NJA 1989 s. 251

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Leire samt rådmännen Grahn och Stendahl, referent) anförde i dom d 22 febr 1985:

Domskäl. Skadestånd med anledning av sakskada omfattar enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Målet gäller om till "annan kostnad till följd av skadan" skall hänföras visst administrativt arbete, erforderligt för att kommunen skulle kunna framställa och bevaka ifrågavarande krav.

Förarbetena till skadeståndslagen ger föga vägledning för tolkningen av begreppet "annan kostnad till följd av skadan". Som exempel på kostnader som här avses nämns utgift för transport av det skadade föremålet, kostnad för besiktning och värdering av detta samt utgifter som varit nödvändiga för att begränsa skadeverkningarna. Samtidigt hänvisas till att förhållandena kan vara mycket skiftande och att någon uttömmande uppräkning av tänkbara utgiftsposter därför inte kan göras.

I praktiskt taget varje ärende om sakskada uppkommer för den skadelidande kostnader - om än ofta obetydliga - för att ange och framställa kravet. Uppenbart är att man trots detta vid skadeståndslagens tillkomst inte haft denna typ av kostnader för ögonen, då man diskuterat i vilken omfattning skadestånd skall utgå vid sakskada. Detta talar emot att ge lagrummet den innebörd som kommunen önskar. I rättsfallet NJA 1983 s 209 har också slagits fast att administrationsarbete, som utförts inom ramen för den skadelidandes vanliga organisation, ej utgör ersättningsgill sakskada. I förevarande mål har kommunen gjort gällande att den administrationskostnad som kravet avser är en direkt följd av trafikolyckan. Det har heller inte satts i fråga annat än att kostnaden exklusivt hänför sig till kommunens mellanhavande med Trafikförsäkringsföreningen. Som tidigare anförts framstår det som tvivelaktigt om kostnaden för att framställa ett krav över huvud taget skall vara ersättningsgill. I vart fall bör emellertid skadebegreppet ges en innebörd som gör svaret på frågan om skadan är ersättningsgill oberoende av händelser utan direkt samband med själva skadefallet. För att nu ifrågavarande kostnad skall kunna ersättas förutsätts dock - även enligt kommunens egen uppfattning - att kommunen drabbas av skadefall av liknande slag i en omfattning som föranleder särskilda åtgärder av administrativ art. Exakt samma administrationsarbete skulle alltså i vissa fall vara ersättningsgillt, i andra inte. Detta är i enlighet med vad nyss anförts inte tillfredsställande. På grund härav finner TR:n att kostnaden ej är sådan att den berättigar till ersättning enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Av utredningen i målet framgår ej att kommunen förorsakats någon särskild utgift för skadefallet som svarar mot yrkad ersättning. Kommunen skulle med andra ord ha haft kostnaden för sin skadeadministration även om den aktuella skadan ej inträffat. Vid sådant förhållande kan ersättning ej utgå med stöd av bestämmelserna i 5 kap 7 § 2 skadeståndslagen. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättslagmannen Malmström var skiljaktig och anförde: Föreningen är enligt 16 § 2 st och 30 § 1 sttrafikskadelagen skyldig att ersätta och har också på kommunens begäran ersatt kommunen den sakskada vilken orsakats kommunen genom att ett motorfordon som saknat trafikförsäkring ramponerat en trafikanläggning. Tvisten gäller om denna föreningens skadeståndsskyldighet omfattar jämväl kommunens anspråk på ersättning för det administrativa arbete som kommunen haft för att hos föreningen kunna ta tillvara sin rätt till trafikskadeersättning.

Det torde inte finnas någon lagregel eller allmän rättsgrundsats som under alla omständigheter hindrar en skadelidande, som utom rätta når uppgörelse beträffande ett krav, att få ersättning också för de med framställandet och bevakandet av kravet förbundna kostnaderna. Hur skadeståndet skall bestämmas i nu förevarande fall är med hänsyn härtill och på grund av 9 § trafikskadelagen en fråga om tillämpningsområdet för 5 kap 7 § 2 skadeståndslagen. Enligt sistnämnda bestämmelse skall skadestånd med anledning av sakskada omfatta även ersättning för annan kostnad till följd av skadan.

