lagen.nu

NJA 1989 s. 191

En med kvarstad belagd segelbåt med utrustning förvarades över vintern på ett varv, dit den överlämnats av den omhändertagande myndigheten. Under förvaringen uppkom skador på båtens segel m m. Staten, som funnits ej ha visat att skadorna inte uppkommit till följd av försummelse vid vården av båten, har förpliktats ersätta ägaren för skadorna. 3 kap 2 och 3 §§ skadeståndslagen (1972:207).

(Jfr 1961 s 622)

I samband med utredning om ifrågasatt varusmuggling av segelbåten "Baleia I" framkom misstanke mot T.S. om valutabrott, vilket angavs till åtal av riksbanken. På grund härav beslutade åklagarmyndigheten i Helsingborg d 9 sept 1982 att segelbåten i avvaktan på kvarstad skulle tagas i förvar. Samtidigt uppdrogs åt distriktstullkammaren i Helsingborg att verkställa åtgärden, vilket också skedde genom att en tullkryssare d 11 sept 1982 uppbringade båten ute till havs och ledsagade den till en kaj i Helsingborgs hamn. Den 14 sept 1982 lät tullkammaren besiktiga båten och lägga upp den på ett inhägnat område tillhörigt AB H:s Skeppsvarv i Råå.

Efter framställning av åklagarmyndigheten i Helsingborg förordnade Helsingborgs TR d 23 sept 1982 om kvarstad på så mycket av T.S:s lösa egendom som svarade mot ett belopp om 200 000 kr. Verkställighet av beslutet om kvarstad söktes hos kronofogdemyndigheten i Helsingborg, vilken höll kvarstadsförrättning d 29 sept 1982 på nyssnämnda skeppsvarv. Vid förrättningen belades segelbåten med kvarstad.

Den 12 april 1983 meddelade TR:n dom i det brottmål, vari ovannämnda varusmuggling och valutabrott var föremål för rättens bedömning. I domen förordnades bl a att TR:ns kvarstadsbeslut skulle bestå till dess domen vunnit laga kraft. Domen överklagades inte i nu relevanta delar.

I början av juni månad 1983 lät T.S. genom sin son J.S. hämta segelbåten från varvet i Råå. Dessförinnan hade han konstaterat att båten och dess inventarier blivit skadade samt att viss utrustning försvunnit. Med anledning härav framställde T.S. ersättningsanspråk mot kronofogdemyndigheten. Anspråken upptogs till behandling av justitiekanslern, som emellertid avvisade dem.

T.S. yrkade efter stämning å staten vid Helsingborgs TR förpliktande för staten att till honom utge 37 500 kr jämte ränta.

T.S. åberopade att segelbåten Baleia I tagits omhand av distriktstullkammaren och kronofogdemyndigheten, för vilkas verksamhet staten svarade, och gjorde gällande att myndigheterna gjort sig skyldiga till fel och försummelse vid vården av båten och att staten därför skulle ersätta honom för de av myndigheterna vållade skadorna på den. T.S. hävdade därvid att staten i förevarande fall bär samma presumtionsansvar som en enskild depositarie samt att skadeståndsskyldigheten gäller oberoende av att myndigheterna anlitat ett enskilt subjekt, varvet, för förvaringen. T.S. gjorde slutligen gällande att myndigheterna i vart fall gjort sig skyldiga till försumlighet eftersom erforderliga instruktioner inte lämnats till varvet angående hur uppdraget att förvara båten skulle utföras.

Staten genom justitiekanslern bestred käromålet. Yrkade beloppet och ränteyrkandet vitsordades såsom i och för sig skäligt. Som grund för bestridandet åberopade staten följande. Staten bär inte något ansvar för fel eller försummelse hos enskilda rättssubjektet, som har anlitats för att utföra en viss åtgärd - i detta fall omhändertagandet av båten - vilken endast ingår som ett led i en myndighetsutövande verksamhet och inte innebär delegation av myndighetsutövning. Det är endast om staten har varit försumlig vid valet av uppdragstagare som skadeståndsskyldighet kan inträda för staten i dylika fall. Därest rätten likväl skulle finna att staten bär ansvar för fel eller försummelse hos ovannämnda enskilda rättssubjekt, har varken distriktstullkammaren eller kronofogdemyndigheten gjort sig skyldiga till fel eller försummelse med avseende på sättet för omhändertagande av båten därför att båten varit omhändertagen på ett mer tillfredsställande sätt än vad som krävs. Om rätten emellertid skulle finna att fel eller försummelse förekommit med avseende på sättet för omhändertagandet, har i vart fall inte de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. T.S. har slutligen varit medvållande till skadorna i sådan grad att skadestånd inte skall utgå; ingenting har nämligen hindrat honom att själv tillse att båten ej kom till skada eller var försäkrad.

