Internationella familjerättsfrågor : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Statens offentliga utredningar

& 1987:18

Eg Justitiedepartementet

Internationella

familjerättsfragor

Slutbetänkande av

fgmiljelagssakkunniga

Stockholm 1987

Omslag Jan Boman ISBN 91-38-09508-4 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1987

Till statsrådet och chefen för

justitiedepartementet

Familjelagssakkunniga får härmed överlämna slutbetänkandet

Internationella familjerättsfrågor (SOU 1987:18).

Vårt arbete med de internationella frågorna påbörjades i slutet av år 1981 efter överlämnandet av vårt huvudbetänkande Äktenskapsbalk (SOU 1981:85). I arbetet med det föreliggande betänkandet har

deltagit f.d. hovrättspresidenten Björn Kjellin, ordförande, och

professorn Lennart Pålsson, ledamot. Björn Kjellin avled den 26

augusti 1986. Alla viktiga ställningstaganden var då gjorda och någon

ny ordförande har inte utsetts.

Såsom sakkunnig har deltagit regeringsrådet Lars Tottie och

såsom experter advokaten Suzanne Ahlner och ambassadrådet Arne

Nyberg.

Hovrättsrådet Lars-Göran Engström har varit sekreterare.

Till betänkandet har fogats en reservation av Lennart Pålsson.

Lars Tottie, Suzanne Ahlner och Arne Nyberg har förklarat att de

ansluter sig till utredningens förslag. Utredningsuppdraget är nu slutfört.

Malmö i mars 1987

Lennart Pålsson

/Lars-Göran Engström

Innehåü

Förkortningar . . . . . . . . . . . . . 9

F örfattningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . 11 1 Förslag till lag om internationella familjerättsfrågor 11

2¶Förslag till ändring i förslaget (prop. 1986/87:1) till

äktenskapsbalk . . . . . . . . . . . . . . . 28

3¶Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap . . . . . . . . . . . . . . . 29

4¶Förslag till lag om ändring i lagen (1971:796) om

internationella rättsförhållanden rörande adoption 30

5¶Förslag till lag om ändring i lagen (1965:723) om

erkännande och verkställighet av vissa utländska domar

och beslut angående underhåll till barn . . . . . 31

6¶Förslag till lag om ändring i lagen (1976:108) om

erkännande och verkställighet av utländskt avgörande

angående underhållsskyldighet . . . . . . . . . 32

7 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken . . . . 33

8¶Förslag till lag om ändring i lagen (1935:44) om dödsbo

efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som

hade hemvist här i riket, m.m. . . . . . . . . . 35

9¶Förslag till lag om ändring i lagen (1928:281) om

allmänna arvsfonden . . . . . . . . . . . 36

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . 37

I Inledning

1 Utredningsuppdraget . . . . . . . . . . . . . 43 1.1 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . 43 1.2 Utredningsarbetet . . . . . . . . . . . . . 44

2 Kort översikt över den svenska internationella familjelag-

stiftningen . . . . . . . . . . . . . . . . 46

SOU 1987: 18

II Makars förmögenhetsförhällanden, underhåll och arv

3¶U tgångspunkter 51

4 Nationalitets- eller hemvistprincipen 56 4.1 Den svenska 56

utvecklingen

4.2 59

Hemvistbegreppet

4.3 Nationaliteten 67 4.4 69

Överväganden

5 74

Tillämplig lag

5.1 Gällande svensk rätt 74 5.2 Översikt över utländsk rätt . . . . 79

5.2.1¶Makars förmögenhetsförhållanden 80

5.2.2 Arv 87 5.3 . . . . . . . . . . 95

överväganden

5.3.1¶Makars förmögenhetsförhållanden 95

5.3.2 Underhåll 102 5.3.3 Arv . . . 104 5.3.4 108

Återförvisning

6 Svensk domsrätt 110 6.1 Gällande svensk rätt 110 6.2 Allmänna . . 112

överväganden

6.3 Makars 116

förmögenhetsförhållanden

6.3.1 116

Inledning

6.3.2 117

överväganden

6.4 Underhåll 121 6.4.1 121

Inledning

6.4.2 121

Överväganden

6.5 Arv . . . . 125

6.5.1¶Inledning 125

6.5.2¶Överväganden 125

7 Erkännande av utländska avgöranden 129 7.1 Gällande svensk rätt . . . . . . 129 7.2 Utländsk rätt och internationellt samarbete 134 7.2.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . 134 7.2.2 Internationella konventioner och enhetlig lag- . . . . . . 135

stiftning

7.2.3 Autonom nationell rätt 139 7.2.4 Villkor för erkännande 144 7.3 . . . . . . . . . . . 153

Överväganden

7.3.1 Utländska bör erkännas 153

avgöranden

7.3.2 Villkor för erkännande 156

7.3.2.1 Krav på ömsesidighet? . 156

7.3.2.2 Kontroll av lagvalet? . . . . . . 158

7.3.2.3 Den utländska domstolens 159

behörighet

7.3.3 Hinder för erkännande 169

7.3.4 Prövning av utländska avgöranden 172

7.3.5 Verkan av en utländsk rättegång 173

HI Övriga frågor

8 Ingående och erkännande av äktenskap 175 8.1 Gällande svensk rätt 175

8.1.1 Svensk vigsel . . . . . 175

8.1.2 Utländsk vigsel . . . . . . . . . . . . 177 8.2 1978 års Haagkonvention om ingående och erkännande

av äktenskap 178

8.3¶Äktenskapsåldern 180

8.4 överväganden . . . . . . . . . . . . . 182

8.4.1 Svensk -

vigsel tillämplig lag på äktenskapshin-

der . . . . . . . . . . . . . . . . . 182

8.4.2 Sverige bör för närvarande inte tillträda 1978 års

Haagkonvention 189

9¶Polygama äktenskap 191

9.1 Bakgrund . 191 9.2 Gällande svensk rätt 192

9.3 överväganden 193

10 Bevakning av testamente 200 10.1 Gällande rätt . 200

10.2¶Tidigare reformförslag 203

10.3 överväganden 204

IV Specialmotivering

11 Förslaget till lag om internationella 211

familjerättsfrågor

5kap.Arv . . . . . . . . . . 282 6 kap. Gemensamma bestämmelser 323

Övergångsbestämmelser 332

12¶Övrigalagförslag 337

12.1¶Förslaget till ändring i förslaget (prop. 1986/87:1) till

äktenskapsbalk . . . . . . . . . . . . 337

12.2¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten-

skap och förmynderskap . . . . . . . . . . . 338

12.3¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:796) om

internationella rättsförhållanden rörande adoption 339

12.4¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:723) om

erkännande och verkställighet av vissa utländska domar

och beslut angående underhåll till barn . . . 339

12.5 till lag om ändring i lagen (1976:108) om Förslaget

erkännande och verkställighet av utländskt avgörande

angående underhållsskyldighet . . . . . 339

12.6 till om ändring i ärvdabalken . . . . 340

Förslaget lag

12.7¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1935:44) om dödsb

efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som

hade hemvist häririket, m.m. . . . . . . . . 341

12.8¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1928:281) om

allmänna arvsfonden . . . . . . . . . . . . . 341

Reservation 343

Bilagor med minderåriga av utredningen om

Bilagal Äktenskap

barnens rätt 349

2 355

Bilaga Summary

Förkortningar

Författningar, böcker

1904 års lag lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och

förmynderskap

1912 års lag lag (1912:69) om vissa internationella rätts-

förhållanden rörande äktenskaps rättsverk-

ningar

1931 års förordning förordning (1931:429) om vissa internatio-

nella rättsförhållanden rörande äktenskap,

adoption och förmynderskap

1937 års lag lag (1937:81) om internationella rättsförhål-

landen rörande dödsbo

Beckman-Höglund N. Beckman - O. Höglund, Svensk familje-

rättspraxis. Sthlm 1984 ff

Bogdan M. Bogdan, Svensk internationell privat-

och processrätt, 2 uppl. Lund 1985 Dennemark S. Dennemark, Om svensk domstols behö-

righet i internationellt förmögenhetsrättsliga

mål. Sthlm 1961

Eek I H. Eek, Lagkonflikter i tvistemål. Sthlm

1972 Eek II H. Eek, Lagkonflikter i tvistemål II. Sthlm

1978 Essén-Pålsson E. Essén - L. Pålsson, Konventionssamling

i internationell privaträtt, 2 uppl. Lund

Gaarder K. Gaarder, Innføring i internasjonal privat-

rett. Oslo 1975 Philip A. Philip, Dansk international privat- og

procesret, 3. udg. Khvn 1976 Pålsson 1974 L. Pålsson, Marriage and Divorce in Compa-

rative Contlict of Laws. Leiden 1974

Pålsson 1986 L. Pålsson, Svensk i internatio-

rättspraxis

nell familje- och arvsrätt. Sthlm 1986 Walin FB G. Walin, Kommentar till Föräldrabalken

och internationell föräldrarätt, 4 Sthlm

uppl.

1986 Walin ÄB I G. Walin, Kommentar till Ärvdabalken, Del

I, 3 uppl. Sthlm 1986

Vissa andra förkortningar

A

Arbetsmarknadsdepartementet

Act.Doc.La Haye Conference de la de droit international

Haye

privé, Actes et documents de la session dir. direktiv

Regeringens Ds Departementsserie Fi Finansdepartementet

HD Högsta domstolen JO Justitieombudsmannen

Ju Justitiedepartementet LU Riksdagens lagutskott

NJA Nytt juridiskt arkiv, avd I NJA lI Nytt juridiskt arkiv, avd II

prop. Proposition

rskr. skrivelse

Riksdagens RÅ Regeringsrättens årsbok SFS Svensk författningssamling SfU Riksdagens socialförsäkringsutskott SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning

SÖ Sveriges överenskommelser med främmande

makter

Författningsförslag

1 till

Förslag

Lag om internationella

familjerättsfrågor

Härigenom föreskrivs följande.

kap. Äktenskaps ingående

Svensk vigsel

l§ Vill en man och en kvinna ingå äktenskap inför en svensk

myndighet skall de i svensk lag angivna äktenskapshindren tillämpas vid hindersprövningen.

2§ Har varken mannen eller kvinnan hemvist i efter en

Sverige

bosättning som har varat i minst tvâ år och är inte heller någon av dem svensk medborgare, skall var och en av dem dessutom visa att hinder mot äktenskapet inte möter enligt lagen i den stat där han eller hon antingen har hemvist eller är medborgare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan,

utan hinder av första stycket, för visst fall förordna att bara svensk

lag skall tillämpas.

3 § Vigsel inför en svensk myndighet förrättas enligt svensk lag.

4 § Regeringen kan bestämma, att med en diplomatisk eller konsulär tjänst eller med en befattning som präst skall vara förenad behörighet att förrätta vigsel enligt svensk lag i en främmande stat. Regeringen kan även genom särskilt förordnande tillerkänna en

lämplig person sådan behörighet.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan

meddela särskilda föreskrifter om sättet för hindersprövning.

Utländsk vigsel 6 § Den som är behörig att förrätta vigsel enligt en främmande lag får i fall som regeringen bestämmer viga här i landet med tillämpning

av den lagen.

7 § En vigsel som har förrättats utomlands enligt en främmande lag anses giltig till formen om den är giltig i den stat där den förrättades.

Har vigseln förrättats av en diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av någon annan som av en främmande stat har förordnats att förrätta vigsel i en annan främmande stat, anses vigseln också giltig till formen, om den är giltig i den stat som har meddelat förordnandet.

En vigsel som har förrättats utomlands skall också anses giltig till formen, om den är giltig i den eller de stater där mannen och kvinnan

var medborgare.

8§ En förrättning som är ogiltig som vigsel får godkännas av

regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av mannen eller kvinnan eller, när någon av dem har avlidit, av arvinge till den avlidne. 9 § Regeringen får meddela föreskrifter om utfärdande av intyg åt svensk medborgare och utländsk medborgare med hemvist i Sverige, som vill ingå äktenskap inför en utländsk myndighet, att hinder mot

äktenskapet inte möter enligt svensk lag.

kap. Äktenskapsmål

Svensk domstols behörighet

1 § Ett äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol, 1. om svaranden har hemvist i Sverige, 2. om käranden har hemvist i Sverige sedan minst ett år, 3. om båda makarna är svenska medborgare, 4. om käranden är svensk medborgare och har hemvist i Sverige eller tidigare har haft hemvist här sedan han eller hon fyllt arton år, 5. om saken rör ogiltighet av en vigsel som har förrättats av en svensk myndighet, eller 6. om i annat fall regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer finner särskilda skäl att tillåta en prövning av målet i

Sverige.

SOU 1987: 18 13

Författningsförslag

2 § Är svensk domstol behörig att ta upp talan av den ena maken, kan domstolen också ta upp talan av den andra maken till gemensam

handläggning.

Tillämplig lag

3 § Talan om äktenskapsskillnad prövas enligt svensk lag.

Är båda makarna utländska medborgare och har inte någon av dem hemvist i Sverige sedan minst ett år, får det dock inte mot en makes bestridande dömas till äktenskapsskillnad, om någon grund

till äktenskapets upplösning inte föreligger i en stat där enligt lagen

makarna eller någon av dem är

medborgare.

Är i annat fall båda makarna utländska och

medborgare åberopar

en av dem att det saknas till

grund äktenskapets upplösning enligt

lagen i den stat där han eller hon är medborgare, får det inte dömas till äktenskapsskillnad, om särskilda skäl talar mot det med hänsyn till den makens eller gemensamma barns intressen. 4 § En ändring av hemvist eller medborgarskap som äger rum sedan talan har väckts får inte medföra att talan

ogillas.

Vårdnaden om och umgänge med barn 5 § Frågor angående vårdnaden om eller umgänge med barn får tas upp i äktenskapsmål. De prövas enligt svensk om barnet vistas i

lag, Sverige.

Erkânnande av utländska

avgöranden

6 § Ett lagakraftvunnet beslut om äktenskapsskillnad, som har

meddelats i en främmande stat, skall gälla här i landet, om någon av makarna hade hemvist eller var medborgare i den staten eller om det annars fanns skälig anledning att talan prövades där.

Har i annat fall ett beslut om äktenskapsskillnad meddelats i en främmande stat och har därefter en av makarna ingått ett nytt

äktenskap, skall det tidigare äktenskapet anses genom upplöst

beslutet, om inte den andra maken visar, att den omgifte har förfarit

uppenbart otillbörligt mot honom eller henne.

Ett utländskt beslut, varigenom talan i ett har

äktenskapsmål

ogillats, hindrar inte att saken prövas här i landet.

7§ Ett utländskt beslut om äktenskapsskillnad eller om återgång eller ogiltighet av äktenskap skall prövas av Svea hovrätt, innan en make får ingå ett nytt äktenskap, såvida inte beslutet avser äktenskapsskillnad och båda makarna eller en av dem var medborgare i den främmande staten.

Regeringen kan dock förordna, att beslut om äktenskapsskillnad

14 SOU 1987: 18

Författningsförslag

som har meddelats i en viss främmande stat får tillämpas utan sådan

prövning.

8 § Har det i en främmande stat meddelats ett slutligt beslut om legal och har makarna därefter levt åtskilda minst sex månader

separation

och inte sammanlevnaden, kan äktenskapsskillnad

återupptagit

erhållas svensk lag utan föregående betänketid.

enligt

9 § Väcks vid en svensk domstol talan i ett äktenskapsmål men pågår redan utomlands ett förfarande mellan makarna i ett sådant mål, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på ett avgörande i det utländska förfarandet som har vunnit laga kraft, om det kan antas att detta avgörande blir giltigt här i landet. Talan får dock prövas om det finns särskilda skäl.

3¶Underhåll till barn och make

kap.

Svensk domstols behörighet

l § En fråga om underhåll får tas upp av svensk domstol 1. i eller, såvitt avser underhåll till barn, i mål om

äktenskapsmål

vårdnaden eller faderskapet, 2. om den eller den underhållsskyldige har

underhållsberättigade

hemvist i eller

Sverige,

3. om svaranden i en uppkommen tvist har godtagit att saken prövas i eller utan om rättens har gått i

Sverige invändning behörighet

svaromål i saken.

Tillämplig lag

2§ om underhåll bedöms enligt lagen i den stat där den

Frågor underhållsberättigade har hemvist.

3 § Vid fastställande av underhållsbidragets storlek skall den underbehov och den underhållsskyldiges ekonomiska

hållsberättigades

beaktas, även om den lag som är tillämplig föreskriver något

förmåga

annat.

Erkännande av utländska avgöranden

Ett av en utländsk domstol eller

4§ lagakraftvunnet avgörande

annan ett har fastställts att

myndighet varigenom underhållsbidrag

utgå till barn för tid innan barnet har fyllt tjugoett år, till make eller till förutvarande make gäller i Sverige, 1. om det har meddelats i en stat där den underhållsberättigade eller

den underhållsskyldige hade hemvist,

2. om det har meddelats med av ett beslut i den

anledning främmande staten om faderskap, äktenskapsskillnad, legal separa-

SOU 1987: 18

Författningsförslag 15

tion eller om återgång eller av och

ogiltighet äktenskap myndigheten

i den delen var svensk eller

behörig enligt lag,

3. om svaranden i en tvist har

uppkommen godtagit att saken prövas

av myndigheten eller utan om

invändning myndighetens behörighet

har gått i svaromål i saken. Bestämmelserna i första skall också ett

stycket tillämpas på

utländskt avgörande ett har änd-

varigenom tidigare avgörande

rats.

5 § Det utländska avgörandet gäller dock inte i

Sverige,

1. om det har meddelats mot en part som inte har i svaromål och

gått

som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att

tillräcklig

kunna svara i saken eller om en part annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. om avgörandet strider mot en svensk dom, 3. om avgörandet strider mot ett här i landet giltigt utländskt avgörande i ett förfarande som än det andra

började tidigare

utländska förfarandet, 4. om en rättegång om underhållet i eller

pågår Sverige,

5. om det utomlands pågår ett förfarande om underhållet som har börjat tidigare än det andra utländska förfarandet och som kan antas leda till ett här i landet giltigt avgörande.

6§ Som ett utländskt anses också ett

avgörande förlikningsavtal,

som i en främmande stat har träffats inför en domstol eller annan myndighet, och en sådan officiell handling rörande

underhållsskyl-

dighet som där har upprättats av eller inför en eller en

myndighet offentlig funktionär, om eller kan förlikningsavtalet handlingen

verkställas i den främmande staten.

7§ En icke lagakraftvunnen dom vilken får angående underhåll, verkställas får verkställas här. i den stat där den har meddelats, Detsamma gäller domstols beslut om underhåll för tiden intill dess ett lagakraftvunnet om beslut av detta

avgörande föreligger, slag kan

meddelas av en svensk domstol i motsvarande fall. Ett avgörande enligt första stycket om hinder får inte verkställas, mot verkställighet av ett skulle

lagakraftvunnet avgörande föreligga enligt denna lag.

8§ Ett utländskt avgörande skall av Svea hovrätt innan prövas

verkställighet får ske.

9 § Framställs ett yrkande om underhåll vid en svensk domstol men pågår redan utomlands ett förfarande skall talan om underhållet, avvisas eller förklaras vilande i väntan ett i det på avgörande utländska förfarandet som har vunnit kraft, om det kan antas att

laga

detta avgörande blir giltigt här i landet. Talan får dock prövas om det finns särskilda skäl.

sou 1987: 18

16 Författningsförslag

4 Makars förmögenhetsförhållanden

kap.

Svensk domstols behörighet

1 § Ett mål om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av

svensk domstol,

1. med av ett äktenskapsmål i Sverige, anledning

2. om svaranden har hemvist i Sverige, 3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag är tillämplig på

makarnas förmögenhetsförhållanden,

4. om tvisten rör i Sverige, eller

egendom

5. om svaranden i en tvist har godtagit att saken prövas

uppkommen

eller utan om rättens har gått i

i Sverige invändning behörighet

svaromål i saken. De i första för svensk domstols

stycket angivna grunderna

skall också sådana frågor om makars

behörighet tillämpas på

som kan tas upp i äktenskapsmål samt i

förmögenhetsförhållanden

ärenden om utseende av och andra ärenden

bodelningsförrättare

som rör makars förmögenhetsförhållanden.

Om svensk domstols i mål eller ärenden som rör

behörighet

med av en makes död finns särskilda bestäm-

bodelning anledning

melser.

Tillämplig lag

eller blivande makar avtal bestämt att en viss 2 § Har makar genom deras skall det gälla,

lag skall tillämpas på förmögenhetsförhållanden

förutsatt att avtalet avser i en stat där någon av dem hade

lagen

hemvist eller när avtalet eller där de båda var medborgare ingicks har haft hemvist under äktenskapet.

samtidigt

Avtalet skall vara i skrift eller otvetydigt framgå av

uttryckt

eller annan handling.

äktenskapsförord

inte bestämts avtal, gäller lagen i den

3 § Har tillämplig lag genom

stat där makarna tog hemvist vid äktenskapets ingående. Om båda makarna senare har hemvist i en annan stat och

tagit

varit bosatta där i minst två år i stället den statens lag. Har

tillämpas

båda makarna under haft hemvist eller är båda

tidigare äktenskapet

makarna i den staten dock lagen där så snart medborgare tillämpas de har hemvist i staten.

tagit

rörande makars är

4 § En rättshandling förmögenhetsförhållanden

om den överensstämmer med den som var tillämplig när

giltig lag

rättshandlingen företogs. Företogs rättshandlingen före äktenskapet är den om den överensstämmer med den lag som blev tillämplig

giltig vid äktenskapets ingående.

skall anses till formen också om den

Rättshandlingen giltig

SOU 1987: 18 Författningsförslag 17

uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där den företogs eller där makarna då hade hemvist.

5 § En bodelning här i landet kan förrättas enligt svensk lag även om

en främmande lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. De svenska bodelningsbestämmelserna gäller i tillämpliga delar

också när den främmande lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning beträffande makars egendom.

En bodelning enligt 9 kap. 1 § andra stycket äktenskapsbalken får dock förrättas bara om den tillämpliga utländska lagen på motsvarande sätt tillåter makarna att förrätta bodelning under äktenskapet när de är ense.

6 § Vid en bodelning skall makarnas samtliga tillgångar och

skulder

här i landet och utomlands beaktas, såvida annat inte följer av den

för makarnas förmögenhetsförhållanden tillämpliga lagen. Vid

lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands.

Om det finns särskilda skäl får bodelningen begränsas, när det finns egendom i ett främmande land och det kan antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet. En sådan bodelning kan utmynna i att en make tilldelas den här i landet befintliga

egendomen.

7 § Har svensk lag enligt 3 § andra blivit tillämplig på makars

stycket förmögenhetsförhållanden, skall vid prövning av fråga om jämkning vid bodelning enligt 12 kap. 1 § äktenskapsbalken* jämte övriga omständigheter beaktas i vad mån bodelningen avser egendom som

tillhörde en make före lagbytet och den maken enligt den tidigare tillämpliga lagen hade fått behålla mer av sin egendom.

8 § Har det i en främmande stat meddelats ett slutligt beslut om legal separation och har makarna inte återupptagit sammanlevnaden, skall vid en bodelning där svensk lag är tillämplig på makarnas

förmögenhetsförhållanden egendom som makarna har förvärvat

efter separationen anses som enskild och täckning för skulder beräknas med hänsyn till förhållandena vid separationen.

9§ Bestämmelserna i svensk lag om förfogande över makarnas gemensamma bostad och bohag och om makes rätt att vid bodelning överta sådan egendom tillämpas alltid om bostaden och bohaget

finns i Sverige.

Avser förslaget till äktenskapsbalk enligt prop. 1986/87:l.

18 författningsförslag SOU 1987: 18

10 § Inskränkningar som en utländsk lag innehåller i en makes rätt att förfoga över sin fasta egendom eller tomträtt här i landet får inte

åberopas mot tredje man.

Detsamma gäller inskränkningar i en makes rätt att förfoga över

sin övriga egendom eller att ådra sig betalningsskyldighet, om tredje man och maken befann sig i Sverige vid rättshandlingens ingående,

såvida inte tredje man känt till eller bort känna till inskränkningen.

Begränsningar som en utländsk lag innehåller i en makes skyldighet att med sin egendom svara för sina skulder kan inte göras gällande här i landet, om skulden hänför sig till en rättshandling enligt första eller andra stycket. ll § Ingår makar medan de har hemvist här i landet ett avtal enligt 2 §, blir det gällande mot tredje man när det har registrerats här.

Detsamma gäller för äktenskapsförord och gåvor.

Erkännande av utländska avgöranden 12§ Ett lagakraftvunnet avgörande av en utländsk domstol eller

annan myndighet eller bodelningsförrättare, som avser makars

förmögenhetsförhållanden, gäller i Sverige,

1. om det har meddelats i en stat vars 2 eller 3§ var

lag enligt tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, eller

2. om det har meddelats i den stat där svaranden hade hemvist.

Om erkännande av utländska avgöranden angående bodelning

med anledning av en makes död finns särskilda bestämmelser.

13 § Det utländska avgörandet gäller dock inte i Sverige, 1. om det har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller om en part annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. om avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, 3. om avgörandet strider mot ett här i landet giltigt utländskt

i ett förfarande som började tidigare än det andra

avgörande

utländska förfarandet, 4. om det i Sverige pågår ett förfarande som kan utmynna i ett

motstridigt avgörande, eller

5. om det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett

motstridigt avgörande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än

det andra utländska förfarandet och kan antas leda till ett här i landet

giltigt avgörande.

14§ Som ett utländskt avgörande anses också ett förlikningsavtal, som har träffats inför en domstol eller annan myndighet i en främmande stat och som kan verkställas där.

SOU 1987: 18 Författningsförslag 19

15 § Ett av domstol meddelat utländskt avgörande, som gäller här i landet, får verkställas. Avgörandet skall prövas av Svea hovrätt

innan verkställighet får ske.

16§ Framställs ett yrkande om makars förmögenhetsförhållanden vid en svensk domstol men pågår redan utomlands ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, skall talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på ett avgörande i det utländska förfarandet som har vunnit laga kraft, om det kan antas att detta avgörande blir giltigt här i landet. Talan får dock prövas om det finns särskilda skäl.

5 Arv

kap.

Svensk domstols behörighet

1§ Ett ärende om utseende av boutredningsman får tas upp av svensk domstol, om den avlidne vid dödsfallet hade hemvist i Sverige eller var svensk medborgare eller om den avlidne har efterlämnat egendom som finns här.

2 § Ett mål om bodelning, arv eller testamente får tas upp av svensk domstol, 1. om den avlidne hade hemvist i Sverige vid dödsfallet, 2. om tvisten rör egendom som förvaltas av en svensk boutredningsman, eller 3. såvitt avser mål om bodelning, i fall som anges i 4 kap. 1 § första

stycket 2-4.

De i första stycket angivna grunderna för svensk domstols behörighet skall tillämpas också i ärenden om utseende av bodelningsförrättare eller skiftesman samt i andra ärenden som rör makars

förmögenhetsförhållanden eller kvarlåtenskapen.

Tillämplig lag

3§ Rätten till arv skall bedömas enligt lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid dödsfallet. Samma lag gäller rätt enligt testamente.

Var den avlidne inte bosatt i nämnda stat sedan minst två år, tillämpas dock lagen i den stat där han eller hon närmast förut haft hemvist, om det begärs av en arvinge eller testamentstagare vars rätt beror därav. Detta gäller inte om den avlidne tidigare hade haft hemvist eller var medborgare i den stat där han eller hon hade hemvist vid dödsfallet.

En begäran enligt andra stycket skall framställas inom sex månader från dödsfallet eller, om arvskiftet äger rum efter utgången

20 sou 1987: 1x

Författningsförslag

av den tiden, senast vid arvskiftet. Sedan skifte har skett får den som har deltagit i skiftet inte framställa en sådan begäran.

4 § Har den avlidne i testamente förordnat att rätten till arv skall bedömas enligt lagen i en stat där han eller hon vid förordnandet hade hemvist eller var medborgare eller i en stat där han eller hon tidigare har haft hemvist, tillämpas i stället den lagen. Detsamma gäller om det av ett testamente otvetydigt framgår att den avlidne har förutsatt att den lagen skulle tillämpas.

5 § Var den avlidne gift, skall utan hinder av 3 och 4 §§ den lag som gäller vid bodelning mellan den efterlevande maken och den avlidnes

gälla också i fråga om makens rätt till arv efter den

arvingar

avlidne. 6 § Har den avlidne upprättat ett testamente utan att på grund av sin ålder vara behörig till det enligt den lag som gäller för rätten till arvet, kan en testamentstagare åberopa lagen i en stat där testator

vid eller vid sin död hade hemvist eller var

antingen upprättandet medborgare.

7§ Ett testamente skall anses giltigt till formen om det uppfyller

formkraven enligt lagen

1. på den ort där testamentet upprättades, 2. i den stat där testator vid upprättandet eller vid sin död var

medborgare,

3. på den ort där testator vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist, eller 4. på den ort där egendomen finns såvitt testamentet avser fast

egendom.

Första stycket skall tillämpas även på återkallelse av testamente. En återkallelse av ett testamente är också giltig till formen om den uppfyller formkraven i någon av de lagar enligt vilka testamentet enligt första stycket var giltigt till formen.

Vid tillämpningen av denna paragraf skall som testators hemvist räknas även en främmande ort där testator enligt lagen på den orten hade domicil. 8§ Har arvlåtaren upprättat ett testamente prövas testamentets giltighet till sitt innehåll såvitt avser efterlevande makes rätt enligt den lag som gäller för makens rätt till arv.

9§ Är enligt den lag som gäller för rätten till arvet ett avtal som arvlåtaren har ingått om sin kvarlåtenskap inte bindande eller en gåva för dödsfalls skull inte giltig, kan den med vilken arvlåtaren har ingått rättshandlingen åberopa lagen i en stat där arvlåtaren vid tiden för rättshandlingen hade hemvist eller var medborgare.

En gåvotagare kan på motsvarande sätt åberopa de lagar som

SOU 1987: 18 21

Författningsförslag

anges i första stycket, om den lag som gäller för rätten till arvet föreskriver att gåvan skall anses som förskott på arv.

10 § Gäller särskilda regler angående arvsrätt till visst slag av fast egendom i en främmande stat, skall de tillämpas beträffande egendom i den staten.

Ett förordnande i testamente över fast egendom till förmån för ofödda skall inte tillämpas, om det strider mot lagen i den stat där egendomen finns. 11 § Avlider en make, sedan det utomlands har meddelats ett slutligt beslut om legal mellan makarna, och är svensk

separation lag

tillämplig på rätten till arvet, skall bestämmelserna om makes arvsrätt inte tillämpas, såvida inte makarna har återupptagit sammanlevnaden.

12 § Är staten, en kommun eller en allmän fond eller inrättning berättigad att erhålla den avlidnes egendom enligt den som

lag gäller

för rätten till arvet, skall egendom som finns här i landet tillfalla allmänna arvsfonden och egendom som finns i en annan stat den som

är berättigad enligt lagen i den staten.

Boutredning

13 § Boutredning enligt svensk lag skall äga rum när den avlidne vid dödsfallet hade hemvist här och omfatta all boets

egendom.

l4§ Egendom som finns här i landet efter en avliden som hade hemvist i en annan stat får tas om hand av i den

dödsboförvaltningen

staten eller, om det inte är känt att en sådan har

förvaltning anordnats, av dödsbodelägarna.

Boutredning enligt svensk lag skall dock alltid ske om rätten efter ansökan av en rättsägare har förordnat att skall avträdas

egendomen till förvaltning av boutredningsman.

15 § Finns det inte någon behörig person som tar hand om egendomen här i landet efter en avliden som saknade hemvist här, skall socialnämnden, om det behövs, ta vård om den och vidta andra nödvändiga åtgärder. Dödsfallet skall anmälas till nämnden av den som är närmast till det.

Lös egendom som inte har något större värde får överlämnas till en anhörig till den avlidne eller, om den avlidne var medborgare i en främmande stat, till en konsul för den staten. Överlämnandet bör dock ske först sedan kostnaderna för den avlidnes vård

uppehälle,

och begravning har betalts och bara om det kan antas att rättsägare som har hemvist här inte lider skada.

I andra fall skall socialnämnden anmäla dödsfallet till rätten, som efter omständigheterna har att utse god man enligt föräldrabalken

22 SOU 1987: 18

Författningsförslag

eller förordna att egendomen skall avträdas till förvaltning av boutredningsman. I sistnämnda fall skall boutredning ske enligt svensk lag. 16§ Boutredningen efter en avliden som inte hade hemvist här i landet omfattar egendom som finns här samt, i fall där den avlidne var svensk medborgare, egendom som finns utomlands och där inte blir föremål för boutredning. I bouppteckningen efter en svensk medborgare skall all egendom tas upp oavsett var den finns.

Omfattar boutredningen endast egendom som finns här i landet, beaktas endast skulder till borgenärer med hemvist här eller som har

anmält sina fordringar till boutredningsmannen. I bouppteckningen

efter en svensk medborgare antecknas samtliga skulder.

Tiden för bouppteckningens förrättande räknas från den dag då

egendomen genom lagakraftägande beslut avträddes till förvaltning av boutredningsman.

17 § Under pågående boutredning efter en avliden med hemvist i en främmande stat får egendomen överlämnas till den som är behörig att ta emot den för boutredning, bodelning och arvskifte i den staten, om det kan ske utan skada för rättsägarna. Medger lagen i den avlidnes hemviststat att förfarandet äger rum i en annan stat, får egendomen i stället överlämnas till den som är behörig i den staten.

Ett beslut om överlämnande meddelas av rätten på ansökan av boutredningsmannen eller efter dennes hörande. Rättsägare som finns här skall beredas tillfälle att yttra sig, om det behövs och kan ske. Rätten kan i beslutet uppställa villkor att utredningskostnaderna betalas och att säkerhet ställs till skydd för rättsägarna. 18§ Sedan boutredningen efter en avliden med hemvist i en främmande stat har slutförts, skall det behållna överskottet överlämnas till den som är behörig att ta emot det för bodelning och arvskifte i den staten, om inte någon dödsbodelägare motsätter sig detta. Medger lagen i den avlidnes hemviststat att förfarandet äger rum i en annan stat, får egendomen i stället överlämnas till den som är behörig i den staten. 19 § När boutredning sker enligt svensk lag skall svensk lag tillämpas i fråga om delgivning och klander av testamente, påkallande av jämkning i testamente för utfående av laglott samt preskription av rätt att ta arv och testamente.

20 § Regeringen får meddela föreskrifter för utrikesrepresentatio-

nen om tillvaratagande av en svensk medborgares rätt i dödsbo utomlands och om befattning med egendom som en svensk medborgare efterlämnat utomlands.

SOU 1987: 18 Författningsförslag 23

Bodelning och

arvskifte

21 § Bodelning och arvskifte efter en avliden som hade hemvist här skall förrättas enligt svensk lag.

Hade den avlidne inte hemvist här skall bodelning och arvskifte förrättas enligt svensk lag, om den avlidne har efterlämnat egendom, som har förvaltats av boutredningsman och som inte har överlämnats till någon som är behörig utomlands.

22 § En bodelning eller ett arvskifte skall anses som en till formen

giltig rättshandling om den uppfyller formkraven enligt

l. lagen i den stat där den ägde rum, 2. lagen i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist eller var

medborgare, eller 3. den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållan-

den.

23 § Vid en bodelning är föreskrifterna i 4 kap. 6 § tillämpliga.

24§ Ett arvskifte efter en avliden som hade hemvist här i landet omfattar hela kvarlåtenskapen. Vid arvskiftet skall dock bortses från egendom i en främmande stat, om den skiftas där utan att egendomen här i landet beaktas.

I ett arvskifte efter en avliden som inte hade hemvist här ingår den egendom som har förvaltats av boutredningsman, i den mån den inte har överlämnats till någon som är behörig utomlands. 25 § Ett utländskt arvskifte, som inte gäller i Sverige, skall likväl beaktas genom att vid arvskiftet här hänsyn tas till vad arvingar och testamentstagare har erhållit utomlands, om den egendom som skall skiftas här har beaktats i det utländska arvskiftet.

26 § När bodelning och arvskifte sker enligt svensk lag, skall svensk

tillämpas i fråga om en dödsbodelägares ansvar för den dödes lag

skulder.

27 § Har egendom genom utrikesdepartementets försorg överförts

hit för att utlämnas till någon som är berättigad enligt en bodelning eller ett arvskifte utomlands, får den inte utmätas eller beläggas med kvarstad innan den har utlämnats.

Erkännande av utländska avgöranden

28 § Ett lagakraftvunnet avgörande av en utländsk domstol, annan myndighet, bodelningsförrättare eller skiftesman, som avser bodelning, arv eller testamente, gäller i Sverige, 1. om det har meddelats i den stat där den avlidne hade hemvist eller om det erkänns i den staten, förutsatt att bodelning och arvskifte inte skall förrättas enligt svensk lag, eller

24 Författningsfärslag SOU 1987: 18

2. om det avser ett arvskifte av egendom i den stat där har

avgörandet

meddelats och den egendom som skall skiftas här inte har beaktats.

Första stycket skall inte tillämpas på avgöranden som avser den

efterlevande makens rätt, om den efterlevande hade hemvist i

Sverige och svensk lag var tillämplig på makarnas förmögenhetsför-

håüanden.

29 § Avgörandet gäller dock inte i Sverige,

1. om det har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller om en part annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. om avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, 3. om avgörandet strider mot ett här i landet giltigt utländskt avgörande i ett förfarande som började tidigare än det andra utländska förfarandet, 4. om det i Sverige pågår ett förfarande som kan utmynna i ett

motstridigt avgörande, eller

5. om det utomlands pågår ett förfarande som kan leda till ett

motstridigt avgörande, såvida det förfarandet har börjat tidigare än

det andra utländska förfarandet och kan antas leda till ett här i landet

giltigt avgörande.

30 § Som ett utländskt avgörande anses också ett förlikningsavtal, som har träffats inför en domstol eller annan myndighet i en främmande stat och som kan verkställas där.

31 § Ett av domstol meddelat utländskt avgörande, som gäller här i landet, får verkställas. Avgörandet skall prövas av Svea hovrätt

innan verkställighet får ske.

32§ Väcks vid en svensk domstol talan om bodelning, arv eller testamente eller begärs att rätten skall utse bodelningsförrättare eller skiftesman men pågår redan eller inleds senare ett förfarande utomlands som kan leda till ett motstridigt avgörande, skall talan eller begäran avvisas eller förklaras vilande i väntan på ett avgörande i det utländska förfarandet som har vunnit laga kraft, om det kan antas att detta avgörande blir giltigt här i landet. Saken får dock prövas om det finns särskilda skäl.

sou 1987:18 Författningsförslag 25

6 Gemensamma bestämmelser

kap.

Reservforum

1§ Finns det inte någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger enligt denna lag, tas målet eller ärendet upp av Stockholms

tingsrätt.

Hemvist 2 § Den som är bosatt i en viss stat anses vid tillämpningen av denna lag ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens

varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvaran-

de.

Statslösa och politiska flyktingar

3 § En statslös person likställs vid tillämpningen av denna lag med en medborgare i den stat där den statslöse har hemvist eller, om han eller hon saknar hemvist, där den statslöse har sin vistelseort. En

politisk flykting likställs med en medborgare i den stat där flyktingen

har hemvist.

av anknytning

Ändring

4§ Om det sedan talan har väckts inträffar en ändring av de

omständigheter som grundar svensk domstols behörighet enligt denna lag, upphör inte domstolens behörighet.

Stater med flerrättssystem

5 § Skall lagen i en främmande stat tillämpas på grund av att någon har hemvist där och finns i den staten områden med olika rättssystem, är lagen inom det område där han eller hon har hemvist

tillämplig.

Skall lagen i en stat med flera rättssystem i annat fall på

tillämpas

grund av att någon har hemvist eller är medborgare i den staten, avgör reglerna i samma stat vilket rättssystem som är tillämpligt. Saknas sådana regler tillämpas det rättssystem till vilket han eller hon har den närmaste anknytningen.

Egendoms belägenhet

6 § Vid tillämpningen av denna lag anses en fordran på pengar som har satts in i en svensk bank och en fordran hos ett försäkringsföretag

på grund av försäkringsavtal som tillhör företagets rörelse här i

landet som här befintlig egendom. Detsamma gäller annan fordran hos en gäldenär som har hemvist i Sverige, såvida inte fordringen

26 sou 1987: 18

Författningsförslag

grundas på en handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva

betalning och handlingen finns utomlands.

Prövning av utländska avgöranden

7 § Efter ansökan av någon av parterna prövar Svea hovrätt om ett utländskt avgörande skall gälla här i landet.

8 § Innan hovrätten prövar frågan skall sökandens motpart få tillfälle att yttra sig över ansökningen, såvitt avser beslut om

äktenskapsskillnad eller om återgång eller ogiltighet av äktenskap

dock endast om det kan ske.

Avser prövningen ett utländskt beslut om äktenskapsskillnad eller om återgång eller ogiltighet av äktenskap, utgör ett av hovrätten meddelat beslut, som inte innebär att det utländska beslutet skall gälla här, inte hinder mot att frågan prövas på nytt.

9§ Finner hovrätten att ett utländskt avgörande skall gälla här, verkställs avgörandet på samma sätt som en svensk lagakraftägande dom, om inte högsta domstolen efter besvär över hovrättens beslut förordnar annat. Föreskrifter om tvångsmedel i det utländska

avgörandet skall inte tillämpas.

Ordre public

l0§ En bestämmelse i en utländsk lag får inte tillämpas och ett utländskt avgörande gäller inte i Sverige, om det skulle vara

uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen

att tillämpa bestämmelsen eller att erkänna avgörandet.

Konventionsgrundade bestämmelser

11 § Denna lag skall inte tillämpas i den mån avvikande bestämmelser på grund av överenskommelser gäller i förhållande till vissa främmande stater.

Om annat inte följer av sådana bestämmelser utgör de dock inte

något hinder mot att erkänna utländska avgöranden med tillämpning

av denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Genom lagen upphävs med den begränsning som följer av

punkterna 3-5:

lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande

äktenskaps rättsverkningar, lagen (1931:155) angående rätt för Konungen att meddela bestäm-

melser om internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps

rättsverkningar,

SOU 1987: 18 Författningsförslag 27

lagen (1937 :81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

3. I fråga om 3 kap. iakttas följande:

a) Föreskrifterna i 1 § medför inte att svensk domstols behörighet i mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet går förlorad. b) Ett mål i vilket talan har väckts före ikraftträdandet prövas

enligt

äldre lag. c) Föreskrifterna i 4-8 §§ tillämpas på avgöranden som har meddelats före ikraftträdandet endast såvitt avser bidragsbelopp som förfaller till betalning efter ikraftträdandet.

4. I fråga om 4 kap. iakttas följande:

a) Föreskrifterna i 1 § medför inte att svensk domstols behörighet i mål och ärenden som anhängiggjorts före ikraftträdandet går förlorad. b) Ett mål eller ärende i vilket talan har väckts före ikraftträdandet prövas enligt äldre lag. c) Har en för bodelning avgörande tidpunkt inträtt före ikraftträdan-

det, tillämpas äldre lag om makars förmögenhetsförhållanden vid bodelningen. Detta gäller inte frågor om bodelningens form eller

frågor som avses i 5 §.

d) En giltig rättshandling rörande makars förmögenhetsförhållanden

förlorar inte sin giltighet genom ikraftträdandet av den nya lagen. e) Föreskrifterna i 12-15 §§ tillämpas inte på avgöranden som har meddelats före lagens ikraftträdande.

5. I fråga om 5 kap. iakttas följande:

a) Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas. b) Även om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet, skall den nya

lagens bestämmelser om boutredning, bodelning och arvskifte

tillämpas när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne avlidit efter ikraftträdandet.

2¶Förslag till ändring i förslaget (prop. 1986/87:1)

till

äktenskapsbalk

Propositionen Vårt förslag

2 kap.

1§

Den som är under 18 år får Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan ti1l- inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län stånd av länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hem- där den underårige har sitt hemvist. vist. Saknar den underårige hem-

vist i Sverige meddelar länsstyrel-

sen i Stockholms Iän tillstånd.

Författningsförslag

3 till

Förslag Lag om ändring i s. om vissa lagen (1904:26 1)

internationella rättsförhållanden rörande

äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1904:26 s. 1) om vissa

internationella rättsförhållanden rörande och

äktenskap förmynderskap,

dels att 1 och 3 skall att

kap. upphöra gälla,

dels att lagens rubrik samt 7 5 § skall ha

kap. följande lydelse.

om vissa internationella rättsförhållanden rörande

Lag förmynderskap

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

5 §

Regeringen äger, efter avtal Regeringen äger, efter avtal med Danmark, Finland, Island med Danmark, Finland, Island och Norge eller med en eller och eller med en eller

Norge

flera av dessa stater, stadga avvi- flera av dessa stater, avvi-

stadga

kelser från de i denna lag givna kelser från de i denna

lag givna

bestämmelser om internationel- bestämmelser om internationella rättsförhållanden rörande äk- la rättsförhållanden rörande för-

tenskaps ingående, äktenskaps- mynderskap för underåriga och skillnad, förmynderskap för un- omyndigförklarade så ock i deråriga och omyndigförklarade övrigt meddela föreskrifter i des-

så ock i övrigt meddela föreskrif- sa hänseenden. ter i dessa hänseenden.

Efter avtal med annan med

stat än nu är sagt äger regeringen, avseende å undersåtar i fördragsslutande stat, avvikelser från

stadga

de i 4 och 5 kap. meddelade bestämmelserna.

Skall, enligt de i viss främmande stat gällande allmänna

reglerna

om internationella rättsförhållanden, i den stat, där hemvistet

lagen

är, äga tillämpning med avseende å och

omyndighetsförklaring anordnande av förmynderskap för underårig och omyndigförklarad,

äger ock regeringen förordna beträffande undersåtar i den staten, vilka hava hemvist här i riket, att må ske och

omyndighetsförklaring

förmynderskap anordnas enligt svensk lag, samt i fråga om svenska undersåtar, vilka hava hemvist i den främmande staten,

att omyn-

dighetsförklaring må ske och förmynderskap anordnas i den främ-

mande staten.

Denna lag träder i kraft den

Författningsförslag

4 till

Förslag

om i om internationella

Lag ändring lagen (1971:796)

rättsförhållanden rörande adoption

föreskrivs att 4 § lagen (1971:796) om internationella

Härigenom

rättsförhållanden rörande skall ha följande lydelse.

adoption

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§ När beslut om som När ett beslut om adoption

adoption

meddelats i främmande stat skall som har meddelats i en främhär i riket, anses mande stat skall gälla här i lan-

gälla adoptiv-

barnet som barn i det, anses adoptivbarnet som

adoptantens

i om vårdnad, barn i äktenskap i

äktenskap fråga adoptantens

och underhåll. fråga om vårdnad, förmynder-

förmynderskap

skap och underhåll. I om arvsrätt i I fråga om arvsrätt i adoptiv-

fråga adoptiv-

förhållanden vad som i förhållanden vad som i

gäller gäller

allmänhet är föreskrivet om till- allmänhet är föreskrivet om tillbeträffande rätten till beträffande rätten till

lämplig lag lämplig lag

oavsett vilken som till- arv, oavsett vilken lag som har arv, lag vid Har tillämpats vid adoptionen.

lämpats adoptionen.

denna ägt rum här i riket, anses dock alltid som

adoptivbarnet barn i äktenskap. adoptantens I fall då adoptivbarn ej har

arvsrätt efter adoptanten kan

efter vad som finnes skäligt

bestämmas att bidrag till barnets underhåll skall utgå av behållningen i adoptantens dödsbo.

Denna lag träder i kraft den Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdande tillämpas äldre

lagens

bestämmelser.

Författningsförslag

5 till

Förslag

Lag om ändring i om erkännande

lagen (1965:723)

och av vissa utländska domar och

verkställighet

beslut angående underhåll till barn

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut under-

angående

håll till barn skall ha följande lydelse.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

2§

Lagakraftvunnet avgörande Ett lagakraftvunnet avgörande

som meddelats i den främmande som har meddelats i den främstaten och som ålägger någon att mande staten och som

ålägger

utgiva bidrag till barns underhåll att betala underhållsbi-

någon

gäller även här i riket, om annat drag till barn gäller i Sverige, om ej följer av 3 och 4 §§. annat inte följer av 3 och 4 §§. Bestämmelserna i första stycket skall tillämpas också på ett

avgörande varigenom ett tidigare

avgörande har ändrats.

Denna träder i kraft den

lag

Författningsförslag

6 till

Förslag

om i om erkännande

Lag ändring lagen (1976:108) och av utländskt avgörande angående verkställighet underhållsskyldighet

föreskrivs om erkännande och

Härigenom att 2 § lagen (1976:108)

verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

avgörande Ett lagakraftvunnet avgörande Lagakraftvunnet

av i av en myndighet i för-

behörig myndighet fördrags- behörig

slutande stat även här i stat gäller i Sveri-

gäller dragsslutande

om det avser att skyldighet att på riket, skyldighet ge, om det avser av av utge un-

på grund föräldraskap utge grund föräldraskap

för tid innan för tid innan den

underhållsbidrag derhållsbidrag den har underhållsberättigade har fyllt underhållsberättigade år eller ingått tjugoett år eller ingått äktenskap fyllt tjugoett

eller avser eller avser skyldighet att utge

äktenskap skyldighet

att till underhållsbidrag till make eller

utge underhållsbidrag

make eller förutvarande make. förutvarande make.

Har fördragsslutande stat för-

behållit sig att ej erkänna eller

verkställa avgörande, varigenom

underhållsbidrag har bestämts till visst belopp att utges en gång för alla, kan regeringen förordna att sådant avgörande som har meddelats i den staten ej skall gälla här i riket. Bestämmelserna i första stycket skall också på ett

tillämpas

varigenom ett tidigare

avgörande

avgörande har ändrats.

Denna lag träder i kraft den Ett avgörande som inte gäller här i landet vid lagens ikraftträdande av ett förordnande som har meddelat med stöd

på grund regeringen

av 2§ andra i dess äldre skall inte erkännas eller

stycket lydelse

verkställas.

Författningsförslag

7 till

Förslag

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken dels att 14 kap. 4-6 §§ skall att

upphöra gälla,

dels att 14 kap. 1-3 §§ och rubriken till 14 skall ha

kap. följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap. Om 14 Om och

bevakning, delgiv- kap. delgivning

ning och klander av testamente klander av testamente

1 § Testamente skall vid domstol bevakas inom sex månader från det testamentstagaren

fått

kännedom om testators död och det till hans förmån gjorda

förordnandet.

Skall någon på grund av testamente njuta rätt annan och

efter

har testamentet ej bevakats enligt

vad i första stycket sägs, må bevakning med laga verkan äga

rum inom tid, som där

stadgas,

efter det han fått veta att den föregående testamentstagarens

rätt upphört.

Bevakning gäller till förmån

för envar testamentstagare,

för

vilken tiden icke gått till ända.

2 § Bevakning sker vid den rätt där testator skolat svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, vid Stockholms tingsrätt.

Vid bevakning uppvisas testamentet i huvudskrift och intages i protokollet. Har den som vill bevaka icke testamentet i sin

besittning eller är det muntligen

upprättat, sker bevakningen ge-

nom förordnandets tillkännagi-

vande.

3§ Testamentstagare, för vil-

ken bevakning ej ägt rum

enligt

Författningsförslag

lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen

vad i 1 och 2§§ är sagt, har

förlorat sin rätt mot arvinge som

ej avstått från klandertalan. 4§ Testamente skall sedan 1 § Ett testamente skall delges rum Överlämnande av

bevakning ägt delgivas arvinge genom

arvinge genom Överlämnande testamentshandlingen i bestyrkt

av, förutom bevis om bevakning- avskrift eller, i fråga om muntligt

en, i be- testamente, över för-

testamentshandlingen protokoll

avskrift eller, i fråga om hör med testamentsvittnena eller

styrkt

testamente, annan skriftlig uppgift om testa-

muntligt protokoll

över förhör med testamentsvitt- mentets innehåll. Delgivning benena eller annan skriftlig uppgift hövs dock inte med en arvinge om testamentets innehåll. som har godkänt testamentet. Efterlämnar testator, jämte Efterlämnar en testator, förutmake, som avses i 3 om make, arvingar som sägs i 3

arvingar

1 §, må testamentet, såvitt kap. 1 §, får testamentet, såvitt

kap.

dessa dem som dessa angår, delges dem som vid

angår, delgivas

vid tiden för äro tiden för delgivningen är när-

delgivningen

närmast till arv efter testator. mast till arv efter testator. Äro flera testamentstagare, Finns det flera testamentstagasom verkställts re, en delgivning, som har

gäller delgivning, gäller

av en bland dem, för de verkställts av en bland dem, ock-

jämväl övriga. så för de övriga.

5 § Vill arvinge göra gällande 2 § Anser en arvinge att testa-

att testamente är ogillt enligt 13 mentet är ogiltigt enligt 13 kap.,

skall han därom väcka skall han eller hon klandra det

kap.,

klandertalan inom sex månader genom att väcka talan inom sex efter det han erhöll del av testa- månader efter delgivningen. Unmentet såsom i 4 § är stadgat. derlåter arvingen att göra detta i Försittes denna tid, är rätt till tid, är rätten till talan förlorad. talan förlorad. Om av i Om av jämkning i

påkallande jämkning påkallande

testamente för utfående av testamente för utfående av i 7 finns bestämmelser i

laglott stadgas kap. laglott

7 kap.

6§ Arvinges rätt att väcka 3 § En arvinges rätt att väcka talan om klander av testamente talan om klander av testamente

övergår ej till hans borgenärer. övergår ej till hans eller hennes

borgenärer.

Denna lag träder i kraft den Har en testamentstagare vid ikraftträdande förlorat sin rätt

lagens

mot en av att testamentet inte har skall -

arvinge på grund bevakats,

det fortfarande gälla.

Författningsförslag

8¶Förslag till

om i om dödsbo efter

Lag ändring lagen (1935:44)

dansk, finsk, isländsk eller norsk som

medborgare,

hade hemvist här i riket, m.m.

Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §§ lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om formen för testa- I om formen för testa-

fråga

mente och återkallelse av testa- mente och återkallelse av testamente efter den som vid sin död mente efter den som vid sin död

var medborgare i fördragsslutan- var medborgare i en fördragsslu-

de stat och hade hemvist i sådan tande stat och hade hemvist i en stat ha bestämmelserna i lagen sådan stat tillämpas bestämmel- (19.37.81) om internationella serna i lagen (1900300) om inter-

rättsförhållanden rörande döds- nationella familjerättsfrågor.

bo motsvarande tillämpning.

12§ Hade medborgare i främmande Hade en medborgare i en

fördragsslutande stat vid sin död främmande fördragsslutande

hemvist här i riket, skall svensk stat vid sin död hemvist här i lag vinna tillämpning i fråga om landet, skall svensk

lag tillämpas

bevakning och klander av testa- i fråga om delgivning och klanmente efter honom. der av testamente efter den

döde.

Denna lag träder i kraft den

Författningsförslag

9 till

Förslag

om i om allmänna

Lag ändring lagen (1928:281)

arvsfonden

Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Testamente till annan än fon- Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas den må å dess vägnar godkännas av om anled- av kammarkollegiet, om anled-

kammarkollegiet, ning till klander ej föreligger. ning till klander ej föreligger.

Testamente, som kan antagas Testamente, som kan antagas vara ett för arvlå- vara ett riktigt uttryck för arvlå-

riktigt uttryck

tarens yttersta vilja, må godkän- tarens yttersta vilja, må godkännas även om anledning till klan- nas även om anledning till klander föreligger eller testamentet der föreligger. icke blivit bevakat i föreskriven

ordning.

Denna lag träder i kraft den

Sammanfattning

Inledning

Vi lägger fram ett förslag till lag om internationella familjerättsfrå-

gor. Det innehåller bestämmelser om äktenskaps ingående (1 kap.),

äktenskapsmål (2 kap.), underhåll till barn och make (3 kap.),

makars kap.) och arv (5 kap.). Lagför-

förmögenhetsförhållandenv(4

slaget avslutas med ett avsnitt med gemensamma bestämmelser

(6 kap.).

På sikt bör hela den allmänna internationella familjelagstiftningen - dvs. den som inte baseras på konventioner och andra former av

med vissa främmande stater - samlas i en så att samarbete lag lagstiftningen blir lättare att överblicka och tillämpa. Vi har emellertid inte haft till att göra en sådan samlad översyn. Det

uppgift

får bli en senare fråga att i lagen inlemma regler om faderskap,

adoption, vårdnad och förmyndarskap.

Äktenskaps ingående

Vårt förslag till regler om äktenskaps ingående och äktenskapsmål

inskränker sig i stort sett till en teknisk översyn av de gällande bestämmelserna som var föremål för en genomgripande revision så sent som 1973. Det sagda gäller med ett viktigt undantag. Vi föreslår nya bestämmelser om hur äktenskapshinder skall beaktas.

Vårt förslag innebär att äktenskapshindren i svensk lag alltid skall upprätthållas vid en svensk vigsel. För att inte svensk vigsel skall användas som ett sätt att kringgå äktenskapshinder i en främmande lag skall också sådana hinder i vissa fall beaktas. Det är fallet om ingen av de blivande makarna är svensk medborgare och inte heller någon av dem är bosatt här sedan två år och har hemvist här. Då skall var och en av dem dessutom visa att hinder mot äktenskapet inte möter enligt lagen där han eller hon antingen är medborgare eller har hemvist.

Förslaget innebär den förenklingen att när en av makarna är svensk medborgare eller har kvalificerat hemvist i Sverige behöver endast äktenskapshindren i svensk lag beaktas. För närvarande sker

det en individuell bedömning för var och en

grundad på medborgar-

skap eller kvalificerat hemvist. i med en

Förslaget ligger linje

internationell tendens att underlätta ingåendet av

äktenskap.

Svensk intern lag innehåller jämförelsevis få

äktenskapshinder.

