt att åt en upphovsman bör förbehållas rätt att ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av hans verk som har praktisk betydelse, låt vara att man med hänsyn till religiösa, kulturella och eljest samhälleliga behov gör vissa inskränkningar i denna rätt.

Den musik landstinget anordnat för patienter och omsorgstagare har i och för sig varit förbehållen dem som vid tillfället varit föremål för sjukhusvård. Det vårdansvar som åligger ett landsting omfattar emellertid enligt hälso- och sjukvårdslagen, i dess lydelse före d 1 juli 1986, alla dem som är bosatta inom landstingskommunen samt dem som vistas inom landstingskommunen, utan att vara bosatta där, och behöver omedelbar hälso- och sjukvård. Motsvarande vårdansvar gäller enligt lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda beträffande bosatta inom landstingskommunen. Den omständigheten att en patient- eller omsorgstagargrupp är begränsad så till vida att det för sluten vård krävs beslut av en läkare utesluter inte i detta sammanhang att sjuk- och omsorgsvården skall anses tillgänglig för allmänheten.

Mot denna bakgrund och den tolkning av offentlighetsbegreppet som avses i upphovsrätten måste enligt TR:n landstingets musikframföranden till patienter, omsorgstagare och i förekommande fall annan allmänhet anses ha skett offentligt.

Den musik som anordnats för den anställda personalen har skett i matsalar och andra personalutrymmen, vilka utrymmen inte varit tillgängliga för andra än de anställda. Det kan med hänsyn härtill inte anses att musiken gjorts tillgänglig för allmänheten och därmed framförts offentligt enligt vad som avses i första meningen av 2 § 3 st upphovsrättslagen. Enligt tilläggsbestämmelsen i andra meningen samma st skall emellertid lika med ett offentligt framförande anses sådant framförande som i förvärvssyfte anordnas för en större sluten krets. Av vad som uppgetts i målet uppgår landstingets sjukvårdspersonal till ett stort antal. Den avsedda personalgruppen utgör således en större sluten krets. Vad TR:n har att pröva är därför huruvida landstingets sjuk- och omsorgsvård är att anse som förvärvsverksamhet i upphovsrättslagens mening.

Begreppet förvärvsverksamhet är i förarbetena till lagen inte klart definierat. I första hand har med tilläggsbestämmelsen avsetts att i upphovsrätten innefatta den s k industrimusiken och liknande framföranden som sker i ekonomiska verksamheter. Däremot skall enligt lagutskottets uttalande (1 LU 1960:41 s 38) från upphovsrätten uteslutas ideella organisationer, eftersom de inte anses bedriva förvärvsverksamhet. Vad gäller ett landstings sjukvårdsverksamhet kan i och för sig inte påstås att denna sker i ett renodlat förvärvssyfte, även om en viss täckning sker på kostnadssidan. Frågan är emellertid om tolkningen av förvärvsbegreppet i upphovsrättslagens mening endast skall bedömas med hänsyn till en renodlad ekonomisk verksamhet. Vad rätten kan finna har syftet inte varit att begränsa lagens tillämpning på detta sätt. Lagens allmänna utgångspunkter, nämligen att upphovsmannens rätt skall förbehållas honom vid alla framföranden som inte äger rum inför helt slutna kretsar och som är av praktisk betydelse för honom, tyder på det. Vid en samlad bedömning finner TR:n att landstingets sjukvårdsverksamhet måste anses innefattad i begreppet förvärvsverksamhet. Enligt det anförda skall därför också musikframförandena till personalen i personalutrymmen anses ha skett offentligt i upphovsrättslagens mening.

Domslut

Domslut. TR:n fastställde att landstinget var skyldigt att utge ersättning till STIM för sådana framföranden av upphovsrättsligt skyddad musik som STIM yrkat.

Domskäl

Domskäl. I fråga om den musik som landstinget gjort tillgänglig för patienter och omsorgstagare i den slutna vården har STIM gjort gällande att framförandet skett offentligt i upphovsrättslagens mening, medan landstinget bestritt att kravet på offentlighet är uppfyllt.

Av förarbetena till 2 § upphovsrättslagen framgår att denna bygger på ett offentlighetsbegrepp som är mera vidsträckt än det som förekommer i allmänna ordningsstadgan eller andra författningar av förvaltningsrättslig eller skatterättslig natur. Enligt det av TR:n citerade uttalandet från första lagutskottet borde riktpunkten för bestämmandet av offentlighetsbegreppet i förevarande sammanhang vara att upphovsmannens rätt principiellt omfattar alla framföranden som inte äger rum inför helt slutna kretsar.