Anledning att ta ställning till frågan huruvida en skadelidandes uppgivna kostnad för handläggningen av ett skadefall är en ersättningsgill följdskada föreligger naturligtvis endast om en sådan kostnad och skada verkligen uppkommit i det enskilda ärendet. Det är därför nödvändigt att först klarlägga om så har skett i detta mål.

Fall av trafikskador på kommunens trafikanläggningar handläggs av kommunens gatunämnd. Uppenbart är att ett enstaka och okomplicerat skadefall av i målet förevarande slag utan vidare skulle ha kunnat handläggas inom ramen för gatunämndens vanliga organisation. Mellan parterna är emellertid ostridigt att antalet trafikskadefall med inblandning av oförsäkrade eller oidentifierade motorfordon är så stort att kommunen nödgats inrätta särskilda tjänster, vilkas innehavare uteslutande handlägger dylika fall, att kostnaderna för detta administrationsarbete är specifika och möjliga att särskilja men att parterna efter gemensam utredning nöjt sig med att konstatera att den genomsnittliga handläggningskostnaden för ett skadefall är 60 kr. I det omstämda fallet liksom i övriga av parterna undersökta skadefall måste därför anses ha för kommunen uppkommit en kostnad uppgående till detta belopp. Vid sådant förhållande och då föreningen inte ens påstått att kommunen haft onödiga utgifter saknar det betydelse för bedömning av ersättningsskyldigheten att föreningen tydligen utan vidare varit beredd att tillgodose kommunens anspråk på ersättning för sakskadan.

Även om kommunens kostnad för skaderegleringen inte är nödvändigt förknippad med den lidna sakskadan på det sättet att kommunen kunnat avstå från varje skadeståndskrav gentemot föreningen är det uppenbart att kommunens kostnad uppkommit till följd av sakskadan.

Vad härefter gäller frågan om adekvat kausalitet föreligger mellan trafikolyckan och kommunens kostnad eller - med HD:s uttryckssätt i det av parterna berörda rättsfallet NJA 1983 s 209 - frågan om det skulle föra för långt att betrakta kommunens kostnad som en ersättningsgill skada synes denna fråga inte kunna besvaras nekande med hänvisning till att skadan är alltför avlägsen eller oberäknelig; tvärtom måste den skadevållande klart kunnat förutse att han kan förorsaka det särskilda arbete som regelmässigt uppkommer vid regleringen av skadefall, där motorfordonet varit oförsäkrat eller föraren avvikit från trafikolycksplatsen. Föreningen synes inte heller egentligen ha bestritt skadeståndsskyldighet på denna eller någon annan mer traditionell inadekvansgrund. Invändningarna är i stället av principiell natur och hänför sig huvudsakligen till synpunkten att de i målet berörda kostnaderna utgör kommunen åvilande allmänna förvaltningskostnader samt kanske främst till det önskvärda i att frågan om en viss typ av skada är ersättningsgill skall kunna besvaras oberoende av förhållanden utan direkt samband med själva skadefallet, varmed i förevarande mål närmast åsyftas det förhållandet att kommunen årligen drabbas av en stor mängd liknande skadefall. Inte heller jag anser att antalet skadefall bör tilläggas någon betydelse för ersättningsskyldigheten. Avgörande bör i stället vara om den skadelidande haft och kan visa sig ha haft en till regleringen av det enskilda skadefallet specifikt hänförlig och bestämd kostnad, något som är förhållandet i förevarande mål. Även med ett mera allmänt synsätt kommer jag till samma resultat; det synes mig sålunda riktigare att det kollektiv som skall bära kostnaderna för följdskadorna i fallen med oförsäkrade eller oidentifierade motorfordon snarare bör vara trafikförsäkringstagarna än kommunalskattebetalarna.

På grund av det anförda prövar jag lagligt förplikta trafikförsäkringsföreningen att till Göteborgs kommun utge 60 kr i trafikskadeersättning.

Kommunen sökte revision och yrkade bifall till käromålet.