Det förekommer emellertid utländska som har liberalare lagar regler för underåriga som vill gifta sig, vilket har lett till att

underåriga

medborgare i sådana stater nu gällande har kunnat

enligt regler ingå

äktenskap här utan en sådan av

prövning äktenskapets lämplighet

som föreskrivs i svensk lag. En konsekvens av vårt blir att den

förslag

som är under 18 år och vill här alltid måste ha

gifta sig länsstyrelsens

tillstånd. Förslaget i denna del önskemålen att förhindra

tillgodoser att underåriga ingår äktenskap för tidigt.

Makars underhåll och arv

förmögenhetsförhållanden,

Vår huvuduppgift har varit att föreslå internationella bestämmelser inom ämnesområdena makars underhåll

förmögenhetsförhållanden,

till barn och make samt arv. Väsentligen handlar det om för

regler

svensk domstols behörighet, tillämplig och erkännande av

lag utländska avgöranden. Våra överväganden gäller inte den konventionsstyrda lagstiftning-

en. Här finns i stort sett heltäckande regler i förhållande till de

övriga

nordiska länderna. Annars har endast i omfatt-

Sverige begränsad

ning ingått överenskommelser med främmande stater. De regler som vi föreslår skall för som har gälla personer anknytning till länder över praktiskt taget hela världen med den mest skiftande lagstiftning, som dessutom mer eller mindre

ständigt

förändras. En svensk internationell kan inte förutse och

lagstiftning

ge lösningar för alla situationer utan måste generella

bygga på

principer som får gälla i förhållande till alla länder. En

viktig praktisk

begränsning ligger också i att vi i Sverige inte kan bestämma hur man skall förfara utomlands. En internationell som inte

lagstiftning grundar sig på konventioner blir med nödvändighet i långa stycken

endast en lagstiftning för personer som har hemvist i eller

Sverige

som annars har egendom här. En huvudfråga för oss har varit om hemvistet eller nationaliteten skall bilda utgångspunkt för valet av i en kommande

tillämplig lag

lagstiftning. Sverige tillhörde i början av seklet de länder som

tillämpade nationalitetsprincipen på ett tämligen renodlat sätt i den

internationella familjelagstiftningen. Sedan dess har det skett en utveckling som inneburit att hemvistet fått en allt större

betydelse.

På våra områden gäller dock att mannens nationella

alltjämt lag,

enligt en starkt föråldrad från 1912, är bestämmande för

lagstiftning

vilken lag som skall makars

tillämpas på förmögenhetsförhållanden

samt att rätten till arv en från 1937 skall bedömas den

enligt lag enligt

avlidnes lag. I frågor om underhåll har emellertid

nationella_

utvecklats så att hemvistet numera är ett dominerande

rättspraxis

I inomnordiska förhållanden tillämpas hem-

anknytningsmoment.

ett renodlat sätt inom våra ämnesområden

vistprincipen på tämligen

sedan 1930-talet. Vi anser att är att föredra framför nationalitets-

hemvistprincipen

de områden våra gäller. Genom att lägga

principen på förslag

hemvistet till för vinner man framför allt att den

grund lagstiftningen

kommer att stå i samklang med

gällande familjelagstiftningen

värderingar i vederbörandes levnadsmiljö samt att samtliga familjerelationer i en familj för det mesta kan bedömas enligt

rättsliga

samma inte bra att som nu ha en ordning som gäller lag. Det är heller i Norden och en helt annan i förhållande till andra länder. Såvitt avser makars bör emellertid inte

förmögenhetsförhållanden

i renodlad form. Vårt förslag öppnar

hemvistprincipen genomföras

för makar att träffa avtal om tillämplig lag. Ett sådant

möjligheter

avtal skall kunna träffas inför ett äktenskap, under äktenskapet eller vid dess Genom att träffa avtal kan makar undanröja

upplösning.

eventuella oklarheter och välja en ordning som passar deras förhållanden. Som förutsättning skall dock gälla att makarna har en i närmare till det land vars lag de avtalar

förslaget angiven anknytning som tillämplig.

När makar inte har träffat något avtal föreslår vi att lagen i det land

där makarna tar hemvist vid äktenskapets ingående blir tillämplig.

En sådan är närmast när makarna är medborgare i

regel självklar

olika länder. Den skall emellertid även gälla i sådana fall när makar som är i samma utländska stat tar hemvist i Sverige. Om

medborgare

de tänker leva här saknas det skäl att tillämpa deras nationella lag. vår finns det inte anledning att betrakta saken på

Enligt mening

annat sätt när svenska makar vid ingående tar hemvist i

äktenskapets

ett främmande land. Den svenska är här emellertid av

inställningen

underordnad I har makarna sin egendom eller

betydelse. regel

av den i hemvistlandet och det blir lagen och myndighemerparten terna där som i realiteten avgör vad som skall gälla.

I för närvarande oföränderlighetsprincipen, som Sverige gäller

innebär att den som blev tillämplig på makarnas förmögenhets-

lag

förhållanden vid giftermålet förblir tillämplig under hela äktenskapet även om makarna förlorar all anknytning till den lagen. Tvärtemot vad som är leder principen ofta till överraskningar för

åsyftat makarna. till den en gång vid äktenskapets ingående Anknytningen framstår många gånger som övervägande formell tillämpliga lagen

och konstlad. stämmer heller inte överens med grundtan-

Principen

ken att makarnas förhållanden skall bedömas enligt den lag som i deras sociala Vi föreslår att om makarna tagit hemvist i

gäller miljö.

lagen i den staten i en ny stat och varit bosatta där i minst två år skall

stället tillämpas. Regeln med strukturen den

passar ihop på invandring som förekommer till Sverige. Merparten

av den egendom som så småningom skall delas - vid skilsmässa eller dödsfall - har

makarna typiskt sett förvärvat i Samma Sverige. regel skall gälla när makar utvandrar från I dessa fall får de svenska

Sverige. reglerna

typiskt sett inte samma betydelse i Den

praktiken. angivna tidsgrän-

sen skall inte om makarna är gälla medborgare i det nya landet och inte heller om de tidigare har haft hemvist där. Bytet av den

tillämpliga lagen skall inte inverka på giltigheten av rättshandlingar

som makarna företagit dessförinnan. När svensk lag blir tillämplig på makar som har hit kan den

flyttat

svenska likadelningsprincipen i enstaka fall framstå som

oskälig

jämfört med vad som följer av den Vi

tidigare tillämpliga lagen.

föreslår därför en som innebär att man skall beakta detta vid

regel

bedömningen av om det skall ske jämkning vid

bodelning enligt bestämmelserna i förslaget till äktenskapsbalk.

För frågor om underhåll föreslår vi att i det land där den

lagen

underhållsberättigade har hemvist skall Det är en som

gälla. regel

utan direkt lagstöd redan vunnit i

insteg rättspraxis.

För rätten till arv föreslår vi att i det land där den avlidne

lagen

hade hemvist vid dödsfallet skall Makars inbördes arvsrätt

tillämpas.

kommer därmed normalt att bedömas samma även om de

enligt lag

är medborgare i olika länder. Samma kommer oftast också att bli

lag tillämplig på förmögenhetsförhållandena i I vissa fall äktenskapet.

gäller en tidsfrist. Om den avlidne inte hade varit bosatt i minst två år i hemvistlandet skall i stället, om det i det land där den

begärs, lagen

avlidne närmast förut haft hemvist

tillämpas.

Vi öppnar även möjlighet att i testamente föreskriva vilken lag som skall gälla för rätten till arv. Denna kan vara särskilt

möjlighet

viktig för makar som vill träffa avtal om

samtidigt tillämplig lag på förmögenhetsförhållandena i äktenskapet.

Det är angeläget att när en make dör den efterlevandes rätt vid bodelningen efter den avlidne och rätt till arv bedöms samma

enligt

lag. I annat fall kan den efterlevande bli eftersatt eller

överkompen-

serad, eftersom det är en tillfällighet om de

tillämpliga lagarna

tillgodoser en make genom eller

äktenskapsrättsliga arvsrättsliga

regler. Vi föreslår därför en bestämmelse, som innebär att en makes rätt till arv alltid skall bedömas samma som den som

enligt lag gäller för förmögenhetsförhållandena i äktenskapet.

Vi föreslår även regler om svensk domsrätt, dvs. bestämmelser om när svensk domstol är att mål eller ärenden med

behörig handlägga

internationell anknytning. Dessa bestämmelser saknar i stort sett motsvarighet i gällande svensk lag såvitt avser mål och ärenden om makars förmögenhetsförhållanden och underhåll. Vi betraktar tillgången till ett svenskt domstolsförfarande som en form av

Sammanfattning 41

samhällsservice till parterna. De föreslagna doms-

reglerna öppnar

rätt i situationer där vi bedömer behov eller att det finns ett praktiskt rimligt intresse av att en tvist löses i

Sverige.

Vårt förslag innehåller även om erkännande av utländska

regler

avgöranden. Sådana bestämmelser finns i endast beträffande

dag

bodelning efter makes död, arv och testamente. Vi anser att ett fungerande internationellt bör för

privaträttsligt system möjliggöra

parter att på ett slutgiltigt sätt lösa sina tvister i ett land där det ter

sig

naturligt att de för en rättegång. Med denna har vi inte

utgångspunkt

funnit det dvs.

ändamålsenligt att uppställa ett krav på ömsesidighet,

ett krav på att man i den främmande staten erkänner ett motsvarande svenskt avgörande. Ett sådant krav finns för övrigt inte i den gällande lagstiftningen på arvsrättens område. Inte heller har vi funnit det befogat att för erkännande kräva att den utländska domstolen tillämpat samma lag som de svenska som

lagvalsreglerna utpekar tillämplig. Den nödvändiga begränsningen åstadkommes i vårt

förslag i stället genom domstolen regler som anger när den utländska skall anses ha varit skall kontrolleras att det

behörig. Därjämte

utländska förfarandet uppfyllt krav rättssäkerhet och

rimliga på förenlighet med grundläggande svenska intressen.

Vid bestämmandet av den utländska domstolen

behörighet gör sig

skilda synpunkter gällande inom Ett resp. ämnesområde. avgörande

om makars förmögenhetsförhållanden skall vårt enligt förslag

erkännas endast om det har meddelats i en stat vars var

lag tillämplig

på deras förmögenhetsförhållanden eller i den stat där svaranden hade hemvist. Avgöranden om underhåll skall erkännas om de meddelats i en stat där den eller den hade

underhållsberättigade underhållsskyldige

hemvist. skall också erkännas om de medde-

Underhållsavgöranden

lats i samband med statusbeslut som vi erkänner. Det kan röra om

sig exempelvis äktenskapsskillnader eller faderskapsavgöranden. Slutli-

gen godtas avgöranden där svaranden har att

uttryckligen godtagit

saken prövas av den utländska eller utan

myndigheten invändning

gått i svaromål i saken. Utländska avgöranden om efter makes död, arv eller

bodelning

testamente skall erkännas i huvudsak endast om de meddelats i den avlidnes hemviststat eller om de erkänns i den staten. I sådana fall då den avlidne hade hemvist utomlands vi Öppnar

möjlighet för en utländsk dödsboförvaltning

att ta hand om egendom som den avlidne efterlämnar här i landet. I är det utom i

dag undantagsfall obligatoriskt med en svensk boutredning genom

boutredningsman. Enligt vårt förslag skall en rättsägare dock alltid ha möjlighet att på begäran få till stånd en svensk Om

boutredning.

en dödsbodelägare efter slutförd motsätter att

boutredning sig

42 SOU 1987: 18

Sammanfattning

lämnas ut till hemviststaten skall ett avgörande därifrån

egendomen

heller inte erkännas.

Polygama äktenskap

Vi har haft till uppgift att överväga behovet av regler för polygama

framför allt till skydd för efterlevande make. Vi har dock

äktenskap

inte funnit det att föreslå några bestämmelser. I stället pekar

lämpligt

vi hur situationer kan lösas i det praktiska rättslivet.

på några

Bevakning av testamente Våra nuvarande av testamente leder alltför lätt

regler om bevakning till rättsförluster både i internationella och i rent interna förhållanden. Vi har funnit att bestämmelserna utan olägenhet kan undvaras och föreslår att de upphävs.

I

Inledning

1¶Utredningsuppdraget

1.1¶Direktiven

Direktiven för vårt arbete med de internationella lämnades

frågorna

i ett anförande till statsrådsprotokollet den 19 oktober 1973. Bakgrunden till direktiven är

följande.

Familjerättskommittén hade i november 1969 avgivit betänkandet Internationell äktenskaps- och arvsrätt (SOU Betänkandet

1969:60).

innehöll bl.a. förslag till en om förhållan-

lag internationellrättsliga

den rörande äktenskap och till en om internationellrätts-

förslag lag

liga förhållanden rörande dödsbo.

Kort tid innan familjerättskommittén hade avlämnat sitt betänkande tillsattes

vi för att göra en översyn av den interna familjerättsliga lagstiftningen. I det det att låta den

läget ansågs lämpligt fortsatta behandlingen av familjerättskommitténs betänkande anståi

väntan på vårt arbete.

Vårt första betänkande Familj och 1 (SOU

äktenskap 1972:41)

behandlade i huvudsak reglerna om ingående och av

upplösning

äktenskap. På grundval av detta betänkande som

antogs lagstiftning

trädde i kraft den 1 januari 1974 (prop. 1973:32, LU 1973:20, rskr.

1973:256, SFS 1973:645-659).

I samband därmed behandlade de delar av

riksdagen familjerätts-

kommitténs betänkande som motsvarade reformen den interna

på

äktenskapsrättens område (prop. 1973:158, LU 1973:42, rskr. 1973:364, SFS 1973:942-945). Reformen innefattade i huvudsak ändringar i 1904 års lag. Frågor om makars rättsförhållanden och om arv togs inte upp i detta sammanhang.

I våra direktiv från 1973 uttalas att

familjerättskommitténs förslag

i sistnämnda delar hade samband med vårt återstående arbete med den interna familjerätten. Direktiven innebar endast att de delar av familjerättskommitténs betänkande som inte behandlats överlämnades till oss för fortsatt i samband med

övervägande utredningsar-

betet.

Vi har även i uppgift av när det

att överväga behovet lagändringar gäller äktenskap med minderåriga i internationella förhållanden. Ett

Utredningsuppdraget

sådant först åt utredningen om barnens rätt (dir.

uppdrag gavs 1982:25). Uppdraget återkallades genom tilläggsdirektiv (1984:34),

varvid anförde att det skulle fullföljas av oss.

regeringen

har till oss överlämnat följande handlingar att beaktas

Regeringen under utredningsarbetet:

1. skrivelse 1980/812319 om internationella rättsförhållan-

riksdagens

den rörande äktenskaps rättsverkningar, 2. skrivelse l982/83z23 om efterlevandeskydd för vissa

riksdagens

invandrare, 3. 1978 om och erkännande av äkten-

Haagkonventionen ingående

skap,

4. statens invandrarverks skrivelse den 16 december 1980 om behovet av med anledning av före-

äktenskapsrättslig lagstiftning komsten av månggifte i Sverige.

Utredningsarbetet

Efter samråd med företrädare för justitiedepartementet har vi funnit det ändamålsenligt att behandla två ämnesområden som inte direkt omfattas av våra direktiv. Det ena underhåll till barn. Vid vårt

gäller

arbete med internationella regler om underhåll till make fann vi att i

stort sett samma gör sig gällande vid äktenskapsrättsligt synpunkter

och underhåll. Samma erfarenhet har man gjort vid

föräldrarättsligt

för internationell privaträtt. 1973 års Haagkon-

Haagkonferensen ventioner om för underhållsförpliktelser och om tillämplig lag

erkännande och av avgöranden angående underhålls-

verkställighet skyldighet omfattar sålunda i princip allt slags familjerättsligt

underhåll. Svensk saknar dessutom i stort sett allmänna

lag

internationella bestämmelser om underhåll till barn, som ur kvantitativ och social är ett rättsområde än underhåll till

synpunkt viktigare

make. Vi har därför ansett det direkt olämpligt att lägga fram förslag om internationella bestämmelser om underhåll till make och frånskilda utan att samtidigt presentera ett motsvarande förslag om underhåll till barn. Det andra ämnesområdet är ärvdabalkens regler om bevakning av testamente. Vid arbetet med de internationella frågorna om bout-

vi att kravet på bevakning, som föreligger redning uppmärksammade

så snart en boutredning skall ske enligt svensk lag, mycket lätt leder till rättsförluster samt att rättsförluster också kan förekomma när ett arvsfall saknar internationell anknytning. Enligt vår mening kan bara undanröjas genom ändring av vår interna

olägenheterna

lagstiftning.

Vårt arbete med de internationella frågorna påbörjades efter avlämnandet i december 1981 av vårt huvudbetänkande Äktenskaps-

SOU i987: 18 Utredningsuppdraget 45

balk (SOU 1981:85). Det har genomförts på sedvanligt sätt med kontakter och överläggningar med myndigheter, organisationer,

andra utredningar och enskilda personer.

Vi vill särskilt nämna att vi i november 1982 hade ett tvådagarssammanträde med företrädare för justitieministerierna i Danmark, Finland och Norge samt att vi därefter bevakat utvecklingen i dessa länder. Med finländarna har vi haft särskilda överläggningar om

bevakningsinstitutet, som saknar motsvarighet i de andra nordiska

länderna.

Vi vill också nämna att vi efter samråd med statens invandrarverk tog kontakt med åtta av de största invandrarorganisationernas riksförbund för att diskutera våra förslag till lagvalsregler om makars förmögenhetsförhållanden och arv. Sedan förbunden inbördes diskuterat en av oss upprättad promemoria i ämnet fick vi det beskedet

att majoriteten av förbunden intog en försiktigt positiv hållning. Man

ville dock inte ta någon mer definitiv ställning utan att först ha gjort en jämförelse mellan svensk rätt och respektive utländska rättsord-

ning, vilket man inte ansåg sig ha resurser att genomföra. Några

ytterligare överläggningar i ämnet har därför inte förekommit.

Under denna del av utredningsarbetet har vi avgivit yttrande till

1. riksdagens lagutskott över motionen 1981/82:930 om efterlevandeskydd för vissa invandrare 2. statsrådet och chefen för Socialdepartementet över betänkandet Ensamföräldrarna och deras barn (SOU 1983:51) 3. riksdagens revisorer över rapporterna Statens för

utgifter bidrags-

förskotten (1984/85:5 och 6) 4. riksdagens revisorer över rapporten Statens utgifter för bidragsförskotten - av

handläggningen bidragsförskottsärenden (1984/ 85:7).

Avslutningsvis vill vi nämna att vi vid slutförandet av arbetet kunnat beakta förslaget till äktenskapsbalk enligt prop. 1986/8721. Vi

har däremot inte haft tillgång till något förslag till Övergångsbestäm-

melser.

I prop. 1986/87:1 föreslås en lag om sambors gemensamma hem. Vi har inte haft möjlighet att överväga regler för hur bestämmelserna skall tillämpas i internationella förhållanden. De förslag som vi lämnar för makar lär emellertid i stor utsträckning kunna tillämpas

analogt.

2¶Kort Översikt över den svenska

internationella familjelagstiftningen

Den svenska internationella familjelagstiftningen består dels av allmänna regler som gäller i förhållande till alla stater, dels av regler som endast gäller i förhållande till vissa stater. De senare har tillkommit genom internationella överenskommelser. De tar över de allmänna i den mån det föreligger en konflikt mellan

reglerna regelsystemen.

Allmänna bestämmelser på äktenskapsrättens område finns i 1904 års Där behandlas i 1 förutsättningarna för att ingå

lag. kap.

inför en svensk och förutsättningarna för att vi

äktenskap myndighet

skall erkänna en vigsel som har ingåtts utomlands. I lagens tredje

finns bestämmelser som talar om när en svensk domstol kan

kapitel

döma till äktenskapsskillnad och när vi skall erkänna utländska sådana beslut. De äktenskapsrättsliga bestämmelserna i lagen är relativt moderna. De tillkom 1973 och trädde i

genom lagstiftning

kraft den 1 januari 1974.

Bestämmelser om äktenskapets rättsverkningar finns i 1912 års

Den bygger på en Haagkonvention från 1905. Den är märklig lag.

såtillvida att den inte är direkt tillämplig i något enda fall. Enligt sin

ordalydelse skall den tillämpas endast om regeringen under förut-

sättning av ömsesidighet förordnat att den är tillämplig i förhållande till viss stat. Sverige har emellertid sagt upp konventionen och hävt de förordnanden som meddelats med stöd av lagen. Lagen som sådan är emellertid inte upphävd. Det anses att den i viss omfattning ger

uttryck åt allmängiltiga internationellt privaträttsliga grundsatser. Lagen behandlar frågor om tillämplig lag för ”makars rättigheter och skyldigheter i personligt hänseende” (väsentligen underhåll) och för

makars förmögenhetsförhållanden. Den innehåller däremot inte regler om svensk domstols behörighet att handlägga frågor om äktenskapets rättsverkningar eller om erkännande av utländska

avgöranden.

På föräldrarättens område har nyligen antagits en lag (1985:367) om internationella faderskapsfrågor. Den innehåller regler om svensk domsrätt, om svenska socialnämnders behörighet att medverka vid fastställelser av faderskap, om tillämplig lag, om erkännande

Översikt över lagstiftningen 47

av utländska faderskapsdomar och om giltigheten här i landet av utländska faderskapsfastställelser som har skett i annan form än genom dom.

Regler om adoption finns i lagen (1971:796) om internationella

rättsförhållanden rörande adoption. I lagen finns bestämmelser om förutsättningarna för att en svensk domstol skall pröva en ansökan om adoption, om tillämplig lag och om erkännande av utländska beslut om adoption. I lagen finns också vissa bestämmelser om

rättsverkningar av adoptioner. Enligt 3 kap. 6 § 1904 års lag får frågor angående vårdnaden om

och underhåll till barn tas upp i äktenskapsmål. Om barnet vistas i

Sverige skall enligt samma lagrum frågorna prövas enligt svensk lag.

I övrigt saknas allmänna bestämmelser om svensk domsrätt och om tillämplig lag för vårdnaden om och underhåll till barn. Allmänna bestämmelser om erkännande av utländska avgöranden i sådana frågor saknas helt.

Regler om förmynderskap för och för underåriga omyndigförkla-

rade finns i 4 och 5 kap. 1904 års lag. Bestämmelserna har inte sedan 1924 varit föremål för någon mer genomgripande revision.

På arvsrättens område finns allmänna regler i 1937 års lag. Den innehåller i huvudsak bestämmelser om tillämplig lag för rätten till

arv och därmed sammanhängande frågor, regler om den svenska behörigheten i fråga om boutredning, bodelning efter makes död och

arvskifte samt om erkännande av utländska avgöranden angående bodelning efter makes död, arv eller testamente.

Mellan de nordiska länderna har träffats överenskommelser väsentligen i form av konventioner, som täcker stora delar av familjerätten. Med stöd av konventionerna har det utfärdats en rad

författningar i familjerättsliga ämnen. 1931 års förordning täcker ämnena äktenskap, adoption och förmynderskap* För äktenskaps-

rättens del finns bl.a. bestämmelser om ingående av äktenskap och

tillämplig lag på äktenskapshinder, om tillämplig lag på makars förmögenhetsförhållanden, om vilket land som ska ta upp frågor om

hemskillnad och äktenskapsskillnad och den lag som då skall

tillämpas, om tillämplig lag i sådana frågor som handläggs samtidigt

med hemskillnad eller äktenskapsskillnad samt om erkännande av avgöranden som har träffats i de andra nordiska länderna.

På föräldrarättens område finns - förutom de nämnda bestämmelserna om och i 1931 års - en

adoption förmynderskap förordning

samnordisk lagstiftning om erkännande av

ömsesidigt faderskapsav-

l

Förordningen hänför sig till 1931 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (SO 1931:19).

48 Översikt över

lagstiftningen

göranden? Denna lagstiftning grundas inte på någon konvention. De

svenska bestämmelserna finns i lagen (1979:1001) om erkännande av

nordiska faderskapsavgöranden.

De nordiska länderna har träffat en särskild överenskommelse om indrivning av underhållsbidrag? Med stöd av överenskommelsen har

utfärdats lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbi-

drag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, och

kungörelsen (1962:514) ang. indrivning i Danmark, Finland, Island eller Norge av underhållsbidrag. Verkställigheten är enligt denna

reglering inte kopplad till något erkännande av underhållsbeslut i de andra nordiska länderna. För svensk del betyder det att vi är skyldiga att verkställa ett beslut men att detta inte är rättskraftigt utan kan omprövas här. En del beslut om underhåll till barn och make tillerkänns dock rättskraft enligt 1931 års förordning.

Med stöd av den nordiska domskonventionen från 19774 har

utfärdats lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av

nordiska domar på privaträttens område vilken också omfattar delar

av familjerätten. Från lagens tillämpningsområde har gjorts ett undantag för bl.a. angivna äktenskapsrättsliga avgöranden (7 § första stycket 1). Dock

görs det tillägget att avgöranden som tillerkänns rättskraft enligt 1931 års förordning får verkställas här enligt lagens bestämmelser. Beträffande vårdnadsavgöranden har på samma sätt som ifråga om underhållsavgöranden gjorts en skillnad mellan rättskraft och

verkställighet. Avgöranden i de andra länderna angående vårdnad

vinner inte rättskraft men får verkställas här (6§ och 7§ första

2). Även beträffande vårdnad gäller att en del avgöranden

stycket

omfattas av 1931 års förordning och vinner rättskraft här i landet.

Den internordiska regleringen på arvsrättens område grundar sig på en konvention från 1934.5 Med stöd av konventionen har utfärdats

om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk

lagen (1935:44)

medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935245) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935 246) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Avgöranden i de andra nordiska länderna som faller inom denna

reglerings tillämpningsområde erkänns och verkställs enligt lagen om

2 Tills vidare med undantag för Island. 3 1962 års konvention mellan och Sverige angående

Danmark, Finland, Island, Norge indrivning av underhållsbidrag (SÖ 1963:14). 4 Konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (SO 1978:11). 5 Konventionen mellan och Sverige om arv,

Danmark, Island, Finland, Norge testamente och boutredning (SO 1935:17).

Översikt över lagstiftningen 49

erkännande och av nordiska domar på privaträttens

verkställighet

område (7 § första stycket 5).

Mellan Sverige och Schweiz har ingåtts en överenskommelse om erkännande och av domar och skiljedomar.° Den

verkställighet

omfattar domar av civil natur och alltså även familjerättsliga

De svenska bestämmelserna finns i lagen (1936:79) om

avgöranden.

erkännande och av dom som meddelats i Schweiz.

verkställighet

Sverige har tillträtt ett antal multinationella konventioner på

familjerättens område. Inom äktenskapsrätten märks 1962 års New

Yorkkonvention angående samtycke till, minimiålder för samt

registrering av äktenskap (SÖ 1964:29). De åtaganden som anslut-

ningen till konventionen innebär fullgörs genom utformningen av våra interna äktenskapliga bestämmelser.

Sverige har också tillträtt 1970 års Haagkonvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader (SÖ 1975:27). Konventionen liksom den med anledning av konventionen utfärdade

lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskill-

nader och hemskillnader gäller endast i förhållande till de stater som tillträtt den. Ifråga om äktenskapsskillnader anses konventionens och lagens bestämmelser om erkännande ligga i linje med vad som redan följer av de allmänna bestämmelserna i 3 kap. 7 § 1904 års lag

(prop. 1973:158 s. 92).

Sverige har tillträtt 1958 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn och 1973 års

Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet (SÖ 1965:55 och 1977:3).7 Bägge

konventionerna gäller endast mellan de stater som tillträtt dem. 1973 års konvention har ett vidare tillämpningsområde och ersätter 1958 års konvention i den mån stater har tillträtt bägge konventionerna.

Av intresse är även 1956 års New Yorkkonvention om indrivning av underhåll i utlandet som Sverige tillträtt tillsammans med ett 40-tal andra länder. Konventionen förpliktar inte fördragsslutande stater att erkänna och verkställa varandras avgöranden utan inskränker sig till och tekniska frågor som syftar till att

praktiska underhållsberättigade skall kunna erhålla underhâllsbidrag. Inom

denna ram har konventionen stor praktisk betydelse.

Avslutningsvis bör nämnas att det nyligen publicerats en departe-

mentspromemoria ”Olovligt bortförande av barn i internationella

6 1936 års konvention mellan

Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar (SO 1936:10). 7 Se lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn och lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet.

50 Översikt över lagstiftningen

förhållanden” (Ds Ju 1986:7). I denna föreslås att Sverige ansluter sig till 1980 års Europarådskonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn samt 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Konventionerna föreslås införlivade i svensk rätt genom en ny lag om erkännande

och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn.

H Makars

förmögenhetsförhållanden,

underhåll och arv

3¶Utgångspunkter

Vårt utredningsuppdrag berör relativt många människor. Detta

sammanhänger med migrationens omfattning. Från att fram till

1930-talet ha varit ett utvandringsland har Sverige efter andra

världskriget haft en invandring som kraftigt överstigit utvandringen

Det beräknas att av ökningen av folkmängden under efterkrigstiden

ca 1,75 miljoner kan ungefär hälften tillskrivas invandringen. Av

på

landets 1984 utgjorde 4,7 procent eller ca 390 000

befolkning

utländska inom Norden intar kvantitativt

medborgare. Migrationen och invandringspolitiskt en särställning. Under åren 1968-1984

invandrade ca 327 000 medborgare från de andra nordiska länderna hit medan utvandrande nordbor utgjorde ca 236 000. Finländarnas andel i dessa tal var ca 244000 resp. 166000. Under samma tid

uppgick invandringen av utländska medborgare från icke-nordiska

länder till ca 277 000 och utvandringen till ca 110 000. Den

utomnordiska invandringen brukar indelas i arbetskraftsinvandring,

flyktingar eller personer som uppger flyktingliknande skäl och s.k. anknytningsfall. Den sistnämnda gruppen består av make, nära släktingar till den som är bosatt här samt personer som har annan

anknytning till Sverige genom exempelvis tidigare vistelse här eller

genom svenskt påbrå. Arbetskraftsinvandringen har numera

minskat kraftigt i betydelse. Flyktinggruppen är betydligt större.

Anknytningsfallen har de senaste åren utgjort den i särklass största gruppen.

Invandringen sker från ett stort antal länder som varierar i betydelse såvitt avser antalet invandrade personer. Under år 1984 var de största - i räknat - i

grupperna storleksordning medborgare

Finland, Norge, Polen, Iran, Danmark, Turkiet, Chile, Libanon, Jugoslavien, USA, Storbritannien och Indien.

Under åren 1968-1984 utvandrade 130 000 svenskar medan 103 000 flyttade tillbaka hit.

Utländska medborgare bildar ofta familj med svenskar och får

De följande sifferuppgifterna har hämtats från Statistisk årsbok och Invandringspolitiken - Förslag (SOU 1983:29) s. 44 ff.

barn som blir svenska medborgare eller som så småningom antar

svenskt medborgarskap. Den internationella familjerätten påverkar

även dessa personers rättsställning.

Utredningsuppdraget berör sålunda ett stort antal personer med anknytning till länder över praktiskt taget hela världen. Den stora gruppen medborgare i de andra nordiska länderna faller dock utanför. Våra överväganden berör dessa endast i fall som har lämnats utanför den nordiska regleringen.

Sverige deltar tillsammans med ett trettiotal andra länder i det samarbete som bedrivs av Haagkonferensen för internationell privaträtt. Vid konferensen har inom vårt ämnesområde utarbetats ”Convention on the Law Applicable to Matrimonial Property

Regimes” (Haag 1978) och ”Convention on the Law Applicable to

Maintenance Obligations (Haag 1973). Bägge dessa konventioner innehåller bestämmelser som skall tillämpas även i förhållande till stater som inte är anslutna till konventionerna. Det rör sig sålunda om sådana allmänna regler som vi har till uppdrag att föreslå. Det kan nämnas att inom konferensen pågår ett arbete på en konvention om tillämplig lag för rätten till avlidna personers egendom. Även Convention Concerning the International Administration of the Estates of Deceased Persons” (Haag 1973) berör vårt uppdrag.

Denna konvention bygger på ömsesidighet.

De konventioner som utarbetas vid Haagkonferensen innefattar naturligt nog ofta kompromisser mellan olika synsätt. Deras värde är därför till stor del beroende av hur många stater som ansluter sig. De i konferensen deltagande staterna har emellertid av olika skäl inte i någon större omfattning tillträtt konventionerna. I mitten av juli

1986 hade 1978 års lagvalskonvention om makars förmögenhetsför-

hållanden och 1973 års boutredningskonvention ännu inte trätt i kraft. Var och en av dessa konventioner hade endast tillträtts av två och undertecknats av ytterligare ett mindre antal stater. 1973 års konvention om tillämplig lag på underhåll hade vunnit större anslutning och tillträtts av sammanlagt nio stater.

Vid kontakter med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge har följande framkommit. I Norge har man 1981 utarbetat ett lagförslag som anger när norsk lag skall vara

tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden. Förslaget har

remissbehandlats och man avser att lägga det till grund för

lagstiftning. Det förslaget är inte förenligt med 1978 års Haagkon-

vention. De andra konventionerna ligger för observation och det är inte aktuellt att påbörja något arbete som syftar till ratifikation. I Danmark har man inte en lika kritisk hållning till 1978 års

Haagkonvention. Något definitivt ställningstagande finns dock inte

och det pågår för närvarande inte heller något arbete med denna eller någon av de andra konventionerna. I Finland ser man vissa

Utgångspunkter

svårigheter att tillträda 1978 års men är den

Haagkonvention på

andra sidan inte heller rent negativ. Man har för avsikt att låta en

arbetsgrupp inom justitieministeriet utreda frågor om tillämplig lag

för makars förmögenhetsförhållanden och för rätten till arv samt internationella boutredningsfrågor. I även att

uppgifterna ingår

utreda behovet av ett finskt tillträde till 1973 års Haagkonvention om dödsboförvaltning. I Finland ser man inget behov av att ratificera

lagvalskonventionen om underhåll.

Enligt vår bedömning kan man inte för framtiden räkna med en så stor anslutning till de konventioner som berör vårt arbete att detta kan utgöra ett avgörande skäl för ett svenskt tillträde. Det värde som är förknippat med att länder har samma bestämmelser om kan

lagval

alltså endast i begränsad att

omfattning uppnås genom Sverige

tillträder konventionerna. De som kan riktas i sak mot

invändningar

de lösningar som konventionerna innehåller får därmed en ökad tyngd. Som kommer att framgå av det följande är vi inte beredda att föreslå en svensk till beträffande

anslutning lagvalskonventionerna

makars förmögenhetsförhållanden och beträffande underhållsförpliktelser. Däremot tjänar konventionerna som en

inspirationskälla

och vi tar vara på sådana enskildheter som vi som

uppfattar positiva.

Det är ett tillvägagångssätt som är relativt och

vanligt därigenom

uppnås en viss samstämmighet mellan olika länders låt

lagstiftning,

vara att den blir mindre omfattande än om staterna tillträder konventionerna.

Vi anser inte att det finns skäl att avvakta det arbete som påbörjats för att försöka skapa en om arvsrätt. På detta

lagvalskonvention

område finns stora motsättningar som det säkerligen blir svårt att överbrygga. Arbetet kan dra ut på tiden och därefter lär det

dröja

ytterligare ett antal år innan det går att avgöra i vad mån länderna ansluter sig.

Det har inte ingått i vårt uppdrag att ta ställning till 1973 års boutredningskonvention. Såvitt vi kan bedöma står det emellertid för närvarande något att vinna med ett svenskt tillträde.

knappast

Om i framtiden fler länder ansluter kan bli en

sig bedömningen

annan.

Inom de ämnesområden som vi har att utreda finns en rad gemensamma frågor som bör behandlas i ett En

sammanhang. huvudfråga är om nationalitetsprincipen eller skall hemvistprincipen

bilda utgångspunkten i en kommande tillhörde i

lagstiftning. Sverige

början av seklet de länder som

tillämpade nationalitetsprincipen på

ett tämligen renodlat sätt. Därefter har det skett en som

utveckling

inneburit att hemvistprincipen fått ett allt större Vi har nu

utrymme. ett blandat systern där såväl nationaliteten som hemvistet tillmäts betydelse i skilda hänseenden. Frågan är om nått

utvecklingen

därhän att det inom våra ämnesområden är att ta

dags utgångspunk-

54 SOU 1987: 18

Utgångspunkter

ten i hemvistprincipen. I avsnitt 4 behandlas denna fråga. Utifrån ett

ställningstagande till principfrågan presenteras förslag till regler om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden, underhåll och

arv (avsnitt 5).

Vissa gemensamma principer kan också läggas till grund för utformningen av regler om svensk domsrätt och erkännande av utländska avgöranden. Dessa frågor behandlas i avsnitt 6 och 7.

Vid en lagstiftning som avser allmänna internationella regler på familjerättens område sätter verkligheten gränser för ambitionsnivån. Lagstiftningen gäller personer med anknytning till länder över

praktiskt taget hela världen med den mest mångskiftande lagstiftning

som mer eller mindre ständigt förändras. Det säger sig självt att det vid utformningen av bestämmelser i svensk lag är omöjligt att ta hänsyn till lagens utformning och värderingarna i varje enskilt land.

Lagstiftningen måste bygga på generella principer som får gälla i

förhållande till alla länder. Den måste vara så uppbyggd att den tål förändringar i utländsk intern och internationellt privaträttslig lagstiftning. Det är heller inte möjligt att förutse alla situationer som kan tänkas aktualiseras i praktiken och ge en lösning för dem. Åtskilliga frågor får lösas i rättstillämpningen med större eller

mindre vägledning av de principer som anges i lag. En praktisk begränsning ligger också däri att lagstiftningen är

nationellt bestämd. Varje land bestämmer över sin internationellt privaträttsliga lagstiftning. Det kan tänkas att man utomlands i ett givet fall anlägger samma betraktelsesätt som vi eller att man respekterar beslut som fattats här men motsatsen kan lika gärna vara fallet. När det gäller sådana saker som bodelning och arv har vi

endast möjlighet att fullt ut genomdriva vår uppfattning i sak om

makarna arvlåtaren har all sin egendom i Sverige. Finns

respektive

egendom utomlands blir det vid en eventuell tvist lagen och myndigheterna på platsen som i realiteten avgör vad det är som skall gälla. Så länge ländernas interna och internationellt privaträttsliga lagstiftning är olika och så länge man inte kan överbrygga motsättningarna genom konventioner är detta en ofrånkomlig ordning. I långa stycken blir en allmän svensk internationellt privaträttslig lagstiftning därför en reglering för personer som har hemvist i Sverige eller som annars har sin egendom här.

Vi har diskuterat den formella av de förslag vi

utformningen

presenterar. Enligt vår uppfattning vore det önskvärt om den internationella familjelagstiftningen kunde samlas i en lag där allmänna gemensamma problem ges enhetliga lösningar i ett särskilt avsnitt. Lagstiftningen skulle därmed bli lättare att överblicka och tillämpa. En sådan reform kunde också leda till att det blir lättare att sprida kännedom om lagens regler. Det ligger dock inte inom ramen för vårt uppdrag att lägga fram ett förslag med denna innebörd.

Reformen förutsätter bl.a. en saklig översyn av de tämligen förâldrade bestämmelserna om förmynderskap och att förslag framläggs till bestämmelser om internationella vårdnadsfrågor, ett rättsområde som till stora delar hittills lämnats oreglerat. Vi har inte till uppgift att arbeta med förmynderskap och vårdnad. Vi tar emellertid ett steg på vägen och presenterar våra förslag inom ramen för en lag om internationella familjerättsfrågor, som innehåller

regler om äktenskaps ingående, äktenskaps upplösning, makars

förmögenhetsförhållanden, underhåll till barn och make samt arv. Det får bli en senare fråga att i den lagen inarbeta annan internationell familjelagstiftning, däribland de nuvarande lagarna om faderskap och adoption. Målet på sikt bör vara att den allmänna internationella familjelagstiftningen samlas i en lag.

4¶N ationalitets- eller

hemvistprincipen

En central fråga inom den internationella familjerätten har länge

varit valet mellan nationalitetsprincipen och hemvistprincipen (eller domicilprincipen). Enligt den förstnämnda principen bedöms en

persons rättsställning enligt lagen i det land där han eller hon är medborgare medan den senare principen i stället fäster avgörande vikt vid lagen i det land där vederbörande har hemvist. Bakom bägge principerna ligger tanken att en persons personliga rättsförhållanden skall bedömas enligt den lag som han eller hon har starkast och

varaktigast anknytning till. Nationalitetsprincipen dominerar i de kontinentaleuropeiska län-

derna, t.ex. i Grekland, Italien, Spanien, Västtyskland, Österrike

och flertalet östeuropeiska stater. Hemvistprincipen tillämpas i

Danmark, Island och Norge samt i Storbritannien, samväldesländerna och USA. Definitionen på hemvist kan variera mellan olika

länder. Sålunda avviker det engelska domicilbegreppet ganska

avsevärt från vad som tillämpas i andra länder. Det nordiska hemvistbegreppet brukar översättas till engelska med termen ”habitual residence”, som också är det uttryck som används i Haagkonventionerna.

4.1¶Den svenska

utvecklingen

Sverige tillhörde i början av 1900-talet de länder som anslöt till en

sig renodlad nationalitetsprincip. De första svenska lagstiftningspro-

dukterna, 1904 och 1912 års lagar, präglades härav. Till grund för dessa lagar låg Haagkonventioner från 1902 resp. 1905.

Haagkonventionernas utformning förklaras till viss del av att

länder som höll fast vid hemvistprincipen inte i Haagsamar-

deltog

betet på den tiden. Även 1937 års lag, som inte grundar

sig på någon konvention, bygger på nationalitetsprincipen, lät vara att bestäm-

melserna om boutredning anknyter till den avlidnes hemvist.

De nordiska konventionerna från 1931 och 1934 bygger däremot i

allt väsentligt på hemvistprincipen. För Danmarks, Islands och

Nationalitets- eller 57

hemvistprincipen

Norges del innebar konventionerna inte någon större avvikelse från vad som redan gällde i dessa länder. I liksom i Finland,

Sverige,

medförde däremot konventionerna att vi fick dubbla system, ett som gäller i förhållande till medborgare i de andra nordiska länderna och ett annat för medborgare i andra länder.

För svensk del motiverades såvitt avser makars

ställningstagandet förmögenhetsförhållanden med den rättslikhet som förelåg mellan

de nordiska ländernas interna lagar (NJA II 1932 s. 380 ff särskilt s. 383). En sådan rättslikhet kunde inte åberopas för den svenska anslutningen till hemvistprincipen på arvsrättens område. I stället framhölls då bl.a. att en svensk medborgare som någon längre tid varit bosatt i ett grannland borde ha levt sig så in i hemvistlandets förhållanden att han kunde bedöma i vad mån han behövde upprätta ett testamente för att genomföra sina beträffande

önskningar

kvarlåtenskapenÅ

Medan den nordiska ordningen grundad på hemvistprincipen har

stått sig orubbad och även gått fri från kritik, har den allmänna

regleringen med utgångspunkt i nationalitetsprincipen blivit föremål

för en tämligen omfattande diskussion och successiva reformer där hemvistet tillerkänts en ökad betydelse.

De lagändringar genom vilka hemvistprincipen getts ett ökat

utrymme inom äktenskapsrätten har gällt bestämmelserna om

äktenskapets ingående och upplösning. Reformer med denna inne-

börd har sålunda genomförts 1947, 1964 och 1973 (NJA II 1947 s. 340 ff, 1964 s. 429 och 1973 s. 571). Rätten att ingå äktenskap kan numera i vid omfattning prövas enligt lagen i den stat där en blivande make har hemvist. Likaså kan en svensk domstol i stor

mycket omfattning

ta upp ett mål om äktenskapsskillnad mellan utländska makar och behandla det enligt svensk lag så snart någon av makarna har hemvist i Sverige. Vidare har en makes hemvist till en stat

anknytning genom

som har meddelat ett beslut om med

äktenskapsskillnad jämställts makes medborgarskap vad gäller förutsättningarna för ett svenskt

erkännande av beslutet. Av betydelse är även att hemvistet fått

ersätta medborgarskapet som anknytningsfaktum för politiska flyk-

tingar och statslösa personer.

På föräldrarättens område innebar lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande att hemvist i skilda

adoption

hänseenden korn att jämställas med nationalitet. Det tidigare gällande hindret för en utländsk medborgare att adoptera eller adopteras om inte adoptionen blev giltig i det land där han eller hon var medborgare togs bort. 1 NJA II 1935 s. 358 f. Konventionen innehåller den eftergiften åt nationalitetsprincipen att en arvinge eller testamentstagare kan yrka att den nationella lagen skall tillämpas om den avlidne vid dödsfallet inte haft hemvist fem år i ett annat nordiskt land.

58 Nationalitetseller hemvistprincipen

I som gäller till barn ledde tillämpningen av

frågor faderskap till påtagliga olägenheter. I den nyligen nationalitetsprincipen

antagna lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor ställs i stället barnets hemvist i centrum.

Den diskussion som ägt rum i den litteraturen om de

juridiska

bägge principerna har tämligen utförligt redovisats av familjerättskommittén 1969:60 s. 41 ff). Diskussionen tog bl.a. sin

(SOU

utgångspunkt i de brister som medborgarskapet visat sig ha som

kriterium för lagvalet.

Dessa brister hade särskilt tydligt visat sig efter andra världskriget med den förändring av staternas indelning och de flyktingproblem som då följde. De påtalade bristerna hade även sin grund i

om i olika länder, vilken ledde till att

lagstiftningen medborgarskap

i stor omfattning kunde sakna eller ha dubbelt personer ganska

I debatten väcktes förslag att lagstiftningen skulle

medborgarskap.

reformeras i mot vad som skett genom den nordiska

riktning

regleringen (Schmidt i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg s. 453 ff). Andra författare förordade ett försiktigare system med bibehållande

av nationalitetsprincipen i botten och mer eller mindre långtgående eftergifter åt hemvistprincipen (Walin, Föräldrabalken, 1952 s. 526 ff och Malmström i förhandlingarna å det tjugoandra nordiska jurist-

mötet, 1960).

I uppdrag ingick att undersöka i vad mån

familjerättskommitténs

det fanns skäl att ytterligare öka hemvistets betydelse inom vår internationella Kommittén ansåg, att varken nationali-

familjerätt.

tets- eller kunde ges ett obetingat företräde.

hemvistprincipen

Kommittén konstaterade att främmande stater stod delade ifråga om

av de Den fann det motiverat att

tillämpningen bägge principerna.

beakta utlandssvenskarnas intressen och ansåg att det på olika aktuella områden borde ske överväganden i vad

praktiskt grundade

mån hemvist lämpligen kunde jämställas med eller få företräde framför som anknytningsfaktum. Kommitténs för-

medborgarskap slag innebar en ganska vidsträckt tillämpning av hemvistprincipen

för äktenskapsrättens del medan nationaliteten behölls som huvudregel inom arvsrätten.

I den proposition som följde på kommitténs förslag konstaterade

statsrådet att kommitténs överväganden låg i linje med

föredragande

de strävanden som präglat konventionsarbetet på senare år samt anförde (prop. 1973:158 s. 78).

Kommitténs ståndpunkt har vunnit allmänt gillande vid remissbehandlingen. Även jag anser den välmotiverad och kan i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs allmänna bedömningar. Jag är visserligen benägen att i valet mellan de bägge principerna ge domicilprincipen företräde, men så länge nationalitetsprincipen är förhärskande i många av de länder med vilka vi har nära förbindelser instämmer jag med kommittén att vi bör ta befogad hänsyn

Nationalitets- eller 59

hemvistprincipen

också till nationaliteten. I likhet med kommittén anser jag att regleringen av olika internationellfamiljerättsliga frågor bör grundas på praktiska överväganden och att utrymme därvid bör lämnas åt både medborgarskap och hemvist som anknytningsfaktum.

4.2¶Hemvistbegreppet

En persons anknytning till Sverige eller till ett visst område i Sverige genom bosättning eller vistelse är ett viktigt anknytningsfaktum inom många rättsområden betänkandet Hemvist, SOU

(se 1976:39). Inom exempelvis folkbokföringen, beskattningsrätten, socialförsäkringen och sjukvårdslagstiftningen har denna anknytning betydelse.

Det uttrycks genom ett antal termer såsom vistelse,

stadigvarande

vistelse, vistelseort, hemvist, varaktigt hemvist och bosatt. Innebörden av dessa begrepp varierar beroende i vilket de

på sammanhang

används och det är inte särskilt att här behandla andra

meningsfullt

rättsområden än dem som omfattas av vårt uppdrag.

Inom den internationella privaträtten ges en definition av begreppet hemvist i 7kap. 2§ 1904 års lag. Bestämmelsen infördes på

förslag av familjerättskommittén genom 1973 års i ändringar lagen.

Där sägs att den som är bosatt i en viss stat skall anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens och omstän-

varaktighet digheterna i övrigt måste anses stadigvarande.

I andra länder förekommer andra av hemvistbe-

beskrivningar

greppet. I princip utformar land sitt

varje eget hemvistbegrepp.

Normalt anses det nödvändigt att beskriva hemvistbegreppet med allmänt hållna uttryck som lämnar ett brett utrymme för

bedömning-

en av omständigheterna i enskilt fall. Det är svårt att, med

varje

ledning av de som görs, bilda en

begreppsbestämningar sig uppfatt-

ning om skillnaderna i motsätt-

uttryckssätt speglar några egentliga ningar som är av betydelse för bedömningen av enskilda fall (Pålsson

1974 s. 59 f). I vissa länder är emellertid

begreppsbestämningen

präglad av juridiska konstruktioner som saknar i andra

motsvarighet

länder. Sålunda är det klart

engelska domicilbegreppet särpräglat.

Enligt detta förvärvar varje person vid födelsen ett ”domicil of origin” efter föräldrarna. Mycket stränga krav ställs för att en person skall anses ha förlorat detta ursprungliga domicil och i stället förvärvat ett ”domicil of choice”. Om någon förlorar sitt ”domicil of choice” utan att förvärva ett nytt sådant domicil hans

återupplivas

eller hennes domicil of origin”. I en del länder definieras hemvistbegreppet så att hustru i har samma hemvist som

princip

mannen och barn samma hemvist som föräldrarna. Annars anses det ligga en gemensam kärna i hemvistbegreppet som består i en objektiv och en subjektiv sida. För att hemvist skall i ett visst land

föreligga

60 Nationalitets- eller hemvistprincipen

fordras att personen i fråga är bosatt där och har för avsikt att stanna kvar.

Olikheter kan föreligga mellan skilda länder i hur det subjektiva kravet uppfattas. Det kan betonas mer eller mindre starkt. I de flesta länder förekommer en strävan att objektivisera det subjektiva kravet så att avseende fästs inte så mycket vid vad vederbörande själv har för avsikter utan vid vad en person i motsvarande omständigheter typiskt sett kan tänkas vilja (Pålsson 1974 s. 70 f). Denna strävan har

haft inflytande på Europarådets rekommendation om tolkningen av

uttrycket ”habitual residence”,2 en term som skapats i det internationella samarbetet vid Haagkonferensen delvis som en reaktion mot det konstlade engelska domicilbegreppet. I rekommendationen utgår man från att residence bestäms av rent faktiska omständigheter. Samtidigt uttalas dock att vid bedömningen av om en bosättning skall karaktäriseras som residence eller habitual residence får vederbörandes avsikter beaktas. Det går knappast att finna några principiella skillnader i begreppsbestämningen av habitual residence och det svenska hemvistbegreppet (Pålsson 1974 s. 70f och 78 f, Philip s. 163 ff). När uttrycket används i Haagkonventionerna brukar det också översättas till svenska med ordet hemvist.

Den svenska definitionen medförde inte någon egentlig nyhet i

svensk rätt. I propositionen framhölls att det föreslagna begreppet

torde överensstämma med vad som tillämpades i internordiska förhållanden (prop. 1973:158 s. 80 och NJA II 1932 s. 384).

före definitionens införande i svensk rätt har därför

Rättsläget

alltjämt sitt intresse?

Hemvistdefinitionen har utformats för att kunna komma till allmän användning inom den internationella familjerätten. Under

remissbehandlingen ifrågasattes lämpligheten av denna målsättning.

Svea hovrätt anförde att den av familjerättskommittén föreslagna bestämmelsen lämpade sig väl för makars egendomsförhållanden

och i äktenskapsmål. Däremot var man kritisk till att samma definition skulle användas vid bestämningen av svensk domsrätt i äktenskapsmål. Hovrätten ansåg det tveksamt om det utöver faktisk bosättning och vistelse av viss varaktighet också borde krävas en avsikt att stadigvarande kvarstanna i landet (prop. 1973:158 s.

37 ff).

Det föredragande statsrådet anförde att det otvivelaktigt var

nödvändigt att, när det i olika sammanhang uppställs krav på

hemvist, bosättning, vistelse eller liknande för tillämpning av en viss

regel, en värdering av regelns syfte sker för att det skall vara möjligt

Z Rekommendationen finns tryckt i Essén - Pålsson. 3Jfr även 5 § första stycket 1 lagen (193679) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.

Nationalitets- eller

hemvistprincipen 61

att fastslå vilken grad av som krävs. Det var likväl en stor

anknytning

fördel om man inom den internationella arbetar med

familjerätten ett så enhetligt hemvistbegrepp som Det torde möjligt. knappast

vara möjligt att bortse från avsikten att stanna kvar i landet om hemvistet skall användas som vid

anknytningsfaktum exempelvis

bestämmande av tillämplig om makars

lag ifråga egendomsordning.

Väljer man att definiera sådant sätt att avsikten

hemvistbegreppet på

att stanna kvar i landet saknar torde alltså detta hemvist-

betydelse

begrepp inte kunna användas i alla Detta i sin tur kan

sammanhang.

leda till att man arbeta med mer än ett

tvingas hemvistbegrepp.

Denna situation borde det statsrådet undvikas.

enligt föredragande

Resultatet av övervägandena blev alltså att det av

familjerättskom-

mittén förordade 1973:158 s.

hemvistbegreppet godtogs (prop. 80).

Ställningstagandet till hemvistdefinitionen hade sålunda en större räckvidd än vad som direkt av Formellt sett är

framgår lagtexten.

definitionen begränsad till att avse av 1904 års

tillämpningen lag.

Målsättningen var dock att skapa ett som skulle

hemvistbegrepp

kunna användas inom hela den internationella samt att

familjerätten

begreppet skulle tillämpas både i domsrätts- och

lagvalssammanhang. I senare lagstiftningsärenden har denna linje fullföljts (se prop.

1982/83:38 s. 12 f och prop. 1984/852124 s. 40

i f).

Den att innehåller ett i

omständigheten lagen princip enhetligt hemvistbegrepp behöver inte

betyda att det skall ges exakt samma tolkning i alla sammanhang. I framhölls sålunda att

propositionen

det inte gick att helt bortse från olika reglers syfte när det gäller att bestämma graden av den som krävs vid av en

anknytning tillämpning

viss bestämmelse även SOU 1969:60 s. 193 och 1983:25 s.

(se 89).

Saken kan illustreras av rättsfallet NJA 1977 s. 706 som rörde erkännande av en utländsk för om

adoption. Avgörande adoptionen

skulle gälla i Sverige var 3 § första om

enligt stycket lagen

internationella rättsförhållanden rörande om två svenska

adoption,

makar hade haft hemvist i Liberia där adoptionen ägt rum. HD fann att så varit fallet. HD konstaterade att de som till

överväganden låg

grund för hemvistbegreppet i 7 2 § 1904 års kunde till

kap. lag tjäna viss ledning för tolkningen i av adoptionssammanhang begreppet

hemvist. I övrigt hänvisades till hovrättens skäl. Hovrätten som hade kommit till samma resultat framhöll särskilt det som

syfte legat

bakom kravet på hemvist i om internationella rättsförhållan-

lagen

den rörande adoption. Från bl.a.

propositionen återgavs departe-

mentschefens uttalande att starka skäl talade för att utländska adoptioner i största möjliga skulle och

utsträckning respekteras

tilläggas verkan i Sverige. Det är att de krav som i detta

tydligt

rättsfall uppställdes för att hemvist skulle i Liberia sattes

föreligga

62 Nationalitets- eller

hemvistprincipen

med hänsyn till att saken rörde erkännande av en adoption

lågt

(Pålsson i SvJT 1982 s. 214).

sällan till svårigheter. Hemvistbedömningen ger relativt upphov

De flesta människor bor under hela sitt liv i ett och samma land, som oftast är det land i vilket de är medborgare. Svårigheter uppkommer först när en person från ett land till ett annat. När den som

flyttar

det heller inte normalt flyttar bott ett antal år i det nya landet brukar Oftast har personen ifråga etablerat sig i

föreligga några svårigheter.

ett sådant sätt att det inte kan sättas ifråga att han det nya landet på eller hon tagit hemvist där. En närmare belysning av hemvistbegreppet blir därför till stor del en redogörelse för när ett byte av hemvist I skall två krav vara uppfyllda. För det första skall äger rum. princip ha bosatt i ett nytt land. För det andra skall

personen ifråga sig

där vara stadigvarande. I detta krav ligger att personen

besättningen

skall ha för avsikt att stanna kvar. Det första kravet har en karaktär. Personen ifråga skall

objektiv

ha från ett land till ett annat och vara bosatt i det nya landet.

flyttat

Det räcker inte har för avsikt att flytta och träffat att personen föranstaltningar därom. Det normala är givetvis att den som flyttar också skaffar en fast bostad i det nya landet. Det kan dock tänkas

sig

fall då kriterierna för ett är uppfyllda utan att den som

hemvistbyte

flyttat har en fast bostad (Philip s. 143). Den som levt hela sitt liv i ett visst land anses under alla förhållanden ha hemvist där även om han eller hon saknar bostad. Har man hemvist i ett visst land anses man behålla det till dess att man förvärvat hemvist i ett nytt land. Detta kan av olika skäl en tid. Hemvist i det gamla landet kan då

dröja

trots att en där i bokstavlig bemärkelse inte

föreligga bosättning

längre Detsamma kan vara fallet om någon befinner sig i

föreligger.

ett annat land för arbete eller studier som endast skall vara en viss tid. Av det att det knappast går att bedöma begreppet

sagda följer

isolerat från faktorer som inverkar på hemvistbe-

bosättning övriga

Avsikten med en vistelse i ett visst land påverkar

dömningen.

av om det rör om en bosättning i lagens bemärkelse

bedömningen sig

eller ej. Kravet att skall vara stadigvarande innebär som

på bosättningen

redan nämnts skall ha för avsikt att stanna kvar i att personen ifråga landet. Det behöver dock inte en bestämd avsikt att stanna

föreligga

kvar för all framtid. Under förarbetena uttryckte föredragande statsrådet att inte alltför stränga krav borde ställas på

uppfattningen

avsikterna för framtiden. Det borde räcka med att vederbörande ämnar stanna tills vidare och inte har definitiva planer på att

några

lämna landet. I propositionen anförs också att även den som i och för är det klara med att han vid en viss framtida tidpunkt skall

sig på

lämna vårt land kan tänkas ha hemvist här. Det gäller exempelvis om

Nationalitets- eller

hemvistprincipen 63

den planerade vistelsen är tänkt för en avsevärd tid. borde

Hänsyn

dock tas till samtliga faktorer i samband med vistelsen. Av

betydelse

var bl.a. vilka band som fanns kvar till det landet.

gamla

Självfallet är vederbörandes egna uppgifter om sina avsikter av betydelse för bedömningen. Som framhölls i lär en

propositionen

domstol, om någon inte invändning görs, i regel få godta ett påstående av en part att han eller hon tänker stanna i landet.

