NJA 1988 s. 99

Det förhållandet att en statens fordran på skatt var avskriven har ej ansetts hindra avräkning för fordringen enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter.

HovR:n

Kronofogdemyndigheten i Västerås (kronofogden Sparrin) beslöt d 14 febr 1986 om avräkning enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter av ett belopp om 4 563 kr som skulle återbetalas till J.B. enligt lagen om mervärdeskatt. Avräkningen skedde till betalning av statens fordran på J.B. för restförd tillkommande skatt.

J.B. anförde besvär i Svea HovR och yrkade undanröjande av kronofogdemyndighetens beslut. Till stöd för sin talan åberopade han att han behövde den återbetalade skatten för att kunna driva sitt företag och att han hade överklagat de aktuella taxeringarna.

Kronofogdemyndigheten upplyste i yttrande att den aktuella skattefordringen hade avskrivits år 1983. Eftersom den inte var preskriberad hade den emellertid uppdebiterats och lagts till grund för avräkning.

Riksskatteverket bestred bifall till besvären och anförde bl a: Enligt utdrag ur kronofogdemyndighetens centralregister beträffande klaganden framgår att den fordran på vilken avräkning skett preskriberas d 31 dec 1986. Att kronofogdemyndigheten har beslutat om avskrivning medför inte enligt 67 § 2 st uppbördslagen ändring i betalningsskyldigheten. I förordningen (1983:167) om användning av automatisk databehandling inom exekutionsväsendet regleras det ADB-baserade redovisningssystemet för exekutionsväsendet, det s k utsökningsregistret. Av kronofogdemyndigheten vid tagna åtgärder beträffande den aktuella fordran innebär inte, att den har avregistrerats, och indrivning får därför ske enligt tillämpliga bestämmelser i uppbördslagen. Klagandens påstående att han har besvärat sig över resp års taxering inverkar inte enligt 87 § 1 st uppbördslagen på skyldigheten att erlägga den skatt, som besvären rör.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedström och adj led Blyme, referent) anförde i beslut d 13 juni 1986: Som följer av 2 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter skall, som en förutsättning för att avräkning skall få ske, det allmännas fordran vara för indrivning registrerad i utsökningsregistret.

Av ett i målet ingivet utdrag ur kronofogdemyndighetens centralregister framgår att avräkning i ärendet verkställts för betalning av en skattefordran som då var avskriven. Att en skattefordran är avskriven innebär i och för sig inte något upphävande av betalningsskyldigheten. Ett beslut om avskrivning innebär emellertid att några aktiva indrivningsåtgärder inte längre bedrivs mot gäldenären, vilket självfallet för denne blir av avgörande praktisk betydelse. Beslutet får till följd att det avskrivna beloppet skall avföras ur kronofogdemyndighetens räkenskaper (41 och 42 §§ uppbördsförordningen). Föreligger senare anledning till antagande att avskriven skatt kan tas ut, för LSt:n upp skatten i räkenskaperna för indrivning och kronofogdemyndighet har även möjlighet att - sedan LSt:n underrättats - i avvaktan på LSt:ns beslut indriva avskrivet belopp (43 § uppbördsförordningen); i vilka former indrivning i sistnämnda fall skall ske framgår ej av lagtexten och något stöd för att avräkningslagen här skall kunna tillämpas föreligger ej.

Såvitt framgår av handlingarna i målet har kronofogdemyndighetens beslut om avräkning inte föregåtts av någon i 43 § uppbördsförordningen angiven åtgärd i syfte att på nytt föra upp skatten i räkenskaperna för indrivning. Den omständigheten att kronofogdemyndigheten är ansluten till exekutionsväsendets system för automatisk databehandling innebär enligt HovR:ns mening inte att myndigheten, utan särskilt lagstöd, kan underlåta att iakttaga och tillämpa uppbördsförordningens bestämmelser om förfarandet vid indrivning av avskrivet skattebelopp. Enligt uttalande i prop 1984/85:108 s 70 skulle kravet att fordringen skall vara registrerad för indrivning åsyfta att från lagens tillämpning utesluta att avräkning görs för fordran som är registrerad för betalningssäkring. Detta uttalande synes innebära att avräkningslagen skulle vara tillämplig på alla sådana fordringar som är registrerade i utsökningsregistret av annan anledning än för betalningssäkring, exempelvis preskriberade fordringar. Detta står emellertid i strid med 6 § avräkningslagen, som uttryckligen föreskriver att avräkning inte får göras till betalning av en fordran som är preskriberad.