Föreningen bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Backlund, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Kommunen har uppgivit att det yrkade beloppet 60 kr avser administrativt arbete bestående i registrering av ärendet, bestämmande av på vilket sätt kravet skall framställas, hantering av kontakten mellan kommunen och Trafikförsäkringsföreningen samt debitering och inkassering av kravet. Beloppet avser inte kostnader för centraladministration, lokaler, möbler och administrativa hjälpmedel.

Kommunen har gjort gällande att den omstämda ersättningen har sin grund i särskilda utgifter direkt hänförliga till hantering av skadefallet. Det är fråga om utgifter som inte skulle ha uppstått om trafikskador uteblivit. Det går att hänföra utgifterna till varje enskilt skadefall vid behov. I förevarande fall behövs inte detta då parterna är ense om storleken.

Föreningen har som grund för sitt bestridande sammanfattningsvis gjort gällande dels att fråga är om en allmän förvaltningskostnad, som är mer eller mindre beräknelig och nödvändigt förbunden med kommunens väghållningsskyldighet, dels att kommunen som skadelidande är skyldig att i varje enskilt skadeärende härleda ersättningsansvaret till berörd trafikförsäkringsgivare eller Trafikförsäkringsföreningen. Den omständigheten att kommunen åsamkas många skador grundar inte rätt till ersättning. Mängden skador torde snarast medföra minskade kostnader för kommunen, dels att kommunens administration i ett enskilt skadeärende inte motsvaras av någon särskild utgift för kommunen, dels att kommunen i dessa skador är att jämställa med självförsäkrare och att återkrav från sådan mot annan försäkring ej inrymmer handläggningskostnader som är förbundna med återkravet, samt dels att kostnaden huvudsakligen hänförs till framställande av krav mot föreningen samt att inkassera och uppbära denna ersättning.

Hur skadeståndet skall bestämmas i förevarande fall är på grund av en hänvisning i 9 § trafikskadelagen (1975:1410) till 5 kapskadeståndslagen en fråga om tillämpningsområdet för 5 kap 7 § 2 skadeståndslagen. Enligt sistnämnda bestämmelse skall skadestånd med anledning av sakskada omfatta även ersättning för annan kostnad till följd av skadan. I förarbetena till bestämmelsen (prop 1972:5 s 580) uttalade departementschefen följande beträffande vilka kostnader som skulle vara ersättningsgilla: "Bland de direkta utgifter som skall ersättas vid sidan av reparationskostnad kan utöver de exempel jag tidigare har angett nämnas utgift för transport av det skadade föremålet, kostnad för besiktning och värdering av detta samt utgifter som varit nödvändiga för att begränsa skadeverkningarna. Förhållandena kan emellertid vara mycket skiftande och någon uttömmande uppräkning av tänkbara utgiftsposter kan självfallet inte göras. Det blir domstolarnas sak att som hittills dra upp gränserna för vad som skall anses ersättningsgillt. Påpekas bör att redan kravet på adekvat kausalitet medför vissa begränsningar."

Som HD tidigare funnit (jfr NJA 1983 s 209) kan kostnad för administrationsarbete som utförts inom ramen för den vanliga organisationen och som inte motsvaras av några särskilda utgifter för kommunen inte anses vara ersättningsgill skada. I förevarande fall är det ostridigt mellan parterna att kommunen har särskilda kostnader som är hänförliga till samtliga skadefall inom kommunen och att den genomsnittliga handläggningskostnaden för ett skadefall är 60 kr. Det sagda innebär å ena sidan att om inga skadefall inträffar inom kommunen uppkommer inga kostnader för skadeadministration. Å andra sidan innebär ett enskilt skadefall ingen ökad utgift för kommunen utöver utgifterna för den skadeadministration som redan finns uppbyggd.

Som framgår av departementschefens ovan angivna uttalanden har inte administrativa kostnader, faktureringskostnader e dyl nämnts som exempel på ersättningsgilla kostnader enligt lagrummet, trots att denna typ av kostnad måste finnas i alla typer av skadeärenden. Med hänsyn härtill och att kommunen ej haft någon utgift för just detta ärende utöver sin allmänna skadeadministration finner HD att ifrågavarande kostnad inte är ersättningsgill. HovR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Det ersättningsyrkande som Göteborgs kommun har framställt avser registrering hos kommunen av skadeärendet, bedömning om skadan utgör trafikskada, bestämmande av sättet att framställa ersättningskrav, kontakt med Trafikförsäkringsföreningen samt debitering och inkassering av kravet.