TR:n (lagmannen Leche, hovrättsassessorn Annika Ström och tingsfiskalen Marianne Karlsson) anförde i dom d 10 okt 1986:

Domskäl. T.S. har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande. Han var ägare till segelbåten och när den prejades av tullbåt d 11 sept 1982 befann han sig ombord på den. På kajen i Helsingborg möttes han av en tulltjänsteman vid namn A.C.. Denne klargjorde för T.S. att båten från den tidpunkten befann sig i statens vård och att varken T.S. eller någon annan i hans familj fick befatta sig med den längre. T.S. gav då A.C. nycklarna till båten och påpekade att den var olåst. Efter några dagar besiktigade tullen båten och bogserade den sedan till H:s skeppsvarv. Där togs båten upp på land och pallades upp. Några andra åtgärder vidtogs inte med båten förrän varvet i brev d 18 okt 1982 hade omnämnt att den annalkande vintern gjorde det påkallat att tömma vattentankar m m, skydda utrustning på däck för väder och vind samt ta ner masten. Då beordrade kronofogdemyndigheten varvet att ta ner masten, vilket också gjordes. Både T.S. och J.S. påpekade för kronofogdemyndigheten att ytterligare skyddsåtgärder var påkallade. En fredag i november 1982 besökte kronofogden G.H. varvet. Han kom därvid överens med varvets direktör, B.H., att en värmefläkt provisoriskt skulle sättas in i båten för att förhindra frysskador. G.H. lät sedan meddela att arrangemanget med värmefläkt i båten skulle fortgå hela vintern. Något vatten tappades därför inte ur vare sig durken, motorn eller vattentankarna med ty åtföljande risk för fukt- och mögelskador. - I december 1982 flyttade T.S. till Frankrike. Han uppdrog då åt J.S. att bevaka sina intressen i båten. Den 20 april 1983 tillskrev J.S. kronofogdemyndigheten och bekräftade att försäkringen för båten hade upphört att gälla. Härefter visade det sig att den ditintills gällande försäkringen inte omfattade ifrågavarande skador. G.H. lät då försäkra båten men inte heller denna försäkring täckte skadorna. När det i maj 1983 blev aktuellt att hämta båten sammanträffade J.S. med G.H. på varvet. J.S. konstaterade därvid att båten varit omhändertagen på ett icke fackmannamässigt sätt. Exempelvis hade vatten samlats kvar i fören och surnat och hade värmen från fläkten i förening med fuktigheten orsakat mögel och jordslag på inredning och segel. J.S. krävde därför en besiktning av båten innan den lämnades ut. - Den 3 juni 1983 utfördes besiktning av båten dels av Damco Survey AB på uppdrag av J.S., dels av kusttullmästaren L.M. på uppdrag av kronofogdemyndigheten. Över besiktningarna upprättades protokoll. Båtens segelställ besiktigades separat av ett danskt företag, som fann att flertalet segel var fuktskadade. De skador som framkommit vid besiktningarna har inträffat under den tid båten varit tvångsomhändertagen. - Staten har inte varit försumlig vid valet av varvet som uppdragstagare; varvet har i och för sig varit kapabelt att ta hand om båten. T.S. har inte genom vållande medverkat till skadorna. Han har redan då båten togs i förvar blivit upplyst av A.C. om att han inte längre fick befatta sig med båten. T.S. har sedan inte vid något tillfälle blivit upplyst om att han kunde medverka vid vården av båten.