Avgörandet kan emellertid inte baseras enbart sådana I

på uppgifter.

allmänhet erhåller en persons avsikter av en rad

belysning lång

faktiska Hit

omständigheter. hör personens bostads-, anställnings-

och familjeförhållanden. Ofta blir inte aktuell att

hemvistfrågan

bedöma förrän någon tid förflutit efter bosättningen i det nya landet. Tidsfaktorn får då en stor I hemvistdefinitionen talas

betydelse.

också om att bedömningen skall ske mot av vistelsens

bakgrund

varaktighet. När hemvistet kan sättas redovisas

ifråga regelmässigt

de faktiska och den tid som förflutit. Dessa

omständigheterna

faktorer får en stor t.ex. NJA 1964 s. 315, 1978 s. 468 och

tyngd (se

SVJT 1979 rf s. får därmed 45). Bedömningen av en persons avsikter också en objektiv I dansk rätt där man i arbetar med

prägel. princip

ett likartat och har en mer omfattande

hemvistbegrepp rättspraxis

anses domstolarna lägga vikt inte så mycket vid den konkreta personens avsikter som vad som sett får anses vara

genomsnittligt

avsikten hos personer som befinner i samma situation s.

sig (Philip

146 f). Denna strävan att förekommer

”objektivisera” bedömningen

som redan nämnts i de flesta länder och i har samma

Sverige

tillvägagångssätt rekommenderats i den juridiska litteraturen

(Bog-

dan s. 116). När avsikten med ett hemvistkriterium är att i det

tillämpa lagen

land personen ifråga har inrättat ett sätt och har

sig på varaktigt

starkast anknytning till det att fästa

går knappast avgörande

betydelse vid en mer eller mindre känslobetonad med

samhörighet

ett annat land och därav om en avsikt att

betingade uppgifter flytta

tillbaka dit, särskilt inte om dessa är obestämda till sin

uppgifter

karaktär (se prop. 1984/85:124 s. Till bilden 41). hör att en persons uppgifter om sina avsikter kan vara av att han eller hon har

betingade

materiella fördelar att vinna på hemvistfrågans I samman-

lösning.

hanget brukar också varnas för som

skenanknytningar exempelvis

kan ha sin grund i önskemål om att erhålla en snabb skilsmässa

(jfr

NJA II 1932 s.

385).

Hemvistdefinitionen i har

lagen naturligt nog endast begränsat

värde för bedömningen av sådana fall då det kan vara tveksamt om ett nytt hemvist etablerats. Rättspraxis ger här en

kompletterande

vägledning även om förhållandena i fall brukar vara så

varje speciella

att det är svårt att dra några generella slutsatser av

(en genomgång

rättspraxis finns i Pålsson 1986 s. 21 I och annan

ff). lagförarbeten

Nationalitets- eller

64 hemvistprincipen

litteratur förekommer uttalanden av mer konkret karaktär

juridisk som också tjänar till upplysning. får sin omständigheter av Hemvistfrågan belysning av samtliga

social och karaktär. Det finns inte någon

yrkesmässig, personlig enstaka faktor som är av avgörande betydelse. Kyrkobokföring, mantalsskrivning och uppehållstillstånd är omständigheter som ofta

har en stor men är varken eller tillräckliga för att

tyngd nödvändiga

hemvist skall föreligga (NJA 1965 s. 172 och s. 351, SvJT 1968 rf s. 6, NJA II 1932 s. 385). kan vara sådana att den som flyttar omedelbart

Omständigheterna

tar hemvist i det nya landet. Som ett exempel på en sådan situation brukar medborgare flyttar tillbaka hit på äldre anges att en svensk 1973: 158 s. Även andra fall kan dock förekomma. I

dagar (prop. 81).

rättsfallet SvJT 1979 rf s. 45 fann hovrätten att en utländsk kvinna hade haft hemvist i direkt från ankomsten hit (jfr även NJA

Sverige

1978 s. Hon anlände om 468). till Sverige den 19 maj 1977, ansökte arbets- och den 25 sådant tillstånd

uppehållstillstånd maj, beviljades

den 2 december samma år och blev kyrkobokförd här den 25 januari 1978. Kvinnan hade tre barn med av vilka de två äldsta började i

sig,

skolan redan i 1977 och det yngsta i lekskola vid samma tid. Hon

maj

sammanlevnad under äktenskapsliknande förhållanden med upptog en svensk man i september 1977 och paret hade för avsikt att gifta sig. Målet rörde och för att svensk domsrätt skulle

äktenskapsskillnad

krävdes att kvinnan hade haft hemvist i Sverige i minst ett

föreligga

år 2 § 3 1904 års Det skall tilläggas att stämning inte

(3 kap. lag).

hade utfärdats och att mannen inte hade hörts över besvären. sålunda som lämnats enbart av

Avgörandet grundades på uppgifter

hustrun. krav att hemvistet skulle ha varat i minst ett år

Lagens på

ett till om kvinnan haft hemvist i

nödvändiggjorde ställningstagande

ett stadium av vistelsen här. Saken avgjordes mot

Sverige på tidigt

av hur förhållandena hade utvecklat sig under det dryga år

bakgrund

som kvinnan hade varit bosatt i landet. Om avgörandet i stället hade behövt träffas strax efter ankomsten hit hade hemvistet inte varit lika

lätt att konstatera. I det rättsfallet rätt entydigt på

angivna pekade omständigheterna

att kvinnan hade en bestämd avsikt att stanna kvar i I

Sverige.

rättsfallet NJA 1964 s. 315 var situationen mer komplicerad. för i målet var om en finsk medborgare som

Avgörande utgången

tillsammans med sin hustru hit 1949 hade hemvist här vid sin

flyttat

död 1958. Han var hela tiden kyrkobokförd och mantalsskriven Finland och större delen av tiden även i Sverige. Han hade kvar en stor i som han hyrde ut större delen av tiden.

lägenhet Helsingfors,

Makarna bodde dock i i tre perioder i en eller ett par

lägenheten

månader åt till var betingad av att

gången. Flyttningen Sverige

mannen hade att sig i Finland. Han fick

svårigheter försörja

Nationalitets- eller hemvistprincipen 65

anställning här i landet 1952 eller 1953 vilken han hade kvar vid sin död. Hans hustru hade också arbete i Sverige under åren 1951 - 1954. HD fann att utredningen gav stöd åt uppgifter om att mannen vid flerfaldiga tillfällen sökt en mindre lägenhet i Helsingfors samt utkomstmöjligheter där. Man fann dock att mannen efter en tid i Sverige måste ha funnit utsikterna att få bostad och försörjning i

Finland ovissa och att följaktligen tidpunkten för en återflyttning

tedde sig mer obestämd och avlägsen. Under de rådande förhållandena hade mannen uppenbarligen inte ansett ha annat val än att

sig

tills vidare stanna i Sverige. HD ansåg sålunda att mannen hade tagit hemvist i Sverige och att han inte hade detta.

övergivit

När en bosättning i ett land är avsedd att vara en begränsad tid anses hemvist i regel inte uppkomma. Som exempel brukar anges gäststuderande, personer som är engagerade i biståndsverksamhet, arbetstagare som är utsända för att fullgöra ett visst arbete eller anställda i dotterbolag där de efter ett antal år skall flytta till ett nytt land (SOU 1969:60 s. 195). I sådana fall kan vistelsen i ett land vara långvarig utan att hemvist uppkommer. Det handlar dock inte om entydiga fall. Omständigheterna kan vara sådana att en avvikande

bedömning kan vara befogad. Särskild försiktighet att statuera

hemvist brukar anbefallas när personen ifråga bosatt sig i ett land med ett helt annat kulturmönster och med avvikande sociala

värderingar.

Utgången i rättsfallet NJA 1977 s. 706 får anses avvika från vad som brukar antas gälla. Som nämnts ovan (s. 61) kan resultatet

förklaras av att hemvistbegreppet givits en vidsträckt tolkning

beroende på att det avsåg erkännande av en utländsk adoption. Två makar hade adopterat ett barn i Liberia medan de bodde där. Sedan makarna hade flyttat tillbaka till Sverige och erhållit skilsmässa begärde mannen vårdnaden om och underhållsbidrag åt barnet. Hustrun bestred att adoptionen skulle erkännas. Hon ansåg sig inte som vårdnadshavare och ville inte betala underhållsbidrag. Avgörande för utgången i målet var om makarna hade haft hemvist i Liberia när adoptionen ägde rum. De hade flyttat till Liberia 1972. Mannen hade fått anställning hos Lamco under en treårsperiod, vilken dock kunde förlängas. Makarna hade för avsikt att stanna kvar under i vart fall ytterligare en treårsperiod. De ändrade sig dock. I målet lämnades olika uppgifter om tidpunkten härför. Enligt hustrun bestämde de sig redan efter ett halvår. Makarna flyttade tillbaka till

Sverige 1975 då den första treårsperioden hade löpt ut. Adoptionen

ägde rum 1974 då makarna hade varit två år i Liberia. De ansågs då ha haft hemvist där.

Oftast har medlemmar i samma hemvist i samma stat. Så

familj

behöver emellertid inte alltid vara fallet. I princip skall hemvistbe-

göras individuellt. I andra länder finns regler av den

dömningen

66 Nationalitens- eller hemvistprincipen

innebörden att hustrun anses ha samma hemvist som mannen eller underåriga barn samma hemvist som familjen i övrigt. Så är alltså inte fallet i Sverige (Pålsson 1974 s. 71 ff, SOU 1983:25 s. 90, prop. 1984/85:124 s. 42).

Det kan tänkas fall då en person definitivt har lämnat ett land och därefter för ett så ambulerande liv att det kan ifrågasättas om han eller hon över huvud är bosatt i något land. På motsvarande sätt kan det tänkas fall då är bosatt i två länder. Frågan uppkommer då

någon

om en person kan sakna hemvist eller kan ha hemvist i två länder

samtidigt. Ordalydelsen i hemvistdefinitionen kan knappast sägas

lägga hinder i vägen för dessa möjligheter.

Bestämmelsen om statslösa personer i 7 kap. 3§ 1904 års lag räknar med möjligheten av att personer kan sakna hemvist. Där sägs att vid tillämpningen av lagen skall statslös person likställas med medborgare i stat där han har hemvist eller, om han saknar hemvist, där han har sin vistelseort. I sak överensstämmer bestämmelsen med en artikel i 1954 år New Yorkkonvention angående statslösa

personers rättsliga ställning. När det gäller politiska flyktingar

innehåller emellertid 1904 års lag endast att sådana personer skall likställas med medborgare i den stat där de har hemvist. Möjligheten att tillämpa lagen på vistelseorten finns sålunda inte. Man lär dock ha räknat med möjligheten att även flyktingar kan sakna hemvist och att i så fall den nationella lagen skall tillämpas (SOU 1969:60 s. 185 ff, 1973:158 s. 93 f, Bogdan s. 119 f, jfr även Eek l s. 178 f som räknar med möjligheten att hemvist inte kan påvisas och att det kan bli

nödvändigt att tillämpa en subsidiär anknytning).

Det är dock tveksamt i vilken omfattning man kan dra några

generella slutsatser om hemvistbegreppet på grundval av bestämmel-

serna om statslösa och Bestämmelserna har

politiska flyktingar.

utformats i till de nämnda konventionerna, vars syfte har

anslutning

varit att utesluta en tillämpning av den nationella lagen. Detta syfte kan inte nås om den lagen i stället tillämpas därför att den statslöse eller flyktingen inte hunnit etablera hemvist i ett nytt land. Det kan därför väl tänkas att har en speciell innebörd i

hemvistbegreppet

dessa bestämmelser (Philip s. 153, Pålsson 1974 s. 92).

Man har även räknat med möjligheten att en person skall kunna ha hemvist i två länder samtidigt (SOU 1969:60 s. 193, den skiljaktiga

i HD i rättsfallet NJA 1964 s. 315). Den motsatta

meningen ståndpunkten har också intagits med den motiveringen att en person

knappast kan tänkas ha för avsikt att kvarstanna i bägge länderna

(Eek I s. 178).

Tills vidare får det anses vara en öppen fråga om en person kan sakna hemvist eller ha två hemvist. När hemvistet utgör ett kriterium för lagvalet tvingas man under alla förhållanden att välja en rättsordning som skall tillämpas. När en person lämnar ett land är i

Nationalitets- eller hemvistprincipen 67

vart fall huvudregeln den att hemvistet där behålls till dess att ett nytt förvärvas. Det ligger i sakens natur att ju Her band som klippts av med det gamla landet desto lättare blir det att konstatera hemvist i ett nytt land (prop. 1973:158 s. 80 f). Om banden med det gamla landet är helt avklippta och det finns mer än ett nytt land att välja på lär man kunna hamna i den situationen att man får göra en fri bedömning av vilket land som det finns starkast anknytning till. Anknytningen dit kan emellertid vara så pass liten att det framstår som en fiktion att anse kraven i hemvistdefinitionen uppfyllda. Vad gäller situationer då det kan ifrågasättas om en person inte har hemvist i två länder föreligger enighet om att det på motsvarande sätt kan bli nödvändigt

att välja rättsordning efter anknytningens styrka (SOU 1969:60 s. 193, Philip s. 151 f, Bogdan s. 118, den skiljaktiga meningen i HD i

NJA 1964 s. 315). Huruvida man i sådana fall skall anse att en person har två hemvist och att man väljer ut det huvudsakliga eller om man endast räknar med ett hemvist lär praktiskt sett inte ha så stor

betydelse.

4.3¶Nationaliteten

Varje stat bestämmer i princip själv genom sin medborgarskapslag-

stiftning vilka personer som skall vara medborgare i den staten. Inom den internationella privaträtten här i landet och i andra länder är det allmänt vedertaget att frågan om en person är medborgare i ett visst land avgörs av lagen i det landet. Det finns inget internationellt system som garanterar att en person har medborgarskap i ett land eller förhindrar att en person är medborgare i två eller flera länderf*

Den mångfald av principer och detaljregler som bygger upp medborgarskapslagstiftningen i skilda länder har medfört problem

vid tillämpning av sådan lagstiftning som använder nationaliteten

som anknytningsfaktum. Svårigheter har visat sig när en person är

statslös eller har två eller flera medborgarskap. Även politiska flyktingars status har vållat problem. Dessa brukar diskuteras i samband med motsvarande problem för statslösa. Nationalitetsprincipen ger inte heller tillräcklig vägledning när den hänvisar till en stat med flera rättssystem. Det är heller inte alltid möjligt att med säkerhet fastställa om en person har blivit medborgare i ett visst land eller förlorat sitt (Pålsson 1986 s. 25 f).

medborgarskap

Genom 1973 års lagstiftning gavs bestämmelser för statslösa och

politiska flyktingar. Enligt 7 kap. 3 § 1904 års lag likställs sålunda en

statslös person med medborgare i den stat där han har hemvist eller,

4 För belysning av de politiska motiv som kan ligga bakom staters beslut att beröva personer medborgarskap resp. behålla personer som medborgare hänvisas till Jägerskiöld i SvJT 1955 s. 529 ff.

68 Nationalitets- eller

hemvistprincipen

om han saknar hemvist, där han har sin vistelseort och politisk med medborgare i den stat där han har hemvist. Familje-

flykting

har inte att ta upp denna bestämmelse till

lagssakkunniga anledning

till och innebörden av bestämmelsen har

övervägande. Bakgrunden

belysts i förarbetena (SOU 1969:60 s. 185 ff, 257 ff, prop. 1973: 158 s. 93 f, 121 ff. Se vidare Bogdan s. 119 ff och Pålsson 1974 s. 90 ff). hur dubbla medborgarskap skall behandlas har inte lösts på

Frågan

ett auktoritativt sätt i svensk rätt. I rättslitteraturen har vanligen att man för det fall att ett av medborgarskapen är svenskt

antagits

skall bortse från det utländska medborgarskapet. Är bägge nationaliteterna utländska förespråkas i stället att man skall fästa avgörande vid i det land som personen ifråga har

betydelse medborgarskapet

störst till, det s.k. effektiva medborgarskapet (Bogdan s.

anknytning

119 med Det har emellertid också hävdats att man

hänvisningar).

måste kunna beakta de skiftande ändamålssynpunkter som gör sig inom olika sakområden och vid olika typer av regler, t.ex.

gällande

om nationaliteten är av för domsrätt, eller erkän-

betydelse lagval

nande av utländska 1986 s. 30 f). I lagförarbe-

avgöranden (Pålsson

tena finns det stöd för att det i vissa sammanhang är möjligt att nationaliteterna. Sålunda skulle det vara möjligt att

åberopa bägge

vilken som helst av för rätten att ingå äktenskap

åberopa lagarna

eller för av av en utländsk eller ett

bedömningen giltigheten vigsel

testamente 1973:158 s. 102, 119 och prop. 1973:175 s. 11).

(prop.

Under förarbetena till lagen om internationella faderskapsfrågor förordades ett motsvarande tillvägagångssätt ifråga om bedömning-

en av utländska faderskapspresumtioner och faderskapserkännan-

den (SOU 1983:25 s. 186, 202 och prop. 1984/852124 s. 60). av dubbla medborgarskap är en fråga av stor

Behandlingen

I den svenska folkbokföringen antecknas endast

praktisk betydelse.

ett Antalet här i landet med dubbla

medborgarskap. personer

medborgarskap har emellertid uppskattats till ca 100 000 (SOU 1984:11 s. Ca 80 000 antas ha fått det dubbla 134). personer genom att efter ansökan ha blivit svenska medbor-

medborgarskapet

att förlora sitt utländska medborgarskap. Det

gare utan samtidigt

totala antalet med dubbla eller medborgarskap i

personer flerfaldiga Västeuropa antas uppgå till flera miljoner.

Sedan finns olika principer för förvärv av medborgarskap.

länge

En är att alla som föds inom ett land blir princip personer i det landet. Denna tillämpas bl.a. i

medborgare territorialprincip

Canada, USA, Storbritannien och Irland. I dessa länder gäller också vilken ett barn förvärvar medborgar-

härstamningsprincipen enligt

efter föräldrarna vid födelsen. I Europa tillämpas annars

skap normalt endast härstamningsprincipen. Den vanliga regeln var

tidigare att ett barn vid födelsen förvärvade faderns medborgarskap, om föräldrarna var gifta, och moderns om de var ogifta. Strävandena

Nationalitets- eller hemvistprincipen 69

efter jämlikhet mellan könen har emellertid lett till att många länder infört bestämmelser enligt vilka barn vid födelsen erhåller även moderns medborgarskap om föräldrarna är gifta. En sådan regel infördes i Sverige 1979 (1 § lagen 1950:382 om svenskt medborgarskap). Vissa andra länder har gått längre och ger barnet medborgarskap efter fadern även om föräldrarna inte är gifta med varandra. Det finns skäl att tro att fler länder kommer att införa liknande regler. Det kan nämnas att Europarådets ministerkommitté 1977 antog en rekommendation till medlemsstaterna att införa sådana bestämmelser att barn i äktenskap, vars föräldrar har olika nationalitet, får bådas medborgarskap vid födelsen. Alternativt förordas att barnet genom ett förenklat naturalisationsförfarande får den förälders medborgarskap, som barnet inte fick vid födelsen. På sikt

kommer denna utveckling av lagstiftningen att leda till en kraftig ökning av antalet dubbla medborgarskap. För fullständighetens skull

bör nämnas att det även finns andra orsaker till att människor har dubbla medborgarskap. En redogörelse för svenska förhållanden lämnas i SOU 1984:11 s. 131 ff. Lagstiftningen ses för närvarande

över av medborgarskapskommittén (A 1985:01). Fullföljs intentio-

nerna enligt direktiven (Dir. 1985:1) till denna utredning kommer

antalet dubbla medborgarskap att öka ytterligare.

stater har områden med olika rättssystem. Det gäller

Åtskilliga

exempelvis Australien, Canada, Jugoslavien, Storbritannien, USA och delvis Spanien. I andra länder finns olika rättssystem för skilda etniska grupper främst med hänsyn till deras religion. Detta är fallet med Israel och med länder med islamsk inriktning. När en

internationellrättslig regel anknyter till medborgarskapet och utpe-

kar lagen i en stat med flerrättssystem som tillämplig ger nationaliteten inte tillräcklig vägledning. För detta fall finns bestämmelser i 7 1 § 1904 års lag och 3 kap. 1 § 1937 års lag. De innebär att det

kap.

bestäms de som gäller i den

tillämpliga rättssystemet enligt regler

staten. I brist på sådana tillämpas det rättssystem till vilket personen i fråga har närmast anknytning (SOU 1969:60 s. 191 foch s. 259, prop. 1973:158 s. 119 f, prop. 1973:175 s. 33 f. Jfr Bogdan s. 26 f, Eek I s. A184 ff och Pålsson 1974 s. 95 ff).

Överväganden

Ett ställningstagande till nationalitets- resp. hemvistprincipen har

störst betydelse för utformningen av bestämmelser om lagval. När de olika principernas för- och nackdelar diskuteras i mer allmänna termer är det också som regel uttalat eller underförstått lagvalsregler, som man har för ögonen. Den följande principdiskussionen tar också i första hand sikte på bestämmelser om tillämplig lag för

70 Nationalitets- eller hemvistprincipen

makars förmögenhetsförhållanden, för rätten till arv och för familjerättsligt underhåll. Delvis andra synpunkter gör sig gällande vid utformningen av andra bestämmelser exempelvis om svensk domsrätt eller erkännande av utländska avgöranden. Vilket utrymme som skall ges åt hemvistet och nationaliteten inom dessa ämnesområden behandlas senare inom resp. område.

Vår allmänna lagstiftning bygger på nationalitetsprincipen. Så är

fallet med 1912 och 1937 års lagar. 1912 års lag ger sålunda ifråga om makars egendomsförhållanden företräde åt mannens nationella lag

vid tiden för äktenskapets ingående och enligt 1937 års lag skall

rätten till arv bedömas efter den avlidnes nationella lag vid tiden för dödsfallet. Enligt 1912 års lag gäller vidare den s.k. oföränderlighets-

principen enligt vilken den vid äktenskapets ingående en gång

bestämda lagen skall tillämpas under äktenskapet och vid dess upplösning genom skilsmässa eller dödsfall även om makarna under äktenskapet bytt nationalitet och hemvist. Samma lag föreskriver att lagen i makarnas hemland, dvs. lagen i det land där de är

medborgare, skall tillämpas på makarnas rättigheter och skyldighe-

ter i personligt hänseende. I första hand avses härmed underhålls-

skyldighet. Lagen utgår från att makarna är medborgare i samma

stat, vilket förklaras av att vid dess tillkomst en kvinna automatiskt brukade förvärva mannens nationalitet vid ingående.

äkenskapets

För underhåll till barn saknar svensk allmänna skrivna lagvals-

lag

regler utom såtillvida att det i 3 6 § 1904 års föreskrivs att i

kap. lag

äktenskapsmål skall svensk lag tillämpas om barnet vistas i Sverige.

Det ofta - bl.a. med från nu

sägs utgångspunkt angivna

bestämmelser - att svensk rätt

bygger på nationalitetsprincipen.

Detta är dock en sanning med modifikation. Inom Norden

tillämpas hemvistprincipen enligt ingångna konventioner. Dessa berör i själva

verket fler människor än de allmänna internationella reglerna.

Nationalitetsprincipen kan därför endast betraktas som huvudregel

om man anlägger ett teoretiskt synsätt och i betraktar

princip

konventioner som undantagsföreteelser. Ser man i stället till den praktiska betydelse som de nordiska konventionerna har, finner man

att hemvistprincipen dominerar över nationalitetsprincipen.

Enligt vår uppfattning gäller valet i dag inte nationalitets- eller hemvistprincipen i renodlad form. Som kommer att framgå av det följande vill vi erkänna människors rätt att disponera över lagvalet. Detta är en viktig modifikation. Genom att träffa en överenskom-

melse om tillämplig lag på förmögenhetsförhållandena i äktenskapet

kommer makar att kunna undanröja eventuella oklarheter och underkasta sig en ordning som de finner sakligt lämplig. Ett sådant avtal skall kunna träffas i samband med eller

äktenskapets ingående

senare under äktenskapet. Sin största betydelse har ett avtal vid en

Nationalitets- eller hemvistprincipen 71

i samband med äktenskapets upplösning genom äkten-

bodelning

eller dödsfall. Ett avtal skall kunna träffas även i denna

skapsskillnad

situation. Eftersom en bodelning är en fråga som makarna disponerar över lär ett sådant avtal vara giltigt makarna emellan redan i dag. Vi kommer även att föreslå att en arvlåtare skall kunna föreskriva vilken lag som skall tillämpas för rätten till arv. En sådan möjlighet kan vara särskilt i samband med att makar träffar ett avtal om

viktig tillämplig lag på förmögenhetsförhållandena i äktenskapet.

En konflikt mellan nationalitets- och hemvistprincipen uppkommer endast när någon har hemvist i ett annat land än det där han eller hon är medborgare. Hemvistprincipen har i dessa fall klara fördelar. En persons personliga förhållanden har ofta en starkare anknytning till det land i vilket han eller hon lever än till medborgarskapslandet. En person anpassar sig som regel också till sin miljö. Familjelagstiftningen i ett visst land är en spegling av de sociala mönster och

som råder i landet. Den anknyter på skilda punkter till

värderingar den i landet gällande sociala lagstiftningen och till annan näraliggan-

de sålunda en tillämpning av

lagstiftning. Hemvistprincipen medger familjerättsliga regler som står i samklang med sociala värderingar

och annan lagstiftning i den miljö där personen ifråga lever. Det är också en klar fördel om olika familjerättsliga relationer i en familj kan bedömas enligt samma lag. Detta gäller särskilt reglerna om makars förmögenhetsförhållanden och om arvsrätt. Det är till nackdel om vid makes död en lag skall tillämpas på förmögenhetsförhållandena och en annan på rätten till arv. Det är också en nackdel om i ett äktenskap mannen tar arv efter hustrun enligt en lag men hustrun ärver mannen enligt en annan. Hemvistprincipen leder till att i de flesta fallen en och samma lag kan tillämpas. De flesta människor lär inte ha så stora kunskaper i familjerätt. Det är då

lättare för dem att ta reda på vad som gäller i hemvistlandet

betydligt än i medborgarskapslandet. Detsamma gäller för juridiska rådgivare

och i hemvistlandet. Det är många gånger en dyr och

myndigheter

tidsödande att ta reda på vad det gäller för rättsregler i ett

process annat land. Man kan heller aldrig vara riktigt säker att man tillämpar reglerna på ett korrekt sätt. Advokater och domstolar kan sin egen rättsordning och det blir därför möjligt att betjäna allmänheten på ett snabbt och billigt sätt. Utan att ha gjort någon regelrätt undersökning av saken har vi vid våra kontakter fått det intrycket att ett

mycket stort antal bodelningar i dag genomförs med utgångspunkt

från svensk lag trots att annan lag är tillämplig och utan att innehållet i den utländska rättsordningen efterforskats. Det finnsi det praktiska rättslivet ett motstånd mot att tillämpa främmande lag. Det blir lätt så att den utländska lagen endast åberopas när ena parten är särskilt kunnig och dessutom har något materiellt att vinna. Det är otillfredsställande när lagstiftningen får sådana konsekvenser.

72 Nationalitets- eller

hemvistprincipen

Ibland är det svårt att bedöma om en person har hemvist i ett visst land. Däri ligger en viss Människor växlar också hemvist

olägenhet.

oftare än nationalitet. Osäkerheten främst uppkommer när det gäller att avgöra om en person har bytt hemvist. I princip skall två krav vara uppfyllda. Personen ifråga skall ha bytt vistelseort så att han eller hon normalt är bosatt och vistas Vidare skall han i det nya landet. eller hon ha för avsikt att stanna kvar i landet om inte för alltid så i varje fall för en längre obestämd tid framöver.

Den nya besättningen

skall vara stadigvarande. De personer som kan ha svårt att

flyttat

bedöma vilka regler som för deras förhållanden. Samma

gäller

osäkerhet kan i enskilda fall prägla den bedömning som skall göras av domstol om saken dit. Det ofta att en hänskjuts sägs också tillämpning av den nya lagen kan komma som en för

överraskning

dem som berörs. Den osäkerhet som är med får

förknippad hemvistbedömningen

inte Överdrivas. I en stor av fall

mycket majoritet uppstår inga

svårigheter. Detta sammanhänger med att normalt inte

frågan

behöver bedömas förrän personen bott ett antal ifråga år i det nya landet. Det står dock klart att en person som flyttat till ett nytt land med fog kan känna sig osäker på hur en utfaller för

hemvistbedömning

hans eller hennes del. härav måste bedömas mot

Olägenheten

bakgrund av vilka möjligheter som står till buds att klarhet i

bringa

förhållandena. Här kan den tidigare berörda att träffa

möjligheten avtal om tillämplig lag för i förmögenhetsförhållandena äktenskapet

samt bestämma tillämplig för rätten till arv en roll.

lag spela viktig

Dessa möjligheter minskar av att är

olägenheterna hemvistbegreppet

vagt. Det finns heller knappast något underlag för att en

bedömningen

tillämpning av svenska regler på utländska som har

medborgare

hemvist här skulle i nämnvärd verka överraskande

någon omfattning

och leda till resultat som inte står i samklang med deras önskemål. Vad man däremot med säkerhet vet är att de nuvarande

lagvalsreg-

lerna mycket ofta kommer som en stor överraskning. Man bör också komma ihåg att det är mera sällan som en arvs- eller

bodelningsfråga

aktualiseras under den första tiden av vistelsen här. För dem som stannar kvar aktualiseras clock förr eller senare.

frågan Många

utländska medborgare väljer att behålla sitt utländska

medborgar-

skap trots att de vistats mycket i Av utländska

länge Sverige. samtliga

medborgare i Sverige hade sålunda vid årsskiftet 1981/82

ungefär

hälften varit här i mer än tio år. Många är starkt i det

integrerade

svenska samhället. De kan vara gifta med svenskar eller ha barn som är svenska medborgare. I åtskilliga av dessa fall lär det inte vara

ihemvistprincipen utan nationalitetsprincipen som kommer som en

överraskning.

Nationalitets- eller 73

hemvistprincipen

Det är heller inte så att nationaliteten som kriterium är fri

juridiskt

från komplikationer. I enskilda fall kan det vålla

betydande

svårigheter att ta reda på om en person är i ett visst land.

medborgare

De olika ländernas om harmonierar inte

lagstiftning medborgarskap

heller. Det finns internationellt att en inget system som garanterar person är medborgare i ett land. Detta har lett till att särskilda regler måste ges för statslösa i de fall tillmäts

medborgarskapet betydelse

inom den internationella Antalet med dubbla

privaträtten. personer

medborgarskap har uppskattats till 100 000 i och till flera

Sverige

miljoner i Västeuropa. förekommer de dubbla

Naturligt nog

medborgarskapen inom den grupp människor som har

anknytning

till mer än ett land och för vilken har intresse.

lagvalsreglerna

Lagstiftningen är sådan att en kraftig Ökning av de dubbla medborgarskapen kan förväntas (avsnitt 4.3). Denna medför att

utveckling

nationaliteten förlorar i värde som inom den

anknytningsmoment

internationella privaträtten. De dubbla en

medborgarskapen utgör betydande komplikation om nationalitetsprincipen skall behållas.

En annan grupp som vållar komplikationer utgörs av personer som vet eller befarar att de kommer att bli eller diskriminerade i

förföljda

ett eller annat hänseende i sina hemländer. I svensk har denna

lag

grupp beaktats såtillvida att en politisk 1904 års

flykting enligt lag

numera likställs med i en stat där han eller hon har

medborgare

hemvist. Det kan emellertid om inte

ifrågasättas begreppet politisk

flykting, vilket utformats för användning i helt andra

sammanhang,

utgör en alltför snäv vid av internationellt

begränsning tillämpning privaträttsliga bestämmelser.

Vid vår av de har vi funnit att

bedömning bägge principerna hemvistprincipen är överlägsen Det är dessa nationalitetsprincipen.

företräden som varit drivkraften bakom den sedan

länge pågående

utvecklingen mot en ökad av Vår

användning hemvistprincipen. uppfattning är att hemvistprincipen bör till för läggas grund

lagstiftningen för makars för rätten till arv

egendomsförhållanden,

och för familjerättsligt underhåll. Genom en sådan reform kan också vinnas att samtliga invandrare och utvandrare bedöms efter i huvudsak samma principer. Det är inte bra att som nu ha en

ordningi

Norden och en helt annan i förhållande till andra länder. Den

sagda

utgångspunkten innebär inte i och för sig att nationaliteten behöver frånkännas all betydelse i I skall vi

sammanhanget. fortsättningen

diskutera de olika lagvalsreglerna mer konkret.

5¶Tillämplig lag

5.1 Gällande svensk rätt

Makars

förmögenhetsförhållanden

Bestämmelser om tillämplig lag beträffande makars förmögenhetsförhållanden finns i 1912 års lag och såvitt avser nordiska förhållanden i 1931 års förordning. Det är tveksamt i vilken utsträckning bestämmelserna i 1912 års skall Lagen är inte direkt tillämplig i något enda fall.

lag tillämpas.

Den en från 1905 och förutsätter för sin

bygger på Haagkonvention

att förordnat att lagen skall tillämpas i

tillämpning regeringen

förhållande till visst land. Sverige har emellertid sagt upp Haagkonventionen och 1977 de förordnanden som meddelats med

upphävt

stöd av som sådan är emellertid inte upphävd. Det

lagen. Lagen

anses att i brist på andra bestämmelser ger uttryck för allmänna

lagen

internationellt och att den därför kan

privaträttsliga grundsatser

användas i viss utsträckning*

1912 års lag bygger på nationalitets- och oföränderlighetsprinci-

Mannens nationella lag vid tiden för äktenskapets ingående perna.

skall i äktenskapet (1 § 2). tillämpas på förmögenhetsförhållandena

Det både fast och lös Ett undantag görs dock för

gäller egendom.

sådan fast egendom som är underkastad särskilda rättsregler enligt lagen i den stat där den är belägen (1 § 7).

Den som blir tillämplig vid äktenskapets ingående, gäller lag,

under hela och vid dess upplösning genom skilsmässa

äktenskapet

eller dödsfall. Det förhållandet att makarna under äktenskapet kan ha nationalitet eller hemvist inverkar inte.

bytt

Särskilda kan uppkomma om den tillämpliga lagen har

problem

ändrats. Saken ställdes sin spets i rättsfallet NJA 1968 s. 126.

på

Målet två makar som vid ingående 1926 var tyska

gällde äktenskapets

De till 1939 och blev svenska medbor-

medborgare. flyttade Sverige

NJA 1970 s. 420, prop. 1973:158 s. 24, Eek I s. 73 f, Pripp i SvJT 1978 s. 308 f, Pålsson i SvJT 1982 s. 218.

Tillämplig lag

gare 1950. Sedan det dömts till äktenskapsskillnad 1963 konstaterade högsta domstolen i ett mål om utseende av att

bodelningsförrättare

den då gällande tyska lagen, vilken trätt i kraft efter

medborgarskapsväxlingen, skulle tillämpas på makarnas förmögenhetsförhål-

landen. Andra och hittills olösta problem kan när den

uppkomma

aktuella staten har upphört som statsbildning eller delats baltiska

(de

staterna och Tyskland).2 En särskild fråga är om makar har avtal

möjlighet att genom

bestämma vilket lands lag som skall tillämpas på deras

förmögen-

hetsförhållanden. De aktuella lagvalsreglerna i 1912 års lag utgör en avskrift av 1905 års konvention och enligt konventionen skall ett sådant avtal godtas om det är giltigt enligt lagen i den stat där mannen

var medborgare vid äktenskapets ingående eller i den stat där lagen

både mannen och kvinnan var när det

medborgare upprättades

(1 § 5). Däremot ger knappast 1912 års lag i sig svar på frågan om ett avtal om tillämplig är svensk internationell

lag giltigt enligt privat-

rätt. I rättsfallet NJA 1970 s. 420 har emellertid domstolen i

högsta

ett arvsskattemål godtagit att makar, som vid

äktenskapets ingående

var svenska medborgare, medan de var bosatta i Massachusetts och medborgare i USA träffat ett avtal om att svensk inte skulle

lag tillämpas på vissa tillgångar. Avtalsmöjligheten har därmed godta-

gits. Det är dock oklart hur långt den sträcker 1986 s.

sig (Pålsson

74 ff, jfr NJA 1982 C 25). 1912 års lag innehåller även om att samt

regler behörigheten ingå

giltigheten och verkan av rättshandlingar rörande makars

förmögen-

hetsförhållanden liksom särskilda bestämmelser till skydd för tredje man. Det är emellertid oklart i vad mån dessa bestämmelser i sina invecklade enskildheter numera utgör gällande rätt och de

förbigås

därför här. Den nordiska regleringen i 1931 års

förordning (3 §) skiljer sig på

alla viktiga punkter från föreskrifterna i 1912 års Den

lag. bygger på

hemvistprincipen och ger inte, som 1912 års företräde åt

lag,

mannens anknytning. i det nordiska land där makarna tar

Lagen hemvist vid äktenskapets ingående blir på förmögenhetstillämplig

förhållandena i äktenskapet. Flyttar makarna sedan till ett annat nordiskt land och får hemvist där blir i stället dess Ett

lag tillämplig.

undantag gäller dock för verkan av en som

rättshandling företagits

dessförinnan. I den nordiska sålunda inte

regleringen gäller någon oföränderlighetsprincip. Bestämmelserna är tillämpliga om bägge

makarna vid äktenskapets ingående var nordiska och då

medborgare

tog hemvist i ett nordiskt land. Om av makarna blir

någon

medborgare i ett icke- nordiskt land upphör den nordiska

regleringen

att gälla (se Bogdan s. 160). Det skall att 1931 års

tilläggas förordning

2 Ossbahr i SvJT 1974 s. 802 ff.

Tillämplig lag

även innehåller bestämmelser om rådighet över fast egendom som

finns i stat och om äktenskapsförords giltighet i vad fördragsslutande

avser formen (3 § andra stycket och 4 §).

Underhåll

Underhåll mellan makar brukar inom den internationella privaträt-

ten räknas till personliga rättsverkningar. Enligt 1912 äktenskapets

års skall sådana rättsverkningar bedömas enligt lagen i det land

lag

där makarna är medborgare (1 § 1). Blir makarna under äktenskapet Om medborgare i ett nytt land skall i stället det landets lag tillämpas. makarna i olika länder tillämpas lagen i den stat de blir medborgare senast gemensamt tillhört (1 § 9). från att makarna är eller har varit medborgare i

Lagen utgår

samma land, vilket förklaras av att vid lagens tillkomst hustrun brukade förvärva mannens medborgarskap vid vigseln. Lagen innehåller sålunda för det fallet att mannen och

ingen lagvalsregel

hustrun har varit medborgare i samma land.

aldrig

1912 års lagvalsregler om underhåll mellan makar ger emellertid åt sådana allmänna rättsgrundsatser som

knappast uttryck några i 1986 s. 156 f). I ett nyligen avgjort upprätthålls rättspraxis (Pålsson

mål (DT 31/1986) har högsta domstolen uttalat att det inte möter att beträffande underhållsskyldighet mellan

några betänkligheter makar i stället tillämpa hemvistprincipen. I målet tillämpades

italiensk Makarna hade haft hemvist i Italien och lag. gemensamt varit italienska innan mannen hit och blivit svensk

medborgare flyttat Den underhållsberättigade hustrun hade alltjämt hemmedborgare.

vist i Italien. I detta fall skulle även 1912 års lag leda till att italiensk blev men det framgår klart av domskälen att detta inte

lag tillämplig var utslagsgivande.

I rättsfallet NJA 1978 s. 590 tillämpade högsta domstolen svensk vid av en tvist om underhållsskyldighet mellan makar av

lag prövning

olika främmande nationalitet. Detta berodde emellertid på att båda makarna i målet uttalat önskemål härom. Det finns inte något belägg i för att makar har möjlighet att träffa avtal om tillämplig

rättspraxis

innan en tvist om underhållsskyldigheten är aktuell.

lag

beträffande underhåll till barn är också ofullstän-

Lagstiftningen

I utomnordiska förhållanden ges endast den föreskriften att i

dig.

skall svensk lag tillämpas om barnet vistas i Sverige

äktenskapsmål

6 § 1904 års I förarbetena sägs att bestämmelsen inte är

(3 kap. lag).

exklusiv och att därför svensk lag kan bli tillämplig även om barnet inte vistas här, om båda makarna är svenska medborgare

exempelvis (prop. 1973:158 s. 110).

om har prövats i ett antal rättsfall. l de

Frågan tillämplig lag

Tillämplig lag

senaste har stor vikt fästs vid barnets hemvist. I NJA 1977 s. 325 tillämpade högsta domstolen sålunda svensk lag beträffande underhåll till två barn, eftersom de hade hemvist i Sverige. Såväl barnen som deras föräldrar var jugoslaviska I det senaste

medborgare.

rättsfallet på området, NJA 1983 s. 573, blev utgången densamma, när talan om underhåll väcktes här i landet av ett brittiskt barn som tillsammans med modern hade hemvist här. Föräldrarna var också brittiska medborgare och fadern hade hemvist i Storbritannien. I äldre rättspraxis barnets hemvist inte samma roll i domsmoti-

spelar

veringarna. Rent faktiskt har dock högsta domstolen praktiskt taget alltid med skilda motiveringar tillämpat lagen i det land där barnet har hemvist. Frågan om tillämplig lag när ett svenskt barn har hemvist utomlands har emellertid inte varit uppe till bedömning.

I 1931 års förordning ges bestämmelser om tillämplig lag för både underhåll till make och till barn i internordiska förhållanden. Varje land tillämpar sin egen lag (8 och 9 §§). Detta med att

sammanhänger

1931 års förordning fördelar domsrätten mellan länderna

enligt

regler som iakttas ex officio av domstolarna (NJA 1962 s. 305). Bestämmelserna avser underhåll som bestäms i samband med hemskillnad och äktenskapsskillnad och senare ändringar av sådana

underhållsbidrag. Huvudregeln i fråga om domsrätt är att målet om

hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall tas upp i den stat där båda makarna har hemvist eller där de senast har haft hemvist

samtidigt

och endera alltjämt är bosatt. Ett som väcks senare om

yrkande

underhållsskyldighet skall tas upp i den stat där den mot vilken talan riktas har hemvist. I denna situation ges en särskild för

regel

underhåll till make. Kan enligt lagen i den stat där hemskillnad eller

äktenskapsskillnad har meddelats, underhållsbidraget till den hem-

skilde eller frånskilde maken inte vidare eller utöver

utgå höjas

tidigare bestämt belopp, får yrkande om sådant eller om

bidrag

höjning inte tas upp i någon av de övriga staterna.

Kopplingen till hemskillnad och äktenskapsskillnad i den nordiska regleringen gör att bestämmelserna om tillämplig lag för underhåll inte täcker alla situationer. Underhåll mellan makar under bestående äktenskap faller utanför. Praktiskt viktigare är dock att underhåll till barn som fastställs utan samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad inte omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde.

Arv

Lagvalsbestämmelser för rätten till arv finns i 1937 års och, såvitt

lag

avser nordiska förhållanden,

i 1935 års lag om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist häri riket,

Tillämplig lag

m.m. Medan 1937 års lag bygger på nationalitetsprincipen bygger

den nordiska ordningen på hemvistprincipen.

Enligt 1 kap. 1 § 1937 års lag skall rätten till arv bedömas enligt lagen i det land där den avlidne var medborgare vid dödsfallet. Ett undantag görs i 1 kap. 2 § för arvsrätt till fast egendom, när det gäller särskilda regler för visst slag av sådan egendom enligt lagen i den stat

där egendomen är belägen.

I 1 kap. 1937 års lag ges vidare vissa kompletterande föreskrifter. I vissa fall är nationaliteten vid tidpunkten för en rättshandling avgörande. Frågan om behörighet att upprätta eller återkalla testamente bedöms sålunda enligt lagen i det land i vilket testator var

medborgare då rättshandlingen företogs (3 §). Enligt samma lag skall

bedömas, huruvida rättshandlingen är ogiltig på grund av testators sinnestillstånd eller på grund av svek, villfarelse, tvång eller annan

otillbörlig påverkan (6 §). I fråga om testamentets giltighet till sitt

innehåll tillämpas däremot i princip arvsstatutet, dvs. testators nationella lag vid tiden för dödsfallet (5 §).

Frågan om bindande verkan av arvsavtal med arvlåtaren eller av gåva för dödsfalls skull skall prövas enligt lagen i det land där

arvlåtaren var medborgare, när rättshandlingen företogs (7 §).

Enligt samma princip skall bedömas huruvida gåva till arvinge är att anse som förskott på arv (8 §).

Sverige har tillträtt 1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i

fråga om formen för testamentariska förordnanden. De svenska regler som ansluter till konventionen har intagits i 4 §. Enligt denna bestämmelse skall ett testamente anses giltigt till formen om det

uppfyller formkraven enligt lagen på den ort där det upprättades

eller den ort där testator vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller lagen i den stat där testator vid upprättandet eller vid sin död var medborgare. Såvitt avser fast egendom anses ett testamente giltigt till formen också om det uppfyller formkraven på den ort där den fasta egendomen finns. Reglerna gäller också formen för återkallelse av testamente?

Den nordiska innefattar förutom regler om lagval en

regleringen

av mellan länderna. Boutredning och

fördelning kompetensen

handläggning av tvister skall i princip ske i det land där den avlidne hade hemvist. I svensk har det därför inte ansetts behövligt med

lag

en bestämmelse tillämpas på rätten till

som anger vilken lag som skall arv efter en nordisk medborgare som hade

(inklusive svensk)

hemvist i ett annat nordiskt land vid dödsfallet.

De svenska bestämmelserna om lagval i 1935 års lag avser medborgare i de andra nordiska länderna vilka vid dödsfallet hade

3Se lagtexten för en fullständig redovisning av de lagar enligt vilken bedömningen kan ske.

Tillämplig lag

hemvist i Sverige. På rätten till arv efter sådana

personer tillämpas

svensk lag. En eller vars rätt berörs, har

arvinge testamentstagare, dock möjlighet att begära att den avlidnes nationella lag skall tillämpas, om den avlidne inte haft hemvist i Sverige sedan minst fem år vid dödsfallet (1 §).

Av intresse är att makes rätt att sitta i oskiftat bo, när

bröstarvinge

inte finnsf* arvinges eller efterlevande makes rätt till underhâllsbidrag ur kvarlåtenskapen samt rätten för make att erhålla ur

egendom

boet intill visst penningvärde (exempelvis den svenska

enligt

basbeloppsregeln) skall bedömas enligt samma som rätten till arv

lag

(2 §).

1935 års lag innehåller också kompletterande bestämmelser om tillämplig lag för vissa frågor som hör till arvs- eller testamentsrätten. Även dessa regler

bygger på hemvistprincipen (9-17 §§).

5.2 Översikt över utländsk rätt

Den följande framställningen är skriven i att utgöra

syfte bakgrunds-

underlag i ett lagstiftningsärende. Intresset inriktas då de

på

principlösningar som finns företrädda i ett antal som

rättsordningar,

ur svensk synpunkt framstår som intressanta. Allehanda har

detaljer

lämnats åt sidan. En komparativ översikt över om

lagvalsregler

underhåll har bedömts som mindre intressant. Vi inskränker oss här till att hänvisa till de uppgifter som lämnats av

familjerättskommittén

(SOU 1969:60 s. 88 ff).

Mycket av det som är gällande rätt i andra länder grundar sig på gammal lagstiftning och svårbedömbar rättspraxis av varierande ålder. När det gäller att få grepp om aktuella får

strömningar nyligen

tillkommen lagstiftning och aktuella en särskild

lagförslag tyngd.

Redovisningen har därför kompletterats med viss information om arbetet i Västtyskland och Schweiz på kodifikationer. Det

nya västtyska arbetet har resulterat i en ”Gesetz zur Neuregelung des Internationalen Privatrechts” som trätt i kraft den 1 1986.

september Under lagstiftningsarbetet en rad presenterades lång lagförslag (se

Reform des deutschen internationalen Privatrechts, Kolloquium im Institut vom 19-21. Juni 1980; utg. av Max-Planck-Institutet för utländsk och internationell privaträtt). Den antagna lagen bygger på ett regeringsförslag från 1983 som även det blev föremål för diskussion. Bl.a. gav Max-Planck-Institutet samma år ut ett motförslag (se Rabels Zeitschrift 1983). I det schweiziska arbetet har publicerats ett utkast till en ”Bundesgesetz über das internationale

4 Rätten att sitta i oskiftat bo när bröstarvinge finns behandlas enligt specialreglerna i 4 §.

Tillämplig lag

Privatrecht” som avgivits av en expertkommission 1979 och ett därpå från 1982. Det är ännu ovisst när detta

grundat regeringsförslag

förslag kan leda till lagstiftning.

5.2.1¶Makars förmögenhetsförhållanden

Få rättsområden en sådan variationsrikedom vid en

uppvisar

internationell jämförelse som lagvalsreglerna för makars förmögenhetsförhållanden. Detta sammanhänger med att de tänkbara anknyt-

är ovanligt många. Lagvalet kan grundas antingen ningsfaktorerna

eller makarnas eller endera makens

på egendomens belägenhet på

vilken i sin tur kan bestämmas genom hemvist

anknytning, antingen

eller När ändras

genom medborgarskap. anknytningsfaktorerna

aktualiseras om av den tillämpliga lagen. Vissa länder

frågan byte

ansluter till en oföränderlighetsprincip medan andra tillåter ett

sig

av den tillämpliga lagen under varierande förutsättningar.

byte

Makarnas önskemål kan också ha antingen som ensam

betydelse,

faktor så att deras uttryckta eller antagna önskemål vid äktenskapets är bestämmande för eller som ett komplement som

ingående lagvalet

tar över de som annars skulle kan också

regler gälla. Reglerna

modifieras av återförvisning eller vidareförvis-

genom tillämpning ning (renvoi).

kriterier

Lagval grundat på objektiva

Flertalet länder behandlar makarnas som en enhet i

egendom

I av dessa är, som i Sverige, mannens

lagvalshänseende. många nationalitet vid äktenskapets ingående utslagsgivande (Belgien,

Italien, Det strider emellertid mot nutida betrak- Finland, Japan). telsesätt att detta sätt knyta an lagvalet till endast den ena av

på

makarna. I den som har under de senaste

lagstiftning genomförts

decennierna i olika länder är denna sällsynt. Det kan nämnas

lösning

att den bestämmelse om av mannens nationella lag vid

tillämpning

ingående som tidigare fanns i västtysk lag underkändes

äktenskapets av den författningsdomstolen 1981. västtyska

När mannens nationella lag vid äktenskapets ingående överges som är en som står till buds att

anknytningsfaktor, möjlighet

reservera för makar som är medborgare i

nationalitetsprincipen

samma land. Det har skett i Grekland, Västtyskland och Österrike. förekommer även i de östeuropeiska länderna (t.ex.

Lösningen Jugoslavien, Polen, Tjeckoslovakien och Östtyskland).

Med denna utgångspunkt måste lagen innehålla kompletterande för de fall då makarna är medborgare i olika länder. Det ligger

regler

närmast till hands att i det land där makarna har eller

tillämpa lagen tar hemvist (Grekland, Jugoslavien, Polen, Portugal, Turkiet,

Tillämplig lag 81

Västtyskland och Österrike). Som en ytterligare reservbestämmelse kan föreskrivas att lagen i det land till vilket makarna har störst anknytning skall tillämpas (Grekland, Västtyskland, Det

Österrike).

förekommer också att man i stället väljer att forumlandets

tillämpa lag, dvs. den egna lagen (Polen). Det finns även att

exempel på forumlandets lag tillämpas så snart makarna inte är i

medborgare samma land (Tjeckoslovakien,

Östtyskland).

Familjerättskommitténs förslag tog också utgångspunkten i den gemensamma nationella lagen men var inte konsekvent.

Enligt förslaget skulle den lagen bara om makarna vid äktenska-

tillämpas pets ingående tog hemvist i en utomnordisk stat. Om makar, som var medborgare i samma utomnordiska i eller i

stat, tog hemvist Sverige ett annat nordiskt land skulle i hemvistlandet

lagen tillämpas.

En rad länder, som behandlar makarnas egendom som en helhet, utgår i stället från Det är fallet med Danmark,

hemvistprincipen. Norge och vissa sydamerikanska stater. I Frankrike

tillämpas hemvistprincipen som ett uttryck för en presumerad partsvilja (se nedan). I Schweiz spelar hemvistprincipen en

enligt gällande lag betydande roll. De föreliggande schweiziska

lagutkasten går längre och ansluter sig till en renodlad

hemvistprincip. Hemvistanknytningen kan utformas på olika sätt. I Danmark anses sålunda mannens hemvist vid äktenskapets ingående utslagsgivande. norsk rätt

Enligt och de schweiziska lagförslagen skall i stället i den stat där

lagen makarna har hemvist vid Skillna-

äktenskapets ingående tillämpas. den lär i praktiken ofta inte någon roll.

spela

I Storbritannien, samväldesländerna och USA spelar också hemvistprincipen en betydande roll. I dessa länder, inklusive de delstater i USA vars om makars

regler förmögenhetsförhållanden går tillbaka på en rättstradition,

kontinentaleuropeisk görs emellertid skillnad mellan olika av Den fasta

slag egendom. egendomen följer i princip lagen på den ort där den är varför

belägen, hemvistprincipens tillämpning är inskränkt till den lösa egendomen. I common law-stater får med den

lagvalet internrättsliga reglering som gäller i sådana stater för makars

förmögenhetsförhållanden typiskt sett inte samma betydelse som i de kontinentaleuropeiska länderna. Äktenskapets ingående har nämligen i

princip ingen inverkan på makarnas Vardera maken

förmögenhetsförhållanden. äger och förvaltar sin egendom enligt den huvudregel som gäller när makarna inte avtalar om annat, vilket inte hindrar att en domstol vid äktenskapsskillnad kan frångå de formella

äganderättsförhållandena och efter omständigheterna tillerkänna den ekonomiskt

svagare maken en del av den andres egendom.

I England tillämpas hemvistprincipen den lösa i

på egendomen princip på det sättet att mannens hemvist vid äktenskapets ingående är avgörande, vilket dock på grund av det engelska

begreppet

Tillämplig lag

”domicil of origin” ofta leder till att samma lag blir tillämplig som när mannens nationella lag är avgörande.

I USA där internationellt privaträttsliga regler har störst praktisk betydelse i förhållandet mellan delstaterna har man övergivit begreppet domicil of origin” och tillämpar i stället ett hemvistbegrepp som i allt väsentligt överensstämmer med det kontinentaleuropeiska. En liknande utveckling lär ha skett i Canada, där makarnas gemensamma hemvist vid äktenskapets ingående i första hand är

avgörande för vilken lag som skall tillämpas.

1978 års Haagkonvention innefattar en kompromiss mellan de rådande synsätten. I första hand skall lagen i det land där makarna

tar hemvist vid äktenskapets ingående tillämpas. En stat kan

emellertid genom att avge en deklaration vid tillträdet till konventionen genomdriva att dess interna lag skall tillämpas, om bägge makarna vid ingående är i den staten. En

äktenskapets medborgare fördragsslutande stat som tillämpar hemvistprincipen är sålunda

skyldig att använda den nationella lagen på makar som är medborgare i ett land som avgivit en deklaration. Ett undantag gäller om var och en av de blivande makarna haft hemvist mer än fem år före äktenskapets ingående i en stat som inte har avgivit deklaration.

Nationalitetsprincipen skall också tillämpas på makar som är

medborgare i stater som inte har tillträtt konventionen, förutsatt att

dessa stater tillämpar nationalitetsprincipen. Det fungerar ungefär

som om dessa stater hade tillträtt konventionen och avgivit en deklaration om tillämpning av den nationella lagen.

Avtal om tillämplig lag

Frankrike och Luxemburg skiljer sig från andra länder därigenom att

partsviljan vid äktenskapets ingående i princip anses bestämmande

för lagvalet. I brist på ett uttryckligt avtal mellan makarna fingeras parternas vilja med stöd av vissa presumtionsregler. Vid en tvist om vilken lag som skall tillämpas kan det avgörande sägas vara ivilket land tyngdpunkten av makarnas ekonomiska intressen vid äktenska-

pets ingående var lokaliserad. Enligt rättspraxis tillämpas normalt

lagen i det land där makarna tog hemvist, varför slutresultatet oftast

blir detsamma som följer av en tillämpning av hemvistprincipen.