I rättspraxis har musik som spelats på tillställningar för medlemmar i en gammaldansförening ansetts ha skett offentligt i upphovsrättslagens mening, när medlemsantalet inte varit begränsat och några särskilda kvalifikationer inte krävts för medlemskap (NJA 1967 s 150). En formulering av motsvarande innebörd återfinns i rättsfallet NJA 1958 s 80 ("Industrimusikmålet"). I rättsfallet NJA 1980 s 123 ("Mornington") fann HD att musikverk, som genom radio och TV förmedlats till hotellrum vilka på sedvanligt sätt varit fritt tillgängliga för allmänheten, fick anses offentligt framförda i upphovsrättslagens mening.

Gemensamt för de citerade rättsfallen är att kravet på offentlighet har ansetts uppfyllt, då möjligheten att övervara framförandet i princip stått öppen för var och en, antingen helt utan begränsningar eller med den begränsningen att de som kan övervara framförandet måste erlägga medlemsavgift, betala hyra och liknande. Av rättsfallen torde också kunna utläsas att ett framförande är offentligt även om arrangören har möjlighet att utesluta vissa personer eller grupper av personer. Att en festarrangör, restaurangägare eller liknande kan vägra minderåriga, berusade personer eller t o m personer som inte är snyggt klädda tillträde berövar sålunda inte ett framförande dess karaktär av att vara offentligt. Likaså har det uppenbarligen ansetts sakna betydelse att en hotellägare inte har någon kontraheringsplikt och därför har en vidsträckt möjlighet att på grundval av en diskretionär prövning bestämma vilka som skall få bo på hotellet. Av rättsfallen framgår också motsatsvis att ett framförande inte anses offentligt, om det får övervaras bara av personer som uppfyller särskilda kvalifikationer.

Den av landstinget bedrivna slutna vården är visserligen tillgänglig för var och en som behöver sådan vård. Vårdbehovet måste emellertid konstateras av läkare för att intagning skall ske. Detta urvalskriterium kan enligt HovR:ns mening inte anses jämställbart med den nyss diskuterade möjligheten att utesluta vissa personer eller grupper av personer. I stället ligger det närmare till hands att anse att landstingets slutna vård och dess omsorgsverksamhet är tillgänglig endast för personer som uppfyller särskilda kvalifikationer, nämligen personer som vid undersökning befunnits vara i behov av sådan vård eller omsorg. Landstingets framförande av musik till patienter i sluten vård och till omsorgstagare utgör därför inte offentligt framförande i den mening som avses i upphovsrättslagen. Inte heller kan framförandet anses vara att jämställa med offentligt framförande i denna mening.

STIM:s talan avser även framföranden av radiomusik till "annan allmänhet" i "samlingsrum, dagrum, matsalar, terapilokaler och andra patientutrymmen". Vad som avses med uttrycket "annan allmänhet" har inte närmare angivits. Det som närmast kommer i åtanke är besökande till de intagna på landstingets vårdinstitutioner. Enligt HovR:ns uppfattning bör sådana besökare betraktas som privata gäster till den vårdtagare de besöker. Det har inte framkommit någon omständighet som ger vid handen att avdelningar för vård av intagna normalt skulle vara öppna för andra utomstående än personer som är där i avsikt att besöka någon som är intagen på avdelningen. Att sådana besökande kan avlyssna radiomusik gör inte framförandet offentligt, lika litet som ett framförande i någons bostad blir offentligt därför att en obestämd krets av vänner och bekanta kan tänkas vara välkomna att besöka bostaden under framförandet. Det kan visserligen tänkas fall då radiomusik, som det här enbart är fråga om, spelas för en mera obestämd krets av besökare och då framförandet har en mera offentlig karaktär. I brist på närmare precisering av vad STIM avser med sitt yrkande i denna del finner HovR:n att STIM:s talan bör lämnas utan bifall även i detta hänseende.