Staten, å sin sida, har till utveckling av sina inledningsvis angivna grunder för bestridandet anfört bl a följande. När båten lades upp på land träffades ett avtal mellan distriktstullkammaren och skeppsvarvet. Samma dag bekräftade B.H. i ett brev till tullmyndigheten att avtal träffats och dess innehåll, se bilaga (här utelämnad, red:s anm). Vid kvarstadsförrättningen försågs båten med vederbörliga märken och underrättades B.H. om kvarstaden samt meddelades förbud för varvet att lämna ifrån sig båten. G.H., som var närvarande vid förrättningen, diskuterade med B.H. frågan om båtens fortsatta skötsel och underhåll, varvid ovannämnda avtal utgjorde utgångspunkten. De kom överens om att avtalet skulle fortsätta att gälla med den ändringen att kronofogdemyndigheten skulle träda in som part i stället för tullmyndigheten. Båten skulle alltså förvaras på varvets inhägnade område under vintersäsongen. Så snart det blev aktuellt att företa någon åtgärd med båten skulle varvet ta kontakt med kronofogdemyndigheten. Denna skulle därefter bemyndiga varvet att utföra vad som erfordrades för att förhindra att båten på något sätt kom till skada. Alla av B.H. därefter föreslagna åtgärder har G.H. beviljat. Vid kvarstadsförrättningen tog G.H. även upp frågan om hur båtens utrymmen skulle vara låsta. Han och B.H. kom överens om att B.H. även fortsättningsvis skulle ha nycklarna till båten. G.H. litade därvid på att varvet skulle hålla båten låst. Några brister vad gäller instruktionerna till varvet har således inte förekommit.

I domskälen redovisades härefter skriftlig och muntlig bevisning varefter TR:n fortsatte:

TR:ns bedömning.

Genom den förebragta utredningen, främst de båda besiktningsprotokollen, är ådagalagt att T.S:s segelbåt "Baleia I" under den tidsperiod, som den, med anledning av nu aktuella förvars- och kvarstadsbeslut, var tvångsomhändertagen kommit till skada. Enär staten vitsordat det yrkade beloppets skälighet finner TR:n ej anledning att närmare gå in på skadans omfattning eller värdering.

T.S:s påstående att skadan vållats genom försumlighet vid vården av båten vinner stöd av flera av de upptagna vittnesmålen. Både J.S. och B.H. har uppgivit att en normalt aktsam person vid vinterförvaring av en båt av ifrågavarande typ skulle ha låtit vidtaga delvis andra och i vart fall flera skyddsåtgärder med båten än vad som skett med "Baleia I". Det måste vidare hållas för visst att försumligheten i förevarande hänseende förorsakat skadorna på båten. Statens invändning, att båten omhändertagits på ett mer tillfredsställande sätt än vad som normalt krävs, avser huvudsakligen det förhållandet att båten förvarats på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt och är därför inte oförenligt med slutsatsen att båten omhändertagits på ett ur skaderisksynpunkt försumligt sätt.

Statens skadeståndsansvar i förevarande fall regleras i 3 kap 2 § skadeståndslagen. Lagrummet stadgar ansvar för staten för bl a sakskada, som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Med uttrycket "vid myndighetsutövning" förstås bl a vissa faktiska handlingar som står i ett omedelbart och naturligt samband med verkställighet av beslut, som innebär myndighetsutövning. Hit hör exempelvis handlingar som utgör ett direkt led i ett tvångsingripande från det allmännas sida, liksom försummelse vid vård av egendom som tvångsvis omhändertagits (se prop 1972:5, s 503). Av angivna lagrum följer således att staten ansvarar för skada som orsakats genom fel eller försummelse vid vården av egendom, som belagts med kvarstad och därvid tagits i förvar.

T.S. har hävdat inte bara att skadan på båten vållats genom försumligt omhändertagande utan också att staten svarar för skadan såframt staten inte, i likhet med vad som gäller vid den särskilda avtalstypen deposition eller förvaring, visar att skadan under vårdtiden orsakats av förhållanden som inte innebär att staten gjort sig skyldig till vårdslöshet. Staten, å sin sida, har bestritt att reglerna om deposition är tillämpliga och därmed således att staten ansvarar för skada på omhändertagen egendom när omhändertagandet utförts av en enskild uppdragstagare utom i fall då staten varit försumlig vid valet av uppdragstagare.