HD

Kronofogdemyndighetens underlåtenhet att på nytt registrera den avskrivna fordringen för indrivning innebär således att fordringen inte kan anses ha varit för indrivning registrerad i utsökningsregistret. Därför har förutsättning saknats att tillämpa avräkningslagen på sätt som skett genom överklagade beslutet.

HovR:n undanröjer därför, med bifall till besvären, kronofogde myndighetens beslut.

Hovrättsrådet Westin var av skiljaktig mening och anförde: Beslut enligt 66 § uppbördslagen (1953:272) om avskrivning av skatt har endast avseende å den intensitet med vilken indrivning skall ske. Sådant beslut medför ej befrielse från betalningsskyldigheten, se 67 § 2 st uppbördslagen. Fastmera kan, om anledning förekommer till antagande att avskriven skatt kan uttagas, indrivningen återupptagas i full omfattning efter beslut av LSt:n enligt 43 § 1 st uppbördsförordningen (1967:626) och kan kronofogdemyndigheten med stöd av 43 § 2 st nämnda förordning indriva avskrivet belopp i avvaktan på att LSt:n meddelar beslut. Den skattskyldige kan efter avskrivningsbeslut - varom han ej torde få särskild underrättelse - icke förlita sig på att indrivningsåtgärder ej vidtages med avseende å den avskrivna skatten. Först när skatten preskriberats, upphör indrivningen, se 6 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter samt 10 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m m. - I och med att det överklagade avräkningsbeslutet införts i utsökningsregistret får uppdebitering enligt 43 § uppbördsförordningen anses ha skett och därigenom har även fordringen blivit för indrivning registrerad i utsökningsregistret såsom förutsättes i 2 § lagen om avräkning av skatter och avgifter, i synnerhet som kronofogdemyndigheten äger att med stöd av bestämmelse i 43 § 2 st uppbördsförordningen indriva skatten i avbidan på LSt:ns beslut. - Jag finner således att kronofogdemyndigheten i ovan behandlat hänseende förfarit riktigt. Ej heller i annat hänseende finner jag skäl att göra ändring i överklagade beslutet. Jag lämnar därför besvären utan bifall.

Riksskatteverket anförde besvär och yrkade att HD skulle fastställa kronofogdemyndighetens beslut om avräkning.

J.B. bestred ändring.

Till utveckling av sin talan anförde riksskatteverket bl a: Ostridigt är att fordran har varit registrerad i utsökningsregistret och att den har avskrivits. Enligt uppgift från kronofogdemyndigheten grundar sig avskrivningsbeslutet på att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar (jfr 66 § 1 p uppbördslagen). Fordran preskriberas d 31 dec 1986.

I lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter stadgas i 2 § att avräkning får ske för alla fordringar som registrerats i utsökningsregistret. Undantag härför gäller enligt 6 § fordran som är preskriberad.

Att fordran har avskrivits innebär att det aktiva indrivningsarbetet har avbrutits på obestämd tid. Betalningsskyldigheten påverkas inte och indrivning av fordran kan återupptas när anledning därtill uppkommer. Avskrivningsåtgärden är närmast en bokföringsteknisk åtgärd och får till följd att fordran avförs från de aktuella fordringarna till de avskrivna. Åtgärden registreras i det ADB-baserade redovisningssystemet för exekutionsväsendet. Kronofogdemyndighetens åtkomstmöjlighet är densamma för avskrivna fordringar som för aktuella. Uppdelningen i kronofogdemyndighetens räkenskaper av fordringarna i två grupper - aktuella och avskrivna - fyller främst den funktionen att den ger en bättre överblick av arbetsmaterialet, eftersom den visar vilka fordringar som är föremål för aktiv indrivning och vilka som bara bevakas passivt.

Bestämmelsen i 43 § uppbördsförordningen reglerar det redovisningssystem som tillämpades innan ADB-stöd infördes för kronofogdemyndigheternas verksamhet. Beträffande redovisning m m hos kronofogdemyndigheter med ADB-stöd har regeringen meddelat föreskrifter i förordningen (1983: 167) om användning av automatisk databehandling inom exekutionsväsendet. Vissa äldre föreskrifter har inte upphävts och detta sammanhänger med att ADB-systemet byggts ut successivt, så att de båda redovisningssystemen under en övergångstid tillämpats parallellt.

Till följd av införandet av det ADB-baserade redovisningssystemet har LSt:ns handläggningsrutiner förändrats. När ett indrivningsuppdrag överförs till det ADB-baserade redovisningssystemet för exekutionsväsendet avförs målet definitivt ur LSt:ns räkenskaper och är därefter oavsett om avskrivning äger rum eller inte registrerat i kronofogdemyndighetens räkenskaper tills preskription inträder. LSt:ns räkenskaper påverkas inte av ett beslut om avskrivning. Kronofogdemyndigheten redovisar influtna medel inte till LSt:n utan till statsverkets checkräkning genom system S (statsverkets redovisningssystem). Bestämmelsen kan därför ses som obsolet (jfr Ds Fi 1984:4 s 286 f). Bestämmelsen reglerar förhållandet mellan kronofogdemyndigheten och LSt:n och har ingen rättsverkan gentemot gäldenären. I vart fall påverkas inte gäldenärens betalningsansvar.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr André, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Till betalning av statens fordran på J.B. avseende restförd tillkommande skatt jämte restavgift har vid återbetalning av mervärdeskatt skett avräkning enligt lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Beslutet om avräkning fattades av kronofogdemyndigheten d 14 febr 1986. Av handlingarna i målet framgår att den fordran mot vilken avräkning skedde var avskriven vid tidpunkten för beslutet.

Enligt 67 § 2 st uppbördslagen (1953:272) medför avskrivning av skatt inte ändring i betalningsskyldigheten. Även om en skattefordran avskrivits, kan den således drivas in enligt bestämmelserna i uppbördslagen. I fråga om sådan fordran gäller dock, såvitt är av intresse i målet, följande.

Avskrivning av debiterad skatt får äga rum under vissa förutsättningar som anges i 66 § uppbördslagen. Fråga om avskrivning prövas enligt 67 § 1 st av länsskattemyndigheten (före d 1 jan 1987 av LSt:n). Det åligger kronofogdemyndigheten att göra anmälan till länsskattemyndigheten om avskrivning. De belopp som anges i en sådan anmälan skall enligt 41 § st uppbördsförordningen (1967:626) avföras ur kronofogdemyndighetens räkenskaper. Om det finns anledning anta att avskriven skatt kan tas ut, skall länsskattemyndigheten enligt 43 § 1 st uppbördsförordningen föra upp skatten i räkenskaperna för indrivning. I bestämmelsens 2 st föreskrivs att en kronofogdemyndighet, om den får kännedom om att tillgång finns till betalning av avskriven skatt för vilken betalningsansvar alltjämt föreligger, skall underrätta länsskattemyndigheten om detta. I sådant fall får beloppet drivas in i avvaktan på länsskattemyndighetens beslut att föra upp skatten i räkenskaperna för indrivning.

Vad härefter gäller avräkning mot skattefordran finns bestämmelser i den tidigare nämnda lagen om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Fråga om avräkning prövas av kronofogdemyndigheten. Avräkningsbara är sådana motfordringar som tillkommer det allmänna och som drivs in enligt bestämmelserna i bl a uppbördslagen. En ytterligare förutsättning för avräkning är att motfordringen är för indrivning registrerad i utsökningsregistret och att den inte är preskriberad. Det kan tilläggas att avräkning enligt förarbetena till avräkningslagen inte är att betrakta som exekutiv verksamhet utan som ett kvittningsförfarande vilket, om den skattskyldiges skuld är överlämnad för indrivning, endast innebär en begränsning av indrivningsuppdraget i motsvarande mån som avräkning skett (prop 1984/85:108).

Riksskatteverket har, som grund för sitt yrkande att kronofogdemyndighetens beslut om avräkning skall fastställas, anfört bl a att bestämmelsen i 43 § uppbördsförordningen reglerar det redovisningssystem som tillämpades innan ADB-stöd infördes för kronofogdemyndigheternas verksamhet och att handläggningsrutinerna har ändrats till följd av införandet av det nya systemet. Detta innebär att ett indrivningsuppdrag numera finns registrerat i kronofogdemyndighetens räkenskaper, oavsett om avskrivning äger rum eller inte, till dess preskription inträder.

I förevarande fall har statens fordran inte varit preskriberad. Möjlighet att driva in fordringen eller att vid återbetalning av skatt göra avräkning mot den har således i och för sig förelegat. Enligt det numera tillämpade redovisningssystemet för exekutionsväsendet har fordringen vidare varit intagen i utsökningsregistret. För att avräkning skall kunna ske krävs emellertid att fordringen skall vara för indrivning registrerad. Frågan i målet är om det förhållandet att fordringen i detta fall var avskriven innebär att det sistnämnda kravet inte kan anses uppfyllt och om kronofogdemyndigheten därmed varit förhindrad att besluta om avräkning.

Kravet på att en fordran skall vara för indrivning registrerad har enligt vad som uttalas i förarbetena till avräkningslagen (prop 1984/85:108 s 70) ställts upp för att förhindra att avräkning görs för fordran som är registrerad för åtgärd enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Detta kan i viss mån tala för att alla övriga fordringar som är införda i registret och som inte är preskriberade skall anses registrerade för indrivning. I sammanhanget kan emellertid inte bortses från reglerna om avskrivning av skatt i uppbördslagen och uppbördsförordningen. Det är sålunda länsskattemyndigheten som beslutar om avskrivning av skattefordringar och som beslutar om sådana fordringar åter skall föras upp i räkenskaperna för indrivning. Det förhållandet att en avskriven fordran finns intagen i utsökningsregistret och att den i tekniskt hänseende är åtkomlig för den berörda kronofogdemyndigheten, kan mot den bakgrunden inte uppfattas så att fordringen därmed också är formellt registrerad för indrivning. Avräkning mot fordringen är till följd härav möjlig endast under förutsättning att den åter förts upp i räkenskaperna enligt beslut av länsskattemyndigheten - vid tidpunkten för den i målet aktuella avräkningen av LSt:n - eller att i vart fall sådan anmälan skett som föreskrivs i 43 § 2 st uppbördsförordningen. Någon sådan åtgärd har inte vidtagits i detta fall. Det har således förelegat hinder mot avräkning. HovR:ns beslut skall därför fastställas.

Domslut

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Knutsson, Palm, Gregow, Nyström och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Avräkning som avses i lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (avräkningslagen) skall enligt 1 § i lagen göras från belopp som återbetalas eller annars utbetalas på grund av bestämmelse i bl a uppbördslagen (1953:272) och - med visst undantag som här ej är aktuellt - lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Tillkommer ett sådant belopp någon mot vilken det allmänna har en fordran som är för indrivning registrerad i utsökningsregistret och drivs in enligt bestämmelserna i uppbördslagen eller någon av vissa andra författningar, skall sålunda enligt 2 § avräkningslagen som regel från beloppet avräknas så mycket som kan gå till betalning av fordringen. Undantag har dock i 6 § avräkningslagen gjorts för det fallet att fordringen är preskriberad. Enligt 3 § samma lag ankommer det på kronofogdemyndighet att pröva frågor om avräkning.

Kronofogdemyndighetens beslut d 14 febr 1986 innebar att myndigheten från ett belopp om 4 563 kr, som annars skolat återbetalas till J.B. enligt lagen om mervärdeskatt, gjorde avräkning för en statens fordran mot honom avseende restförd tillkommande skatt jämte restavgift. Av handlingarna i målet framgår att fordringen, som uppgick till 33 168 kr, hade registrerats för indrivning i utsökningsregistret och att den inte var preskriberad men hade avskrivits d 20 juli 1983. Avskrivningen innebar dock inte att fordringen upphörde att vara registrerad i utsökningsregistret. Det förhållandet att den hade avskrivits - en åtgärd som enligt 67 § 2 st uppbördslagen inte medför någon ändring i betalningsskyldigheten - kan inte heller innebära att den inte längre skall anses ha varit registrerad för indrivning; enligt förarbetena till avräkningslagen (prop 1984/85:108 s 70) har kravet på att fordringen skall vara registrerad för indrivning ställts upp till förhindrande av att avräkning görs för fordran som är införd i registret för åtgärd enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Förutsättningar för tillämpning av avräkningslagen förelåg alltså med avseende på den nu ifrågavarande fordringen. Detta gäller oberoende av om bestämmelserna i 43 § uppbördsförordningen iakttagits.

Riksskatteverkets besvärstalan skall således bifallas.

Domslut

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut fastställer HD kronofogdemyndighetens beslut om avräkning.