Beträffande den musik under arbete som landstinget anordnat för personalen har STIM åberopat den s k kompletteringsregeln i 2 § 3 st andra meningen upphovsrättslagen. Enligt detta stadgande skall "lika med offentligt framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets". Av lagmotiven framgår att därmed avses främst den s k industrimusiken, d v s radio- eller grammofonmusik som på större industrier och företag genom särskilt installerade högtalare återges i arbetslokaler och andra för de anställda tillgängliga utrymmen. Auktorrättskommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1956:25 s 104) att den grundläggande synpunkten, då gränserna för upphovsmannens ensamrätt utstakades, borde vara att inom gränsen borde falla i princip allt sådant utnyttjande av verket i ekonomiskt syfte som inte var att hänföra till privatlivets område. Departementschefen (prop 1960:17 s 63) uttalade att stadgandet, såsom kommittén förordat, inte borde begränsas till framföranden i industriell verksamhet utan borde avse varje framförande inför en större krets som sker i förvärvsverksamhet, t ex då en restaurangägare i sin festvåning anordnar musik för ett större middagssällskap. Belysande för tolkningen av begreppet förvärvsverksamhet är också det av TR:n citerade uttalandet av första lagutskottet, enligt vilket ideella organisationer inte behövde undantas från upphovsmannens rätt, eftersom de sällan eller aldrig bedriver förvärvsverksamhet i den mening som avses i stadgandet.

Den tolkning av begreppet förvärvsverksamhet som STIM hävdat och som TR:n godtagit innebär att varje form av verksamhet, som har ekonomisk betydelse och som inte har rent ideella syften, skulle kunna betecknas som förvärvsverksamhet. Bestämmelsens ordalydelse talar emot att en så vidsträckt tillämpning varit avsedd. Det ter sig nämligen främmande att beteckna en till övervägande delen budgetstyrd verksamhet såsom förvärvsverksamhet. Auktorrättskommitténs nyss återgivna uttalande om utnyttjande av verk i ekonomiskt syfte kan enligt HovR:ns mening inte tas till intäkt för den av STIM hävdade tolkningen. Uttalandena i propositionen, särskilt de anförda exemplen, talar snarast emot att lagstiftaren avsett att inbegripa budgetstyrd verksamhet i begreppet förvärvsverksamhet.

Den verksamhet som landstinget bedriver inom den slutna vården finansieras av skattemedel och endast i ringa mån av patientavgifter. Med hänsyn till det förut anförda kan den inte anses som förvärvsverksamhet i upphovsrättslagens mening.

Av anförda skäl finner HovR:n att STIMS:s talan inte till någon del kan vinna bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n STIM:s talan.

Domskäl

Domskäl. Enligt 2 § 1 st upphovsrättslagen innefattar upphovsrätt - med vissa i lagen angivna inskränkningar - uteslutande rätt att förfoga över verket genom att, såvitt nu är i fråga, göra det tillgängligt för allmänheten. Verket görs enligt 3 st i samma § tillgängligt för allmänheten bl a då det framförs offentligt. Lika med offentligt framförande anses framförande som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större sluten krets (den s k kompletteringsregeln i samma st).

Av förarbetena till upphovsrättslagen framgår att den principiella utgångspunkten för lagstiftaren var att åt upphovsmannen borde förbehållas rätt att ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som hade praktisk betydelse. Syftet med att begränsa upphovsmannens rätt till offentligt framförande var att från ensamrätten undanta framföranden som sker inom privatlivet. Lagen bygger, som HovR:n anfört, på ett vidare offentlighetsbegrepp än det som förekommer i allmänna ordningsstadgan och andra offentligrättsliga författningar. Enligt första lagutskottet fick det upphovsrättsliga offentlighetsbegreppet ytterst fastställas med hänsyn till förhållandena inom detta rättsområde, varvid riktpunkten borde vara att upphovsmannens rätt borde omfatta alla framföranden som inte ägde rum inför helt slutna kretsar (NJA II 1961 s 57 f, jfr s 47 f och 54 f).

Mot denna bakgrund är tydligt att det i tillämpningen stundom kan vara vanskligt att avgöra om ett framförande skall anses vara i upphovsrättslagens mening offentligt eller ej. Vissa vägledande synpunkter kan dock anges. Till privatlivet hör - med auktorrättskommitténs ord - vad som förekommer i hemmet, i den privata vänkretsen och i det privata umgänget. Hit kan också vara att hänföra framföranden som sker i vissa jämförliga mindre miljöer (NJA II 1961 s 51 och 56). Framförande är i första hand offentligt i fall, då möjligheten att närvara i princip står öppen för envar (se rättsfallet NJA 1980 s 123). Detsamma gäller om framförandet är endast formellt slutet, t ex genom krav på medlemskap i en förening som inte uppfyller kraven på slutenhet (se rättsfallet NJA 1967 s 150). För att en personkrets skall anses som sluten måste kretsen vara på något sätt individuellt bestämd och utgöra en utåt avgränsad enhet sammanhållen av ett påvisbart samband mellan medlemmarna. Detta kan t ex gälla de anställda vid ett företag, eleverna vid en skola, särskilt inbjudna deltagare i en konferens och medlemmarna i en förening för idkande av viss verksamhet, vilken tillämpar klara och begränsande inträdesbestämmelser eller kräver aktivitet av medlemmarna. Kretsen får inte vara så stor eller obestämd - t ex genom att vara öppen för vem som helst som ingår i en stor grupp i ett någorlunda stort område eller som tillhör en särskild grupp av befolkningen - att den av sådana anledningar måste räknas till allmänheten. Ytterst får göras en samlad bedömning av sådant som ändamålet för en förening eller annan sluten krets, möjligheterna att vinna medlemskap i kretsen och tillträde till framförandet, antalet personer och om framförandet skett i ekonomiskt syfte.

Den musik som landstinget låtit framföra för patienter och omsorgstagare har i och för sig varit förbehållen dem som vid tillfället undergått sluten vård. Denna är tillgänglig för var och en som är i behov därav, men vårdbehovet måste konstateras av läkare eller motsvarande. En grupp som tillkommit på sådant sätt framstår allmänt sett till sin sammansättning som heterogen, växlande och tillfällig samt utan egentligt inbördes samband. HD finner därför att en så allmänt präglad betingelse som att personer tagits in för vård i särskild ordning inte kan anses göra den krets, som vid varje tidpunkt är vårdtagare, sluten i upphovsrättslig bemärkelse. På grund härav har framförandena skett offentligt i upphovsrättslagens mening.

Vad därefter angår frågan om framförandet av radiomusik till landstingets anställda i slutna personalutrymmen faller under kompletteringsregeln blir av särskilt intresse vissa uttalanden i samband med regelns tillkomst.

Auktorrättskommittén framhöll att samhällsförhållandena och den tekniska utvecklingen medfört att upphovsrättsligt skyddade alster - särskilt musik - i vissa fall framfördes under sådana omständigheter att framförandet visserligen inte kunde anses offentligt men inte heller kunde hänföras till privatlivet. Störst praktisk betydelse hade i detta sammanhang enligt kommittén den s k industrimusiken, d v s musik genom radio eller grammofon, som industrier och företag ordnade i arbetslokaler, lunchrum och dylikt. Kommittén lade fram ett förslag som innebar, att typisk användning av industrimusik och liknande former för utnyttjande av ett verk skulle hänföras under upphovsmannens ensamrätt. Enligt kommitténs mening borde, då man utstakade gränserna för denna ensamrätt, den grundläggande synpunkten vara, att inom gränserna i princip borde falla allt sådant utnyttjande av verket i ekonomiskt syfte, vilket inte var att hänföra till privatlivets område. Därmed var enligt kommittén visserligen endast en princip angiven och svåra gränsdragningsproblem återstod men riktlinjen syntes böra vara den antydda. Industrimusiken var enligt kommittén otvivelaktigt en form av utnyttjande i ekonomiskt syfte och oavsett om musiken hade den direkt stimulerande verkan på arbetsintensiteten, som ibland gjorts gällande, var den ett led i de anordningar som vidtagits för rörelsens bedrivande. Kommittén uttalade vidare att de principiella överväganden som motiverade att användning av ett verk genom industrimusik lades under upphovsmannens ensamrätt ledde till samma resultat även i fråga om vissa andra former för utnyttjande; kommittén nämnde bl a musik som framförs för slutna sällskap i en restaurangs festvåning. Kommittén föreslog en regel om att lika med offentligt framförande skulle anses att verk framföres i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets. Enligt kommittén var det av vikt att framförandet skedde i förvärvsverksamhet och således ingick som ett led i företagets verksamhet. (NJA II 1961 s 48 ff.)

Efter det att kommittén avlämnat sitt betänkande men innan proposition om den nuvarande upphovsrättslagen förelades riksdagen, fastslog HD i ett avgörande (NJA 1958 s 80) att utföranden av industrimusik inte kunde anses som offentliga.

I propositionen anförde departementschefen att han delade kommitténs uppfattning att upphovsmannens rätt borde utvidgas på ifrågavarande punkt; i Danmark och Norge hade en sådan utvidgning redan genomförts i rättspraxis och för Sveriges del föreslog departementschefen en lagregel i nära överensstämmelse med kommitténs förslag. Departementschefen uttalade att såsom kommittén förordat stadgandet inte borde begränsas till framförande i industriell verksamhet utan borde avse varje framförande inför en större krets som skedde i förvärvsverksamhet. (NJA 111 961 s 55.)

Vid lagstiftningsärendets behandling i första lagutskottet framhöll utskottet - i anledning av två motioner där kompletteringsregeln avstyrktes - att den föreslagna utvidgningen av upphovsrätten i princip var motiverad. Utskottet tillade att musik i här avsedda fall ingick som ett led i sådana arrangemang för de anställda som i större företag ansågs normalt böra anordnas och att musiken därigenom föll inom ramen för verksamhetens bedrivande på sådant sätt att ersättning borde lämnas åt upphovsmannen. (NJA II 1961 s 58.)

Avsikten med kompletteringsregeln är att utvidga upphovsmännens rätt till ersättning för vissa musikframföranden som ej kan anses vara offentliga men likväl faller utanför privatlivet. Bestämmelsen anger två kriterier för att framförandet skall anses lika med offentligt framförande. Dels skall framförandet ske inför en större sluten krets och dels skall framförandet anordnas i förvärvsverksamhet. Att framförandet i förevarande fall skett inför en större sluten krets är ostridigt. Avgörande för målets utgång i denna del är alltså om landstinget vid sin sjukvårdsverksamhet kan anses utöva förvärvsverksamhet i den mening som avses i kompletteringsregeln.

Lagstiftaren har inte närmare definierat vad som avses med uttrycket förvärvsverksamhet och har inte heller diskuterat om i detta avseende någon skiljelinje bör gå mellan offentlig och enskild verksamhet. Ett skäl till att dessa frågeställningar inte belysts kan vara att för 30 år sedan musik under arbetet förekom främst på industrier där de anställda hade enformigt s k tempoarbete. De nu antydda spörsmålen får anses höra till de gränsdragningsproblem som överlåtits på rättstillämpningen.

Sådan allmän sjukvård som det är fråga om i detta mål bedrivs av landstingskommuner. Verksamheten är budgetstyrd och till övervägande del skattefinansierad. Sådan sjukvård kan - enligt vad som framgår av C.K:s utlåtande - inte betecknas som förvärvsverksamhet i företagsekonomisk mening. I den landstingskommunala sjukvården ingår emellertid en omfattande ekonomisk verksamhet avseende t ex byggnader, material och löner. Saken kan uttryckas så att uppgiften för den offentliga sjukvården är att utreda och behandla sjukdomar och skador men att verksamheten också har starka inslag som kännetecknar näringsverksamhet. Härtill kommer att sjukvård kan bedrivas under skilda betingelser vad gäller både finansiering och huvudmannaskap. Från upphovsrättslig synpunkt kan knappast anföras sakliga skäl för att sådana omständigheter skulle vara avgörande för upphovsmannens rätt till ersättning för musik som framförs i lokaler avsedda för personalen.

Också det förhållandet att ersättning utgår för industrimusik, alltså då musik spelas i slutna personalutrymmen för anställda i ett industriföretag, talar för att ersättning bör utgå när musik på motsvarande sätt spelas för anställda inom sjukvården. Avsikten med framförandena är i båda fallen att öka trivseln på arbetsplatsen. Den musik som framförs för de anställda hos landstinget i nu förevarande fall får därför anses ingå som ett led i den av landstinget bedrivna sjukvården och därigenom gagna landstingets verksamhet.

På grund av det anförda och med beaktande av kompletteringsregelns syfte att tillgodose upphovsmannens ensamrätt bör den sjukvård som landstinget bedriver bedömas som förvärvsverksamhet i upphovsrättslagens mening. Personalmusiken omfattas alltså av kompletteringsregeln.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

JustR:n Bengtsson och Nyström tillade för egen del: De framföranden för patienter och omsorgstagare som talan avser är av vitt skilda slag, och beträffande vissa av dem - särskilt radiomusik genom kuddradioapparater och i avskilda lägenheter för omsorgstagare - ter det sig mindre naturligt att tala om att framförandet skett offentligt. Parterna har emellertid inte gjort någon sådan skillnad mellan olika typer av framföranden, och bedömningen bör ske på enhetligt sätt. När vi stannat för att bifalla STIM:s talan i dessa hänseenden, liksom i fråga om framföranden till anställda, har vi fäst avgörande vikt vid att motiven så starkt betonar upphovsmannens intresse i dessa sammanhang (se särskilt första lagutskottets utlåtande NJA II 1961 s 57 f). Detta motiverar att reglerna om offentligt framförande och om framförande i förvärvsverksamhet tillämpas också i vissa situationer som knappast faller under lagens ordalag, en ståndpunkt som också har stöd i HD:s tidigare praxis (se särskilt NJA 1980 s 123).