Trots att skadeståndslagen inte innehåller någon regel av innebörd att det allmänna svarar på motsvarande sätt, som gäller i fråga om deposition i allmänhet, för tvångsomhändertagen egendom, är det emellertid en princip som får anses gälla som huvudregel. Skäl att frångå nämnda regel föreligger inte i förevarande situation. På grund härav anser TR:n att staten bär det av käranden hävdade presumtionsansvaret.

Enligt allmänna kontraktsrättsliga regler blir depositarien eller förvararen ansvarig också för anställdas vållande vid skada på den deponerade egendomen. Motsvarande måste anses gälla också vid vållande hos andra, självständiga medhjälpare, åt vilka depositarien uppdragit åtgärder för egendomens tillsyn och skydd, eftersom deponenten och depositarien står i kontraktsförhållande med varandra. Starka skäl talar för att nämnda regel även skall gälla vid myndighetsutövning av förevarande slag. Det förhållandet att staten överlåtit den faktiska förvaringen på ett enskilt subjekt bör inte resultera i att en enskild person försätts i ett sämre läge vid ett skadefall. Härtill kommer att den enskilde efter tvångsingripande från det allmännas sida saknar möjligheter att genom avtalsvillkor påverka rättsläget.

I målet har staten inte visat, att båten inte skadats till följd av bristande omvårdnad. På grund härav och då staten i enlighet med vad ovan upptagits ansvarar oberoende av att ett enskilt subjekt anlitats för omvårdnaden, kan staten komma att bli ersättningsskyldig för skadan.

Avgörande för frågan om statens ersättningsskyldighet är vidare huruvida skälig standard med hänsyn till verksamhetens art och ändamål blivit åsidosatt. Kronofogdemyndigheternas verksamhet när det gäller säkerställande av kvarstad genom förvarstagande är av sådan art att stränga krav bör uppställas för att trygga den enskildes egendom eller förmögenhet. Utredningen i målet ger vid handen att de krav man skäligen torde kunna ställa i förevarande fall inte blivit uppfyllda. Vid sådant förhållande kan staten inte med åberopande av denna, den s k standardregeln, undgå ersättningsskyldighet.

Staten har slutligen som ansvarsfrihetsgrund åberopat att T.S. varit medvållande till skadan. Någon laglig skyldighet för ägaren till tvångsomhändertagen egendom att agera för att förebygga eller förhindra skada på egendomen föreligger inte. T.S. har heller inte uppmanats - eller ens informerats om möjligheten - att agera i nyssnämnda syfte. Vid sådant förhållande kan hans passivitet i förevarande hänseende inte läggas honom till last som medvållande.

På grund av vad ovan upptagits och då tvist inte råder om skadeståndsbeloppets storlek, skall käromålet bifallas.

Domslut. TR:n förpliktar staten att till T.S. utge 37 500 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen i dess lydelse före d 1 juli 1984 från d 12 jan 1984 tills betalning sker.

Staten genom justitiekanslern fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla T.S:s vid TR:n förda talan.

T.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsråden Andersson, referent, och Nilsson samt adj led Björn Serrander) anförde i dom d 14 okt 1987:

Domskäl. Parterna har i HovR:n till grund för sin talan åberopat samma omständigheter som vid TR:n.