Enligt 5 kap 7 § skadeståndslagen (1972:207) - som enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410) äger motsvarande tillämpning i fråga om trafikskadeersättning - omfattar skadestånd med anledning av sakskada förutom reparationskostnad bl a annan kostnad till följd av skadan. Förarbetena till bestämmelsen nämner vissa kostnadstyper som exempel, dock inte kostnader av den angivna typen. De ger inte heller i övrigt någon ledning i frågan om dessa är ersättningsgilla.

I den mån kostnaderna är att bedöma enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m m får de anses falla utanför tillämpningsområdet för 5 kap 7 § skadeståndslagen. I övrigt avser ersättningskravet rutinmässiga åtgärder, normalt av ringa omfattning, vilka brukar förekomma vid de allra flesta skadefall oavsett hur skadan uppkommer; till någon del har de närmast karaktär av rättegångskostnader. Vare sig åtgärderna vidtagits inom ramen för kommunens normala organisation eller ej bör de inte ersättas genom skadestånd eller trafikskadeersättning.

Kommunens ersättningstalan bör därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Bengtsson tillade: I rättsfallet NJA 1983 s 209, som särskilt åberopats i målet, har ansetts att kostnad för visst administrationsarbete som avsåg en kommuns skadeståndsanspråk men inte motsvarade särskilda utgifter för kommunen och utförts inom ramen för kommunens vanliga organisation inte kunde återkrävas skadeståndsvägen; enligt HD:s domskäl skulle det föra för långt att betrakta kostnaden som ersättningsgill skada. Det saknas anledning att bedöma denna fråga olika, beroende på om kravet avser skadestånd eller trafikskadeersättning. Enligt vad Göteborgs kommun utvecklat skiljer sig emellertid det aktuella målet från 1983 års fall genom att hanteringen av trafikskadefall för kommunens del framtvingat en utvidgning av den kommunala organisationen och att denna merkostnad kan bestämmas.

Som framhålls i domen avser ersättningskravet, i den mån det inte är fråga om inkassokostnader, kostnader för vissa rutinmässiga åtgärder som förekommer i de allra flesta skadeärenden, särskilt när de gäller oförsäkrad egendom; är egendomen försäkrad, övertas de delvis av försäkringsbolaget men bekostas självfallet i sista hand av försäkringstagarna. Normalt har dessa kostnader ringa omfattning men är samtidigt svåra att uppskatta. Att detta varit möjligt för kommunens del beror på dess speciella organisation av skadehanteringen. I alla händelser kan det komplicera prövningen av ersättningskrav i olika sammanhang, om - tydligen i strid med nuvarande skaderegleringspraxis - även sådan kostnad som den angivna skulle vara ersättningsgill för vissa skadelidande.

Kommunens ståndpunkt innebär vidare att det sätt varpå skadeärenden handläggs skulle bli avgörande för möjligheten att kräva ersättning, vare sig anspråket riktas mot trafikförsäkringen eller mot en skadeståndsskyldig. Allmänt sett framstår det emellertid som mindre tillfredsställande, om en skadelidande genom organisatoriska förändringar i sin verksamhet skulle kunna utvidga sin rätt till skadestånd eller trafikskadeersättning. En sådan ordning torde också särskilt gynna sådana skadelidande som på grund av sin omfattande verksamhet underlåter att försäkra sin egendom, något som stämmer mindre väl med det sätt varpå sådana s k självförsäkrare annars behandlas i skadeståndsrätten (jfr bl a 3 kap 6 § skadeståndslagen, kommenterad i NJA II 1972 s 686 f och 693, samt 8 § brottsskadelagen, 1978:413).

Slutligen bör framhållas att en mera omfattande rätt till ersättning för kostnader som har nära samband med inkassoåtgärder synes svår att förena med den restriktiva inställning till sådana ersättningsanspråk som framträder i lagen om ersättning för inkassokostnader m m.

Vad som nu sagts utgör enligt min mening vägande skäl att trots olikheterna bedöma kommunens ersättningskrav på motsvarande sätt som i 1983 års fall.