I andra länder finns möjlighet att vid äktenskapets ingående träffa avtal om tillämplig lag vid sidan av lagvalsregler som bygger på en

objektiv anknytning. Det har då den sakliga betydelsen att den

avtalade lagen skall tillämpas i stället för den lag som utpekas enligt de andra reglerna. Frihet att träffa sådana avtal råder sedan gammalt i de angloamerikanska staterna (Australien, Canada, Storbritannien, Irland, USA m.fl.). I Österrike har nyligen införts en sådan

regel.

sou 1987:18 83

Tillämplig lag

I andra länder finns bestämmelser om avtalsfrihet som är mer begränsade. En typ av begränsning är att makarna eller en av dem skall ha viss anknytning till det land vars avtalet avser

lag

(Västtyskland). I Finland finns den regeln att blivande makar alltid kan avtala att finsk lag skall gälla oavsett vilken makarna

anknytning

har till Finland. Det förekommer också att den egna inte

lagen

öppnar någon avtalsmöjlighet men att ett avtal likväl respekteras om det är tillåtet enligt den utländska lag som är tillämplig på makarnas

förmögenhetsförhållanden (Jugoslavien, Portugal och Schweiz).

Redan 1905 års Haagkonvention rörande konflikter mellan olika lagar i fråga om vissa av innehöll en sådan

rättsverkningar äktenskap

föreskrift.

I vissa länder är avtalsfriheten vidsträckt men får utövas bara i samband med äktenskapets ingående. I Frankrike kan sålunda den en gång genom avtal bestämda lagen inte frångås genom ett nytt avtal. På denna punkt tycks rättsläget i common law-staterna något oklart. Detta kan sammanhänga med att makar som vill avtala om sin ekonomi kan använda sig av rättsinstitut som direkt deras

reglerar

förhållanden (”trust”, ”joint tenancy”, ”tenancy the entireties”

by

etc.) i stället för att mer abstrakt avtala om en I

tillämplig lag.

Storbritannien lär emellertid avtal om tillämplig lag under äktenska-

pet godtas om de är möjliga att träffa enligt den ursprungligen

tillämpliga lagen och i USA godtas i vart fall avtal i samband med att makarna byter hemvist.

Det finns också en grupp rättssystem som betraktar lagvalsreglerna som indispositiva och som sålunda inte avtal om

godtar tillämplig

lag. Hit hör Danmark, och Såvitt kan

Norge Tjeckoslovakien.

utläsas ur texten till relativt nyligen antagna kan makar

författningar

inte heller träffa avtal om tillämplig och

lag enligt polsk östtysk

rätt.

Möjligheten att träffa avtal om lag diskuterades

tillämplig ingåen-

de under förarbetena till 1978 års om

Haagkonvention tillämplig lag på makars förmögenhetsförhållanden. betrak- Avtalsmöjligheten

tades inte enbart som ett sätt att mellan

överbrygga motsättningarna anhängarna av nationalitetsprincipen och Diskushemvistprincipen.

sionen präglades också av insikt om det att för alla fall

otillräckliga

låta lagvalet bero på enstaka objektiva faktorer. Resultatet blev att konventionen öppnar vidsträckta möjligheter till avtal om tillämplig lag såväl före som under Det dock ett krav

äktenskapet. upprätthålls

på att makarna eller en av dem genom eller hemvist

medborgarskap

skall ha anknytning till det land vars avtalet avser. I skall

lag princip

också avtalet avse all makarnas Dock finns att

egendom. möjlighet

låta avtal om fast egendom avse lagen i det land där den är belägen. Konventionen har övat inflytande på de föreliggande schweiziska lagförslagen och på den nya västtyska lagen, som innehåller likartade

Tillämplig lag

bestämmelser om lagval genom avtal. Även det norska lagutkastet accepterar avtal om lagval, dock inte i lika stor omfattning som konventionen.

-

Föränderlighet Oföränderlighet

Den för makarnas bestämda lagen kan

förmögenhetsförhållanden

tänkas ersatt lag under äktenskapets bestånd inte

av en ny tillämplig

avtal mellan makarna utan även när makarnas anknytbara genom till den och ersätts av en

ning ursprungliga rättsordningen upphör

till ansluter sig anknytning en ny stat. Ett stort antal rättssystem emellertid som till som innebär

Sverige oföränderlighetsprincipen,

att den en bestämda lagen förblir gång vid äktenskapets ingående under hela och för den

tillämplig äktenskapet anger principerna som skall ske vid äktenskapets upplösning genom uppgörelse

skilsmässa eller dödsfall. Det är huvudregeln i Belgien, Finland, Grekland, Italien, och Österrike bland länder som

Västtyskland

och i Danmark och Norge bland

tillämpar nationalitetsprincipen länder som utgår från hemvistprincipen.

I andra länder medför en av anknytningsmomenten att en

ändring blir tillämplig. Så är fallet i Östtyskland och Tjeckoslovakien. ny lag

Där i första hand makarnas gemensamma nationella lag

tillämpas

och i andra hand, i fall där makarna har skilda medborgarskap, den interna lagen. Detta innebär att

östtyska respektive tjeckoslovakiska

en under inträffad ändring av makarnas eller endera

äktenskapet

makens får för I Jugoslavien och

medborgarskap betydelse lagvalet.

Polen där man, när makarna saknar nationalitet, tillämgemensam i det land där makarna har gemensamt hemvist leder

par lagen

dessutom en av hemvistet för sådana makar till att lagen i

ändring

den blir Av utformning i

nya hemviststaten tillämplig. lagtextens

dessa länder inte annat än att den nya tillämpliga lagen skall

framgår

användas på all makarnas egendom. innehåller en mer som innebär att

Portugisisk lag begränsad regel

oföränderlig men att man för egen del anser förmögenhetsordningen man en om i den utländska lag som

respekterar regel föränderlighet blev vid äktenskapets ingående. I Storbritursprungligen tillämplig

annien och godta att en synes man ha den motsatta utgångspunkten kan bli efter ett domicilskifte samtidigt som man

ny lag tillämplig

en föreskrift om i den utländska lag som blev

följer oföränderlighet tillämplig vid äktenskapets ingående.

I USA aktualiseras om av tillämplig lag oftast när

frågan byte

makar flyttar från en delstat till en annan. Störst betydelse får internationellt när makarna flyttar från en stat

privaträttsliga regler

som en common law-ordning till en stat som tillämpar ett

tillämpar

eller vice versa. Makarnas rätt till system med community property

Tillämplig lag

varandras lösa egendom bestäms i första hand av i den stat där

lagen

de hade hemvist vid förvärvet av En konsekvens av

egendomen.

detta blir att en hemviständring medför att en ny lag i

tillämpas fråga

om framtida förvärv. Denna regel modifieras dock i av att

hög grad

förvärv som har gjorts för medel från av förvärvad

avyttring tidigare egendom följer den tidigare tillämpliga lagen (source-doktrinen). En

följd härav har blivit att att den fasta egendomen

regeln följer lagen

på den ort där den är har urholkats. Den amerikanska

belägen

rättsutvecklingen har också påverkats av doktrinen om välförvärvade rättigheter (vested När makar har från en

rights). flyttat

common law-stat till en community property-stat har den

tidigare

förvärvade egendomen ansetts som enskild i samma bemärkelse som

enskild egendom enligt lagen i med community property-staten följd

att den ekonomiskt svagare maken gått förlustig de förmåner som finns i common law-staterna vid skilsmässa och dödsfall. Den latenta rätten till egendomen har inte betraktats som en vested utan

right

endast som en expectancy. Som en reaktion mot detta har i Californien införts nya regler som i praktiken innebär att där

lagen

blir tillämplig på all makarnas egendom, om makarna har hemvist i Californien vid skilsmässa eller dödsfall. Andra

community proper-

ty-stater har infört liknande om än inte så

långtgående regler

(Arizona, Texas och Idaho). Denna har i mån

lagstiftning väsentlig

tunnat ut principen att lagen i den stat där makarna hade hemvist vid förvärvet av egendom skall tillämpas på den Problemen

egendomen.

har varit mindre vid flyttning i andra En har

riktningen. svårighet

dock varit att hitta en i common law-stater som motsvarar

rättsfigur

community property. Det lär därmed i viss mån vara en öppen fråga hur rättigheterna som följer av skall bevaras.

community property

Kritik har också riktats mot att en efterlevande make kan bli överkompenserad om han eller hon både sin rätt till

åberopar

egendomen enligt community property-systemet och sin arvsrätt enligt lagen i common law-staten. De försök som för att

gjorts

komma till rätta med problemen genom

modellagar synes inte ha

varit framgångsrika. Förmögenhetsordningens föränderlighet var också föremål för

diskussion under arbetet De första

på en ny västtysk lagstiftning.

utkasten utgick från att det var att överge

nödvändigt oföränderlig-

hetsprincipen och tillåta byte av den med

tillämpliga lagen utgångs-

punkt från tanken att den först kunde framstå som

tillämpliga lagen

helt inaktuell och att en måste ske till makarnas aktuella

anpassning anknytning. Lagbytet skulle enligt dessa förslag inte inverka på

egendom som makarna hade förvärvat dessförinnan. blev

Lösningen

föremål för kritik, som inriktades de som skulle

på svårigheter uppstå

när två eller flera rättsordningar skulle vid av

tillämpas delning

makarnas egendom vid skilsmässa eller dödsfall. I ett från

förslag

Tillämplig lag

1980 och i regeringsförslaget från 1983 tog man intryck av kritiken

och föreslog att oföränderlighetsprincipen skulle behållas. Förslaget

genomfördes och den nya västtyska lagen innehåller sålunda en

föreskrift om oföränderlighet.

I det tidigare nämnda motförslaget från Max-Planck-Institutet förordas däremot en omfattande Makarnas förmö-

föränderlighet.

genhetsförhållanden är i detta förslag, liksom i den nya västtyska

underställda i första hand den gemensamma nationella lagen

lagen,

och i andra hand, om makarna inte är medborgare i samma land,

medför lagen i det land där bägge har hemvist. Enligt motförslaget

av eller hemvist under äktenskapet att en ny

ändring medborgarskap

blir om exempelvis mannen blir medborgare i samma

lag tillämplig,

land som hustrun, om makarna blir medborgare i en ny stat,

bägge

eller om de är medborgare i olika stater och tar hemvist i en ny stat. En av föreslås få verkan även på egendom som

växling tillämplig lag

makarna förvärvat dessförinnan, såvida inte en av makarna genast och motsätter detta. minskas det antal

uttryckligen sig Härigenom

fall då man skall behöva mer än en rättsordning vid delning

tillämpa

av makarnas egendom vid skilsmässa och dödsfall.

Det västtyska motförslaget har i detta hänseende stora likheter

med den schweiziska expertkommissionens förslag (1978), som utgår

från en renodlad hemvistprincip. Enligt detta schweiziska förslag är alltid makarnas sista gemensamma hemvist avgörande för vilken lag som skall tillämpas. Tar makarna hemvist i ett nytt land blir den nya

lagen tillämplig även på tidigare förvärvad egendom. En av makarna

skall dock ha att förhindra statutväxling eller att

möjlighet ensidigt

denna får verkan på tidigare förvärvad egendom genom att skriftligt meddela den andra maken sitt önskemål. l det regeringsförslag som senare översänts till det schweiziska parlamentet har denna möjlighet för en av makarna att motsätta sig en statutväxling eller att denna får verkan från äktenskapets ingående slopats. Kvar står endast möjligheten för makar att träffa avtal med denna innebörd.

Frågan om byte av lag och om verkan därav blev också föremål för ingående diskussioner under förarbetena till 1978 års Haagkonven-

tion. Dessa utmynnade i regler som har en uttalat kompromissartad

karaktär. Av störst intresse i detta sammanhang är en bestämmelse enligt vilken makarnas hemvist i ett land i tio år efter äktenskapets ingående medför byte av tillämplig lag, dock endast beträffande egendom som de förvärvar därefter. Under överläggningarna röstades förslag att förkorta tiden och låta den nya lagen bli tillämplig på all makarnas egendom bort.

Det norska från 1981 skiljer ut sig genom att det

lagförslaget

till att ange när intern norsk lag är tillämplig. Det blir

begränsar sig

fallet när makar, oavsett nationalitet, flyttar till Norge och har haft hemvist där i fem år. Den norska lagen skall då tillämpas på all

makarnas egendom, således även den som de har förvärvat före

bytet

av tillämplig lag. En av makarna har inte att

möjlighet ensidigt

motsätta sig lagbytet eller att detta får verkan för all makarnas egendom. Lagbytet kan endast hindras genom att makarna träffar avtal med denna innebörd.

Ãterförvisrzing

De angivna principerna för valet av tillämplig lag på makars

förmögenhetsförhållanden vid äktenskapets ingående modifieras i

vissa länder genom tillämpning av återförvisning och vidareförvisning (renvoi). I sin enklaste form kan en tillämpning av renvoi betyda

att man i Västtyskland, som ansluter sig till nationalitetsprincipen, tillämpar tysk rätt på norska makar, som vid ingående äktenskapets

tar hemvist i Västtyskland eftersom norsk lag utgår från hemvistprincipen, eller på franska makar, som tar hemvist där, eftersom de enligt fransk rätt antas ha utgått från att skulle

tysk lag tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden. Förutom Västtyskland accepterar bl.a. Belgien, Luxemburg, Portugal, Spanien, Tjeckoslovakien och

Österrike renvoi i en eller annan form. I Frankrike som annars accepterar renvoi tillämpas inte denna rättsfigur på makars förmö-

genhetsförhållanden eftersom det anses oförenligt med utgångs-

punkten att den tillämpliga lagen bestäms genom makarnas överenskommelse. I Storbritannien renvoi inom ramen för läran

tillämpas

om foreign court theory”, vilken förenklat uttryckt innebär att återförvisning accepteras bara om den främmande staten inte själv

tillämpar en regel om återförvisning. I åtskilliga länder är inställning-

en till renvoi oklar. Bland länder som i princip avvisar renvoi kan nämnas Brasilien, Danmark, Norge och Italien. De schweiziska

lagutkasten intar samma principiella ståndpunkt.

5.2.2 Arv

De skillnader mellan olika länders lagvalsregler som redovisats

beträffande makars förmögenhetsförhållanden föreligger även i

fråga om rätten till arv efter en avliden person. Även här kan

lagvalet knyta an till medborgarskapet, hemvistet, egendomens belägenhet

eller till en viljeförklaring. Det förekommer dock inte lika många variationer som för makars förmögenhetsförhållanden, eftersom lagvalet i princip anknyter till endast en person, arvlåtaren, och till en tidpunkt, dödsfallet.

Huvudregler för lagvalet

I flertalet länder behandlas den avlidnes kvarlåtenskap som en enhet i arvsrättsligt hänseende. Samma lag skall m.a.o. oavsett i

tillämpas

vilket land egendomen är belägen och oavsett om det rör sig om fast eller lös egendom. Vissa av dessa länder fäster avgörande vikt vid den avlidnes medborgarskap medan andra anser att den avlidnes hemvist skall vara utslagsgivande.

Den nationella lagen tillämpas bl.a. i Finland, Grekland, Italien, Portugal, Spanien, Turkiet, Västtyskland, Österrike och i flertalet länder i Östeuropa. Hemvistlagen är huvudregeln i Danmark, Israel, Norge, Schweiz, Sovjetunionen och i latinamerikanska länder.

En grupp stater utmärks av att man gör skillnad mellan lös och fast egendom. Den fasta egendomen följer lagen i det land där den är belägen medan den lösa egendomen behandlas som en enhet som kan följa den avlidnes hemvistlag eller den nationella lagen. Den anglo-amerikanska kretsen av länder hör hit (bl.a. Australien, Canada, Storbritannien och USA). Det gör också Belgien och Frankrike som annars hör till de länder vilka sägs ansluta sig till

nationalitetsprincipen. I samtliga dessa länder följer den lösa

egendomen lagen i det land där den avlidne hade hemvist vid dödsfallet. Bland de länder som delar upp kvarlåtenskapen i fast och

lös egendom skiljer Rumänien ut sig därigenom att den lösa

egendomen följer den nationella lagen.

Olika modifikationer

I den stora majoriteten länder tillämpas de nu angivna principerna

utan modifikationer. Vi bortser då från det avsteg som en tillämpning av återförvisning innebär. I vissa länder kan dock avvikelser äga rum. En sådan typ av avvikelse innebär att fast egendom i det egna landet följer den interna rätten till arv trots att landet i princip ansluter sig till uppfattningen att kvarlåtenskapen skall behandlas som en enhet

(Sovjetunionen, Turkiet, Östtyskland).

I Schweiz är hemvistprincipen modifierad såvitt avser schweiziska medborgare som vid dödsfallet hade hemvist utomlands. En förutsättning för att hemvistlandets lag skall tillämpas är att den lagen anger sig själv som tillämplig på rätten till arv. Är så inte fallet tillämpas schweizisk rätt. Fast egendom i Schweiz som en schweizisk medborgare med hemvist utomlands efterlämnar följer också schweizisk rätt.

I vissa länder finns särregler till förmån för det egna landets medborgare. Det är fallet i Belgien, Brasilien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna. Syftet, som drivs mer eller mindre långt, är att medborgare i det egna landet skall ha rätt att ärva enligt den interna lagen, oavsett vilken lag som i övrigt anses tillämplig på rätten till kvarlåtenskapen. Det kan få till följd att exempelvis en fransk arvinge får ärva enligt den lag som är mest gynnsam, fransk lag

eller den lag som enligt huvudregeln är tillämplig. Enligt den franska

lag

regeln, som grundar sig på en extensiv lagtolkning, tas även den avlidnes tillgångar utomlands i beaktande när det gäller att bestämma en fransk arvinges arvslott, som endast kan

naturligt nog ofta

realiseras i tillgångar som finns i Frankrike. Systemet att särbehandla det egna landets medborgare i hänseende har blivit

arvsrättsligt

föremål för kritik.

En annan typ av modifikation innebär att det öppnas för

möjlighet

arvlåtaren att disponera över Denna är i vart fall

lagvalet. möjlighet

ännu så länge ovanlig. Bortsett från ett par länder i Latinamerika är Schweiz det viktigaste exemplet. En utländsk medborgare med hemvist i Schweiz kan sålunda i testamente bestämma att rätten till arv efter honom skall bedömas lagen i det land där han är

enligt medborgare.

Även i USA har det i vissa delstater givits begränsade

möjligheter

för en arvlåtare att välja tillämplig genom testamente. Ett

lag

exempel är New York. En testator som har hemvist i en annan delstat kan föreskriva att den egendom som han efterlämnar i New York skall disponeras enligt lagen i New York. skall ses mot

Regeln

bakgrund av att i USA anordnas i varje delstat där

dödsboförvaltning

arvlåtaren efterlämnar Det kan nämnas att National

egendom.

Conference of Commissioners on Uniform State Laws i USA har utarbetat en modellag, ”Uniform Probate Code”,

som också öppnar möjlighet till val av tillämplig lag genom testamente. den

Enligt

ursprungliga texten från 1969 fanns möjlighet att välja lagen i vilken delstat som helst, dock med det förbehållet att av den

tillämpningen

valda lagen inte fick strida mot public policy” i den stat vars

lag

annars skulle ha tillämpats. Genom en 1975 har

ändring undantaget

exemplifierats på så sätt att tillämpningen av den valda inte får

lagen

strida mot bestämmelser om ”elective share (ett laglottsliknande anspråk som tillkommer efterlevande make) eller mot vissa andra typer av regler i den annars tillämpliga bestäm-

lagen. Modellagens

melser har hittills i en eller annan form i ca 15 delstater.

antagits

Även de schweiziska lagutkasten innehåller bestämmelser, som ansluter till de redan gällande och för arvlåtaren

reglerna möjliggör

att välja tillämplig En utländsk med hemvist i

lag. medborgare

Schweiz kan sålunda testamente underställa arvet sin

genom nationella lag. En sådan föreskrift förfaller om den avlidne inte längre tillhör den staten vid sin död eller då även har blivit schweizisk

medborgare. I det ursprungliga fanns det kommissionsförslaget

förbehållet att efterlevande make och barn kunde schwei-

åberopa

ziska laglottsregler, om deras blivit kränk-

berättigade förväntningar

ta. Detta förbehåll har uteslutits i det som överlämnats till det

förslag

schweiziska parlamentet.

Möjligheten att välja lag har också varit föremål för diskussion under arbetet på en ny västtysk internationellt

privaträttslig lagstift-

Tillämplig

De - i varierande -

ning. tidigare förslagen uppställde omfattning

sådana möjligheter. Det förslag som 1983 översändes till förbundsrådet innehåller emellertid ingen valfrihet för en arvlåtare. Det huvudsakliga skälet för detta sades vara risken för missbruk, som då skulle ta sig det uttrycket att arvlåtaren genom att välja lag undgår de

regler om tvångsarv i form av laglotts- och underhållsregler som finns

i den annars tillämpliga lagen. En valfrihet som kringskärs av en föreskrift om att regler om tvångsarv i denna lag alltid skall

upprätthållas skulle å andra sidan inte te sig meningsfull. Ställnings-

tagandet kritiserades i det tidigare nämnda motförslaget av Max- Planck-Institutet. I motförslaget preciseras i inte mindre än sju punkter olika fall där en valfrihet borde föreligga. Det framhålls särskilt att det är angeläget att ge möjlighet att välja hemvistlandets lag för att motverka en alltför stelbent tillämpning av nationalitetsprincipen samt att man åtminstone måste säkra att arvlåtaren kan koordinera rätten till arv med lagvalet för förmögenhetsförhållandena i äktenskapet. Motförslaget innehåller den spärren att nära anhöriga kan kräva underhåll enligt den annars tillämpliga lagen om arvlåtaren vid dödsfallet var tysk medborgare eller hade hemvist i

Västtyskland. De i motförslaget angivna Synpunkterna vann dock

inte gehör. Den nya västtyska lagen innehåller endast den möjligheten att välja lag att en arvlåtare kan föreskriva att tysk lag skall

tillämpas på fast egendom som finns i Västtyskland.

En konvention om tillämplig lag för rätten till arv har upptagits på

till nästa som förmodligen skall äga

dagordningen Haagkonferens,

rum 1988. Ett konventionsförslag skall arbetas fram av en ”Special Commission”. I det förberedande arbetet har man utgått från att en

arvlåtares rätt att välja tillämplig lag skall utgöra en viktig ingrediens

i konventionen.

Ännu en variant av regler innebär att grundsatsen om enhetlig behandling av får vidkännas ett undantag till

kvarlåtenskapen

förmån för lagen i det land där egendomen är belägen i fall där denna

och det anspråket grundas på att lag själv gör anspråk på tillämpning egendomen finns inom landet i fråga. Ett exempel är Västtyskland,

där den som i arvlåtarens hemland i

huvudregel tillämpliga lagen

sådana fall får vika för den ort där egendomen är

lagen på

belägen.

Ett liknande resultat uppnås med en regel som innebär att man i

undantar i annat land från boutredningen och då

princip egendomen

även från den som skall äga rum när boutredningen är färdig.

delning

finns beträffande fast egendom i det En regel med denna innebörd

schweiziska lagutkastet.

Dessa avvikelser från är ett sätt att möta de

huvudregeln

svårigheter som kan uppstå när ett land gör anspråk på att bestämma hur som finns i ett annat land, skall fördelas. Har länderna

egendom,

olika uppfattning om hur fördelningen skall ske, leder detta lätt till

en faktisk uppdelning av kvarlåtenskapen i två förmögenhetsmassor

som kan omfatta såväl lös som fast egendom. Detta gäller även om

bägge länderna ansluter sig till uppfattningen att egendomen skall

behandlas som en helhet. Det är heller inte ovanligt att rättsägarna i ett land är berättigade till kompensation ur den egendom som finns där för vad de går miste om vid fördelningen av kvarlåtenskapen i det andra landet. Har bägge länderna denna inställning leder det lätt till en dragkamp där man på ömse håll avvaktar med delningen. För att komma ur en sådan situation lär det vara nödvändigt att något land eller bägge avstår från sina anspråk på att bestämma hur egendomen i det andra landet skall fördelas.

Återförvisning

Arvsrätten är det klassiska tillämpningsområdet för

återförvisning,

som lär vara det vanligaste sättet att modifiera I

lagvalsreglerna.

Västtyskland, som utgår från nationalitetsprincipen, kan en återförvisning exempelvis innebära att man tillämpar tysk rätt vid fördelningen av en avliden fransk lösa om denne

medborgares egendom

hade hemvist i Västtyskland, eftersom fransk rätt utgår från hemvistprincipen. Samtidigt lär man i Frankrike som också accepte-

rar återförvisning tillämpa fransk rätt på den lösa egendomen,

eftersom tysk rätt utgår från nationalitetsprincipen. Slutresultatet i ett fall som det angivna blir alltså att man i Västtyskland

tillämpar

hemvistlandets lag med stöd av en fransk lagvalsregel och att man i Frankrike tillämpar den nationella med stöd av

lagen tysk lagvalsre-

gel. En förutsättning för att hela kvarlåtenskapen skall fördelas enligt en och samma lag är att något av länderna inte

tillämpar återförvisning över huvud eller tillämpar dubbel återförvisning. En

variant som också kan leda till en är den

enhetlig lösning engelska

”foreign court theory”, som dock endast kan fungera på detta sätt så

länge den inte tillämpas av bägge länderna.

En tillämpning av återförvisning kan också leda till att en stat som anser att kvarlåtenskapen skall behandlas som en enhet accepterar att denna bedöms enligt olika lagar. När man exempelvis i Västtyskland skall fördela arv efter en fransk medborgare godtar man sålunda regeln i fransk rätt att fast egendom skall fördelas

enligt

lagen i det land där den är belägen.

Ett beaktande av ett främmande lands kan också leda

lagvalsregler

till att ett tredje lands rättsordning blir En sådan

tillämplig.

vidareförvisning lär ofta accepteras i länder som godtar återförvisning. Däremot finns det i

knappast någon enhetlig uppfattning

frågan huruvida man skall stanna med detta eller om man också skall beakta lagvalsreglerna i det tredje landets Det kan ske

rättsordning.

på olika sätt. En variant är att endast godta vidareförvisning till ett tredje land om det landets lagvalsregler förklarar det egna landets lag tillämplig på rättsförhållandet. En annan möjlighet är att acceptera

ytterligare vidareförvisning eller återförvisning.

Återförvisning i en eller annan form accepteras, förutom i

Västtyskland och Frankrike, i bl.a. Belgien, Jugoslavien, Luxem-

burg, Portugal, Spanien, Tjeckoslovakien, Österrike och i viss omfattning i Schweiz. I en del rättsordningar har regler om återförvisning och vidareförvisning utbildats i praxis utan stöd av lag

och det kan vara svårt att bedöma vilken räckvidd dessa regler har. Rättsläget anses sålunda oklart i bl.a. USA. I Storbritannien tillämpas som tidigare nämnts foreign court theory även om det i praktiken lär förekomma att man använder sig av utländsk rätt utan att åberopa den utländska lagens internationellt privaträttsliga

regler.

Återförvisning tillämpas inte i bl.a. Danmark, Italien, Nederländerna och Norge.

Den tillämpliga lagens räckvidd

Den för arv tillämpliga lagen avgör genomgående vilka personer som är berättigade att ta del av arvet efter den avlidne och hur stor del av

kvarlåtenskapen som tillfaller varje arvinge. Den tillämpliga lagen

bestämmer också vilka laglottsanspråk som kan göras gällande i kvarlåtenskapen och därmed hur stor del av kvarlåtenskapen som en arvlåtare kan disponera över genom testamente. Detta får betydelse

eftersom de interna reglerna om laglott skiljer sig både i fråga om kretsen av laglottsberättigade arvingar och laglottens storlek. Det kontinentaleuropeiska laglottsinstitutet lär även i common

law-stater betraktas som en rättsfigur som bedöms enligt den för arv tillämpliga lagen. I dessa stater finns ofta regler som fyller en likartad funktion men som saknar den fasthet som utmärker laglottsinstitutet. I USA förekommer dock i många delstater att en efterlevande make erhåller skydd i form av en tvångsandel i den avlidnes kvarlåtenskap. I åter kan make och barn tillgodoses ur en

England

kvarlåtenskap som testamenterats bort efter en i princip diskretionär

bedömning, som ankommer på domstol. Enligt kontinentaleurope-

isk uppfattning borde denna rätt för make och barn kunna realiseras

när engelsk lag är tillämplig på rätten till arvet, exempelvis om den

avlidne är brittisk medborgare. Det är dock osäkert hur det därmed

förhåller En komplikation föreligger såtillvida att enligt engelsk sig.

den diskretionära befogenheten är inskränkt till engelsk

uppfattning

domstol och till fall då den avlidne hade hemvist i England. En

engelsk domstol har sålunda inte någon befogenhet att tillgodose

Tillämplig lag

make och barn efter en avliden med hemvist utomlands ens om fast

egendom i England ingår i kvarlåtenskapen.

Medan giltigheten av ett testamente, såvitt avser innehållet, genomgående prövas enligt den lag som är bestämmande för rätten till arv, spelar denna lag inte samma framträdande roll vid andra frågor om testamente. att ett testamente

Behörigheten upprätta

prövas exempelvis i allmänhet enligt den som testator har

lag

anknytning till vid Numera har

tidpunkten för upprättandet. lagvalet ifråga om behörigheten en begränsad betydelse. Frågan uppkommer

i praktiken väsentligen som följd av skillnader i testamentsålderns inträde och genomgående gäller att denna inträder vid en då

tidpunkt

det normalt sett inte är aktuellt testamente. att upprätta När det gäller formkravet vid och återkallelse av

upprättande

testamente har det ägt rum en som innebär att länder

rättsutveckling

som tidigare utgått från en snäv av efterhand

begränsning lagvalet

accepterat en alternativ av flera Detta har skett i

tillämpning lagar.

reaktion mot de obilliga resultat som när testamenten

uppkommit

blivit ogiltiga på grund av att ”rätt” inte använts lag vid upprättandet. 1961 års Haagkonvention om i om formen för

lagkonflikter fråga

testamentariska förordnanden är ett för denna rättsutveck-

uttryck

ling och är en av de Haagkonventioner som vunnit störst anslut-

ning.

Över huvud gäller att den för arv inte ensam

tillämpliga lagen

används när arvlåtaren under livstiden som

vidtagit dispositioner

återverkar på fördelningen av Den eller de

kvarlåtenskapen.

rättsordningar som arvlåtaren hade till vid för

anknytning tidpunkten

rättshandlingen används då som ett alternativ eller till

komplement

den i huvudfrågan tillämpliga Det kan förutom olika

lagen. testamentsfrågor exempelvis gälla bedömningen av giltigheten av

arvsavtal eller om en gåva skall anses som förskott arv.

på

Det är vanligt att om för rätten till arv

regler tillämplig lag

återverkar på den internationella i

kompetensen boutredningsfrå-

gor. Med varierande slår i och andra

styrka kontinentaleuropeiska rättsordningar den uppfattningen igenom att skall boutredningen

handhas enligt samma som den som är bestämmande för arvets

lag fördelning.

Som exempel kan tas Danmark och Om den avlidne hade

Norge.

hemvist i något av de länderna omfattar skifterätternas

kompetens

all den avlidnes egendom, således även den som finns utomlands. När en avliden hade hemvist utomlands tar å andra sidan skifterätten i princip inte med Detta

någon befattning kvarlåtenskapen. gäller

även egendom som finns inom landet efter I

egna medborgare.

undantagsfall föreligger dock ett slags som i allt

nödkompetens

väsentligt har som att dödsboet inte blir föremål för

förutsättning

94 SOU 1987: [8

Tillämplig lag

i den avlidnes hemviststat. Belgien, Frankrike

dödsbobehandling

och Schweiz är andra exempel på länder som låter hemvistprincipen

även på boutredningsstadiet. Normalt slå igenom på kompetensen

betyder detta att den tillämpliga lagen även avgör hur arvet anses överfört Det kan exempelvis ske direkt genom

på arvingarna.

dödsfallet eller som i via ett dödsbo med arvingarna som

Sverige

eller, som i common law-staterna, via en personlig

delägare

för den avlidne. Om den avlidne hade hemvist representant utomlands får därmed en företrädare för dessa eller för

arvingarna,

dödsboet eller den avlidnes från hemviststaten en rätt representant att ta hand om och företräda den egendomen i det egna landet avlidne i olika hänseenden. Denna rätt kan vara kompletterad med olika till för borgenärer och för det allmännas arrangemang skydd

anspråk på arvsskatt.

mellan rätten till arv och boutredningsförfarandet

Kopplingen föreligger även i många länder som tillämpar nationalitetsprincipen

såsom Italien, och Västtyskland. Man utgår här

Spanien, Jugoslavien

från att efter i sin helhet skall ske i boutredningen egna medborgare det landet efter dess samt att efter en

egna regler egendomen

utländsk skall skötas av en förvaltning i dennes

medborgare

Även här finns det dock möjligheter att i varierande

medborgarstat.

omfattning vidta skyddsåtgärder och i viss mån egna boutredningsförfaranden. Common law-staterna en särskild Denna är inte

tillämpar ordning.

men innebär i Den centrala

enhetlig mycket grova drag följande.

rollen vid en representative” eller

förvaltningen spelar ”personal

”administrator”. Administratorn anses i princip träda i den avlidnes ställe i om och skyldigheter. Uppgiften är att betala

fråga rättigheter

den avlidnes skulder och fördela kvarlåtenskapen. Själva dödsfallet anses inte innebära arvsfall och behöver därför inte

något arvingarna

som i kontinentala vidta för att

många rättssystem några åtgärder

ansvar för den avlidnes skulder. Administratorn utses av

undgå

som i första hand som arvlåtaren

myndighet, väljer en person

i testamente. Behörigheten är i princip territoriellt begrän-

utpekat

sad. omfattar därmed endast egendom som finns inom

Förvaltningen

eller som överlämnas dit. En konsekvens blir att det egna territoriet, det kan förekomma flera dödsboförvaltningar, som äger rum oberoende av varandra i USA:s olika delstater eller i England

(t.ex.

och Skottland När förvaltningen sker på den ort där den

osv.).

avlidne var domicilierad eller där fast egendom är belägen talar man om administration”. Förvaltningen på en annan ort är i

”principal

subsidiär Sedan en subsidiär förvaltning avslutats

princip (ancillary).

kan den behållna egendomen överlämnas till huvudförvaltningen. Detta sker dock inte alltid, om arvet kan antas bli

exempelvis

fördelat i strid mot där finns. En utländsk

uppfattningen egendomen

Tillämplig lag

huvudförvaltning kan normalt initiera en sekundär förvaltning i en common law-stat. På så sätt kan en svensk

exempelvis boutrednings-

man få förordnande som ”administrator” i och han får då

England

förvalta egendomen där reglerna i engelsk rätt. I åtminstone

enligt England är en förutsättning för en subsidiär förvaltning att det

förekommer en huvudförvaltning utomlands på den ort där den avlidne var domicilierad.

Överväganden

5.3.1 Makars

förmögenhetsförhållanden

Avtal om

tillämplig lag

Ett spörsmål som under senare tid stort intresse i

tilldragit sig Sverige

och i andra länder är människors att över

möjlighet disponera

lagvalet. En mer eller mindre för makar att

begränsad möjlighet

träffa avtal om tillämplig i

lag på förmögenhetsförhållandena

äktenskapet finns sålunda redan i vissa länder. Även i har i

Sverige

ett rättsfall (NJA 1970 s. ett sådant avtal Det är dock

420) godtagits.

oklart hur långt avtalsfriheten sträcker svensk rätt. Under

sig enligt

arbetet med konventionen (Haag 1978) om makars

förmögenhets-

förhållanden framhölls betydelsen av att användes

avtalsmöjligheten

för att överbrygga mellan länder som

motsättningarna tillämpar nationalitetsprincipen resp. hemvistprincipen. Konventionen öpp-

nar sålunda möjlighet för makar att träffa sådana avtal både inför och under ett äktenskap. Konventionen har denna övat

på punkt

inflytande på den nya västtyska lagstiftningen och på de schweiziska lagförslagen, och det finns anledning att anta att fler länder kommer att införa liknande Även

regler. familjerättskommitténs förslag

(SOU 1969:60) öppnade en möjlighet att träffa avtal, vilket tillstyrktes av remissinstanserna. Genom att träffa avtal om vilken som skall deras

lag tillämpas på

förmögenhetsförhållanden bör makar kunna eventuella

undanröja

oklarheter och underkasta en som de finner

sig ordning sakligt lämplig. Övriga lagvalsregler blir med nödvändighet schematiska och

kan därför inte passa för alla fall. Vi anser därför

avtalsmöjligheten viktig. En begränsning eller en av

som dock bör göras är att makarna dem skall ha till den stat vars makarna

rimlig anknytning lag väljer

som tillämplig. Avtalet bör kunna träffas i samband med äktenskapets ingående men också senare under bestånd. Den

äktenskapets

största betydelsen har ett avtal vid en efter en

bodelning äktenskaps-

skillnad eller sedan en av makarna avlidit. Vid en sådan

bodelning

skall makarna vara bundna av ett dessförinnan träffat avtal om

Tillämplig lag

lag. kan emellertid också avtalet eller ett nytt

tillämplig Självfallet

sådant, som ersätter ett gammalt, träffas i samband med själva Ett sådant avtal lär vara giltigt makarna emellan redan i

bodelningen.

Detta av att en bodelning i princip är en dispositiv fråga.

dag. följer

Kommer makarna överens i sak är det, så länge avtalet inte drabbar man, inte som bryr sig om vilken lag de grundat sitt

tredje någon

som för övrigt inte behöver framgå av

ställningstagande på, något

Är makarna oense är det ingenting som

bodelningshandlingen.

hindrar att de förenklar om en process genom en överenskommelse Sedan en av makarna avlidit bör ett avtal kunna träffas

lagvalet.

mellan den efterlevande å ena sidan och den avlidnes arvingar och testamentstagare å den andra.

när avtal inte har träffats

Tillämplig lag

De nuvarande bestämmelserna i 1912 års lag bygger på nationalitetsoch Mannens nationella lag vid

principen oföränderlighetsprincipen. ingående skall tillämpas på förmögenhetsförhållanäktenskapets

dena i Den sålunda bestämda lagen gäller oavsett vilka

äktenskapet.

i till detta land som äger rum under

förändringar anknytningen

Den nordiska är i alla väsentliga hänseen-

äktenskapet. regleringen

den annorlunda utformad. Den ger inte företräde åt mannens lag. Den och föreskriver byte av tillämplig

bygger på hemvistprincipen

Om makarna tar hemvist i ett nytt nordiskt land skall dess lag

lag. tillämpas.

När makar vid ingående är medborgare i olika länder

äktenskapets vägledning. Det är inte längre ger nationalitetsprincipen ingen

tänkbart att som i 1912 års lag anknyta till enbart mannens förhållanden. I av seklet var situationen en annan. Mannen

början

då som överhuvud och vanligen förvärvade

uppfattades familjens

hustrun mannens vid I dag framstår en på ett

medborgarskap vigseln.

sådant som godtycklig och könsdiskrimineran-

synsätt grundad regel

de. När makarna har olika nationalitet vid äktenskapets ingående bör lagen i det land där de tar hemvist tillämpas på förmögenhetsförhållandena i äktenskapet. När mannen och kvinnan är medborgare i samma stat och vid tar hemvist i en annan stat föreligger en mer

äktenskapets ingående renodlad konflikt mellan nationalitetsprincipen och hemvistprinci-

är av intresse för svensk del finns det här pen. För de fall som närmast anledning att skilja mellan utländska makar som vid äktenskapets tar hemvist i och svenska makar som tar hemvist

ingående Sverige

utomlands. Det är inte ovanligt att utländska medborgare gifter sig med landsmän och tar hemvist i Det kan röra sig om olika

Sverige.

situationer. Den ena av makarna kan ha invandrat hit och haft

hemvist här en kortare eller längre tid medan den andra maken flyttar hit i samband med äktenskapets ingående. Det kan också handla om personer med mycket stark förankring i det svenska samhället. De kan ha kommit hit som barn eller rent av fötts här men behållit sina utländska medborgarskap. I många fall lär kunskapen

om hemlandets familjerättsliga regler vara ytterst bristfällig. Vi

finner det vara en naturlig ordning att svensk lag blir tillämplig på de ekonomiska frågorna. Om makarna så önskar kan de avtala att deras nationella lag i stället skall tillämpas.

När svenska medborgare vid äktenskapets ingående tar hemvist i en främmande stat är den svenska lagens inställning av mindre intresse. Normalt har makarna all eller merparten av sin egendom i den främmande staten och det blir lagen och myndigheterna där som i realiteten bestämmer vad det är som skall gälla. Sakligt sett finns det inte något skäl att behandla denna grupp på annat sätt än utländska medborgare som tar hemvist i Sverige. Lagen i det land där svenska medborgare tar hemvist bör alltså tillämpas. Även för svenska makar gäller att de skall ha möjlighet att avtala om svensk lags Värdet av denna är emellertid också den

tillämpning. möjlighet

beroende på hemvistlandets inställning.

Slutsatsen av det anförda blir att lagen i den stat där makarna tar

hemvist vid äktenskapets ingående genomgående bör tillämpas på

makarnas förmögenhetsförhållanden om de inte träffar avtal om annat.

Byte av tillämplig lag

Frågan blir därefter under vilka förutsättningar det skall kunna ske

ett byte av den tillämpliga lagen. Den nuvarande oföränderlighetsprincipen går inte att upprätthålla längre. Motiven för principen är

närmast att det skall råda stabilitet i egendomsförhållandena och att

makar skall skyddas mot överraskningar. Kontraktsrättsliga syn-

punkter har också spelat in. Äktenskapet uppfattas då som ett avtal

där lagens regler om den äktenskapliga egendomen utgör innehålleti

avtalet.

I praktiken har oföränderlighetsprincipen lett till resultat rakt

motsatta de åsyftade. Särskilt när makar har bytt både nationalitet och hemvist framstår anknytningen till den en gång vid äktenskapets ingående bestämda lagen som övervägande formell och konstlad. Det är m.a.o. oföränderlighetsprincipen som leder till

överraskning-

ar. Den medför också att man i många fall får tillämpa en annan lag

än den som gäller i makarnas sociala miljö. Oföränderlighetsprincipen är därmed inte förenlig med grundtankarna bakom hemvistprincipen. Vidare har oföränderlighetsprincipen i den praktiska tillämp-

ningen vållat svårigheter när den tillämpliga lagen har ändrats eller den stat vars lag är i fråga har uppgått i en annan stat eller delats (t.ex. de baltiska staterna och Tyskland).

Med vår utgångspunkt uppkommer spörsmålet om byte av den

tillämpliga lagen när makarna flyttar och tar hemvist i ett nytt land. Frågan är då vilka kriterier som skall gälla för att ett byte till ny lag skall äga rum. Skall det räcka att makarna tar hemvist i ett nytt land eller skall det därutöver krävas ytterligare något, exempelvis att bosättningen har varat en viss tid eller att makarna blir medborgare i det nya landet?

Frågan har störst betydelse för invandrare med hemvist i Sverige. För svenskar eller utländska medborgare som flyttat från Sverige och har merparten av sin egendom i andra länder har våra regler en

begränsad betydelse.

När invandrare flyttar till Sverige har de vanligen inte särskilt mycket egendom med sig. Merparten av den egendom som så småningom blir föremål för bodelning vid skilsmässa eller dödsfall har de - typiskt sett -förvärvat medan de har haft hemvist i Sverige. Detta talar för att svensk lag relativt snabbt bör kunna bli tillämplig

på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Det visar sig att många utländska medborgare stannar mycket länge i Sverige utan att anta svenskt medborgarskap. Även om det finns skillnader mellan olika invandrargrupper gäller för invandrare totalt sett att benägenheten att bli svensk medborgare inte ökar med längre tids vistelse i Sverige. Av samtliga utländska medborgare i Sverige hade vid årsskiftet 1981/82 ungefär hälften varit här i mer än tio år. Det finns inte någon undersökning som ger en allsidig belysning av de faktorer som är avgörande för om en person väljer att bli svensk medborgare eller att behålla sitt utländska medborgarskap. Sannolikt rör det sig om en blandning av ideella och praktiska överväganden som ger olika utslag för olika invandrargrupper. På goda grunder kan emellertid antas att den upplevelse av nationell *identitet och känsla av gemenskap med ursprungslandet som är ett av skälen att invandrare behåller sitt gamla medborgarskap har mycket lite att göra med lagstiftningen om makars egendom. Den formella indelningen av invandrare i utländska medborgare och svenska medborgare motsvaras i alla händelser inte av en faktisk skillnad vad

gäller deras anknytning till Sverige eller integration i det svenska

samhället. Åtskilliga utländska medborgare som har varit länge i Sverige är gifta med svenskar eller har barn som antagit svenskt medborgarskap. Ett mått på integrationen i det svenska samhället är deltagandet i kommunalval. Vid 1982 och 1985 års val var valdeltagandet 52 resp. 45 % för utländska medborgare. Det får anses vara förhållandevis högt. Det finns naturliga förklaringar till att andelen

“

Tillämplig lag 99

är betydligt lägre än för svenska medborgare för vilka den brukar vara omkring 90 %.5

Det sagda visar att det vid invandring till Sverige inte är lämpligt att som villkor för byte till svensk lag kräva att makar antar svenskt

Ett sådant krav skulle för övrigt i en del fall leda till

medborgarskap.

tillämpning av en lag som ingen av makarna sedan lång tid har haft någon anknytning till. I princip står det alltså klart att svensk lag bör

tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden om de flyttat hit och

tagit hemvist här. Vad som återstår att diskutera är om det, utöver hemvistbytet, skall uppställas ett krav på att vistelsen eller hemvistet har varat en viss tid.

Ett byte av för makars egendomsförhållanden kan

tillämplig lag uppfattas som en relativt ingripande förändring. Det kan ifrågasättas

om ett okvalificerat hemvist i enlighet med lagregeln i 7 kap. 2 § 1904 års lag är ett tillräckligt restriktivt kriterium på det sätt bestämmelsen nu tolkas i rättspraxis. Ett av de viktigaste skälen för att tillämpa

är att människor i regel anpassar sig till den miljö i

hemvistprincipen

vilken de lever. En sådan anpassning kräver dock tid och det kan då vara att det förflyter en viss tidsrymd innan en ny lag blir

rimligt

tillämplig i de fall då makarna inte är överens om lagvalet.

En tidsfrist som ett till ett hemvistkriterium är en beprövad

tillägg

metod i både den nordiska och den allmänna. Den har

lagstiftningen,

stora praktiska fördelar. Innan tidsfristen har löpt ut blir det inte aktuellt att bedöma om det har skett ett hemvistbyte. Frågan behöver då inte, innan förhållandena har stabiliserats, ställas på sin spets för en del människor som kommer hit med en prövande inställning i fråga om sina avsikter att stanna kvar i landet. På så vis minskas olägenheterna av att begreppet hemvist är vagt. När sedan hemvistbedömningen skall ske sitter man så att säga med facit i hand.

Det föredragande statsrådet uttryckte i 1973 års proposition saken

så: ”Har den föreskrivna tiden förflutit efter en bosättning som vid tiden för prövningen framstår som stadigvarande, bör hemvistkravet kunna anses uppfyllt även om tvivel från början kunde råda om bosättningens karaktär.” Vi anser sålunda att det bör förflyta en viss tid innan det sker ett byte av tillämplig lag. En tidsfrist bör vara knuten till bosättningen, som hos oss normalt sett är relativt lätt att

fastställa med ledning av folkbokföringen. Sedan den stipulerade

tiden gått till ända bör det med andra ord räcka med att konstatera att makarna då har hemvist i det nya landet för att dess lag skall tillämpas. Man slipper därmed att ta ställning till om hemvistkravet varit uppfyllt dessförinnan, en prövning som lätt får karaktär av en

Bakgrundsmaterial till detta stycke finns i SOU 1984:11 kap. 1, 6, 14, 16 och SOU 1984:12 Bilaga 7.

100 Tillämplig lag SOU 1987: 18

efterhandskonstruktion. Enligt vår mening är en tidsgräns på två år

en väl avvägd period.

Vi föreslår sålunda att en ny lag blir tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden om båda makarna tagit hemvist i en ny stat och varit bosatta där i minst två år. Den omständigheten att endast den ena maken byter hemvist bör inte leda till byte av den

tillämpliga lagen. Regeln föreslås bli tillämplig på såväl utländska

makar som tar hemvist i Sverige som på svenska makar som flyttar härifrån och tar hemvist i ett annat land.

En tidsgräns passar emellertid inte för alla fall. Den är olämplig när makar tar hemvist i ett land där de är medborgare eller där de tidigare har haft hemvist. De personer som det här gäller kan normalt sett antas vara förtrogna med det nya hemvistlandet och för dem föreligger typiskt sett inte samma svårigheter att bringa klarhet i hemvistfrågan. Vi föreslår därför att inte skall gälla i

tidsgränsen

dessa fall.

De nu angivna undantagen täcker inte sådana fall då makarna annars är bestämda i sina avsikter att bli kvar i landet. Detta är den viktigaste invändningen som kan göras mot ett system med tidsfrister. De medger inte att omständigheterna i det enskilda fallet beaktas. Men även här gäller att detta får betydelse endast om makarna är oense om lagvalet, vilket i hög grad är ägnat att minska

olägenheterna.

Innebörden av byte av tillämplig lag

Ett byte av tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden som

sker av den anledningen att makarna tagit hemvist i ett nytt land kan ges den innebörden att den nya lagen endast skall tillämpas på

som makarna förvärvar efter lagbytet. Skälet till en sådan

egendom ordning skulle vara att en plötslig genomgripande ändring av de

bestående rättsförhållandena undviks.

I praktiken vållar ett system av nämnda slag dock avsevärda

svårigheter. Egendom som har förvärvats före bytet av tillämplig lag

kan ha eller investerats i ny egendom med tillskott av

omplacerats

nyförvärvade tillgångar och med medel som har lånats. När en bodelning så småningom skall ske, skall två eller kanske fler

av den då befintliga egendomen ske med tillämpning av delningar

olika Inte bara tillgångarna utan också skulderna måste

principer.

delas upp och hänföras till de olika delningarna. Det rör sig således om en mer komplicerad procedur än den som i dag

betydligt

verkställs vid bodelning enligt intern svensk lag i äktenskap där viss egendom är enskild. Den enskilda egendomen blir i dessa fall inte föremål för någon separat delning och det finns bestämda regler för hantering av skulderna.

Tillämplig lag

Vi finner det inte motiverat med en så

komplicerad ordning. Enligt

vår bör ett av få den innebörden att

uppfattning byte tillämplig lag

den nya lagen blir tillämplig på all makarnas alltså även

egendom,

den som de har förvärvat före En sådan är väl

lagbytet. regel

anpassad till strukturen av den som sker till De

invandring Sverige.

flesta människor som kommer hit har inte så med

mycket egendom

sig. Den bodelning som så eller småningom äger rum vid dödsfall skilsmässa avser egendom av vilken sett har typiskt merparten förvärvats i Sverige. En viktig modifikation som bör göras är att som

äktenskapsförord

har upprättats före bytet av den tillämpliga skall

lagen respekteras.

Ett äktenskapsförord innebär att makarna har träffat avtal om hur egendom skall behandlas och sådana avtal bör generellt sett ta över vad som annars gäller enligt lag. Däremot finns det inte skäl att låta föreskrifter i en

tillräckliga tidigare tillämplig främmande lag enligt vilken betraktas egendom

som enskild förbli tillämpliga när svensk skall

lag gälla på förmögen-

hetsförhållandena. Den ursprungliga kan

rättsordningen exempelvis

innehålla regler att egendom som erhålles eller genom arv, gåva testamente alltid skall vara enskild. Det skulle kunna leda till skevheter om den ena maken gör ett sådant förvärv före till

bytet

svensk lag och den andre ett motsvarande förvärv först därefter. Ytterligare en viktig synpunkt är att innebörden av att är

egendom

enskild växlar mellan olika varför det i vissa fall

rättsordningar,

skulle bli direkt att de svenska om enskild

olämpligt tillämpa reglerna

egendom. Särskilt tydligt gäller det i förhållande till de

anglo-

amerikanska staterna. common inverkar

Enligt law-ordningarna äktenskapets ingående i princip inte på makarnas förmögenhetsför-

hållanden. En efterlevande make erhåller dock ett i arvsrätts-

skydd

ligt hänseende och vid avviker domstolarna från

äktenskapsskillnad

de formella äganderättsförhållandena att efter

genom omständighe-

terna tillerkänna den ekonomiskt maken en del av den svagare andres egendom eller, som ett alternativ till

egendomsöverföring,

tillerkänna maken en lump sum”. Skulle som har

egendom

förvärvats i en common law-stat betraktas som enskild i svensk bemärkelse vid en bodelning här i landet kan den ekonomiskt svagare maken komma att missgynnas med om

kraftigt jämfört

fördelningen av egendomen ägt rum i den staten? Det kan emellertid inträffa att den svenska i

hälftendelningen

enskilda fall framstår som med till att makarna

oskälig hänsyn

° Problemen har aktualiserats internt i USA när makar flyttar från en common law-stat till en stat som tillämpar ett system med community property enligt kontinentaleuropeiskt snitt. Se den illustrativa redogörelsen av J äntere-Jareborg i Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1984, s. 93-127.

Tillämplig lag

har haft hemvist i ett land som tillämpar en mindre

tidigare

ekonomisk mellan makarna. Enligt vår

långtgående utjämning

bör denna fråga kunna lösas genom tillämpning av våra

uppfattning

interna om vid bodelning. Enligt förslaget till

regler jämkning skall hälftendelningen vid äktenskapsskillnad i vissa äktenskapsbalk

fall kunna I den mån det med hänsyn särskilt till äktenska-

frångås.

men även till makarnas ekonomiska förhållanden och

pets längd

i är att en make skall lämna

omständigheterna övrigt oskäligt till den andre i den omfattning som följer av likadelningen, egendom

skall i stället göras så att den förstnämnde får behålla

bodelningen

mer av sitt att vid giftorättsgods (12 kap. 1 §). Det bör föreskrivas också skall beaktas i vad mån bodelningen avser egendom

jämkning

som tillhörde en make innan svensk lag blev tillämplig och den maken den lagen hade fått behålla mer av

enligt tidigare tillämpliga

sin Det får i första hand ankomma på den make som

egendom.

att förebringa utredning om vad en delning enligt

påkallar jämkning

den främmande lagen skulle innebära. Bestämmelsen har den fördelen att ses som en helhet och att bytet till svensk

bodelningen

sålunda kan beaktas tillsammans med övriga omständigheter,

lag

hur makarna har haft hemvist i Sverige och hur

exempelvis länge deras förmögenhetsförhållanden i övrigt gestaltar sig. Genom

bestämmelsen minskas de betänkligheter som man kan hysa mot att svensk verkan och att de svenska om lag ges retroaktiv reglerna

blir sådan egendom som enligt den tidigare giftorätt tillämpliga på

tillämpliga lagen betraktas som enskild.

5.3.2 Underhåll

svensk kan underhåll grund endast utgå

Enligt lag på familjerättslig

till make och barn. Våra förslag är begränsade till dessa kategorier underhåll. Vi ansluter oss till den uppfattning om lagstiftningens som redovisades vid 1973 års reform, där tanken på en

omfattning

allmän av för erkännande av utländska

reglering förutsättningarna

beslut om hemskillnad och återgång avvisades under

äktenskapets

till att dessa rättsinstitut saknade motsvarighet hos oss

hänvisning (prop. 1973:158 s. 89).

Valet av för underhåll har ofta en begränsad

tillämplig lag

med vad som är fallet inom andra rättsområden.

betydelse jämfört

Det centrala är nästan alltid en bedömning av den underhållsskyldiatt betala och den underhållsberättigades behov av

ges förmåga

Om en svensk domstol gör denna avvägning inom ramen för

bidrag.

svensk eller utländsk har underordnad betydelse. Vid den

någon lag

ekonomiska beaktas i fallen, att partens

bedömningen bägge

att betala behov av är beroende, förutom

förmåga respektive bidrag

av faktorer, av den sociala i vilken han eller hon

personliga miljö

Tillämplig lag

lever. Det sagda innebär inte att är När det lagvalet betydelselöst. gäller exempelvis preskription och ändring av utgående underhållsbidrag kan det skillnader mellan i föreligga betydelsefulla reglerna olika länder. För underhåll till barn finns det olika om uppfattningar vid vilken ålder barnet skall Det råder försörja sig självt. knappast någon tvekan om att våra svenska bestämmelser om bidragsförskott till barn i skilda hänseenden har influerat om underhållspå reglerna bidrag, exempelvis vad angår förbehållsbelopp för underhållsskyldiga. I fråga om underhåll till make det olika föreligger mycket uppfattningar i vad mån det skall efter utgå underhållsbidrag skilsmässa. Detta är i sin tur en som i enskilt land är fråga varje betingad bl.a. av synen på äktenskapet och kvinnans möjligheter att försörja sig själv. Även innehållet i landets t.ex. sociallagstiftning, om sjukvårdskostnader och om kan indirekt ha ålderspension, betydelse. Det är en utbredd även i länder som annars uppfattning många tillämpar nationalitetsprincipen, att lagen i det land där den underhållsberättigade har hemvist bör tillämpas på underhållsfrågor. Detta är utgångspunkten i den nämnda 1973 års ”Conventidigare tion on the Law to Maintenance och dess Applicable Obligations föregångare, en Haagkonvention 1956 om underhåll tillämplig lag på till barn. har också i senare svensk Hemvistprincipen tillämpats rättspraxis i fråga om underhåll till barn, låt vara att det ännu inte finns något rättsfall för den situationen att en svensk underhållsberättigad har hemvist utomlands. Även vi anser att rätten till underhåll bör bedömas enligt lagen i det land där den underhållsberättigade har hemvist. Den är sett den underhållsberättigade typiskt svagare parten och bör garanteras att hans eller hennes rätt till underhåll bedöms med hänsyn till förhållandena i den omgivande levnadsmiljön. 1973 års Haagkonvention innehåller vissa supplerande regler. Enligt dessa skall underhåll, om sådant inte i den utgår enligt lagen berättigades hemvistland, i stället bestämmas i det land enligt lagen där båda parter är medborgare eller, i sista hand, enligt forumlandets lag. Vi har inte funnit anledning att föreslå motsvarande bestämmelser. Konventionen innehåller också en för underhåll till specialregel make efter äktenskapsskillnad. Den som vid lag tillämpats prövningen av skillnadsfrågan skall också till underhåll och gälla för rätten senare omprövningar av underhållet. Samma skall i princip tillämpas fall av legal separation och eller av ogiltigförklaring återgång äktenskap. I Sverige prövas en talan om alltid äktenskapsskillnad enligt svensk lag. Konventionens skulle därför för svenskt vidkomregel mande betyda att, vid en här i landet, svensk äktenskapsskillnad lag

Tillämplig lag

också skulle tillämpas på rätten till underhåll och senare omprövningar av underhållsfrågan. I andra länder förekommer det att en talan om äktenskapsskillnad prövas enligt en annan lag än den egna. Konventionens regel betyder att vi i Sverige vid en eventuell senare

omprövning av utgående underhållsbidrag skulle vara bundna till det

lagval som har gjorts i skillnadsförfarandet.