Staten har till vidare utveckling av sin talan anfört bl a: Kronofogdemyndigheten har anlitat ett båtvarv såsom särskild utanför myndigheten stående sakkunnig för omhändertagandet och vården av båten. Att kronofogdemyndigheten på detta sätt lämnat uppdrag åt båtvarvet att vidta åtgärder för vården av båten innebär emellertid inte att myndigheten har delegerat någon myndighetsutövning åt ett privaträttsligt subjekt. Varvet har härvidlag framstått som en självständig uppdragstagare utan befogenhet att utöva offentlig makt och myndighet, även om uppdraget i och för sig har ingått som ett led i kronofogdemyndighetens maktutövning i anslutning till kvarstadsförrättningen. Enligt statens mening bär kronofogdemyndigheten och staten inte ansvar för det fel som kan ha begåtts av varvet. Endast om kronofogdemyndigheten kan anses ha förfarit felaktigt vid sin prövning av varvets kvalifikationer för sin uppgift som uppdragstagare bör staten kunna lastas. Staten vill i detta sammanhang hänvisa till vad som har anförts av lagrådet i samband med utsökningsbalkens tillkomst i fråga om statens ansvarighet för bl a skada på omhändertagen egendom (se prop 1980/ 81:8 s 1163). - Enligt staten är det inte riktigt att i detta fall tillämpa ett presumtionsansvar utan det ansvar staten bär är ett rent culpaansvar. Det skall här påpekas att staten som regel inte har något val utan är tvungen att i ett fall som detta omhänderta föremålet. Det är en väsentlig skillnad på ett sådant fall och rent privaträttsliga förhållanden. Det fel eller den försummelse som kan tänkas ha förekommit skulle bestå i att kronofogdemyndigheten inte på ett tillfredsställande sätt har tagit vård om den omhändertagna båten. Särskilda åtgärder har dock vidtagits. Således har kronofogdemyndigheten uppdragit åt ett båtvarv att handha vården om båten. Denna har landsatts och ställts upp inom inhägnat område. Enligt skriftlig bekräftelse från varvet har detta åtagit sig att på allt sätt ansvara för båten under förvaringstiden, som enligt bekräftelsen var minst ett år. Kronofogdemyndigheten har därefter förlitat sig på varvet som expert på förvaring av båtar, och då varvet föreslagit vidtagande av åtgärder godkänt dessa. Det har tillsetts att båten var låst och att varvet haft hand om nycklarna. Från myndighetens sida får därför anses ha vidtagits de åtgärder som skäligen kan krävas i fråga om vården av den omhändertagna båten. Man kan i detta avseende inte kräva mer. Myndigheten har inte haft möjlighet att låsa in båten i någon lokal, som när det gäller mindre föremål. Det skall också tilläggas att en båtägare som har omtanke om sin båt inte kan förväntas ha handlat på annat sätt än kronofogdemyndigheten, om båtägaren inte var expert på omhändertagande av båtar. En sådan båtägare hade säkerligen för att förvissa sig om att båten blev väl omhändertagen också vänt sig till ett varv och, i likhet med vad kronofogdemyndigheten gjort, uppdragit åt varvet att föreslå och vidta erforderliga åtgärder. Kronofogdemyndighetens åtgärder har således varit de som skäligen kan krävas. Det skall också pekas på storleken av den månatliga avgiften till varvet, vilken visar att uppdraget var omfattande beträffande vården av båten. Staten har också i målet invänt att T.S. medverkat till uppkomna skador på sådant sätt att någon ersättning ej kan utgå. I denna del hänvisas till att inget har hindrat T.S. att själv skydda båten och hålla den försäkrad. Hade T.S. varit intresserad av båten hade han själv kunnat förvissa sig om hur den var omhändertagen och påpeka eventuella brister härutinnan. Han hade också kunnat vidmakthålla försäkring. Det förhållandet att båten var tvångsvis omhändertagen har inte hindrat åtgärder av det slaget. Det har också varit möjligt att framställa önskemål om vidtagande av åtgärder till skydd för båten till kronofogdemyndigheten. Ingenting sådant har T.S. gjort. Häri ligger ett sådant medvållande att staten inte är ersättningsskyldig.

T.S. har genmält: Om HovR:n skulle finna att staten inte bär ett presumtionsansvar utan endast ett rent culpaansvar så förutsätter ett bifall till statens talan i HovR:n att det är varvet och icke staten som varit försumligt och till yttermera visso att staten inte är ansvarig för varvets försummelser. Enligt T.S:s uppfattning ligger det närmast till hands att göra den bedömningen att varvet inte varit försumligt, utan har det uppdrag och instruktioner varvet erhållit inte lämnat utrymme för en tillfredsställande vård av båten. Av B.H:s vittnesmål framgår klart att varvets och myndighetens uppfattning om den närmare innebörden av det träffade avtalet inte överensstämmer. T.S. hävdar således att hans talan skall vinna bifall även under nyssnämnda förutsättningar, eftersom staten varit försumlig vid uppdragets lämnande.

