NJA 1988 s. 98

Luleå TR meddelade d 5 juni 1987 slutbevis i mål om betalningsföreläggande mellan B.G.K. och tandläkaren E.B. Sedan E.B. ansökt om återvinning men uteblivit från sammanträde för muntlig förberedelse i återvinningsmålet d 8 okt 1987 meddelade TR:n d 15 okt 1987 tredskodom på grund av E.B:s utevaro. Enligt 35 § 2 st lagsökningslagen (1946:808) och 44 kap 10 § 2 st RB hade E.B. inte rätt till återvinning i målet.

E.B. (ombud advokaten U.N.) ansökte om resning under åberopande av att han hade haft laga förfall för sin utevaro från TR:ns sammanträde.

HD) avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergforsen, hemställde i betänkande om följande beslut: E.B. har inte visat någon omständighet som kan föranleda resning i målet. HD lämnar därför ansökningen utan bifall.

HD (JustR:n Brundin, Knutsson, referent, Palm, Gregow och Munck) fattade följande slutliga beslut: E.B. har gjort gällande att han hade laga förfall för sin utevaro från förhandlingen vid TR:n d 8 okt 1987. Detta bestod i ett återkommande manodepressivt tillstånd som E.B. tidigare drabbats av och som han ånyo genomgick under hösten 1987. De psykiska besvären yttrar sig enligt E.B. i att han över huvud taget inte öppnar post, och han hade därför inte tagit del av försändelserna från TR:n.

Enligt ett i ärendet åberopat intyg av överläkaren L.L. har E.B. med stor sannolikhet ett klart neurotiskt förhållande till skrivelser och skrivning. Detta tar sig uttryck i att han, när han mottar skrivelser och känner krav att han skall skriva svar, upplever ångest och oro samt av och till får ganska kraftiga suicidala impulser, något som han hanterar genom att stoppa undan kuverten och glömma. Enligt L. överensstämmer E.B:s symptom med vad som i litteraturen finns beskrivet under beteckningen skrivningsfobi och hans beteende får anses närmast ha sjuklig karaktär.

Det saknas anledning att betvivla att E.B:s utevaro från TR:ns förhandling var orsakad av hans i ärendet dokumenterade psykiska besvär. Emellertid framgår att E.B. sedan länge lidit av sådana besvär av växlande intensitet. Han måste själv ha varit medveten om detta och därmed i stånd att förutse att han tidvis skulle vara oförmögen att sköta angelägenheter av det slag det här är fråga om. Han borde därför - särskilt med hänsyn till att han driver egen rörelse - ha sörjt för att det funnits någon som kunnat ta hand om hans angelägenheter i sådana situationer. Detta har såvitt visats inte skett.

Med hänsyn till det nu sagda kan E.B. inte anses ha haft laga förfall för sin utevaro från TR:ns förhandling. HD avslår därför hans resningsansökan.