Att alltid tillämpa svensk lag på rätten till underhåll till make efter

i Sverige är en bekväm regel. Det kan dock inte

äktenskapsskillnad

bestridas att våra restriktiva regler om underhåll efter äktenskapsskillnad passar mindre väl, om den underhållsberättigade maken, vanligen kvinnan, har hemvist i ett land med en annan social struktur än den svenska och med mindre möjligheter för kvinnor att försörja

Konventionsbestämmelsens anknytning till skillsig på egen hand. nadsprövningen är påfallande formell. Konsekvenserna är svåra att överblicka, särskilt för det fallet att en omprövning av ett utgående

som bestämts i ett främmande land aktualiseras i

underhållsbidrag

Den grundläggande värderingen att rätten till underhåll

Sverige.

skall bedömas med hänsyn till värderingarna i den underhållsberät-

levnadsmiljö har frångåtts. Enligt vår uppfattning saknas tigades

bärande skäl för denna avvikelse från den grundläggande regeln att rätten till underhåll skall bedömas enligt lagen i det land där den

har hemvist. Även om konsekvenserna av

underhållsberättigade

denna regel också kan vara svåra att överblicka behålls i vart fall det samband med sociala realiteter som en av hemvistprin-

tillämpning

cipen innebär.

Vårt förslag innebär sålunda att lagen i det land där den

underhållsberättigade har hemvist genomgående skall tillämpas på

frågor om underhåll.

En viktig princip vid bestämmandet av underhållsbidragets storlek

här i landet och i flertalet andra länder är att den underhållsberätti-

behov av bidrag och den underhållsskyldiges ekonomiska

gades

förmåga alltid skall beaktas. Det bör föreskrivas att denna grundsats skall upprätthållas även om den tillämpliga utländska lagen föreskri-

ver något annat. En motsvarande regel finns i Haagkonventionen.

5.3.3 Arv

i fråga om rätten till arv gäller väsentligen i vilken ordning

Lagvalet

ärver och hur långt släktens rätt till arv sträcker

släktingar egendom

En är också hur en efterlevande makes rätt förhåller

sig. viktig fråga

till slåktens och då främst barnens arvsrätt.

sig

Vi anser att också bör ligga till grund för

hemvistprincipen

när det rätten till arv. Hemvistprincipen har

lagstiftningen gäller

sedan länge i internordiska förhållanden utan att detta

tillämpats

såvitt bekant lett till några olägenheter. Detta har kunnat ske trots

Tillämplig lag

att de nordiska arvsordningarna har varit olika i betydelsefulla hänseenden. Sålunda hade i Norge barn till ogifta föräldrar arvsrätt efter fadern redan vid antagandet av den nordiska arvskonventionen. I svensk lag infördes en sådan arvsrätt först 1969. I Norge har till skillnad från de andra länderna kusiner arvsrätt. Den kanske mest betydelsefulla skillnaden har dock varit den efterlevande makens ställning. I Danmark, Island och Norge har den efterlevande sedan länge en rätt att sitta i oskiftat bo eller en rätt till kvotdel av

kvarlåtenskapen, när den avlidne efterlämnar bröstarvingar.

I fråga om arv gällersamma sak som har framhållits

tidigare

beträffande makars egendom. I Sverige kan vi bestämma över arvets fördelning för personer som efterlämnat egendom här. Det betyder att våra regler har störst betydelse för invandrare med hemvist i Sverige. För svenskar som har flyttat utomlands och har i

egendomen

det främmande landet har våra

regler begränsad betydelse.

Med hemvistprincipen undviks i stort sett att för svenska värde-

ringar främmande inslag i arvsordningen tillämpas vid arv efter

personer, som normalt kan antas ha anpassat sig till svenska förhållanden. Detta är särskilt viktigt om en utländsk medborgare är gift med en svensk medborgare och makarna har hemvist här. Det har också ett egenvärde att i ett äktenskap mannen tar arv efter hustrun enligt samma lag som hustrun tar arv efter mannen. Hemvistprincipen leder oftast till att så blir fallet. bör det

Samtidigt

betonas att tillämpningen av en viss svensk

arvsordning enligt

uppfattning inte är obligatorisk. Ett arvskifte är en

privat förrättning där fördelningen av egendomen inte behöver följa lagens regler. Det

finns sålunda för - om de är ense - att

utrymme arvingar följa

reglerna i vilken lag de önskar.

En viktig fråga är hur barnens rätt till arv förhåller till den

sig

efterlevande makens rätt. Detta är ett klassiskt problem i den internationella privaträtten. Den efterlevande maken kan i princip

tillgodoses antingen genom äktenskaps- eller genom arvsrättsliga

regler eller genom en kombination av båda typerna av regler. Inom varje rättsordning sker det en avvägning mellan de olika och

reglerna

för slutresultatet spelar det ingen roll om den efterlevande

tillgodo-

ses på det ena eller andra sättet. Bedöms den efterlevandes rätt till arv och rätt vid bodelning däremot olika kan detta leda

enligt lagar

till otillfredsställande resultat. Den efterlevande kan få för

mycket

eller för lite egendom med om av skulle ha

jämfört någon lagarna

tillämpats på bägge rättsområdena och i vissa fall kan den efterlevande råka verkligt illa ut. Det har alltså ett egenvärde att samma

lag

får gälla vid bodelning och vid arv. För de allra flesta fallen åstadkommes detta lättast genom att får för

hemvistprincipen gälla

bägge rättsområdena.

När hemvistprincipen skall tillämpas på rätten till arv är det i

i

106 lag

Tillämplig

princip lagen i det land där den avlidne hade hemvist vid dödsfallet som gäller. Om den avlidne en kort tid före dödsfallet hade bosatt sig i ett nytt land kan hemvistbedömningen vålla svårigheter. Hemvistet som det nu tolkas i rättspraxis kan också framstå som ett inte tillräckligt restriktivt kriterium. Det är samma som vid byte

problem av tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden och de

synpunkter, som vi utförligt redovisat i diskussionen härom, är fullt ut tillämpliga även ifråga om rätten till arv. bör bli

Lösningarna

likartade.

Vi föreslår sålunda att för rätten till arv skall i det land där

lagen

den avlidne hade hemvist vid dödsfallet tillämpas. Om den avlidne inte hade varit bosatt där i minst två år bör i stället lagen i det land där han eller hon tidigare haft hemvist tillämpas. Vi anser det inte

nödvändigt att ställa upp ett krav på bosättningens längd i det

tidigare hemvistlandet. Hade den avlidne endast varit bosatt en kortare tid i det landet lär han eller hon endast undantagsvis ha haft hemvist där. För att den tidigare skall bör

hemvistlagen tillämpas

krävas att det påkallas av eller vars rätt

arvinge testamentstagare

berörs av lagvalet. Tidsgränsen bör inte gälla personer som tagit

hemvist i ett land där de är medborgare eller där de tidigare har haft hemvist. En motsvarande regel har vi redan föreslagit för förmögenhetsförhållandena i äktenskapet.

Det framstår inte som lika angeläget att tillerkänna människor

möjlighet att föreskriva vilken lag som skall tillämpas vid fördelning»

en av deras kvarlåtenskap som att tillåta att makar träffar avtal om

tillämplig lag på förmögenhetsförhållandena i äktenskapet. Genom

att upprätta ett testamente går det att i stort sett åstadkomma samma sakliga resultat som vid tillämpningen av den lag testator önskar. Det kan också invändas att möjlighet öppnas i vissa fall för arvlåtare att kringgå regler om laglott i den lag som annars skulle ha varit tillämplig. Ett sådant kringgående skulle i så fall gå till på det sättet att vederbörande väljer en lag som saknar laglottsbestämmelser och i

testamente åsidosätter de laglottsberättigade arvingarna. Enligt vår uppfattning är emellertid invändningarna mot rätten att välja tillämplig lag för arvet inte tillräckligt bärkraftiga. En sådan rätt

bör förutsätta att den avlidne har haft en stark anknytning till det land vars lag han eller hon valt som tillämplig. Saknar den

lagen

laglottsregler medför den avlidnes anknytning dit att det inte

framstår som angeläget att upprätthålla ett laglottsskydd i en annan

lag. Det kan nämnas att utanför den angloamerikanska kretsen av

länder är det ovanligt att lagstiftningen saknar laglottsbestämmelser.

I övrigt framstår inte en regel som tillåter en viss valfrihet som en saklig ändring till vad som kan åstadkommas med ett testamente. Den Öppnar möjlighet att på ett enkelt sätt erhålla ett resultat i enlighet med testators önskemål. Det är normalt sett betydligt mer

Tillämplig lag

komplicerat att i ett testamente återge en viss lags arvsordning i

tillämpliga delar. Ett starkt skäl för att tillåta en valfrihet är vidare att - hur

övriga lagvalsregler välövervägda de än är - inte kan antas

passa för alla fall. En föreskrift om tillämplig lag för rätten till arv kan vara särskilt praktisk i samband med att makar träffar avtal om

tillämplig lag för förmögenhetsförhållandena i De har äktenskapet.

då anledning att tänka över de ekonomiska konsekvenserna både vid en eventuell skilsmässa och vid dödsfall. Det kan nämnas att i det förberedande arbetet på en om för

Haagkonvention tillämplig lag

rätten till arv särskilt framhållits att att är en

möjligheten välja lag

fråga kring vilken länderna borde kunna enas. Vi föreslår att denna möjlighet öppnas hos oss. Vi har HEFa gånger berört vikten av att samma blir

tidigare lag

tillämplig på makars förmögenhetsförhållanden och på efterlevande

makens rätt till arv. De förslag till lagvalsregler som vi i det

föreslagit

föregående innebär att detta mål kan uppnås i det stora flertalet fall, när en make avlider. Det gäller emellertid inte alltid. Olika kan

lagar

bli tillämpliga till följd av ett avtal som makar träffat om

tillämplig lag på förmögenhetsförhållandena eller till följd av en makes föreskrift

om vilken lag som skall bli arvet efter honom eller

tillämplig på

henne. Samma effekt kan komma att inträda om makarna har hemvist i olika länder därför att den ena maken i

exempelvis flyttat

förväg till ett nytt land. Vi anser det angeläget att samma lag blir även i sist

tillämplig

angivna fall. Vi föreslår därför att efterlevande makes rätt till arv alltid skall följa samma lag som den som är

tillämplig på förmögen-

hetsförhållandena i äktenskapet. innebär att två i

Regeln lagar

förekommande fall skall rätten till arvet efter den

tillämpas på

avlidne maken. Den efterlevande maken först en

tillgodoses enligt

lag och återstoden av egendomen fördelas sedan mellan

övriga

arvingar enligt en annan lag. Regeln innebär inte att den efterlevande prioriteras materiellt framför Utfallet i sak för

övriga arvingar.

den efterlevande är helt beroende innehållet i den som

på lag gäller för förmögenhetsförhållandena i Den kan i äktenskapet. lagen

princip lika väl missgynna som gynna den efterlevande i

jämförelse

med den lag som gäller för arvet i övrigt. Syftet med bestämmelsen är endast att den efterlevandes ställning i och

äktenskapsrättsligt

arvsrättsligt hänseende skall bedömas samma

enligt rättsordning. Familjerättskommitténs förslag innehöll en liknande regel. Enligt

denna kunde den efterlevande maken yrka att den som var

lag tillämplig på förmögenhetsförhållandena också skulle tillämpas på

den efterlevandes rätt till arv. Vi anser det emellertid inte

lämpligt

att en rättsägare på detta sätt ges en valrätt mellan olika rättsordningar, vilken kan utnyttjas för att det i materiellt hänseende

uppnå

mest fördelaktiga resultatet.

5.3. 4

Återförvisning

En fråga av generell räckvidd för det fall att våra regler utpekar en utländsk lag som tillämplig är om hänvisningen dit även skall omfatta det landets internationellt privaträttsliga bestämmelser, dvs. om vi

skall godta en återförvisning till svensk rätt eller en vidareförvisning

till en annan utländsk rättsordning (renvoi). Antag att en svensk medborgare eller svenska makar sedan länge har hemvist i ett land

som tillämpar nationalitetsprincipen. Man anser sålunda där att svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden och

på rätten till arv. Accepterar vi en återförvisning innebär det att svensk lag blir tillämplig även här i landet. Det motsatta ställningstagandet innebär att vi tillämpar hemvistlandets interna regler om makars förmögenhet och om rätt till arv.

Den fördel som kan stå att vinna på ett accepterande av en återförvisning är att samma lag blir tillämplig i båda de inblandade staterna. Detta är ett tungt argument. En bieffekt blir att svensk

lag

blir tillämplig vid fler tillfällen än vad som annars skulle ha varit fallet.

Vi har emellertid inte velat framlägga ett förslag om återförvisning

eller vidareförvisning. Skälen härtill är följande. Det är många

gånger svårt och ibland omöjligt att ta reda på och rätt tolka innehållet i utländsk internationell privaträtt. Ofta räcker det inte med att ta reda vilken som Det krävs också en

på lagvalsregel gäller.

kännedom om allmänna, ofta oskrivna regler, som kan ha utbildats i

praxis och som påverkar tillämpningen. En särskild komplikation

består i att den utländska lagen också kan ha regler om återförvis-

ning. Detta är i själva verket ganska vanligt. När en utländsk lag bygger på nationalitetsprincipen men kompletterar denna med en renvoiregel hamnar vi i svårigheter med en

återförvisningsregel. Skall denna innebära att vi accepterar den

utländska rättsordningens lagvalsregel men inte dess renvoiregel? I

exemplet ovan med en svensk medborgare som har hemvist utomlands innebär det att vi tillämpar svensk rätt. Detta kan vara en praktisk lösning. I många länder där man utgår från nationalitets-

principen men har en tilläggsregel om återförvisning resonerar man

på motsvarande sätt och tillämpar i det angivna exemplet sin egen rättsordning på svenskar som har hemvist där. Resultatet blir då att

den stora vinsten med en regel om återförvisning, nämligen den att egendomen i båda staterna behandlas enligt samma rättsordning,

inte uppnås. I svensk rätt har man också hittills ställt sig avvisande till regler om återförvisning (NJA 1939 s. 96 och 1969 s. 163. Se också Bogdan s. 46 ff med hänv.). Ett grundläggande skäl härtill är att när

en svensk lagvalsregel utpekar en utländsk rättsordning som tillämp-

lig beror det på att sakfrågan anses ha den starkaste och mest

Tillämplig lag

relevanta anknytningen till landet i Delvis andra

fråga. synpunkter gör sig gällande vid bedömningen av av

giltigheten rättshandlingar och vid ett till om ett erkännande av

ställningstagande frågan utländska avgöranden skall bero huruvida den utländska domsto-

på len tillämpat ”rätt” lands Vi återkommer till dessa

lag. frågor.

Vi vill i detta att våra i vissa fall

sammanhang påpeka förslag påverkar rättsläget för svenska medborgare med hemvist i länder som tillämpar och Om en

nationalitetsprincipen återförvisning. svensk med hemvist i avlider

medborgare Västtyskland tillämpar man sålunda där i svensk rätten till arvet. Genomförs vårt

dag lag på förslag kommer man i stället att eftersom den

tillämpa västtysk lag, svenska lagvalsregeln som Konse-

utpekar västtysk lag tillämplig. kvenser av denna typ är och inträffar vid

ofrånkomliga varje förändring av svenska lagvalsregler. En i

olägenhet ligger svårigheterna att ge information till de berörda om det förändrade

rättsläget. Enligt vår kan slutresultatet i det och liknande

mening angivna exempel inte uppfattas som Den svenska att

negativt. lagvalsregeln lagen i den avlidnes hemvistland skall för rätten till arvet

gälla kommer att tillämpas på hela Det kan nämnas att

kvarlåtenskapen. 1955 års Haagkonvention om av konflikter mellan den

reglering nationella lagen och anvisar denna när en

hemvistlagen lösning person har hemvist i ett land som

tillämpar nationalitetsprincipen men den nationella anger att i hemvistlandet skall

lagen lagen tillämpas (Essén-Pålsson s. 21 f, Philip s. 138 ff; Sverige har inte tillträtt konventionen).

6¶Svensk domsrätt

6.1 Gällande svensk rätt

Makars förmögenhetsförhållanden

I utomnordiska förhållanden finns inga lagregler om svensk domsrätt i mål eller ärenden om makars l förar-

förmögenhetsförhållanden.

betena till 1973 års reform uttalade det föredragande statsrådet att det utan särskilt torde vara klart att domstol i samband

stadgande

med mål om får ta upp frågor beträffande

äktenskapsskillnad

t.ex. om bodelning (prop. 1973:158

äktenskapets rättsverkningar, s. 109).

rättsfall beträffande domsrättens omfattning i

Några vägledande

mål eller ärenden om makars finns inte. I

förmögenhetsförhållanden

brist lagregler anses allmänt att de interna forumreg-

på uttryckliga

lerna kan till viss vid av gränserna för

tjäna vägledning bedömningen

svensk domsrätt s. 48-68). Forumreglerna tar i första

(Dennemark

hand sikte att mellan svenska domstolar för

på reglera kompetensen

de fall då svenska domstolar är att behandla en tvist. Med

behöriga

detta betraktelsesätt räcker det måhända att av makarna vid

någon

en har ett forum i vid vilket han eller hon har

bodelningstvist Sverige

att svara i tvistemål i allmänhet (jfr 10 kap. 9 § andra stycket Under alla förhållanden lär det räcka att svaran-

rättegångsbalken).

den har ett allmänt tvistemålsforum här i landet (10 kap. 1 § Rör tvisten lös eller fast som finns i

rättegångsbalken). egendom

lär det också kunna föreligga svensk domsrätt (jfr 10 kap. 3 §

Sverige första stycket andra meningen och 10 kap. 10 § rättegångsbalken).

I den mån en tvist om makars förmögenhetsförhållanden kan betecknas som en tvist rörande lär det för

betalningsskyldighet

domsrätt räcka att svaranden har egendom här i landet (10 kap. 3 §

första stycket första meningen).

är det att svensk domsrätt med stöd av 10 kap.

Slutligen möjligt 18§ kan grundas på att svaranden uttryckligen rättegångsbalken

att tvisten i eller utan invändning om rättens

godtar prövas Sverige

behörighet ingår i svaromål i saken.

Svensk domsrätt 111

Den nordiska fördelar domsrätten mellan länderna i

regleringen

mål om boskillnad och i mål eller ärenden om i samband

bodelning

med talan om hemskillnad och § och 8 § första

äktenskapsskillnad (5

stycket 1931 års förordning). Den saknar intresse för av

belysning allmänna domsrättsfrågor.

Underhåll

Frågor om underhåll till barn kan tas upp i

äktenskapsmål enligt

3 kap. 6 § 1904 års lag. I saknas om domsrätt

övrigt lagbestämmelser

för utomnordiska förhållanden. Vissa av de angivna forumbestämmelserna i

rättegångsbalken

spelar också roll för bedömningen av domsrättens i

omfattning

underhållstvister. Som framgår av det finns det emellertid

följande

beträffande underhåll - till skillnad från makars

förmögenhetsför-

hållanden - också rättsfall i vilka domsrättens

omfattning belyses.

I det nyss återgivna uttalandet av det statsrådet vid

föredragande

1973 års reform nämns också att underhåll till make utan särskilt stadgande kan tas upp i äktenskapsmål. Den interna forumbestämmelsen i 7 kap. 12 § föräldrabalken kan till stöd

möjligen åberopas

för att frågor om underhåll till barn alltid skall kunna tas upp i mål om faderskapet eller vårdnaden. Det finns också rättsfall

åtskilliga

där frågorna behandlats medan samtidigt det däremot, såvitt bekant, inte finns något rättsfall där en underhållstalan i ett mål om faderskapet eller vårdnaden har avvisats av bristande

på grund

domsrätt. Svarandens hemvist här i landet grundar svensk domsrätt. I rättspraxis har också godtagits, senast iNJA 1983 s. 573, att ett barn som har hemvist i Sverige kan föra talan om underhåll här i landet mot en som har hemvist utomlands. I detta

underhållsskyldig

hänseende lär det inte finnas mellan anledning att göra skillnad underhåll till make och underhåll till barn. Det är mera tveksamt i vad mån en grund av

underhållsskyldig på

hemvist här i landet kan föra talan om av eller befrielse

nedsättning

från ett lett sådant

utgående underhållsbidrag. fall, NJA 1965 s. 351,

har högsta domstolen funnit domsrätt I domskälen

föreligga.

nämndes dock också att den

ursprungliga underhållsskyldigheten

bestämts genom en svensk var svenska dom samt att båda parterna medborgare. Det går inte att avgöra om

samtliga förutsättningar måste föreligga.

I ett rättsfall (NJA 1950 s. har domstolen ansett att

464) högsta

underhållsskyldighet mellan makar är en sådan

betalningsskyldighet

som enligt 10 3 § domsrätt när

kap. rättegångsbalken grundar

svaranden har egendom i landet. Det finns skäl att i detta

knappast

112 Svensk domsrätt

hänseende mellan underhåll till make och underhåll till göra skillnad barn. Som av det redan nämnda rättsfallet NJA 1965 s. 351 kan

framgår

det ha för domsrätten att parterna är svenska medborgare

betydelse

eller att talan rör av ett underhållsbidrag som har

omprövning

fastställts av en svensk domstol. Hittills finns det dock inte något rättsfall där av dessa omständigheter ensam grundat svensk

någon

domsrätt.

Arv

På arvsrättens område är den svenska kompetensen mer uttömmande reglerad i 1937 års lag. 12 kap. 1 § sägs att boutredning, bodelning och arvskifte efter en person som hade hemvist här i landet skall äga rum svensk innebär att svensk domstol är behörig enligt lag. Detta att förordna om avträdande till förvaltning av boutred-

egendomens

samt att utse skiftesman. Hade den avlidne inte hemvist ningsman här i landet kan boet avträdas till av boutredningsman om

förvaltning

den avlidne var svensk medborgare eller hade egendom här i landet. och arvskifte skall då också ske enligt svensk lag (2 §),

Bodelning

vilket har till att skiftesman får utses. Av bestämmelserna i 1937

följd

års också i vad mån som finns utomlands ingår i

lag framgår egendom

bodelningen eller arvskiftet (1 §, 5 § första stycket

boutredningen,

och 6 § första stycket). Det bör tilläggas att boutredning enligt svensk efter en avliden som inte hade hemvist här i vissa fall är

lag obligatorisk (3 § tredje stycket).

Därjämte finns en bestämmelse som anger behörigheten att ta upp tvister om arv, testamente och efterlevande makes rätt i

regelrätta

dödsbo om den avlidne var

(10 §). En sådan behörighet föreligger

svensk eller hade hemvist här i landet eller om tvisten

medborgare

rör som finns här. görs för det fallet att den egendom Ett undantag avlidnes i enlighet med bestämmelserna i lagen överläm-

egendom

nats till en utländsk dödsboförvaltning för att genom dess försorg bli föremål för bodelning eller arvskifte.

utredning,

av kompetensen mellan länderna inom den nordiska

Fördelningen

ram saknar intresse för av allmänna frågor om

regleringens belysning

domsrätt på arvsrättens område.

6.2¶Allmänna överväganden

En allmän internationell lagstiftning om makars förmögenhetsförunderhåll och arv bör innehålla bestämmelser om svensk hållanden, dvs. bestämmelser är domsrätt, som anger när en svensk domstol att ett mål eller ärende med utländsk anknyt-

behörig handlägga

ning.

Svensk domsrätt 113

Det finns ett visst samband mellan domsrätts- och lagvalsregler. Sålunda kan i princip regler för domsrätt göras så snäva att lagvalsfrågan förlorar sitt intresse. När det enligt sådana

regler

föreligger svensk domsrätt skulle det vara möjligt att taget

praktiskt

alltid tillämpa svensk lag på grund av sakens starka till

anknytning Sverige. En sådan inriktning på lagstiftningen kan vi inte Svensk godta.

domsrätt bör i första hand ses som en form av samhällsservice till parterna. Så snart det finns ett praktiskt behov eller rimligt intresse av det bör parter beredas möjlighet att lösa sina konflikter vid svensk domstol, oavsett om svensk eller utländsk lag är tillämplig på det materiella rättsförhållandet.

Den svenska domsrättens också samman med

omfattning hänger

frågan om erkännande av utländska avgöranden. Om vi intar en negativ attityd och inte godtar utländska avgöranden det ett

skapar

behov av att ge parter tillgång till svensk domstol även i fall när det ur andra synpunkter framstår som föga rationellt att parterna för processen här i landet. I den mån vi erkänner utländska

avgöranden

minskas behovet av svensk domsrätt som en form av nödfallskompetens för att tvisten skall kunna lösas. Det är likväl att

naturligt

tillhandahålla en vidsträckt möjlighet att anlita svensk domstol, också om reglerna för sådant erkännande Att det

vidgas. härigenom

uppkommer en viss valrätt för parterna kan som regel inte betraktas

som någon olägenhet.

Vid de intresseavvägningar som bör göras kommer till

hänsynen

parterna i främsta rummet. De samhällsintressen som kan vägas in i

bedömningen har begränsad tyngd.

Det finns ett intresse av att de materiella som

regler riksdagen antagit om makars förmögenhetsförhållanden, arv och underhåll

upprätthålls vid konflikter här i landet, när parterna har hemvist i Sverige. När parterna har svag anknytning till Sverige och svensk

lag

inte är tillämplig på det materiella rättsförhållandet detta

spelar

samhällsintresse inte någon roll. I själva verket kan, om banden till Sverige är tillräckligt uttunnade, samhällsintresset tala i motsatt

riktning. Det måste finnas ett rimligt svenskt rättskipningsintresse

för att svenska domstolars tid och arbete skall tas i anspråk för att slita tvister.

Rent praktiska hänsyn verkar i samma riktning. Våra överväganden om domsrätt rör ekonomiska frågor där reglerna enligt svensk

uppfattning är dispositiva. Det betyder att parterna kan själva

komma överens utan att någon myndighet behöver in för att

kopplas

kontrollera resultatet av överenskommelsen. När parterna är oense går ett avgörande av en domstol, en bodelningsförrättare eller en skiftesman ytterst ut på ekonomiska som skall kunna

prestationer

verkställas om inte avgörandet följs frivilligt. Detta faktum utgör ett

114 Svensk domsrätt

avhållande moment därför att den vinnande parten har ett intresse av att avgörandet får en praktisk effekt. Det kan dock inträffa att båda parter önskar ett svenskt avgörande i situationer där svensk domsrätt inte kan antas leda till en effektiv verkställighet. Förekomsten av sådana fall talar emot en alltför snäv begränsning av domsrätten.

Det finns ett intresse av att domsrättsregler görs enkla och

inom hela det familjerättsliga fältet. Det visar sig dock att

enhetliga

ett sådant intresse är svårt att tillgodose. Inom varje område gör sig

särskilda synpunkter gällande som är specifika för just det området.

En enhetlig reglering som skulle täcka in de olika situationer i vilka det är befogat med svensk domsrätt skulle med nödvändighet bli så allmänt hållen att den inte skulle ge tillräcklig vägledning i enskilda fall. Vi har funnit att gemensamma regler inte kan ges. I fortsättningen behandlar vi varje rättsområde för sig. Först vill vi dock ange några synpunkter som är gemensamma.

Domsrättsfrågan är okontroversiell när båda parter i en tvist har hemvist i För parterna är det bekvämare och billigare att

Sverige.

processa i det land i vilket de är bosatta än i något annat land till vilket de har anknytning. Ur samhällets synpunkt är det också angeläget att ställa rättsväsendet till förfogande så att tvister mellan personer som är bosatta här i landet kan bli lösta. Det är först när

har hemvist i var sitt land som en begränsning av hemvistet parterna som grund för domsrätten kan bli aktuell.

Om en part har hemvist i Sverige och den andra utomlands har vardera parten normalt intresse av att föra processen i sitt hemvistland. Om emellertid den part som bor utomlands väcker talan i Sverige mot parten med hemvist här får han eller hon anses frivilligt ha gett upp de fördelar som kan vara förknippade med att föra processen i sitt hemvistland. Det finns inte någon anledning att vägra den parten tillgång till svensk domstol. Svarandens hemvist i Sverige är också en ostridig grund för domsrätt.

En intressemotsättning föreligger däremot om en kärande med

hemvist i Sverige vill väcka talan här mot en person med hemvist utomlands. Denna situation är mer känslig. Vår interna rättsordning

vilar på den uppfattningen att en kärande i förmögenhetsrättsliga

tvister skall väcka talan vid den domstol där svaranden har hemvist. En svarande skall som inte behöva göra sig det besvär som det

regel

innebär någon annanstans. Saken ställer sig dock något

att processa olika i olika typer av mål och vi återkommer med en närmare diskussion i frågan vid de olika ämnesområdena.

Partsställningen har inte lika stor betydelse vid tvister om bodelning efter dödsfall eller om arv eller testamente. Här är det inte parternas hemvist som är av betydelse utan i vilket land den avlidne har haft hemvist.

och rättigheter förutsätter att det

Familjerättsliga förpliktelser

Svensk domsrätt 115

finns en familjerättslig relation mellan parterna. Dessa relationer prövas eller omprövas rättsligt i statusmål. Det kan exempelvis gälla äktenskapsmål, faderskapsmål eller mål om vårdnaden. Ekonomiska förpliktelser på familjerättslig grund prövas ofta i samband med statusmål. Sålunda uppkommer spörsmål om och

bodelning

underhåll ofta som följdfrågor vid äktenskapsskillnad och i vårdnads- och faderskapsmål brukar det bestämmas underhåll till barn. Ekonomiska frågor kan också behandlas I sådana fall utgör

separat. den familjerättsliga relationen en Oftast är denna

prejudiciell fråga.

ostridig mellan parterna men det kan inträffa att invändning görs

exempelvis om giltigheten av en vigsel eller en adoption eller om

faderskapet.

Det är önskvärt med en viss mellan domsrätten i

samordning

statusmål och i mål om ekonomiska rättsverkningar. Det är emellertid inte möjligt att kopiera de regler om domsrätt som gäller i statusmål. I vårdnadsmål är domsrätten reglerad.

ofullständigt

Vidare är de gällande reglerna om domsrätt i äktenskapsmål och

faderskapsmål utformade mot bakgrund av de rättspolitiska syn-

punkter som gör sig gällande inom respektive ämnesområde. Sådana

särsynpunkter är ofrånkomliga och leder till att domsrättsreglerna

inte kan bli helt enhetliga.

En speciell samordningsfråga gäller i vilken omfattning det skall

vara möjligt att i statusmål ta upp tvister om sådana ekonomiska förpliktelser som kan ses som följdfrågor till målet i statusdelen. I praktiken handlar det om den ekonomiska Uppgörelsen, inklusive underhåll, mellan makar vid äktenskapsskillnad och om underhåll till barn vid äktenskapsskillnad samt i mål om faderskapet eller vårdnaden.

En koppling till domsrätten i statusmål är motiverad med

hänsyn

till det nära sambandet mellan statusfrågor och ekonomiska frågor. Om vi i Sverige i ett visst fall anser att det bör vara att döma

möjligt

till äktenskapsskillnad mellan makar bör vi också ge makarna möjlighet att lösa de konflikter i ekonomiskt hänseende som är en

följd av äktenskapsskillnaden, oavsett om kan verkstälavgörandet

las eller förutsätter en frivillig uppgörelse. En sådan i

ordning gäller

dag enligt vad som uttalades i förarbetena till 1973 års

lagstiftning

och har såvitt vi vet inte föranlett några olägenheter i

praktiken

(prop. 1973:158 s. 109). Samma har full bärkraft när det

synpunkter

gäller underhåll till barn i faderskaps- och vårdnadsmål (jfr Bogdan i SvJT 1978 s. 165).

Det kan då inträffa att det i en del fall en domsrätt för

uppkommer

följdfrågor i statusmål när en inte att föra en

behörighet föreligger

separat talan om den ekonomiska förpliktelsen. Behörigheten att pröva sådana förpliktelser ter sig då som en i

utvidgning jämförelse

med vad som annars skulle gälla. Det kan inte att det

generellt påstås

116 Svensk domsrätt

uppkommer några olägenheter härav. Det får ankomma på den part som för en sådan talan att bedöma om den är meningsfull.

6.3¶Makars förmögenhetsförhållanden

6.3.1¶Inledning

Frågor om makars förmögenhetsförhållanden kan aktualiseras vid domstol under äktenskapet utan att någon äktenskapsskillnad är

aktuell, som dock i praktiken sker sällan. Ett exempel är att en

något

make kan behöva rättens för att disponera över sådan

samtycke egendom som är belagd med rådighetsinskränkningar (7 kap. 5§ förslaget till äktenskapsbalk). Enligt andra länders lagar kan det

finnas situationer, som saknar direkt motsvarighet i svensk lag, där ett ställningstagande av rätten påkallas under bestående äkten-

skap. Annars aktualiseras frågan om makars förmögenhetsförhållanden vid upplösning genom äktenskapsskillnad eller dödsäktenskapets

fall. En kan meddelas här i landet eller utom-

äktenskapsskillnad

lands. Den därav föranledda domsrättsfrågan kan formuleras på

sätt. Skall det alltid kunna tvistas om bodelning i Sverige om

följande

svensk domstol dömer till äktenskapsskillnad och under vilka

skall vi kunna behandla en bodelningsfråga när det

förutsättningar

dömts till utomlands? Även andra utländska

äktenskapsskillnad

beslut kan påkalla en ekonomisk uppgörelse här i landet såsom

beslut om legal separation eller om äktenskapets återgång eller ogiltighet. En förutsättning för att vi skall ta upp en bodelningsfråga

med anledning av ett utomlands meddelat beslut om äktenskaplig status är att vi erkänner det utländska beslutet. Denna fråga, orn det finns en till är i förhållande till

anledning bodelning, prejudiciell

domsrätten och får bedömas fristående.

En aktualiseras hos oss vanligen på det

tvistig bodelningsfråga

sättet att en av makarna begär att rätten utser en bodelningsförrättare som har att göra en tvångsdelning av egendomen. Domsrätts-

frågan uppkommer därför vanligen till bedömning när en begäran om bodelningsförrättare framställs, vilket kan ske i äktenskapsmålet

eller fristående från ett sådant mål i ett särskilt ärende. Det kan också tänkas att makar tvistar direkt vid domstol i en fråga som har

för såsom exempelvis om viss egendom utgör

betydelse bodelningen giftorättsgods eller enskild egendom.

När en make avlider är det också många gånger nödvändigt med en uppgörelse mellan den efterlevande maken på den ena sidan och den avlidnes och testamentstagare på den andra. Frågor om

arvingar

efter makes död kommer emellertid att behandlas i

bodelning

avsnittet om arvsfrågor.

Svensk domsrätt 117

6.3.2 överväganden

I våra allmänna överväganden (avsnitt 6.2) har vi föreslagit att

ekonomiska följdfrågor skall kunna behandlas när en äktenskapsskillnad meddelas här i landet. Vårt förslag i denna del utgör endast ett lagfästande av vad som uttalades i förarbetena till 1973 års ändringar av 1904 års lag.

Ett yrkande om utseende av bodelningsförrättare framställs ofta i själva skillnadsmålet. Det händer emellertid inte så sällan att yrkandet framställs först sedan målet om äktenskapsskillnad avslu-

tats. Detta kan exempelvis sammanhänga med att egendomsförhål-

landena är svårutredda eller med att parterna först söker nå en uppgörelse i godo. Det bör därför finnas möjlighet att föra en talan

om bodelning eller att begära att en bodelningsförrättare utses även

sedan en här i landet meddelad äktenskapsskillnad vunnit laga kraft.

Den fortsatta diskussionen om domsrättens

omfattning gäller

enbart tvister som uppkommer under eller som aktua-

äktenskapet

liseras här i landet med anledning av ett utländskt beslut om äktenskapsskillnad eller legal separation eller ett beslut om äktenskapets återgång eller ogiltighet. Som framhållits i avsnittet Allmänna överväganden” bör svarandens hemvist i Sverige grunda svensk domsrätt. Rent lagtekniskt inkluderar denna grund för domsrätt det mer fallet att makarna har hemvist

praktiska bägge

här.

När käranden har hemvist i Sverige och svaranden utomlands är domsrättsfrågan mer svårbedömd. I en del fall kan emellertid makarnas anknytning till Sverige vara mycket stark. De kan ha levt tillsammans här. När gemenskapen kan en av makarna ha

upplösts flyttat utomlands och där väckt talan om äktenskapets upplösning.

Våra lagvalsregler innebär i sådana fall att svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, såvida makarna inte har träffat avtal om att någon annan rättsordning skall tillämpas. Vi anser att det måste vara möjligt för den av makarna som har hemvist här i landet att i Sverige åstadkomma en definitiv uppgörelse av makarnas ekonomiska mellanhavanden.

Vi föreslår att svensk domsrätt skall föreligga när käranden har hemvist här i landet och svensk rätt är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Bestämmelsen täcker tvâ situationer. I den ena har svaranden flyttat utomlands och svensk lag är tillämplig på grund av makarnas tidigare gemensamma hemvist i Sverige. I den andra skall svensk lag tillämpas på grund av ett mellan makarna träffat avtal. De kan då ha haft sitt sista gemensamma hemvist utomlands.

Bestämmelsen innebär att domstolen måste ta ställning till

118 Svensk domsrätt

lagvalsfrågan innan den kan pröva om svensk domstol över huvud är behörig att pröva saken. Detta väcker knappast några betänkligheter. Lagvalet är på sätt vi redovisat i det föregående knutet till

hemvistet. Bedömningen härav skiljer sig inte på något avgörande

sätt från de bedömningar av hemvistet som är gängse i domsrättssammanhang. Alternativt kan domstolen behöva ta ställning till ett avtal genom vilket makarna påstås ha träffat en överenskommelse om att svensk lag skall tillämpas. Inte heller denna bedömning lär

vålla några problem.

Den svenska domsrätten grundad på kärandens hemvist bör inte utsträckas ytterligare. Det kan tänkas att makarna haft sitt sista gemensamma hemvist i Sverige utan att för den skull svensk lag är

tillämplig på förmögenhetsförhållandena. Den ena maken kan ha flyttat härifrån innan tidsfristen i de föreslagna lagvalsbestämmelser-

na har gått ut, så att svensk lag inte har hunnit bli tillämplig. Makarna kan också ha bott här under en längre tid men avtalat att en utländsk

lag skall tillämpas på förmögenhetsförhållandena. Vidare kan

makarna ha haft sitt sista hemvist utomlands och den make, som har hemvist här, ha flyttat hit först i samband med äktenskapets upplösning. I dessa fall kan det enligt vår mening inte anföras bärande skäl för att den ekonomiska slutuppgörelsen skall äga rum här i landet av endast det skälet att den make som väcker talan har hemvist här. När det likväl kan vara befogat med en rättegång här i landet, får det täckas in av andra bestämmelser.

Makar kan ha egendom här i landet utan att i övrigt ha någon

anknytning hit. Sådan egendom kan vara belagd med rådighetsin-

skränkningar så att den make som äger egendomen är förhindrad att disponera över den utan den andra makens samtycke. Den kan också

till följd av äktenskapsrättsliga bestämmelser i en tillämplig utländsk

lag vara samägd eller ingå i en gemensam egendomsmassa så att bägge makarnas medverkan krävs för att det skall vara möjligt att

disponera över egendomen. En fungerande internationellt privat-

rättslig lagstiftning måste möjliggöra för makar med egendom här att lösa eventuella konflikter samt att förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat sätt. Särskilt viktigt är detta om det handlar

om fast egendom.

Egendom här i landet kan också behöva fördelas mellan makar som har erhållit ett utländskt beslut om legal eller

separation äktenskapsskillnad eller ett beslut om äktenskapets återgång eller

ogiltighet. I samband med statusbeslutet kan makarna ha erhållit ett

avgörande i samma stat angående förmögenhetsförhållandena vilket

omfattar egendomen här i landet. Så behöver emellertid inte alltid vara fallet. Även om det finns ett utländskt avgörande om förmögenheten är det inte säkert att vi erkänner det.

Vi har funnit det nödvändigt med en regel som öppnar svensk

Svensk domsrätt 119

domsrätt så snart en make har egendom här som berörs av tvisten. En sådan regel möjliggör en konfliktlösning här i landet såvitt avser förfogande över egendom som kräver bägge makarnas medverkan under ett bestående äktenskap. Den möjliggör också att egendom som någon av makarna innehar här i landet fördelas genom ett bodelningsförfarande sedan det utomlands har meddelats ett avgörande om status efter vilket det skall ske bodelning

äktenskaplig

mellan makarna. En sådan talan kan avse fördelning av gemensam egendom eller Överföring av äganderätten genom bodelning. Den make som äger egendom här kan också vara i behov av ett avgörande som fastställer hans eller hennes framtida rätt till egendomen.

För att tvisten skall anses röra egendom här i landet efter ett utländskt statusbeslut bör krävas att en make framställer anspråk på egendomen. Det bör inte vara tillräckligt att maken riktar ett utjämningsanspråk i pengar mot den make som har egendom här. Ett sådant anspråk, som kan förekomma enligt vissa länders lagstiftning om äktenskaplig förmögenhet, är till sin karaktär mer likt en talan om betalningsskyldighet och kan knappast hänföras till bestämd

egendom.

Om å andra sidan en talan som rör företrädet till egendom i Sverige upptas här i landet lär det vid avgörandet av tvisten ofta vara nödvändigt att även beakta makarnas egendomsinnehav i andra länder. En bodelning förutsätter en totaluppgörelse mellan makarna och kan normalt inte begränsas till egendom som finns här. I specialmotiveringen kommer vi att närmare beröra hur man vid ett bodelningsförfarande skall beakta egendom som finns utomlands.

Det är sålunda tänkbart att vi i Sverige får ta ställning till en

i sin helhet för makar som saknar annan anknytning till

bodelning

än att någon av dem har egendom här som skall ingå i

Sverige

delningen. En sådan konsekvens är ofrånkomlig om man vill säkra möjligheten att tvister om egendom här i landet blir lösta.

Det kan tänkas att makar träffar en överenskommelse om att en tvist om deras förmögenhetsförhållanden skall lösas av svensk domstol eller av en bodelningsförrättare. Frågan är om en sådan överenskommelse skall godtas som en grund för svensk domsrätt i fall då annan tillämplig sådan grund föreligger. En överens-

ingen

kommelse kan ta olika uttryck. Det är sålunda tänkbart att den

sig

träffas utan att det en aktuell konflikt. Den får då den

föreligger

innebörden att eventuella framtida tvister angående äktenskaplig förmögenhet skall lösas av svensk domstol.

En sådan rymmer ett antal komplikationer. Skall

avtalsmöjlighet

den erkännas fullt ut bör det innebära att vi aldrig erkänner ett utländskt avgörande om det finns ett avtal om att svensk domstol skall vara ensam behörig att slita eventuella tvister. Vidare skulle svensk domstol vara obehörig att handlägga en tvist om det finns ett

120 Svensk domsrätt SOU 1987: 18

avtal mellan makarna att tvister skall lösas i ett annat land, oavsett vilken anknytning som makarna i har till Dessa

övrigt Sverige.

konsekvenser är enligt vår alltför När en

uppfattning långtgående.

konflikt uppstår kan makarna ha bytt både hemvist och nationalitet. Anknytningen till den stat som avtalet avser kan med andra 0rd ha förlorat all aktualitet och en process i det landet te sig alldeles opraktisk. Härigenom skiljer sig sådana avtal från överenskommelser om vilken lag som skall i

tillämpas på förmögenhetsförhållandena

äktenskapet. Ett sådant avtal tar sikte de materiella för på grunderna delningen och kan tillämpas oavsett i vilket land som sker.

delningen

Såvitt vi kan bedöma det heller inte behov

föreligger något praktiskt

av avtal om i vilken stat framtida tvister mellan makar skall handläggas. Vi föreslår inte att sådana avtal skall utgöra en grund för svensk domstols

behörighet.

Saken kommer i ett annat om avtalet träffas i en redan

läge

uppkommen tvist. Ett sådant avtal kan ske i olika former. Det kan träffas en uttrycklig överenskommelse innan talan väcks. Överenskommelsen kan också ske inför domstolen så sätt att svaranden

på uttryckligen godtar domstolens behörighet eller underlåter

att göra någon invändning om domstolens Vi anser att en

behörighet.

uttrycklig eller underförstådd överenskommelse att en uppkommen tvist skall lösas av svensk domstol eller att svensk domstol skall utse bodelningsförrättare bör godtas som grund för svensk domsrätt. Makarna har då att överblicka konsekvenserna ett helt

möjlighet på

annat sätt än vid avtal som avser framtida tvister. Den

invändning

som skulle kunna riktas mot en sådan bestämmelse är att man riskerar att svenska domstolars och tid och

bodelningsförrättares

arbete tas i anspråk i tvister där det saknas ett svenskt

rättskipnings-

intresse. Dessa risker bedömer vi som små. Det finns skäl

knappast

att befara att makar önskar föra en process om sina förmögenhetsförhållanden i Sverige om de inte har ett intresse av det.

rimligt

Bestämmelsen bör kunna utgöra ett värdefullt till

komplement övriga domsrättsregler.

Vi föreslår således att svensk domsrätt om svaranden i

föreligger

en uppkommen tvist har eller godtagit att saken skall prövas i Sverige utan invändning om rättens har i svaromål i

behörighet gått

saken. De nu redovisade grunderna för svensk domsrätt bör vår

enligt

uppfattning vara tillräckliga. Vi har inte funnit behov av en där

regel

domsrätten knyts till svenskt Detta

medborgarskap. sammanhänger

med att övriga domsrättsregler täcker även fall där makarna eller en av dem är svensk medborgare. Vi har även övervägt att föreslå någon form av reservbestämmelse enligt vilken domsrätt, eventuellt efter ett särskilt prövningsförfarande, skulle beviljas om särskilda skäl förelåg. En sådan skulle

regel

Svensk dornsrätt 121

kunna fånga upp fall då exempelvis makarna är svenska

bägge

medborgare och käranden endast med eller inte alls kan få

svårighet

sin talan prövad utomlands. Vi har emellertid bedömt att det inte finns behov av en sådan regel.

6.4 Underhåll

6.4.1¶Inledning

Frågor som rör domsrätten vid underhåll av att underhåll är

präglas

en löpande förpliktelse till en ekonomiskt sett svagare Det

part. gäller inte bara att ange när en svensk domstol är att

behörig

fastställa ett underhållsbidrag på begäran av den underhållsberättigade. Oftast framställs ett sådant anspråk i ett statusmål, som kan vara ett äktenskapsmål eller, om frågan rör underhåll till barn, i ett mål om vårdnaden eller faderskapet. Ett underhållsbidrag kan också behöva ändras. Domsrättsfrågan gäller också sådana mål, där partsställningen beror på om det en eller en

yrkas höjning sänkning av bidraget.

Enligt svensk lag kan underhåll på familjerättslig grund endast

utgå till make och barn. Som framhållits omfattar våra

tidigare lagförslag endast dessa kategorier underhåll (avsnitt 5.3.2). Våra

till kan emellertid inte ses som en uttömman-

förslag domsrättsregler

de reglering av vilka underhållsmål som kan tänkas förekomma

slags

vid svensk domstol. Vi har lämnat den frågan öppen.

6.4.2 överväganden

En talan om underhåll bör kunna föras i äktenskapsmål och, om den gäller underhåll till barn, i mål om vårdnaden eller

faderskapet (avsnitt 6.2). Domsrätten i äktenskapsmål framgår av 2 kap.

förslaget till lag om internationella familjerättsfrågor. Domsrätten i

faderskapsmål framgår av lagen om internationella faderskapsfrågor

medan domsrätten i vårdnadsmål hittills lämnats

oreglerad.

När en underhållsfråga är tvistig framställs ett om

yrkande

underhåll regelmässigt i statusmålet. Här finns en skillnad i förhållande till vad som gäller om bodelningsfrågor i samband med äktenskapsskillnad. Ett yrkande om att rätten skall utse en bodelningsförrättare framställs inte så sällan först efter det att målet om äktenskapsskillnad avslutats, vilket motiverar att domsrätten i bodelningsfrågor som aktualiseras vid en inte

äktenskapsskillnad upphör när äktenskapsskillnaden är klar. En motsvarande reglering

för underhållsfrågor är inte En som

befogad. underhållsberättigad

vill att rätten skall döma ut med av ett

underhållsbidrag anledning

statusmål bör framställa yrkandet i statusmålet. Väcks talan först

122 Svensk domsrätt SOU l98:l8

därefter bör den underhållsberättigade hänföra sig till någon annan grund för svensk domsrätt.

Svarandens hemvist i Sverige är en självklar domsrättsgrund, som också omfattar det fallet att båda parterna har hemvist här.

När en kärande med hemvist i Sverige vill föra talan här mot en svarande med hemvist i ett annat land kan det handla om olika fall.

Den som påstår sig underhållsberättigad kan yrka att domstolen

fastställer ett underhållsbidrag. Den underhållsberättigade kan också vilja få ett redan utgående bidrag höjt. Slutligen kan det vara

den underhållsskyldige som har hemvist här och som önskar få ett

underhållsbidrag sänkt eller undanrÖjt.

Den underhållsberättigade är normalt sett den ekonomiskt svagare parten i en underhållsrelation. Det kan vålla problem att föra en process i ett annat land. Detta gäller även om assistens lämnas inom ramen för 1956 års New Yorkkonvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. I svensk rättspraxis har man tillåtit att barn med hemvist i Sverige får föra talan mot en underhållsskyldig som har hemvist utomlands. Huruvida samma regel gäller för make är

inte klarlagt. Enligt vår uppfattning bör både i fråga om make och

barn gälla att en underhållsberättigad med hemvist här skall få föra talan i Sverige mot en underhållsskyldig som har hemvist utomlands.

Den underhållsskyldiges hemvist här i landet utgör en mer

tveksam domsrättsgrund. Den underhållsskyldige kan inte genom-

snittligt sett, i vart fall när det rör sig om underhåll till barn, åberopa samma starka skäl som den underhållsberättigade att som kärande processa i den stat där han eller hon har hemvist.

En viktig aspekt är att en underhållsskyldig måste beredas

möjlighet att få till stånd en ändring av ett utgående underhållsbidrag (jfr NJA 1965 s. 351). Om det ursprungliga underhållsbidraget har

fastställts av en svensk domstol är det inte säkert att avgörandet erkänns i den stat där den underhållsberättigade har hemvist. Ur den statens synpunkt finns det då inte fastställt något underhåll och därmed lär det heller inte finnas någon möjlighet för den underhållsskyldige att få till stånd en ändring av det svenska avgörandet. En underhållsskyldig med hemvist här bör därför kunna väcka talan här om det ursprungliga underhållsbidraget har fastställts av svensk domstol. Domsrätten bör även omfatta jämkning av sådana förbindelser att betala underhållsbidrag som går att verkställa här i landet.

Om det ursprungliga underhållsbidraget har fastställts av en

utländsk myndighet genom ett avgörande som erkänns här i landet har den underhållsskyldige normalt möjlighet att vända sig till en myndighet i samma land för att få underhållet sänkt eller borttaget.

SOU 1987: 18 Svensk domsrätt 123

Så behöver emellertid inte alltid vara fallet. Antag att en svensk man är gift och att familjen har hemvist i ett främmande land. Det

döms till äktenskapsskillnad och samtidigt förpliktas mannen att

betala underhåll till hustru och barn genom ett avgörande som erkänns här. Mannen flyttar därefter till Sverige och hustrun med barnen till ett tredje land. I denna situation, där alla inblandade har förlorat sin anknytning till det land där underhållsbidraget är fastställt, är det inte alls säkert att mannen kan få bidraget omprövat i det landet. Vill det sig illa, kan det dessutom hända att

avgörandet

inte gäller i det land dit hustrun och barnen har I så fall torde

flyttat.

mannen inte heller ha möjlighet att få sin talan upptagen där.

Vi anser det önskvärt att mannen i ett fall som det

angivna ges

möjlighet att få underhållsbidraget omprövat vid svensk domstol. Detta kan uppnås på i princip två sätt. Enligt det ena öppnas svensk domsrätt i samtliga fall då en underhållsskyldig har hemvist i

Sverige

och yrkar ändring av en exekutionstitel som här. det

gäller Enligt

andra införs en regel som öppnar domsrätt efter en

skönsmässig

bedömning i det enskilda fallet. En sådan bestämmelse kan ges den innebörden att svensk domstol får ta upp en fråga om underhåll om parterna har anknytning till Sverige och det föreligger särskilda skäl att saken prövas här.

Enligt vår mening bör det undvikas att domsrätten i mål om

underhåll - liksom när det gäller frågor om äktenskaplig förmögen-

hetsrätt - i termer som

anges ger utrymme för skönsmässiga bedömningar. Sådana bestämmelser förtar verkan av andra mer precist bestämda grunder för svensk domsrätt. Det blir också lätt så att en bedömning av om det föreligger särskilda skäl för svensk domsrätt färgas av de materiella förhållandena i målet. En sådan

sammanblandning är i princip olycklig. ,

Vi föredrar det andra alternativet. En underhållsskyldig med hemvist här bör sålunda kunna väcka talan i samtliga fall då han eller hon av en exekutionstitel - svensk eller utländsk -

yrkar ändring som gäller här. De olägenheter som är förknippade med denna

lösning får godtas. De består närmast i att det öppnas möjlighet för en kärande att föra en rättegång här i landet även i fall då det framstår som rimligare att tvisten löses i det land där den underhållsberättigade har hemvist. Denna aspekt får emellertid inte överdrivas. Det är ofta lika svårt för en underhållsskyldig att föra talan i den underhållsberättigades hemvistland som tvärtom. Det kan nämnas

att enligt 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet är en fördagsslu-

tande stat skyldig att erkänna avgöranden från såväl den underhålls-

berättigades som den underhållsskyldiges hemviststat.

Vi anser det tillräckligt att den nu diskuterade i

domsrättsgrunden

lagtexten anges på det sättet att den underhållsskyldige skall ha

124 Svensk dorrzsrätt

hemvist här. Det behöver m.a.o. inte särskilt anges att yrkandet skall avse ändring av en exekutionstitel som gäller här. Någon egentlig utvidgning av domsrätten uppkommer därmed inte. Rent formellt

uppstår en möjlighet för en underhållsskyldig att föra en fastställel-

setalan om att underhållsskyldighet inte föreligger. En sådan process ter sig emellertid alldeles opraktisk. Vi har inte hört talas om att det förts någon sådan.

Slutsatsen av det anförda blir således att svensk domsrätt bör

föreligga om den underhållsberättigade eller den underhållsskyldige

har hemvist i Sverige.

Parterna kan tänkas träffa avtal om att en svensk domstol skall lösa en konflikt om underhåll. Vi föreslår att samma regel skall gälla som vid konflikter om makars förmögenhetsförhållanden. Den argumentering som vi fört i frågan i avsnitt 6.3.2 är i allt

väsentligt tillämplig

också vid underhållsskyldighet. innebär att svensk doms-

Förslaget

rätt föreligger om svaranden i en uppkommen tvist har godtagit att saken skall prövas i Sverige eller utan invändning om rättens behörighet har gått i svaromål i saken.

I rättspraxis har man som domsrättsgrund i ett mål om underhåll till make godtagit att svaranden har egendom i Sverige (NJA 1950 s.

464). Avgörandet grundade sig på en tillämpning av bestämmelsen i

10 kap. 3§ första stycket rättegångsbalken, enligt vilken den som

inte har hemvist här i landet i tvist om betalningsskyldighet får sökas

där honom tillhörig egendom finns. Vid utformningen av denna regel

har de internationellt privaträttsliga aspekterna beaktats (NJA II 1943 s. 99). Bestämmelsen måste ses mot bakgrund av att utländska

förmögenhetsrättsliga domar inte erkänns i Sverige annat än

undantagsvis. Man behöver då öppna svensk domsrätt för att ge

borgenärer en möjlighet att erhålla betalning ur gäldenärens

egendom. I den mån utländska underhållsavgöranden kan verkställas här, vilket för närvarande är möjligt om de har meddelats i länder i förhållande till vilka Sverige har konventionsåtaganden, är det inte

nödvändigt att här föra en process om underhällsskyldigheten.

Detsamma blir fallet om erkännande av utländska avgöranden utvidgas genom en allmän lagregel. I samma mån försvinner behovet av att här föra en särskild process på grund av att svaranden har egendom här. Vi föreslår inte någon sådan bestämmelse.

Vi har övervägt att knyta svensk domsrätt till de inblandades svenska medborgarskap men inte kunnat finna att det föreligger tillräckliga skäl för en sådan regel, som bara skulle få betydelse om

ingen annan domsrättsgrund är för handen.

SOU 1987: 18 Svensk dornsrätt 125

6.5 Arv

6.5.1¶Inledning

Domsrättsfrågan gäller här i första hand att fastställa när de svenska

reglerna om boutredning automatiskt är tillämpliga. Förfarandet

följer i dessa fall i sin helhet föreskrifterna i ärvdabalken, vilket innebär att förvaltningen i första hand skall ske av

delägarna själva

och att förvaltning genom boutredningsman, som utses av rätten, står till buds som en möjlighet. Enligt gällande rätt skall boutredning enligt svensk lag alltid ske om den avlidne vid dödsfallet hade hemvist i Sverige (2 kap. 1 § 1937 års lag).

I andra hand gäller det att fastställa i vilka fall som det skall vara möjligt att åstadkomma en svensk boutredning genom ett beslut av tingsrätt om boets avträdande till förvaltning av

boutredningsman.

Enligt 1937 års lag kan det alltid ske om den avlidne var svensk medborgare eller om den avlidne efterlämnat egendom här i landet

(2 kap. 2 § 1937 års lag). Boutredning efter en svensk medborgare

med hemvist utomlands omfattar även egendom utomlands medan den efter en utländsk medborgare endast omfattar egendomen häri landet (2 kap. 5 och 6 §§). Det bör tilläggas att enligt gällande rätt skall boutredning genom boutredningsman i vissa fall alltid äga rum

(2 kap. 3 §).

Boutredningen syftar till att bereda boet för arvskifte, som i vissa fall när den avlidne var gift kan behöva av en I

föregås bodelning.

första hand är bodelning och arvskifte Om

privata förrättningar.

parterna inte kan enas kan dock en av utsedd skiftesman

tingsrätten göra en tvångsdelning. Domsrättsfrågan gäller här att ange när en

svensk domstol är behörig att på begäran utse en skiftesman. I 1937 års lag anges denna behörighet att det sägs att och

genom bodelning

arvskifte skall äga rum enligt svensk lag, vilket skall ske om den avlidne hade hemvist här eller om boet i annat fall avträtts till

förvaltning av boutredningsman (2 kap. 1-3 §§ 1937 års lag).

En tvist om arv, testamente eller om en efterlevande makes rätt i dödsbo kan också väckas direkt vid domstol. För detta fall har 1937 års lag en uttrycklig Svensk domstol är sålunda

domsrättsregel.

behörig om den avlidne var svensk eller hade hemvist

medborgare

här eller tvisten i annat fall rör egendom här i landet. Behörigheten gäller dock inte det fallet att egendomen enligt lagens föreskrifter utlämnats till en utländsk dödsboförvaltning och genom dess försorg är föremål för utredning, bodelning eller arvskifte.

Överväganden

Huvudregeln i gällande lag om boutredning bygger på hemvistprin-

cipen. Boutredning enligt svensk lag skall sålunda ske om den

126 Svensk domsrätt

avlidne hade hemvist här och omfatta även boets tillgångar utomlands. Denna bestämmelse överensstämmer med våra värderingar och det finns inte anledning att ompröva den. En annan sak är att det i vissa fall kan vara svårt att utomlands vinna gehör för uppfattningen att egendomen där skall ingå i det svenska förfarandet. Det blir då i praktiken nödvändigt att anpassa sig till de faktiska förhållandena. Den anpassning som kan behöva ske utgör enligt vår uppfattning inte något förhållande som bör inverka på domsrättsfrågan. Boutredning skall ske enligt svensk lag och tingsrätten skall vara behörig att utse

boutredningsman.

En konsekvent tillämpning av hemvistprincipen leder till att egendom som finns i Sverige efter en avliden, som hade hemvist utomlands, bör överlämnas till dödsboförvaltning i den avlidnes hemvistland. lag är detta inte möjligt utom i fall då

Enligt gällande egendomen har ringa värde. Överstiges denna värdegräns måste avträdas till förvaltning av boutredningsman som då egendomen verkställer en boutredning enligt svensk lag. Denna procedur

framstår många gånger som alltför omständlig och kostnadskrävande. Särskilt uttalat är detta om det rör sig om en utländsk medborgare med hemvist utomlands och utan annan anknytning till

Sverige än den här befintliga egendomen. Enligt vår uppfattning bör dödsbodelägarna eller en utländsk dödsboförvaltning i den avlidnes

hemvistland tillåtas att ta hand om egendomen här i landet. l flertalet

fall finns av kvarlåtenskapen liksom borgenärer och

merparten arvingar där. Praktiska skäl talar därför för att hela boutredningen sköts därifrån. Detta bör gälla oavsett om den avlidne var svensk eller utländsk medborgare. Det kan nämnas att redan familjerättskommittén föreslog en ordning som den nu skisserade (SOU 1969:60 s. 245 och 247).

En svensk efter en person med hemvist utomlands

boutredning

bör m.a.o. inte vara obligatorisk. Frågan gäller då om det skall vara

möjligt för en behörig person att vid tingsrätt begära att egendomen

avträds till förvaltning av boutredningsman. En eventuell utländsk

förvaltning av egendomen skulle då upphöra, såvitt egendomen

fortfarande finns kvar här. En sådan ordning anser vi nödvändig.

Borgenärer, dödsbodelägare och andra rättsägare bör ges möjlighet

att säkra sina intressen på detta sätt så snart det finns egendom här i landet efter en avliden person. I sådana fall bör boutredningen endast omfatta den här i landet befintliga egendomen.

Den nuvarande lagen går längre än så. Om den avlidne var svensk medborgare finns det alltid möjlighet att ställa boet under förvalt-

ning av boutredningsman och boutredningen omfattar då även

egendom som finns i andra länder. Detta gäller även om det inte finns någon egendom efter den avlidne i Sverige. Dessa regler står inte i överensstämmelse med att boutredningen bör skötas

principen

Svensk domsrätt 127

i det land där den avlidne hade hemvist. Det lär heller knappast

finnas några möjligheter att fullfölja lagens intentioner i praktiken. I den mån boutredningsmannen alls får någon egendom att förvalta

beror det på inställningen i den stat där finns.

egendomen

Man lär dock inte kunna bortse från att det i ett

möjligheten

främmande land finns egendom efter svenska medborgare vilken inte blir föremål för boutredning där. I den mån man i sådana länder är beredd att låta en svensk dödsboförvaltning ta hand om egendomen bör det kunna ske. Det bör m.a.0. kunna förordnas en svensk boutredningsman för att ta hand om egendom efter en avliden svensk medborgare även om det inte finns någon kvarlåtenskap här i landet.

H

Vi anser det inte att domstolen i ärendet om utseende av

lämpligt

boutredningsman skall gå in på en om det finns

prövning verkligen

någon egendom utomlands att ta hand om. Konsekvensen blir då att det för svensk domsrätt i ett ärende om utseende av

boutrednings-

man bör räcka att den avlidne var svensk Det får sedan

medborgare.

under förfarandets gång visa om får

sig boutredningsmannen någon

egendom att förvalta. I lagen bör anges att en efter en

boutredning

svensk medborgare som hade hemvist utomlands ingår dels

egendom

som finns här dels som finns utomlands och som inte där

egendom

blir föremål för Denna bestämmelse är dock

boutredning. ingen domsrättsregel. Vid boutredningen skall kvarlåtenskapen beredas för bodelning

och arvskifte. Nästa domsrättsfråga blir i vilka fall domstol skall få ta upp en fråga om utseende av bodelningsförrättare eller skiftesman eller ett mål om bodelning, arv eller testamente. En sådan domsrätt är självklar när den avlidne hade hemvist här. Diskussionen

gäller

därför avlidna med hemvist utomlands.

När vi i det föregående föreslagit att här efter en avliden

egendom

med hemvist utomlands får tas om hand av eller av

dödsbodelägarna

en dödsboförvaltning i den avlidnes hemvistland det

grundar sig på

uppfattningen att också bodelning och arvskifte skall ske i hemvistlandet och att eventuella tvister skall

handläggas där. En rättsägare kan dock få till stånd ett svenskt att

boutredningsförfarande genom

begära att rätten utser en boutredningsman. Innan det har skett finns det inte någon anledning att svensk domstol skall vara att

behörig

handlägga tvister eller att utse en bodelningsförrättare eller en skiftesman. Enligt vad vi senare kommer att redovisa föreslår vi också att egendom som omhändertagits av en svensk

boutrednings-

man i vissa fall skall kunna överlämnas till en i ett

dödsboförvaltning

annat land. Har så skett bör det heller inte

föreligga någon

domsrätt.

Kvar blir då fall när en avliden som saknade hemvist här efterlämnat egendom som förvaltas av en svensk

boutredningsman.

128 Svensk domsrätt

Det kan vara som den avlidne efterlämnat här eller,

egendom

beträffande svensk medborgare, egendom i annat land som boutredningsmannen fått ta hand om. I dessa fall bör det föreligga en svensk domsrätt för att den framtida rätten till egendomen skall kunna bestämmas. En annan sak är att det kan finnas anledning att erkänna ett utländskt som rör egendomen. En diskussion härom

avgörande

hör dock hemma i avsnittet om erkännande av utländska avgöranden som en om när ett svenskt förfarande bör vika för ett utländskt.

fråga

Den berör m.a.o. inte den svenska domsrätten. Vid bodelning bilden av att inte bara den avlidnes

kompliceras

utan också den efterlevande makens egendom kan komma att beröras. En omfattar i princip, i vart fall enligt

dödsboförvaltning

svensk rätt, endast den avlidnes Den efterlevande maken

egendom.

fortsätter att förvalta sin egen egendom med en redovisningsskyldighet gentemot dödsboet (12 kap. 4§ giftermålsbalken, 9 kap. 3§ till Motsvarande bestämmelser kan finnas

förslaget äktenskapsbalk).

i en eventuellt utländsk En efterlevande make kan

tillämplig lag.

behöva den framtida rätten till sin egendom genom ett

klargöra

svenskt Det kan också tänkas att ett dödsbo som

avgörande.

förvaltas utomlands har behov av ett avgörande. Den diskussion som förts om domsrätten i mål och ärenden om makars

tidigare

medan makarna lever är i allt väsentligt

förmögenhetsförhållanden

också när det skall ske en bodelning efter makes död. Vi

tillämplig

föreslår att det i lagens arvsavsnitt hänvisas till de domsrättsregler som skall gälla då. I vårt saknas dock en bestämmelse som grundar svensk

förslag

domsrätt ett eller underförstått avtal om att tvisten

på uttryckligt

skall lösas vid svensk domstol. Det lär knappast finnas något för tvister om arv eller testamente vid svenska domstolar utrymme om den avlidne haft hemvist utomlands och förvaltas av

egendomen

en utländsk dödsboförvaltning. Inte heller för bodelning efter makes död har vi bedömt att det skulle föreligga ett behov av en domsrätt som grundar sig på avtal mellan parterna.

sou 1987:18 129

7¶Erkännande av utländska

avgöranden

7.1 Gällande svensk rätt

Innebörden av att ett utländskt avgörande erkänns i Sverige brukar

det sättet att avgörandet jämställs med sammanfattningsvis anges på

ett motsvarande svenskt avgörande. De rättsverkningar det kan bli tal om är rättskraft och verkställighet. I rättskraften ligger att det utländska avgörandet utgör rättegångshinder för ett mål om samma sak i Sverige samt att det är bindande i alla sammanhang där den

fråga som har avgjorts kommer upp till bedömning prejudiciellt här i

landet. Med rättskraften sammanhänger också spörsmålet i vad mån ett pågående utländskt förfarande, som kan utmynnai ett avgörande som erkänns här, skall utgöra hinder mot en rättegång här i landet, dvs. ett utländskt förfarandes Ett utländskt

litispendensverkan.

förutsätts bli granskat ur delvis andra synpunkter än

avgörande svenska, om avgörandet skall läggas till grund för verkställighetsåt-

gärder.

Utländska avgöranden får inte verkställas i Sverige utan stöd av lag

(3 kap. 2§ utsökningsbalken). Någon motsvarande lagregel finns

inte om erkännande av utländska avgöranden.

I 2 12 och 13 §§ 1937 års lag ges allmänna regler om

kap.

erkännande och av utländska domstolsavgöranden i

verkställighet

tvister om bodelning efter makes död, om arv eller om testamente. Även avgöranden av andra myndigheter eller av särskilt förordnade skiftesmän sådana bodelningar eller arvskiften skall

angående

erkännas. Verkställighet kan i dessa fall, liksom när det gäller avgöranden av svenska bodelningsförrättare eller skiftesmän, dock ske först sedan en part har erhållit en svensk fullgörelsedom på

grundval av bodelningen eller arvskiftet. Vissa förutsättningar skall

vara uppfyllda för att det utländska avgörandet skall erkännas eller verkställas. Det måste ha meddelats i en stat där den avlidne var

eller hade hemvist. Det får inte avse egendom som ingår

medborgare

i en svensk eller som skulle ha ingått i en bodelning eller

boutredning

ett arvskifte här i landet. Det måste ha vunnit laga kraft. Såvitt det omfattar här i landet får inte strida mot den lag

egendom avgörandet

130 Erkännande av utländska avgöranden

som enligt svenska regler är rätten till arv efter den

tillämplig på

avlidne. Avgörandet får inte heller vara med

uppenbart oförenligt

grunderna för rättsordningen här i landet. För tredskodomar

ges den föreskriften att den part som uteblivit eller

antingen personligen

genom ombud i tid måste ha fått del av i målet. En

stämningen

utländsk domstols dom får verkställas här först sedan

förutsättning-

arna för erkännande och av Svea hov-

verkställighet har prövats

rätt.

Övriga lagbestämmelser om erkännande och verkställighet av

utländska avgöranden om makars om

förmögenhetsförhållanden,

underhåll och om arv grundar

sig på konventionsåtaganden.

Den nordiska är en rad olika

regleringen uppdelad på författningar

och därmed relativt Den 1931 års

svåröverskådlig. grundar sig på

konvention innehållande internationellt bestämmel-

privaträttsliga

ser om och 1934 års konven-

äktenskap, adoption förmynderskap,

tion om arv, testamente och 1962 års konvention

boutredning, angående indrivning av underhållsbidrag och 1977 års konvention

om erkännande och verkställighet av domar

på privaträttens

område.

I 1931 års förordning, som hänför till konventionen samma år,

sig

finns regler om erkännande av boskillnader och sådana

avgöranden

om bodelning, skadestånd och som har träffats

underhållsskyldighet,

i samband med mål om hemskillnad och i de

äktenskapsskillnad

andra nordiska staterna (5 §, 8 § första stycket och 22 §). En skyldighet att erkänna underhållsbeslut som i tiden efter en

ligger

hemskillnad eller äktenskapsskillnad och som kan innefatta en ändring av ett tidigare meddelat beslut också § andra

föreligger (8

stycket och 22 §). Regleringen innefattar delvis en

obligatorisk

fördelning av domsrätten mellan länderna (NJA II s. 423 ff) och är på angivet sätt inskränkt till att avse makar som är medborgare i de

nordiska länderna. Avgörandets förutsättningar med till hänsyn

hemvist eller medborgarskap i det ena eller andra av de

fördragsslu-

tande staterna får emellertid inte prövas i den stat där om

frågan erkännande uppkommer.

1931 års förordning innehåller endast föreskrifter om erkännande av avgöranden. Bestämmelser om av sådana

verkställighet avgöran-

den som erkänns enligt 1931 års såvitt avser

förordning ges,

underhåll, i lagen (1962:512) om i av underhålls-

indrivning Sverige

bidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller och, såvitt

Norge

avser boskillnader och i samband med hemskillnad eller

bodelningar äktenskapsskillnad, i lagen (1977:595) om erkännande och verkstäl-

lighet av nordiska domar område § första

på privaträttens (7 stycket

1). Enligt sin ordalydelse omfattar bestämmelserna i 1977 års lag även vissa andra avgöranden angående makars

förmögenhetsförhål-

Erkännande av utländska avgöranden 131

landen, vilka inte omfattas av erkännandebestämmelserna i 1931 års

förordning.

Den nordiska regleringen på arvsrättens område har begränsats så att den avser avlidna som vid dödsfallet hade hemvist och var medborgare i något nordiskt land. Överenskommelsen bygger på

hemvistprincipen. Boutredningen och eventuella tvister angående

kvarlåtenskapen skall handläggas i den stat där den avlidne hade hemvist. Av intresse i detta sammanhang är lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Där ges föreskrifter om erkännande av vissa beslut som har träffats i de andra länderna (8 §). De centrala bestämmelserna har emellertid intagits i lagen om erkännande och

verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (jfr särskilt

7 § första stycket 5). Överenskommelsen om indrivning av underhållsbidrag skiljer sig i

flera hänseenden från de andra överenskommelserna. Det rör sig om

en renodlad indrivningskonvention. Verkställighet enligt lagen (1962:512) om indrivning av underhållsbidrag, fastställda i Dan-

mark, Finland, Island eller Norge är inte kopplad till något erkännande av de underhållsbeslut som har meddelats i de andra nordiska länderna. För svensk del innebär detta att vi är skyldiga att verkställa ett beslut som har meddelats i något av de andra länderna men att beslutet inte är rättskraftigt utan kan omprövas här (vissa underhållsbeslut vinner dock rättskraft enligt 8 och 22 §§ 1931 års lag). Verkställighet får inte ske i strid mot ett svenskt avgörande (1 § andra stycket 1962 års lag). Regleringen omfattar underhåll till ”make, förutvarande make, barn i äktenskap, styvbarn, barn utom äktenskap eller moder till sådant barn. Den indrivningsgrundande handlingen kan vara en lagakraftvunnen dom, en administrativ

myndighets beslut eller en skriftlig förbindelse varigenom någon förpliktats eller åtagit sig att betala underhållsbidrag. En förutsätt-

ning är att verkställighet kan vinnas i den stat där domen eller beslutet meddelades eller förbindelsen ingicks. Detsamma gäller icke lagakraftvunna domar och sådana beslut som kan verkställas lika med en lagakraftvunnen dom.

Varken den underhållsskyldige eller den underhållsberättigade

behöver vara medborgare i något nordiskt land. Inte heller finns det andra begränsningar av innebörd att någon av parterna behöver ha haft någon speciell anknytning till den stat i vilken underhållsbeslutet har meddelats.

I den nordiska regleringen finns det inte inbyggt något stadfästelseförfarande där verkställbarheten av beslut prövas särskilt av domstol eller annan myndighet.

Sverige har träffat en överenskommelse med Schweiz om erkännande och verkställighet av domar, den svensk-schweiziska doms-

132 Erkännande av utländska avgöranden

konventionen från år 1936. Överenskommelsen omfattar domar i tvistemål och därmed även familjerättsliga avgöranden. De svenska bestämmelserna finns i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz. En förutsättning för erkännande är att en schweizisk domstol har varit behörig att

meddela domen. I frågor av personrättslig, familjerättslig eller

arvsrättslig natur anses en schweizisk domstol ha varit behörig, om sådan under motsvarande omständigheter skulle ha

behörighet

tillkommit svensk domstol (5 § andra stycket). En viktig begränsning, såvitt avser domar i nu berörda frågor, är att domen inte får vara grundad på lag vars bestämmelser i ämnet strider mot den lag

som skolat tillämpas enligt här gällande internationellt privaträttsliga

regler. Vissa andra begränsningar finns också (4 §). Innan en dom får verkställas här i landet skall förutsättningarna för detta prövas av Svea hovrätt.

Sverige har tillträtt 1958 års Haagkonvention om erkännande och

verkställighet av avgöranden om underhållsbidrag till barn och 1973

års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöran-

den angående underhållsskyldighet. Bägge konventionerna gäller

endast i förhållandet mellan de stater som tillträtt demÅ 1973 års konvention har ett vidare tillämpningsområde och ersätter 1958 års konvention i förhållandet mellan de stater som har tillträtt bägge konventionerna. Konventionerna tillämpas inte mellan de nordiska stater som har tillträtt dem i den mån den nordiska regleringen äger

tillämpning.

1958 och 1973 års Haagkonventioner står öppna för undertecknande för de stater som var företrädda vid Haagkonferensens åttonde session resp. medlemmar i vid tidpunkten för dess

Haagkonferensen

tolfte session (artikel 15 och artikel 30 i resp. konvention). Även andra stater har möjlighet att ansluta sig till konventionerna. En sådan anslutning till 1958 års konvention får endast verkan i förhållande till sådana fördragsslutande stater som förklarar sig

godkänna anslutningen. Enligt 1973 års konvention åligger det

däremot en fördragsslutande stat att inom viss tid göra invändning mot anslutningen för att förhindra att den får verkan i förhållandet mellan staterna (artiklarna 17 och 31 i resp. konvention).

På grundval av konventionerna har utfärdats lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn och lagen (1976:108) om erkännande

1 1958 års konvention har tillträtts av Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Liechtenstein, Nederländerna med Nederländska Antillerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Surinam, Tjeckoslovakien, Turkiet, Ungern och Österrike samt 1973 års konvention av Finland, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna med Nederländska Antillerna, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien och Nordirland, Tjeckoslovakien och Turkiet.

Erkännande av utländska 133

avgöranden

och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyl-

dighet. Innebörden av lagarna skall här bara återges i huvuddrag.

Bägge lagarna avser underhåll till barn för tid innan den underhålls-

berättigade har fyllt 21 år eller har ingått äktenskap. 1976 års lag

avser också underhåll till bl.a. make eller förutvarande make.

Bägge lagarna innehåller föreskrifter om erkännande och verkställighet av både domstols domar och myndigheters beslut samt

föreskrifter om verkställighet av domstolsavgöranden som inte har

vunnit laga kraft. 1976 års lag innehåller därjämte särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av förlikningsavtal som har träffats inför domstol eller myndighet och sådan handling rörande underhållsskyldighet, som har upprättats av eller inför en myndighet eller offentlig funktionär och som kan verkställas i den stat där den har upprättats. En ytterligare utvidgning i förhållande till

1965 års lag är att 1976 års lag är tillämplig på bidragsbelopp som

tillkommer offentligt organ, som har förskotterat bidraget.

Lagarna ställer upp särskilda krav att den utländska

på myndig-

heten skall ha varit behörig att träffa avgörandet. Ett

avgörande

anses ha meddelats av om den

behörig myndighet underhållsskyldige

eller den underhållsberättigade hade hemvist i den främmande staten, när talan väcktes. Som också att den

behörighetsgrund gäller underhållsskyldige uttryckligen har godtagit att saken prövats av myndigheten eller utan invändning om har i behörigheten ingått

svaromål i saken. Enligt 1976 års lag godtas också ett avgörande från den stat där både den och den underhållsberätti-

underhållsskyldige

gade var medborgare. Slutligen föreskrivs i 1976 års att

lag

avgörandet skall anses vara meddelat av i

behörig myndighet fördagsslutande stat, om underhållet utgår med anledning av äktenskapsskillnad eller legal separation eller med anledning av

ogiltigförklaring eller återgång av förutsatt att beslutet

äktenskapet,

har meddelats av en myndighet i samma stat och att i

myndigheten

sådant hänseende var behörig enligt svensk

lag.

Bägge lagarna innehåller bestämmelser om att ett inte

avgörande

skall godtas om det har förelegat eller

vissa grova brister i förfarandet om det strider mot svensk ordre Särskilda

public. regler ges också för

konflikter mellan motstridiga avgöranden och mellan

avgöranden

och i olika länder. Gemensamt för

pågående rättegångsförfaranden bägge lagarna är att verkställighet måste föregås av att Svea hovrätt

prövar det utländska avgörandet.

Av intresse i sammanhanget är också 1956 års New Yorkkonvention om indrivning av i utlandet. Konven-

underhållsbidrag

tionen har tillträtts av ett 40-tal länder, däribland Den

Sverige.

förpliktar inte staterna att erkänna och verkställa varandras avgöranden utan begränsar sig till att administrativa och tekniska

reglera frågor. En underhållsberättigad som vistas utomlands i en fördrags-

134 Erkännande av utländska

avgöranden

slutande stat kan sålunda via ett förmedlande organ i den staten

påkalla att utrikesdepartementet som mottagande organ i Sverige

vidtar alla ändamålsenliga åtgärder för utfående av underhållsbi-

drag. Inom ramen för dessa åligganden medverkar utrikesdepartementet i ganska stor utsträckning till att underhållsberättigade med

hemvist utomlands, nästan alltid barn, erhåller svenska exekutionstitlar i form av domar eller utfästelser att betala underhållsbidrag. Sökanden har därvid samma rätt till rättshjälp som svenska medborgare och är befriade från skyldigheten att ställa säkerhet för

rättegångskostnader?

7.2¶Utländsk rätt och internationellt samarbete

7.2.1¶Inledning

I detta avsnitt skall ges en komparativ framställning av frågor om \ erkännande och verkställighet av utländska domar angående underhåll, makars förmögenhetsförhållanden och arv. Det är dock inte

möjligt att strikt begränsa redogörelsen till domar av nämnda slag.

Anledningen är att erkännandet av sådana domar i de flesta länder bedöms allmänna - för alla eller för olika av

enligt många typer

domar - om erkännande av utländska domar

gemensamma regler och måste behandlas inom denna vidare ram. Även sådana regler kan visserligen ge utrymme för skillnader mellan olika slags domar, ty de villkor som föreskrivs för erkännande har ofta en varierande innebörd från det ena rättsområdet till det andra (det gäller särskilt sådana villkor som hänför sig till den utländska domstolens behörighet) eller olika för skilda typer av domar (så t.ex. det

tillämpas

allmänna ordre public-förbehållet). Sådana skillnader finns såväl mellan de här aktuella typerna av domar inbördes som vid jämförelse med andra slags domar. I stor utsträckning blir det likväl nödvändigt

att ge framställningen en tämligen generell inriktning. Vad särskilt angår underhållsfrågor, bör redogörelsen lämpligen

gå något utöver den ram som anges genom begreppet erkännande och verkställighet av utländska domar. Det finns på detta område en hel del regler av en annan typ, vilka föreskriver ett samarbete mellan myndigheterna i de inblandade länderna i syfte att underlätta framställningen och indrivningen av krav på underhåll i fall där parterna är bosatta i skilda länder. Dessa regler är ofta av stor praktisk betydelse. Även om de närmast kan karakteriseras som

Kungörelsen (1973:138) om tillämpning av rättshjälpslagen (1972:429) beträffande medborgare i vissa främmande stater, tillkännagivande (1980:311) om befrielse i vissa fall för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader m.m.

Erkännande av utländska 135

avgöranden

bestämmelser om internationell har de med till sitt

rättshjälp, hänsyn

syfte och sin funktion så nära samband med om

regler verkställighet

av utländska domar att de bör ägnas åtminstone en viss uppmärksamhet i detta sammanhang. Vidare kan redogörelsen inte gärna begränsas till sådana regler i ämnet som har kommit till stånd genom autonom nationell rättsbildning. Hänsyn måste också tas till det stora och växande

ständigt

antalet regler som har vuxit fram internationellt genom samarbete, främst i form av konventioner men delvis också utan direkta konventionsbindningar. I flera länder i multilaterala

Europa spelar

och bilaterala konventioner om erkännande och av

verkställighet

domar i praktiken en betydligt större roll, i vart fall inom en del rättsområden, än respektive lands autonoma för sådana

regler

frågor. Indirekt och mera långsiktigt har den rättsbildning som äger rum genom konventioner och annat internationellt samarbete betydelse också på så sätt att den tenderar att

påverka utformningen

och tillämpningen av autonom nationell rätt.

Geografiskt begränsas den följande till redogörelsen väsentligen

förhållandena i Europa och i viss mån USA. är

Framställningen

emellertid primärt inriktad på och disponerad efter de och

problem

typer av lösningar som förekommer. Avsikten är sålunda inte att beskriva rättsläget land för land, än mindre att

ge fullständiga

upplysningar om gällande rätt i det ena eller andra landet. Angående den terminologi som används i detta avsnitt kan

följande förtjäna att påpekas: I vissa är det sammanhang nödvändigt

att skilja mellan erkännande och av utländska domar.

verkställighet

När det kan ske utan emellertid för enkelhetens

olägenhet begagnas

skull termen erkännande som en för båda

samlingsbeteckning

begreppen. Termen ursprungsland eller land nr 1 betecknar det land där talan har väckts och en dom har meddelats. Med

forumlandet

eller land nr2 avses det land där frågan om erkännande av domen kommer upp. Termen dom används inte i någon teknisk utan

mening

omfattar i förekommande fall också andra av

slags avgöranden

domstolar eller andra myndigheter.

7.2.2 Internationella konventioner och

enhetlig lagstiftning

I förhållanden mellan de nordiska länderna erkänns domar bl.a. ide ämnen som är aktuella i betänkandet en rad konventioner och

enligt enhetlig nationell lagstiftning. Av betydelse i detta är sammanhang

1931 års äktenskapskonvention, 1934 års arvskonvention, 1962 års konvention angående indrivning av samt 1977 års

underhållsbidrag

domskonvention jämte enhetlig i till sist-

lagstiftning anknytning

nämnda konvention. Detta behandlas i mån av behov

regelverk på

andra ställen i betänkandet.

136 Erkännande av utländska avgöranden

Övriga multilaterala konventioner som redovisas här är begränsade till underhållsdomar eller är i detta sammanhang av intresse endast såvitt angår sådana domar.

Den äldsta av de hithörande konventionerna och den som har den bredaste anslutningen är 1956 års New Yorkkonvention om indriv-

av underhållsbidrag i utlandet, vilken har tillträtts av ett 40-tal

ning

stater, bland dem Sverige (SÖ 1958:60). Denna konvention, som har haft förebilder i anglo-amerikansk lagstiftning, främst den amerikanska Uniform Reciprocal Enforcement of Support Act (jfr nedan), innehåller bestämmelser om samarbete mellan myndigheter och institutioner i de deltagande staterna m.m. och kan betecknas som en konvention om internationell rättshjälp. Den torde ha avsevärd betydelse i det praktiska rättslivet. Den innehåller emellertid inga självständiga regler om erkännande av utländska underhållsavgöranden och medför därför inga förpliktelser till erkännande utöver vad som följer av nationell rätt eller av andra internationella konventioner.

Sådana förpliktelser föreskrivs däremot i 1958 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn och i 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställig-

het av avgöranden angående underhållsskyldighet. Dessa konventio-

ner har tillträtts av Sverige jämte en rad andra stater, huvudsakligen i Västeuropa, och ligger till grund för 1965 ock 1976 års svenska

lagstiftning i ämnet (prop. 1965:139 och 1975/76:98). En konvention med långt vidare sakligt tillämpningsområde men geografiskt begränsad till EG-området är 1968 års Brysselkonven-

tion om domstolarnas behörighet och om erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden i civila och kommersiella mål (EG:s domskonvention). Den gäller sedan 1973 mellan de sex ursprungliga EG-staterna (Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland) och har nyligen trätt i kraft eller väntas inom kort träda i kraft - i efter föranledda av

lydelse ändringar

anslutningskonventioner med Danmark, Irland och Storbritannien (1978) samt med Grekland (1982) - också för dessa fyra stater. Även de nya EG-staterna Portugal och Spanien skall ansluta sig, sedan en särskild konvention härom har ingåtts med dessa stater. EGkonventionen reglerar såväl domsrättsfrågor som erkännandet av

domar inom privaträttens område. Från dess tillämpningsområde

undantas dock bl.a. vad som rör makars förmögenhetsförhållanden samt arv och testamente. Däremot omfattar konventionen alla slag

av familjerättslig underhållsskyldighet och innebär i den delen bl.a.

att en dom som har meddelats i någon av de fördragsslutande staterna skall erkännas och kunna verkställas i de övriga staterna utan särskilda villkor eller begränsningar (bortsett från fall där

domstolen i ursprungslandet prejudiciellt har tagit ställning till en

Erkännande av utländska avgöranden 137

statusfråga och avgörandet i den delen strider mot

familjerättslig

forumlandets internationella privaträtt). Såtillvida innefattar konventionen i viss en dubblering av de båda förut nämnda

utsträckning

EG-konventionen blir emellertid ensam till-

Haagkonventionerna.

i fall där underhållsavgörandet har meddelats eller fråga om

lämplig

dess erkännande i en EG-stat som står utanför

uppkommer

eller där ligger utanför ramen för

Haagkonventionerna avgörandet forumlandets förpliktelser till erkännande enligt Haagkonventioner-

na.

Vidare finns det ett betydande antal bilaterala konventioner vars innehåll helt eller delvis utgörs av regler om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar inom privaträttens område, inklusive

familje- och arvsrättsliga domar.

Först kan här nämnas det täta nätverk av konventioner, vanligen betecknade som rättshjälpsfördrag, som har ingåtts mellan olika socialistiska stater, främst de östeuropeiska men i viss utsträckning

också utomeuropeiska stater (Cuba, Mongoliet, Vietnam etc.).

Dessa konventioner är sinsemellan tämligen likartade till uppbyggnad och innehåll. Även om de var för sig gäller bara mellan två stater, har de sammantagna en verkan som kan sägas närma sig en multilateral konvention mellan de i systemet deltagande staterna.

Alla de ”rent östeuropeiska” rättshjälpsfördragen och en del av de

övriga innehåller bestämmelser av innebörd att bl.a. familje- och arvsrättsliga domar meddelade i den ena fördragsslutande staten under vissa förutsättningar skall erkännas i den andra.

Också västeuropeiska stater hari stor utsträckning ingått bilatera-

la konventioner om erkännande av domar inom det privaträttsliga området. Sammanlagt finns det i runt tal 100 sådana konventioner i vilka en västeuropeisk stat är part. Av dem är ett 40-tal rent

västeuropeiska, dvs. ingångna mellan två västeuropeiska stater.

Deltagandet i sådant samarbete varierar dock starkt mellan de olika staterna i Västeuropa. Medan exempelvis Frankrike är part i ett 30-tal, Italien i drygt 25, Västtyskland i 11 och Österrike i 15 bilaterala domskonventioner, är de nordiska länderna mera sällsynta konventionsparter; det enda som finns att anteckna är 3 konventio-

ner ingångna av Norge och 2 av Sverige.

En del av de konventioner i vilka en västeuropeisk stat är part utesluter från sitt tillämpningsområde domar i familje- och arvsrättsliga ämnen eller vissa typer av sådana domar, i synnerhet statusdomar. De flesta hithörande konventioner omfattar dock även domar av detta slag. Det kan här vidare påpekas att 17 av de ”rent västeuropeiska” konventionerna är ingångna mellan stater som båda hör till kretsen av EG:s medlemsstater. Dessa konventioner har ersatts av EG:s domskonvention, eller kommer att ersättas av den konventionen när den har trätt i kraft för samtliga tolv medlemssta-

138 Erkännande av utländska avgöranden

ter, såvitt angår domar som faller inom EG-konventionens tillämpningsområde. De bilaterala domskonventionerna förblir emellertid gällande för övriga typer av domar, bl.a. domar i

äktenskapligt förmögenhetsrättsliga och arvsrättsliga ämnen.

Det finns också en del bilaterala domskonventioner som har ingåtts mellan en västeuropeisk och en stat. Antalet

östeuropeisk

sådana konventioner är än så rätt men befinner

länge begränsat sig

under tillväxt. Exempelvis har Frankrike under senare år

ingått

bilaterala domskonventioner, vilka omfattar bl.a. familje- och

arvsrättsliga domar, med Jugoslavien, Polen, Rumänien, Tjeckoslo-

vakien och Ungern.

I detta sammanhang bör vidare nämnas vissa arrangemang, som innefattar regler bl.a. om ömsesidigt erkännande av domar, mellan Storbritannien och andra, huvudsakligen utomeuropeiska, länder inom det brittiska samväldet samt mellan sistnämnda länder inbördes. Dessa arrangemang - som går tillbaka till det brittiska

imperiets

tid och som fortfarande bär spår av den traditionen - är

grundade på enhetlig eller likartad lagstiftning utan konventionsbindningar, men

deras verkan är väsentligen densamma som av ett konventionsgrundat samarbete mellan de i systemet deltagande staterna.

I systemet ingår till en början lagstiftning om erkännande av domar avseende vanliga penningförpliktelser, vilken dock är av begränsad betydelse inom här aktuella rättsområden. Större intresse

har ett systern av regler som speciellt rör underhållsavgöranden. För

Storbritanniens del finns sådana regler i the Maintenance Orders

(Reciprocal Enforcement) Act 1972 och dess föregångare. Denna

lagstiftning kan förklaras tillämplig i förhållande till

”reciprocating

countries, dvs. länder som är beredda att behandla brittiska avgöranden på motsvarande sätt, och äri kraft av sådana förklaringar tillämplig gentemot ett mycket stort antal stater och territorier inom brittiska samväldet (samt gentemot få länder utanför

några

samväldet), vilka har en liknande lagstiftning. En motsvarande ordning gäller i det inbördes förhållandet mellan en rad samväldesländer utanför Storbritannien.

Innehållet i detta regelsystem består av två huvuddelar. Den ena utgörs av bestämmelser av den gängse typ som förutsätter att rättegången i sin helhet äger rum i det land där talan väcks och avslutas med en dom på underhållsskyldighet som är bindande i det landet. En sådan dom kan sedan verkställas också i land nr 2 efter en enkel registreringsprocedur, som inte innefattar materiell

någon

prövning av domen och som medför att domen får samma status som en i land nr 2 meddelad dom. Detta förfarande står dock som regel till buds bara i fall där svaranden/den underhållsskyldige vid tiden för

rättegången var bosatt (resident) i ursprungslandet men sederme-

ra har bosatt sig i det andra landet eller har där.

egendom

Erkännande av utländska avgöranden 139

Den andra delen av regelsystemet tar sikte på situationer där svaranden redan vid tiden för rättegången i land nr 1 är bosatt i land nr 2. De regler som tillämpas i sådana fall och som utgör systemets

mest utmärkande drag bygger på en uppdelning av själva rättegång-

en mellan de båda inblandade länderna (the shuttlecock procedu-

I första skede, som utspelas i land nr 1, deltar

re”). rättegångens

svaranden inte alls. Domstolens prövning av saken grundas enbart på kärandens och utmynnar, om framställningen befinnes

framställning ha fog för sig, i ett provisoriskt beslut (provisional order”) om

underhållsskyldighet för svaranden. Det beslutet har ingen rättsverkan, ens i förrän det har bekräftats av en domstol i

ursprungslandet,

det andra landet, där svaranden är bosatt. För detta ändamål sänds beslutet, jämte en sammanfattning av bevismaterialet m.m., till

domstol i land nr 2. Där fortsätter rättegången med del-

behörig

enbart av svaranden, som då får tillfälle att framställa

tagande

mot beslutet, dock bara sådana invändningar som hade

invändningar

kunnat göras i land nr 1 om hela rättegången hade försiggått där. Om svaranden inte reser några sådana invändningar eller om domstolen finner framställda invändningar vara ogrundade, meddelar domstolen ett beslut om bekräftelse av det provisoriska beslutet. Det beslutet kan sedan verkställas på samma sätt som andra i forumlandet meddelade avgöranden.

Ett system för indrivning av underhållsbidrag som i sak har tämligen stor likhet med de beskrivna arrangemangen inom brittiska samväldet finns i USA, där sådana frågor har betydelse i första hand i förhållanden mellan de olika delstaterna. Det amerikanska systemet går tillbaka på en modellag, the Uniform Reciprocal Enforcement of Support Act (URESA) av år 1950, senast reviderad 1968, vilken i en eller annan form har antagits i samtliga delstater och som för övrigt också till stor del har satt sin prägel på den förut nämnda New Yorkkonventionen om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. Även om URESA främst tar sikte på indrivning av underhållsbidrag som har fastställts eller yrkats i någon av delstaterna i USA, kan den av en delstat förklaras tillämplig också i förhållande till främmande

länder som tillämpar en väsentligen likartad lagstiftning gentemot

delstaten i fråga. Så har också skett, om än bara i begränsad

utsträckning. Exempelvis har den på URESA grundade lagstiftning-

en i Californien och North Carolina förklarats tillämplig i förhållande

till Västtyskland.

7.2.3 Autonom nationell rätt

När det gäller autonom nationell rätt kan man till en början urskilja en grupp av länder vars inställning till erkännande och verkställighet av utländska domar kan karakteriseras som väsentligen negativ eller

140 Erkännande av utländska avgöranden

restriktiv. Dit hör länder där huvudregeln är att utländska domar inte erkänns i vidare mån än som föreskrivs i konventioner med främmande stater. Till samma kategori får räknas länder där det för erkännande av utländska domar krävs stöd i lag eller annan författning, såvida föreskrifter om erkännande normalt utfärdas enbart till uppfyllelse av internationella konven-

förpliktelser enligt

tioner eller på grundval av en i annan träffad fastställelse av

ordning

att ömsesidighet föreligger i förhållande till en främmande stat.

Det här angivna rättsläget är i huvudsak rådande, förutom i Sverige, i övriga nordiska länder. Enligt den danska retsplejeloven (§§ 223 a och 479) kan justitsministern fastställa bestämmelser av innebörd att utländska domar m.m. angående borgerlige krav” skall ha bindande verkan eller kunna verkställas i Danmark under villkor bl.a. att detta inte är uppenbart med landets

oförenligt

rättsordning. Liknande regler finns i den norska tvistemålsloven

(§ 167, jfr § 168), som dock förutsätter en på ömsesidighet grundad

överenskommelse med den främmande staten. I båda länderna antas det motsättningsvis att erkännande av utländska domar inte kan ske i avsaknad av sålunda angivet stöd. Undantag görs dock för domar

angående familjerättslig status. Samma uppfattning synes vara

rådande i Finland och Island.

Bortsett från konventionsstyrda regler (för Danmarks del inklusive EG-konventionens föreskrifter om erkännande av underhållsavgöranden) saknas i alla dessa länder särskilda bestämmelser om erkännande av utländska domar angående underhåll,

äktenskaplig

förmögenhetsrätt eller arv. Härav skulle då följa att sådana domar måste vägras erkännande. En sådan slutsats torde dock vara för generell. I vart fall har det för dansk rätts del antagits att utländska underhållsavgöranden, till den del de avser redan förfallna belopp, kan erkännas utan stöd av skrivna regler (se t.ex. Philip s. 263 f). Klart synes vidare vara att en utomlands anordnad dödsboförvaltnings behörighet och utomlands verkställda arvskiften i stor utsträckning erkänns i Danmark utan sådant stöd (se Philip s. 267, Svenné Schmidt m.fl., Arveret, 1985, s. 430).

Den negativa grundinställning till utländska domar som präglar

nordisk rätt har få motsvarigheter på andra håll i Som

Västeuropa.

länder med en principiellt liknande utgångspunkt kan man närmast peka på Nederländerna och Österrike. den nederländska

Enligt

civilprocesslagen (art. 431) får utländska domar inte verkställas i Nederländerna annat än i de fall som anges i lag. Den österrikiska

Exekutionsordnung (§ 79) föreskriver att verkställighet av en

utländsk dom får ske endast på grundval av ömsesidighet fastställd genom en överenskommelse med den främmande staten eller genom en av regeringen utfärdad förordning. Även om dessa bestämmelser talar enbart om verkställighet, tillämpas de åtminstone delvis också

Erkännande av utländska 141

avgöranden

på frågor om erkännande av utländska domar. De utgör dock inte hinder för erkännande av sådana domar, främst avseende

familje-

rättslig status, som enligt sin natur inte kräver I båda

verkställighet.

fallen rör det sig om bestämmelser av äldre datum, vilka numera i viktiga hänseenden kompletteras och modifieras av och

rättspraxis

andra rättskällor. Det skulle föra för långt att närmare in denna

gå på utveckling. För att få en någorlunda realistisk föreställning om

rättsläget måste man dock beakta att både Nederländerna och Österrike är parter i talrika internationella konventioner, såväl multilaterala Österrike - om

som - i synnerhet vad angår bilaterala, erkännande av utländska domar. I båda länderna sådana

spelar

konventioner en så stor praktisk roll att de tenderar att

överskugga

de autonomt utbildade nationella reglerna har den i

(däremot

österrikisk lag förutsedda möjligheten att fram

gå genom regerings-

förordningar inte kommit till användning mer än i något enstaka fall utan nämnvärd betydelse).

Uppfattningen att (erkännande och) verkställighet av utländska

domar kan ske endast under av

förutsättning konventionsgrundad

ömsesidighet är slutligen företrädd i vissa stater i Mer

Östeuropa.

eller mindre vittgående bestämmelser av denna innebörd finns bl.a. i

polsk och sovjetrysk lagstiftning (polska civilprocesslagen art. (1964)

1150, jfr art. 1145-1146; grundvalarna för i

civilprocessen Sovjetunionen och unionsrepublikerna (1962) art. 63).

I flertalet länder i Europa är ett annat: utländska domar

rättsläget

erkänns och kan verkställas om vissa är

förutsättningar uppfyllda

men utan att det behöver föreligga konvention med den

någon

främmande staten (något annat är det krav på faktisk ömsesidighet som på sina håll ingår bland villkoren för erkännande, se nedan avsnitt 7.2.4). Generell som en sådan

lagstiftning bygger på

uppfattning finns i en rad länder både i Väst- och i

Östeuropa,

bl.a.

D Grekland:

civilprocesslagen (1967) art. 323, 780, 904-905,

D Italien: art. 796-801,

civilprocesslagen (1940)

D om av art. 86-

Jugoslavien: lag lösningen lagkonflikter (1982)

96,

D art.

Portugal: civilprocesslagen (1961) 1094-1102,

D

Spanien: civilprocesslagen (1881) art. 951-955,

D Tjeckoslovakien: lag om den internationella privat- och process-

rätten (1963) §§ 63-68,

D Turkiet: om den internationella och

lag privat- civilprocessrätten

(1982) art. 34-42,

142 Erkânnande av utländska

avgöranden

D om den internationella privaträtten (1979) §§ 70-

Ungern: lag

74,

D Västtyskland: Zivilprozessordnung (1877) §§ 328, 722-723,

D Zivilprozessordnung (1975) §§ 193-197.

Östtyskland:

Beträffande Schweiz knyter sig huvudintresset till det av förbundstill en Bundesgesetz über das

regeringen framlagda förslaget

internationale Privatrecht som innehåller en modern och väl

(1982), reglering av frågor om erkännande och verkställighet genomarbetad

av utländska domar m.m. Regleringen består dels av generella bestämmelser dels av bestämmelser för

(art. 23-30), kompletterande

särskilt rättsområde, bl.a. vad angår de allmänna rättsverk-

varje ningarna av äktenskap (art. 48), äktenskaplig förmögenhetsrätt

rättsförhållanden mellan föräldrar och barn (art. 82) samt

(art. 56), arv (art. 94).

Till skillnad från de nu nämnda länderna saknas i Frankrike skrivna om erkännande av utländska domar (bortsett från

regler

få bestämmelser utan nämnvärd betydelse). Reglerna i ämnet

några

har i allt utbildats rättspraxis, till stor del i

väsentligt genom

samverkan med den litteraturen. I sak bygger också detta

juridiska

att utländska domar, däribland domar

regelsystem på grundsatsen

inom de här aktuella områdena, skall

familje-och arvsrättsliga

erkännas och kunna verkställas om vissa villkor är uppfyllda. Gemensamt för alla kontinentala rättssystem som medger verkställighet av utländska domar är att verkställighet kan äga rum först efter ett beslut om exekvatur. Ett sådant beslut meddelas av en domstol i forumlandet i ett särskilt förfarande, som går ut på att kontrollera att domen föreskrivna villkor för att kunna

uppfyller

förklaras verkställbar. I länder, bl.a. i Italien, krävs en

några

- eller för vissa av

motsvarande prövning antingen generellt slag

utländska domar - redan för erkännande av domen. I återfinns de grundläggande reglerna om hithörande

England

i den utbildade common law. En

frågor genom domstolspraxis

utländsk dom som är final and conclusive” i ursprungslandet erkänns i allmänhet i England, om den har meddelats av en domstol som var rätts kriterier och i ett förfarande som

behörig enligt engelsk

inte var behäftat med fundamentala brister. Något exekvaturförfarande står emellertid inte till buds för den part som söker verkställighet av en utländsk dom. Den parten får i stället väcka en vid domstol med åberopande av den utländska ny talan engelsk domen som grund för sitt anspråk (”action on the foreign judg- På denna engelsk dom utverkas ment”). väg kan en motsvarande efter ett summariskt förfarande, som inte innefattar någon materiell av den sak som har genom den utländska

omprövning avgjorts

Erkännande av utländska

avgöranden 143

domen utan är begränsat till en kontroll av den utländska domstolens behörighet och övriga villkor för erkännande. Den domen

engelska

kan sedan läggas till grund för Det är således inte den

verkställighet.

utländska domen som verkställs. Denna skillnad det gentemot system som är gängse i kontinentaleuropeisk rätt är dock mera av formell än av saklig betydelse. Det kan i alla händelser inte sägas att den som söker med stöd av en utländsk dom i

verkställighet

allmänhet stöter på större i än andra håll.

svårigheter England på

Typiskt sett torde det snarare förhålla tvärtom.

sig

Utländska underhållsdomar ger dock till särskilda

upphov pro-

blem i engelsk rätt. är det för erkännande och

Anledningen

verkställighet generellt uppställda villkoret att den utländska domen är ”final and conclusive Det villkoret har i ursprungslandet. ingenting att göra med att domen är slutlig i den meningen att den har vunnit laga kraft. Vad som avses är att domen innefattar ett

slutligt

avgörande av den domstol eller i den instans vilken domen

frân

härrör. Härigenom utesluts från erkännande inte bara interimistiska beslut utan också alla domar i som i det främmande

angelägenheter

landet kan bli föremål för av samma domstol i en senare

omprövning

rättegång. I praktiken har detta för utländs-

betydelse huvudsakligen

ka underhållsdomar. Eftersom utdömda

underhållsbidrag regelmäs-

sigt kan omprövas i en senare är sådana domar

rättegång, generellt

uteslutna från erkännande och i vart fall såvitt avser

verkställighet,

bidrag som belöper framtiden. Däremot kan

på verkställighet på

vanligt sätt ske i fråga om eller redan förfallna

engångsbelopp bidrag,

såvida den utländska domstolens att ändra domen

befogenhet är

begränsad till framdeles förfallande belopp. Det här för engelsk rätts del beskrivna rättsläget är i huvudsak rådande också i delar av Storbritannien. Liknande

övriga regler

tillämpas i många länder i andra delar av världen vilkas rättssystem av historiska skäl bygger på den engelska common law.

Det bör tilläggas att common och

law-reglerna kompletteras

modifieras av en hel del och konventioner om erkännan-

lagstiftning

de av domar. De regler av sådant som finns i Storbritannien är

slag

emellertid till större delen inte eller bara i mån

tillämpliga, begränsad

tillämpliga, på de typer av familje- och domar som är av

arvsrättsliga

intresse här. Av stor är dock den förut nämnda

betydelse lagstift-

ningen i Storbritannien och en rad samväldesländer om

ömsesidigt

erkännande av m.m. avsnitt

underhållsavgöranden (se 7.2.2).

Genom denna från de i common

lagstiftning görs ett undantag regler

law som utgör hinder för erkännande av sådana avgöranden. Andra

viktiga undantag från nämnda för Storbritanniens del av

regler följer

att landet är part dels i 1973 års om erkännande

Haagkonvention och

verkställighet av dels i EG:s domskonven-

underhållsavgöranden,

tion.

av utländska s 144 Erkännande avgöranden

i common law om erkännande av utländska

Reglerna engelsk

domar har haft också i USA. Det ameri-

grundläggande betydelse

kanska har dock utvecklats delvis annorlunda än i

regelsystemet

bl.a. som en av USA:s förbundsstatliga struktur.

England, följd

I amerikansk rätt har om erkännande och av

frågor verkställighet

domar sin största i relationer mellan de olika delstaterna.

betydelse

den federala full faith and credit”-klausul är

Enligt författningens

delstaterna i att varandras domar. Denna

princip skyldiga godta

är dock inte De villkor som är tillåtliga och

skyldighet ovillkorlig.

som förekommer i praxis rör i synnerhet domstolens

regelmässigt

och det förfarande som har lett fram till domen.

behörighet

Erkännandet av domar som härrör från länder utanför USA berörs inte av den federala författningen eller av annan federal Utformandet och av härom är

lagstiftning. tillämpningen reglerna

helt och hållet en Rättsläget är därför

delstatlig angelägenhet.

och svâröverskådligt. Den allmänna tendensen är

tämligen splittrat

dock att sker samma grundsatser som vid

bedömningen enligt

erkännande domar. I stort sett leder detta till en av systerstaternas liberal till om erkännande av utländska domar. I

inställning frågor

vissa delstater förekommer dock mera restriktiva villkor, bl.a. ett krav för erkännandet i fall där domen härrör från

på ömsesidighet,

ett land utanför USA. Liksom i rätt har erkännandet av underhållsdomar

engelsk

särskilda beroende främst på att sådana domar

erbjudit problem

inte är ”final and conclusive” i I USA har

vanligen ursprungslandet.

det kravet dock inte lika strängt som i England. En

upprätthållits uppmjukning har skett dels genom rättspraxis, dels genom lagstift-

som den berörda modellagen URESA (se

ning bygger på tidigare

avsnitt Denna har i första hand avsett förhållan-

7.2.2). utveckling

dena mellan delstaterna i USA. När det gäller underhållsdomar meddelade i främmande länder ter sig rättsläget fortfarande i långa ovisst. Det kan emellertid antas att utvecklingen inom USA

stycken

kommer att få för också i sådana fall. Av

betydelse bedömningen

intresse är bl.a. att delstater under senare tid har börjat

några

den som finns att, under förutsättning av

utnyttja möjlighet

förklara sin på URESA grundade lagstiftning tillämp-

ömsesidighet,

länder utanför USA. I vad mån den metoden framdeles lig gentemot kan komma till ökad beror bl.a. på utvecklingen av dessa

användning länders regler om och inställning till underhållsavgöranden

egna meddelade i USA.

7.2.4 Villkor för erkännande

erkännande och av utländska domar krävs det

För verkställighet

- - villkor är

att vissa positivt eller negativt angivna regelmässigt

Erkännande av utländska avgöranden 145

uppfyllda. Den följande genomgången omfattar sådana villkor som

spelar någon nämnvänd roll i internationella konventioner eller nationell rätt.

Ömsesidighet

I vissa länder utgör ömsesidighet som regel en förutsättning för

erkännande av utländska domar. Det innebär i princip ett krav att den främmande stat där domen har meddelats för sin del är beredd att erkänna en motsvarande dom, som har meddelats i forumlandet, under som överensstämmer z

förutsättningar med, eller som i vart fall inte är väsentligt strängare än, de villkor som krävs uppfyllda där.

I sin strängaste variant går detta krav ut på att ömsesidighet måste föreligga på grund av en konvention med den främmande staten.

Som tidigare har framgått, är detta i princip den ståndpunkt som

intas bl.a. i Norge, Österrike och några Östeuropeiska stater.

Vanligare är att det anses tillräckligt om faktisk ömsesidighet

föreligger. Ett sådant villkor kan vara uppfyllt även om det inte finns någon konvention med den främmande staten om ömsesidigt erkännande av domar. Det avgörande är att forumlandets domar erkänns i det främmande landet där eller

enligt gällande lag rättspraxis. Ett så utformat ömsesidighetskrav återfinns i lagstift-

ningen bl.a. i Spanien, Turkiet och Västtyskland samt i flertalet

Östeuropeiska stater, t.ex. Jugoslavien, Tjeckoslovakien, Ungern

och Östtyskland. Ett villkor om faktisk ömsesidighet ingår också i

den särskilda lagstiftning om indrivning av underhållsbidrag som

finns i Storbritannien och en rad länder inom brittiska samväldet samt i USA.

Tillämpningsområdet för ifrågavarande bestämmelser är regelmässigt begränsat på ett eller annat sätt. Så t.ex. gäller det i västtysk

lag föreskrivna kravet på ömsesidighet fullt ut för domar angående

förmögenhetsrättsliga anspråk men bara undantagsvis i fråga om

andra domar och inte alls för domar i äktenskaps- och faderskapsmål. På i huvudsak liknande sätt begränsas regelns tillämplighet i ungersk och österrikisk lag. Till väsentligen likartade resultat leder också en distinktion som görs bl.a. i turkisk lag och som innebär att

ömsesidighet är en nödvändig förutsättning för verkställighet av

utländska domar men saknar betydelse för erkännande av sådana domar som inte kräver verkställighet. Som belyses av dessa exempel kan det allmänt sägas att kravet på ömsesidighet spelar en väsentligt

mindre roll inom familjerätten än inom förmögenhetsrätten. Inom

det familjerättsliga området får man dock mellan statusdomar

skilja och domar som avser fullgörelse av förmögenhetsrättsliga prestatio-

ner, bl.a. underhållsdomar; medan ömsesidighetskravet spelar en mycket liten roll för de förra, är de senare närmast jämställda med

rent förmögenhetsrättsliga domar.

l0

i 146 Erkännande av utländska

avgöranden

En annan typ av begränsningar som ibland görs är att ömsesidighetskravet upprätthålls bara när den förlorande parten i den utländska rättegången har en viss anknytning till forumlandet, t.ex. genom medborgarskap. Så t.ex. föreskrivs det i tjeckoslovakisk lag att nämnda krav faller bort om det utländska avgörandet inte är

”riktat mot” en tjeckoslovakisk medborgare.

I Övrigt finns det åtskilliga variationer i fråga om den närmare innebörden av villkor om faktisk ömsesidighet, metoderna att fastställa huruvida det villkoret är uppfyllt, de krav som ställs på utredningen härom samt bedömningen av fall där tillfredsställande

utredning om rättsläget i den främmande staten inte föreligger. I

motsvarande mån har nämnda villkor skiftande praktisk betydelse från land till land.

Det har i en tidigare svensk utredning uttalats att ett krav på faktisk ömsesidighet förmodligen endast sällan anses uppfyllt i fall där konvention inte föreligger (SOU 1968:40 s. 28). Det antagandet är säkerligen alltför Det stämma rätt väl överens med

generellt. tycks

verkligheten i några länder där ömsesidighet i förhållande till en främmande stat, i avsaknad av konvention, anses föreligga bara om det i förväg, genom en av regeringen utfärdad förordning e.d., har fastställts att så är fallet. Exempelvis har den i österrikisk lag förutsedda möjligheten att, som alternativ till konventionsmässiga bindningar, fastställa ömsesidighet i förhållande till en främmande stat genom en regeringsförordning i praktiken förblivit närmast en död bokstav. Läget ter sig annorlunda i länder som t.ex. Västtyskland, där det ankommer på domstolarna eller andra rättstillämpande

myndigheter att självständigt pröva huruvida ömsesidighet föreligger

i förhållande till den främmande staten. Ser man på västtysk rättspraxis, kan det konstateras att detta krav visserligen spelar en framträdande roll som hinder för erkännande av utländska domar men också att kravet har befunnits vara uppfyllt i fråga om domar, exempelvis i mål om underhåll, från ett stort antal länder med vilka Västtyskland saknar konvention i ämnet. Från svensk synpunkt är det sagda av intresse närmast på så sätt att en liberalisering av de svenska reglerna om erkännande av utländska domar skulle få till följd att erkännandet av svenska domar i motsvarande mån skulle underlättas i sådana länder som kräver faktisk ömsesidighet.

Det kan slutligen anmärkas att rättsutvecklingen under de senaste decennierna har inneburit att ömsesidighet som villkor för erkännande av domar har fått minskad självständig betydelse, i vart fall i Västeuropa. En faktor som verkar i den riktningen är framväxten av ett allt tätare nät av konventioner om erkännande av domar, vilka medför att villkor om ömsesidighet i motsvarande mån blir uppfyllda

och därmed inte längre får någon självständig roll att spela. Men

också i autonom nationell rätt finns det en tydlig tendens att

tämligen

Erkännande av utländska avgöranden 1,47

mjuka upp befintliga ömsesidighetsvillkor eller att begränsa deras

tillämpningsområde. Illustrativa exempel kan hämtas från utveck-

lingen av västtysk lagstiftning och rättspraxis under efterkrigstiden.

Och i den mån krav på ömsesidighet fortfarande upprätthålls har de ofta blivit föremål för stark kritik (Västtyskland är återigen ett

standardexempel). En av huvudpunkterna i denna kritik är att frågan

om ömsesidighet inte har någonting att göra med de konkreta partsintressen som står på spel vid bedömningen av spörsmål om erkännande av utländska domar. Sammanfattningsvis är det mycket som tyder på att villkor om ömsesidighet har sett sina bästa dagar, i vart fall såvitt angår domar inom de rättsområden som är aktuella här.

Domstolens internationella

behörighet

Av central betydelse är att domen härrör från ett land vars domstolar var internationellt behöriga. Ett sådant krav förekommer så gott som genomgående både i konventioner och i nationella regler om erkännande av utländska domar (vissa internordiska bestämmelser,

bl.a. om indrivning av underhållsbidrag, hör till de sällsynta undantagen). Vilka omständigheter som utgör grund för den

internationella behörighet som krävs för erkännande - den indirekta behörigheten - bestäms självständigt av forumlandet, i den mån

frågan inte är konventionsmässigt reglerad. Innehållet i och den

tekniska utformningen av hithörande regler bildar ett mycket skiftande mönster som här inte kan beskrivas i enskildheter.

Det vanligaste sättet att bestämma den indirekta behörigheten är att forumlandet tar sina regler om de egna domstolarnas behörighet (den direkta behörigheten) i mål av det slag som den utländska

domen avser till utgångspunkt för bedömningen. Det avgörande blir

då om den utländska domstolen har varit behörig med motsvarande

tillämpning av dessa regler (”spegelbildsprincipen°). Bestämmelser

som föreskriver användning av en sådan metod finns bl.a. i grekisk,

italiensk, portugisisk, tjeckoslovakisk och västtysk lag. En mer eller

mindre liknande metod följs i vissa länder som saknar skrivna regler i ämnet, t.ex. i Frankrike.

Alternativt kan den indirekta behörigheten bestämmas genom fristående regler som själva innefattar en katalog över de behörighetsgrunder som godtas vid erkännande av utländska domar. Den metoden kommer naturligt nog vanligen till användning i internationella konventioner i ämnet. Den förekommer dock också i viss utsträckning i nationell rätt. I den mån så är fallet företer reglerna om den indirekta behörigheten genomgående också mer eller mindre

utpräglade innehållsmässiga skillnader vid jämförelse med motsva-

rande regler om den direkta behörigheten.

148 Erkännande av utländska avgöranden

Exempel på detta kan hämtas från engelsk rätt. De i engelsk

rättspraxis utbildade reglerna om utländska domstolars jurisdiktion

har visserligen stor likhet med motsvarande regler om engelsk jurisdiktion men utgör inte någon spegelbild av dessa. Det finns fall

där en anknytning till England anses tillräcklig för engelsk domstols

behörighet men där samma anknytning till ett främmande land inte godtas som behörighetsgrund för det landets domstolar. Gränserna för den indirekta behörigheten dras m.a.o. snävare än för den

direkta behörigheten.

Omvänt förekommer det bestämmelser, genomgående av nyare datum, som ger ett vidare utrymme för utländska domstolars behörighet än vad forumlandet gör anspråk på för egen del. Flera sådana bestämmelser finns t.ex. i de delar av 1982 års schweiziska

lagförslag som rör familjerättsliga ämnen. Det kan påpekas att också

svensk rätt innehåller vissa sådana regler, bl.a. vad gäller erkännande av utländska skilsmässodomar och faderskapsdomar.

Slutligen används i en del länder en teknik som, till skillnad från de hittills berörda typerna av regler, innebär att den indirekta behörigheten bestäms negativt. Det förekommer sålunda betämmelser av innehåll att en viss anknytning till det främmande landet, t.ex. kärandens medborgarskap, inte utgör en godtagbar grund för den utländska domstolens behörighet. En vanligare typ av regler går ut på att forumlandet i vissa fall förbehåller sig exklusiv behörighet för egen del (eller anser sådan behörighet tillkomma en bestämd främmande stat) och därigenom i motsvarande mån utesluter konkurrerande behörighet för andra länders domstolar. Bestämmelser av denna typ finns bl.a. i flera östeuropeiska länders lagstiftning (Jugoslavien, Polen, Ungern, Östtyskland). I en del länder, t.ex. i

Frankrike, Tjeckoslovakien och Västtyskland, används samma teknik i kombination med positivt angivna behörighetskrav. Detta

innebär att en dubbel synpunkt anläggs vid kontrollen av den utländska domstolens behörighet: dels måste de positiva behörighetskraven vara uppfyllda, dels får det inte föreligga sådana

omständigheter som utgör grund för forumlandets (eller ett tredje lands) exklusiva behörighet.

Vissa regler om exklusiv behörighet för forumlandets domstolar är av generell natur och därmed av betydelse bl.a. inom de familje- och arvsrättsliga områden som här är av intresse. Ett känt exempel är bestämmelsen i den franska Code civil art. 15, som innebär att talan mot en fransk medborgare alltid kan föras vid fransk domstol och som i praxis har tolkats så att den franska behörigheten är exklusiv. En utländsk dom erkänns följaktligen inte i Frankrike i fall där svaranden var fransk medborgare, oavsett hur stark anknytning som annars kan ha funnits till domens ursprungsland. Undantag medges dock om den franske medborgaren frivilligt och i viss ordning har

Erkânnande av utländska 149

avgöranden

godtagit den utländska domstolens behörighet. Ett annat undantag görs för domar i tvister angående fast egendom belägen i den främmande staten, inklusive tvister av äktenskapligt förmögenhets-

rättslig eller arvsrättslig natur rörande sådan egendom.

Andra bestämmelser om exklusiv är till

behörighet begränsade

särskilda typer av mål. Såvitt här aktuella rättsområden,

angår

förekommer sådana regler i synnerhet i fråga om arvsrättsliga tvister. En hel del länder, bl.a. England, Frankrike, Jugoslavien och Österrike, gör sålunda anspråk på exklusiv behörighet i arvstvister som rör fast egendom belägen i forumlandet, oavsett arvlåtarens hemvist eller medborgarskap. I vissa andra länder, t.ex. och

Ungern

Östtyskland, där det likaledes finns bestämmelser om exklusiv behörighet för forumlandets domstolar i arvstvister, avgränsas dessa behörighetsanspråk på andra, sinsemellan varierande, sätt (med hjälp av kriterier som arvlåtarens hemvist eller eller

medborgarskap

egendomens belägenhet eller en kombination av sådana faktorer).

Laga kraft, verkställbarhet m.m. En förutsättning både för erkännande och för av en

verkställighet

utländsk dom är i allmänhet att domen inte kan med

längre angripas

ordinära rättsmedel i ursprungslandet, eller med svenskt språkbruk att domen har vunnit laga kraft. För verkställighet krävs det dessutom att domen är verkställbar i ursprungslandet.

Regeln om laga kraft som förutsättning för verkställighet är dock

inte genomgående. Något sådant krav uppställs t.ex. inte i fransk rätt och inte heller i engelsk rätt och besläktade rättssystem. En utländsk dom kan sålunda läggas till grund för ett beslut om exekvatur i Frankrike respektive omvandlas till en engelsk dom efter en ”action on the judgment” vid engelsk domstol, även om domen ännu inte har vunnit laga kraft eller t.0.m. om den efter överklagande är föremål för prövning i högre instans, förutsatt att den ändå är verkställbar i ursprungslandet (en sak för sig är att det finns möjligheter att besluta

om uppskov med verkställighetsâtgärder i fall där domen har överklagats i ursprungslandet). Bestämmelser med samma sakliga

innebörd finns också i åtskilliga internationella konventioner, t.ex. i

de Haagkonventioner som rör verkställighet av underhållsavgöran-

den. Vidare finns det både i nationella rättssystem, t.ex. fransk rätt, och i internationella konventioner regler om verkställighet av interimistiska beslut som har meddelats i en utländsk rättegång och som är verkställbara i ursprungslandet. Sådana regler har särskild betydelse i mål om underhåll.

Som tidigare har framgått, skiljer sig engelsk rätt och besläktade

rättssystem i ett i detta sammanhang viktigt avseende från andra rättssystem. Medan det i princip är likgiltigt huruvida den utländska

150 Erkännande av utländska avgöranden

domen har vunnit laga kraft, krävs det på andra sidan att domen är final and conclusive i ursprungslandet. Innebörden av detta villkor och dess betydelse som hinder för erkännande och verkställighet av utländska underhållsavgöranden har berörts i avsnitt 7.2.3.

Villkor hänförliga till det utländska förfarandet

För erkännande av en utländsk dom förutsätts det regelmässigt att det förfarande som har lett fram till domen uppfyller vissa minimikrav. Dessa krav, som i utländska ofta sammanfattas i

rättsordningar

begrepp som due process of law”, respect des droits de la défence” eller Gewährung des rechtlichen Gehörs, går väsentligen ut på att den förlorande partens rättssäkerhet skall ha varit tillgodosedd på ett

betryggande sätt i den utländska rättegången.

Hit hör till en början vissa föreskrifter som har sitt huvudsakliga tillämpningsområde i fall där domen har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som rör delgivningen av den inledande processkriften i målet. Dessa bestämmelser har i enskildheter en mycket varierande utformning men innebär vanligen dels att delgivningen skall ha skett i överensstämmelse med vissa regler

(oftast de regler som gäller i domens ursprungsland), dels och

framför allt att delgivningen verkligen har nått, eller åtminstone varit ägnad att nå, svaranden samt att den har verkställts i tillräckligt god tid för att ge svaranden möjlighet att förbereda sin talan. Den tanke som ligger bakom är att en utländsk dom inte bör erkännas om svarandens passivitet i den utländska rättegången beror på att han eller hon, till följd av den delgivningsform som har kommit till

användning (t.ex. genom kungörelse), utan egen förskyllan inte har

fått kännedom om den väckta talan eller har fått sådan kännedom för sent för att kunna svara i saken.

Vidare är det en allmänt godtagen uppfattning att erkännande bör vägras om det utländska förfarandet i andra hänseenden strider mot

grundläggande principer för ett rättsstatligt förfarande. Som exem-

pel kan nämnas krav på domstolens opartiskhet samt på att svaranden har varit behörigen företrädd och i övrigt har fått rimliga möjligheter att bemöta käromålet. Det ligger i sakens natur att sådana förutsättningar för erkännande är tämligen allmänt hållna och att deras närmare innebörd bara i begränsad mån kan specificeras i förväg. Villkor av detta slag kommer ibland till uttryck i särskilda bestämmelser, till vilka också får räknas vissa regler i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Det vanligaste är dock att de beaktas inom ramen för det allmänna ordre public-förbehållet eller för den i common law-länder gängse läran om

”natural justice”.

Erkännande av utländska avgöranden 15l

Kontroll av lagvalet I viss utsträckning är det av betydelse att den åberopade utländska domen är grundad på ”rätt” lag från forumlandets synpunkt sett, dvs. på den lag som enligt forumlandets internationella privaträtt skulle ha varit tillämplig om rättegången hade förts där. Enligt fransk

rättspraxis är detta generellt en förutsättning för erkännande av

utländska domar. Kravet modifieras dock på så sätt att det är tillräckligt att domen inte strider mot den lag som enligt fransk uppfattning hade bort komma till användning, oavsett om den faktiskt är grundad på en annan lag. Det avgörande är således en jämförelse mellan resultaten av den utländska rättegången och av en tänkt rättegång i Frankrike. Bestämmelser av motsvarande innebörd men med ett mera begränsat tillämpningsområde finns bl.a. i

jugoslavisk, polsk, portugisisk och turkisk lag liksom i vissa

internationella konventioner. En begränsning som görs t.ex. i portugisisk lag är att en grund för vägran att erkänna den utländska domen föreligger bara om den lag som enligt forumlandets synsätt skulle ha tillämpats men som har åsidosatts i domen är forumlandets egen lag och domen dessutom är riktad mot en medborgare i forumlandet.

Regler av detta slag har sitt viktigaste tillämpningsområde i fråga

om domar som avser familjerättslig status. Flera av dem är också begränsade till sådana domar. Såtillvida berörs inte domar i de typer av mål som är aktuella i vår utredning, i vart fall inte direkt. På ett mera indirekt sätt kan dock även sådana domar påverkas av en

lagvalskontroll som utövas över statusavgöranden. Det kan t.ex.

inträffa att en utländsk dom som gäller fastställelse av faderskap och underhåll vägras erkännande i faderskapsdelen av det skälet att den strider mot den lag som enligt forumlandets uppfattning hade bort tillämpas samt att domen som följd härav vägras erkännande även i underhållsdelen.

Det bör påpekas att en lagvalskontroll är okänd i det stora flertalet länders regler om erkännande av utländska domar liksom i de flesta konventioner i ämnet. I den mån en sådan kontroll fortfarande upprätthålls, finns det en tydlig tendens att dess betydelse minskar. Bortsett från fransk rätt är denna kontroll numera väsentligen begränsad till vad som utgör dess kärnområde, nämligen familjerättsliga statusdomar. Även inom det området är tendensen densamma. Så t.ex. har den lagvalskontroll i fråga om utländska statusav-

göranden som tidigare i viss utsträckning föreskrevs i västtysk lag helt

slopats genom en år 1986 genomförd reform av de västtyska bestämmelserna om erkännande av utländska domar.

152 Erkännande av utländska avgöranden

och indirekt

Domskonflikter litispendens

Som en särskild grund för att vägra erkänna en utländsk

dom anges ofta att domen står i strid med en annan dom i samma sak som har meddelats i forumlandet eller, i vissa fall, som har meddelats i ett tredje land och erkänns i forumlandet Hinder för

(domskonflikter).

erkännande brukar vidare anses föreligga även om någon konkurrerande dom ännu inte har meddelats men en om samma sak

rättegång

pågår i forumlandet eller, ivissa fall, i ett land, särskilt om den

tredje

konkurrerande rättegången har inletts tidigare än den som

rättegång

har lett till den åberopade utländska domen (indirekt

litispendens).

Ordre

public

Slutligen brukar regler om erkännande av utländska domar innehålla ett allmänt förbehåll för ordre public eller få läsas med ett tyst sådant förbehåll. En typisk formulering av det förbehållet ut att

går på

erkännande skall vägras om det skulle vara med

uppenbart oförenligt

grunderna för forumlandets att erkänna domen. Man

rättsordning

brukar skilja mellan två huvudfall som in under detta förbehåll.

går

Det ena är om det har förekommit fundamentala brister i det utländska förfarandet, i synnerhet om den förlorande inte har

parten fått tillfälle att utföra sin talan (processuell ordre Det andra

public).

fallet föreligger om domens innehåll i alltför hög grad strider mot rådande rättsuppfattning i forumlandet för att kunna erkännas

(materiell ordre public). Tillämpningsområdet för ordre public-

förbehållet beror i viss mån på hur övriga villkor eller hinder för erkännande är utformade. Ju mera konkret och dessa

specificerat

förutsättningar anges, desto mindre blir behovet av och utrymmet för att åberopa ordre public. Omvänt kan en mindre lista

specificerad

över särskilda förutsättningar för erkännande leda till att en mera vittgående kontroll över utländska domar utövas inom ramen för det

allmänna ordre public-förbehållet.

Tillämpningen av detta förbehåll varierar naturligt nog från land till land och från det ena ämnesområdet till det andra. Trots alla nationella rättsolikheter kan det sägas att ordre

public-synpunkter på

det hela taget gör sig mindre starkt gällande och inte i

åberopas

tillnärmelsevis samma utsträckning när det redan en

föreligger

utländsk dom, vars erkännande är i fråga, som när förs i

rättegången

forumlandet och det yrkas att forumlandets domstolar skall

själva

meddela en motsvarande dom med av utländsk rätt.

tillämpning

Denna skillnad mellan att godta ett redan och

uppkommet rättsläge

att aktivt medverka till att samma är i

skapa rättsläge mycket påtaglig

fransk rättspraxis. Det finns där talrika exempel på att en utländsk dom, grundad på en utländsk lag, har erkänts i situationer där

Erkânnande av utländska 153

avgöranden

tillämpningen av samma utländska lag med stor sannolikhet skulle ha strandat på ordre om en fransk domstol hade haft att

public själv

döma i saken (”léffet atténué de lordre Samma tendens

public”).

kan iakttas i flera andra länder.

Överväganden

7.3.1 Utländska bör erkännas

avgöranden

En allmän internationell om makars

lagstiftning förmögenhetsför-

hållanden, underhåll och arv bör innehålla bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden. Den nuvarande lagstiftningen är I 1937 års finns

ofullständig. lag

bestämmelser med allmän räckvidd om erkännande och

verkställig-

het av utländska som rör efter makes

avgöranden, bodelning död,

arv eller testamente (2 kap. 12 och 13 §§). Ett villkor för erkännande är att avgörandet, såvitt avser egendom som fanns i vid

Sverige

dödsfallet, inte grundats på lag vars bestämmelser strider mot den

lag

som enligt 1937 års lag är rättsförhållandet. För

tillämplig på

utländska avgöranden om makars medan

förmögenhetsförhållanden

makarna lever och underhållsavgöranden finns motsvarande

inga

bestämmelser. Den som i och verkställagstiftning Övrigt gäller om erkännande lighet av utländska avgöranden är konventionsbaserad. En sådan lagstiftning gäller i förhållande till de andra nordiska länderna och Schweiz. Den nordiska såvitt avser

lagstiftningen begränsar sig,

makars förmögenhetsförhållanden och arv, till som rör

avgöranden

nordiska medborgare med hemvist i ett nordiskt land. I om

fråga underhållsavgöranden gäller inte denna begränsning. Å andra sidan

innefattar överenskommelsen om inte

underhållsavgöranden några

bestämmelser om erkännande utan föreskriver endast en

skyldighet

att verkställa från de andra länderna. Den som

avgöranden lag

hänför sig till konventionen med Schweiz avser alla i Schweiz meddelade domar i tvistemål där schweizisk domstol i med

enlighet

bestämmelserna i lagen varit att tvisten. I ämne av

behörig handlägga personrättslig, familjerättslig eller arvsrättslig natur erkänns dock

inte en dom, om den är grundad på en lag, vars bestämmelser i ämnet strider mot den lag som är i

tillämplig enligt Sverige gällande internationellt privaträttsliga regler.

Slutligen gäller att underhållsavgöranden från ytterligare ett tiotal

länder skall erkännas och verkställas här i landet till av det

följd

svenska tillträdet till 1958 års om erkännande och

Haagkonvention

verkställighet av avgöranden om underhåll till barn och 1973 års Haagkonvention av erkännande och av

verkställighet avgöranden angående underhållsskyldighet.

154 Erkännande av utländska avgöranden SOU 198718

När ett utländskt avgörande erkänns i Sverige betyder det att

inte kan tvista på nytt inför en svensk domstol om samma parterna sak. Det utländska avgörandet utgör m.a.0. ett hinder mot en

rättegång i Sverige. Det utländska avgörandet kan också få betydelse om det innefattar ett ställningstagande till en prejudiciell fråga i en

rättegång i Sverige. Redan inledandet av en rättegång utomlands kan få konsekvenser, om rättegången kan antas utmynna i ett avgörande som erkänns här. Ett sådant pågående förfarande utomlands anses normalt utgöra ett hinder mot att föra en rättegång om samma sak i Sverige. Till regler om erkännande av utländska avgöranden brukar det knytas bestämmelser om att utländska avgöranden kan verkställas.

Ett utländskt avgörande behöver inte bli betydelselöst av den

att det inte här. Har en utländsk domstol en gång

anledningen gäller

prövat ett sakförhållande inom ramen för fri bevisprövning, får avgörandet ett mer eller mindre starkt bevisvärde beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Har den utländska domstolen

tillämpat sin egen rättsordning och vi också anser den rättsordningen tillämplig får avgörandet en särskild tyngd. Man får normalt utgå

från att den utländska domstolen tillämpat sin egen lag på ett riktigt sätt. Saken brukar uttryckas så att det utländska avgörandet får en mer eller mindre stark bevisverkan. Ibland kan bevisverkan vara så stark att gränsen till rättskraft kan synas hårfin. Det föreligger dock den skillnaden, att när ett utländskt avgörande endast har bevisverkan så har parterna full frihet att i en process i Sverige ta upp alla sak-

och rättsfrågor och föra bevisning därom.

Det kan röra sig om högst skiftande situationer när en ny rättegång inleds i Det utländska avgörandet kan ha rört egendom som

Sverige.

vid tiden för talans väckande fanns i Sverige. I fråga om bodelning kan det ha inneburit en fördelning av gemensam egendom, en

av från den ena maken till den andra eller ett

överföring egendom

konstaterande av att egendomen här även för framtiden skall tillkomma den make som äger den. En ny process i Sverige kan innebära att den make som blivit berättigad att erhålla gemensam

egendom eller egendom från den andra maken begär ett avgörande

här i landet i enlighet med det utländska avgörandet. Det kan också vara så att den make som har misslyckats med att erhålla egendom av den andra maken gör ett nytt försök här i landet. Den make som genom det utländska förfarandet berättigats att behålla sin här i landet befintliga egendom kan också tänkas behöva ett svenskt

som bekräftar detta. Bodelningen kan också avse

avgörande

som vid talans väckande fanns utomlands. Under det

egendom

utländska förfarandets gång eller efter domens meddelande kan egendomen ha förts till Sverige så att den make som blivit berättigad blir tvungen att väcka talan här för att utfå den. Det utländska

Erkännande av utländska avgöranden 155

avgörandet kan ha verkställts frivilligt eller på exekutiv väg och den vinnande maken därefter ha fört egendomen till Sverige. Den förlorande maken kan då tänkas väcka talan här för att få tillbaka egendomen. Det har i den juridiska litteraturen antagits att ett utländskt avgörande i denna sist nämnda situation skulle gälla här i

landet utan stöd av lag (Bogdan s. 245 med hänvisningar). Något

rättsfall som bekräftar denna ståndpunkt finns dock inte.

En tvist om arv eller testamente som väcks här i landet efter ett utländskt avgörande kan på motsvarande sätt avse egendom, som fanns här vid dödsfallet eller som förts hit senare, eventuellt av den rättsägare som blivit berättigad genom det utländska avgörandet.

Även tvister om underhåll kan avse olika situationer. En rättegång här i landet kan avse underhåll för förfluten tid. Underhållet för denna tid kan redan helt eller delvis ha erlagts på grund av ett utländskt avgörande som inte gäller här. Det kan också i sin helhet vara obetalt. Vanligen tar dock en talan om underhåll också sikte på framtiden och har då den innebörden att den underhållsberättigade

begär en svensk dom för att få ut ett löpande underhållsbidrag.

Vistas den underhållsberättigade utomlands, sker detta normalt med

rättshjälp enligt svensk lag genom förmedling av utrikesdepartemen-

tet inom ramen för de åtaganden Sverige gjort genom tillträdet till New Yorkkonventionen 1956 om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. Ett utländskt avgörande i ett underhållsmål kan också ha den innebörden att ett tidigare fastställt underhållsbidrag höjs eller sänks. I denna situation kan det vara den underhållsskyldige, som kan behöva väcka talan i en ny rättegång i Sverige för att här få ett avgörande med samma innehåll.

En ordning där utländska avgöranden inte erkänns har en rad negativa konsekvenser. Vid bodelning och arv är den ägnad att leda till processer som är onödiga. Samtidigt får det antas, att en part, som har fullt fog för att föra en talan här i landet, ofta nöjer sig med det

utländska avgörandet och den verkställighet som det är praktiskt

möjligt att åstadkomma i det land där avgörandet har meddelats. Det är många gånger dyrt och påfrestande att föra en process. Att inleda ytterligare en rättegång i ett annat land måste för många människor te sig avskräckande även om möjligheterna att vinna framgång är gynnsamma. De negativa konsekvenserna framstår särskilt tydligt, om parterna har fört den utländska processen i det land där de har hemvist och de samtidigt har svag anknytning till Sverige. I sådana fall kan det framstå som direkt att tvisten prövas eller

olämpligt

omprövas här. Detsamma om ena parten först sedan saken

gäller

prövats utomlands flyttar hit eller får egendom här och på så sätt blir

tillgänglig för ett rättsligt förfarande.

Ett väl fungerande internationellt privaträttsligt system bör möjliggöra för parter att lösa sina familjerättsliga tvister på ett

156 Erkännande av

utländska avgöranden

slutgiltigt sätt i det land där de lever. Denna synpunkt får ökad tyngd

genom värt förslag att lägga hemvistprincipen till grund för vilken lag

som skall tillämpas i materiellt hänseende. Vi anser att det nu bör införas bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska

avgöranden rörande makars egendomsförhållanden. Samtidigt bör

de redan gällande reglerna om erkännande av utländska avgöranden om bodelning efter makes död, arv och testamente ses över.

Beträffande underhåll tillkommer ett par synpunkter. Den olägenhet, som kan vara förknippad med att erkänna utländska avgöranden, består närmast i att vissa underhållsskyldiga här i landet kan komma att få betala i våra ögon alltför höga bidrag. Denna risk kan endast antas föreligga i förhållande till ett fåtal länder med relativt hög materiell standard och svagt utvecklade samhälleliga insatser för undervisning, sjukvård etc. Den har inte hindrat att Sverige tillträtt Haagkonventionerna. Mot bakgrund av erfarenheterna av Haagkonventionerna bedömer vi inte de befarade olägenheterna som allvarliga. De motverkas i hög grad av våra egna regler till skydd för

gäldenärer vid införsel och utmätning samt av möjligheterna att här

få till stånd en ändring av det utländska avgörandet.

Erkännande av utländska underhållsavgöranden har störst betydelse för det fall att den underhållsberättigade har hemvist utomlands. I dag måste den underhållsberättigade skaffa sig en svensk exekutionstitel. Ofta krävs en ny rättegång om samma sak. Det sätt

som detta sker på genom förmedling av utrikesdepartementet och

med svensk rättshjälp är ett kostsamt och tidskrävande förfarande. Utmärkande för underhåll är vidare att den underhållsberättigade kan vara helt eller delvis beroende av underhållsbidraget för att kunna leva drägligt. Detta är kanske inte så uttalat i Sverige som i många andra länder med mindre väl utvecklad sociallagstiftning. Underhållets sociala och humanitära funktion utgör ett starkt motiv för att erkänna utländska avgöranden.

7.3.2 Villkor för erkännande

För att ett utländskt avgörande skall erkännas bör vissa villkor vara uppfyllda. Vid utformningen av villkoren bör det undvikas att sådana

krav uppställs som gör det nödvändigt med en omprövning av det

utländska avgörandet. I annat fall förlorar erkännandebestämmelserna sin mening. Granskningen bör inskränkas till vad som behövs för en kontroll av att avgörandet fyller rimliga krav på kvalitet och

förenlighet med grundläggande svenska värderingar.

7.3.2.1¶Krav på ömsesidighet?

I vissa länder utgör ömsesidighet ett krav för att utländska avgöranden skall erkännas. För svenskt vidkommande skulle ett

Erkännande av utländska 157

avgöranden

sådant krav innebära att vi endast erkänner från stater

avgöranden

som erkänner ett motsvarande svenskt

avgörande.

Meningen med ett krav på ömsesidighet är att det skall tjäna som ett påtryckningsmedel på andra stater att ansluta sig till konventioner om ömsesidigt erkännande av domar eller andra eller att

avgöranden

eljest i sin lagstiftning införa sådana bestämmelser.

Det kan ifrågasättas om kravet på ömsesidighet utgör ett effektivt påtryckningsmedel. Ofta är det ett tidskrävande arbete att lagstifta på det internationellt privaträttsliga området. Det finns

tydliga

skillnader mellan olika länders ambitionsnivå. Det är andra faktorer

som påverkar benägenheten att och vilken lagstifta utformning

reglerna får. Det finns heller inte för att ett krav

något belägg på

ömsesidighet skulle underlätta för Sverige att träffa särskilda överenskommelser om ömsesidigt erkännande av med

avgöranden

andra länder om detta bedöms som intressant.

En allvarlig invändning mot ett krav på ömsesidighet är att detta

inte har något att göra med de intressen som står i ett enskilt

på spel

fall. Sett ur parternas är det inte tillfredsställande om

perspektiv

exempelvis en tvångsbodelning som har verkställts utomlands i landet x inte gäller här av det enda skälet att en motsvarande

delning

mellan dem eller mellan andra makari inte i x. Det är

Sverige gäller

heller inte säkert att svenska intressen. Det

ömsesidigheten skyddar

kan vara en svensk med hemvist i som Önskar att

medborgare Sverige

det utländska avgörandet skall gälla här.

Kravet på ömsesidighet är heller inte ägnat att mellan bra”

skilja

och ”dåliga” domar. Det förhållandet att en stat är eller inte är beredd att erkänna svenska avgöranden har inte samband med

något

rättskipningens kvalitet i den staten.

Härtill kommer att ett krav på ömsesidighet är lätt att

ingalunda

tillämpa. Det kräver att man sätter in i det aktuella landets

sig

internationellt privaträttsliga regler på området. bestämmel-

Viktiga

ser behöver inte framgå av skriven lag. Rättsfall och litteratur kan behöva studeras. Vidare är regler om erkännande av utländska avgöranden olika utformade. Det kan vålla

betydande svårigheter

att i ett enskilt fall värdera dessa skillnader vid av om

bedömningen det föreligger ömsesidighet. Enligt vår bedömning fyller ett krav inte på ömsesidighet någon

rimlig funktion inom de rättsområden som vi behandlar. När det ur andra synpunkter framstår som att erkänna ett

ändamålsenligt

utländskt avgörande bör m.a.o. detta ske oavsett inställningen i det främmande landet till svenska avgöranden. En konsekvens av en sådan reglering blir dock att den ökar utsikterna till erkännande av svenska domar i länder som kräver ömsesidighet.

158 Erkännande av utländska

avgöranden

7.3.2.2¶Kontroll av lagvalet?

Utländska om erkännande av avgöranden innehåller ibland

lagar

föreskrifter om kontroll av Som villkor för att ett utländskt

lagvalet.

skall erkännas krävs då att detta är grundat på samma lag

avgörande

som forumlandet skulle ha Ofta är detta villkor modifierat

tillämpat.

så sätt att det för erkännande är tillräckligt att slutresultatet inte

på

från vad en tillämpning av den ur forumlandets synpunkt

skiljer sig

skulle innebära. En variant av en sådan bestämmelse

riktiga lagen

finns i 1937 års 12 §). Kontrollen över lagvalet är här

lag (2 kap.

inskränkt till att avse sådan efter den avlidne som vid

egendom

dödsfallet fanns i Ett utländskt avgörande om bodelning,

Sverige.

arv eller testamente, vilket omfattar sådan egendom, erkänns sålunda inte om det har en vars bestämmelser strider

grundats på lag

mot den som är svenska regler. Det förekommer

lag tillämplig enligt

i andra länders att kontrollen av är inskränkt till domar

lagar lagvalet

som avser det egna landets medborgare. vår är det uteslutet att vägra erkänna ett

Enligt uppfattning

utländskt av endast det skälet att det har grundats på en

avgörande

annan än den som är tillämplig enligt svensk internationell

lag

En sådan träffar också fall då utgången i målet skulle

privaträtt. regel

ha blivit densamma som med en av den ur svensk

tillämpning

Det som kan diskuteras är en kontroll av

synpunkt riktiga lagen.

med den att skall ha haft betydelse

lagvalet begränsningen lagvalet

för utgången i målet. Även en sådan är emellertid diskutabel. Den förutsätter att

regel det görs en jämförelse mellan den faktiskt genomförda rättegången

och en tänkt där en annan lag har tillämpats. Det säger sig

rättegång

att en sådan kan vålla besvärliga problem. Den

självt prövning

materiella kontroll som som ett led i kan lätt

ingår prövningen

utvecklas till en och är därmed inte särskilt väl

egen rättegång

förenlig med ett förfarande som går ut på att pröva om ett utländskt avgörande skall erkännas. om kontroll av hänger också samman med

Frågan lagvalet

och vilka villkor som i övrigt

lagvalsbestämmelsernas utformning

skall för erkännande av utländska avgöranden. Om erkännan-

gälla

debestämmelserna till i huvudsak fall då parterna genom

begränsas

hemvist har till det land som har meddelat avgörandet

anknytning

innebär våra att i det landet normalt är tillämplig i

lagvalsregler lagen

materiellt hänseende. Kontrollen av lagvalet får då bara betydelse om det landet en annan än sin egen. Det kan, sett ur

tillämpar lag

antas vara till fördel om vi i Sverige

parternas synpunkt, knappast

underkänner denna grund. Man har i hemvistlandet

avgörandet på

sina vars innehåll normalt inte behöver

tillämpat gällande regler,

komma som en överraskning för parterna.

Erkännande av utländska 159

avgöranden

I dessa fall är kontrollen över lagvalet inte heller ägnad att

skilja

mellan bra och ”dåliga” domar i materiellt hänseende. Det är ingenting som säger att lagen i parternas hemvistland är bättre eller sämre sett med svenska ögon än den som man i

lag tillämpar

hemvistlandet. Det kan t.o.m. vara så att man i hemvistlandet anser att svensk lag är tillämplig rättsförhållandet.

på I fråga om underhållsskyldighet tillkommer en Den synpunkt.

centrala frågan är där att beräkna det

löpande underhållsbidragets

storlek. Vid härav är det av underordnad

bedömningen betydelse

vilken lag som tillämpas. Avgörande är i stället en av den

bedömning

underhållsskyldiges ekonomiska förmåga och den underhållsberättigades behov av bidrag. Det är om ett utländskt

svårförståeligt

avgörande skall underkännas av det skälet att denna

bedömning

skett inom ramen En

för en ur vår synpunkt felaktig rättsordning.

kontroll av lagvalet fyller därför funktion för underhålls-

ingen rimlig

avgöranden. Enligt vår uppfattning bör sådana avvikelser som kan hänföras till lagvalet bedömas på samma sätt som när utgången i målet av andra skäl blivit en annan än den skulle ha blivit efter en i

rättegång

Sverige. Den utländska domstolen kan ha rätt men

tillämpat lag

tillämpat denna fel eller gjort en Sådana

felaktig bevisvärdering.

felaktigheter, som för övrigt också kan förekomma i svenska domar, skall normalt sett inte leda till ett underkännande av det utländska avgörandet. Om bristerna vid en bedöms som så

helhetsbedömning

allvarliga att ett erkännande av strider mot svensk ordre

avgörandet

public finns emellertid att underkänna Denna

möjlighet avgörandet.

yttersta möjlighet att vägra erkännande står till buds också när skillnaden mellan det utländska avgörandet och ett tänkt svenskt avgörande kan hänföras till valet av Detta bör vara

tillämplig lag.

tillräckligt. Att dessutom uppställa ett krav på överensstämmelse

ifråga om tillämpad lag är en onödig komplikation.

7.3.2.3 Den utländska domstolens

behörighet

För erkännande av utländska bör det ha funnits en

avgöranden

godtagbar grund för den utländska domstolens behörighet. Kravet avser till den stat som har meddelat

anknytningen avgörandet.

Däremot finns det ingen att kontrollera att målet

anledning

handlagts vid rätt forum inom det främmande landet.

Makars förmögenhetsförhållanden

Om man bortser från som behandlas nedan i

dödsfallssituationen,

avsnittet om arv, aktualiseras om makars förmö-

totaluppgörelser genhetsförhållanden i samband med äktenskapliga statusbeslut. Det

kan röra sig om beslut om eller

äktenskapsskillnad legal separation

160 Erkännande av utländska avgöranden

eller om återgång eller ogiltighet. Frågan är om man äktenskapets skall erkänna avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden,

när de har meddelats i samma stat som statusbeslutet. En förutsätt-

skulle då vara att vi erkänner själva det grundläggande beslutet i

ning statusfrågan.

Svensk rätt innehåller liberala regler om

på goda grunder

erkännande av utländska äktenskapsskillnader. En motsatt ordning skulle vålla människor påtagliga och omotiverade svårigheter. Det kan här räcka med att erinra om äktenskapets betydelse för omgifte, arv och barns rättsställning samt vilka påfrestningar som kan vara

med att till i ett förknippade tvingas ett nytt skillnadsförfarande annat land. Bestämmelser om erkännande av utländska äktenskapsskillnader finns i 3 7 § 1904 års samt i lagen (1973:943) om

kap. lag

erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader. Bestämmelserna i 1904 års avser beslut meddelade i alla

lag

stater. Ett beslut om äktenskapsskillnad skall gälla här om det med hänsyn till makes medborgarskap eller hemvist eller annan anknyt-

fanns att talan i den främmande

ning skälig anledning prövades

staten. Under förarbetena uttalades att skälig anledning i första hand skulle föreligga om svensk domstol under motsvarande omständigheter hade varit behörig att pröva talan. En viss vägledning skulle sålunda vara att hämta ur våra egna domsrättsregler. Men man borde inte stanna vid det. Om någondera maken hade medborgarskap eller hemvist i domstolslandet borde i allmänhet skälig anledning att pröva talan (SOU 1969:60 s. 178, prop. 1973:158 s. 110 f).

föreligga

Även om ett beslut om äktenskapsskillnad inte blir gällande här

den nu beskrivna bestämmelsen skall äktenskapet anses

enligt

beslutet, om en av makarna gift om sig och den andre

upplöst genom

maken inte visar att den förfarit uppenbart otillbörligt mot

omgifte

honom NJA 1981 s. 1088). Lagen om erkännande av vissa

(jfr

utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader bygger på 1970 års i samma ämne. Bestämmelserna gäller i

Haagkonvention

förhållande till de stater som har tillträtt konventionen. Såvitt avser

inte Sveriges tillträde till konventionen

äktenskapsskillnader betyder

så eftersom utländska äktenskapsskillnader erkänns i vid

mycket,

1904 års (SOU 1969:60 s. 159, prop. 1973:158

omfattning enligt lag s. 92).

Makar behöver sålunda inte ha haft någon särskilt stark anknytning till ett land för att vi skall erkänna ett beslut om äktenskapsskillnad från det landet. Vi utländska skillnadsbeslut även i

godtar

fall då makarna har haft av sin tillvaro i Sverige

många tyngdpunkten

och där svensk enligt vårt förslag är tillämplig på makarnas

lag

förmögenhetsförhållanden. I dessa fall är det svårt att acceptera utländska som kan helt andra värderingar. I

bodelningar bygga på

vissa kan det finnas anknytning till ett flertal stater, vilket

äktenskap

. Erkünnande av utländska 161

avgöranden

öppnar möjlighet för en make att välja land för förfarandet med hänsyn till det landets av de

bedömning förmögenhetsrättsliga frågorna.

Vi har funnit att det skulle föra alltför att alltid erkänna ett

långt

utländskt avgörande om makars förmögenhet av det skälet att det har meddelats i samband med och i samma stat som ett statusbeslut som erkänns här.

I stället föreslår vi som huvudregel att ett utländskt avgörande skall erkännas om det har meddelats i den stat vars svenska

lag enligt lagvalsregler är tillämplig på de förmögenhetsrättsliga frågorna i

äktenskapet. Det rör sig sålunda normalt om avgöranden från den stat där makarna har hemvist eller från den stat vars lag makarna genom avtal bestämt skall tillämpas på den

äktenskapliga förmögen-

heten. För makar som flyttat hit och inte har träffat avtal

något gäller

att ett avgörande från deras tidigare hemvistland skall erkännas, förutsatt att de inte bott här så lång tid att svensk skall

lag tillämpas på förmögenhetsförhållandena. Motsättningsvis följer av bestäm-

melsens utformning att erkännande av ett utländskt

något avgörande inte kan komma ifråga när svensk lag är tillämplig på förmögenhets-

förhållandena.

Bestämmelsen bör emellertid kompletteras med en föreskrift att avgöranden meddelade i svarandens hemvistland skall erkännas. Detta innebär en utvidgning såtillvida att det landets inte behöver

lag

vara tillämplig i materiellt hänseende. Den make som som

uppträder

kärande kan också ha hemvist i samma stat. Makarna kan ha avtalat att lagen i ett annat land än det där de har hemvist skall

tillämpas på förmögenhetsförhållandena. De kan också ha flyttat till ett annat

land men inte bott där så länge att det landets hunnit bli

lag tillämplig

enligt de lagvalsregler som vi föreslår. Bestämmelsen täcker också det fallet att makarna har hemvist i olika länder. I sådana fall bör svarandemakens intressen vara fullt tillgodosedda genom att förfarandet äger rum i dennes hemvistland och kärandemaken bör få ta de fulla konsekvenserna av att ha inlett förfarandet.

De nu angivna grunderna för den utländska domstolens

behörig-

het omfattar både avgöranden som har träffats i samband med beslut i statusfrågor och avgöranden som har meddelats fristående från sådana beslut. De bör vara tillräckliga för att täcka in i de allra flesta fall där det ter sig motiverat med erkännande.

Det finns ytterligare tänkbara för den utländska dom-

grunder

stolens behörighet. Några sådana vill vi redovisa i det följande samt ange skälen till att vi avvisar dem.

Det kan anföras vissa skäl för att erkänna ett utländskt avgörande som erkänns i den stat vars lag enligt svenska lagvalsregler är

tillämplig på makarnas förmögenhetsförhâllanden. Det är emellertid

inte lätt att överblicka konsekvenserna av en sådan regel och inte

ll

162 Erkännande av utländska

avgöranden

heller att avgöra om den möter något praktiskt behov. Den prövning förenklas avsevärt om man slipper de som måste göras i Sverige högst nu fallen av erkännande. Vi föreslår därför ingen sådan

angivna

bestämmelse. Vårt förslag innehåller ingen regel om att ett utländskt avgörande skall erkännas om makar träffat avtal om att tvisten skall lösas i det landet och inte heller om svaranden-i en tvist har

uppkommen

att saken skall där eller utan har gått i

godtagit prövas invändning

svaromål. våra har makar möjlighet att träffa

Enligt lagvalsregler

avtal om vilken som skall i materiellt hänseende. Det lär

lag tillämpas

inte finnas behov av att dessutom ha en bestämmelse enligt vilken den utländska domstolens av ett mellan

behörighet godtas på grund

makarna träffat avtal. En sådan bestämmelse skulle bara få om de avtalar att tvisten skall lösas i ett land

självständig betydelse

vars inte är på deras förhållanden. Ett skäl som talar

lag tillämplig

mot att en sådan behörighetsgrund är att en make kan anse sig

godta

att i svaromål med hänsyn till den egendom som kan tvungen ingå finnas i det land där talan väcks. En invändning om rättens kan helt sakna relevans Det faktum att behörighet i den processen. en svarande till synes frivilligt fört en process utomlands utgör därför inte ett tillräckligt skäl att godta det utländska avgörandet. Vårt innehåller heller regel som anknyter till

förslag ingen

makarnas nationalitet. Makar har enligt vårt förslag att

möjlighet

träffa avtal bägge är om att lagen i den stat där en av dem eller skall i äkten-

medborgare tillämpas på förmögenhetsförhållandena

Därmed kommer även ett avgörande från det landet att

skapet.

erkännas i Det finns därför inte för att anknyta till

Sverige. fog

makars nationalitet som en grund för den utländska

självständig

domstolens vid erkännande av utländska avgöranden.

behörighet

Det kan om det inte bör finnas en bestämmelse om

ifrågasättas

erkännande av utländska angående fast egendom, vilka

avgöranden

har meddelats i den stat där den fasta egendomen finns. En sådan

dock inte för bodelningar. En bodelning innebär enligt

regel passar svensk intern en totaluppgörelse där man beaktar samtliga

lag

makarnas tillgångar och skulder. Om fast egendom ingår som en del i en större måste erkännas eller förkastas i sin

uppgörelse bodelningen

helhet. Det går inte att bryta ut den del av avgörandet som handlar om fast och erkänna det endast i den delen.

egendom

Det utländska kan heller knappast erkännas om det

avgörandet

endast omfattar den fasta egendomen, vilket kan förekomma i de länder som genomgående beträffande fast egendom tillämpar lagen i den stat där är belägen. Ett sådant erkännande kan

egendomen

innebörd än att man vid bodelningen av den knappast ges annan skall helt bortse från den fasta egendomen. Vid en

övriga egendomen

bodelning där det förutsätts att man skall beakta samtliga tillgångar

Erkännande av utländska avgöranden 163

och skulder skulle detta kunna helt

förrycka bodelningsresultatet.

En annan sak är att man i dessa fall måste beakta den utländska bodelningen av den fasta egendomen som ett faktum som det är omöjligt att ändra på. Detta faktum kan beaktas på så sätt att man

följer det utländska avgörandet vid lottläggningen men i övrigt söker

nå ett slutresultat som så långt möjligt överensstämmer med den lag

som enligt svensk uppfattning år tillämplig på förmögenhetsförhål-

landena.

Det som blir kvar sedan bodelningar sorterats bort är avgöranden rörande fast egendom under äktenskapets bestånd. Vi har inte funnit behov av en regel för dessa fall, där det för övrigt ofta kan vara tveksamt om en tvist skall kvalificeras som eller

äktenskapsrättslig

anses ha en mer generell civilrättslig karaktär och därmed inte falla under tillämpningsområdet för de regler som vi behandlar. Det kan tilläggas att det är tänkbart att vissa avgöranden rörande fast egendom kan komma att erkännas här i landet utan stöd av lag

(Bogdan s. 244).

Underhåll

Vid utformningen av regler om den utländska domstolens

behörighet

behöver vid underhåll inte på samma sätt som vid makars

förmögen-

hetsförhållanden hänsyn tas till lagvalsreglerna. I underhållstvister spelar lagvalet inte tillnärmelsevis samma roll. Avgörande för utgången av en tvist är typiskt sett en av den underhålls-

bedömning skyldiges förmåga att betala och den underhållsberättigades behov

av bidrag. Det är normalt sett av underordnad om denna

betydelse

bedömning sker inom ramen för den ena eller andra rättsordningen.

Svarandens hemvist är en för den utländska

självklar grund

domstolens behörighet, vilken också omfattar det fallet att båda parter har hemvist i den främmande staten.

Frågan är därefter hur man skall se som har

på avgöranden,

meddelats i den stat där käranden har hemvist. Käranden kan vara den underhållsberättigade som önskar få fastställt ett underhållsbi-

drag eller få ett sedan tidigare utgående underhållsbidrag Som höjt.

framgår av våra överväganden om svensk domsrätt kan goda skäl anföras för att en sådan skall Det

behörighetsgrund accepteras.

saknas anledning att betrakta saken annat sätt när det att

på gäller

bedöma en utländsk domstols vid erkännande av utländs-

behörighet ka avgöranden. Det förtjänar nämnas att ett avgörande i den

underhållsberättigades hemvistland skall erkännas och verkställas enligt 1973 års Haagkonvention om erkännande och av

verkställighet avgöranden angående underhållsskyldighet.

Ett avgörande från kärandens hemvistland kan innebära att ett

i 164 Erkânnande av utländska avgöranden

tidigare fastställt underhållsbidrag har sänkts på talan av den

underhâllsskyldige. Ett sådant avgörande skall erkännas enligt 1973

års Haagkonvention. Detta ligger också i linje med de överväganden som ligger till grund för vårt förslag om svensk domsrätt för en underhållsskyldig som har hemvist här. Det saknas för övrigt oftast

praktiska möjligheter att i Sverige hävda att det tidigare fastställda underhållsbidraget skall betalas, eftersom verkställighet normalt

endast kan ske i den underhållsskyldiges hemvistland.

Sammanfattningsvis anser vi sålunda att ett underhållsavgörande

bör erkännas om det har meddelats i en stat där den underhållsskyl-

dige eller den underhållsberättigade hade hemvist.

Underhållsbeslutet kan ha meddelats i samband med ett statusmål eller fristående från ett sådant mål. I sistnämnda fall har ett

familjerättsligt statusförhållande utgjort en prejudiciell fråga i målet.

Ett erkännande av underhållsbeslutet på grund av att en part haft hemvist i det land som meddelade beslutet innebär inte ett samtidigt

till ett i samband därmed eller tidigare meddelat

ställningstagande

statusbeslut. Domen erkänns m.a.0. inte annat än i underhållsdelen. Samma begränsning gäller enligt 1976 års lag om erkännande och

verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldig-

het.

Det förekommer inte så sällan att ett statusavgörande meddelas i ett land där ingen av parterna har hemvist samt att det i samband därmed bestäms ett underhållsbidrag. Detta hänger samman med att många länder, däribland Sverige, har vidsträckta regler för domsrätt

i statusmål. Ur den underhållsberättigades synpunkt är det angeläget

att underhållsbeslutet respekteras i andra länder. Den nödvändiga begränsningen av den utländska kompetensen kan i dessa fall erhållas om man för erkännande av underhållsbeslutet kräver att den

utländska myndigheten enligt svensk uppfattning var behörig att

meddela beslut i statusfrågan. Denna teknik har använts i 1973 års

Haagkonvention som föreskriver att underhållsavgöranden skall

erkännas om de har meddelats med anledning av äktenskapsskillnad

eller legal separation eller med anledning av ogiltigförklaring eller återgång av äktenskapet och den utländska myndigheten i sådant

hänseende var behörig enligt svensk lag. Vi föreslår en motsvarande

regel.

Beslut om underhåll som träffas med anledning av en faderskapstalan bör emellertid också tas med. I lagen om internationella faderskapsfrågor anges när en utländsk domstol är behörig att bedöma en faderskapstalan. Tills vidare kan någon motsvarande föreskrift inte ges beträffande avgöranden om underhåll som träffas med anledning av en talan om vårdnad, som inte upptas i samband

med äktenskapsrättsliga statusavgöranden. Anledningen är att

svensk lag saknar bestämmelser om erkännande av utländska

Erkännande av utländska avgöranden 165

vårdnadsavgöranden samt att högsta domstolen uttalat att erkännande av sådana avgöranden inte bör ske utan stöd av lag.3

1976 års Haagkonvention innehåller en bestämmelse att ett utländskt avgörande om underhåll skall erkännas och verkställas om

den underhållsskyldige uttryckligen har godtagit att saken prövas av

den utländska myndigheten eller utan invändning

angående myndig-

hetens behörighet har gått i svaromål i saken. Vi föreslår en motsvarande bestämmelse. I fråga om underhåll finns det inte samma betänkligheter som beträffande om makars

avgöranden

förmögenhetsförhållanden mot en sådan bestämmelse. Den bör dock även omfatta fall då det är den som väcker

underhållsskyldige

talan.

Vårt förslag innehåller bestämmelse om talan som förs i den

ingen stat där den underhållsskyldige och den underhållsberättigade är

medborgare. Vi bedömer att det inte finns något behov av en sådan regel. En talan kan ju föras i medborgarskapslandet om parterna är ense om det eller om någon av dem har hemvist där. I andra fall kan det många gånger te sig omotiverat att anse det landets domstolar

behöriga.

Arv

Fördelningen av kvarlåtenskapen efter en avliden person hänger

intimt samman med En skall

boutredningsförfarandet. boutredning

alltid göras och den görs vanligen i den avlidnes hemvistland där merparten av kvarlåtenskapen normalt finns. När den avlidne hade hemvist i Sverige är det obligatoriskt med ett svenskt

boutrednings-

förfarande. Fördelningen av och

egendomen genom bodelning

arvskifte bör då också normalt ske svensk för

enligt lag. Utrymmet

att erkänna utländska avgöranden blir därmed

begränsat.

I vissa situationer leder vårt till till att

förslag lagvalsbestämmelser

kvarlåtenskapen efter en person som har hemvist här skall fördelas enligt en utländsk lag. Det gäller om den avlidne inte har varit bosatt här i minst två år eller om den avlidne i testamente har förordnat att en utländsk lag skall Det skulle vara tänkbart att erkänna

tillämpas.

ett avgörande från det land som dessa skall

enligt lagvalsregler

tillämpas på rätten till arvet. En sådan ordning skulle överensstämma med vårt förslag till motsvarande regler om makars förmögenhetsförhållanden. Vid konflikter mellan makar medan de lever finns det emellertid ofta flera stater där det är möjligt att föra en process om

förmögenhetsförhållandena. Det är då naturligt att det görs en begränsning som kopplas till lagvalsreglerna. När det gäller uppgö-

3 NJA 1974 s. 629; att utländska vårdnadsavgöranden likväl bör tillerkännas verkan i vissa hänseenden framgår av specialmotiveringen till 3 kap. 1 § förslaget till lag om internationella familjerättsfrågor.

166 Erkännande av utländska avgöranden

relser efter dödsfall ligger saken annorlunda till. Hade den avlidne hemvist här skall det under alla förhållanden göras en boutredning i Sverige. Vidare måste det finnas en möjlighet att föra en rättegång här i landet. En ordning enligt vilken utländska avgöranden skall erkännas kräver som ger ettdera förfarandet företräde, vilket

regler utgör en betydande komplikation. Det är ingen bra lösning att efter

dödsfall ge företräde åt det rättegångsförfarande som har inletts först. Enligt vår uppfattning bör ett utländskt avgörande inte erkännas här av det skälet att lagen i det landet där det har meddelats är tillämplig på rätten till arvet.

Vissa skäl talar för att det skall finnas möjlighet för dödsbodelägarna att träffa avtal om att tvister om bodelning, arv och testamente skall handläggas i ett visst land och därmed även för att avgöranden från det landet skall erkännas i Sverige. För delägarna kan det vara naturligare att dessa frågor handläggs i det land där den avlidne var medborgare och där det kanske också finns viss egendom som skall fördelas. Även om den avlidne var en svensk medborgare med hemvist här kan dödsbodelägarna ha hemvist i samma utländska stat. Ur delägarnas synpunkt kan det då vara billigare och mera rationellt om en tvist handläggs i det landet. Vi har därför övervägt en regel med den innebörden att ett utländskt avgörande skall erkännas om dödsbodelägarna har träffat ett avtal om att tvisten skall lösas i det landet eller om en delägare utan invändning har deltagit i förfarandet. Vi har emellertid avstått från att lägga fram förslag om en sådan regel. Den skulle kunna komma i konflikt med boutredningsförfarandet här i landet. En delägare kan också känna sig tvungen att ingå i svaromål i den utländska staten med hänsyn till den där befintliga

egendomen. Härtill kommer att en behörighetsinvändning i det

utländska förfarandet kan sakna relevans i den staten. En komplikation kan också uppkomma därigenom att kretsen av dödsbodelägare enligt uppfattningen i den utländska staten kan vara en annan än

enligt den lag som enligt svenska lagvalsregler är tillämplig på rätten

till arvet. Vi anser sålunda inte att utländska avgöranden skall erkännas av det skälet att dödsbodelägarna har kommit överens om att deras tvister skall handläggas i en främmande stat, när den avlidne hade hemvist här i landet. En mindre långtgående variant av

avtalsmöjlighet finns i 2 kap. 1 § andra stycket 1937 års lag. Enligt

den bestämmelsen kan, sedan boutredningen efter en utländsk medborgare med hemvist här har avslutats, när delägarna är ense, bodelning och arvskifte ske enligt lagen i det land där den avlidne var medborgare och egendomen för sådant ändamål omhändertas av den som är behörig enligt den lagen. En bodelning eller ett arvskifte som förrättas av en sådan behörig person erkänns enligt föreskrifterna i

2 kap. 12 § 1937 års lag. Den gällande avtalsmöjligheten får ses mot

bakgrund av den betydelse som nationaliteten har i 1937 års lag. Vi

Erkännande av utländska avgöranden 167

har inte funnit att föreslå någon motsvarighet. Det sagda

anledning

hindrar inte att dödsbodelägarna eventuellt under med-

självfallet

verkan av en utländsk behörig person eller myndighet träffar ett här i landet avtal om eller arvskifte. Ett sådant avtal

giltigt bodelning

behöver inte i materiellt hänseende följa bestämmelserna i den enligt

svensk uppfattning tillämpliga lagen.

I princip skall boutredning, bodelning och arvskifte efter en person som hade hemvist här omfatta hela kvarlåtenskapen. Det är inte säkert att detta går att förverkliga i praktiken eftersom egendom kan finnas i ett annat land där de svenska anspråken på att få fördela

egendomen inte respekteras. Det blir då nödvändigt att anpassa det

svenska förfarandet så att man uppnår ett resultat som så långt det är

möjligt överensstämmer med vår uppfattning om hur fördelningen

av egendomen skall ske. I vissa länder skiftas emellertid egendom som finns i det landet som en separat egendomsmassa utan att hänsyn tas till egendom som finns i andra länder. Vanligen rör det sig om fast egendom. Det kan tänkas att fördelningen sker på ett sätt som inte överensstämmer med svensk uppfattning. I dessa fall finns det av skäl som vi senare kommer att utveckla knappast någon anledning att låta

detta påverka fördelningen av den Övriga egendomen. Det bör

m.a.o. accepteras att egendomen efter en avliden med hemvist här i dessa fall skiftas som separata egendomsmassor. I konsekvens härmed bör ett utländskt avgörande erkännas om det avser arvskifte av en sådan egendomsmassa. Det går inte att ha samma regel för

bodelning efter makes död. En bodelning är en totaluppgörelse där

man inte kan bortse från att /den ena sidan erhåller kanske stora tillgångar i ett annat land.

Det hittills sagda har tagit sikte på fall när den avlidne hade hemvist i Sverige. Om den avlidne hade hemvist utomlands skall det normalt ske boutredning, bodelning och arvskifte i den avlidnes hemvistland. Oftast lär också lagen i det landet enligt våra förslag till

lagvalsregler vara tillämpliga på rätten till arvet. Enligt vår uppfattning bör avgöranden angående bodelning, arv och testamente som

har meddelats i det land där den avlidne hade hemvist erkännas i

Sverige.

Det kan tänkas att man i den avlidnes hemvistland erkänner

avgöranden från ett tredje land. Det kan exempelvis röra sig om

avgöranden från det land där den avlidne var medborgare eller avgöranden om fast egendom som har meddelats i det land där egendomen finns. Vårt förslag innebär att även sådana avgöranden från andra länder som erkänns i den avlidnes hemvistland skall erkännas här.

Vi har nyss avvisat möjligheten för dödsbodelägarna att träffa avtal om i vilket land en tvist om bodelning, arv eller testamente skall handläggas, när den avlidne hade hemvist i Sverige. Vi intar samma

168 Erkännande av utländska avgöranden

ståndpunkt i sådana fall då den avlidne hade hemvist utomlands. Vi vill dock påpeka att sådana avgöranden kan bli giltiga här om de erkänns i den avlidnes hemvistland.

För det fall att den avlidne hade hemvist i Sverige har vi föreslagit en regel som innebär att ett utländskt avgörande skall erkännas om det avser arvskifte i vilket den här befintliga egendomen inte har beaktats. En motsvarande regel bör gälla för det fallet att den avlidne hade hemvist utomlands. Den får självständig betydelse när arvskiftet ägt rum i en annan utländsk stat än den där den avlidne hade hemvist.

Frågan är emellertid om erkännandereglerna bör omfatta sådana fall då egendomen varit föremål för boutredning här i landet. Såsom framgått av vårt förslag till domsrättsregler har en rättsägare alltid möjlighet att få till stånd en svensk boutredning genom att begära att

egendomen här i landet ställs under förvaltning av en boutrednings-

man. Under boutredningens gång och sedan den har avslutats kan emellertid egendomen under vissa förutsättningar överlämnas till en

utländsk dödsboförvaltning. Har så skett bör det inte föreligga något

hinder mot att erkänna utländska avgöranden.

Det kan emellertid tänkas att en dödsbodelägare motsätter sig att

egendomen utlämnas. Detta bör enligt vår mening respekteras redan

av det skälet att det inte kan vara lämpligt med en tvingande regel som skall i förhållande till alla andra stater och som innebär att

gälla

egendomen måste överlämnas till dödsboförvaltningen i den avlidnes hemviststat eller till någon som är behörig att där förrätta bodelning

och arvskifte. En dödsbodelägare kan hysa befogade farhågor

rörande det utländska förfarandet och sina möjligheter att ta till vara sin rätt i det främmande landet.

Om egendomen behålls här i landet av en svensk boutredningsman behöver detta i och för sig inte hindra att utländska avgöranden från den avlidnes hemvistland erkänns. Ett eventuellt rättsligt förfarande i det landet skulle då få avvaktas och eventuellt också konkurrera med ett svenskt förfarande.

Vi har övervägt en sådan ordning men funnit att den i enskilda fall har betydande olägenheter. Det är tänkbart att man i hemvistlandet anser att en annan lag är tillämplig på rätten till arvet än den som

skall gälla enligt vårt förslag till lagvalsregler. Det är exempelvis

tänkbart att man inte godtar en av den avlidne given föreskrift att svensk lag skall gälla. Det kan också tänkas att man har en annan

uppfattning än vi om giltigheten eller tolkningen av ett testamente. Det är vidare möjligt att man bedömer en prejudiciell statusfråga på

ett annat sätt än vi. Man kanske inte anser att ett avgörande om eller ett erkännande av ett faderskap är giltigt. Man kanske inte erkänner

ett adoptionsförhållande eller giltigheten av ett ingånget äktenskap

eller ett_ beslut om äktenskapsskillnad.

Erkännande av utländska 169

avgöranden

I vissa fall står starka svenska intressen på spel. Det

gäller

exempelvis om ett statusförhållande har etablerats i Det är

Sverige. enligt vår mening inte ändamålsenligt att tillgodose dessa endast

genom en tillämpning av ett förbehåll om att det utländska avgörandet inte får strida mot svensk ordre Det är heller inte

public.

lätt att utforma objektiva kriterier som ut sådana fall då det

skiljer

utländska avgörandet inte bör erkännas. Det finns ett starkt intresse av att regelsystemet blir så enkelt som Dessa

möjligt. överväganden

har lett till att vi föreslår en bestämmelse som innebär att det utländska avgörandet inte skall erkännas om egendom efter den avlidne har varit föremål för en svensk boutredning och inte heller har överlämnats till en utländsk dödsboförvaltning eller till någon som är behörig att förrätta bodelning och arvskifte. I sådana fall skall således bodelning och arvskifte äga rum enligt svensk Ett

lag.

motsvarande förbehåll finns i 2 kap. 12 § 1937 års

lag.

Vid bodelning efter en avliden som hade hemvist utomlands kan den efterlevande maken ha hemvist i Svensk kan vara

Sverige. lag tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden och då skall enligt

vårt förslag den efterlevande makens rätt till arv också bedömas enligt svensk lag. I sådana fall bör enligt vår mening utländska

avgöranden angående bodelning inte erkännas. Det bör gälla även i

fall då det inte förekommit något svenskt boutredningsförfarande.

7.3.3 Hinder för erkännande

Trots att ett utländskt avgörande uppfyller de allmänna krav som bör ställas för erkännande kan det i enskilda fall sådana

föreligga

omständigheter som gör att erkännande bör vägras. Hit hör allvarliga brister i det utländska förfarandet. Vidare kan det utländska avgörandet konkurrera med ett svenskt eller ett annat utländskt avgörande eller med ett här i landet eller utomlands pågående rättsligt förfarande. Slutligen kan erkännande av det utländska avgörandet strida mot för den svenska rättsord-

grunderna

ningen (ordre public). Det rör sig sålunda till största delen om allmänna problem som aktualiseras i varje lagstiftning om erkännande av utländska avgöranden. Problemen har blivit

nyligen utförligt

behandlade under förarbetet till lagen om internationella faderskapsfrågor (SOU 1983:25 s. 139 ff och 199 f, prop. 1984/85:124 s. 30 ff och 56 ff). De lösningar som valts i det bör

lagstiftningsärendet

vara mönstergivande även för oss. Lagen om internationella innehåller en bestäm-

faderskapsfrågor

melse med den innebörden att man skall bortse från det utländska avgörandet, om svaranden inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräckligt god tid för att kunna ta tillvara sin rätt eller om han i övrigt inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan § andra

(7

170 Erkännande av utländska avgöranden

stycket 1). Bestämmelsen är så utformad att den enbart skyddar svaranden. Detta sammanhänger med att utländska avgöranden, som innebär att käranden inte vinner bifall till sin talan om faderskapet, inte omfattas av lagen. Lagen behöver därför inte innehålla några regler som skyddar käranden mot brister i förfarandet.

De erkännandebestämmelser som vi föreslår får verkan också i vissa fall när käromålet ogillas. Vidare innebär ofta ett avgörande av de ekonomiska frågorna att varken käranden eller svaranden får fullt bifall till sin talan. Brister i det utländska förfarandet kan därför också gå ut över käranden. Konsekvensen blir att man bör bortse från det utländska avgörandet också i de fall då käranden inte haft rimliga möjligheter att föra sin talan. Vi föreslår att erkännande av ett utländskt avgörande skall vägras om en part inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräckligt god tid för att kunna ta tillvara sin rätt eller om en part annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan.

Ett utländskt avgörande som strider mot ett svenskt avgörande bör inte erkännas i Sverige. Inte heller bör ett utländskt avgörande erkännas om det i Sverige pågår ett rättsligt förfarande som kan utmynna i ett motstridigt avgörande. Företräde bör alltså alltid ges åt det avgörande som har meddelats eller kan komma att meddelas i Sverige. Detta är en följd av den regel som enligt vad vi återkommer till bör gälla för konkurrerande förfaranden. Enligt denna regel hindrar inte alltid en pågående utländsk rättegång, som kan leda till ett här i landet giltigt avgörande, att samma fråga tas upp och prövas i Sverige. En sådan prövning skall kunna ske om det föreligger särskilda skäl. För att den svenska rättegången skall bli meningsfull krävs då att det svenska avgörandet gäller framför det utländska även om det utländska har meddelats i en rättegång som har börjat först.

Vi har inte funnit anledning att föreslå en motsvarande regel när två utländska domar eller förfaranden konkurrerar med varandra. I denna situation bör företräde ges åt det förfarande som började först. Därmed förhindras att en part ges möjlighet att vinna favörer genom att under ett pågående rättegångsförfarande väcka talan i ett annat land. Ett utländskt avgörande bör sålunda inte erkännas om det strider mot ett här i landet giltigt utländskt avgörande i ett förfarande som har påbörjats tidigare. Inte heller bör ett utländskt avgörande erkännas, om det utomlands pågår ett rättsligt förfarande, som har påbörjats tidigare än det förfarandet som har lett till

avgörandet. En förutsättning bör då vara att det pågående förfaran-

det kan antas leda till ett avgörande som blir giltigt här i landet.

De angivna reglerna för företräde mellan konkurrerande avgöranden och förfaranden är desamma som finns i lagen om internationella

Erkännande av utländska avgöranden 171

faderskapsfrågor. På grund av ingångna konventioner kan emellertid reglerna inte upprätthållas fullt ut i förhållande till vissa länder. Vi

återkommer i specialmotiveringen till denna fråga.

Slutligen kan det tänkas att en utländsk dom inte skall erkännas av hänsyn till svensk ordre public. Det gäller både stötande inslag i förfarandet och sådana fall då det står klart att det materiella resultatet i det utländska avgörandet uppenbart strider mot svensk

rättsuppfattning. Det rör sig således om rena undantagssituatio-

ner.

Det är knappast möjligt eller önskvärt att i förväg precisera i vilka fall erkännandet av ett utländskt avgörande strider mot grundläggan-

de svenska värderingar. Vad angår processuell ordre public är de

viktigaste fallen redan täckta av de mer specificerade hindren för erkännande. Viktigast i detta hänseende är föreskriften att ett utländskt avgörande inte erkänns om en part_ inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet.

En granskning av det utländska avgörandet av hänsyn till ordre public i materiellt hänseende bör i första hand inriktas på slutresultatet i avgörandet. Det rör sig sålunda om en summarisk prövning där den myndighet som ställs inför frågan regelmässigt inte skall behöva ge sig in på en bedömning av den utländska myndighetens

bevisvärdering, rättstillämpning etc. Granskningens inriktning på

slutresultatet innebär också att avgöranden från vissa länder inte automatiskt kan underkännas av det skälet att lagstiftningen där ger

uttryck åt värderingar som är främmande för svensk uppfattning.

Sådana värderingar behöver i ett enskilt fall inte ha haft någon inverkan på ställningstagandena och då bör de inte utgöra skäl för att vägra erkännande. Även om det finns inslag i den utländska myndighetens bedömningar som kan vara svåra att godta bör inte heller det automatiskt leda till ett underkännande av avgörandet. Antag exempelvis att en utländsk domstol vid en bodelning efter äktenskapsskillnad funnit att den ”rikare” maken förbrutit sig mot de skyldigheter han anses ha som make och därför förpliktats att utge egendom till den förfördelade maken i betydligt större omfattning än vad som anses normalt. Den typen av ekonomiska konsekvenser grundade på moraliska bedömningar av makars beteende mot varandra förekommer numera inte i svensk rätt. I vart fall så länge det handlar om en utjämning som rör sig inom ramen för vad som sker med tillämpning av den svenska likadelningsregeln vid bodelning finns det emellertid ur svensk synpunkt knappast något att erinra mot avgörandet. I andra situationer kan det finnas större

anledning till betänkligheter.

Det kan vid bedömningen av om ett utländskt avgörande strider

mot svensk rättsuppfattning bli nödvändigt att granska slutresultatet i ett avgörande i belysning av de rättsregler som har tillämpats. Det

172 Erkännande av utländska avgöranden

lär också vara ofrånkomligt att parternas mer eller mindre starka

anknytning till Sverige influerar på bedömningen. Ju starkare

anknytning parterna har till Sverige desto större anledning finns det att upprätthålla kravet på att ett utländskt avgörande skall stå i överensstämmelse med grundläggande svenska värderingar. Slutresultatet av en utländsk bodelningstvist får däremot endast i sällsynta undantagsfall antas ”kränka svenska intressen” om makarna är medborgare och har hemvist i den stat vari avgörandet har meddelats och saknar all annan anknytning till Sverige än att de har viss

egendom här. En granskning av underhållsavgöranden med hänsyn till ordre

public bör också inriktas på slutresultatet. Det kan här nämnas att vi,

enligt vad som kommer att framgå av specialmotiveringen, föreslår

att erkännandebestämmelserna endast skall omfatta sådana utländs-

ka avgöranden som innebär att underhållsbidrag bestämts att utgå.

Det medför att avgöranden i vilka det konstaterats att något villkor för underhållsskyldighet inte är inte erkänns. Därmed

uppfyllt

behöver sådana villkors överensstämmelse med svensk rättsuppfattning inte bedömas vid prövningen av om utländska underhållsavgöranden skall gälla i Sverige. Erfarenheterna av tillämpningen av

Haagkonventionerna visar att de underhållsbelopp som bestämts i

utländska avgöranden sällan kan ifrågasättas med hänsyn till svensk ordre public. Det är närmast självklart att det på detta område förekommer vissa variationer och att dessa måste accepteras. Det är inte meningen att en prövning med hänsyn till svensk ordre public

skall innefatta en regelrätt uträkning av ett underhållsbidrag. rimligt

Det kan emellertid inte uteslutas att det i enstaka fall bestämts underhållsbelopp som framstår som uppenbart orealistiska. Sådana

avgöranden bör inte erkännas. Vårt förslag om tillämplig lag för

underhåll innehåller en regel enligt vilken fastställandet av underhållsbidragets storlek alltid skall ske med beaktande av den

underhållsberâttigades behov och den underhållsskyldiges förmåga

även om den tillämpliga utländska lagen föreskriver annat. Har en

sådan avvägning inte gjorts i ett utländskt avgörande, som ifrågasätts

för erkännande, utgör det ett stöd för att vägra erkännande, om beloppet framstår som orealistiskt. Underhållsbidraget kan exem-

pelvis ha bestämts som en procentandel av den underhållsskyldiges

bruttoinkomst i ett land med en betydligt lägre nivå på beskattningen. Om den underhållsskyldige har hemvist i kan en sådan

Sverige

beräkning slå helt fel.

7.3.4¶Prövning av utländska avgöranden

Om ett utländskt avgörande erkänns i Sverige innebär det att avgörandet i förekommande fall skall kunna verkställas här. Den

Erkännande av utländska avgöranden 173

prövning av det utländska avgörandet som måste

föregå verkställig-

heten kan i vissa fall antas bli av kvalificerad beskaffenhet.

tämligen

Förutsättningarna för och hindren mot erkännande är så utformade att det kan krävas både utredning om faktiska förhållanden och

rättsliga bedömningar. Önskemålet om en enhetlig rättstillämpning

gör att prövningen bör koncentreras till en och samma myndighet. En lämplig lösning är att denna uppgift läggs på Svea hovrätt, som

redan har likartade prövningsuppgifter (se exempelvis 8§ 3kap.

1904 års lag, 9 § 1976 års lag om erkännande och av

verkställighet utländskt avgörande angående underhållsskyldighet och 9§ lagen

om internationella faderskapsfrågor). Ett utländskt

avgörandes

giltighet i Sverige bör alltså prövas av Svea hovrätt innan verkställighet får ske.

För parterna kan det framstå som mer eller mindre ovisst om ett utländskt avgörande i De kan ha ett intresse

gäller Sverige. befogat

av att bringa klarhet i frågan utan att det behöver vara aktuellt med någon verkställighet. Det finns därför behov av ett organ som kan lämna ett auktoritativt och slutligt besked. Vi föreslår att en part skall ha möjlighet att vända sig till Svea hovrätt med en ansökan om prövning av avgörandet. Detta bör gälla oberoende av om parten har vunnit eller förlorat i den utländska rättegången. Ett i

yrkande

hovrätten kan därför komma att avse såväl att förklaras

avgörandet

gälla som inte gälla i Sverige.

Den nu föreslagna rätten för part att få ett utländskt

avgörande

prövat av Svea hovrätt har en förebild i lagen om internationella

faderskapsfrågor (9 §). I den lagen öppnas också möjligheter för

annan myndighet än domstol att vid behov vända till Svea hovrätt

sig för besked i frågan om ett utländskt avgörandes giltighet i Sverige.

Något motsvarande behov i fråga om de avgöranden som vi behandlar föreligger inte.

En domstol kan ställas inför frågan om ett utländskt

avgörandes

giltighet i Sverige utan att avgörandet har prövats av Svea hovrätt.

Det kan bli fråga om att tillägga avgörandet betydelse i eller positivt

negativt hänseende. En part kan att ett utländskt

exempelvis begära fastställelseavgörande läggs till grund för en fullgörelsedom eller

invända att en här i landet väckt talan redan har prövats genom ett utländskt avgörande. Några särskilda för den svenska dom-

regler

stolens prövning av det utländska i dessa och andra fall

avgörandet

lär inte behövas.

7.3.5 Verkan av en utländsk

rättegång

Som komplement till bestämmelserna om utländska

avgörandens

giltighet i Sverige behövs en regel om hinder för en svensk rättegång på grund av att det redan pågår ett rättsligt förfarande utomlands.

174 Erkännande av utländska

avgöranden

Efter mönster av lagen om internationella faderskapsfrågor (10 §) kan regeln utformas så att en talan som väcks vid svensk domstol skall avvisas eller förklaras vilande om det pågår ett förfarande utomlands som kan leda till ett motstridigt avgörande. En förutsättning bör vara att det utländska förfarandet kan antas leda fram till ett avgörande som blir giltigt här i landet.

Denna regel kan emellertid inte upprätthållas fullt ut. Det skulle föra för långt om ett utländskt rättsligt förfarande, som kan antas leda till ett i alltid skulle utgöra hinder för

Sverige giltigt avgörande,

att saken prövas här. Det gäller särskilt som utländska avgöranden kommer att erkännas i stor Även om det pågår ett

omfattning.

rättsligt förfarande utomlands bör saken kunna prövas här i landet om det finns särskilda skäl (jfr 3 kap. 11 § första stycket 1904 års lag och 10 § lagen om internationella faderskapsfrågor). En sådan regel kan exempelvis utnyttjas om det finns en påtaglig risk för att det utländska kommer att dra långt ut på tiden.

avgörandet

De nu passar inte fullt ut för tvister om

angivna principerna

efter makes död, arv eller testamente. Vi återkommer till

bodelning denna fråga i specialmotiveringen.

sou 1987:18 i 175

HI

Övriga frågor

8 och erkännande av

Ingående äktenskap

En genomgripande revision av de internationella om

reglerna

ingående och erkännande av gjordes

äktenskap 1973 genom lagstift-

ning som trädde i kraft den 1 januari 1974. Vi har inte till att

uppgift

göra en förutsättningslös översyn av dessa regler. Sedan 1973 har emellertid vissa begränsade frågor aktualiserats, vilka det ankommer på oss att ta ställning till. Det gäller frågan om Sverige skall tillträda 1978 års Haagkonvention om ingående och erkännande av äktenskap och behovet av när det med

lagändringar gäller äktenskap

underåriga i internationella förhållanden. Vår översyn

begränsar sig

till dessa frågor och till sådant som kan ses som till våra

följdfrågor övriga förslag.

8.1 Gällande svensk rätt

8.1.1 Svensk vigsel

En svensk vigsel föreligger när vigselförrättaren härleder sin behö-

righet att viga ur svenska bestämmelser. Vem som är att

behörig förrätta en vigsel enligt svensk lag framgår av 4 kap. giftermålsbal-

ken till Dessutom kan

(4 kap. förslaget äktenskapsbalk). regeringen,

enligt 1 kap. 5 § 1904 års lag, bestämma att med diplomatisk eller konsulär tjänst eller med befattning som präst skall vara förenad behörighet att i främmande land förrätta vigsel enligt svensk

lag.

Regeringen kan också förordna en lämplig person att vara vigselförrättare utomlands. Ett antal sådana och förordnan-

bemyndiganden

den har utfärdatsÃ

En svensk vigsel skall föregås av

hindersprövning. Prövningen

skall ske i den svenska där kvinnan är eller,

församling kyrkobokförd

om hon varken år eller bör vara kyrkobokförd i sådan

församling,

där hon vistas (3 kap. 1 § giftermålsbalken).2 Om skall äga rum

vigsel

1 Se lagboken under 1 kap. 5 § 1904 års lag. 7 Enligt 3 kap. 1 § förslaget till äktenskapsbalk kan prövningen göras i såväl kvinnans som mannens kyrkobokföringsort resp. vistelseort.

176 och erkännande av äktenskap

Ingående

utomlands får hindersprövningen göras av svensk beskickning eller svenskt konsulat (kungörelsen 1973:948 om hindersprövning för

inför svensk Vigselförrättare utom riket). En hindersprövning vigsel

som har gjorts i något av de andra nordiska länderna gäller även för

svensk vigsel (2 § 1931 års förordning).

Vid prövas vardera kontrahentens rätt att ingå

hindersprövningen

äktenskap. Prövningen sker i första hand enligt den nationella lagen (1 kap. 1 § 1904 års lag). En svensk medborgare som sedan minst två år har hemvist i en främmande stat kan dock få sin rätt att ingå lagen i den främmande staten. En

äktenskapet prövad enligt

förutsättning är att den med vilken han eller hon avser att ingå äktenskap medger det. Motsvarande gäller för en utländsk medborgare som sedan minst två år har hemvist här i landet eller i en annan främmande stat än den där han eller hon är medborgare (1 kap. 2 § första och andra stycket 1904 års lag). Därutöver har regeringen att för visst fall förordna att svensk skall tillämpas för

möjlighet lag

utländska medborgare som inte har haft hemvist här i två år (1 kap.

2 § tredje stycket 1904 års lag).

1904 års innehåller begränsningar i fråga om tillämpningen av lag

utländsk lag (3 §). De har den innebörden att vissa äktenskapshinder

även ifall då äktenskapet är tillåtet enligt den tillämpliga upprätthålls

utländska De äktenskapshinder som alltid skall respekteras är

lagen.

förbudet mot äktenskap mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande släktled eller mellan samt förbudet mot tvegifte. Vidare

helsyskon

gäller att den som är under 15 år inte får ingå äktenskap utan tillstånd av intern svensk rätt får den som är under 18 år

länsstyrelsen. Enligt inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen.

I internordiska förhållanden prövas rätten att ingå äktenskap

enligt lagen i den stat där hindersprövningen eller lysningen äger rum

om av de sökande har hemvist i den staten. Annars tillämpas

någon i medborgarskapslandet. Den lagen tillämpas dessutom alltid lagen om sökanden begär det (1 § 1931 års förordning). En hinderspröv-

eller lysning i ett nordiskt land berättigar till vigsel i ett annat

ning

nordiskt land oavsett om kontrahenterna är medborgare i nordiskt land eller ej. Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i Sverige skall,

3 2§ första stycket giftermålsbalken (3 kap. 2§ första enligt kap. till äktenskapsbalk), vid hindersprövningen förete stycket förslaget

det av utländsk myndighet om sin behörighet att ingå

intyg

som han eller hon kan anskaffa. Därjämte har regering-

äktenskapet

en med stöd av 1 9 § 1904 års utfärdat föreskrifter om sättet

kap. lag för hindersprövning när rätten att ingå äktenskap skall prövas enligt

främmande 1973:950 om utredning angående frihet

lag (kungörelsen

från i främmande stat). Sökanden kan

äktenskapshinder enligt lagen

förete ett utfärdat av en myndighet i

äktenskapscertifikat behörig

Ingående och erkännande av 177

äktenskap

den främmande staten. Alternativt kan han eller hon presentera ett intyg som utvisar Vilka äktenskapshinder som föreskrivs i den främmande statens lag. Om det enligt den främmande statens lag gäller något villkor såsom annans samtycke eller myndighets tillstånd skall sökanden förete bevis att villkoret är uppfyllt. Det svenska

Utrikesdepartementet bevakar lagstiftningen i främmande länder och

utfärdar i stor omfattning intyg om innehållet i främmande lag, vilka

uppvisas vid hindersprövning här i landet.

8.1.2 Utländsk vigsel Regeringen har enligt 1 kap. 6 § 1904 års lag möjlighet att bestämma att den som är behörig att förrätta vigsel enligt främmande lag får viga här i landet med tillämpning av den lagen. Sådana tillstånd har meddelats vissa främmande staters diplomatiska och konsulära tjänstemän samt vissa präster. Tillstånden är förknippade med varierande villkor avseende de blivande makarnas medborgarskap och hemvist?

När ett äktenskap har ingåtts utomlands anses det giltigt till

formen om äktenskapet är giltigt i den stat där det ingicks (1 kap. 7 §

första stycket 1904 års lag). Bestämmelsen täcker inte bara det fallet

att Vigseln har förrättats enligt lagen på vigselorten.

Äktenskapet

anses giltigt till formen oavsett vilken som har AV

lag tillämpats.

bestämmelsen att svensk rätt åt

följer ger företräde uppfattningen på vigselorten att äktenskapet är giltigt, oberoende av vilken inställning

till Vigseln som finns enligt den nationella

lagen. Vidare gäller att om en person exempelvis en diplomatisk eller

konsulär tjänsteman har erhållit i en främmande stat att

uppdrag

förrätta vigsel i en annan främmande stat anses till

äktenskapet giltigt

fomen om det är giltigt i den stat som har meddelat förordnandet. I denna situation bortser man sålunda från att kan anses

äktenskapet ogiltigt i det land där Vigseln ägde rum.

Ett äktenskap anses också giltigt till formen om det är i den

giltigt

eller de stater där makarna var (1 kap. 7 § andra

medborgare stycket

1904 års lag). Även i detta fall kan vara

äktenskapet ogiltigt enligt

lagen på vigselorten. Om makarna har olika nationalitet krävs att det

är giltigt enligt bägge lagarna. Om någon av makarna Var medbor-

gare i två eller flera länder räcker det, vad som uttalas i

enligt

förarbetena, att äktenskapet är giltigt i något av länderna (SOU 1969:60 s. 82, prop. 1973:158 s. 102).

Det kan finnas andra fall då ett äktenskap är giltigt i Sverige trots

att det anses ogiltigt enligt lagen på vigselorten. Denna fråga har överlämnats till rättstillämpningen. Som exempel på fall då ett

3 Se lagboken under 1 kap. 6 § 1904 års lag.

I 178 och erkännande av äktenskap

Ingående

äktenskap kan tänkas vara giltigt här i landet nämns i förarbetena att det anses giltigt i den stat där makarna har hemvist.

Tillämpningen av bestämmelserna kan komma att kompliceras av att makarna i ett äktenskap som anses giltigt här i landet inrättar sig efter uppfattningen i en stat där det anses ogiltigt. Om någon av makarna i ett sådant fall vill ingå ett nytt äktenskap i Sverige anses det att den maken först erhåller äktenskapsskillnad. Om

nödvändigt

av makarna har ingått ett nytt i en främmande stat

någon äktenskap där det tidigare äktenskapet ansågs ogiltigt lär man däremot inte

betrakta det som tvegifte. Den uppkomna situationen får i stället accepteras.

8.2 1978 års om och

Haagkonvention ingående

erkännande av äktenskap* 1978 års antogs vid Haagkonferensens trettonde

Haagkonvention

session 1976 och lades fram för undertecknande den 1 oktober 1977. Den är avsedd att ersätta 1902 års Haagkonvention för lösande av konflikter mellan lagar i fråga om äktenskap. 1978 års konvention har inte trätt i kraft. Den har hittills undertecknats av Australien, Egypten, Finland, Luxemburg och Portugal. Ingen stat har ännu ratificerat konventionen.

med konventionen är att verka för äktenskapet som

Syftet

institution att underlätta ingående och erkän-

genom äktenskapets

nande av äktenskap i internationella förhållanden.

Det första syftet uppnås genom att fördragsslutande stater åläggs

att förrätta i vissa fall. En stat är skyldig att

vigsel fördragsslutande

förrätta vigsel om de blivande makarna uppfyller de materiella villkoren enligt vigsellandets lag och en av dem är medborgare eller har hemvist i den staten. Med att de materiella villkoren är uppfyllda

avses att det inte föreligger något äktenskapshinder.

Den föreskrivna regeln skiljer sig från vad som gäller enligt svensk

lag och många andra rättsordningar därigenom att endast äktenskapshindren enligt vigsellandets lag beaktas. Den traditionella tekniken som tillämpas av majoriteten av Haagkonferensens medlemsstater innebär att förutsättningarna att ingå äktenskap prövas

för var och en av de blivande makarna enligt personalstatutet, som kan vara den nationella lagen eller lagen i hemvistlandet.

Vidare föreskrivs att vigsel dessutom skall förrättas om var och en av makarna uppfyller de materiella kraven i den interna lag som de

internationellt reglerna i vigsellandet pekar ut. Det privaträttsliga

om innehållet i dessa och det lär

sägs ingenting lagvalsbestämmelser

4 Act. Doc. La Haye 13 (1976) III.

Ingående och erkännande av äktenskap 179

därför stå en fördragsslutande stat fritt att utforma dem efter eget

gottfinnande.

Skyldigheten att förrätta vigsel är inte inskränkt till blivande makar som är medborgare eller har hemvist i en avtalsslutande stat. Bestämmelserna bygger således inte i denna mening på ömsesidighet.

Möjligheten att vägra vigsel är inskränkt till fall av ordre public. Tillämpningen av en främmande lag kan sålunda vägras om en sådan

tillämpning är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i vigsellandet.

En fördragsslutande stat kan förbehålla sig rätten att inte alls tillämpa bestämmelserna om äktenskaps ingående. Det finns också möjlighet att göra ett mer inskränkt förbehåll. En fördragsslutande stat behöver då inte tillämpa sin egen lag på en blivande make som varken är medborgare i den staten eller har hemvist där.

Konventionens centrala del utgörs av bestämmelserna om erkännande av äktenskap. Dessa är universella i den meningen att det inte

spelar någon roll om äktenskapet har ingåtts i en fördragsslutande

stat eller ej. Bestämmelserna skall tillämpas även när ett äktenskaps giltighet skall bedömas prejudiciellt i förhållande till någon annan fråga. Föreskrifterna om erkännande är utformade så att ingenting hindrar en fördragsslutande stat att erkänna äktenskap i en vidare omfattning än vad som följer av konventionen.

Enligt huvudregeln skall ett äktenskap erkännas om det har ingåtts

i enlighet med de formella och materiella föreskrifterna i vigsellandets lag eller i den utländska lag som tillämpats i vigsellandet. Ett äktenskap som senare har blivit giltigt i vigsellandet skall också erkännas. En kompletterande bestämmelse föreskriver att äkten-

skap som har ingåtts inför diplomatiska eller konsulära tjänstemän i

enlighet med lagen i det land de representerar också skall erkännas.

Som förutsättning gäller att vigseln inte har varit förbjuden i det land

där den har ägt rum. Om en behörig myndighet har utfärdat ett vigselbevis skall äktenskapet anses giltigt till dess att motsatsen har fastställts.

Vissa särskilda typer av vigslar har undantagits från konventionens

tillämpningsområde. Det har den betydelsen att äktenskap ingångna

genom sådana Vigslar inte behöver men kan erkännas. Hit hör vigslar förrättade av militära myndigheter eller ombord på fartyg eller . luftfartyg, vigslar där en av parterna eller har varit närvarande

bägge

endast genom ombud, postuma äktenskap och sådana informella äktenskap som uppkommer genom att samlevnad under vissa

betingelser likställs med äktenskap.

Det finns ett antal undantag från skyldigheten att erkänna äktenskap. Bortsett från sådana fall som ryms under det sedvanliga förbehållet för ordre public är de specificerade undantagen uttöm-

180 och erkännande av äktenskap

Ingående

mande angivna. De brister som medför att erkännande kan vägras

skall föreligga vid äktenskapets ingående enligt lagen i den stat i

vilken erkännande söks. Det rör sig om fall när det förelegat vissa angivna hinder mot äktenskapet, såsom att en av makarna redan var gift, parterna var nära släkt med varandra eller närstående på grund av adoption eller att den ena parten var underårig. Ett äktenskap behöver heller inte erkännas om en av makarna varit psykiskt

oförmögen att samtycka till äktenskapet eller inte frivilligt samtyckt

till det.

En anslutande stat kan förbehålla sig rätten att endast tillämpa bestämmelserna om erkännande på sådana äktenskap som har ingåtts efter det att konventionen har trätt i kraft i förhållande till den staten.

8.3¶Äktenskapsåldern

intern svensk rätt är äktenskapsåldern 18 år. Den

Enligt gällande

som inte denna ålder får inte utan tillstånd av

uppnått gifta sig

1§ 2 1 § förslaget till

länsstyrelsen (2 kap. giftermålsbalken, kap.

Den underårige måste själv ansöka om tillstånd.

äktenskapsbalk).

Den vårdnadshavare skall höras i ärendet, om det kan

underåriges

ske. Yttrande skall även inhämtas från socialnämnden (2 kap. 5 §

15 1 § förslaget till äktenskapsbalk). giftermålsbalken, kap. Rätten att ingå äktenskap skall enligt huvudregeln prövas enligt

den nationella lagen (1 kap. 1§ 1904 års lag). Har en utländsk medborgare haft hemvist här i minst två år kan han eller hon få sin

rätt att ingå äktenskapet prövad enligt svensk lag. De svenska

bestämmelserna om äktenskapsålder kan sålunda tillämpas på utländska medborgare endast om den som vill gifta sig begär det. Det betyder att den som är under 18 år får gifta sig i Sverige om den nationella lagen tillåter det utan att det sker någon prövning av

äktenskapets lämplighet. En spärr föreligger dock såtillvida att den

som är under 15 år alltid måste ha länsstyrelsens tillstånd (1 kap. 3 § 1904 års lag).

Äktenskapet behöver emellertid inte ingås enligt svensk lag. Vigseln kan äga rum utomlands enligt utländsk lag. Ett sålunda

är i till formen om äktenskapet är

ingånget äktenskap Sverige giltigt

giltigt i den stat där det ingicks eller i den eller de stater där makarna var 7 § 1904 års Den utländska vigseln kan

medborgare (1 kap. lag).

också i om lämnat tillstånd för den

äga rum Sverige regeringen utlåndske vigselförrättaren att viga här (1 kap. 6 § 1904 års lag). om underårigas äktenskap har behandlats av riksdagen. I Frågan

motion 1979/80:155 att riksdagen hos regeringen begärde en

yrkades av utländska underårigas giftermål samt förslag till kartläggning

Ingående och erkännande av äktenskap 181

lagstiftningsâtgärder. I sitt av riksdagen godkända utlåtande tillstyrk-

te lagutskottet bifall till motionen samt anförde (LU 1980/81:2, rskr.

141).

Som Socialutskottet framhåller i sitt yttrande över motionen har svensk barnavårdslagstiftning utformats i enlighet med principen att alla barn under 18 år som vistas i Sverige skall erhålla samma skydd mot övergrepp och olämplig behandling oavsett om de är svenska eller utländska medborgare. Den nuvarande svenska lagstiftningen utgör dock ett bräckligt skydd för underåriga mot såväl påtvingade som för tidiga äktenskap i övrigt. I likhet med Socialutskottet anser lagutskottet att till problembilden vid för tidiga

för flickor hör bl.a. att skolgången och yrkesutbildningen kan bli äktenskap eftersatta. Dessa omständigheter kan i sin tur leda till svåra påfrestningar och försvåra anpassningen i det svenska samhället.

Såväl i de remissyttranden som avgivits över motionen som i Socialutskottets yttrande har förordats att den av motionären begärda kartläggningen kommer till stånd. Även lagutskottet anser det angeläget att en undersökning sker beträffande de dispensansökningar som ges in till länsstyrelserna. Som Socialutskottet framhållit bör i samband med undersökningen också belysas bl.a. i vad mån utländska flickor bosatta i Sverige ingår äktenskap tidigare än svenska flickor vare sig invandraräktenskapen ingås i hemlandet eller här i landet. Lagutskottet anser vidare i likhet med Socialutskottet att utredningsuppdraget bör omfatta framläggande av förslag till de åtgärder av lagstiftningsnatur eller av annat slag som framstår som påkallade med hänsyn till resultatet av den gjorda kartläggningen. Det får ankomma på

att närmare bestämma formerna för utredningsarbetets bedriregeringen vande.

anförtrodde åt utredningen om barnens rätt

Regeringen uppdraget

1982:25). Uppdraget har dock modifierats i nya direktiv

(dir.

(1984:154). I dessa konstaterar regeringen att det får anses ankomma

behovet av lagändringar för

på familjelagssakkunniga att överväga

svensk del när det med underåriga i internationella

gäller äktenskap

förhållanden samt att familjelagssakkunniga bör fullfölja det upp-

som i denna del på utredningen om barnens rätt.

drag lagts

om barnens rätt borde direktiven slutföra det

Utredningen enligt

samt redovisa resultatet till oss.

påbörjade kartläggningsarbetet Kartläggningen bifogas som bilaga 1. med underåriga har också en invandringspolitisk

Äktenskap

aspekt. I samband med att problemen med underårigas äktenskap

invandrarverket 1982 sin praxis när det

uppmärksammades skärpte att på grund av äktenskap i fall där gällde bevilja uppehållstillstånd

ena maken var under 18 år. skulle inte längre

Uppehållstillstånd

såvida inte kvinnan var eller parterna redan hade ett

beviljas gravid

barn vid 1983:29 s. 135 f).

gemensamt ansökningstillfället (SOU

Denna konfirmerades vid riksdagsbehandlingen 1984 av

praxis invandrings- och flyktingpolitiken (prop. 1983/84:144, SfU 30, rskr.

410). Det föredragande statsrådet anförde att ett generellt accepterande av med utländska medborgare skulle stå

äktenskap underåriga

182 Ingående och erkännande av äktenskap

i klar strid mot svenska sociala beträffan-

grundläggande värderingar

de bl.a. barns och ungdomars rätt till en och

självständig utveckling

rätt till utbildning, deras rätt att själva träffa beslut

livsavgörande

samt strävandena mot jämställdhet mellan könen 1983/84:144

(prop. s. 75).

Överväganden

Svensk -

8.4.1 vigsel tillämplig lag på äktenskapshinder

Vår nuvarande internationellt om äkten-

privaträttsliga lagstiftning skapets ingående skall ses mot bakgrund av den som betydelse nationalitetsprincipen haft. Reglerna i 1904 års lag byggde

ursprungligen på 1902 års Haagkonvention för lösande av konflikter mellan lagar i fråga om och denna konvention bedömdes

äktenskap enligt

rätten att ingå äktenskap efter nationaliteten. Bortsett från de

regler

som gäller mellan de nordiska länderna skedde den första uppmjuk-

ningen av nationalitetsprincipen 1947. Då för en öppnades möjlighet

utländsk medborgare som har haft hemvist här i landet i två år att få sin rätt att ingå äktenskap svensk om han eller hon

prövad enligt lag

begär det. Det framhölls att många rättsordningar innehöll äktenskapshinder som var främmande för svensk rättsuppfattning och det ansågs inte rimligt att dem, som sedan tid

förvägra någorlunda lång

var bosatta i rätten att bilda här 1947:324 s.

Sverige, familj (prop.

5 f). Eftersom Sverige fortfarande var bundet av 1902 års konvention kom 1947 års reform endast att gälla för medborgare i stater som inte var anslutna till konventionen. Sedan denna Sverige sagt upp ändrades lagen 1964 så att tvåårsregeln kom att för

gälla samtliga

utländska medborgare som hade hemvist i

Sverige. Samtidigt

infördes regeln att båda makarna skulle att svensk rätt

begära

tillämpades i stället för den nationella lagen. Man ville så sätt göra

på

bägge makarna uppmärksamma på eventuella risker med att

frångå

en prövning Sin nuvarande

enligt nationalitetsprincipen. utformning

fick lagen 1973 (1 kap. 1-3 §§ 1904 års Som

lag). huvudregel gäller

alltjämt att en blivande make skall få sin rätt att

ingå äktenskap

prövad enligt lagen i den stat där han eller hon är medborgare. Som ett generellt undantag gäller, att den som har haft hemvist i två år i en stat där han eller hon inte är medborgare kan få sin rätt prövad

enligt

hemvistlandets lag. En nyhet var sålunda att en svensk

medborgare

kan få rätten att ingå äktenskap en utländsk En

prövad enligt lag.

förutsättning för tillämpning av en annan lag än den nationella är att bägge de blivande makarna begär det. Det skall att

tilläggas

regeringen för visst fall kan förordna att svensk lag skall tillämpas beträffande utländsk medborgare som inte har haft hemvist här i landet sedan minst två år.

och erkännande av äktenskap 183

Ingående

I finns relativt få äktenskapshinder. Några av dem

Sverige

vi även om utländsk lag är tillämplig. Det gäller

upprätthåller

förbudet mot och förbudet mot giftermål mellan släktingar i

tvegifte

rakt och led samt mellan helsyskon. Det finns

upp- nedstigande

också en föreskrift om att den som inte fyllt 15 år inte får ingå utan tillstånd av även om utländsk rätt

äktenskap länsstyrelsen

tillåter ett sådant äktenskap. I utländsk rätt finns äktenskapshinder som avviker från våra eller

som helt saknar motsvarighet hos oss (jfr redogörelsen i SOU

1969:60 s. 53 ff). varierar naturligt nog mellan

Äktenskapsåldern

olika länder. Det är att den ligger mellan 15 och 18 år. Det

vanliga

finns både länder som har lägre och länder som har högre

äktenskapsålder. I åtskilliga länder gäller en lägre äktenskapsålder

för kvinnor än för män. modifieras genom krav på

Åldersgränserna

samtycke av myndighet, föräldrar eller förmyndare. Samma lagreg-

ler i olika sätt i olika länder beroende på

fungerar praktiken på

Både i Frankrike och

inställningen i resp. land till tidiga äktenskap.

Turkiet sålunda att en flicka i åldern 15-17 år får gifta sig med

gäller

föräldrarnas I Frankrike lär kravet på föräldrasamtycke

samtycke.

fungera som en broms för flickor som vill gifta sig medan det i Turkiet är vanligt att föräldrarna är pådrivande och har ett bestämmande inflytande vid valet av partner.5 Alla rättssystem har, såvitt bekant, ett förbud mot äktenskap mellan i rätt upp- och nedstigande led samt mellan

släktingar är släktskapshindren mer långtgående än hos helsyskon. Vanligen

oss. Ibland kan Ett exempel på land dispens ges i vissa relationer. med släktskapshinder är Grekland, som har ett indis-

långtgående

förbud mot mellan kusiner. I många länder

pensabelt äktenskap och det är vanligt att adoption grundar svågerskap äktenskapshinder i större eller mindre omfattning jämställs med släktskap.

en väntetid efter äktenskapsskillnad eller I vissa lagar föreskrivs dödsfall. Ofta den endast för kvinnan och endast vid

gäller

(t.ex. Frankrike, Italien, Österrike). Man önskar

äktenskapsskillnad

då få visshet i att kvinnan inte är gravid från det föregående Hindret kan automatiskt om kvinnan föder

äktenskapet. upphöra

barn och finns ofta att erhålla dispens. En annan typ av

möjlighet

väntetid om det föreskrivs att äktenskap inte får ingås av

föreligger

en efterlevande make om inte den avlidnes barn erhållit sina

arvslotter (t.ex. Brasilien). Vissa sjukdomar kan utgöra äktenskaps-

hinder, eller veneriska sjukdomar eller röda

exempelvis psykiska

hund. Såsom speciella framstår sådana äktenskapshinder som ställts för den som har till äktenskapsbrott eller för

upp gjort sig skyldig

5 Yazgun Ayla, Turkiska flickor - andra generationens invandrare, Rapport, Statens Invandrarverk, 1983, s. 47 ff.

184 Ingående och erkännande av äktenskap

dem som tidigare har varit gifta med varandra eller som gäller för den efterlevande maken i förhållande till den som har mördat den avlidna maken. I vissa lagar finns förbud för vissa att

yrkeskategorier gifta

sig. Det kan rikta sig mot präster, militärer eller vissa civila

statstjänstemän, t.ex. i utrikesförvaltningen. Vanligen finns det

möjlighet att erhålla dispens. Det finns också länder som generellt kräver tillstånd för det egna landets medborgare att gifta sig med utländska medborgare. Även olikhet i ras eller religion kan grunda

äktenskapshinder.

Det finns en internationell tendens att underlätta av

ingåendet

äktenskap. I många länder, däribland Sverige, har det i den interna

äktenskapslagstiftningen skett en successiv minskning av antalet äktenskapshinder. Inom den internationella lagstiftningen finns en

motsvarande tendens, som bl.a. kommit till uttryck i Haagkonventionen om ingående och erkännande av De senaste

äktenskap.

svenska ändringarna av den internationella

äktenskapslagstiftningen

ansluter till denna utveckling. De har gått ut på att ge en blivande make möjlighet att i vid omfattning åberopa, förutom den nationella lagen, lagen i hans eller hennes hemvistland vid av om

prövningen

det föreligger ett hinder mot

äktenskapet. Haagkonventionen går längre. Enligt huvudregeln skall en fördragsslutande stat förrätta vigsel om något hinder mot äktenskapet

inte möter enligt och en av de blivande makarna är

vigsellandets lag

medborgare i det landet eller har hemvist där. svenska

Tillämpad på

förhållanden innebär bestämmelsen att vi i Sverige skall bortse från utländska äktenskapshinder om någon av de blivande makarna är svensk medborgare eller har hemvist här. önskemålet att underlätta ingående av äktenskap har lett till att man i konventionen

övergivit

det traditionella sättet att beakta Flertalet länder,

äktenskapshinder.

bland dem Sverige, tillämpar nu en individuell för

bedömning

parterna efter nationalitet eller hemvist, vilket innebär att i det

lagen

land som uppställer ett hinder mot alltid ”vinner över”

äktenskapet

lagen i det land som tillåter

äktenskapet.

Vi delar det synsätt som till för

ligger grund Haagkonventionen.

Om en av de blivande makarna har till

anknytning Sverige genom

hemvist eller medborgarskap bör de normalt kunna här i landet

vigas

så snart något hinder mot inte svensk

äktenskapet föreligger enligt

lag. Vi tvekar dock att gå så långt som att föreslå att det skall räcka med ett okvalificerat hemvist. De blivande makarnas till

anknytning

Sverige kan i enskilda fall vara tunn om den endast består i att en av dem har varit bosatt här en mycket kort tid, låt vara att den maken av allt att döma avser att stanna kvar i av

Sverige. Bedömningen

hemvistfrågan kan också vara komplicerad och passar mindre väl för den typ av rutinärenden som Vi föreslår

hindersprövning utgör.

därför att det byggs in en i efter

tidsgräns hemvistbestämningen

och erkännande av 185

Ingående äktenskap

mönster av de bestämmelser vi föreslår för byte av

tillämplig lag på

makars förmögenhetsförhållanden och för rätten till arv.

Förslaget

innebär att parter skall ha möjlighet att här i landet om en av

vigas

dem har hemvist här efter en som har varat i två år och

bosättning något hinder mot äktenskapet inte föreligger svensk enligt lag.

Detsamma skall gälla om en av dem är svensk

medborgare. Förslaget innebär inte någon påtaglig av den av ändring typ bedömningar som i dag görs vid hindersprövningen. Enligt gällande

lag kan en utländsk medborgare få sin rätt att

ingå äktenskapet

prövad enligt svensk lag om han eller hon har hemvist här i landet sedan två år. En däri att det inte blir

förenkling ligger längre

nödvändigt att pröva om hemvistet har varat den tiden. Det

angivna

räcker med bosättning och att den blivande maken har hemvist här vid tidpunkten för prövningen. Den stora skillnaden i att

ligger

anknytningen till Sverige endast behöver för en av makarna

föreligga

för att man skall bortse från i en främmande

äktenskapshinder lag.

Den invändning som kan riktas mot bestämmelsen är att den skulle kunna leda till att antalet haltande ökar. Under förarbe-

äktenskap

tena till Haagkonventionen och i den förklarande framrapporten hölls denna risk, som sades vara särskilt uttalad om få länder anslöt sig till konventionen med dess regler om erkännande av utländska äktenskap. Samma risk har framhållits under förarbetena till de

lagändringar som tidigare har genomförts i Vi vill redovisa Sverige.

hur vi bedömer denna

fråga.

Allmänt kan sägas att det sedan tid finns en internationell

läng

tendens att minska antalet Det äri ett litet

äktenskapshinder. mycket

antal fall av alla tillämnade som här i landet eller

äktenskap lagen

utomlands lägger hinder i vägen. Det finns också en rad länder som erkänner utländska äktenskap även om i strid

äktenskapet ingåtts

mot ett äktenskapshinder i den egna lät vara att vissa hinder

lagen,

kan anses som så att blir l

grundläggande äktenskapet ogiltigt.

förhållande till dessa länder och deras våra

medborgare skapar

nuvarande regler onödiga problem. Som kan tas USA.

exempel Utrikesdepartementet måste hålla reda på alla äktenskapshinder

som finns i varje delstat för att vid behov utfärda trots intyg därom, att ett här i allmänhet erkännsi USA. I enskilda

ingånget äktenskap

fall kan hindersprövningen här utmynna i att inte får

äktenskapet

ingås. Reglerna som är avsedda att makarna leder då i stället

skydda

till en onödig pappersexercis och till att de kan komma att drabbas av en i sak omotiverad vägran att tillåta

vigsel.

Det praktiskt sett viktigaste bortsett från

äktenskapshindret,

underårighet, är att någon av de blivande makarna redan är Det

gift.

är ett viktigt även hos oss. Situationen kan

äktenskapshinder

emellertid vara den att den gifte har en

genomgått äktenskapsskill-

186 och erkännande av

Ingående äktenskap

nad här i landet eller i något annat land men att denna äktenskapsskillnad inte erkänns den nationella lagen eller enligt lagen i

enligt

något annat land som den frånskilde har anknytning till. I dessa fall vi oss emellertid inte om utländsk är i stället den

bryr lag. Avgörande

svenska till Har denna medde-

inställningen äktenskapsskillnaden.

lats här i landet eller erkänns den av oss, inte något hinder

föreligger

mot Detta gäller oavsett vilka komplikationer som kan

äktenskap.

uppkomma för makarna. Om man skall söka motverka de olägenheter som är förknippade med haltande ligger det närmast till hands att beakta

äktenskap

i det land där makarna avser att ta hemvist. En

äktenskapshindren

sådan bestämmelse har emellertid påtagliga nackdelar ur tillämpoch vår nu är utformad på annat sätt.

ningssynpunkt gällande lag

Den ger en blivande make en vidsträckt valrätt mellan den nationella och hemvistlagen. Valrätten är utformad just med tanke på att

lagen

det skall vara möjligt att bortse från äktenskapshinder, som kan

föreligga enligt någon av lagarna.

Redan i sålunda önskemål att äktenskap i dag väger parternas ingå fall än den mer generella synpunkten att det är

åtskilliga tyngre angeläget att motverka haltande äktenskap.

I detta vill vi påpeka att en del länder ställer upp

sammanhang

vissa formella krav för att en svensk vigsel skall bli giltig. Det är då krav som ställs på varje vigsel som en medborgare i den staten ingår och som därmed får stor Ett exempel på detta är

praktisk betydelse.

vars kräver att skall vara borgerlig. En

Tjeckoslovakien, lag vigseln

bristande uppfyllelse av denna typ av krav hindrar inte en svensk Det är bara den utländska lagens materiella äktenskapshinder

vigsel.

som har denna verkan. Vi anser sålunda att den olägenhet det kan innebära att det i ett fåtal fall uppstår haltande äktenskap inte bör medföra att man avstår

från den av oss föreslagna regeln. När Haagkonventionen år 1977

skickades ut på remiss gjorde majoriteten av de hörda instanserna

samma bedömning.

Riksskatteverket hade en annan invändning som också kan riktas mot den av oss bestämmelsen. Man anförde att det inte

föreslagna

sällan händer att en utländsk medborgare vill ingå äktenskap här för att lättare få samt att konventionsreglerna under-

uppehållstillstånd

lättar sådana genom att svensk lag tillämpas på en

äktenskap

utländsk kontrahent som kanske kommit hit endast några dagar före

hindersprövningen. Inte heller denna invändning anser vi bärkraftig. Ur principiell

är det att använda utländsk lag vid

synpunkt knappast godtagbart

av det skälet att det då ibland uppstår en viss

hindersprövningen

tidsutdräkt. Vi tror inte heller att det är ett särskilt effektivt sätt att

Ingående äktenskap

förhindra sådana som för att en utländsk medboräktenskap ingås gare skall få uppehållstillstånd i Sverige. Även om rätten att i vid skall bedömas ingå äktenskap omfattning enligt svensk lag är det angeläget att vi gör blivande makar med anknytning till främmande länder uppmärksamma risken av på haltande En sådan bedrivs redan äktenskap. upplysningsverksamhet i dag. Till utländska och svenska som medborgare medborgare tänker gifta sig med utländska delas det ut en medborgare broschyr, som invandrarverket utarbetat i samarbete med riksskatteverket. I broschyren lämnas exempel på anledningar som i ett antal viktiga länder kan leda till att ett här i landet anses ingånget äktenskap ogiltigt. Denna upplysningsverksamhet är och bör behållas. viktig Det kan tänkas att det ett svenskt när föreligger äktenskapshinder en av parterna är svensk medborgare eller har hemvist här efter en bosättning som har varat i två år. Frågan uppstår då om parterna skall ha möjlighet att här under av att motsvarande vigas åberopande hinder inte föreligger enligt den nationella eller i lagen enligt lagen hemvistlandet. Enligt vår uppfattning bör en sådan inte finnas. Svensk möjlighet lag innehåller i jämförelse med många andra länder få äktenskapshinder. De viktigaste vi redan nu av till ordre upprätthåller hänsyn public även i internationella förhållanden. Den ifrågasatta möjligheten att åsidosätta de svenska skulle därför få en äktenskapshindren begränsad praktisk räckvidd. Det sagda gäller med ett viktigt undantag och det avser äktenskap med underåriga. Det skulle vara möjligt att låta en som har hemvist här i underårig landet åberopa sin nationella som kan ha en lag, lägre äktenskapsålder än den svenska. En sådan i dock med den ordning gäller dag, spärren att den som inte har fyllt 15 år inte får gifta sig utan tillstånd av länsstyrelsen. En underårig i åldern 15-17 år kan däremot gifta sig här med stöd av den nationella utan av lagen någon prövning länsstyrelsen. Enligt vår uppfattning är det emellertid att olämpligt tillämpa olika bestämmelser om för som äktenskapsålder underåriga har hemvist här. Det skulle också vara att låta som har hemvist möjligt underåriga utomlands och som kan vara utländska medborgare åberopa utländsk lags bestämmelser om när de vill äktenskapsålder, gifta sig med en svensk eller med en utländsk som medborgare medborgare har hemvist här i landet. Även sådana kan i med äktenskap ingås dag stöd av de nyss redovisade bestämmelserna. I invandringspolitiskt hänseende har man ställt starkt kritisk till dessa sig äktenskap. Sålunda beviljas inte upphållstillstånd i av Sverige på grund äktenskap där ena maken är under 18 år, såvida inte särskilda skäl föreligger. När invandrings- och 1984 behandlades i flyktingpolitiken

188 och erkännande av

Ingående äktenskap

anförde det statsrådet till stöd för denna

riksdagen föredragande ståndpunkt att ett generellt accepterande av äktenskap med under-

åriga utländska medborgare skulle stå i klar strid mot grundläggande svenska sociala värderingar beträffande bl.a. barns och ungdomars rätt till en och rätt till utbildning, deras rätt

självständig utveckling

att själva träffa livsavgörande beslut samt strävandena mot järnställdhet mellan könen. Det skulle enligt vår uppfattning vara en

och motsägelsefull ordning om vi först låter viga en märklig

underårig här i landet och därefter vägrar den underårige uppehållstillstånd av äktenskapet under hänvisning till att äktenska-

på grund

strider mot svenska värderingar. Något sådant

pet grundläggande

bör inte komma i fråga. Kvar står vilka som skall gälla när varken mannen

frågan regler

eller kvinnan har kvalificerat hemvist i Sverige och inte heller någon av dem är svensk Det rör sig om ett litet antal fall där

medborgare.

som har en till Sverige. Det står

parterna regel begränsad anknytning

klart att vi även i dessa fall bör grundläggande svenska

upprätthålla

äktenskapshinder. Hit hör förbudet mot tvegifte, förbudet mot mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led och

äktenskap

mellan samt förbudet mot äktenskap med underåriga. Av

helsyskon

de svenska äktenskapshindren återstår då endast förbudet för den som är att ingå äktenskap utan tillstånd av

omyndigförklarad och förbudet för halvsyskon att ingå äktenskap utan förmyndare tillstånd av regeringen.

Vi har inte funnit det ändamålsenligt att i dessa förhållandevis få fall att rätt att äktenskap i första hand skall ange parternas ingå den nationella lagen eller hemvistlandets lag och

prövas enligt enligt

sedan förse denna regel med ett undantag med den reella innebörden att alla de sett i svensk rätt likväl

praktiskt viktiga äktenskapshindren skall upprätthållas.

Vårt innebär därför att de i svensk lag angivna äktenskaps-

förslag

hindren alltid skall upprätthållas vid den hindersprövning som skall

föregå en svensk vigsel.

När varken mannen eller kvinnan är svensk medborgare och inte heller av dem har kvalificerat hemvist här är det emellertid

någon knappast försvarligt att endast tillämpa svenska äktenskapshinder.

En sådan skulle kunna leda till att svensk vigsel användes

ordning

som ett sätt att utländska äktenskapshinder. För att

kringgå

förhindra ett sådant bör det vara tillräckligt att

kringgående

är tillåtet antingen enligt lagen i hemvistlandet eller

äktenskapet i medborgarskapslandet. Bedömningen bör ske indivienligt lagen

duellt för var och en av de blivande makarna, som vid hinderspröv-

bör erforderlig utredning om sin behörighet att

ningen presentera

ingå äktenskapet.

Avslutningsvis vill vi redovisa förslagets innebörd beträffande