Parterna har i hovrätten åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n samt bandupptagning av förhören vid TR:n.

HovR:n gör följande bedömning.

T.S:s påstående att båten kommit till skada och att viss utrustning försvunnit under den tid båten varit tvångsomhändertagen har lämnats obestritt. Staten har vitsordat skäligheten av det yrkade skadeståndsbeloppet.

Enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta skada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Vad gäller frågan om fel eller försummelse framgår av förarbetena till skadeståndslagen att skadeståndsfrågan skall avgöras på grundval av en objektiv bedömning av det förfarande som orsakat skadan. Skadeståndsansvar för staten kan alltså åläggas även på grund av anonyma eller kumulerade fel och i fall då skadevållaren kan åberopa sådana subjektiva ursäkter för sitt objektiva culpösa handlingssätt, som fritar honom från personligt skadeståndsansvar.

I likhet med TR:n gör HovR:n den bedömningen att "försummelse vid vård av egendom, som tvångsvis omhändertagits," får anses som myndighetsutövning och att staten således ansvarar för skada som orsakats av fel eller försummelse vid vården av egendom, som belagts med kvarstad och därvid tagits i förvar.

T.S. har gjort gällande att staten i förevarande fall bär samma presumtionsansvar som en enskild depositarie samt att skadeståndsskyldigheten gäller oberoende av att myndigheten anlitat ett enskilt subjekt, dvs varvet, för förvaringen.

Före tillkomsten av skadeståndslagen hade i rättspraxis utbildats vissa regler om ansvar för skada på gods i tullverkets vård. Ansvarigheten har då grundats på culpa hos tullverket eller tullpersonalen, men bevisbördan är omkastad så att det ålegat tullverket att visa att fel eller försummelse inte förekommit. Detta har inneburit att domstolarna analogiskt har tillämpat de ansvarsregler som gäller i fråga om enskilt förvar eller deposition (se NJA 1950 s 5).

Skadeståndslagen tar inte direkt ställning till statens ansvar för skada på omhändertagen egendom. Om avsikten varit att bryta med nyssnämnda praxis borde detta emellertid ha kommit till uttryck i vart fall i lagens förarbeten. Departementschefen har i stället i förarbetena uttalat den uppfattningen att det inte kan vara föremål för tvekan att det allmänna skall svara för skada som orsakats genom fel eller försummelse vid vården av omhändertagen egendom samt att som huvudregel bör gälla att det allmänna i hithörande fall skall bära samma presumtionsansvar som enskild depositarie (se prop 1972:5 s 358 f).

Med hänsyn till det anförda anser HovR:n, i likhet med TR:n, att staten har att bära det av T.S. hävdade presumtionsansvaret.

Beträffande frågan om statens ansvar vid anlitande av självständiga medhjälpare är i förevarande fall att beakta, att vården av båten visserligen anförtrotts varvet, men att vården utövats för statens räkning och ingått som ett led i dess myndighetsutövning. Med hänsyn härtill och på skäl TR:n i övrigt anfört finner HovR:n att staten har att svara för fel eller försummelse hos varvet i fråga om vården av båten (jfr NJA 1961 s 622).

Såsom TR:n funnit har staten ej visat att båten inte skadats till följd av försummelse vid vården av densamma. Detta gäller även med hänsyn till den s k standardregeln i 3 kap 3 § skadeståndslagen. HovR:n anser vidare - liksom TR:n - att T.S. inte kan anses medvållande till skadan.

På grund av vad sålunda upptagits skall staten ersätta T.S. för liden skada. Tvist råder inte om skadeståndsbeloppets storlek. Vid nu angivna förhållanden skall statens vadetalan lämnas utan bifall.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Justitiekanslern sökte revision och yrkade att HD måtte ogilla T.S:s talan. I fråga om grunderna för sin talan frånföll justitiekanslern invändningen om medvållande från T.S:s sida.

T.S. (ombud advokaten M.H.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Höglund, Palm, referent, Heuman, Gregow och Törnell) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation